"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Vem bryter egentligen mot fredsavtalet? (1998)

Enligt svenska massmedia bryter Israel ständigt mot det fredsavtal som brukar kallas Osloavtalet. PLO däremot anses till fullo uppfylla avtalet. Att fredsprocessen inte går framåt, beror således till 100 procent på Israel. Vi skall nu se att detta inte är sant, utan att det i själva verket är precis tvärtom.

Vad har då parterna i konflikten gjort för att uppfylla Osloavtalet?

Israel har:

1. Omgrupperat i Hebron.
2. Släppt palestinska fångar, varav flera begått mycket grova brott.
3. Överfört ekonomiska medel till de palestinska myndigheterna.
4. Genomfört den första av tre omgrupperingar på Västbanken.

Sedan har man förhalat vissa frågor, eftersom man inte anser sig ha fått garantier för landets inre säkerhet plus att man dessutom kräver att palestinierna t ex skall uppfylla punkt 7 nedan, innan fredsprocessen kan gå vidare. Men i princip har inte Israel brutit mot någon punkt i Osloavtalet. Det omskrivna bostadsbygget i Har Homa, utanför Jerusalem, bryter inte mot avtalet. Det handlar om att bygga nya lägenheter i det snabbt växande Jerusalem. De planerade 2 500 lägenheterna kommer att fördelas proportionellt mellan judar och araber (70 procent till judar och 30 procent till araber, vilket ar proportionerna mellan dessa båda grupper i Jerusalem). Marken har inte stulits från araberna, vilket också hävdas i svenska massmedia. Den ligger inte heller på arabiskt område, utan helt inom Jerusalems stadsgränser. I själva verket har 75 procent av marken exproprierats från judiska landägare och 25 procent från araber. En fullständigt normal procedur som rutinmässigt tillämpas i Sverige. Marken köptes till marknadsmässiga priser. En del markägare, även judar, protesterade, vilket också är normalt. Även om området befinner sig utanför gränserna från 1967, så har Israel både Geneve- och Haagkonventionen på sin sida när de bygger på vad dessa konventioner kallar "annekterat område".

Palestinierna:

1. lovade att hålla högst 400 poliser i Hebron. De har minst 1 500 där. För övrigt har de mångdubbelt fler poliser än vad Osloavtalet tillåter. Dessutom vet man att de palestinska myndigheterna regelbundet anställer terrorister som poliser. Enligt israeliska källor så arbetar t ex 21 framträdande terrorister från Hamas och Islamiska Jihad inom den palestinska poliskåren.
2. lovade att samla in illegala vapen — det har ännu inte gjorts så vitt jag vet.
3. lovade att sätta in krafttag mot terrorister från Hamas och Islamiska Jihad. Detta har inte gjorts. I stället har man gång på gång släppt gripna terrorister (plus anställt terrorister som poliser).
4. har öppnat flera officiella kontor i Jerusalem — trots ett uttryckligt förbud mot detta i avtalet.
5. De palestinska ledarna har undvikit att fördöma terrordåden mot Israel på arabiska och i arabiska media. Man har således fördömt vissa terrordåd (om än vagt) på engelska, för att det skall se bra ut i västerländska massmedia. Men i arabiska media talar man ett helt annat språk.
6. lovade att avhålla sig från uppviglande propaganda. I stället har de spridit antiisraelisk och antisemitisk propaganda i alla typer av media, inklusive officiella palestinska radiokanaler. Den 12/9 1997 höll t ex Arafats mufti Ikrama Sabri ett tal under fredagsbönen i Al-Aksamoskén där han bl a betecknade USA som en terroriststat och bad till Allah att han skulle krossa Amerika. Han sade t ex, "Oh Allah, krossa Amerika, hennes agenter och allierade. Allah hissa flaggan över Al-Aksamoskén, Jerusalem och Palestina..."
7. lovade redan 1993 att upphäva det Palestinska Nationella Fördraget (antogs i juli 1968), som talar om att Israel skall utplånas. Fördraget har ännu inte upphävts. Där sägs bl a:

Palestina är, med de gränser det hade under det brittiska mandatet, en odelbar territoriell enhet. ...den väpnade kampen är enda vägen att befria Palestina. ...det arabiska-palestinska folket, som uttrycker sig genom den väpnade palestinska revolutionen, förkastar alla lösningar som är ersättningar för den totala befrielsen av Palestina.

Fördraget talar således klart och tydligt om Israels utplånande.

När det gäller punkt 6 är läget mycket allvarligt. Det är förvånande (eller kanske betecknande) att svenska massmedia inte alls uppmärksammat den grova antisemitiska och antiisraeliska propagandan i palestinska massmedia. Det är vanligt att man till och med öppet förnekar förintelsen. Låt mig bara ta några exempel från den arabiska grundskoleboken Vårt arabiska språk:

Där står t ex "Nationen kommer att mobilisera sina styrkor och det skall bli ett Jihad och vårt land skall befrias". En språklig övning är formulerad på följande sätt: "Varför måste vi bekämpa judarna och köra ut dem ur vårt land?" På ett annat ställe står, "Rasism; mänskligheten har lidit under denna ondska både i forntid som i nutid, eftersom Satan i många folks ögon fick deras onda handlingar att se vackra ut... Ett sådant folk är judarna." Judarna anklagas således för att vara rasister.[1]

Den israeliska organisationen Palestinian Media Watch har ingående kartlagt de läromedel som används i den palestinska undervisningen (man har även undersökt, eller kommer att undersöka, syriska, jordanska, egyptiska och israeliska läromedel). Dessa rapporter finns att läsa här. Man har bland annat gått igenom 140 läroböcker för klasserna 1 - 12. När det gäller palestinska läromedel så återges citat från 43 läroböcker, vilka innehåller inslag av historieförfalskning, förnekande av Israels rätt att existera, grovt antisemitiskt material samt politisk och religiös våldspropaganda. Detta genomsyrar alla typer av lärmedel — språkböcker (t o m grammatik), historia, samhällskunskap, religion och geografi. På geografilektionerna visas kartor, där inte Israel finns med. Och det värsta är att allt detta är sanktionerat och t o m anbefallt av palestinska utbildningsministeriet, och i böcker som delvis är publicerade genom biståndspengar.

När höstterminen i de palestinska skolorna startade i år (2000) fick barnen för första gången läroböcker som producerats av det palestinska självstyret. Tidigare har man använt jordanska och egyptiska läroböcker, som var fyllda av israel- och judehat. I Israel hade man hoppats att de palestinska läroböckerna nu skulle tala öppet om palestinskt-israeliskt samarbete och propagera för en verklig och varaktig fred i området. Men så är tyvärr inte fallet. I en artikel i Magazinet (nr 36/00) redovisar statsvetaren Stefan Dominique, en granskning av de palestinska läromedlen. Ett exempel han tar är en lärobok för årskurs sex. I denna bok finns kartor över Mellanöstern, men området mellan Västbanken och Gazaremsan har inte namnet Israel utsatt. I kartan är området intetsägande grönt och t ex så finns inte Tel Aviv utmärkt.

Hur kan svenska journalister tro att en organisation (PLO) som sprider sådan propaganda verkligen och innerst inne vill leva i fred sida vid sida med en judisk stat?! Även om nu Barak och Arafat (eller vilka det nu kommer att bli) så småningom kommer att skriva under ett fredsavtal, så återstår ändå det allra svåraste — att få fred mellan de vanliga människorna på gatan. En fred, enbart mellan politiska ledare, kommer att vara mycket osäker. Det blir som att sitta på en vulkan. När t ex Arafat dör kan det mycket väl komma fram en mer aggressiv ledare, som lätt kan få med sig ett folk, vars hela världsbild bygger på hat mot Israel och demonisering av det judiska folket. Svenska journalister bidrar starkt till att motarbeta en äkta fred, genom sitt djupt oärliga sätt att skildra konflikten i Mellanöstern. Om man i stället var så ärlig och sanningsälskande, som man vill göra gällande att man är, borde man t ex ta upp ovanstående och sätta press på palestinierna att sluta demonisera judarna i officiella läromedel. Jag är övertygad om att palestinierna är ytterst känsliga för världsopinionen. De har ju vunnit oerhört mycket genom att sluta med terrordåd och gå över till skicklig propaganda. De är säkert livrädda att förlora sitt propagandaövertag. Här har journalisterna således ett oerhört ansvar. Kommer de att leva upp till det? Man kan ju alltid hoppas!

Vi ser således att det stora problemet i fredsprocessen är palestiniernas opålitlighet, omedgörlighet och ständiga löftesbrott. De företräder den vanliga muslimska synen att ändamålen helger medlen. Avtal med icke-muslimer kan utan vidare upphävas, eftersom de inte är bindande. Egentligen är det märkligt att Israel överhuvudtaget förhandlar med PLO som partner. Jag menar om ens motståndare har beslutat att förinta den andra parten, vad skall man då förhandla om? Hur förintelsen skall gå till? Eller vad?

Massmedia hävdar ofta att palestinierna i alla fall numera erkänner Israels rätt att existera, vilket betraktas som ett stort steg framåt och som man menar visar på palestiniernas goda vilja och längtan efter riktig fred. För det första är det mycket anmärkningsvärt att detta skall anses värt att ens nämna. Det är väl ganska självklart att varje form av förhandlingar måste bygga på att man åtminstone erkänner motpartens rätt att existera. För det andra är det dessutom inte sant. Arafat har visserligen hävdat att man ändrat PLO:s stadga så att Israels rätt att existera garanteras. Det är i själva verket en lek med ord. Såvitt jag förstått erkänner man numera Israels existens (tidigare har man förnekat att det finns en stat som heter Israel), men man erkänner i alla fall inte Israels rätt att existera! Och frågan är om men ens erkänner Israels existens. I de kartor som idag (vintern 2001) används i de palestinska skolorna finns inte staten Israel utsatt! Så problemet kvarstår, hur skall man kunna förhandla med den som varken erkänner ens existens eller rätt att existera? Om vad skall man förhandla? När och hur utplånandet av Israel skall äga rum!?

Nu är i och för sig inte arabernas omedgörlighet förvånande. Enligt den s k Jihad-principen, formulerad redan av Muhammed, kan världen delas in i två områden:

1. dar al-Islam, som är det fredliga området, kontrollerat av islam.
2. dar al-Harb, vilket är resten av världen som tillfälligt kontrolleras av icke-muslimer.

Jihad är det nödvändiga och permanenta tillståndet av krig som råder mot dar al-Harb och som endast upphör då världen böjer sig för islam (du som tycker islam är en så sympatisk religion, tänk efter vad detta innebär!). Enligt denna princip är det omöjligt att låta ett område som en gång hört till dar al-Islam behärskas av icke-muslimer. Något sådant är ingenting mindre än hädelse. Därför är det fullständigt otänkbart att Palestina, som en gång legat under islams välde, permanent skulle kunna förbli en judisk stat. Så oavsett vad Arafat och andra araber säger, är jag övertygad om att deras yttersta och icke förhandlingsbara mål, är att utplåna staten Israel och antingen också utplåna det judiska folket, eller i bästa låta dem leva som en andra rangens människor i ett arabiskt Storpalestina (precis som judarna än i dag lever i Syrien och många andra arabstater).

Israel vill ha fred, men inte till vilket pris som helst. Man kräver garantier för att kunna upprätthålla sin egen säkerhet. Att t ex lämna tillbaka Golanhöjderna till Syrien för att sedan syrierna återigen skall beskjuta israeliska kibbutzer därifrån, är givetvis oacceptabelt. Det tragiska är att det palestinska folket är de stora förlorarna. Genom att de av sina ledare, genom lögnaktig propaganda, hjärntvättats till ett oförsonligt hat gentemot judar i allmänhet och Israel i synnerhet, har deras egna ledare bedragit dem. Och gång på gång har ju palestinierna varit de stora förlorarna. Under Gulfkriget tog givetvis Arafat omedelbart ställning för Saddam Hussein, vilket ledde till att PLO förlorade större delen av sina bidrag från arabstaterna, samt dessutom att hundratusentals palestinier kastades ut ur Kuwait, där de tidigare varit gästarbetare. Detta ledde givetvis till en ännu större fattigdom bland palestinierna. Med sådana ledare behöver man sannerligen inte några yttre fiender. De palestinska ledarna är så förblindade av hat och sin egen propaganda, att de hellre låter sitt eget folk gå under än att de kan tänka sig att skapa verklig fred. En fred som skulle vara till välsignelse för både judar och araber.

Tillbaka till avsnittet "Israel - älskat hatobjekt!"

Du kan läsa mer om Israel i:
Wye River-avtalet

---

[1] Enligt en artikel i den kristna veckotidningen Magazinet, den 11/9 1998, sid 16. Författare är statsvetaren Stefan Dominique.