"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2024 02 29 13:30

Ingen fred så länge fredspristagare Arafat sitter vid makten

Den 6/9 2003 var den stora nyheten att den palestinske premiärministern Mahmoud Abbas (Abu Mazen) avgått. Det var knappast oväntat. Abbas' motivering var att han inte hade tillräckliga befoghenheter för att klara av sina uppgifter. Arafat har inte lämnat ifrån sig kontrollen över säkerhetstjänsten och en del andra viktiga funktioner. Det var omöjligt för Abbas att komma tillrätta med Hamas och de andra terrorgrupperna, vilket är nödvändigt för att få en verklig fred. Abbas insåg säkert att han själv måste föra krig mot terrorgrupperna om någon fred skulle vara möjlig. Men utan kontroll över den palestinska myndighetens militära resurser var detta omöjligt och Abbas tog konsekvenserna. Det torde vara uppenbart (åtminstone för den som inte är helt förblindad av israelhat) att freden kommer först när palestinierna själva stoppar terrorn. Arafat, som innehar kontrollen över dessa resurser, tycks inte vara det minsta intresserad av att få en meningsfull fred, med en palestinsk stat vid sidan av Israel. Snarare vill han ha en palestinsk stat på Israels ruiner. Det enda mål som tycks hägra för Arafat är staten Israels totala utplånande och förmodligen också förintandet av det judiska folket från jordens yta.

På en av mina andra sidor om Israel har jag diskuterat problemet med att palestinier, som strävar efter fred med Israel, antingen mördas eller skräms till tystnad. På detta sätt har ju onda regimer i alla tider fungerat. Det har på senare tid framkommit att en av orsakerna till att Abbas avgick, var att han fruktade för sitt liv. I Jerusalem Post, 15/6 2004, fanns på sidan 5 en artikel med rubriken "Abbas: Death threats forced me to quit" (Abbas: Dödshoten tvingade mig att avgå). I artikeln säger Mahmoud Abbas; "Jag kände att någon skulle döda mig eller åstadkomma ett blodbad inom själva Fatah". Då han fick frågan vad Arafat gjorde åt saken, svarade han, "Jag vill inte nämna någon vid namn. Men jag kan säga en sak så att ni förstår. Jag har inte haft någon kontakt med Arafat från att jag frånträdde mitt ämbete till den dag som idag är. Jag bor i Ramallah och han bor 100 meter bort. Jag besöker inte honom, jag träffar inte honom och jag har ingen relation med honom." Det tycks som att svenska politiker och svenska media har betydligt bättre relation med Arafat än vad Abbas har numera.
Någon berättade nyligen för mig om ett par svenska högstadielärare som fick ett stipendium för att göra ett studiebesök på Västbanken. När de kom till Ramallah (som ligger 16 km norr om Jerusalem) blev de inbjudna till självaste Arafat, blev pussade och fick sitta i flera timmar och prata med honom. Som svensk får man ett kungligt mottagande när man kommer till Västbanken eller Gaza (om läsaren inte förstår varför går det bra att maila mig, så skall jag förklara). När de kom hem tindrade deras ögon, och de verkade äntligen ha förstått alla universums hemligheter, tack vare Ordförförande Maos, förlåt jag menar Ordförande Arafats oändliga visdom. Han hade förklarat allt för dem, och nu förstod de var universum slutar, hur man skall få fred på jorden och vad som är meningen med livet (för den som inte inser det, kan jag påpeka att jag är mycket ironisk just nu). Frågan är bara vem som förstått Arafats sanna natur bäst — naiva, hjärntvättade, okunniga, israelhatande svenskar eller Mahmoud Abbas.

För mig är det totalt ofattbart hur Arafat fortfarande kan ha något som helst stöd från massmedia. Man kan tycka att han förbrukat sitt förtroendekapital för länge sedan. På andra ställen på min hemsida har jag utmanat människor att ange ett enda avtal med Israel (eller någon annan) som Arafat hållit. Detta gjorde jag för flera år sedan. Hittills har jag inte fått in ett enda mail i ärendet.

Svenskar tycks vara notoriskt godtrogna när det gäller Arafat. De allra flesta tycker att Arafats krav på ett delat Jerusalem är synnerligen rimligt och att det självklart skall tillmötesgås av israelerna. Problemet är att Arafat kräver som palestinsk huvudstad hela östra Jerusalem. I detta område ingår bl a Tempelplatsen, Västra Muren (även kallad Klagomuren) och Golgata. Den arabiska sidan har gång på gång uppvisat totalt bristande respekt för den judiska religionen. När t ex araberna 1948 erövrade östra Jerusalem, fördrevs hela den judiska befolkningen. Man sprängde 30 synagogor samt förbjöd judar att besöka Klagomuren (än idag är det förbjudet för kristna och judar att be uppe på Tempelberget. som är judendomens absolut heligaste plats). 30 000 judiska gravar på Oljeberget skändades av jordanierna, som använde gravstenarna för att bygga vägar, hus och till och med toaletter. Jag undrar vad svenska journalister skulle säga om israelerna rev Klippmoskén och gjorde toaletter av den. Nu är detta helt otänkbart, eftersom judendomen, till skillnad från islam, respekterar andra religioner (däremot respekterar inte judarna terrorister, vilket svenska journalister tycks göra). Allt talar för att om Klagomuren hamnar på palestinskt område, så kommer den att vara totalt stängd för judar, något som är helt absurt och fullständigt oacceptabelt. Här har vi en religion, islam, som rent religiöst inte har någon som helst verklig anknytning till Jerusalem (vilket diskuteras närmare här). Islams kopplingar till Jerusalem är påhittade långt efter Muhammeds död. Och så har vi en annan religion, judendomen, som är ett med Jerusalem. Vars hela historia har haft Jerusalem som sitt absoluta centrum och som till stor del utspelat sig i Jerusalem. Att då islam menar sig ha all rätt till Jerusalem, och förnekar judarna varje som helst rätt till denna stad, och till och med förnekar dem tillträde till deras heliga platser, är fullständigt skandalöst oacceptabelt. Att dessutom svenska och europeiska massmedia, utan några som helst invändningar, ställer upp på palestiniernas absurda anspråk, är inget mindre än ett uttryck för hat mot det judiska folket! Sedan kan man kalla det antisionism eller vad man vill. Jag är helt säker på, att om Klagomuren nu skulle hamna på palestinskt område, och judarna hindras att komma dit och be, så skulle de flesta svenska journalister uppvisa stor förståelse för palestiniernas "rimliga krav att bestämma över sitt eget territorium", som det antagligen skulle heta.

Låt mig summera lite av Arafats bedrifter. Jag hämtar data ur en artikel i Jerusalem Post (26/8 2003), skriven av Rafi Eitan, som var antiterroristrådgivare åt Israels premiärminister under 1970- och 1980-talet. Han säger bl a "Arafat är en krigsförbrytare. Vi borde ställa honom inför rätta och pröva honom för krigsförbrytelser. Han har åstadkommit stor misär och förödelse för det palestinska folket och oss. Han är en mördare. För honom till Jerusalem, som Eichman." Eitan sammanfattar Arafats brott i en tabell:

  • Genom sina egna palestinier, som i åratal åtnjutit gästfriheten hos Kuwaits folk, och sedan arbetade som ondskefulla informatörer för Saddam Husseins grymma soldater, och på så sätt möjliggjorde för dem att ockupera och nästan förstöra det arabiska sheikdömet. Arafat är ansvarig, efter att tidigare ha försökt förstöra både Jordanien och Libanon, för att nästan lyckats förstöra ännu en självständig arabisk stat.
  • Först hotade han och sedan nästan förstörde Jordanien, endast hindrad av kung Hussein, som slängde ut honom [även Israel hjälpte till genom att hindra Syrien att komma till PLO:s hjälp].
  • Han bringade kaos och ofattbar förstörelse över Libanon, speciellt gäller detta de maronitiska kristna där, och endast genom Israels modiga intervention kastades han till slut ut från detta land.
  • Arafat gratulerade det kommunistiska Kinas grymma ledarskap efter att man grundligt krossat och dödat tusentals fastande kinesiska studenter.
  • Han var Khomeinis vän, vars revolutionsgarde han välkomnade att träna i hans PLO-läger [det garde som bl a högg fingrarna av kvinnor med målade naglar och piskade ihjäl tonåringar som skrattade offentligt].
  • Han var en kär vän till Saddam Hussein.
  • Han stödde Sovjets hårdföra kommunister när de försökte hindra demokratiseringen av USSR.
  • Arafat stöder Khartoummonstrens onda regering som är ansvarig för massmord på mer än två miljoner av sitt eget folk [Eitan talar här om Sudan och inbördeskriget där].
  • Han har en nära arbetsrelation med Hamasterroristerna, och inför hela världspressen prisade han en av gruppens värsta mördare, Yihye Ayyash.
  • Arafat ensam känner till detaljerna om den enorma förmögenhet som tillhör PLO och honom själv — detaljer som han hela tiden bär med sig i en liten attachéväska.
  • Han är personligen en av världens rikaste män [samtidigt som palestinierna är ett av jordens fattigaste folk], ändå ber han överallt om pengar för Palestinas sak [se Israel 2003 — en aktuell rapport].
  • När andra palestinier står i hans väg tvekar han inte att tortera och mörda dem.
  • Det finns ingen människa som är för grym eller för lågt stående för att han inte skall vilja träffa denna person.
  • Han har arbetat nära nästan alla terroristorganisationer i världen.
  • Han är ansvarig för att ha mördat otaliga människor, inkluderande journalister och amerikanska diplomater; mord för vilka han aldrig ens har andats en ursäkt.

Till detta kan man lägga att Arafat aldrig någonsin hållt ett enda ingånget avtal.

Apropå Arafats förmögenhet så var en av nyheterna på radion söndagen den 16/11 2003 att Arafat lägger beslag på miljardbelopp ur de bidragspengar som flyter in till den palestinska myndigheten. Jag saxar följande från Sveriges Radios hemsida:

Palestiniernas president Yassir Arafat har lagt beslag på miljardbelopp ur den palestinska myndighetens budget och använt pengarna efter eget huvud. Det avslöjar Internationella valutafonden i en rapport.
Åtta procent av den palestinska självstyrelsemyndighetens budget går enligt den här rapporten från Internationella valutafonden direkt till ett bankkonto som tillhör Yassir Arafat. Under den tidsperiod fonden har granskat den palestinska budgeten, åren 1995 till 2000, har omkring sju miljarder kronor satts in på Arafats konto.
Han har sedan använt pengarna för att på egen hand dela ut bidrag, stipendier, extrabetalningar och annat till människor president Arafat av olika anledningar vill belöna på något sätt [t ex terrorister — Kristers kommentar].
Enligt valutafondens rapport är en del av penningtransaktionerna som Arafat ägnar sig åt helt legitima eller åtminstone humanitärt försvarbara [den som ligger bakom denna formulering är inte objektiv utan försöker försvara Arafat — inga penningtransaktioner av den här typen kan vara legitima, hur gott uppsåtet än må vara — Kristers kommentar]. Det handlar då till exempel om pengar som går till palestinier som förlorat allt de äger och har i den pågående konflikten med Israel. Men stora summor går också till helt okända mottagare som man inte har lyckats spåra.

För det första är det ganska intressant att nyheter av den här typen (dvs nyheter som kritiserar Arafat och den palestinska sidan) nästan alltid förekommer under helger. Förmodligen slinker de igenom på grund av att någon yrvaken, vikarierande nyhetsredaktör inte blivit upplyst om att sådana nyheter inte får släppas fram i Sveriges Radio.

För det andra är det intressant att se hur man nästan försöker försvara Arafat. "Det handlar då till exempel om pengar som går till palestinier som förlorat allt de äger och har i den pågående konflikten med Israel.", skriver man. Dvs Arafat är en god man som skänker till de behövande (att sedan kanske orsaken till att de förlorat allt de ägt är Arafat själv, är en annan historia). Sedan medger man, nästan motvilligt, att stora summor också går till "okända mottagare". Utifrån de uppskattningar av Arafats privatga förmögenhet som gjorts av bl a affärstidningen Forbes (se länken ovan), ligger det nära till hands att misstänka att man bland de okända mottagarna återfinner bl a Arafat själv samt diverse olika terrorgrupper.

Man skulle också kunna tillägga att Arafat givetvis var nära och god vän med Idi Amin, Ugandas brutale diktator. På Amins femte bröllop var Yassir Arafat t ex gäst och även best man. Kommentarer överflödiga antar jag. Kanske inte heller så konstigt att Amin, efter att han fördrivits från Uganda, fick en fristad först i Libyen, sedan i Irak och till slut i Saudiarabien (det land som fostrat fram fler terrorister än kanske något annat land på denna planet). Det är uppenbart att de onda bröderna känner igen varandra och trivs tillsammans.

Eftersom det jag skriver egentligen handlar om ondska, kan jag inte låta blir att nämna lite mer om Big Dada, dvs Idi Amin. Under sina sista år bodde Idi Amin i en fantastisk villa med havsutsikt i Jedda, en saudisk hamnstad i Röda Havet. Människorättsorganisationer uppskattar att ca 400 000 personer mördades under Amins tid vid makten. Apropå Amins uppenbara storhetsvansinne kan det vara intressant att citera vad en ugandisk ämbetsman sade när han hälsade gästerna välkomna till den årliga ambassadörsbalen i Ugandas huvudstad Kampala:
His Excellency, President for Life Field Marshall Al Hadj Doctor Idi Amin Dada, VC, DSO, MC. Lord of all the Beasts of the Earth and Fishes of the Sea and Conqueror of the British Empire in Africa in General and Uganda in Particular welcomes the Court of Kampala and assembled worthies of the city to this his annual banquet.
[Hans Excellens, president på livstid, fältmarsalk Al Hadj, doktor Idi Amin Dada, VC, DSO. MC, herre över alla djur på jorden och fiskar och erövrare av det brittiska imperiet i Afrika i allmänhet och Uganda i synnerhet, välkomnar hovet i Kampala och de församlade celebriteterna i staden till denna årliga bankett.]
Eftersom Amin konverterade till Islam och försökte göra om sitt land till en muslimsk nation (det fanns bara 6 procent muslimer i Uganda när Amin tog makten) sågs han med särskilt blida ögon av prästerskapet i Saudiarabien. Att han under denna process mördade tiotusentals kristna uppskattades speciellt och betraktades av mullorna som bevis på hans stora godhet (behöver mer sägas om islam?!).
Uppgifterna ovan hämtade ur Giles Fodens roman The Last King of Scotland. Boken handlar om Idi Amins liv och utgår från vad Nicholas Garrigan, Amins personlige läkare under många år, berättat (Amin avled i början av september 2003).

Varje person med den minsta gnutta ärlighet måste inse att det aldrig kan bli fred i Mellanöstern så länge som Arafat har den allra minsta makt kvar. Arafat är en genuint ond människa, som endast tycks kapabel att förstöra. Allt han tar i blir aska. Allt han rör vid förstörs. Varje land, där han får inflytande, blir till ruiner. Det är så hatet fungerar, och det enda som bor i Arafat tycks vara hat och inget annat. Han har orsakat sitt eget folk ett outsägligt lidande. Det är märkligt att ingen genomskådar denne man. Arafat går uppenbarligen i sin släktings, stormuftin av Jerusalems [se Vad är lösningen då?], fotspår. Att Arafat fått Nobels fredspris är ett hån mot de andra pristagarna. Frågan är om inte detta pris därmed mist sin betydelse för oöverskådlig framtid. Om Arafat kan få det, vad betyder då fredspriset? Ingenting! Varför inte ge det till Hitler postumt (han ville ju också ha fred, bara han först fick utrota det judiska folket — och andra "undermänniskor", alla kroniskt sjuka i Tyskland samt sina personliga fiender, och sedan förslava de "icke ariska" nationerna)?!

Arafats (och därmed palestiniernas) notoriska svek när det gäller att hålla sina ingångna avtal och att gensvara på israeliska fredsinviter, framgår klart av situationen i Libanon i september 2003. För något år sedan drog sig Israel tillbaka från den buffertzon i södra Libanon som man ockuperat under 22 år (för att hindra att palestinska terrorgrupper ligger och beskjuter israeliska kibbutzer etc). Tillbakadragandet var ensidigt och israelerna hoppades att motparten skulle uppfatta detta som ett delsteg mot en verklig fred. Många israeler var tveksamma till tillbakadragandet, eftersom de fruktade att motparten bara skulle uppfatta detta som ett svaghetstecken, och därför trappa upp sin aggressivitet. Och det var mycket riktigt vad som skedde. Nu, hösten 2003, ockuperar hizbollah två tredjdelar av säkerhetszonen. Hundratals maronitiska kristna libaneser flyr nu till norra Israel för att undkomma den blodiga hämnd som hizbollagerillan lovat ta på maroniterna, eftersom dessa stött Israel. Detta illustrerar problemet med att förhandla med onda diktatoriska stater och organisationer. De uppfattar varje kompromiss från motparten som ett svaghetstecken, vilket leder till att de flyttar fram sina positioner utan att själva göra några eftergifter. Tyvärr tycks inte finnas något annat sätt att komma tillrätta med sådana organisationer och stater än militärt våld.

I Världen idag 8/5 2004 skrev Mats Tunehag;

Många palestinier på Västbanken och Gaza lider. Inga arbeten. Dålig sjukvård. Enligt Världsbanken lever ca 60 procent under fattigdomsgränsen.
Tänk dig att samla ihop pengar till att föda tre miljoner palestinier under ett år, köpa 100 mobila intensivvårdsenheter samt att driva 10 sjukhus under 10 års tid. Det vore väl bra.
Probelemet är att de pengarna har redan samlats in, bland annat genom svenska skattebetalare. Dessa pengar har redan getts till Arafat och den Palestinska Myndigheten. Men dessa pengar försvann. Inte spårlöst utan till terrorism & lyxkonsumtion.

Som nämnts ovan så anklagade Internationella Valutafonden (22/9 2003) Arafat för att ha överfört 900 miljoner dollar av biståndspengar till ett bankkonto som kontrolleras av honom själv (den som tvivlar på mig kan gå till Valutafondens hemsida). Jawad Ghussein, som tidigare var generalsekreterare för den palestinska nationalfonden, berättar hur Arafat tog pengar, som var öronmärkta för det palestinska folket, och förde över dem till sitt eget konto. Enligt Ghussein rörde det sig om mellan 7,5 och 8 miljoner dollar varje månad (Jawad Ghussein flydde med fara för sitt liv, med Israels hjälp, till Jordanien och sedan vidare till London och har sedan i olika intervjuer avslöjat komprometterande uppgifter om hur den palestinska ekonomin sköts).

Arafat påstår att det är Israel som orsakar det palestinska folkets ekonomiska misär. Något som västvärldens media helt och hållet köpt, nästan fullt ut. Låt oss undersöka om fakta styrker detta. Innan Arafat tog kontroll över flyktinglägren och Västbanken/Gaza, vilket skedde 1994, var bruttonationalprodukten per invånare i dessa områden ca 3000 USD, vilket var ca 40 % av motsvarande siffra för Israel (ca 8000 USD). I början av 1990-talet växte bruttonationalprodukten per invånare snabbare i de palestinska områdena än i Israel. Om denna trend hade fortsatt, skulle palestiniernas bruttonationalprodukt per invånare idag vara ca 7000 USD, vilket är ungefär samma som för Saudiarabien och 700 % mer än i oljefattiga arabländer som Egypten, Syrien, Jordanien och Marocko. Hur gick det då? Enligt den israeliska organisationen Yad Tabenkin var bruttonationalprodukten per invånare på Västbanken före Osloavtalet 1993 ca 3500 USD och i Gaza 2800 USD. 2002 var motsvarande siffra 1300 USD för båda områdena, dvs ett stort kliv tillbaka. Det tycks som det finns en korrelation mellan den palestinska ekonomins tillbakagång och Yassir Arafats maktövertagande.

Du som läser detta kanske betraktar dig som en ärlig sanningssökare?! Gott! Då kan jag rekommendera dig att söka på Internet på "Arafat corruption", och sedan tillbringa några timmar åt att botanisera bland de länkar du då får upp. Lycka till!

Som sagt, det palestinska folkets verkliga fiende heter inte Ariel Sharon, utan Yassir Arafat, mannen som i hatets namn är beredd att offra sitt eget folk.

Det är uppenbart att Arafat måste bort helt innan fredsprocessen kan gå vidare. Israelerna är endast villiga att förhandla med Mahmoud Abbas, som således inte längre innehar någon position att förhandla från. Många palestinier vet detta (jag är övertygad om att Abbas är fullt på det klara med allt detta), men vågar inget säga, eftersom de då riskerar att mördas av Arafats hejdukar. Det är märkligt att inte massmedia inser detta, utan att de fortsätter att sympatisera med Arafat och ge Israel hela skulden för situationen. TV1/TV2/TV4 överbjuder varandra i israelhatiska program. Visserligen inlindade i ett yttre sken av nyhetsrapportering och dokumentärprogram, där även andra sidan ibland får komma till tals. Men genom att välja vad som sägs och vad som inte sägs, blir programmen lika vinklade som om de vore producerade av PLO. Som sagt, journalister kommer att ha mycket att svara för på domens dag.

Lite hopp om en ny ordning har väckts efter en intervju med Arafat, gjord av BBC:s korrspondent i Israel, James Reynolds, och publicerad 19/10 2003. Reynolds inleder så här;

Jag började med det som jag betraktade som min vassaste fråga — det faktum att president George Bush precis hade gjort ett uttalande i vilket han beskyllde Arafat för att stå i vägen för freden. Men det verkade inte bekymra Arafat det minsta. "Det är hans uppfattning", svarade han. Så jag pressade honom ytterligare och då blev han arg. "För du amerikanarnas talan?", frågade han mig. "Glöm inte", sade han och lutade sig framåt och pekade, "du talar med Yassir Arafat". Det visade sig bli mönstret för de närmaste 20 minuterna... Ibland ogillade han även den mest oskyldiga öppningsfras. "Ni är palestiniernas erkände ledare", inledde jag. "Är detta ett problem för dig?" avbröt han. "Är du emot vår konstitution?..."

"Glöm inte att du talar med Yassir Arafat", utgör uppenbarligen ett förtäckt hot. Reynolds är knappast den ende journalist som blivit hotad av Arafat. BBC har tidigare varit ett troget språkrör för Arafat och har varit oerhört vinklade och öppet antiisraeliska. Det verkar hoppfullt att man kanske äntligen håller på att vakna ur sin fascination inför Arafat. Om massmedia började kritisera den palestinska sidan också (jag menar inte att man inte får kritisera israeliska övergrepp så länge som man håller sig till sanningen) skulle detta verkligen gagna fredsprocessen. Då kanske palestinierna skulle inse att de faktiskt måste ändra sin inställning till Israel radikalt om det skall bli verklig fred. Och då tänker jag på saker som att erkänna att Israel existerar och har rätt att existera, att man har med Israel på kartor i palestinska skolböcker, att man slutar indoktrinera palestinska barn till judehat etc, etc. Och framför allt, att palestinerna själva stoppar terrordåden!!

Till dig som just nu är jättearg, efter att ha läst igenom denna sida: Jag tycker att du skall försöka tänka igenom varför du är så arg. Tror du att jag ljuger, eller är du arg för att jag har rätt? Och i så fall vore det kanske dags att ändra inställning till Yassir Arafat. Och om du nu menar att jag har fel, skulle jag vilja veta vilka av ovannämnda fakta som är fel. Jag ändrar omedelbart om du lyckas övertyga mig om att jag har fel.

Tillbaka till avsnittet "Israel - älskat hatobjekt!"

Du kan läsa mer om Israel i:
Vad är lösningen då?

© Krister Renard