"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Men vad har araberna och islam för rätt till Jerusalem och Israel?

Om Israel inte hade funnits så hade ingen palestinsk identitet existerat. Då hade området befolkats av muslimska och kristna araber och judar (om de tillåtits bo där) och andra, mindre folkgrupper. Den palestinska identiteten definieras av två saker; att utplåna Israel och att fördriva eller mörda judarna som bor där. I allt annat är palestinierna identiska med övriga araber i området. Under all sin vakna tid tänker palestinierna bara på en enda sak, hur de skall utplåna Israel och döda så många judar som möjligt. Och på nätterna drömmer de om samma sak. De är fullständigt besatta av Israel. Skulle araberna lyckas i sitt uppsåt, så upplöses den palestinska identiteten (eftersom de inte längre har något mål med sina liv) och palestinierna blir araber bland andra araber i området. Och Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem plus det som idag är Israel reduceras till en del av Jordanien, vilket är vad många kartböcker i de palestinska skolorna visar (kanske också att Egypten och Libanon kommer att ta för sig av kakan). Så någon palestinsk stat kommer under inga förhållanden att inträffa. Vilket visas av att mellan 1948 och 1967 härskade Jordanien över Västbanken och Östra Jerusalem medan Egypten härskade över Gaza. Även om det redan 1948 fanns planer på en arabisk stat omfattande dessa tre områden så satte sig speciellt Jordanien emot detta. Observera att begreppet palestinier ända fram till 1950-talet syftade på de judar som bodde där. Varken Egypten eller Jordanien betraktar palestinierna som ett folk. De använder bara begreppet av taktiska och propagandistiska skäl.

                          Kristo Raposa

 

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

Låt oss nu vända på problemställningen och fråga oss vilken rätt araberna har till Israel och Jerusalem. Och speciellt då vilken anknytning islam har till Jerusalem, som anses vara islams tredje heligaste plats efter Mecka och Medina.

Utgångspunkten för muslimernas anspråk på Jerusalem är sura 17:1 i Koranen. Där står:

Honom allena all ära, honom, som lät sin tjänare företaga en nattlig färd från det fridlysta templet till det allra avlägsnaste templet, vars hela omkrets vi välsignat, för att visa honom några av våra tecken! Han är förvisso den Hörande, den Seende. (Zetterstéens översättning från 1917)

I de flesta koranöversättningar står idag "till det allra avlägsnaste templet (i Jerusalem)". "(i Jerusalem)" finns inte med i den arabiska originaltexten utan är något som senare lagts till för att ge islam anknytning till Jerusalem. Att Zetterstéen inte lagt till Jerusalem visar att han försökt vara så trogen originaltexten som bara möjligt. När jag kollar Yusuf Alis engelska översättning (som är den enda engelska översättning som rättrogna muslimer accepterar) finns inte Jerusalem med och Ali översätter till "den allra avlägsnaste moskén". Jag återkommer strax till detta. Enligt en kommentar av Ali måste avlägsnaste moskén rimligen syfta på Salomos Tempel i Jerusalem. Problemet är givetvis att detta tempel, också kallat Första Templet, förstördes på 600-talet f Kr. Och det Andra judiska Templet, Herodes Tempel, jämnades med marken år 70 av romarna. När Muhammed levde på 600-talet fanns således inget tempel i Jerusalem, dit han kunde ha företagit en nattlig färd. Nu kan ju i och för sig Allah ha förflyttat Muhammed inte bara i rummet utan också bakåt i tiden. Och visst, allting är möjligt för en övernaturlig gud som Allah.

Men även om allt är möjligt för en övernaturlig gud så är det mer troligt att muslimerna i efterhand tolkat in Jerusalem i denna vers, för att skapa en stark anknytning mellan Jerusalem och islam och motivera varför muslimerna har gudagiven rätt till Jerusalem. Det är dock svårt att förstå, utifrån detta resonemang, varför judarna samtidigt inte skulle ha någon anknytning till Jerusalem. Eftersom Yusuf Ali tror att den plats som nämns i sura 17:1 är Salomos Tempel, måste således judarna ha en anknytning till Jerusalem (Salomo var ju en av judarnas mest berömda kungar). De muslimer som förnekar judisk anknytning till Jerusalem gör sig således skyldiga till motsägelse. De vill både ha kvar kakan (hävda att islam har en anknytning till Jerusalem, där den judiske kung Salomos Tempel i Jerusalem utgör en del av argumentet) och äta den (förneka judisk koppling till Jerusalem, genom att förneka att det funnits någon form av judisk närvaro i Jerusalem, t ex kung Salomos Tempel). Det är som Ordspråksboken 17:10 säger, "Lögnens bröd smakar gott, men sedan blir munnen full av grus".

I den arabiska grundtexten står det "al-masdjid al-aksa", vilket betyder "den allra avlägsnaste moskén". Eftersom muslimerna tolkat "den allra avlägsnaste moskén"" som en moské i Jerusalem, föll det sig naturligt att man, efter Jerusalems erövring, döpte en av de två moskéer som byggdes på Tempelplatsen till al-Aksa. Sura 17:1 innehåller således ingen övernaturlig koppling mellan islam och Jerusalem, utan kopplingen skapades i efterhand, genom att man ändrade på omständigheterna (skapade en moské med namnet al-Aksa) så att versen fick den innebörd man ville att den skulle ha. Att ge islam en stark (men falsk) ankytning till Jerusalem.

Här kan man invända att det inte fanns några moskéer i Jersulem när sura 17:1 skrevs, eftersom islam ännu inte hade erövrat Jerusalem. Islam erövrade Jerusalem 638 och Muhammed dog 632, dvs när al-Aksamoskén byggdes var Muhammed död sedan minst 6 år tillbaka.

Ett gammalt foto på al-Aksa moskén taget någon gång runt år 1900. Vi ser att området runt moskén är förfallet. Med beväxning mellan stenplattorna på marken. Även själv moskén ser förfallen ut. Palestinaområdet var vid den här tiden tämligen glest befolkat och fattigdomen var stor. Den berömde författaren Mark Twain reste 1869 runt i Palestinaområdet. I sin reseskildring Innocents Abroad or The New Pilgrim's Progress beskrev han en del av Palestina på följande sätt:

Det finns inte en enda by i hela området — inte på 30 miles i någon riktning. Det finns två eller tre små samlingar av beduintält, men inte en enda permanent bosättning.

Han berättar också i sin bok att han på vägen mellan Jerusalem och Damaskus bara såg ett enda träd (sedan dess har judarna i Israel planterat hundratals miljoner träd — jag har själv placerat tiotals träd i Israel).

Grundbetydelsen av ordet moské är ett hus eller plats där man ber till gud eller underkastar sig gud, dvs skulle också kunna syfta på en kristen kyrka, judisk synagoga etc. Här finns dock ett litet aber. När muslimerna talar om att be till gud, använder de ordet Allah för gud. Dvs när de säger "be till gud", säger de "be till Allah". Rent teoretiskt betyder Allah gud. Men i praktiken är det inte riktigt så. Frågar man en muslim om Bibelns Gud ocskå kan kallas Allah, blir muslimen upprörd och säger "absolut inte, det vore hädelse". I många muslimska länder (Malaysia, Pakistan bl a) är det straffbart att använda ordet Allah om Bibelns Gud. Allah betyder således inte gud i största allmänhet utan syftar uteslutande på Koranens gud. När man på arabiska säger att "en moské är en plats där man tillber gud", säger man såldes "en plats där man tillber Allah". Allah är Koranens gud och en lokal där man tillber Koranens gud kan inte vara en synagoga eller en kristen kyrka utan enbart det vi idag menar med moské. Därför menar jag att "den avlägsnaste moskén" måste tolkas som vad vi idag menar med moské (en lokal där man tillber Koranens gud). Och som sagt, när sura 17:1 skrevs fanns inga moskéer i Jerusalem.

"Tjänaren" i koranversen ovan är uppenbarligen Muhammed. Traditionen säger att Muhammed, under ledning av ängeln Gabriel, förflyttades på natten, ridande på ett mytiskt bevingat djur, Burak. Färden gick från Kaba i Mecka ("det fridlysta templet") till "al-masdjid al-aksa" ("den allra avlägsnaste moskén, vilken således inom islam tolkas som al-Aksamoskén i Jerusalem, men som ännu inte var byggd när sura 17:1 skrevs). I den heliga staden, dvs Jerusalem, fick Muhammed träffa Abraham, Moses och Jesus. Därefter klev han upp på den stora sten, som numera finns inuti Klippdomen (både al-Aksamoskén och Klippdomen ligger på Tempelberget). Från denna sten gjorde Muhammed sin berömda himmelsfärd, där han bl a förevisades paradiset och helvetet. Tidigare menade islams uttolkare att Muhammeds färd handlade om en kroppslig, fysisk förflyttning, medan många muslimer idag tolkar den som en andlig förflyttning.

En liten parentes apropå Muhammeds nattliga resa: Efter att Muhammed hade förevisats paradiset förflyttades han ned till helvetet. Han blev förskräckt när han såg att den överväldigande majoriteten i helvetet var kvinnor. När han frågade ärkeängeln Gabriel fick han veta att de flesta av kvinnorna var där för att de varit otacksamma mot sina män. Jag diskuterar islams kvinnosyn i andra artiklar och går inte vidare in på detta tema här. Men jag upphör aldrig att förvånas över hur även de mest fanatiska feminister höjer islam till skyarna. Precis som många homosexuella. Trots att döden väntar dem om/när islam tar över Sverige. Människan är sannerligen motsägelsefull!

Traditionen om Muhammeds himmelsfärd, som ju inte på något sätt bevisas genom det koranställe man stöder sig på (det framgår ju inte ens att det rör sig om Jerusalem), är utgångspunkten för de speciella muslimska anspråken på Jerusalem. Generellt gör ju islam anspråk på hela världen och målet är att erövra denna och göra alla människor på jorden till muslimer — men Jerusalem har en speciell plats inom islam vid sidan av Mecka och Medina.

Varför förekommer då överhuvudtaget Jerusalem i den islamska traditionen? Som beskrivs på mina sidor om islam, så kom Muhammed redan tidigt i kontakt med judarna i Medina och tog starkt intryck av judendomen. Inledningsvis så bestämde Muhammed att man vid de dagliga bönerna skulle vara vänd mot Jerusalem. När det sedan visade sig att judarna i Medina inte var beredda att konvertera till islam, så ändrade Muhammed böneriktningen till Mecka. Plus att Muhammed blev alltmer fientlig mot judarna.

Islam har hämtat oerhört mycket från judendomen (och även kristendomen). Både personligheter (Abraham, Mose, Jesus etc är stora profeter inom islam) och islams lagsystem, vilket är väldigt likt den judiska lagen. Förbudet att äta fläsk, halaslakt, som är precis samma sak som kosherslakt. Etc, etc. Även om det i Gamla Testamentet (GT) finns hårda bud som innebär öga för öga, tand för tand, så finns också mycket kärlek och nåd. Skillnaden är att inom islam finns ingen nåd och ingen kärlek (även om Koranen talar om nåd är det bara ord, som inget betyder). Islam är som judendom utan nåd och upprättelse och förlåtelse. Gamla Testamentets Gud kan vara hård. Ja! Men Han kan också var mjuk och full av nåd och barmhärtighet. Mot den som i ödmjukhet kommer till Honom. Medan han kan vara väldigt hård mot den som är stolt och har ett hårt hjära och som inte kan erkänna sina fel. I Jesaja 42:3 läser vi om Herren Jehova, "Ett brutet rör skall han inte sönderkrossa, och en tynande veke skall han inte utsläcka", dvs GT:s Gud är en Gud som månar om de svaga och fattiga. Och kung David skriver i Psaltaren 103:8-11 "Barmhärtig och nådig är Herren, långmodig och stor i mildhet. Han går inte ständigt tillrätta och behåller ej vrede evinnerligen. Han handlar inte med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar. Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldigt är hans nåd över dem som frukta honom." Denna sida av Gud missade Muhammed totalt. Kanske beroende på att han aldrig fick möta den levande, sanne Guden!

Islam har således inte någon naturlig anknytning till Jerusalem. Islams profet (Muhammed) besökte aldrig staden. Inte ens i den ovan beskrivna himmelsfärden var han i Jerusalem fysiskt och det är inte ens klart att det koranställe man stöder sig på, verkligen talar om Jerusalem överhuvudtaget. Och någon annan naturlig koppling till Jerusalem har faktiskt inte islam på det rent religiösa planet. Det är i och för sig sant att muslimerna betraktar många av Gamla Testamentets profeter etc som heliga, vilket indirekt ger islam en koppling till Israel. Men i så fall är det helt ologiskt att man då samtidigt förnekar judarna någon som helst anknytning till området, med tanke på att Gamla Testementet ju är den judiska religionens urkund och heliga skrift!

När araberna år 638 intog Jerusalem, började man uppföra en rad byggnadsarbeten för att markera stadens muslimska tillhörighet. I hela området ser man hur islam övertagit mängder av judiska och kristna heliga platser och gjort dem till sina egna, genom att bygga moskéer och minnesmärken. Tanken har förmodligen varit att sakta men säkert "islamisera" hela området.

Både kristendom och judendom har en oerhört mycket starkare koppling till Jerusalem än vad islam har. Jerusalem, Davids stad, är så intimt förknippad med den judiska religionen att de två är omöjliga att separera. "Nästa år i Jerusalem" har uttalats av judar i alla tider. Jesus verkade till stor del i Jerusalem och dog och uppstod där, vilket gör att staden också har en oerhört stor betydelse för kristenheten.

Nu är det knappast någon som förnekar muslimerna rätten att betrakta Jerusalem som en helig stad. Absolut inte! Och idag så har araber full frihet att besöka sina heliga platser i Israel (till skillnad från när araberna härskade över Jerusalem, då judarna inte fick besöka sina heliga platser). Jag skriver således inte detta för att jag förmenar muslimerna deras heliga platser (det spelar ingen roll om islam har någon faktiskt anknytning till Jerusalem — vem som helst har rätt att betrakta vad som helst som heligt utan att det på något sätt är logiskt). Men jag skriver det för att visa på det motsägelsefulla i att araberna idag faktiskt hävdar att judarna inte har någon som helst anknytning till staden Jerusalem eller landet Israel. Att påstå något sådant innebär att man av fri vilja förvandlar sig själv till en dreglande idiot!!!

T ex så menade den egyptiske utrikesministern i en kommentar som återgavs av "Middle East News Agency" den 18/9 2000 att det inte fanns någon historisk sanning i påståendet att judarna hade sitt ursprung i palestinaområdet eller att Jerusalem någonsin varit huvudstad i en judisk stat. Den första invändning man kan komma med är att i så fall har inte heller araberna någon som helst anknytning till området. För det andra så beskriver den i arabvärlden kände historikern Tabari utförligt judarna i Jerusalem och Palestina vid tiden för arabernas erövring av området på 600-talet. Den arabiska historieskrivningen förnekar således inte judarnas anknytning till Jerusalem.

Att påstå att Jerusalem aldrig varit huvudstad i någon judisk stat, eller att det judiska templet aldrig någonsin stått på Tempelberget, eller att judarna inte har någon anknytning alls till Jerusalem är helt befängt. Det är så dumt så man vet inte om man skall skratta eller gråta. Bevisen för att Jerusalem under lång tid varit huvudstad i en judisk stat, att templet stått på det som idag kallas Tempelberget och att judarna har mer anknytning till Jerusalem än något annat folk på jordens yta, är överväldigande. Vi vet t ex att den babylonske kunungen Nebukadnessar erövrade Jerusalem 597 och 587 f Kr och att alla judar i staden dödades eller bortfördes i fångenskap vid den andra erövringen. Perserkonungen Alexander den store erövrade staden några hundra år senare. Vi känner till flera uppror som gjordes av judarna vid olika tidpunkter mot babylonier, greker, romare etc, och vi vet också att romarna härskade i området under flera hundra år. Vi känner till exakta årtal, nyckelpersoner etc, etc. Hur vet vi allt detta? Ja, dels finns det detaljerade, offentliga dokument — babylonska kilskriftstavlor och grekiska och romerska dokument. Speciellt romarna var oerhört byråkratiska. Allt skulle dokumenteras. Det finns också privata brev och det finns mängder av arkeologiska bevis som alla talar samma språk. På 1800-talets mitt lyckades t ex två engelsmän få tillstånd av turkarna att göra utgrävningar under Tempelberget. Man gjorde många viktiga fynd. Bland annat så lyckades man lokalisera exakt var det allra heligaste i det judiska templet legat. Numera är det omöjligt att få tillstånd att göra några utgrävningar på Tempelberget, och enligt judiska källor så förstör muslimerna just nu systematiskt alla bevis för en tidigare judisk närvaro där.

Det samstämmiga vittnesbördet för att det judiska templet en gång låg på Tempelberget, för att Jerusalem varit huvudstad i en judisk stat och att judarna har anknytning till Jerusalem är konsistent och i det närmaste omöjligt att bestrida. Åtminstone om man vill vara seriös. Jag kan inte minnas att jag någonsin i massmedia sett eller hört kritik riktas mot arabsidan för att de hävdar dessa uppenbara lögner. Vill man verkligen hjälpa palestinierna, så borde man hjälpa dem att komma tillrätta med alla dessa propagandalögner så att freden kan bli en verklig fred som bygger på ett ömsesidigt samförstånd. Fortsätter arabsidan att hålla fast vid dessa påståenden, och om det trots detta skulle bli någon typ av fredsavtal, så kommer den freden att vara som en aktiv vulkan. Det är inte fråga om den kommer att explodera, frågan är bara när.

I oktober 2025 gjordes ett intressant fynd under en utgrävning nära Tempelberget i Jerusalems Gamla Stad. Fyndet utgörs av en liten lerskärva (ca 2,5 cm) med en text som nämner en försenad skatteinbetalning i månaden Av (en av den judiska kalenderns månader). I texten nämns en assyrisk tjänsteman, kallad "den som håller i tömmarna", vilken är en tjänst kopplad till Kungliga Hovet i Assyrien och som finns omnämnd i olika assyriska, historiska källor. Texten är skriven med kilskrift på akkadiska (ett av flera assyriska språk). Analys av leran visar att den kommer från Tigrisområdet (som utgjorde en del av det assyriska riket). Fragmentet hittades vid utgrävningar av resterna efter en stor byggnad från 800-700-talet f Kr. Man tror att denna byggnad, som låg alldeles intill det judiska templet, var ett administrativt center i den judiska staten. Experter som analyserat lerskärvan anser att meddelandet kommer från konungen av Assyrien och är riktat till konungen av Judéen och handlar om en försenad skatteinbetalning. Judéen utgjorde vid den här tiden en lydstat till stormakten Assyrien. Fyndet är antagligen ett fragment av en bulla signerad med det kungliga sigillet. En liknande händelse beskrivs i Andra Konungaboken i GT. Där läser vi:

Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår drog Sanherib, konungen av Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda och intog dem.

Då sände Hiskia, Juda konung, [detta meddelande] till Assyriens konung i Lakis och lät säga: "Jag har försyndat mig; vänd om och lämna mig i fred. Vad du lägger på mig vill jag bära." Då ålade konungen i Assyrien Hiskia, Juda konung, att betala tre hundra talenter silver och trettio talenter guld (2 Kung 18:13-14).

Vi vet inte om det fynd som nu gjorts är kopplat till den händelse som beskrivs i dessa verser. Det kan ju ha funnits andra tillfällen där liknande kommunikation mellan konungarna i Assyrien och Judéen förekommit, men lerskärvan utgör under alla förhållanden en ytterligare pusselbit som styrker Gamla Testamentets berättelser om det judiska folkets närvaro och historia i det som idag kallas Palestinaområdet. På assyriska kilskriftstavlor har man f ö hittat texter som visar att det vid den här tiden fanns judiska emissarier (sändebud) vid det assyriska hovet och att judiska köpmän gjorde affärer i Assyrien.

Även Arafat, som påstås vilja ha fred med Israel, förnekar judarnas rätt till området. I palestinsk TV sa han t ex den 18/9 2000 att beslut om de heliga platserna i Jerusalem var en "muslimsk, kristen och arabisk fråga". Judarna har således inga rättigheter alls i Arafats kommande rike. Jag tycker det är märkligt att Israel överhuvudtaget är berett att förhandla under sådana förhållanden.

Vid ett tillfälle, under fredsamtalen i Camp David i juli år 2000, vände sig president Clinton till Arafat, efter att denne precis förnekat att det någonsin hade funnits ett judiskt tempel i Jerusalem, och sade, "Men om det inte fanns något judiskt tempel i Jerusalem, hur kan det då komma sig att Bibeln talar om hur Jesus som tolvåring besökte templet i Jerusalem?!! Hur kunde han besöka något som inte fanns?" Arafat blev självklart svarslös (argumentet att Bibeln har fel här är fullständigt ohållbart, se t ex mina sidor om Bibelns historiska autenticitet).

Att förneka att det funnits ett judiskt tempel i Jerusalem, eller att judarna har en historisk anknytning till Israel i allmänhet och Jerusalem i synnerhet, förutsätter att man totalt bortser från alla historiska fakta och sänker sig ner till ett intellektuellt idiotstadium. Det förutsätter ofattbart sanslösa nivåer av förljugenhet och är inget som förtjänar att på något sätt respekteras.

Jag roade mig för en tid sedan med att i min databibel leta efter ordet "Jerusalem" i Gamla Testamentet (vilket är exakt samma sak som judarnas Heliga Skrift). Enligt mitt bibelprogram "Online Bible" (King Jame's Version plus Revised Standard Version) förekommer ordet "Jerusalem" 629 gånger. Dessutom förekommer otaliga hänvisningar till Jerusalem under andra namn, t ex Sion, Davids stad etc. Det är synnerligen magstarkt att då försöka hävda att judarna överhuvudtaget inte har någon anknytning alls till Jerusalem. Speciellt om vi betänker att de äldsta bibelböckerna skrevs 1400 f Kr eller tidigare och att man idag har tillgång till bibliska originalhandskrifter som har daterats till 250 f Kr, samtidigt som vi vet att Koranen skrevs först på 600-talet e Kr och de äldsta koranhandskrifter som finns tillgängliga är betydligt yngre än så. I Koranen förekommer dessutom, som vi kommit fram till ovan, ordet "Jerusalem" inte en enda gång. Möjligen så nämns Jerusalem indirekt i den ovan citerade suran (17:1), men det är inte ens säkert att det verkligen är Jerusalem som avses. Arabernas anspråk på Jerusalem, samtidigt som man förnekar all judisk anknytning till staden, framstår därför som enbart barnsliga och löjliga, och skadar bara deras egen sak.

I ljuset av dödahavsrullarna (diskuteras närmare i avsnittet om liberalteologi) framstår det arabiska förnekandet av judarnas koppling till Israel i allmänhet och Jerusalem i synnerhet som fullkomligt absurt.

Det första fyndet av dessa rullar gjordes 1947 i en grotta nära Döda Havet, ca 10 km söder om Jeriko, av en beduinpojke, som letade efter en bortsprungen get. När han hade klättrat in i en grotta fann han ett antal gamla skriftrullar, som var insvepta i linneduk och nedstoppade i förseglade krukor (man har senare gjort fler fynd i andra grottor i närheten).

Majoriteten av forskarna menar att dödahavsrullarna härstammar från esséerna — en riktning inom judendomen — som hade ett slags kloster i Qumran, nära Döda Havet. År 68 tvingades esséerna att överge detta kloster inför hotet från de framryckande romerska arméerna. Sina handskrifter gömde de då i grottor i närheten av sitt kloster. I dödahavsrullarna har man bl a funnit alla bibelböcker i Gamla Testamentet (delar av eller hela böcker) utom Esters Bok. Dessutom finns andra typer av skrifter och brev. På mängder av ställen i texterna nämns Jerusalem. Dödahavsrullarna bevisar bortom varje rimligt tvivel judarnas anknytning till Palestina eller Israel, eller vad vi nu vill kalla området, och Jerusalem. Att det var en beduin som hittade rullarna talar mot att det skulle handla om en judisk konspiration. Många av rullarna har dessutom daterats vetenskapligt (med bl a kol-14 metoden), och det visar sig att de härstammar från tiden runt år noll (den äldsta rullen har daterats till 250 f Kr).

I Rom finns många triumfbågar, där olika kejsare firar segrar över Roms fiender. En av dessa är Titus triumfbåge från år 81 (e Kr). Den uppfördes för att fira att kejsar Titus tillsammans med sin far Vespasian krossade det judiska upproret i Judeen sommaren 71, och visar bl a hur romerska soldater tågar hem bärande olika sorters krigsbyten. Templet, jämnades med marken och stora delar av Jerusalem förstördes. Ovanpå ruinerna byggde romarna en ny stad som fick namnet Aelia Capitolina (detta namn slog dock aldrig an utan de flesta fortsatte att säga Jerusalem). Den judiska historikern Flavius Josephus (35-100 e Kr) beskriver det judiska upproret och hur det krossades ganska detaljerat i sitt verk The Jewish War.

Bilden ovan visar en av relieferna på triumfbågen. Vi ser där hur en romersk soldat bär iväg på en stor, sjuarmad ljusstake (som antagligen föreställer den stora ljusstake som fanns i Templet). Den sjuarmade ljusstaken är och har sedan urminnes tider varit en symbol för judendomen och kallas Menorah. Andra heliga objekt som visas i reliefen, och som identifierats av historiker, är de Gyllene Trumpeterna, eldpannorna för att samla askan från Altaret och bordet för Skådebröden. Denna relief utgör en av få existerande samtida illustrationer av föremål från Herodes Tempel (som templet i Jerusalem på Jesu tid kallades). Att Titus triumfbåge restes för att fira romarnas erövring av Jerusalem år 71 torde vara ett obestridligt historiskt faktum. Att reliefen ovan visar romerska soldater som bär iväg en sjuarmad ljusstake och andra kända föremål från det judiska Templet torde vara ett obestridligt bevis för judisk närvaro i Jerusalem vid den här tiden.

Dagligen matas vi med ordet "palestinier". Underförstått är att det finns ett särskilt folkslag som kallas "palestinier". Få känner till bakgrunden till begreppen "Palestina" och "palestinier". Före 1948, då Israel bildades, användes beteckningen "palestinier" på de judar som bodde mellan Jordanfloden och Medelhavet. Den engelskspråkiga, judiska tidning, som idag heter Jerusalem Post, hette på den tiden Palestine Post. De araber som bodde i området kallades då helt enkelt "araber" eller "palestinska araber". Det var först efter arabernas nederlag i kriget 1967 som man började tala om det "palestinska folket". I en intervju i den holländska tidningen Trouw 1977 gav den tidigare chefen för PLO:s militära avdelning, Zahir Muhsein, följande förklaring:

Det finns ingen skillnad mellan jordanier, palestinier, syrier och libaneser... Vi är ett folk, Det är bara av taktiska skäl som vi omsorgsfullt understryker vår palestinska identitet. Ty det är i arabernas intresse att uppmuntra palestiniernas existens gentemot sionismen. Ja, existensen av en särskild palestinsk identitet förekommer bara av taktiska skäl. Upprättandet av en palestinsk stat är ett nytt medel att fortsätta kampen mot sionismen och för arabisk enhet. ...Jordanien, som har erkända gränser, kan av taktiska grunder inte kräva Haifa, Jaffa, Beer Sheba och Jerusalem [men det kan däremot det "palestinska" folket — min kommentar].

Det är således en myt att det funnits ett palestinskt land som varit fosterland för ett palestinskt folk (klicka här för att läsa ett välskivet debattinlägg om detta). Vad som finns är i själva verket araber som bor i Israel och araber som bor i de omgivande arabländerna. Dessutom finns det ett stort arabiskt flyktingproblem, som arabstaterna, av strategiska skäl, vägrat att ta itu med — och som inte hade funnits överhuvudtaget om araberna gått med på FN:s ursprungliga delningsförslag för Palestinamandatet.

Ledarsidorna är en sajt som drivs av Johan Westerholm, f d underrättelseofficer och som tidigare varit aktiv socialdemokrat. Genom sin bakgrund har Westerholm tillgång till intressant information som etablerade media inte känner till, eller möjligen känner till men inte vill att svenska folket skall känna till. I en intressant artikel i april 2022 (tyvärr numera bakom betalvägg), med rubriken Schori gav Moskva grönt ljus för ockupation av Polen, visar Westerholm hur Pierre Schori 1980 gav stöd till Moskva att sända trupper för att kväsa de uppstudsiga varvsarbetarna i Gdansk. Detta är artikelns huvudtema, vilket uppenbarligen inte har något med Mellanöstern att göra. Men inledningsvis så tar Westerholm upp ett helt annat ämne, nämligen det palestinska folkets identitet. Han skriver:

Få socialdemokrater har haft en så stor påverkan på Sveriges relationer med sin omvärld under en så lång tid [som Pierre Schori]. Sedan slutet på 1960-talet har Schori alltid varit en del, eller i utkanten, av händelseförloppen. Inte sällan dramatiska sett i ett historiskt perspektiv.

Första gången som Schori var en del av ett avgörande händelseförlopp, som kom att få effekter långt in i våra dagar, var 1969. Schori ingick då i en socialdemokratisk delegation bestående av den dåvarande partisekreteraren Sten Andersson [samt representanter för] SSU och Broderskaps (idag Tro och Solidaritet) på ett besök i Algeriets huvudstad Alger. Besöket resulterade i ett skifte i hur den palestinska terrororganisationen PLO definierade sig själva och presenterades för omvärlden.

Innan resan presenterades palestinierna som palestinska araber av regeringar och internationell press. Dagen efter hemkomst påbörjades ompositioneringen när såväl Andersson som Schori endast benämnde dessa som ”Palestinska flyktingar” och inte minst “det Palestinska folket”, en term som tidigare inte använts i någon större omfattning. Som blev avgörande för framtiden. Ett namnbyte, eller en omdefiniering alternativt ett narrativ som skedde i praktiken över natt visar slagningar i det svenska mediearkivet.

Anomalin uppstod även i att det inte var PLO som i egentlig mening själva var initiativtagare till ompositioneringen.

I en parallell process, som leddes av bland annat Rumäniens diktator Ceascescu samt DDR:s statsledning uppmanades PLO:s ledare Yassir Arafat att ”upphöra med sin verksamhet som karriärterrorist och istället agera som statsman”. Ceascescu menade ordagrant att Yassir Arafat var tvungen att börja bygga en stat med statliga institutioner för att bygga långsiktig trovärdighet som statsman.

Denna dokumentation finns bevarad i bland annat US National Archives i Washingdon D.C samt Wilson Archives.

Detta är för mig helt ny och oerhört intressant information när det gäller processen bakom den i efterhand konstruerade palestinska identiteten.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 8/11 2000 skrev folkrättsjuristen och journalisten Marie-Hélène Boccara följande:

Någon palestinsk stat har aldrig existerat, varför palestinierna inte är rättmätiga ägare till Gazaremsan, Västbanken eller Östra Jerusalem. Israel kan därför svårligen lämna "tillbaka" något till någon som inte har giltiga äganderättsanspråk. Vid tiden för de israeliska erövringarna av dessa områden [1967] var det Egypten respektive Jordanien som kontrollerade dem. Däremot föranleddes deras erövringar av ett tidigare aggressionskrig mot Israel [författaren menar, fast uttrycker det oklart, att orsaken till att Israel erövrade dessa områden var att landet angreps av Egypten och andra arabstater].

Enligt Boccara säger den internationella folkrätten, att om ett land oprovocerat angripits och därvid ockuperar fientligt territorium för att att få slut på konflikten, så är denna ockupation rättsligt giltig så länge som konflikten kvarstår. När konflikten upphör skall, enligt folkrätten, förhandlingar ske och utfallet av dessa kan antingen bli att de erövrade områdena lämnas tillbaka eller att det anfallna landet behåller vissa av dessa områden, t ex som buffertzon (för att försvåra nya attacker). Anfallskrig är ett högt spel och när man spelar så kan man visserligen vinna, men man riskerar också att förlora. Således var Israels ockupation av Västbanken etc juridiskt korrekt så länge som de omgivande arabstaterna inte slutit fred med Israel. Egypten har senare slutit fred och fått tillbaka Sinaihalvön — Gaza däremot vill inte Egypten ta i med tång ens (läsaren kan ju försöka räkna ut varför). Att Jordanien inte fått tillbaka Östra Jerusalem och Västhanken, trots att Jordanien också slutit fred med Israel, beror på att Jordanien erövrade dessa områden 1948 i strid med FN:s uppdelning av Palestinamandatet, dvs Jordanien har aldrig varit rättmätig ägare till dessa områden. Orsaken till att Syrien inte fått tillbaka Golanhöjderna är att Syrien fortfarande formellt är i krig med Israel. Och slutligen; skälet till att palestinerna inte "fått tillbaka sitt land", är att det land de gör anspråk på aldrig tillhört dem. Det var tidigare ett brittiskt mandat och dessförinnan turkiskt/osmanskt under ca 400 år. Man kan inte "lämna tillbaka" någonting till någon som aldrig ägt detta någonting.

Inget av ovanstående nämns av "normala" svenska journalister. Man undrar var all faktagranskning, källkritik etc tagit vägen. Undersökande journalistik verkar idag ha ersatts med propagandistisk journalistik.

Samtidigt som media oavbrutet anklagar Israel för att ockupera Västbanken och Gaza, är man förvånansvärt tyst när det gäller Syriens ockupation av Libanon, vilken pågått i ungefär 20 år, och vilken förlängt inbördeskriget där med minst ett decennium. Vad är det ordspråket säger — sila mygg och svälja kameler?!

Tyvärr kommer det aldrig att bli fred i området förrän arabsidan visar mer god vilja. Att hävda att judarna inte har någon som helst rätt till området är enbart skrattretande och ligger på samma nivå som förintelseförnekarna eller plattajordenanhängarna. Det är bara dumheter och det gör att man inte kan ta den som uttalar något sådant på allvar.

(Observera, jag menar inte att palestinierna inte har rätt att bo i Israel. Sjävklart har de rätt att bo där de fötts och vuxit upp. Men det betyder inte att de har rätt att fördriva judarna från området.)

Tillbaka till avsnittet "Israel - älskat hatobjekt!"
Tillbaka till avsnittet "Israel oktober 2000 — vad händer och varför?"
Tillbaka till avsnittet "Ingen fred så länge fredspristagare Arafat sitter vid makten"

Du kan läsa mer om Israel i:
FN:s orättfärdiga roll i konflikten