"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2013 09 13 23:49

Israel 2002 — en lägesrapport

Egentligen har väl inget ändrats sedan oktober 2000. Massmedia är som vanligt fulla av orättfärdiga vinklingar, utelämnande av allt som talar till Israels fördel och allt som talar till palestiniernas nackdel, och givetvis också rena lögner (många specifika exempel ges på mina sidor om journalister). Arafat verkar lika ointresserad av verklig fred som tidigare, och Hamas och andra terroristgrupper är fortfarande inställda på en enda sak; Israels totala förintelse, eventuellt inkluderande förintandet av hela det judiska folket. i området.

Bakgrunden till den nya intifadan (som pågått i snart två år) är de fredsförhandlingar som under år 2000 fördes mellan Israels premiärminister Barak och den palestinska motsvarigheten till president, Arafat (att jag säger "motsvarighet till" beror på att Arafat inte är demokratiskt vald — hans mandat gick ut 1999, men något nyval har ännu inte hållits). Efter många turer, där Barak erbjöd Arafat mer och mer, hade parterna ännu inte enats hösten 2000. Den 23 december 2000 (dvs under de sista dagarna av sin tid som president) presenterade Clinton en fredsplan för Barak och Arafat, där palestinierna erbjöds 97 procent av Västbanken, hela Gaza, de arabiska delarna av Östra Jerusalem (som skulle bli en framtida palestinsk huvudstad) samt en fond på 30 miljarder dollar för de palestinska flyktingarna. Barak accepterade denna plan medan Arafat sa nej! Som vanligt! Han krävde, förutom ovanstående, att alla palestinska flyktingar skulle få återvända till Israel. Detta krav var icke förhandlingsbart. När Barak inte gick med på detta, startade Arafat den nya intifadan (den hade egentligen redan startats i september för att sätta press på Barak, men nu permanentades situationen). President Clinton gav Arafat hela skulden för de sammanbrutna fredsförhandlingarna, något som svenska massmedia mer eller mindre tigit ihjäl.

Jag ber läsaren att observera, att Arafats krav var att flyktingarna skulle få återvända till Israel, inte till den kommande palestinska staten. Självklart kan en suverän stat ta emot vilka människor den vill, så det finns inget som hindrar att flyktingar skulle kunna återvända till den palestinska staten (annat än platsbrist och brist på god vilja). Men Arafat krävde således att Israel skulle tvingas ta emot de palestinier (och deras ättlingar) som flydde vid befrielsekriget 1948, då Israel bildades. Ca 700 000 flydde 1948, och denna grupp har idag vuxit till ca 4 miljoner. Arafats krav innebar dödsstöten för den sköra fredsprocessen. Aldrig har väl palestinierna varit närmare att få ett eget land, men som vanligt "sumpades" chansen av deras ledare (i Israel brukar man säga att Arafat är mannen som aldrig missat chansen att missa chansen). I stället för att kompromissa valde Arafat intifadans väg med våld och terror. Och ett outsägligt lidande, inte bara för Israel, utan i långt högre grad för palestinierna. Och här ser man avgrundsskillnaden mellan att förhandla med en demokrati och att förhandla med en diktatur. Demokratiska stater inser att båda parter måste kompromissa, medan diktaturer ser kompromissvilja som ett tecken på svaghet, och därför omedelbart kommer med nya krav. Baraks långtgående vilja att kompromissa besvarades i denna anda med nya och fullständigt absurda krav från Arafats sida. Historien visar att så alltid är fallet. Därför finns inte ett enda historiskt exempel på att krig startats mellan demokratier. Krig har alltid startats av ondskefulla diktaturer!!!!

Låt mig belysa hur orimligt Arafats krav är genom en jämförelse. Sverige har en area av 450 000 km2 . Israels area är ca 20 700 km2 . Dessutom består Israel till ungefär 60 procent av ofruktbar öken. Låt oss i rättvisans namn säga att 30 procent av Sveriges area är fjäll, sjöar mm, dvs obeboelig area (förmodligen överdrivet) och att 50 procent av Israels area är öken etc och därmed obeboelig. Sveriges "effektiva area" blir då 315 000 km2 medan Israels "effektiva area" blir 10 350 km2 . Förhållandet mellan dessa areor är 30 till 1. Att kräva att 4 miljoner flyktingar skall få återvända till Israel, är ekvivalent med kravet att 30 gånger fler flyktingar skall få bosätta sig i Sverige, dvs 120 miljoner. 120 miljoner! 120 000 000!! Etthundratjugo miljoner! Behövs några kommentarer? Förmodligen har Sverige dessutom betydligt större möjligheter att ta emot 120 miljoner invandrare än vad Israel har att ta emot 4 miljoner med tanke på vattentillgången. I Sverige finns ett överflöd av vatten, och vi skulle dessutom ganska lätt kunna få sötvatten ur Östersjön, vars salthalt är väldigt låg. I Israel lever man på katastrofens brant när det gäller vatten. Jordbruket är till stor del beroende av konstbevattning, och de senaste årens ringa regnmängder har varit till stor skada för jordbruket.

Dessutom finns en annan aspekt, staten Israels säkerhet. Vad skulle det innebära att ta emot 4 miljoner fientligt sinnade palestinier, som i åratal i lägren hjärntvättats att hata alla judar? Jag har svårt att tro att Sverige, vid eventuella fredsförhandlingar med en presumptiv fiende, skulle acceptera att ta emot och assimilera miljontals sverigehatare, vars enda mål vore att utplåna landet Sverige. Vi verkar ha fullt upp med de några tiotusental flyktingar vi tar emot varje år. Och de har ju oftast inget mot vare sig Sverige eller svenskar. Israel har en befolkning av ca 6 miljoner, varav ca 20 procent är araber, dvs ca 1,2 miljoner araber och 4,8 miljoner judar. Den etniska fördelningen skulle efter återinflyttningen bli 5,2 (1,2 + 4 = 5,2) miljoner araber (varav den absoluta majoriteten oförsonligt hatiska till judar) och 4,8 miljoner judar.

Araberna skulle således hamna i majoritet. Vid nästa val, om man nu tänker sig en "fredlig" utveckling, skulle ett arabiskt parti få egen majoritet i Knesset och första målet skulle självklart vara (att tro något annat är att vara kriminellt godtrogen) att förena Israel med den nybildade palestinska staten till "Storpalestina". Det andra tänkbara scenariot är att det nästan omedelbart utbryter ett blodigt inbördeskrig, i kombination med att Israel anfalls utifrån av både den palestinska staten och de omgivande arabstaterna. Resultatet skulle bli ungefär detsamma som i det första scenariot, nämligen staten Israels upphörande. Och i och med detta så skulle PLO:s programmål vara uppnått till hundra procent. Det enda som skulle återstå vore att fördriva, förslava eller utplåna det judiska folket. Det skulle vara intressant att se hur svenska massmedia skulle förhålla sig då. Om de skulle uttrycka sympati och förståelse för att palestinierna utrotar alla judar i området, eller om de skulle försvara det judiska folket. Nu tror jag i och för sig inte att de flesta svenska journalister innerst inne skulle stödja ett arabiskt folkmord på judar. Det tragiska är att de i alla fall vore medskyldiga genom sin naivitet, felaktiga analys av orsakerna till konflikten, sin arabofili och sitt judehat, sin aningslöshet, sin lathet när det gäller att ta reda på fakta och sin feghet.

Av ovanstående skäl är det uppenbart varför inte Israel kan acceptera att de palestinska flyktingarna återvänder. Detta är fullkomligt hundraprocentigt uteslutet. Att begära något sådant är orimligt. Den som kräver ågot sådant, kräver således att judarna själva, medvetet och av fri vilja, skall verka för utplånandet av sitt eget land och eventuellt sig själva. Den enda, som seriöst kan stödja Arafats krav på flyktingarnas rätt att återvända till Israel, är den som hatar judar och medvetet vill deras undergång. Och det råder ingen tvekan om att många sådana människor finns i Sverige! Tyvärr!

Dessutom krävde Arafat, vid förhandlingarna med Barak, att Västra Muren — en av judendomens heligaste platser — skulle tillfalla palestinierna. Detta krav är också fullständigt absurt och visar att Arafat inte är det minsta intresserad av fred (annat än på sina egna villkor). Om Israel skulle kräva att palestinierna måste lämna över hela Tempelberget till Israel för att det skulle bli fred, så skulle alla journalister anse att detta vore ett fullständigt orimligt krav, vars enda avsikt var att sabotera fredsprocessen. Arafats krav på Västra Muren är precis lika orimligt, ja ännu mer orimligt, eftersom historien visar att judarna därmed inte skulle få tillträde dit. Att inga svenska journalister påtalat det orimliga i Arafats krav — både när det gäller återvändandet av palestinska flyktingar och kraven på Västra Muren — visar hur totalt vinklade de är.

Under ett besök i Israel berättade man för mig att Barak under förhandlingarna råkade nämna templet i Jerusalem. Arafat fräste då fram att det aldrig funnits något judiskt tempel i Jerusalem. Clinton, som var baptist, och i varje fall visste något om Bibeln, frågade då Arafat hur det i så fall kunde komma sig att Bibeln berättar om hur Jesus som barn besökte templet i Jerusalem. Hur kunde Jesus besöka något som inte fanns?! Arafat blev alldeles vit i ansiktet av vrede men sade inget mer.

En av Israels mest kända fredsaktivister, författaren Amos Oz, skrev efter det att Arafat avvisat Baraks erbjudande:

Israel erbjuder för närvarande palestinierna ett fredsavtal som baseras på 1967 års gränser med smärre ömsesidiga ändringar... Detta är det mest omfattande erbjudande som Israel kan ge. Det erbjuds palestinierna till priset av en klyfta utan motstycke inom det israeliska samhället, till priset av en politisk jordbävning. Det judiska folket måste göra en traumatisk reträtt från flera av sina historiska och teologiska krav, från flera av sina urgamla drömmar och religiösa strävanden. Den palestinska nationen förkastar denna fred.

Som sagt, det finns egentligen inte så mycket att tillägga. Det jag skrivit på mina andra sidor om Israel gäller fortfarande. Allt tyder på att Arafat är fullständigt ointresserad av alla andra lösningar än Israels totala utplånande. Allt tyder också på att Hamas och de andra terrorgrupperna helt enkelt är verktyg som Arafat använder för sina politiska syften. Han kanske inte har full kontroll över dem, och ibland går de kanske för långt även i hans ögon (inte för att de dödar judar, det har säkert Arafat inget emot, han har ju en lång karriär av terrordåd bakom sig, utan för att de skapar onödigt dåliga rubriker i västerländska massmedia — det händer ju faktiskt att till och med svenska journalister under korta ögonblick visar förståelse för judarnas reaktioner mot vissa terrordåd), men grundläggande fyller de sin funktion i kampen mot Israel. Genom att ibland — i västerländska media — låtsas ta avstånd från vissa av deras handlingar, gör han sig själv rumsren i massmedias ögon. Ibland undrar man om det inte finns några arabisktalande journalister i Sverige, med tanke på att de aldrig berättar för svenska folket vad Arafat och andra arabiska ledare säger i arabiska massmedia.

Arabiska massmedia är som vanligt fyllda av hat mot västvärldens demokratier, hatpropaganda mot Israel och direkt antisemitiska artiklar som skulle fått självaste Joseph Goebbles (nazisternas propagandaminister) grön av avund. Inget har blivit bättre under de senaste åren. Snarare tvärtom. I det egyptiska regeringsorganet al-Akhbar fanns t ex den 29/4 2002 en artikel av Fatma Abdallah Mahmoud. Rubriken var "Anklagade från evighet till evighet". Vilka var anklagade? Jo självklart judarna. I artikeln kunde man bl a läsa "De är anklagade från den dag människan skapades och från den dag deras mödrar födde dem. Dessa anklagade är en katastrof för den mänskliga rasen. De är generationens virus, dömda till ett liv i förödmjukelse och misär till domens dag. Slutligen är de anklagade, i grunden, eftersom de är generationernas pest och tidens bakterier. Deras historia kommer alltid att utmärkas av förräderi, falskhet och lögn. Således är judarna anklagade — vår tids judar, de som föregick dem och de som kommer efter dem, om nu några judar kommer efter dem [författaren antyder här möjligheten att det judiska folket kommer att upphöra att existera]." Förintelsen avfärdas i artikeln som en stor lögn och Hitler kallas "en blygsam elev i en värld full av mord och blodsutgjutelse". Mahmoud vänder sig direkt till Hitler när han skriver, "Om du bara gjort det broder" Författaren tycks här antyda att han önskar att Hitler verkligen genomfört den förintelse han så "orättvist" anklagas för. Man kan tycka att en sådan artikel i ett statligt regeringsorgan i en av de största arabnationerna skulle föranleda kommentarer i svenska massmedia. Jämfört med en dylik artikel framstår ju den franske presidentkandidaten Le Pen som synnerligen tolerant och antirasistisk. Och denne har ju som bekant blivit föremål för stor massmedial uppmärksamhet den senaste tiden. Slutsatsen måste bli att antingen tidningarnas utrikesavdelningar är i starkt behov av journalister med språkkunskaper i arabiska eller också att man känner till arabiska massmedia men av politiska skäl censurerar sig själv genom att att undanhålla svenska folket hur illa ställt det är i dessa massmedia. Förmodligen är det senare alternativet det korrekta. Eftersom det finns olika organisationer som översätter arabiska massmedia till engelska (se min länksamling "Mina favoritlänkar"), kan bristande språkkunskaper knappast vara förklaringen.

Massmedia försöker framställa Arafat som en fredens man, som motvilligt, ibland, tyvärr av de hemska israelerna tvingas att gripa till våld för att rädda sitt folk. Men om han nu är en fredens man, återstår att förklara varför PLO ännu inte erkänt Israels rätt att existera, ja man erkänner inte ens att Israel existerar! I PLO:s stadgar står fortfarande (om de inte ändrats de senaste veckorna — du kan läsa dessa stadgar här):

§2: Palestina är en odelbar territoriell enhet med de gränser det hade under det brittiska mandatet [detta innebär att den palestinska staten även omfattar det nuvarande Israel — paragrafen säger således att staten Istael skall utplånas].
§9: Den väpnade kampen är enda vägen till Palestinas befrielse [dvs Israels utplånande skall ske med vapenmakt].

Det faktum att Israel inte finns utsatt på en enda karta i en enda palestinsk skolbok visar att man inte ens erkänner att Israel existerar. Hur kan någon begära att Israel skall förhandla med en motpart som varken erkänner Israels rätt att existera eller ens erkänner dess existens.

Beträffande Arafats anspråk på Västra Muren, så finns detta klart stipulerat i PLO:s stadgar, vilka klart och tydligt säger att judarna saknar varje form av historisk eller andlig anknytning till området.

§ 20: Balfour-deklarationen, mandatstadgan och alla dokument där de åberopas skall anses ogiltiga. Argumenten om judarnas historiska eller andliga samband med Palestina stämmer varken med den historiska sanningen eller med de grundkomponenter som fordras för statsbildning i sann bemärkelse. Judendomen är som uppenbarelsereligion inte någon självständig nationalitet, och inte heller är judarna ett folk med egen nationalkaraktär, utan de är medborgare i de länder där de befinner sig [och i vilka de alltför ofta föföljts och mördats — min egen kommentar].

PLO-stadgan definierar också vilka judar som är välkomna att stanna i Palestina, sedan hela området någon gång i framtiden erövrats av den arabiska sidan:

§ 6: De judar som varit permanent bosatta i Palestina före den sionistiska invasionen där må räknas som palestinier.[Kommentar: Härmed avses judar bosatta i Palestina före den brittiska tiden, d v s före 1917.]

Större delen av Israels judiska befolkning kommer således att utvisas (i bästa fall — man kan tänka sig betydligt värre scenarion) efter en eventuell framtida palestinsk seger. Tanken svindlar. Hur kan någon på allvara begära att Israel skall förhandla utifrån sådana förutsättningar. De svenskar, som fullt medvetna om ovanstående, stöder Arafat, menar alltså att en rimlig lösning på mellanösternkonflikten innebär följande:

1. Landet Israel skall utplånas.
2. Judarna har ingen rätt till sina heliga platser i Jerusalem. Dessa kommer för all framtid att vara stängda för judar.
3. Merparten av de judar som bor i Israel skall utvisas (alternativt utplånas).

Sjävklart har man rätt att vara judehatare. Men då skall man åtminstone öppet erkänna att man är det, och inte, som alltför många svenskar, försöka maskera detta bakom en massa vackra ord om fred och tolerans.

Nedan hittar läsaren några länkar till olika internetsiter, som diskuterar situationen i Mellanöstern och bl a granskar PLO:s nuvarande stadgar.

PLO's agenda hasn't changed
IMRA, Independent Media Review and Analysis
The PLO's "Phased Plan"

Återigen konstaterar jag att massmedia sviker sin plikt och sitt ansvar som demokratins och sanningens garant och försvarare. I stället offrar man sanningen på feghetens och den politiska korrekthetens altare. Journalisterna har ett mycket stort ansvar för situationen i Mellanöstern. Om de pressade palestinierna att erkänna Israels existens och rätt att existera, skrev artiklar om palestinska läroböcker, exponerade Arafats bristande kompromissvilja, etc, etc, etc, så är jag övertygad om att palestinierna skulle inse att den farliga väg de valt inte kommer att fungera. Sedan kan man också kritisera Israel, det har jag inget alls emot. Dvs i den mån Israel gör fel, israeliska soldater begår övergrepp etc, skall de givetvis kritiseras (och självklart förekommer det att israelerna gör fel — de är inte mer än människor — och sådana övergrepp kan aldrig ursäktas, även om de ibland kan förstås — precis som man kan förstå palestiniernas frustration måste man kunna förstå att också judarna känner sig trängda). Men kritiken mot Israel måste vara rättvis.

Den 23/7 2002 avfyrade Israel en raket mot ett hus, i vilket den mest efterspanade terroristledaren i Gaza, Salah Shehade, befann sig. Shehade dödades omedelbart. Tragiskt nog var han inte ensam i huset, utan ytterligare 13 personer omkom, varav nio barn. Men, som en israelisk talesman sade, "sådant sker tyvärr när terrorister har för vana att gömma sig bland en sköld av oskyldiga personer". Shehade visste att han var ett högprioriterat mål för israelisk vedergällelse. Genom att gömma sig bland bl a barn, var det han som bidrog till att barnen dog. Hade han älskat dessa barn, hade han hållt sig långt borta från dem. Tyvärr måste Israel göra på detta sätt, när man strider mot en skoningslös motståndare, som slår till (och då avsiktligt dödar bl a barn — Israel dödar inte barn med avsikt) och sedan söker skydd bland civila. Alternativet är att inte göra någonting, utan bara ta emot. Det kanske skulle fungera mot en "normal" motståndare, med vilken man kan förhandla. Denne kanske skulle tolka iraelisk återhållsamhet som ett tecken på god vilja och därmed vara beredd att själv kompromissa. Dessvärre fungerar denna taktik inte mot en motståndare vars enda mål är att totalt utplåna en. Denne betraktar bara återhållsamhet som ett tecken på svaghet, och kommer omedelbart att trappa upp sin aggression i stället. Krig är tragiskt, men den ärlige sanningssökaren måste fråga sig vem som bär skulden i detta fall. Det är fruktansvärt när oskyldiga människor får sätta livet till, men jag kan inte se att det finns något alternativ. Tyvärr!

Att anklaga israeliska soldater för att likvidera terroristledare eller spränga palestinska hus i luften är bara löjligt och visar att journalisterna inte förstått vad krig är. Palestinierna minerar t ex alla hus de kan, och i en stridssituation finns ingen möjlighet att desarmera denna minering. Enda möjligheten är att spränga sig in i husen. Och att prata om hur hemska israeler är som skjuter tv-styrda Maverickrobotar mot palestinska terroristanläggningar eller terroristledare, tyder på en otrolig naivitet. En sådan robot träffar normalt sitt mål med stor precision och genom att använda sådana vapen, i stället för artilleribeskjutning eller vanliga bomber, kan man undvika att i onödan skada palestinska civila (att helt undvika detta går dessvärre inte, som vi sett exempel på ovan). Alla som vet något inser att det är så och knappast någon har anklagat USA när de bombat Bin Ladens anhängare i Afghanistan. Säkert har 1000-tals eller till och med 10000-tals dött av de kraftiga bombardemang som USA riktat mot dem, men alla inser (utom några få drömmare) att tyvärr är krig sådant. Och när det gäller Al-Qaidas medlemmar kan man lugnt säga att den som ger sig in i leken får leken tåla. Och det gäller också de palestinska terroristerna. Att det sedan går ut över vanliga palestinier är beklagligt, men felet är inte Israels utan Arafats och de andra som utgör arkitekterna bakom den palestinska terrorn. Det finns många vanliga palestinier som bara önskar att det blev fred. De vill inte utplåna Israel, de vill bara ha fred. Se sina barn växa upp i lugn och harmoni, äta god mat, ha gemenskap med sina vänner etc, precis som vem som helst. De flesta av araberna i Israel har inga som helst planer på att flytta till den kommande palestinska staten. De vet att de skulle få det oerhört mycket sämre där än vad de har det nu. Det palestinierna folket är de som har mest att vinna på fred med Israel. Men de palestinska ledarna låter hellre sitt folk gå under än de kompromissar med judarna. Och detta till ackompamjemang av lovord från västvärldens bortskämda intellektuella elit.
Ulf Ekman, som just nu bor i Jerusalem, skriver i en artikel i Världen Idag den 4/10 2002, "Eller som en hantverkare sa till en av mina vänner. Han kom från en av arabbyarna strax utanför Jerusalem. Jag är muslim men jag vill ha bort Arafat och vi är många, och jag menar många, som menar att han har förstört allt för oss. Vi är många som vill leva i fred med Israel och som vill bo i Israel. Inte alla vill ens ha ett oberoende Palestina."
I ett brev till chefredaktören för den arabiskspråkiga londontidning Al-Hayat med titeln "Låt Hamas- och Jihadledarna sända ut sina egna söner", anklagar en far till en självmordsbombare dessa ledare fär att lura unga tonåringar att spränga sig själva i luften, samtidigt som de inte kräver samma sak av sina egna barn. Han skriver bl a "Varför har vi hittills inte setta en enda av deras söner eller döttrar spänna på sig ett bälte med sprängämne och inte bara i ord, utan också i handling, genomföra det som deras fäder predikar dag och natt?" Brevet i sin helhet, översatt till engelska, kan läsas på MEMRI:s internetsite.

Massmedia tycks aningslöst utgå från att alla uppgifter från palestinska källor är sanna, medan israeliska källor alltid måste ifrågasättas. När israeliska styrkor gick in i flyktinglägret Jenin för att gripa palestinska terrorister (Jenin var ett veritabelt tillhåll för sådana), utbröt hårda strider. Journalister fick inte närvara (det har jag full förståelse för, med tanke på hur vinklade de är). Rykten gick om att tusentals palestinier hade dödats under striderna. I och för sig hade inte det varit någon omöjlighet. Krig är hemskt. Under de allierade terrorbombningarna av Dresden och andra tyska städer, dog hundratusentals människor. Även om inte massmedia direkt påstod det, så antyddes i varje fall att det fanns risk för att de palestinska uppgifterna om en total massaker i lägret var korrekta. FN ville skicka en undersökningskommission, men israelerna släppte inte in den i landet (återigen kan man förstå detta med tanke på FN:s orättfärdiga agerande i Mellanösternkonflikten). Det mesta talar för att det var förvånansvärt få palestinier som fick sätta livet till vid striderna i Jenin, vilket visar hur återhållsamma israelerna faktiskt är. Hur vet jag detta? Har jag läst detta i något stor svensk dagstidning? Nej, givetvis inte. Men det finns som tur är andra källor.

När Hanan Ashrawi, den enda kvinnliga talesmannen för palestinierna, intervjuades i CNN, flera månader efter striderna i Jenin, påpekade reportern att palestinierna ljugit om antalet döda i Jenin. Ashrawi sade inte emot (vilket hon givetvis gjort om hon hade haft rent samvete), utan gled snabbt förbi frågan. Det finns också filmsekvenser, tagna från helikoptrar, som visar hur "döda" palestinier, alldeles innan man kommer fram till graven, hoppar av båren och försvinner in i mängden. Genom att använda sig av sådana låtsasbegravningar, skapade man ett intryck av mängder av palestinska dödsoffer. Och västerländska massmedia gick naturligtvis på detta simpla trick — risken att de skulle tvivla på de palestinska uppgifterna och kontrollera om det verkligen var riktiga begravningar det handlade om, är ju nästan noll (sådana kontroller sparar massmedia till Israel eller Livets Ord i Sverige). Palestinierna vet minsann hur en slipsten skall dras. De vet hur man skall förföra massmedia.

Shimon Peres och den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat, debatterade den 3/5 2002 i Church of Notre Dame i Jerusalem inför en publik bestående av både israeler och palestinier. Debatten direktsändes i det inflytelserika, amerikanska nyhetsprogrammet "Nightline", med Ted Koppel som värd. Tonläget var högt och man avbröt varandra hela tiden. Peres vände sig vid ett tillfälle till Erekat, tittade denne i ögonen och sade, "Du vet att det inte var mer än 7 - 8 civila som dog i Jenin". Erekat bemötte inte påståendet, utan blev tyst, och visade därmed att Peres hade rätt.

Ingenstans har man i svenska massmedia nämnt att israeliska trupper före stormningen av lägret, i högtalare gång på gång, under mer än ett dygns tid, uppmanade lägerinvånarna att lämna sina hem. "Om ni inte gör det riskerar ni era liv", sade man bl a. Merparten av lägrets 14 000 invånare lämnade lägret innan israelerna inledde sin offensiv. Inte heller detta har nämnts av massmedia. Ingen journalist har heller påpekat det uppenbara i att de palestinska terroristerna upprättar baser och ammunitionsupplag inne i tättbefolkade, civila områden och att terroristerna på så sätt använder lokalbefolkningen som gisslan och som sköldar. Detta strider klart mot krigskonventionerna.

I början av augusti 2002 erkände FN:s generalsekreterare Kofi Annan, sent omsider, att "ryktesspridningen om att 500 människor dödades i lägret inte har kunnat beläggas". Dvs på typiskt FN-manér kunde han inte erkänna att det handlade om en palestinsk propagandalögn (vilket faktiskt EU erkänt), utan formulerade sig så att utalandet var så negativt för Israel som möjligt (du är inte "oskyldig" men vi har än så länge misslyckats med att bevisa att du är skyldig — kanske något för svenska domstolar att ta efter). Men var förvissad om, att hade Israel varit skyldigt, så hade nog FN kommit fram till detta med säkerhet. Dvs, när FN säger att det inte har kunnat bevisas att Israel är skyldigt, då betyder detta i normal terminologi, att det är ett absolut faktum att Israel är totalt oskyldigt!

Det har också påståtts från olika håll, bl a svenska Röda Korset, att Israel ständigt stoppar, trakasserar och till och med ibland beskjuter palestinska ambulanser. Israelerna å sin sida hävdar att dessa ambulanser konsekvent används för att transportera terrorister och vapen (de palestinska ambulanserna är märkta med en röd halvmåne, som också har gett namnet åt den muslimska motsvarigheten till Röda Korset). Röda Korset hävdar att israelerna ljuger, hur nu Röda Korset kan veta det (annat än genom att palistinierna påstår att så är fallet, dvs Röda Korset väljer vem de skall tro på, eller med andra ord Röda Korset tar ställning för ena parten). Det mesta talar för att isralerna har rätt. Även om man nu tror att de är onda (som vissa svenskar tycks göra), så är det knappast någon som tror att de är dumma. Det vore synnerligen otaktiskt att beskjuta ambulanser, eftersom detta knappast ger positiv reklam. Beskjuter man ambulanser, måste det finnas mycket goda skäl att göra detta, med tanke på konsekvenserna. Enligt israeliska media stoppade man t ex den 27/3 2002 en ambulans och fann i denna en av de mest eftersökta terroristerna samt en mängd sprängmedel, uppenbart avsedda för självmordsbomber. Dessutom, vilket inte svenska massmedia nämnt, har sedan september 2000 74 israeliska ambulanser attackerats av palestinier, och 9 personer ur Israels ambulansbesättningar har dödats (detta ursäktar inte eventuella israeliska övergrepp, men borde i rättvisans namn nämnas, och att det inte har gjorts visar på massmedias monumentala antiisraeliska inställning). Det är i första hand inte Israel som vanhelgar den Röda Halvmånen genom att beskjuta ambulanser, det är palestinierna som vanhelgar den, genom att använda ambulanser för fel ändamål.

Man klagar också på att israelerna stänger av gränsen till de palestinska områdena, efter terrordåd. Eftersom många palestinier arbetar inne i israel, kan dessa inte komma till jobbet, och får därför inga pengar, och kan därför inte försörja sina familjer. Och det är säkert sant. Dessutom säger man att israelisk militär hela tiden stoppar palestinska bilar och trakasserar de som åker i dem. Frågan är dock vems felet är. Om alla palestinska terrordåd upphörde, så skulle gränserna omedelbart öppnas, palestinska bilar skulle inte stoppas etc, och de som skulle tjäna mest på detta vore palestinierna. Bollen ligger hos palestinierna. Den kontroll som Israel nu infört har under alla förhållanden visat sig vara synnerligen effektiv, även om den inte hundraprocentigt hindrar terrordåd. Under de senaste månaderna har tiotals självmordsbombare gripits innan de hunnit utlösa sina laddningar. Hundratals israeliska liv har på så sätt räddats. En kvinnlig självmordsbombare ångrade sig förresten nyligen, och överlämnade sig till israelisk polis. Frågan är vad palestinierna skulle göra med henne, om de fick tag på henne. Förmodligen skulle hon mördas.

Inget av ovanstående har nämnts i några svenska tidningar, åtminstone inte som jag känner till. Så kära journalister! Kritisera gärna Israel också, men gör det utifrån sanningen i så fall (som omväxling). Verklig fred i Mellanöstern måste bygga på att palestinerna accepterar Israels rätt att existera. Så länge de inte gör detta, därtill uppmuntrade av västerländska journalister, kommer både palestinier och judar att lida.

Ett ytterligare exempel på massmedias vinkling av allt som rör Mellanöstern var när Discoverykanalen den 4/9 2002 kl 21.00 skulle visa ett program med titeln "Terrorns tidevarv". I Aftonbladets TV-bilaga kunde man läsa följande om programmet; "Man undersöker hur terroristaktiviteter av både judar och islamistiska extremister under de senaste 30 åren har förvandlat kampen om land i Mellanöstern till heligt krig". Intressant att man nämner judiska terrorister före islamistiska terrorister. Man vill tydligen antyda att de judiska terrordåden är mycket värre och många fler. Vill man vara fullständigt objektiv i sådana här kontroversiella fall brukar man nämligen räkna upp personer och grupper i bokstavsordning. Men bokstaven "i" (=islam) kommer faktiskt före "j" (=jude) både på svenska och engelska, så detta kan inte vara förklaringen till varför judarna nämns först. Om man inte använder bokstavsordning, brukar man i stället räkna upp den grupp först som i högst grad representerar det man diskuterar eller kritiserar. Själva programmet var nästan patetiskt (även om det fanns många intressanta inslag i det). Man gjorde sitt yttersta för att visa att de judiska terroristerna är minst lika hemska och många som de muslimska. Ändå lyckades man dåligt. Det enda judiska terrordåd man hade hittat under de senaste 30 åren (den tidsperiod som programmet handlade om) var när den judiske läkaren Baruch Goldmann 1994 sköt ihjäl ett trettiotal bedjande muslimer i en moské i Hebron (siffran är något osäker, enligt palestinska källor var det 50 som dog, men dessa källor är knappast helt trovärdiga — egentligen spelar antalet inte så stor roll, det är illa nog om det var 30). Dådet fördömdes av i stort sett alla judar, både vanliga människor, politiker, och ortodoxa rabbiner. Yitzak Rabin sade i parlamentet att Hebron-mördaren och hans sympatisörer är "en skam för judendomen, det judiska folket och sionismen". I Jerusalem demonstrerade religiösa ungdomar mot dem som "i judendomens namn" sprider hat och mördar. Israels ledande rabbiner undertecknade en deklaration som betecknade Hebronmassakern som "ett vanhelgande av Guds namn". Överrabbinen i landet uppsökte islams högste företrädare för att beklaga sorgen, för att nu ta några exempel.
Discoveryprogrammet tog också upp ett annat judiskt terrordåd (som aldrig genomfördes), där en grupp religiösa judar på 80-talet skulle spränga Klippmoskén, som står på Tempelberget (judarna tror att den står på precis det ställe där det judiska templets allra heligaste var placerat). Det framkom att den judiska gruppen behövde en rabbins välsignelse för att kunna genomföra sitt dåd. Inte ens deras egen rabbin ville välsigna det. Och de hittade ingen annan rabbin heller, som var villig. Så de avstod. Och här ser man tydligt skillnaden mellan judendom och islam. Det var omöjligt att hitta någon rabbin som ville välsigna ett terrordåd (det betyder inte att det inte finns någon sådan rabbin, men det var uppenbarligen svårt att hitta denne). När det gäller islam är det precis tvärtom, det vore svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att hitta en enda mulla i området (och i resten av världen för den delen också), som inte skulle vara beredd att välsigna nästan vilket terrordåd som helst, som var riktat mot Israel eller USA.

Det som aldrig upphör att förvåna mig är hur intelligenta människor kan dra så absurda slutsatser när det gäller konflikten mellan judar och palestinier/araber. Jag kan förstå att en nynazist, som hatar alla judar, tar fullständigt parti mot Israel. Det är konsekvent (men avskyvärt). Vad jag inte kan förstå är hur en människa, som har respekt för andra människor, som tror på demokratin och som har normal förmåga till analytiskt tänkande, kan komma fram till slutsatsen att det som sker i Mellanöstern just nu till 100 procent är Israels fel och att Arafat vill ha fred medan israelerna mer eller mindre vill utrota det palestinska folket. Det måste finnas någon ytterligare faktor, utanför logik och förnuft, som får människor med normal eller över normal intelligens att t ex lägga all skuld till de sammanbrutna fredsförhandlingarna mellan Barak och Arafat på Barak. Och jag tror att det är samma faktor som åstadkommer det judehat som funnits i tusentals år. Och den faktorn heter Djävulen. Det framgår av Bibeln att Djävulen hatar allt som Gud älskar. Judarnas är Guds egendomsfolk, genom vilket Gud har uppenbarat sitt Ord — Bibeln — och också det folk genom vilket Gud sände sin son Jesus Kristus för att frälsa människan. Alltså hatar Djävulen judarna mer än några andra människor. Och Djävulen är en mästare på att manipulera tankar. Att de flesta idag betraktar varje tal om en ond, andlig makt som nonsens, gör Djävulen desto farligare. En sabotör, vars existens ingen tror på, kan arbeta ostört och därmed oerhört mycket mer effektivt än en sabotör som alla är på sin vakt mot.

Något som styrker ovanstående, är de vredesutbrott som många vanliga, "snälla" svenskar idag får så snart som någon vågar kritisera Arafat och palestinierna, och uttrycker sitt stöd för Israel. Man riktigt ser hur hatet lyser i deras ögon. Samma människor, som talar om allas lika värde, som tittar på "Rederiet" i TV och gillar färsk potatis och matjesill med gräddfil och gräslök, uppvisar avgrunder av hat när Israel kommer på tal. En kvinna, som arbetar på ett statligt verk, berättade nyligen för mig att hennes chef under en kafferast sagt ungefär "Det var synd att Hitler inte hann utrota alla judarna, då hade vi sluppit bråket i Mellanöstern idag". Många svenskar skulle nog inte våga vara så rättframma offentligt, men man undrar vad de tänker innerst inne. Som Cornelis Vreeswijk sjöng om Personliga Persson, "Ingen kunde ana vilka tankar han hade, och det var ju bra de". Här har journalisterna ett fruktansvärt ansvar, och skulden kommer att falla över dem, om judehatet sprider sig i vår land, eftersom de gör allt för att underblåsa det.

Det i stora delar av världen, inte då inte minst i dagens Sverige, utbredda judehatet är fullständigt irrationellt och logiskt oförklarligt. Detta judehat har tagit och tar sig idag många olika uttryck. Den monumentala oförmågan, inte minst hos massmedia, att analytiskt granska situationen i Mellanöstern och hatet idag mot den judiska staten Israel är oförståeliga om man bortser från andliga faktorer. Men även om det nu finns andliga influenser som påverkar, kan man inte undandra sig sitt ansvar. Orsaken till de sammanbrutna förhandlingarna mellan Barak och Arafat, som lett fram till dagens intifada, tycks mig så uppenbar, att man, som jag ser det, måste vara djupt orättfärdig, för att inte säga ond, för att dra slutsatsen att allt är israelernas fel och att ingen skugga faller över Arafat.

Trots allt finns ändå vissa ljusglimtar i mörkret. I början av juli 2002 publicerade Amnesty International en rapport, i vilken man mycket starkt kritiserade de palestinska attackerna mot civila israeler, och kallade dessa för "brott mot mänskligheten under internationell lag". Tidigare har Amnesty uttalat mycket hård kritik mot Israels sätt att bekämpa den palestinska terrorn, men den här gången har man valt att uttala mycket hård kritik mot de palestinska terrorgrupperna (styrkan hos Amnesty är just att man faktiskt försöker vara opartisk — Amnesty lever upp till denna strävan i mycket högre grad än vad FN och massmedia gör). Bl a skriver man "... attackerna av beväpnade palestinska grupper är vitt utbredda, systematiska och följer en tydlig policy att attackera civila. De utgör därför ett brott mot mänskligheten under internationell lag". Jag har inte sett något om denna rapport i svenska massmedia, men det är väl för mycket begärt att man där skall ta upp någonting negativt om palestinierna. Kritik av ovanstående slag har faktiskt fått palestinier och araber att tala öppet om hur fel det är att attackera israeliska civila. En del palestinier, bl a deras talesman Hanan Ashrawi, menar att det i och för sig inte är fel att döda civila, men att palestinierna inte har något att vinna på det, eftersom de riskerar att förlora sitt stöd i västvärlden. Den liberale, tunisiske skribenten Al-Afif Al-Akhdhar, bosatt i Paris (kanske en orsak varför han vågar), skrev den 14/7 2002 i den londonbaserade, arabiskspråkiga tidningen Al-Hayat ett öppet brev till Hamas:

Era självmordsbombningar och era arroganta uttalanden angående nödvändigheten att eliminera staten Israel, som är medlem i FN, ger den israeliska propagandan ett trumfkort, vilket möjliggör att vinna propagandakriget med argumentet att palestinierna inte vill ha en stat sida vid sida med Israel, utan en stat på Israels ruiner.

Men även om nu mycket av den interna arabiska kritiken mot terrordåd, mer kanske är taktisk, än att den innebär ett avståndstagande från terror som sådan, inger det ett visst hopp om en positiv utveckling. Det är uppenbart att den arabisk/palestinska sidan långt ifrån är okänslig för kritik. Och här ser man hur massmedia indirekt bidragit till situationen i Mellanöstern, genom underlåtenheten att inte kritisera palestinierna för att de inte ens erkänner att Israel existerar, att de hjärntvättar sina barn i skolan till att hata alla judar etc, etc. Men vem vet, det kanske till och med finns visst hopp för svenska massmedia. På senare tid (början av juli 2002) har det förekommit ett antal artiklar som varit förvånansvärt kritiska mot Arafat. Sydsvenska Dagbladet, som varit en av Sveriges mest israelfientliga tidningar, hade för några veckor sedan en artikel som gick mycket hårt fram med Arafat och tog upp diktaturen, den ekonomiska korruptionen etc inom det palestinska självstyret. I en ledare den 7/7 2002 i Svenska Dagbladet citerade artikelförfattaren (Mats Johansson) den palestinske Arafatkritikern Edward Said. Denne hävdar att Arafat har "bringat vanära och förakt över sig själv och större delen av sitt team", hans myndighet har blivit "ökänd för sin brutalitet, sitt envälde och sin ofattbara korruption". Said menar att Arafat lett sitt folk in i tre katastrofer (Jordanien, Libanon och Västbanken) och att han inte bör få chansen till en fjärde katastrof. Så vem vet, kanske kan vi så småningom få en trovärdig fred mellan judar och palestinier. Jag hoppas att så är fallet, men dessvärre är jag inte optimist. Hatet mellan de två folken är allt för starkt, för att man skall kunna tro på en enkel lösning. Det kommer att ta generationer innan de två folken kan leva sida vid sida i samförstånd och utan hat. Och blir det fred, ja inte beror det på att svenska massmedia eller svenska politiker bidragit. Tvärtom! Om det blir fred så blir det fred trots svenska massmedia och politiker, vilka genom sin partiskhet gjort allt för att inte skapa fred i området (två av de få undantagen bland politker är Göran Persson och Alf Svensson, som faktiskt försökt att vara opartiska.)! Jag är fast förvissad om att historien kommer att ge mig hundraprocentigt rätt därvidlag.

Tillbaka till avsnittet "Israel - älskat hatobjekt!"
Tillbaka till avsnittet "Journalister — sanningens riddare eller dess förrädare?"

Du kan läsa mer om Israel i:
Israel 2003 — en aktuell rapport

© Krister Renard