"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2010 01 01 23:14

Israel 2003 — en aktuell rapport

Generellt kan man väl säga att ingenting har förändrats. Jag skulle i princip kunna ta mina tidigare artiklar och bara ändra datum, så skulle det mesta i dem fortfarande vara aktuellt. Palestinierna har ännu inte i sin stadga erkänt Israels rätt att existera, ja inte ens att Israel existerar. De palestinska skolböckernas kartor har fortfarande Israel utmärkt i vitt, dvs som ett icke existerande land. Den internationella fientligheten mot Israel tycks vara oförändrad. Sverige, och svenska massmedia tycks mer eller mindre hundraprocentigt ha tagit ställning för palestinierna mot judarna. Judarna är syndabockarna. Mellanösternkonflikten är i stort sett helt och hållet judarnas fel. Deras aggressivitet, oförsonlighet och förakt för det palestinska folket, gör att situationen snart kommer att kräva ett internationellt ingripande, ungefär som att USA nu ingripit i Irak. Överhuvudtaget verkar den allmänna meningen vara att konflikten mellan judar och araber är den bakomliggande orsaken till alla problem i Mellanöstern, ja i hela världen. Att USA och Storbritannien angripit och besegrat Saddam Hussein är i stort sett Israels fel. Hade Israel upphört att existera, så hade det inte funnit någon anledning att attackera Saddam. Denne hade då plötsligt blivit en snäll pojke som alla skulle gilla. Etc, etc. Jag läste förresten någonstans att mer än hälften av spelarna i det turkiska fotbollslandslaget är övertygade om att det var Israel och USA som låg bakom terrordåden den elfte september 2001. Att sådana föreställningar finns bland okunniga muslimer i Jemen kan man kanske förstå. Men i Turkiet, som är på väg mot medlemskap i EU, det är svårt att smälta. Och det bådar inte gott.

Palestinierna har i mars 2003 fått en ny premiärminister, Mahmoud Abbas, även kallad Abu Mazen. Detta i ett försök att reformera det palestinska styret. Arafat tvar ytterst ovillig att lämna ifrån sig makten och han motsatte sig i det längsta Abbas' regeringsförslag, eftersom han vill ha kvar makten över säkerhetsstyrkorna. Efter att Abbas hotat avgå gav sig dock Arafat. En sak är säker, så länge den gamle ärketerroristen Arafat har någon som helst maktposition kan det aldrig bli en fungerande fred mellan judar och palestinier.

Hurdan är då denne Abbas? Kommer han att bli en mer övertygande förhandlingspartner för israelerna än vad Arafat varit. Vissa saker talar emot detta. T ex så utpekas Abu Mazen som en av finansiärerna bakom massakern vid OS i München 1972, då ett antal judiska idrottsmän dödades och som utfördes av den Arafatledda gruppen PLO-Fatah. Den israeliska advokaten Nitsana Darshan-Leitner har i ett brev till George Bush och Tysklands förbundskansler krävt att Mazens roll i Münchenattentatet utreds. Men inte nog med det. Mazens doktorsavhandling, som skrevs vid Orientaliska Universitetet i Moskva 1982, har den illavarslande titeln "Den hemliga relationen mellan nazism och sionism". I denna kan man läsa att antalet judar som dödades under Förintelsen var färre än en miljon (i och för sig illa nog), och att siffran sex mijoner är något som sionisterna hittat på för att pressa FN att acceptera bildandet av staten Israel 1948. I avhandlingen citeras den kände franske förintelseförnekaren Robert Faurisson. Mer att läsa om detta finns på MEMRI:s hemsida (länk till MEMRI finns på min länksida — gå dit och sök på "Abu Mazen" så hittar du). Å andra sidan, människor kan ju faktiskt ändra sig. På pluskontot finns att Mazen är starkt emot självmordsbombningar och andra terrordåd. Han har flera gånger sagt att den andra intifadan varit en katastrof för palestinierna. Även om Mazen tidigare stött terror kan han ha insett att det finns en bättre väg till fred, ja att terror överhuvudtaget inte leder till fred. Så hoppet finns. Mahmoud Abbas, eller vad vi nu vill kalla honom, kan i varje fall inte vara värre än Arafat. Vad som helst måste vara bättre än Arafat!

I början av mars 2003 kunde man i massmedia läsa om att SIDA hade satsat 12,7 miljoner kronor i ett nytt Mellanösternprojekt. Pengarna skulle gå till s k följeslagare, dvs en slags mänskliga sköldar, som skall skydda palestinierna mot israelisk aggression. Totalt skall ett 50-tal personer skickas till området för att följa med palestinier genom israeliska vägspärrar etc. När SIDA på sin hemsida informerar om projektet, skriver man "Den humanitära krisen är en följd av att Israel inte uppfyller sitt ansvar", dvs man utser Israel som ensam syndabock till situationen. I själva verket är den "humanitära krisen" helt och hållet orsakad av de palestinska ledarna med Arafat och ledare för olika terrorgrupper i spetsen. En förhållandevis välmående palestinsk stat kunde ha existerat sedan decennier tillbaka, om de palestinska och arabiska ledarna hade uppvisat minsta kompromissvilja.

I följeslagarprojektet deltar SKR (Sverige Kristna Råd) och Kyrkornas Världsråd, vilka båda gång på gång uppvisat en mycket starkt antiisraelisk hållning. Emanuel Furubacken, som är ledare för SKR:s följeslagarprogram säger i en intervju i Världen Idag (14/3 2003) att de israeliska vägspärrarna provocerar fram nya självmordsattentat. Sic! Så det är de israeliska vägspärrarna som orsakar attentaten (i den uppochnedvända världen är det på samma sätt polisen som orsakar alla brott)! En normalt tänkande människa skulle nog anse att de israeliska vägspärrarna i stället kommit till för att förhindra nya självmordsdåd. Sanningen är att det före den senaste intifadan fanns ganska få vägspärrar. Sedan har antalet ökat, och noggrannheten vid kontrollerna har också ökat i takt med att det palestinska våldet trappats upp. Mellan 5/1 2003 och 5/3 2003 utfördes inte en enda självmordsbombning. Under denna period stoppades mellan två och tre attentat om dagen. Många av dessa stoppades just i vägspärrarna, där attentatsmän greps med sitt självmordsbombarbälte. Så vägspärrarna har varit synnerligen effektiva. Efter att kritik mot följeslagarprojektet framförts i Riksdagen har UD blivit mer tveksamt och utrikesminister Anna Lindh tycks i någon mån dela kritiken. Än så länge har bara ett fåtal följeslagare sänts iväg. Några av dem kunde för övrigt kanske få i uppgift att gå omkring på Ben Yehuda (huvudgatan i Jerusalem, där ett antal bombdåd skett) eller varje dag åka buss i Israel, för att förhindra våld mot israeler. Förslagsvis kunde de ha en stor skylt på sig, där det på arabiska står "Jag är en god svensk, och svenskar får man inte döda".

Vad skulle hända i idyllen Sverige om vi hade en liknande situation som judarna har i Israel? Antag att någon grupp i Sverige skulle göra anspråk på hela landet och kräva att alla andra skulle lämna Sverige, eller att mördas alternativt bli slavar om de stannade kvar. Och att sedan denna grupp började med terrordåd av samma omfattning som i Israel, för att driva igenom sin sak. Jag lovar och garanterar, med absolut, hundraprocentig säkerhet, att de metoder vi skulle använda ganska snart skulle överglänsa israelernas behandling av palestinierna i fråga om inhumanitet och hårdhet. Vi skulle ha vägspärrar, det skulle införas extrema straff för terrorister, vi skulle jaga deras ledare som villebråd och använda kollektiva bestraffningar. Vi skulle göra allt för att överleva. Svenska polisens agerande under EU-kravallerna i Göteborg i juni 2001 bevisar mitt påstående. Dessa kravaller var ingenting jämfört med vad israelerna fått stå ut med i decennier. Och ändå sköt polisen skarpt för att freda sig, och nästan dödade en demonstrant (jag kritiserar inte polisen, utan jag tycker att denna demonstrant fick skylla sig själv — det var helt rätt åt honom, och han skall vara glad att han överhuvudtaget lever — ingen tvingade honom att kasta stenar mot poliserna). Om man nu sköt skarpt mot demonstranter som kastar sten, vad skulle man då göra om det dagligen begicks självmordsdåd på bussar, i restauranger och varuhus etc över hela Sverige? Skulle vi inte upprätta vägspärrar?! Självklart! Skulle vi inte kroppsvisitera medlemmar av den grupp som hotade vår existens? Självklart! Och vad skulle vi tycka om hela världspressen sedan skildrade oss som orsaken till att ont, och framställde oss som brutala, ondskefulla monster? Jo, vi skulle tycka att detta vore orättvist. Och med all rätt. Ändå är det precis så som svenska folket i stort behandlar det israeliska folket.

Apropå behandling så såg jag ett av alla otal hatprogram mot Israel som TV1, TV2 och TV4 är fulla av (jag har aldrig sett något sådant i TV3 — heder åt TV3!). Det program jag tänker på ingick i serien "Uppdrag Granskning" och sändes den 22/4 2003. Den s k granskande journalisten heter Lars Borgnäs och har vid flera tillfällen fått kritik för sin partiskhet. Överhuvudtaget är hela programserien ett hån mot allt vad granskande journalistik heter. Och ett förräderi mot sanningen. Målet tycks vara att hjärntvätta svenska folket till de politiskt korrekta åsikterna (familjen är en katastrof för mänskligheten, det allvarligaste hotet mot vår planet är de kristna, och USA och Israel är ondskans hantlangare som hotar världsfreden). Nu vet jag inte om alla program i serien är lika dåliga (lögnaktiga och vinklade). Jag vet i varje fall att vid de tillfällen då jag själv suttit inne med fakta, så har väldigt mycket i de program jag sett varit felaktigt. I sina egna ögon försökte man antagligen vara opartisk, men det lyckades inget vidare. Vid en intervju med en f d svensk ambassadör, menade denne att judarna gjorde exakt mot palestinierna vad Hitler gjorde mot judarna. En sådan jämförelse är absurd och kan endast bottna i ett intensivt judehat. Hitlers mål var att metodiskt samla in alla världens judar för att sedan i industriell skala utrota dem — män, kvinnor och barn. Att jämföra detta med judarnas behandling av palestinierna är så vettlöst att man inte vet om man skall skratta eller gråta. I så fall hade det palestinska folket redan varit utrotat. Och då skulle knappast den arabiska befolkningen i Israel växa snabbare än den judiska befolkningen, vilket är fallet. Tvärtom så dör ytterst få civila palestinier (de allra flesta som dödas är palestinier som är på väg att begå terrordåd, eller palestinska terrorledare — orsaken till att man har dödat ett antal palestinska terrorledare är att den palestinska myndigheten inte arresterar dessa, vilket de skall göra enligt Osloavtalet). Majoriteten av de judar som dödas är däremot civila, varav många kvinnor och barn. När israelerna förstör palestinska vapendepåer varnar man ofta palestinierna innan, så att de skall kunna sätta sig i säkerhet. Jag har mängder av konkreta exempel på just detta på andra ställen på min hemsida. Det var märkligt att se hur Lars Borgnäs svalde den uppseendeväckande jämförelsen mellan Förintelsen och situationen i dagens Israel utan någon som helst invändning. Så allmänbildad måste (borde) väl en journalist vara, så att han känner till tillräckligt med detaljer om Förintelsen för att inse att det inte finns någon som helst likhet mellan denna och den judiska statens kamp idag för att överleva (vilket inte betyder att man inte får kritisera judar — de gör också fel och begår övergrepp, det förnekar jag inte). Detta skall jämföras med hur aggressiva journalister ofta är mot de som på något sätt försvarar Israel, eller visar förståelse för Israels situation. Då är det ingen hejd på den "undersökande" journalistiken och de aggressiva staccatofrågorna.

Hade Lars Borgnäs varit en undersökande journalist värd namnet, hade han kanske sagt ungefär så här (jag kan acceptera att han hatar judar och Israel — om han nu gör det — det jag inte kan acceptera är att han godtar jämförelsen mellan Förintelsen och Israels agerande mot palestinierna), "Jag håller med om att judarna ensamma bär skulden till situationen i området och att de beter sig fruktansvärt mot det palestinska folket och att det bästa för världen vore om staten Israel försvann för gott, men du kan väl i alla fall inte jämföra judarnas behandling av palestinerna med nazisternas behandling av judarna. Det är sant att judarna begår hemska övergrepp mot palestinier, men de sysslar ju faktiskt inte med systematisk utrotning." Då hade jag kunnat respekta Lars Borgnäs, även om jag inte hållit med om hans åsikter. Nu kan jag inte ens respektera honom. Det är anmärkningsvärt att SVT accepterar en så låg standard på sina program. Skillnad mellan SVT och Stalintidens/Nazitidens massmedia tycks mer vara kvantitativ än kvalitativ. Programmet har dragit på sig mängder av anmälningar för bristande objektivitet. En anmälare skriver, "Palestiniernas och omkringliggande arabländernas brott anmärktes det inte mot någon gång, bara Israels brott". Jakob Ringart skriver i en ledare så här om programmet, "Vi som överlevt Förintelsen och som har personliga erfarenheter av nazismens utrotningsläger vet alla att det var världens största förbrytelse som skedde mot det judiska folket. Av vilka känslor är SVT:s Lars Borgnäs besatt?" Fredrik Malm, ordförande för Liberala Ungdomsförbundet, skriver i ett debattinlägg i DN, "Uppdrag Granskning följer en trend av extremt vinklade inslag om Mellanöstern, där Förintelsen används som slagträ stundtals på ett vedervärdigt sätt".

Medan vi ändå diskuterar "Uppdrag Granskning" kan jag inte låta bli att ta upp ett annat program i serien, även om detta ligger utanför ämnet. Där handlade det om pedofiler bland Jehovas Vittnen och att dessa skyddades av ledningen. Och naturligtvis kunde man inte låta bli att ta med Livets Ord i sammanhanget. I programmet påstods i förbigående, utan någon som helst faktabagrund, att pedofili förmodligen också förekom inom Livets Ord (denna organisation är ju så ond att det helt enkelt måste förekomma allt vidrigt där). Detta föranledde vare sig ifrågasättande eller kommentar från programledaren (man undrar vad som hänt om någon i "Uppdrag Granskning" helt oväntat börjat försvara Livets Ord — ojojoj vilka utbrott programledaren då skulle få). Pedofili och pedofila fantasier finns säkert överallt där det finns människor. Skulle man kunna gå in i människors hjärnor och avslöja deras innersta tankar, skulle nog både det ena och det andra komma fram. Självklart finns det människor i alla sammanhang som har sexuella fantasier om vilka man vill veta så lite som möjligt. Så tar man en grupp av tusen personer, finns det säkert någon eller några som har haft pedofila fantasier, eller t o m levt ut dessa. Det kan ju ha funnits enstaka fall av pedofili i Jehovas Vittnen, och kanske har ledningen försökt att tysta ned det hela (ungefär som Katolska Kyrkan gjort under många år, när det gäller pedofili bland katolska präster). Att pedofili på något sätt skulle vara så speciellt utmärkande för Jehovas Vittnen eller Livets Ord, att det är värt att göra ett eget TV-program om detta, är emellertid rent nonsens. I så fall borde man lika gärna göra ett program om pedofili på Sveriges Radio och Television. En sak är säker, det förekommer betydligt mer pedofili på SVT än på Livets Ord. Dels på grund av att SVT innefattar fler människor än Livets Ord, dels på grund av att bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?) tror att det finns absolut rätt och fel, och därför med all kraft strider mot sin egen onda natur. Jesus säger ju att om vi bara fantiserar om vår nästas hustru, så har vi begått äktenskapsbrott. Den icke troende människan, som i allmänhet inte tror att det finns absolut rätt eller fel, utan att det som är rätt för mig det är fullt ok, har självklart inte samma drivkraft att gå emot sina egna onda tankar och impulser. Programmets enda syfte tycks ha varit att smutskasta alla bibeltroende i vårt land. Och på samma sätt kan man nog konstatera att syftet med programmet om Israel inte var att bidra till fredsprocessen (vilket vore bästa sättet att hjälpa palestinierna), utan att smutskasta Israel!

Den amerikanska affärstidningen Forbes hade den 17/3 2003 en intressant artikel med titeln "Billionaires — Kings, Queens & Despots" (Miljardärer — Kungar, drottningar och despoter). Där gjorde man en minimiuppskattning (dvs antagligen är den i underkant) av olika statsöverhuvudens personliga förmögenheter. Man försökte att vara så rättvis som möjligt. Tillgångar som disponeras av ett statsöverhuvud, men som egentligen tillhör landet, räknades inte in, etc. Resultatet gavs i följande tabell.


"At least" betyder "minst" eller "åtminstone"

Yassir Arafat återfinns som synes på sjätte plats. Man undrar var han fått sina 300 miljoner dollar (=2,7 miljarder kronor) ifrån. Det är kanske inte konstigt att det palestinska folket inte brukar se så mycket av de biståndspengar (hundratals miljoner dollar varje år) som de får från EU etc. Och den skurkaktige Arafat är knappast ensam om att ta tillskansat sig en förmögenhet på det palestinska folkets bekostnad. Den palestinska administrationen är ökänd för sin korruption. Har några svenska tidningar skrivit om detta? Självklart inte (bortsett från några kristna tidningar)! Vem skulle vilja smutskasta den Jesuslike Arafat. Mannen som inte kan göra fel, i svenska massmedias ögon. Åtminstone har den inställningen varit vanlig hittills. Men vem vet, massmedia kan snabbt byta idoler.

I Israel verkar olika internationella s k solidaritetsrörelser (solidariteten gäller endast palestinierna). Vid några tillfällen har medlemmar i dessa rörelser skadats och till och med dödats. En ung kvinna blev t ex krossad under en israelisk bandtraktor när hon försökte hindra rivningen av ett hus. Världspressen har målat upp detta som att traktorn avsiktligt körde på henne. Det finns dock filmsekvenser som visar att så inte är fallet, utan att det rör sig om en tragisk olyckshändelse. Precis som vissa FN-organisationer, så har en del solidaritetsrörelser tagit ställning så starkt att de till och med deltar i konflikten. En av de högsta ledarna i Islamiska Jihad och ansvarig för åtskilliga attentat i Israel, Shadi Sukiya, greps t ex när han gömde sig i International Solidarity Movements lokaler i Jenin. Han hade fått hjälp av två kvinnliga medlemmar i organisationen. En av israeliska arméns talesmän kommenterade händelsen, "Det bör noteras att det inte är första gången som terrorister använder sig av internationella och humanitära organisationers lokaler för att urföra terrorattacker och gömma sig. Ett sådant beteende äventyrar organisationerna samt deras personal". FN fortsätter på sin propalestinska linje. I april 2003 kom t ex FN:s kommission för mänskliga rättigheter (där Libyen är ordförandeland — hehehe... skall man skratta eller gråta?) med en ytterligare antiisraelisk resolution, där man fördömde Israel för bl a "massdödande av palestinier". Resolutionen hade lagts fram av Pakistan (som ju knappast är känt för sin starka demokrati). Utav kommissionens 53 medlemsländer röstade 33 för, 5 mot (bl a USA och Tyskland, som enda EU-land) och övriga 15 avstod från att rösta. I resolutionen konstateras att palestinierna har laglig rätt att bekämpa den israeliska ockupationen och man uttrycker allvarlig oro för försämringen av palestiniernas mänskliga rättigheter. Man kunde ju tänka sig en FN-resolution, där man också kritiserar den palestinska terrorn, vilket skulle göra FN betydligt mer trovärdigt som medlare i konflikten. Men med tanke på det starka inflytandet i FN av muslimska och andra diktatoriska stater kan man knappast förvänta sig något sådant. Vilket tyvärr omöjliggör för FN att aktivt bidra till fredsprocessen.

Under 2003 publicerades en opinionsundersökning med namnet "Iraq and peace in the world" (Irak och fred i världen), beställd av EU-kommissionen. På frågan vilket land som utgjorde det största hotet mot världsfreden, svarade 59 procent av medborgarna i de 15 EU-länderna, "Israel". Undantaget var Italien, där en betydligt lägre procent hade denna åsikt (man kan undra varför). I alla EU-länder, utom Italien, anser således majoriteten att den judiska staten är det land som hotar världsfreden mer än något annat land. "Djup chock" beskrev EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi sin reaktion med. För mig tycks det som att man måste sänka sig ner till avgrunder av intellektuell idioti för att dra en sådan slutsats utifrån de fakta som föreligger. Eftersom jag nu inte tror att majoriteten i Europa består av idioter, måste slutsatsen bli att de flesta människor i Europa inte har tillgång till fakta, alternativt att de är onda och besatta av hat mot Israel — Mellanösterns enda demokrati, och det enda land i hela Mellanöstern som inte hotar världsfreden. Man måste erkänna att Europas journalister och intellektuella lyckats synnerligen väl när det gäller att påverka. Frågan är dock om de bidragit till världsfreden. Verklig fred måste bygga på verklig sanning. Det journalistförakt som man ibland talar om, tycks vara synnerligen välförtjänt. Ibland kan man inte låta bli att undra vad journalisthögskolorna har för intagningskriterier och dessutom hur undervisningen går till. Det kan ju inte bara vara moraliskt depraverade människor som söker dit. Någonting tycks hända med eleverna under journalistutbildningen. Moral, etik, integritet och objektivitet tycks inte vara något som står högt i kurs under utbildningen av journalister. Jag misstänker att det nya inneämnet retorik (vältalighet) har en en stor plats i kursutbudet. Retorik kan dessvärre missbrukas och bli "Konsten att vinna en diskussion, fast man har fel". Denna tolkning av begreppet retorik tycks vara journalisthögskolornas credo (trosbekännelse).

Utsikterna för fred i Mellanöstern ter sig med andra ord inte alltför goda. Vissa ljusglimtar finns dock. Kritiken mot Arafat tycks öka, och allt fler verkar inse att det inte kan bli någon fred så länge som han har något som helst inflytande. Och det tycks ju faktiskt som om han är på väg ut. USA har förmodligen fått större förståelse för Israels problem med terrorism och självmordsattentat på grund av händelserna den elfte september och erfarenheterna under Irakkriget, där tiotals amerikanska soldater dödats av självmordsbombare. Vid flera tillfällen i slutet av april 2003 har amerikanska trupper, för att freda sig, öppnat eld med skarp ammunition mot demonstrerande, aggressiva folkmassor, och skjutit ihjäl ett tjugotal irakier och skadat hundratals, och värre lär det med all sannolikhet bli. Detta visar att det inte är så lätt att komma tillrätta med terrorism, utan att själv använda våldsamma metoder. Israelerna har endast i extrema undantag skjutit skarpt mot palestinska folkmassor (då har det handlat om att överleva), normalt använder man gummikulor, som är oerhört smärtsamma och tyvärr ibland kan vara dödande, men normalt inte. USA kommer antagligen att sätta större press på palestinierna, och även på de omgivande arabstaterna. USA-alliansens överlägsna seger över Irak har säkert fått Syriens, Egyptens etc ledare att tänka efter två gånger. Antagligen är de chockade över hur lätt USA och Storbrittanien besegrade Irak. Kanske har de för första gången verkligen insett vilken enorm militär potential USA har. Syriens ledare vet hur lätt det skulle vara för USA (eventuellt tillsammans med Israel) att erövra landet. Skulle USA ha bevis för att Saddam gömmer sig i Syrien och landet skulle vägra lämna ut honom, är nog sannolikheten mycket stor att USA skulle angripa också Syrien. Många araber, men också de allra flesta européer, har nog inte riktigt förstått hur oförsonligt rasande amerikanarna är på terrorister. De är helt enkelt "pissed off" — inget vackert uttryck, men ytterst relevant. Det är antagligen åtskilliga blodiga tyranner som darrar just nu. Det verkar troligt att USA också kommer att sätta viss press på Israel, och det kanske behövs. Förutsättningen är dock att USA också garanterar Israels säkerhet. Blir det fred, verklig och varaktig fred, ja då beror det inte på Sten Andersson, Anna Lindh, svenska massmedia, SKR eller FN. Freden blir i så fall trots att dessa personer och organisationer, genom sin partiskhet, i praktiken gjort allt för att försvåra vägen till verklig fred. Om detta bara beror på oförmåga att analysera en situation (dvs dumhet) eller ren illvilja mot Israel (dvs ondska) eller att man inte orkat sätta sig in i situationen ordentligt (dvs lathet) vill jag låta vara osagt. Förmodligen är det en kombination av alla tre.

Tillbaka till avsnittet "Israel - älskat hatobjekt!"

Du kan läsa mer om Israel i:
Ingen fred så länge fredspristagare Arafat sitter vid makten

© Krister Renard