"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Ledare från Gefle Dagblad den 19/4 2001.

I maj förra året drog sig Israel tillbaka från sin säkerhetszon i södra Libanon. Den ensidiga reträtten var ett led i dåvarande premiärminister Ehud Baraks radikala försök att en gång för alla avsluta konflikten mellan Israel och dess arabiska grannar.

Men den enda belöningen som Israel fick, var att den muslimska Hizbollahgerillan fortsatte sina terrorattacker mot norra Israel. Hizbollahs mål är att utplåna den judiska staten, något som mullorna i Iran försöker hjälpa till med genom att försörja gerillan med vapen. Detta sker med Syriens goda minne och uppmuntran, ty Libanon är en syrisk marionettstat - ingen kan där lyfta ett maskingevär eller avfyra en raket utan att det sker med tillåtelse av diktaturregimen i Damaskus. Att Iran och Syrien backar upp Hizbollah på detta sätt utgör ett dödligt hot mot israelernas liv och säkerhet. Men efter att en längre tid visat förbluffande återhållsamhet mot angriparna i norr, har Israel nu valt att slå tillbaka, bland annat har en syrisk militärbas i Libanon angripits. Som vanligt haglar kritik och fördömanden över Israel, men vilken annan demokratisk nation skulle finna sig i att gång på gång utsättas för attacker utan lyfta handen till försvar? Att judar inte längre låter sig plågas och dödas utan motstånd är tydligen ytterst provocerade i vissa kretsar.

Samma sak gäller Israels svar på de artilleribeskjutningar som ägt rum från palestinska områden i Gaza. Den extremistiska Hamasrörelsen har tagit ansvaret, men Arafats regim har inte gjort något för att stoppa granaterna. Tvärtom har den palestinska underrättelsechefen Amin al-Hindi deklarerat att han "helhjärtat stödjer granatattackerna mot mål inne i Israel". Det är knappast förvånande att den israeliska allmänhetens tidigare starka stöd för fredsprocessen fallit dramatiskt sedan Arafat utlöste våldsvågen för sju månader sedan. Förtroendet har sannerligen inte ökat sedan den palestinske Jerusalem-minstern Feisal Husseini uttalat att "våra ögons mål är att fortsätta att aspirera på det strategiska målet, nämligen Palestina från Jordanfloden till Medelhavet. Vad vi än kan uppnå nu kan inte få oss att glömma denna högsta sanning". En rimlig slutsats av situationen är att Israel inte har helt lätt att sluta fred med grannar, som aktivt strävar efter den judiska statens förintelse. Men en sådan logik har dock aldrig gjort intryck på de figurer som - likt Kennet Lutti i Arbetarbladet - tar varje kris i Mellanöstern till intäkt att förbanna Israel. (GD)

[För den som inte vet det, så är Arbetarbladet den socialdemokratiska tidningen i Gefle.]

Tillbaka till "Journalister -- sanningens riddare eller dess förrädare?"