"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Men vad har araberna och islam för rätt till Jerusalem och Israel?

Om Israel inte hade funnits så hade ingen palestinsk identitet existerat. Då hade området befolkats av muslimska och kristna araber och judar (om de tillåtits bo där) och andra, mindre folkgrupper. Den palestinska identiteten definieras av två saker; att utplåna Israel och att fördriva eller mörda judarna som bor där. I allt annat är palestinierna identiska med övriga araber i området. Under all sin vakna tid tänker palestinierna bara på en enda sak, hur de skall utplåna Israel och döda så många judar som möjligt. Och på nätterna drömmer de om samma sak. De är fullständigt besatta av Israel. Skulle araberna lyckas i sitt uppsåt, så upplöses den palestinska identiteten (eftersom de inte längre har något mål med sina liv) och palestinierna blir araber bland andra araber i området. Och Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem plus det som idag är Israel reduceras till en del av Jordanien, vilket är vad många kartböcker i de palestinska skolorna visar (kanske också att Egypten och Libanon kommer att ta för sig av kakan). Så någon palestinsk stat kommer under inga förhållanden att inträffa. Vilket visas av att mellan 1948 och 1967 härskade Jordanien över Västbanken och Östra Jerusalem medan Egypten härskade över Gaza. Även om det redan 1948 fanns planer på en arabisk stat omfattande dessa tre områden så satte sig speciellt Jordanien emot detta. Observera att begreppet palestinier ända fram till 1950-talet syftade på de judar som bodde där. Varken Egypten eller Jordanien betraktar palestinierna som ett folk. De använder bara begreppet av taktiska och propagandistiska skäl.

                          Kristo Raposa

 

Låt oss nu vända på problemställningen och fråga oss vilken rätt araberna har till Israel och Jerusalem. Och speciellt då vilken anknytning islam har till Jerusalem, som anses vara islams tredje heligaste plats efter Mecka och Medina.

Utgångspunkten för muslimernas anspråk på Jerusalem är sura 17:1 i Koranen. Där står:

Honom allena all ära, honom, som lät sin tjänare företaga en nattlig färd från det fridlysta templet till det allra avlägsnaste templet, vars hela omkrets vi välsignat, för att visa honom några av våra tecken! Han är förvisso den Hörande, den Seende. (Zetterstéens översättning från 1917)

"Tjänaren" i texten är uppenbarligen Muhammed. Vad som menas med "det allra avlägsnaste templet", eller som det står i en annan översättning "den mest avlägsna böneplatsen", är långt ifrån klart, men enligt den islamska tolkningen så rör det sig om en plats i Jerusalem. Traditionen säger att Muhammed, under ledning av ängeln Gabriel, förflyttades på natten, ridande på ett mytiskt bevingat djur, Burak. Färden gick från Kaba i Mecka ("det fridlysta templet") till "al-masdjid al-aksa", dvs det som idag kallas al-Aksamoskén i Jerusalem (och som således tolkas som "den mest avlägsna böneplatsen"). I den heliga staden, dvs Jerusalem, fick Muhammed träffa Abraham, Moses och Jesus. Därefter klev han upp på den stora sten, som numera finns inuti Klippdomen (både al-Aksamoskén och Klippdomen ligger på Tempelberget). Från denna sten gjorde Muhammed sin berömda himmelsfärd, där han bl a förevisades paradiset och helvetet.

Traditionen om Muhammeds himmelsfärd, som ju inte på något sätt bevisas genom det koranställe man stöder sig på (det framgår ju inte ens att det rör sig om Jerusalem), är utgångspunkten för de muslimska anspråken på Jerusalem. Tidigare menade islams uttolkare att det handlade om en kroppslig, fysisk förflyttning, medan man inom den moderna formen av islam ofta tolkar Muhammeds färd som en andlig förflyttning.

Varför förekommer då överhuvudtaget Jerusalem i den islamska traditionen? Som beskrivs på mina sidor om islam, så kom Muhammed redan tidigt i kontakt med judarna i Medina och tog starkt intryck av judendomen. Inledningsvis så bestämde Muhammed att man vid de dagliga bönerna skulle vara vänd mot Jerusalem. När det sedan visade sig att judarna i Medina inte var beredda att konvertera till islam, så ändrade Muhammed böneriktningen till Mecka.

Vi ser således att islam inte har någon naturlig anknytning till Jerusalem. Islams profet (Muhammed) besökte aldrig staden. Inte ens i den ovan beskrivna himmelsfärden var han i Jerusalem fysiskt och det är inte ens klart att det koranställe man stöder sig på, verkligen talar om Jerusalem överhuvudtaget. Och någon annan naturlig koppling till Jerusalem har faktiskt inte islam på det rent religiösa planet. Det är i och för sig sant att muslimerna betraktar många av Gamla Testamentets profeter etc som heliga, vilket indirekt ger islam en koppling till Israel. Men i så fall är det helt ologiskt att man då samtidigt förnekar judarna någon som helst anknytning till området, med tanke på att Gamla Testementet ju är den judiska religionens urkund och heliga skrift!

När araberna på 600-talet intog Jerusalem, började man uppföra en rad byggnadsarbeten för att markera stadens muslimska tillhörighet. I hela området ser man hur islam övertagit mängder av judiska och kristna heliga platser och gjort dem till sina egna, genom att bygga moskéer och minnesmärken. Tanken har förmodligen varit att sakta men säkert "islamisera" hela området. Al-Aksamoskén på Tempelberget var t ex ursprungligen en basilika uppförd av kejsar Justinianus. Efter att muslimerna intagit Jerusalem, omvandlades basilikan till en moské.

Både kristendom och judendom har en oerhört mycket starkare koppling till Jerusalem än vad islam har. Jerusalem, Davids stad, är så intimt förknippad med den judiska religionen att de två är omöjliga att separera. "Nästa år i Jerusalem" har uttalats av judar i alla tider. Jesus verkade till stor del i Jerusalem och dog och uppstod där, vilket gör att staden också har en oerhört stor betydelse för kristenheten.

Nu är det knappast någon som förnekar muslimerna rätten att betrakta Jerusalem som en helig stad. Absolut inte! Och idag så har araber full frihet att besöka sina heliga platser i Israel (till skillnad från när araberna härskade över Jerusalem, då judarna inte fick besöka sina heliga platser). Jag skriver således inte detta för att jag förmenar muslimerna deras heliga platser (det spelar ingen roll om islam har någon faktiskt anknytning till Jerusalem — vem som helst har rätt att betrakta vad som helst som heligt utan att det på något sätt är logiskt). Men jag skriver det för att visa på det motsägelsefulla i att araberna idag faktiskt hävdar att judarna inte har någon som helst anknytning till staden Jerusalem eller landet Israel.

T ex så menade den egyptiske utrikesministern i en kommentar som återgavs av "Middle East News Agency" den 18/9 2000 att det inte fanns någon historisk sanning i påståendet att judarna hade sitt ursprung i palestinaområdet eller att Jerusalem någonsin varit huvudstad i en judisk stat. Den första invändning man kan komma med är att i så fall har inte heller araberna någon som helst anknytning till området. För det andra så beskriver den i arabvärlden kände historikern Tabari utförligt judarna i Jerusalem och Palestina vid tiden för arabernas erövring av området på 600-talet. Den arabiska historieskrivningen förnekar således inte judarnas anknytning till Jerusalem.

Att påstå att Jerusalem aldrig varit huvudstad i någon judisk stat, eller att det judiska templet aldrig någonsin stått på tempelberget, eller att judarna inte har någon anknytning alls till Jerusalem är helt befängt. Det är så dumt så man vet inte om man skall skratta eller gråta. Bevisen för att Jerusalem under lång tid varit huvudstad i en judisk stat, att templet stått på det som idag kallas Tempelberget och att judarna har mer anknytning till Jerusalem än något annat folk på jordens yta, är överväldigande. Vi vet t ex att den babylonske kunungen Nebukadnessar erövrade Jerusalem 597 och 587 f Kr och att alla judar i staden dödades eller bortfördes i fångenskap vid den andra erövringen. Perserkonungen Alexander den store erövrade staden några hundra år senare. Vi känner till flera uppror som gjordes av judarna vid olika tidpunkter mot babylonier, greker, romare etc, och vi vet också att romarna härskade i området under flera hundra år. Vi känner till exakta årtal, nyckelpersoner etc, etc. Hur vet vi allt detta? Ja, dels finns det detaljerade, offentliga dokument — babylonska kilskriftstavlor och grekiska och romerska dokument. Speciellt romarna var oerhört byråkratiska. Allt skulle dokumenteras. Det finns också privata brev och det finns mängder av arkeologiska bevis som alla talar samma språk. På 1800-talets mitt lyckades t ex två engelsmän få tillstånd av turkarna att göra utgrävningar under Tempelberget. Man gjorde många viktiga fynd. Bland annat så lyckades man lokalisera exakt var det allra heligaste i det judiska templet legat. Numera är det omöjligt att få tillstånd att göra några utgrävningar på Tempelberget, och enligt judiska källor så förstör muslimerna just nu systematiskt alla bevis för en tidigare judisk närvaro där.

Det samstämmiga vittnesbördet för att det judiska templet en gång låg på Tempelberget, för att Jerusalem varit huvudstad i en judisk stat och att judarna har anknytning till Jerusalem är konsistent och i det närmaste omöjligt att bestrida. Åtminstone om man vill vara seriös. Jag kan inte minnas att jag någonsin i massmedia sett eller hört kritik riktas mot arabsidan för att de hävdar dessa uppenbara lögner. Vill man verkligen hjälpa palestinierna, så borde man hjälpa dem att komma tillrätta med alla dessa propagandalögner så att freden kan bli en verklig fred som bygger på ett ömsesidigt samförstånd. Fortsätter arabsidan att hålla fast vid dessa påståenden, och om det trots detta skulle bli någon typ av fredsavtal, så kommer den freden att vara som en aktiv vulkan. Det är inte fråga om den kommer att explodera, frågan är bara när.

Även Arafat, som påstås vilja ha fred med Israel, förnekar judarnas rätt till området. I palestinsk TV sa han t ex den 18/9 2000 att beslut om de heliga platserna i Jerusalem var en "muslimsk, kristen och arabisk fråga". Judarna har således inga rättigheter alls i Arafats kommande rike. Jag tycker det är märkligt att Israel överhuvudtaget är berett att förhandla under sådana förhållanden.

Vid ett tillfälle, under fredsamtalen i Camp David i juli år 2000, vände sig president Clinton till Arafat, efter att denne precis förnekat att det någonsin hade funnits ett judiskt tempel i Jerusalem, och sade, "Men om det inte fanns något judiskt tempel i Jerusalem, hur kan det då komma sig att Bibeln talar om hur Jesus som tolvåring besökte templet i Jerusalem?!! Hur kunde han besöka något som inte fanns?" Arafat blev självklart svarslös (argumentet att Bibeln har fel här är fullständigt ohållbart, se t ex mina sidor om Bibelns historiska autenticitet).

Att förneka att det funnits ett judiskt tempel i Jerusalem, eller att judarna har en historisk anknytning till Israel i allmänhet och Jerusalem i synnerhet, förutsätter att man totalt bortser från alla historiska fakta och sänker sig ner till ett intellektuellt idiotstadium. Det förutsätter ofattbart sanslösa nivåer av förljugenhet och är inget som förtjänar att på något sätt respekteras.

Jag roade mig för en tid sedan med att i min databibel leta efter ordet "Jerusalem" i Gamla Testamentet (vilket är exakt samma sak som judarnas Heliga Skrift). Enligt mitt bibelprogram "Online Bible" (King Jame's Version plus Revised Standard Version) förekommer ordet "Jerusalem" 629 gånger. Dessutom förekommer otaliga hänvisningar till Jerusalem under andra namn, t ex Sion, Davids stad etc. Det är synnerligen magstarkt att då försöka hävda att judarna överhuvudtaget inte har någon anknytning alls till Jerusalem. Speciellt om vi betänker att de äldsta bibelböckerna skrevs 1400 f Kr eller tidigare och att man idag har tillgång till bibliska originalhandskrifter som har daterats till 250 f Kr, samtidigt som vi vet att Koranen skrevs först på 600-talet e Kr och de äldsta koranhandskrifter som finns tillgängliga är betydligt yngre än så. I Koranen förekommer dessutom, så vitt jag vet, ordet "Jerusalem" inte en enda gång. Möjligen så nämns Jerusalem indirekt i den ovan citerade suran, men det är inte ens säkert att det verkligen är Jerusalem som avses. Arabernas anspråk på Jerusalem, samtidigt som man förnekar all judisk anknytning till staden, framstår därför som enbart barnsliga och löjliga, och skadar bara deras egen sak.

I ljuset av dödahavsrullarna (diskuteras närmare i avsnittet om liberalteologi) framstår det arabiska förnekandet av judarnas koppling till Israel i allmänhet och Jerusalem i synnerhet som fullkomligt absurt.

Det första fyndet av dessa rullar gjordes 1947 i en grotta nära Döda Havet, ca 10 km söder om Jeriko, av en beduinpojke, som letade efter en bortsprungen get. När han hade klättrat in i en grotta fann han ett antal gamla skriftrullar, som var insvepta i linneduk och nedstoppade i förseglade krukor (man har senare gjort fler fynd i andra grottor i närheten).

Majoriteten av forskarna menar att dödahavsrullarna härstammar från esséerna — en riktning inom judendomen — som hade ett slags kloster i Qumran, nära Döda Havet. År 68 tvingades esséerna att överge detta kloster inför hotet från de framryckande romerska arméerna. Sina handskrifter gömde de då i grottor i närheten av sitt kloster. I dödahavsrullarna har man bl a funnit alla bibelböcker i Gamla Testamentet (delar av eller hela böcker) utom Esters Bok. Dessutom finns andra typer av skrifter och brev. På mängder av ställen i texterna nämns Jerusalem. Dödahavsrullarna bevisar bortom varje rimligt tvivel judarnas anknytning till Palestina eller Israel, eller vad vi nu vill kalla området, och Jerusalem. Att det var en beduin som hittade rullarna talar mot att det skulle handla om en judisk konspiration. Många av rullarna har dessutom daterats vetenskapligt (med bl a kol-14 metoden), och det visar sig att de härstammar från tiden runt år noll (den äldsta rullen har daterats till 250 f Kr).

I Rom finns många triumfbågar, där olika kejsare firar segrar över Roms fiender. En av dessa är Titus triumfbåge från år 81 (e Kr). Den uppfördes för att fira att kejsar Titus tillsammans med sin far Vespasian krossade det judiska upproret i Judeen sommaren 71, och visar bl a hur romerska soldater tågar hem bärande olika sorters krigsbyten. Jerusalem, inkluderande templet, jämnades i stort sett med marken vid detta tillfälle. Den judiska historikern Flavius Josephus (35-100 e Kr) beskriver det judiska upproret och hur det krossades i sitt verk The Jewish War.

Bilden ovan visar en av relieferna på triumfbågen. Vi ser där hur en romersk soldat bär iväg på en stor, sjuarmad ljusstake (som antagligen föreställer den stora ljusstake som fanns i Templet). Den sjuarmade ljusstaken är och har sedan urminnes tider varit en symbol för judendomen och kallas Menorah. Andra heliga objekt som visas i reliefen, och som identifierats av historiker, är de Gyllene Trumpeterna, eldpannorna för att samla askan från Altaret och bordet för Skådebröden. Denna relief utgör en av få existerande samtida illustrationer av föremål från Herodes Tempel (som templet i Jerusalem på Jesu tid kallades). Att Titus triumfbåge restes för att fira romarnas erövring av Jerusalem år 71 torde vara ett obestridligt historiskt faktum. Att reliefen ovan visar romerska soldater som bär iväg en sjuarmad ljusstake och andra kända föremål från det judiska Templet torde vara ett obestridligt bevis för judisk närvaro i Jerusalem vid den här tiden.

Dagligen matas vi med ordet "palestinier". Underförstått är att det finns ett särskilt folkslag som kallas "palestinier". Få känner till bakgrunden till begreppen "Palestina" och "palestinier". Före 1948, då Israel bildades, användes beteckningen "palestinier" på de judar som bodde mellan Jordanfloden och Medelhavet. Den engelskspråkiga, judiska tidning, som idag heter Jerusalem Post, hette på den tiden Palestine Post. De araber som bodde i området kallades då helt enkelt "araber". Det var först efter arabernas nederlag i kriget 1967 som man började tala om det "palestinska folket". I en intervju i den holländska tidningen Trouw 1977 gav den tidigare chefen för PLO:s militära avdelning, Zuneir Mushin, följande förklaring:

Det finns ingen skillnad mellan jordanier, palestinier, syrier och libaneser... Vi är ett folk, Det är bara av taktiska skäl som vi omsorgsfullt understryker vår palestinska identitet. Ty det är i arabernas intresse att uppmuntra palestiniernas existens gentemot sionismen. Ja, existensen av en särskild palestinsk identitet förekommer bara av taktiska skäl. Upprättandet av en palestinsk stat är ett nytt medel att fortsätta kampen mot sionismen och för arabisk enhet. ...Jordanien, som har erkända gränser, kan av taktiska grunder inte kräva Haifa, Jaffa, Beer Sheba och Jerusalem [men det kan däremot det "palestinska" folket — min kommentar].

Det är således en myt att det funnits ett palestinskt land som varit fosterland för ett palestinskt folk (klicka här för att läsa ett välskivet debattinlägg om detta). Vad som finns är i själva verket araber som bor i Israel och araber som bor i de omgivande arabländerna. Dessutom finns det ett stort arabiskt flyktingproblem, som arabstaterna, av strategiska skäl, vägrat att ta itu med — och som inte hade funnits överhuvudtaget om araberna gått med på FN:s ursprungliga delningsförslag för Palestinamandatet.

Ledarsidorna är en sajt som drivs av Johan Westerholm, f d underrättelseofficer och som tidigare varit aktiv socialdemokrat. Genom sin bakgrund har Westerholm tillgång till intressant information som etablerade media inte känner till, eller möjligen känner till men inte vill att svenska folket skall känna till. I en intressant artikel i april 2022, med rubriken Schori gav Moskva grönt ljus för ockupation av Polen, visar Westerholm hur Pierre Schori 1980 gav stöd till Moskva att sända trupper för att kväsa de uppstudsiga varvsarbetarna i Gdansk. Detta är artikelns huvudtema, vilket uppenbarligen inte har något med Mellanöstern att göra. Men inledningsvis så tar Westerholm upp ett helt annat ämne, nämligen det palestinska folkets identitet. Han skriver:

Få socialdemokrater har haft en så stor påverkan på Sveriges relationer med sin omvärld under en så lång tid [som Pierre Schori]. Sedan slutet på 1960-talet har Schori alltid varit en del, eller i utkanten, av händelseförloppen. Inte sällan dramatiska sett i ett historiskt perspektiv.

Första gången som Schori var en del av ett avgörande händelseförlopp, som kom att få effekter långt in i våra dagar, var 1969. Schori ingick då i en socialdemokratisk delegation bestående av den dåvarande partisekreteraren Sten Andersson [samt representanter för] SSU och Broderskaps (idag Tro och Solidaritet) på ett besök i Algeriets huvudstad Alger. Besöket resulterade i ett skifte i hur den palestinska terrororganisationen PLO definierade sig själva och presenterades för omvärlden.

Innan resan presenterades palestinierna som palestinska araber av regeringar och internationell press. Dagen efter hemkomst påbörjades ompositioneringen när såväl Andersson som Schori endast benämnde dessa som ”Palestinska flyktingar” och inte minst “det Palestinska folket”, en term som tidigare inte använts i någon större omfattning. Som blev avgörande för framtiden. Ett namnbyte, eller en omdefiniering alternativt ett narrativ som skedde i praktiken över natt visar slagningar i det svenska mediearkivet.

Anomalin uppstod även i att det inte var PLO som i egentlig mening själva var initiativtagare till ompositioneringen.

I en parallell process, som leddes av bland annat Rumäniens diktator Ceascescu samt DDR:s statsledning uppmanades PLO:s ledare Yassir Arafat att ”upphöra med sin verksamhet som karriärterrorist och istället agera som statsman”. Ceascescu menade ordagrant att Yassir Arafat var tvungen att börja bygga en stat med statliga institutioner för att bygga långsiktig trovärdighet som statsman.

Denna dokumentation finns bevarad i bland annat US National Archives i Washingdon D.C samt Wilson Archives.

Detta är för mig helt ny och oerhört intressant information när det gäller processen bakom den i efterhand konstruerade palestinska identiteten.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 8/11 2000 skrev folkrättsjuristen och journalisten Marie-Hélène Boccara följande:

Någon palestinsk stat har aldrig existerat, varför palestinierna inte är rättmätiga ägare till Gazaremsan, Västbanken eller Östra Jerusalem. Israel kan därför svårligen lämna "tillbaka" något till någon som inte har giltiga äganderättsanspråk. Vid tiden för de israeliska erövringarna av dessa områden var det Egypten respektive Jordanien som kontrollerade dem. Däremot föranleddes deras erövringar av ett tidigare aggressionskrig mot Israel [författaren menar, fast uttrycker det oklart, att orsaken till att Israel erövrade dessa områden var att landet angreps av Egypten och andra arabstater].

Enligt Boccara säger den internationella folkrätten, att om ett land oprovocerat angripits och därvid ockuperar fientligt territorium för att att få slut på konflikten, så är denna ockupation rättsligt giltig så länge som konflikten kvarstår. När konflikten upphör skall, enligt folkrätten, förhandlingar ske och utfallet av dessa kan antingen bli att de erövrade områdena lämnas tillbaka eller att det anfallna landet behåller vissa av dessa områden, t ex som buffertzon (för att försvåra nya attacker). Anfallskrig är ett högt spel och när man spelar så kan man visserligen vinna, men man riskterar också att förlora. Således är Israels ockupation av Västbanken etc juridiskt korrekt så länge som de omgivande arabstaterna inte slutit fred med Israel. Egypten har slutit fred och fått tillbaka Sinaihalvön — Gaza däremot vill inte Egypten ta i med tång ens (läsaren kan ju försöka räkna ut varför). Att Jordanien inte fått tillbaka Östra Jerusalem och Västhanken, beror på att Jordanien erövrade dessa områden 1948 i strid med FN:s uppdelning av Palestinamandatet, dvs Jordanien har aldrig varit rättmätig ägare till dessa områden. Orsaken till att Syrien inte fått tillbaka Golanhöjderna är att Syrien fortfarande formellt är i krig med Israel. Och slutligen; skälet till att palestinerna inte "fått tillbaka sitt land", är att det land de gör anspråk på aldrig tillhört dem. Det var tidigare ett brittiskt mandat och dessförinnan turkiskt/osmanskt under ca 400 år. Man kan inte "lämna tillbaka" någonting till någon som aldrig ägt detta någonting.

Inget av ovanstående nämns av "normala" svenska journalister. Man undrar var all faktagranskning, källkritik etc tagit vägen. Undersökande journalistik verkar idag ha ersatts med propagandistisk journalistik.

Samtidigt som media oavbrutet anklagar Israel för att ockupera Västbanken och Gaza, är man förvånansvärt tyst när det gäller Syriens ockupation av Libanon, vilken pågått i ungefär 20 år, och vilken förlängt inbördeskriget där med minst ett decennium. Vad är det ordspråket säger — sila mygg och svälja kameler?!

Tyvärr kommer det aldrig att bli fred i området förrän arabsidan visar mer god vilja. Att hävda att judarna inte har någon som helst rätt till området är enbart skrattretande och ligger på samma nivå som förintelseförnekarna eller plattajordenanhängarna. Det är bara dumheter och det gör att man inte kan ta den som uttalar något sådant på allvar.

(Observera, jag menar inte att palestinierna inte har rätt att bo i Israel. Sjävklart har de rätt att bo där de fötts och vuxit upp. Men det betyder inte att de har rätt att fördriva judarna från området.)

Tillbaka till avsnittet "Israel - älskat hatobjekt!"
Tillbaka till avsnittet "Israel oktober 2000 — vad händer och varför?"
Tillbaka till avsnittet "Ingen fred så länge fredspristagare Arafat sitter vid makten"

Du kan läsa mer om Israel i:
FN:s orättfärdiga roll i konflikten