"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

De intellektuella psykopaterna — mänsklighetens fiende nummer 1

Av alla tyrannier är den mest förtryckande den som utövas för undersåtarnas bästa. Det kan vara bättre att leva under rövarbaroner än under allsmäktiga moralister. Rövarbaronens grymhet kan ibland slumra och hans snikenhet kan efter en viss punkt vara mättad. Men de som plågar oss för vår egen skull, kommer att plåga oss utan gränser, för de gör det med gott samvete. (C S Lewis — från God in the Dock, en essäsamling om teologi och etik, utgiven 1948)

Teorier är pompösa masker för förtorkade hjärnor som hoppar omkring på den intellektuella karnevalen. Jag går inte dit. Den uppgift som tar mig i anspråk lyder helt enkelt: att förstå världen och människorna. (Hannah Arendt)

Det finns vissa idéer som är så absurda att endast en intellektuell skulle kunna tro på dem. (George Orwell, författare till bl a 1984 och Grisfarmen)

En högt utbildad person kan vara korkad, eftersom utbildning gör en intelligent person smartare medan den gör en dum person ännu dummare. (läst på Quora)

 

"Intellekt" uppfattas normalt som förmågan att tänka, förstå och dra korrekta slutsatser. Enligt Norstedts Uppslagsbok, 1973 års upplaga, är en intellektuell människa "en andlig person med högre boklig bildning". Underförstått är att en sådan människa har en speciell förmåga att dra korrekta slutsatser och därmed bidra till att skapa en bättre värld. "Andlig" antyder dessutom att personen är i besittning av hög moral och etik. Historien är full av människor som gjort anspråk på att vara intellektuella, eller som andra menat vara intellektuella. Men historien är också full av exempel på hur en intellektuell idé — en ideologi — som genomförts in absurdum, kan leda till de mest fasansfulla konsekvenser. Ingen ideologi som konsekvent genomförts har hittills skapat en bättre värld. Tvärtom! Hundratals miljoner människor har fått sätta livet till under ohyggliga umbäranden i form av tortyr, koncentrationsläger, massavrättningar, ja till och med försök att utrota hela folk och samhällsgrupper — allt i det "vällovliga" syftet att skapa ett paradis redan här på jorden. Filosofen Herbert Spencer (1820-1903) skrev i sin bok Social Statics (kapitel XXX §4):

De krafter som arbetar på den stora lyckans projekt tar ingen hänsyn till lidanden av underordnad betydelse, utan utrotar sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg... Mänsklig varelse eller djur — hindret måste bort.

I detta perspektiv betyder enskilda individer ingenting. De utgör bara medel för att nå ett utopiskt mål. Tankegångar av denna typ har tacksamt anammats av intellektuella ideologer, när de försökt skapa sitt idealsamhälle. Det är lätt att hitta exempel; Hitler, Marx, Lenin, Stalin, Pol Pot, Mao etc, etc. Och bakom dessa ideologer har funnits filosofer (även dessa räknas ju till de intellektuellas skara) som Spencer och Hegel och en del andra.

Det är uppenbart att ordet intellektuell kan ha alla möjliga betydelser. Låt mig försöka definiera begreppet "intellektuell", som alltså på något sätt beskriver en viss grupp av människor, de s k "intellektuella". I vårt samhälle innebär "en intellektuell" en person som är bildad (gärna akademisk examen), ofta har ett stänk av konstnärlighet (går på opera, lyssnar på klassisk musik eller jazz, gillar viss typ av konst — helst sådan konst som ingen begriper), läser böcker, gärna poesi (helst obegriplig) etc, och som ofta ses i debattprogram på TV eller syns på tidningarnas debattsidor. Många journalister och politiska ideologer betraktas som intellektuella. Även författare och vissa konstnärer räknas ofta hit. För att inte tala om s k "debattörer", vad nu det är för något (kan det finnas professionella åsiktsmaskiner?). Forskarna anses också tillhöra de intellektuellas skara.

Den praktiska betydelsen av ordet "intellektuell" har varierat från tid till annan (den teoretiska definitionen — t ex den som gavs ovan och var hämtad ur Norstedts Uppslagsbok — kan nog de flesta vara överens om). Vardagsinnebörden av ett ord har ju ofta undertoner, som inte framgår av uppslagsböcker eller ordböcker. De som var med på det glada 70-talet lägger nog ungefär samma innebörd i begreppet "intellektuell", som vad jag själv gör. Idag skulle man nog snarare kalla den grupp av människor jag diskuterar i denna artikel för "kultureliten" Så den läsare som inte tycker "de intellektuella" är en relevant beteckning, kan ju byta ut detta mot "kultureliten". Fast inte heller detta ord är korrekt i sammanhanget, eftersom denna grupp också innefattar de skickligaste musikerna, kompositörerna, konstnärerna och författarna i ett land, och det är inte dessa jag diskuterar nedan. Kanske vore "kulturdräggen" det mest relevanta utycket. Hur som helst så kommer det av resonemanget som följer att klart framgå vad jag menar.

Intellektuella människor använder ofta "svåra ord" (som "relevant, implicit, nureell, psykosocial" etc, etc), vilket tycks imponera oerhört på "vanliga" människor, men också på de andra medlemmarna i det intellektuella skrået (klicka här för att se ett exempel på hur man kan imponera med fina ord). Det gäller dessutom att använda de rätta "svåra orden" — inneorden. Varje tid tycks ha sina inneord, och den som vill räknas till de sant intellektuellas skara måste veta vad som är inne för stunden (plötsligt började man t ex säga "empati" i stället för "sympati", och den som höll kvar vid "sympati" ansågs intellektuellt underlägsen). Jag blir ofta full i skratt när jag läser konst- eller andra kulturrecensioner. Där flödar verkligen skribenterna i smaskiga inneord. Vissa recensioner är nästan patetiska, och man undrar för vem de skrivs. Knappast för den vanlige läsaren (man kan ju faktiskt älska opera utan att ha ett ordförråd på 40 000 ord — det kanske till och med kan vara så att man med sitt intellekt kan analysera sönder all konst, så att själva njutningen och upplevelsen, dvs magin, totalt försvinner). Recensioner tycks framför allt skrivas för att skapa inbördes beundran bland det intellektuella brödraskapet. Det är inte utan att man kommer att tänka på "Kejsarens nya kläder".

Nu säger inte jag att det i sig är fel att använda "fina ord". Ibland finns inga bra svenska ord. Inom olika yrken är det t ex fullt naturligt att använda fackord, som inte har någon motsvarighet i vardagsspråket. Men det tycks som om många intellektuella tror, att bara för att de uttrycker någonting med fina ord, så har de rätt. Och "vanliga människor" känner sig många gånger underlägsna inför den som har ett avancerat ordförråd, och tror att denne har rätt enbart på grund av alla fina ord. Det är då viktigt att komma ihåg att det går precis lika bra att ljuga på "latin", som det går att ljuga på svenska eller engelska. Fina ord utgör ingen som helst garanti för att ett påstående är sant. Och varje sant påstående går att motivera och förklara utifrån normal vardagssvenska, om man verkligen vill.

Låt oss för ett ögonblick titta lite på logik. Intellektuella menar sig uppenbarligen ha en speciell förmåga att förstå och dra rätta slutsatser om verkligheten. De gör ju anspråk på att deras åsikter skall tillmätas mycket stor betydelse. Vad krävs då för att dra rätt slutsatser? Ja då kommer vi in på begreppet logik (den intresserade läsaren kan läsa mer om logik här). Låt mig ge en kort sammanfattning:

Våra s k objektiva kunskaper om verkligheten utgår från antingen induktion eller deduktion. Vid induktiv bevisföring utgår man från ett stort antal observationer, ur vilka man sedan försöker dra generella slutsatser. Man går således från det speciella (de enskilda observationerna) till det generella (en allmän slutsats utifån dessa observationer). Detta är den vanligaste arbetsmetoden inom observationella och experimentella naturvetenskaper.

Svagheten hos induktionsmetoden är att dess slutsatser aldrig är logiskt bindande, och man kan egentligen aldrig med denna metod bevisa att en teori är absolut sann. Det spelar ingen roll hur många lyckade experiment eller observationer man hittills gjort. När som helst kan en ny observation visa att teorin är felaktig. Egentligen kan vi således aldrig bevisa att en sann teori är sann (då skulle vi behöva göra oändligt många observationer). Det enda vi möjligen kan bevisa är att en falsk teori är falsk (där räcker det ju med en enda observation). Det är därför som Poppers krav på falsifierbarhet är mer realistiskt än positivismens anspråk på att allt skall verifieras.

Deduktion å andra sidan innebär att man utgår från vissa premisser (obevisbara antaganden — ibland kallade postulat eller axiom), och sedan genom logisk slutledning försöker bevisa olika lagar och satser. Här går man i stället från det generella till det speciella. Man antar nämligen att det allmänna bevis man genomfört gäller varje enskilt fall. Den deduktiva metoden är den normala inom matematik och teoretisk fysik.

Det man bevisar vid deduktion är att slutsatsen följer logiskt av premisserna (dvs att premisserna implicerar slutsatsen). Deduktion har därför svagheten att slutsatsen endast är sann om de obevisbara premisserna är sanna (vilket vi aldrig kan veta). Är någon eller några premisser falska kan slutsatsen mycket väl vara falsk, hur logiskt korrekt än själva bevisningen är genomförd.

Det är uppenbart att den logiska metoden har både svagheter och begränsningar. Logik utgör i sig ingen kungsväg till absolut sanning eller till en bättre värld.

Vid ett tillfälle hade jag en mailväxling med en ateist. Denne var mycket arrogant och då jag påpekade detta, höll han med till en del men, som han skrev, han hade anledning att vara arrogant, eftersom han var så intelligent. Han var medlem i Mensa (en förening där man måste ha en viss, mycket hög, intelligenskvot för att få vara med), han hade haft 2,0 på högskoleprovet, MVG i alla ämnen på gymnasiet etc. I mitt svar så gratulerade jag honom till att ha blivit begåvad med en mycket kraftfull processor, men jag påpekade att det hjälper inte om en dator har en kraftfull processor, om man matar in felaktiga data eller om det finns buggar i programvaran. Då kommer de slutsatser datorn drar, att vara felaktiga eller också hänger sig datorn. En kraftfull dator kommer dessutom att dra de felaktiga slutsatserna mycket snabbare än en långsam dator, och den kommer också att hänga sig snabbare än den långsammare datorn (det är kanske därför som intellektuella är mer lättlurade än vanliga människor). Så det räcker inte med intelligens för att dra rätt slutsatser. Man måste också ha rätt indata. Logikens svaghet är, att den aldrig kan garantera att vi har rätt indata. Här räcker inte logiken till. Att välja rätt indata kräver vishet, som alltid är baserad på erfarenhet och kärlek till sanningen (begreppet vishet kommer strax att diskuteras).

Ett ytterligare problem med den logiska metoden, är att vi aldrig kan vara säkra på att logiken alltid är tillämpbar på verkligheten.

I sammanhanget kan det vara på sin plats att tala lite kort om intelligens och intelligenskvot (IQ). Nu är ju begreppen intellektuell och intelligent inte synonyma, men många intellektuella anser sig utan tvekan vara oerhört intelligenta. Vad är då intelligens? Ja, många människor skulle nog säga att det framför allt handlar om förmåga till logiskt, abstrakt tänkande och verbal förståelse. Kanske skulle de också inkludera förmågan att upptäcka mönster i en uppsättning fakta (t ex att se geometriska samband och strukturer) och en del andra faktorer. Ofta har intelligensen betraktats som medfödd, dvs genetiskt betingad. Intelligens mäts genom intelligenstester och resultatet kallas intelligenskvot (normal intelligens ligger någonstans runt IQ = 100). Många psykologer, som inser svagheter i dessa tester, avstår från att definiera intelligens som logisk förmåga etc, utan menar att intelligens helt enkelt är det vi mäter genom intelligenstester, dvs testerna får definiera begreppet intelligens. Detta innebär att olika tester mäter olika typer av intelligens, varför det blir svårt att jämföra IQ mätt med olika tester. Nyare forskning har också visat att intelligens är ett mycket mer komplext begrepp än vad man tidigare trott. Man har visat att en stor del av intelligensen är inlärd. Tester visar t ex att barn oftast är intelligentare än sina föräldrar. Japanernas genomsnittliga IQ har under 40 år stigit från 102 till 111. I ett svart getto i USA valde några psykologer ut barn från de sämsta tänkbara förhållanden, där mödrarna hade en IQ på 80. Barnen fick specialträning från 6 månaders ålder till de fyllde 6 år. När projektet var genomfört hade barnen en IQ på 123, medan barn från samma miljö, som inte deltagit i experimentet, hade en IQ på 94. Så det är ingen tvekan om att intelligens är något som kan tränas upp i mycket hög grad, och som dessutom förutsätter vissa typer av kunskap. Alla intelligenstester utgår givetvis från en viss kulturs referensramar. Det har därför visat sig att västerländska intelligenstester är helt oanvändbara på andra kulturer och folkslag. Vissa personer med svåra hjärnskador kan dessutom på tester få en IQ på geninivå, och trots detta vara totalt oförmögna att klara sig själva i samhället. Något som sannerligen visar att den intelligens som testerna mäter, inte är ekvivalent med förmågan att skapa en bättre värld eller ger en djupare förståelse av den värld vi lever i.

Vi vet också numera att det finns många typer av intelligens, varav en del är oerhört svåra att definiera och även mäta. Evolutionsbiologen Stephen Jay Gould säger "Att tro att intelligens kan mätas med en enkel siffra är ingenting annat än 1900-talets version av kraniummätning" och syftar då på en pseudovetenskap på 1800-talet, enligt vilken man kunde avgöra en människas intelligens genom att mäta formen på hennes huvud (Illustrerad Vetenskap 2/87 sid 71). Vissa intellektuella är oerhört stolta över sin intelligenskvot, som de låtit mäta (de kanske skulle sätta ut den i telefonkatalogen), men deras IQ kanske säger mer om mätmetoden än vad den säger något om deras förmåga att dra rätt slutsatser om verkligheten. Verkligheten och vardagslivet kräver mer subtila och svårmätta former av intelligens. Detta avspeglas av att man i moderna former av tester, t ex för blivande piloter, soldater etc, försöker ta hänsyn till andra faktorer, som taktisk insikt, minne, etc. Precis som att en dator utan minneskretsar är värdelös, så är t ex intelligens utan minne värdelöst i praktiken. En jaktpilot, som befinner sig i strid, måste t ex minnas alla plan runt omkring och i sitt inre seende kunna föreställa sig var de befinner sig just nu (situation awareness). Detta kräver ytterligare förmågor än bara logiskt tänkande. För att kunna hjälpa problemelever måste en lärare ha en väl utvecklad känsla för andra människor. Det handlar om att inte såra sina elever och att kunna förstå deras svårigheter etc. Detta kräver andra och mer svårmätta egenskaper än ren logisk förmåga. Slutsatsen blir att intelligens (vad det nu är för något) är bra, och att den kan vara en förutsättning för att kunna lösa vissa begränsade typer av problem, men att intelligens ensam är otillräcklig för att lösa alla problem.

I musikens värld skulle intelligens kanske kunna liknas vid att ha ett bra gehör, medan vishet svarar mot musikalitet. Det finns många människor som har ett fantastiskt gehör, dvs kan identifiera toner och även sjunga rent, men som inte är musikaliska. Dvs, även om de sjunger eller spelar rent och helt efter noterna, är den musik de åstadkommer helt död och mekanisk och berör ingen människa. Det är som om en robot uppträdde. Ett bra gehör är nödvändigt för att t ex spela violin, cello etc och för att sjunga. Även en dirigent behöver ett mycket bra gehör. Men det räcker inte. Gehör kan mätas objektivt, medan musikalitet, precis som vishet, är något mycket mer subtilt och omätbart. När en viss sångare sjunger en aria är kanske publiken helt opåverkad, även om han sjunger vackert och helt rent. När en annan sångare sjunger samma aria, blir hela publiken påverkad och många börjar gråta när de överväldigas av starka känslor. Den senare sångaren kanske inte ens sjunger rent och kanske inte heller har en speciellt vacker röst (operasångerskan Maria Callas sjöng då och då rejält falskt, men trots detta var hon älskad av publiken — fadosångaren Aldredo Marceneiro hade en synnerligen skrovlig och hes röst, men alla som hörde honom påverkades starkt). Vad är skillnaden? Båda sångarna har kanske lika bra gehör, men sångare nummer två har dessutom något annat, förmågan att kommunicera musikens innersta väsen rakt in i åhörarnas hjärtan. Gehör är en värdefull egenskap för en musiker, men inte tillräcklig för att denne skall bli en stor musiker. På samma sätt är intelligens en värdefull egenskap i vissa situationer, men är inte tillräcklig för att skapa en bättre värld eller för att ge en genuin och meningsfull förståelse av den värld vi lever i (intelligensen kan hjälpa oss att förstå detaljer, men inte helheten). Tvärtom kan intelligens vara farlig, eftersom intelligens utan vishet kan leda till att människor våldsamt överskattar sig själva (vi får en slags intellektuell motsvarighet till musikens Mrs Miller, om läsaren förstår vad jag menar — den som inte vet vem jag talar om, rekommenderas att slå upp "Mrs Elva Miller" på engelska Wikipedia, bered dig på ett gott skratt).

Intelligens är ett ganska modernt ord. Förr talade man ofta om "vishet". Det är svårt att hitta några försök att definiera det senare begreppet. Ordet saknas i många uppslagsböcker. Uppenbarligen beror detta på att det helt enkelt är svårt att i enkla termer definiera vishet (och kanske också på att vishet inte anses vara en värdefull egenskap i vår tid — vishet innefattar ju bl a en strävan efter sanning, något som inte står högt i kurs för närvarande — i dagens Sverige är det politisk korrekthet som gäller). Jag hittade i alla fall ett ganska bra försök på nätet (här):

Så vishet, gammal hederlig "sapientiae" på latin, får knappast någon TV-tid i dessa dagar. I stället talar vi om "smarthet", "IQ", "management" eller 50 andra, inte helt synonyma, begrepp. Inget av dessa är utbytbara mot vishet, men de används i dess plats. Samtidigt som vishet, det ursprungliga begreppet, glömts bort.

Vishet är förmågan att göra sunda val, att fatta bra beslut. Det bästa beslutet. Vishet är intelligens, formad av erfarenhet. Information uppmjukad av förståelse. Och det är en bristvara i dessa dagar.

Vishet är ingenting en människa föds med. Till skillnad från intelligens, smarthet och förmågan att verka dynamisk. Vishet kommer från att leva, från att göra misstag — eller från att lyssna till andra som har gjort misstag och lärt av dessa.

Om vishet är en bristvara bland våra ledare, behöver vi inte leta länge för att hitta de skyldiga. Den började försvinna när vi upphörde att förvänta oss den.

Ett annat försök till definition ges av Joseph Meeker på samma hemsida

Vishet är ett tillstånd hos det mänskliga intellektet som karakteriseras av djup förståelse och djup insikt. Den är ofta, men inte nödvändigtvis, åtföljd av omfattande formella kunskaper. Oskolade människor kan uppnå vishet, och visa människor kan hittas bland snickare, fiskare och hemmafruar. Där den existerar, visar visheten sig som en uppfattning av relativitet och samband mellan ting och begrepp. Den utgör en medvetenhet om helheten, utan att för den skull tappa insikten om enskildheter, realiteter eller växelverkningarnas alla komplexa detaljer. Visheten finns när vänster och höger hjärnhalva kommer tillsammans i en förening av logik, poesi och upplevelse, och där självmedvetandet inte längre befinner sig i ett motsatsförhållande till medvetandet om andra individer och företeelser. Vishet kan inte begränsas till ett specialiserat område, inte heller är den en akademiskt disciplin; den är medvetandet om helhet och integritet som transcenderar båda dessa. Vishet är en förståelse av komplexitet och ett accepterande av samband.

Vishet uppfattas ofta vara kopplad till begrepp som; mogenhet, godhet, kärlek, rättfärdighet, sanning, hänsyn, ödmjukhet och erfarenhet. Ofta förknippar man ålderdom och grått hår med vishet. Man kanske skulle kunna säga att vishet är att lägga sitt intellekt under sanningen. Erfarenheten leder till sann förståelse av sammanhang och begrepp och en insikt om sin egen begränsning. Ödmjukheten gör att den vise aldrig försöker tvinga sina teorier på andra människor. Hänsynen och godheten gör att den vise aldrig betraktar mänskliga individer som medel för att uppnå ett mål. Kärleken gör att individen blir det primära medan mänskligheten som begrepp blir sekundär. Rättfärdigheten gör att den vise inte kränker andra människors fri- och rättigheter och inte heller använder manipulation och lögn för att nå ett mål. Hur annorlunda är inte vissa intellektuella människors prioriteringar, där endast den iskalla logiken räknas, och där individer är betydelselösa och bara utgör medel för att uppnå ett mål, och där man anser sig ha rätt att tvinga sina åsikter (som aldrig är grundade i erfarenhet utan alltid är skrivbordsdrömmar) på resten av mänskligheten (som föraktfullt uppfattas om mindre vetande), och där ett kränkande av grundläggande fri- och rättigheter och manipulation och lögn är lika självklara som att andas. Sverige utgör ett typexempel på ett land, där vishet håller på att ersättas av denna typ av destruktiv intellektualism.

Det finns en intressant gren av matematiken som kallas informationsteori. Med hjälp av informationsteori kan man bevisa att logik inte kan tillföra information. Deduktion innebär, som nyss diskuterats, att man drar logiska slutsatser utifrån valda premisser. Logiska resonemang utgår alltid från någonting, och detta någonting kan i sig inte bevisas (någonstans måste man starta — man kan inte lyfta sig själv i håret). Som premisser väljer man enkla och till synes självklara påståenden. Utifrån informationsteorins lagar kan man bevisa (klicka här för att se detta bevis) att slutsatsen (dvs resultatet av det logiska resonemanget utgående från premisserna) innehåller exakt lika mycket information som vad premisserna innehåller. Logisk förmåga i sig kan således inte skapa någonting nytt, den kan bara ta fram nya insikter och perspektiv på den information (dvs det innehåll) som redan finns i premisserna. Eller med andra ord; intelligens (tolkad som förmåga till logiskt tänkande) kan inte tillföra någon informtion. Det som är avgörande för ett resonemangs giltighet är därför att man valt rätt utgångspunkt (det är där informationen finns). Vishet kan tolkas som förmågan att välja rätt utgångspunkt, så att de slutsatser man drar, stämmer med verkligheten (detta är givetvis inte hela sanningen, vishet innefattar alltid en moralisk aspekt — slutsatserna måste också vara rättfärdiga och etiskt högstående).

Många intellektuella människors slutsatser om verkligheten är grovt felaktiga. Erfarenhetsmässigt verkar det nästan som att intellektuella människor i stort sett alltid har fel (när de uttalar sig om den totala verkligheten — inom sitt eget begränsade specialområde har de kanske rätt ibland). Ofta utgår man från felaktiga premisser (i stället för att ta reda på hur det är, har man bestämt hur man vill att det skall vara). Dessutom är det nog så att många som gör anspråk på att vara intellektuella, inte har någon vidare analytisk förmåga, dvs deras "processor" är inte så kraftfull som de själva tror. Ibland är de oerhört verbalt begåvade och kan därför dupera människor under lång tid med sina fina ord och sin hala tunga. När man t ex ser vilka slutsatser många intellektuella drar, när det gäller situationen i Mellanöstern, blir man nästan mörkrädd. Det som ofta kännetecknar de som drar dessa slutsatser, är att de har fel indata (man bortser t ex från de händelser som lett fram till dagens situation i Mellanöstern) och/eller så tycks man oförmögen till skarpt analytiskt tänkande.

Den engelske historikern Paul Johnson har skrivit en mycket intressant bok, Intellectuals (Phoenix Press, 2000). Där undersöker han ett antal ledande intellektuella (filosofer och författare) från 1700-talet och framåt, vars idéer kommit att direkt eller indirekt forma filosofier, ideologier och samhällen. Några han tar upp är Jean-Jacques Rousseau, Karl Marx, Bertholt Brecht, Bertrand Russel och Jean-Paul Sartre. Jag skall inte gå in i detalj på någon enskild person, men det är ingen positiv bild man får av dessa intellektuella förgrundsgestalter, vilka alla mer eller mindre gjort anspråk på att sitta inne med lösningen på mänsklighetens problem. Efter att ha läst boken ägnade jag några timmar åt att försöka hitta några gemensamma nämnare hos alla dessa "intellektuella giganter".

Låt mig i punktform försöka sammanfatta vad jag kom fram till (punkterna överlappar varandra delvis):

1. De verkar alla sakna intresse för sin egen familj (både sina föräldrar och syskon, samt sin fru och de egna barnen).

2. De älskar alla mänskligheten, men är totalt oförmögna att älska människor som individer.

3. Idéer kommer före människor. Mänskligt lidande betyder ingenting, bara idéerna betyder något.

4. Deras idéer konfronteras aldrig med verkligheten. Varken Marx eller Brecht träffade t ex någonsin verkliga arbetare, snarare hade de förakt för sådana.

5. Låg personlig moral på många områden. Betalar inte igen lån, fuskar etc. Marx och hans familj försörjdes t ex nästan hela livet av Engels, som aldrig fick något tack för detta. Marx lånade också pengar till höger och vänster men betalade i stort sett aldrig tillbaka.

6. Människor är medel och inte mål. Individer (utom de själva) kan offras hur som helst, bara målet förverkligas.

7. De är alla fast förvissade om sin egen roll som mänsklighetens Messias — Frälsaren.

8. De har ofta en talang, som de rider på. Det kan vara musik, poesi, prosa, eller också är de allmänt verbalt begåvade.

9. De har ofta en karismatisk utstrålning med vars hjälp de kan manipulera människor.

10. De är skickliga på att föra fram sig själva. De skapar ofta en image, en ikon. Man behöver bara tänka på den åldrade Hemingways vita, välputsade skägg och hans machoimage (djuphavsfiske, storviltjakt mm). Brecht skapade sina egna "arbetarkläder", så att han såg ut som en arbetare men samtidigt var elegant.

11. De avskyr nästan alltid konservativa begrepp som familjen, bibeltroende kristna och i vår tid USA och Israel. De är dessutom förvånansvärt ofta antisemiter (Marx var själv jude, men var ändå antisemit).

12. Tar åt sig äran för vad andra skapat. Knycker idéer utan att redovisa varifrån de kommer. Många av Brechts skådespel har hämtat intrigen från andra (men det skall erkännas att Brecht var mycket skicklig att väva samman dessa idéer till spännande och fascinerande berättelser).

13. Otacksamma. Utnyttjar andra för sina egna syften. Kliver över lik.

14. Duktiga på att svänga sig med fina ord.

15. Motsägelsefulla. Deras teorier är ofta ett sammelsurium av motsägelsefulla påståenden (marxismen är ett praktexempel på detta).

16. Trolösa mot både vänner och motsatta könet. De flesta intellektuella män har omgett sig med veritabla harem, och har dessutom (det finns enstaka undantag) betett sig som svin mot dessa kvinnor. Detta gäller i högsta grad både Rousseau, Marx, Bertrand Russel och Sartre.

17. De är oftast lättlurade och går på nästan vad som helst. Det finns psykologiska undersökningar som visar att intellektuella är mer lättlurade och också lättare att hypnotisera (vilket kan betraktas som en form av lurendrejeri) än vanliga människor.

18. Omoraliska och amoraliska. För många intellektuella tycks credot vara, "Det som är värt att kämpa för, är värt att ljuga för".

19. Oförmögna till skarpt analytiskt tänkande. Drar därför nästan alltid fel slutsatser. Och att slutsatserna är fel, visas av vilka katastrofer de intellektuellas teorier så gott som alltid lett fram till (ge mig ett undantag tack — så skall jag modifiera mitt påstående).

20. Total avsaknad av självkritik och ödmjukhet.

21. Superegoister.

22. Ofta oerhört sentimentala i kombination med att de är motsägelsefulla. Kan gråta över en skadad katt, samtidigt som de kan begå de mest oerhörda grymheter. De kan röras till tårar av en film, men verkliga människor kan inte röra vid deras hjärta. Det är som att de står bredvid verkligheten och tittar på, utan att själva delta i livet. Man kommer lätt att tänka på Nabokovs bok "Mannen som spelade schack med livet"

23. Deras teorier gäller aldrig dem själva. Proletariatets diktatur, där alla solidariskt skall dela på allt, gäller inte ledarna. De kan unna sig vilket lyxliv som helst. I Kampuchea betraktade de Röda Khmererna alla högutbildade som en fara för samhället, och sköt alla man lyckades fånga. Khmerernas ledare var alla högutbildade, men själva var de ingen fara för samhället.

24. De tar sig rätten att spela Gud.

Paul Johnson ger i sin bok mängder av exempel på ovanstående. Efter att ha skrivit ner dessa punkter slogs jag direkt av tanken att det är ju precis sådana egenskaper som kännetecknar psykopater. Vad är då en psykopat? Ja. begreppet är kanske inte helt enhetligt, men idag menar man ofta med en psykopat en person som karakteriseras av följande; förmåga att dupera människor, ofta charmig, intelligent, verbal, total avsaknad av empati, dvs förmåga att känna för och med andra människor. En psykopat kan tortera ihjäl andra utan att känna vare sig skuld eller medkänsla.

En av USA:s värsta massmördare, Ted Bundy, såg ut som en filmstjärna, och kunde charma vilken kvinna som helst med sitt bländvita leende. Bundy var allmänbildad och kunde diskutera både filosofi och poesi. Han behövde i stort sett bara stanna sin bil och öppna dörren, så klev nästan vilken kvinna som helst tacksamt in i bilen, för att sedan hittas död och svårt stympad i skogen. Han torterade bevisligen ihjäl 35 kvinnor, de yngsta var bara tolv år, innan han så småningom greps och avrättades. Det exakta antalet offer kommer vi förmodligen aldrig att få veta. Vissa bedömare menar att det kan ha rört sig om 100 offer eller till och med över 100.

För många år sedan fanns det något som hette psykopatutredningen. Ett förslag denna utredning kom med, vill jag minnas, var att man skulle ändra ordet "psykopat" till "särskilt svårbehandlat klientel". Orsaken till att psykopati är synnerligen svårbehandlad är att det, enligt min mening, inte handlar om en psykisk störning eller sjukdom, utan om en synnerligen obehaglig personlighetstyp. Ibland kallar man psykopater "maktmänniskor", vilket är en mycket relevant etikett. Det är omvittnat att seriemördare njuter av att skrämma och tortera sina offer, eftersom de då upplever sig ha makt över liv och död. När offret kvider av fruktansvärda smärtor, känner psykopaten maktens berusning. Samma sak när det gäller seriemördare som ligger gömda och skjuter inte ont anande människor på långt håll med hjälp av kikarsikte. De känner sig som Gud själv, med total makt över andra människors liv. De bestämmer suveränt vem som skall få leva och vem som skall dö. De kan ligga gömda i timmar och fånga in olika människor i kikarsiktets hårkors, och bli mer och mer upphetsade över sin egen makt, innan de till slut bestämmer sig för att trycka av och så släcka ytterligare ett människoliv.

Rousseau, för att nu ta ett exempel, fick bo hos rika adelsmän, som ställde både hus och pengar till förfogande. Trots att Rousseau aldrig visade någon som helst tacksamhet, utan snarare behandlade sina välgörare med förakt, stod rika människor på kö för att hjälpa honom. En välgörare tackade Rousseau för att denne bott hos honom under en längre tid, och menade att Rousseau inte behövde vara tacksam, det vara snarare välgöraren som skulle vara tacksam för att Rousseau hade bevärdigats ta emot hans ynkliga pengar. Nästan alla som lärde känna Rousseau närmare kom att avsky denne superegoist, men det stod ständigt nya på kö för att låta sig luras. Psykopater tycks ha en mycket speciell förmåga att dupera människor. Rousseau tvingade också sin älskarinna Thérèse att lämna deras fem barn, när de var nyfödda, till Hôpital des Enfants-trouvés (ett statligt hem för hittebarn). Två tredjedelar av de barn som lämnades in där dog under första året. Fjorton av hundra överlevde till sju års ålder, och av dessa uppnådde fem vuxen ålder. De flesta av dem blev tiggare eller luffare eller prostituerade. Trots detta har Rousseau kommit att framstå som pedagogikens och barnuppfostrans fader! En man som inte ens klarade av (och det berodde inte på ekonomin) att ta hand om sina egna barn! Personligen är jag helt ointresserad att ta del av vad en människa som inte kan ta hand om sina egna barn, har att säga om barnuppfostran. När jag gick lärarhögskolan presenterades Rousseau som den store pedagogen ("pedagog" betyder "vän av barn"). Haha, det är nästan patetiskt! Johnson ger hundratals liknande detaljer från Rousseaus och andra intellektuellas liv.

Ganska typiskt är Rousseaus försvar när han kritiserades för att ha lämnat bort sina barn. Bl a sade han "De kommer att må bättre av att inte växa upp i svaghet och ömhet, eftersom detta kommer att göra dem mer robusta". "Jag önskar att jag hade haft den stora lyckan att växa upp på samma sätt som mina barn." — Men om han hade valt att ta hand om sina barn, så "vet jag säkert att jag hade varit en mer ömsint fader än någon annan", skriver han. Och när han anklagades för grymhet på grund av att han lämnat bort barnen, skrev han, "Hur skulle någon med min enastående moral kunna vara skyldig till något sådant... min glödande kärlek till det Stora, det Sanna, det Vackra och det Rätta; min fasa inför det onda i varje form, min absoluta oförmåga att hata eller skada och ens tänka sådana tankar..." Så talar en sann psykopat. Oförmögen att älska någon, inte ens sina egna barn, men full av "kärlek" till det vackra och det sköna. Men käre läsare, kärlek är alltid kopplad till handling. Fina ord, har ingenting med kärlek att göra. Det tragiska är att psykopater är oförmögna att hysa de känslor de så gärna talar om. Därför blir den värld de försöker skapa så fruktansvärd (citaten hämtade ur Lester Crockers Rousseau: The Prophetic Voice 1758 - 1783, New York, 1973, vol i, sid 146 -147).

Ett annat exempel på utopiska världsförbättrare, vars egna personliga liv inte står i paritet med deras vackra teorier, är Gunnar och Alva Myrdal. Makarna Myrdals sociala ingenjörsteorier ligger till stor del bakom dagens svenska socialdemokratiska samhälle, där familjen snart är avskaffad. Debattören Jan Myrdal, deras kände son, skrev 1984 om sin föräldrar, "Jag mådde fysiskt illa av Alva och Gunnar. De var för jävliga." Trots att de uppenbarligen inte klarade av att uppfostra sina egna barn, gjorde Gunnar och Alva Myrdal anspråk på att kunna forma det framtida samhällets barn- och familjepolitik (eller snarare antibarn- och antifamiljepolitik).

Ett av de allra värsta exemplen på en intellektuell psykopat är utan tvekan Mao Tse-tung. Hur många svenskar har inte med djupaste respekt citerat "Ordförande Mao" och uttryckt sin stora och djupa beundran för dennes "oändliga vishet". Jag kan verkligen rekommendera läsaren att införskaffa boken MAO, Den sanna historien (se litteraturförteckningen). Där kan man bl a läsa Maos egen sammanfattning av sin livsfilosofi, nedtecknad när han var 24 år. Låt mig ge några axplock:

Folk som jag har endast plikt gentemot oss själva, inte gentemot andra människor.

Det finns givetvis andra människor i världen, men de är bara till för mig.

Alla överväganden måste vara rena kalkyler för mitt bästa och absolut inte för att följa etiska normer eller en känsla av ansvar.

Människor som jag längtar efter förödande förstörelse.

För att travestera en annan biografi, skulle man kunna säga om Mao, "Som människa var han ynklig, som monstrum var han storartad". Mao, Rousseau, Stalin, Hitler etc är alla medlemmar i samma ondskans brödraskap, där vanliga människor reducerats till förbrukningsvara, och där "undermänniskornas" enda berättigande ligger i att de kan tjäna "övermänniskans" (= psykopatens) syften.

Den tragiska sanningen är att en stor del av det onda i världen har åstadkommits av de intellektuella. I Nazitysklands judeutrotning spelade intellektuella en stor roll. De som framför allt stödde Hitler i början var intellektuella, inte arbetare. Två tyska nobelpristagare i fysik, Johannes Starck och Philipp Lenard, bidrog till att göra nazismen rumsren hos den tyska medelklassen, som till en början var kritisk mot Hitler. Vid Wannseekonferensen 1942, där Hitlertysklands "Endlösung" beslutades, var åtta av de elva deltagarna akademiker, två av dem var t o m både juris och filosofie doktorer (enligt Simon Wiesenthal i TV1 den 29/1 1995). Inte en enda av dessa högutbildade personer opponerade sig mot förintandet av ett helt folk. Joseph Mengele, den ökände läkaren i Auschwitz, var för övrigt både medicine och filosofie doktor.

När nazisterna anföll Sovjetunionen 1940, följde s k Einsatzgruppen i Wehrmachts (den tyska arméns) fotspår. Dessa hade till uppgift att skjuta alla kommunister i ledande ställning samt till en början alla judiska män. Ganska snart utökades detta till att gälla alla judar. Man räknar med att Einsatzgruppen mördade uppemot två miljoner människor; män kvinnor och barn (även om de flesta var judar sköt man också zigenare, mentalsjuka, krigsfångar etc). Orsaken till att man så småningom gick över till den mer "humana" metoden (dvs human ur förövarens synpunkt) att gasa judar, var att personalen i Einsatzgruppen mådde psykiskt dåligt av sin verksamhet. Många av dem blev alkoholister eller fick psykiska sammanbrott. Cheferna för Einsatzgruppen var så gott som uteslutande högutbildade personer. En av dem, Dr W Stahlecker, hade doktorerat i juridik (han var den grymmaste av dem alla och betraktade Himmlers direktiv på vilka som skulle skjutas som minimikrav). En annan var Dr Rasch, som hade två doktorsgrader, en i juridik och en i statskunskap, och hans avhandlingar ansågs briljanta. Han brukade av detta skäl kallas "Dr Dr Rasch". SS-chefen Reinhard Heydrich, den kanske ondaste av dem alla (som turligt nog förpassades till helvetet av tjeckiska partisaner), betraktade sig själv som intellektuell. Han höll t ex ofta musikhelger på sitt slott för sina vänner (samtidigt som de ljuvliga tonerna i Mozarts 21:a pianokonsert, långsamma satsen, ljöd på Heydrichs slott, och de klirrande vinglasen fylldes av uniformsklädda servitörer, krossades huvuden på småbarn av hans underlydandes gevärskolvar — här ser vi en psykopat i sin fulla vidrighet).

Många av de Röda Khmererna var intellektuella akademiker, utbildade vid de bästa franska universiteten. Av Angka Leu, Khmerernas högsta ledning, var fem av de åtta ledamöterna lärare, en var universitetsprofessor, en var statstjänsteman och en ekonom. De var alla starkt inspirerade av Rousseau och dennes samhällssyn (Rousseau sa bl a, "Man måste behandla medborgarna som barn, och kontrollera deras uppfostran och tankar..."). Under Rousseaus livstid fanns planer på att Korsika skulle bli självständigt. Rousseau ombads då att göra ett utkast till en författning för det nya landet. Som tur var för korsikanerna, så blev aldrig Korsika självständigt. I stället fick medborgarna i Kampuchea smaka på Rousseaus teorier om staten några hundra år senare. De Röda Khmererna, under Pol Pots ledning, utgick nämligen delvis från Rousseaus författningsförslag för Korsika, när de försökte skapa sitt utopiska samhälle i Kampuchea. De hämtade också inspiration från Sartres syn på "filosofisk aktivism och nödvändigt våld". Som bekant mördades någonstans mellan 25 och 30 procent av Kampucheas befolkning (nödvändigt våld?) i det kommande paradisets namn. Johnson kallar detta folkmord för "Sartres ideologiska barn".

Det var inte bara de Röda Khmererna som inspirerades av Rousseau. Robespierre, den blodiga terrorns arkitekt under franska revolutionen, var också han en hängiven lärjunge till Rousseau, och försökte efter bästa förmåga skapa ett Frankrike grundat på Rousseaus teorier för Staten. Jesus sa att "på frukten känner man trädet". Tittar man på frukten av Rousseaus teorier, blir slutsatsen att det "Rousseauska trädet" måste vara ett synnerligen sjukt "träd", som snarast borde grävas upp med rötterna och brännas för att inte förstöra hela trädgården!

För att ingen skall missförstå mig, så vill jag poängtera att min negativa syn på intellektuella, gäller intellektuella, definierade enligt ovan. Man skulle kunna kalla dessa för "intellektuella psykopater". Det finns mängder av kulturpersoner, politiker, vetenskapsmän, journalister etc, vilka alla räknas som intellektuella, men som inte är intellektuella i den negativa meningen ovan. Vi kan kalla dem "normala intellektuella". Men dessvärre, finns det alltför många intellektuella psykopater i dagens Sverige. Människor för vilka inte sanningen betyder något, och vilka försöker manipulera samhället i en viss riktning, där alla "felaktiga" åsikter kommer att förbjudas eller i varje marginaliseras på olika sätt. Dessa människor, som av olika skäl hamnat i maktposition, utgör en i och för sig liten minoritet, men genom sin förmåga att dupera, charma och skrämma människor, har de tillskansat sig ett inflytande som inte på något sätt avspeglar folkmajoritetens vilja. De utgör i själva verket demokratins dödgrävare. Problemet förvärras av att alltför många av de "normala intellektuella" är fega (kanske kunde man kalla dessa för "innelektuella", eftersom för dem det som är inne tycks betyda mer än sanningen). Alltför få intellektuella i Sverige vågar stå upp för sanningen på bekostnad av sin popularitet, utan de flesta upprepar vindflöjelmässigt de rätta åsikterna som en trollformel. Sedan finns det en liten skara inflytelserika intellektuella som aktivt vågar gå mot strömmen, men de är alltför få i vår tid, där kryperi och jasägande blivit det normala.

Paul Johnson skriver i boken Intellectuals (se ovan) följande om den brittiske författaren George Orwell (1903-1950), vilken kanske är mest känd för sina böcker Djurfarmen och 1984 (som båda filmatiserats):

En sådan förändrad inriktning ledde med nödvändighet Orwell till att inta en mycket kritisk hållning till intellektuella som sådana. Detta stämde bra med hans temperament, vilket kunde beskrivas som disciplinerat snarare än bohemiskt. Hans arbeten antyder detta lite varstans som (när det gällde [den amerikanske poeten] Ezra Pound) "Man har rätt att förvänta sig normal anständighet även av en poet". Det var i själva verket ett axiom hos Orwell att de fattiga, de "vanliga människorna", hade en starkare känsla för vad han kallade "normal anständighet", en större koppling till enkla dygder som ärlighet, lojalitet och sanningkärlek, än de högt utbildade (sid 309).

Djurfarmen och 1984 är framtidsskildringar på temat diktatur och förtryck och båda böckerna anspelar på Sovjetdiktaturen och Nazityskland och andra onda diktaturer. Dessa böcker fick så småningom mer eller mindre kultstatus. I Djurfarmen så tar djuren över en bondgård och fördriver människorna. Grisarna, som haft en ledande roll i djurens revolution, börjar i sin tur ganska snart förtrycka de andra djuren (känns scenariot igen?). När de andra djuren klagar och påpekar att revolutionen ju handlade om att skapa jämlihet, svarar grisarnas ledare, "Alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra!" Ett uttryck som sedan blivit klassiskt.

Orwell tillhörde i sin ungdom den politiska vänstern, men blev under sitt liv alltmer opolitisk, och sanningen, utan ideologiska förtecken, kom att bli hans ledstjärna. Han trodde på den personliga erfarenheten; i att se själv, att själv ta reda på hur det förhåller sig, i motsats till ideologernas skrivbordsdrömmar (Marx, Hitler m fl). Bl a så deltog han i spanska inbördeskriget, där han blev sårad. Det var under spanska inbördeskriget som han i likhet med många andra naiva idealister, som åkt till Spanien för att slåss för "det goda", fick se kommunismens sanna ansikte, där förtryck och avrättningar av oliktänkande stod högt på dagordningen. Att sätta sanning före ideologi är givetvis oförlåtligt i både vänsterns och högerns ögon. Båda dessa grupperingar har trots detta försökt göra Orwell till "sin författare", utan att lyckas något vidare. Orwell var mycket större än så och går inte att stoppa in i något snävt ideologiskt fack, som höger-vänster etc. Johnson skriver (sid 310), "Intellektuella, vilka har sin huvudsakliga solidaritet gentemot sin egen klass, har sedan lång tid tillbaka insett att han (Orwell) är deras fiende". Orwell såg rakt igenom de intellektuella och deras falskhet. Han såg hur de använde sin intelligens och sina kunskaper, inte för att ödmjukt, utifrån sanningen, förstå världen, utan för att genom manipulation och bedrägeri skaffa sig makt och inflytande. Personligen är jag en stor beundrare av Orwell. Och även jag kan nog betraktas som en svuren fiende till den intellektuella kasten. Hoppas jag i alla fall!

Någon skrev i ett mail till mig, efter att ha läst mitt första utkast till den här artikeln, "Jamen käre Krister du är väl själv intellektuell! Kastar du inte sten i glashus nu?" Observera då, jag säger ingentstans att det är fel att använda sitt intellekt. Skillnaden mellan en "normal intellektuell" och en "intellektuell psykopat", är att den senare inte bara använder sitt intellekt, utan dessutom tar sig rätten att spela Gud. Till skillnad från Gud är de intellektuella psykopaterna emellertid varken allvetande, allvisa eller allgoda. När begränsade människor, ibland drivna av god vilja, men kanske i lika hög grad styrda av felaktiga slutsatser samt diverse olika neurotiska drivkrafter — mindervärdeskomplex, önskan att hämnas på hela mänskligheten för en olycklig barndom, storhetsvansinne, förföljelsemani, önsketänkande (wishful thinking), galenskap eller ren och skär ondska — får alltför mycket makt, är det inte underligt om det hela slutar med total katastrof.

Världen behöver inte fler intellektuella människor, som i egenskap av kulturpersonligheter och journalister gör sina krumsprång på tidningarnas kultursidor, och som torgför sina sterila åsikter i TV:s debattprogram. Inte heller behöver världen intellektuella ideologer och politiker, som utan hänsyn till individer och mänskligt lidande, försöker påtvinga mänskligheten sina egen utopiska vision. Nej, världen behöver fler visa människor! Människor som älskar sanning och rätt, och som dessutom kan tänka klart. Var finns Ni? Kom fram och inta era platser i massmedia och på politikens arena! Annars kommer Sverige och Världen att gå under.

(Läs gärna min artikel om dummeligens, den har stor relevans när det gäller ovanstående text!)

Tillbaka till kontroversiella sidan.
Tillbaka till "Sverige — en totalitär demokrati?"
Tillbaka till "Gud, kärlekens källa"
Tillbaka till "Det stora samförståndets tystnad"