"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
 (John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
 (Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
 (Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
 (Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
 (Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
 (Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
 (Okänd)

Senast ändrad: 2025 01 16 12:50

Dummeligens — eller varför högt intelligenta människor kan ha så korkade åsikter

Vi är så konstruerade att vi kan tro på de mest bisarra saker:
Och när dessa väl graverats in i vårt minne, ve den som försöker radera dem!
                           Johan Wolfgang Göthe
En ny vetenskaplig sanning triumferar inte genom att övertyga sina motståndare och få dem att se ljuset, utan snarare på grund av att dessa motståndare så småningom dör och en ny generation växer upp, som är familjär med sanningen.
                          Max Planck
Man måste tillhöra intelligensian för att tro på sådana saker: ingen normal människa skulle kunna vara en sådan dumskalle [Orwell talar här om vissa rykten som cirkulerade i England under WW2].
                          George Orwell
Människor skulle hellre vilja styras av representanter för de första 100 namnen i Bostons telefonkatalog än av lärarkåren på Harvard University (med säte i Boston, ofta rankat som världens främsta universitet).
                          William F Buckley (författare
                          och politiker)
Förväxla aldrig utbildning med intelligens. Du kan ha en doktorsexamen och ändå vara en idiot.
                          Richard Feynman

 

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

När jag gick i gymnasiet på 1960-talet fick man lära sig att det fanns fyra typer av smaklökar på tungan, vilka uppfattade sött, salt, surt och beskt. Man fick också lära sig att resten av smaken handlade om arom, dvs detekterades inte av tungan utan av luktsinnet. Numera vet man att det finns (minst) en ytterligare smak som vår tunga kan känna av, nämligen umami. I den kinesiska och japanska kokkonsten har detta varit känt sedan länge. Födoämnen som ger upphov till denna smakupplevelse är till exempel sojasås, fisksås, ansjovis, kött, buljong och ost.

Och det var ju intressant, tänker förstås läsaren. Men vart vill Renard komma med detta? Jo, det här var bara en liten inledning, vars mening alldeles snart kommer att framgå. Om du inte orkar läsa hela artikeln, gå då till "Och nu till dagens ämne" (fast du kommer att missa en del förståelse om du hoppar över de två nästföljande avsnitten).

 

Människans intellekt

Dagens ämne handlar om människans intellekt, dvs hennes förmåga att analysera och förstå, och utifrån detta fatta beslut (helst bra sådana). Det jag skriver om de olika smakerna ovan skall nu tillämpas på intellektet, som ju "avsmakar" den värld vi lever i. Det är dags att utöka tankesinnet med en ytterligare "smak"; dummeligens (accenten ligger på sista stavelsen). Eller det kanske vore ännu mer fyndigt att säga dumami (se första stycket ovan). Men innan vi diskuterar detta nya begrepp närmare, låt mig först ge en bakgrund.

Begreppet intellekt anses ofta vara liktydigt med "förstånd". Engelska Wikipedia skriver följande:

Intellekt… refererar till sinnets [hjärnans] förmåga att dra korrekta slutsatser rörande det som är sant och verkligt, och hur problem skall lösas.

Nära kopplat till intellekt är intelligens och vishet. Dessa kan sägas utgöra delar av intellektet (ungefär som gehör och rytmkänsla utgör delar av det som kallas musikalitet). I inledningen till min artikel "De intellektuella psykopaterna — mänsklighetens fiende nummer 1" har jag en ganska utförlig diskussion om dessa begrepp, och den intresserade hänvisas dit.

Kortfattat kan man säga att intelligens handlar om förmågan att dra rätt slutsatser med hjälp av logiskt tänkande. Intelligens anses involvera att man kan föra logiska resonemang och upptäcka mönster i komplexa strukturer, samt språkförståelse och matematisk förståelse. Detta utgör emellertid inte hela sanningen. Det finns ytterligare aspekter av intelligent tänkande som t ex intuition. Svenska Wikipedia har bl a följande att säga om detta begrepp:

Intuition kommer från latinets intueri, som betyder åskåda, se på eller betrakta. Intuition är förmågan att bilda en omedelbar uppfattning eller göra en omedelbar bedömning utan att (medvetet) ha tillgång till alla fakta, och ställs ofta i motsats till att resonera och förstå logiskt.
Inom filosofin kan intuition betyda en ingivelse, en omedelbar, men livlig uppfattning, företrädesvis av det osinnliga.

En vanlig uppfattning är att intuition kan förklaras med erfarenhet. Man lägger, utifrån lång erfarenhet, omedvetet märke till små, små detaljer, som vanliga människor inte ens noterar. Detta gör att man snabbt kan dra en korrekt slutsats, utan att kunna ange någon logisk grund för sin slutsats. Det stämmer säkert, åtminstone till en del. Det finns dock många exempel som antyder att erfarenhet inte räcker som förklaring. Ett sådant är den store matematikern Karl Friedrich Gauss, som i unga år kom fram till en korrekt matematisk formel gällande primtal. Han kunde inte bevisa den, och det skulle dröja flera decennier efter hans död, innan den kunde bevisas. Här är det svårt att förstå hur erfarenhet skulle kunna räcka som förklarande faktor. Vissa personer som sysslar med felsökning, det kan gälla bilar, datorer eller att ställa diagnos på sjuka människor, tycks ha en nästan kuslig förmåga att pricka rätt. Gång efter gång. En del av detta kan säkert förklaras genom erfarenhet och intelligens, men frågan är om detta räcker som förklaring. Jag tror inte det och skulle kunna ge många ytterligare exempel som stödjer detta, men nu måste vi gå vidare i texten.

Forskare brukar säga att intelligens helt enkelt är det man mäter med intelligenstester, dvs intelligens definieras genom dessa tester. Olika tester mäter således olika typer av intelligens (eftersom det torde vara nästan omöjligt att konstruera tester som är helt likvärda — till detta kommer dessutom problemet att testresultatet kommer att påverkas av kulturella och kunskapsmässiga skillnader hos de som testas).

Det talas idag ofta om intelligens och IQ. Betydligt mer sällan förekommer begreppet vishet i det allmänna samtalet. Dels kanske beroende på att vishet är ännu mer svårdefinierat än intelligens. Men dels beror det nog också på att vishet inte uppfattas som relevant i vår tid. Vishet förknippas med ålderdom och erfarenhet — egenskaper som idag i Västvärlden ses som ointressanta och till och med negativa (i många andra kulturer — t ex den kinesiska — värderas vishet och ålderdom högt). Dessutom kopplas ofta vishet till sanning, vilket gör vishet till ett ännu mer oönskat begrepp. Den postmoderna och postpostmoderna människan menar ju att det inte finns några absoluta sanningar. Var och en kan bestämma vad som är sant. Det som är sant för mig behöver inte vara sant för dig. Varje anspråk på att något är absolut sant ses därför som förtryck av värsta slag (samtidigt som förnekandet av absolut sanning upphöjs till en absolut sanning, som inte får ifrågasättas — människan är sannerligen motsägelsefull). Alltså är vishet inte något att sträva efter. "Äldre människor har ingen rätt att förtrycka ungdomar med sina kunskaper och erfarenheter och sitt löjliga babblande om sanning!"

Vishet (för mer detaljer hänvisar jag till länken ovan) ser jag som förmågan och villigheten att ställa sin intelligens i sanningens tjänst (väldigt förenklat). Att objektivt, utan ideologiska glasögon, och utan att bry sig om vad den allmänt accepterade åsikten är, söka efter det som är sant, och sedan försöka förstå det man på så sätt finner.

 

Lite grundläggande logik

Våra s k objektiva kunskaper om verkligheten bygger på antingen induktion eller deduktion. Vid induktiv bevisföring utgår man från ett stort antal observationer, ur vilka man sedan försöker dra generella slutsatser (man försöker hitta mönster i det man observerar). Man går således från det speciella (enskilda observationer) till det generella (man försöker ställa upp en allmän lag utifrån de enskilda observationerna). Detta är den vanligaste arbetsmetoden inom observationella och experimentella naturvetenskaper, men används också i vardagslivet för att göra den värld som omger oss begriplig och hanterbar.

Svagheten hos induktionsmetoden är att dess slutsatser aldrig är logiskt bindande. Det spelar ingen roll hur många lyckade observationer/experiment man hittills gjort (som bekräftar det mönster man tycker sig ha upptäckt). När som helst kan en ny observation visa att en teori är felaktig. Således kan vi aldrig genom induktion bevisa att en sann teori är sann (i varje fall inte i någon absolut bemärkelse). I så fall skulle vi behöva göra oändligt många observationer, vilket inte är praktiskt möjligt. Det enda vi möjligen kan bevisa i sammanhanget är att en falsk teori är falsk (där räcker det ju med en enda observation). Det är därför som Poppers krav på falsifierbarhet är mer användbart och realistiskt än positivismens anspråk på att allt skall verifieras.

Deduktion, å andra sidan, innebär att man utgår från vissa premisser (obevisbara antaganden — ibland kallade postulat eller axiom), och sedan genom logisk slutledning (användande logikens regler) försöker komma fram till en slutsats (en lag eller sats). Premisserna består av antaganden, som i och för sig kan bygga på erfarenhet och observation, men som inte kan bevisas i strikt logisk mening. Vid deduktion går man från det generella (den lag man kommit fram till utifrån postulaten) till det speciella. Man antar således att det allmänna bevis man genomfört (och därmed den lag man bevisat) gäller i varje enskilt fall. Den deduktiva metoden är den normala inom matematik och teoretiska naturvetenskaper.

Det man bevisar vid deduktion är att slutsatsen följer logiskt av premisserna (dvs att premisserna implicerar slutsatsen — om premisserna är sanna så är slutsatsen sann). När man säger att man genom deduktion har bevisat exempelvis Pythagoras sats i matematiken, så är detta missvisande. Man har egentligen bara bevisat att Pythagoras sats är en logisk följd av geometrins premisser (kallade Euklides axiom). Huruvida Pythagoras sats är sann eller ej står och faller med huruvida Euklides axiom är sanna eller ej. Och det senare kan vi dessvärre inte avgöra med säkerhet, vare sig genom logisk slutledning eller observationer. Deduktion har därför svagheten att slutsatsen endast är garanterat sann, om de obevisbara premisserna är sanna (vilket vi således aldrig kan veta). Är någon eller några premisser falska, är slutsatsen ogiltig eller falsk (i förhållande till den reella värld vi lever i), hur logiskt korrekt och elegant än själva bevisningen av den är genomförd (klicka här för att läsa mer om Euklides axiomsystem och dess roll i matematiken).

Axiomen är aldrig tagna på måfå, utan bygger ofta (dock inte alltid), precis som induktion, på upptäckta mönster i gjorda observationer. Redan här inser vi att deduktion och induktion är inflätade i varandra. Men det finns ytterligare kopplingar mellan deduktion och induktion. Om deduktionens logiska slutsats (utifrån axiomen) visar sig stämma med observationer av verkligheten, så utgör detta uppenbarligen ett starkt stöd för att axiomen är "sanna" eller i varje fall rimliga. Å andra sidan gäller, att om en enda observation (som är korrekt gjord) falsifierar slutsatsen, falsifieras därmed också den logiska utgångspunkten, dvs det axiomsystem som använts, alternativt att logiken inte avspeglar verkligheten, vilket också är en möjlighet. Problemet är att vår deduktion nu övergått till en form av induktivt resonerande. Deduktion har således, ytterst sett, samma svaghet som induktion. Antingen utgör axiomen obevisbara utsagor om någonting, dvs deduktionens slutsatser står och faller med axiomens korrekthet (som inte kan bevisas). Eller också bevisas axiomen genom att den slutsats de leder fram till visar sig stämma. I det senare fallet kommer deduktion att ha precis samma svaghet som induktion (eftersom deduktionen då kommer att vara beroende av observationer), dvs att endast med säkerhet kunna falsifieras, men aldrig med säkerhet kunna verifieras.

I praktiken används induktion och deduktion sida vid sida inom naturvetenskapen, eftersom sådana teorier kräver stöd av både logik och observationer för att anses verifierade. Dessa två metoder kompletterar således varandra. Men de ger inga absoluta sanningar, som vi sett ovan. Man brukar säga att vetenskapens teorier är inte sanna — de är användbara. Punkt slut.

Johannes Kepler upptäckte i början av 1600-talet de tre lagar som styr planeternas rörelser runt solen. Detta gjorde han genom att analysera de observationer som Tycho Brahe och hans elever gjort under många decennier. Här handlade det om induktion (Kepler upptäckte mönster i de gjorda observationerna). Cirka 70 år senare kunde Isaac Newton bevisa Keplers lagar matematiskt utifrån sina tre rörelselagar (varav tröghetslagen är en) och sin gravitationslag. I detta fall rörde det sig om deduktion, eftersom Newton utgick från sina grundläggande fysikaliska lagar och sedan matematiskt bevisade att Keplers lagar följer utifrån dessa. Keplers tre lagar är således baserade både på induktion (observationer) och deduktion (logisk härledning). Detta kännetecknar naturvetenskapliga teorier när de är som bäst.

För fullständighetens skull kan jag nämna att det finns en ytterligare väg när det gäller att dra slutsatser, abduktion. Detta innebär lite förenklat att man, givet ett antal alternativa, möjliga förklaringsmodeller, försöker hitta vilken av dessa som är enklast och mest rimlig. Denna modell får bli slutsatsen. Man försöker så att säga hitta den bästa eller rimligaste förklaringen. Här inser man direkt att det finns stora svagheter. Begreppet "rimlig" handlar ju om att bedöma, och bedöma är inte strikt logik, vilket gör att olika människor bedömer på olika sätt. Det finns dessutom inget som säger att den (i mina eller någon annan persons ögon) enklaste eller rimligaste förklaringen är lika med den absoluta sanningen. Verkligheten är inte underordnad filosofiska principer och antaganden (i stil med Occams rakkniv, enligt vilken man bland olika möjliga förklaringar alltid skall välja den enklaste — det finns som sagt ingenting, vare sig logiskt eller observationellt, som säger att den absoluta sanningen alltid ges av den i människans ögon enklaste förklaringen).

Sammanfattningsvis har vi så här långt funnit att vetenskap och logik är oförmögna att ge oss absoluta sanningar om den fysiska verkligheten. Och än mindre om den totala verkligheten. Vilket inte innebär att logik och vetenskap är oanvändbara. Inom sina begränsade områden är de synnerligen användbara och viktiga.

Det är uppenbart att den logiska metoden har både svagheter och begränsningar. Det finns, som vi sett ovan, osäkerheter i logikens slutsatser. Osäkerheter som har sin grund i själva metoden. Dessutom så ligger stora delar av verkligheten helt och hållet utanför logikens domän. De är inte åtkomliga för den logiska metoden. Den enklaste formen av logik, satslogik, kan bara uttala sig om en mycket begränsad del av matematiken (som i sin tur utgör en oerhört liten del av den totala verkligheten). För att logiskt kunna handskas med hela matematiken krävs predikatlogik av andra ordningen, men den är i sin tur oförmögen att uttala sig om rent mänskliga saker (känslor, mening, en eventuell övernaturlig verklighet, metafysik etc). Det som är viktigast för människan, som människa, ligger för alltid utanför vad logiken kan handskas med. Logik är oerhört användbar inom sitt kompetensområde, men utgör i sig ingen kungsväg till absolut sanning eller för att skapa en bättre värld. Logiken kan inte heller tala om för oss vad som är rätt och fel (annat än i mycket begränsad omfattning utifrån ett rent nyttoperspektiv), dvs den kan inte vägleda oss i moraliska frågor. Det var inget större fel på Hitlers logiska förmåga, utan problemet var hans moraliska kompass.

Den österrikiske matematikern Kurt Gödel visade i sin berömda sats från 1931, att vi aldrig någonsin kan bevisa att komplexa logiska, s k formella system (t ex Euklides geometri, teorin för de hela talen, predikatslogiken av andra ordningen etc) är motsägelsefria. Därmed kan vi aldrig med säkerhet veta att de slutsatser vi drar inom dessa system är korrekta. Gödel bevisade också att det i varje sådant system finns ett oändligt antal välformulerade påståenden, där vi inte med hjälp av systemet självt kan avgöra om dessa påståenden är sanna eller falska. Det kan således, inom sådana system, existera sanna påståenden som inte går att bevisa logiskt. Komplexa logiska system kan därför, enligt Gödels sats, innehålla obevisbara sanningar. Gödels resultat, som skapade stor depression bland matematiker och logiker, begränsar ytterligare tillförlitligheten hos den logiska metoden. Dessutom kan inte logiken själv bevisa att logiken är sann (i någon absolut mening). Det är någonting vi tror. I viss mån kan vi ju se att logiken fungerar. Men vi kan aldrig veta om den är allmängiltig. Även den mest logiska person är således troende i viss mening.

Verkligheten är uppenbarligen mer komplex än vad som inryms i logiken eller i en enskild vetenskaplig teori. När man studerar människan kan man göra detta utifrån flera olika perspektiv. Man kan beskriva människan som en samling av ca 1030 atomer. Det är förvisso sant att vi består av atomer, men det är inte hela sanningen. Man kan till och med säga att påståendet, även om det är sant, samtidigt är en större lögn än en sanning, med tanke på vad det utelämnar. Cellbiologin utgör ett ytterligare perspektiv på människan Och psykologin ännu ett. Psykologins slutsatser är inte mindre sanna än atomfysikens eller cellbiologins, men psykologins sanningar sysslar med helt andra aspekter av människan. Läkarvetenskapen använder sig av alla dessa olika perspektiv (plus ett ytterligare antal perspektiv) för att kunna hjälpa sjuka människor.

Inom vetenskapen brukar man tala om komplementaritet, vilket kan sammanfattas i den s k komplementaritetsprincipen. Den rysk-amerikanske fysikern Ilya Prigogine formulerar denna princip så här i sin bok From Being to Becoming:

Världen är mer mångfacetterad än det är möjligt att uttrycka i ett enda "språk". Vi kan inte sammanfatta alla de olika aspekterna av vår erfarenhet i en enda beskrivning. Det behövs en mångfald beskrivningar, vilka inte kan reduceras till varandra [utan kompletterar varandra].

Om vår utgångspunkt är fel så blir, som vi sett ovan, våra logiska slutsatser fel (i enstaka fall kan de givetvis genom ren tur bli rätt ändå). Intelligensen hjälper oss att dra logiska slutsatser utifrån en given utgångspunkt. Ju intelligentare en person är, desto mer komplexa, logiska resonemang kan vederbörande genomföra (som t ex den berömde detektiven Sherlock Holmes). Men om utgångspunkten är fel, ja då blir slutsatsen normalt fel, hur intelligent personen i fråga än må vara. Och hur logiskt korrekt hans slutledning än må vara. Det är ungefär som i datorernas värld, Om ett program innehåller en bugg eller man matar in fel indata, så kommer en snabbare och mer kraftfull dator (dvs en "intelligentare" dator) att hänga sig eller komma fram till fel resultat snabbare än en långsam och mindre kraftfull dator. Men det blir lika fel i båda fallen. Man brukar i datorsammanhang säga, "skräp in, skräp ut".

Vishet är, som jag ser det, förmåga att välja rätt utgångspunkt. Grundläggande så handlar detta om att bedöma en komplex uppsättning av olika faktorer. Logiskt tänkande kan inte hjälpa oss här, annat än i begränsad omfattning. Vishet är kopplad till erfarenhet, intuition, ärlighet, sanningskärlek och många andra saker som inte är så lätt att sätta fingret på, men som är nödvändiga när man skall väga olika möjligheter mot varandra. Självklart finns också intelligens med i bilden, men den är bara en faktor bland många andra.

 

Och nu till dagens ämne

Skälet till att jag skriver föreliggande artikel är att jag under senare år har funderat mycket över hur uppenbart intelligenta människor, som är bildade och i vardagslivet förnuftiga, samtidigt kan dra så absurda slutsatser om vissa saker. Slutsatser vilka framstår som både förryckta och världsfrånvända. På Internet hittar man sidor som företräder de mest bisarra åsikter; USA har aldrig landat på månen, det var USA som själva sprängde tvillingtornen, jorden är platt, "jag blev bortrövad av Aliens", Förintelsen har aldrig ägt rum. Etc, etc. En del av de som företräder sådana tankar är naturligtvis spritt språngande galna, även om de samtidigt kan vara intelligenta (mätt med IQ-test). Alla som hyser den typen av åsikter kan emellertid inte avfärdas som galningar. Jag har haft en del kontakter med Förintelseförnekare (bl a pappan till en av mina bästa kompisar). Och även med några som varit övertygade om att månlandningarna är fejkade och inspelade i Hollywood. Jag har inte bedömt dessa personer som galna. De flesta av dem har varit tämligen normala, välanpassade människor, med familj och ett bra jobb.

Det behöver inte heller vara så knäppa saker som de jag räknat upp ovan. Det kan vara t ex åsikten att Israel till hundra procent har skulden till alla problem i Mellanöstern. Eller att alla problem i svenska skolan beror på existensen av kristna friskolor. Eller att det är självklart att universum och livet har uppkommit av sig självt av en ren slump. Det råkade bara bli så och den som tror något annat är en ren idiot, eller ond, och hotar mänskligheten. Merparten av de intellektuella och journalisterna i vårt land torde företräda ungefär dessa åsikter.

De som till en början stödde Hitler, innan han vann folklig acceptans och beundran, var de intellektuella i Tyskland (inte alla, men många). Det var läkare, tandläkare, lärare, professorer etc. Två nobelpristagare i fysik (Johannes Starck och Philip Lenard), vilka också var starka antisemiter, hörde till Hitlers mest trogna vapendragare. På så sätt bereddes marken för nazismens inträde i maktens korridorer, och därmed i förlängningen Andra Världskrigets outsägliga fasor. Att så pass få intellektuella idag öppet stöder nazism och antisemitism, beror nog mest på att sådana åsikter inte är gångbara just nu. Förintelsen är fortfarande i alltför färskt minne. Idag säger man sig i stället vara antisionist när man vill lufta sitt judehat. "Det är inte judarna jag kritiserar, utan landet Israel." Men vore man enbart antisionist, och inte antisemit, då skulle man också kritisera den palestinska/arabiska sidan, vilket man inte gör (annat än möjligen kosmetiskt).

Nyligen publicerade PEW-institutet en undersökning som visar att i USA så sympatiserar endast 6 procent av forskarna med Republikanerna medan 55 procent sympatiserar med Demokraterna. Tittar vi på hela USA:s befolkning så sympatiserar 23 procent med Republikanerna. Endast 6 procent av forskarna kan således betraktas som konservativa (flera enkäter ger ungefär samma resultat). Det är intellektuella, ofta intelligenta människor (som ofta är liberala med vänstersympatier), som föraktar sin egen kultur och sina egna länder och därför i denna anda t ex enbart kritiserar slaveriet i USA (endast mellan 250 000 och 680 000 av de 9-12 miljoner afrikaner som transporterades över Atlanten hamnade i USA) medan man inte med ett ord nämner den arabiska slavhandeln (som omfattade någonstans mellan 12 – 30 miljoner afrikaner, vilka dessutom behandlades mycket, mycket grymmare än slavarna i USA, bl a så kastrerades alla manliga slavar, utom de som skulle bli soldater, genom att de yttre könsorganen, dvs pung och penis, skars bort). Inte heller berättar man att de slavar som transporterades över Atlanten hade infångats av svarta slavhandlare, som sålde dem till de brittiska och amerikanska slavskeppen. Svarta afrikaner var således djupt insyltade i slavhandelns vidriga affärsverksamhet. Genom att vinkla sanningen på detta sätt så gör man ondskan, som är ett allmänmänskligt problem, till ett problem som enbart involverar "vita, heterosexuella män" (för att citera ett antal kända politiker med gröna och röda förtecken). Föraktet mot sitt eget land och sin egen kultur och sitt eget folk, vilket förmedlas av våra media som en kväljande stank, och viljan att montera ner den egna kulturen och särarten, kanske inte vid en första anblick ter sig lika dåraktig som tron att månlandningarna är inspelade i Hollywood eller att jorden är platt. Men den är, som jag ser det, oerhört mycket mer skadlig för Västvärlden, och kommer kanske att innebära den västerländska kulturens undergång.

Det är uppenbart att även mycket intelligenta och socialt välfungerande personer kan ha absurda, totalt felaktiga åsikter, vilka således måste vara baserade på felaktiga slutsatser (och i förlängningen på fel utgångspunkt). Trots sin välutvecklade logiska förmåga tycks det som att vissa intelligenta människor har svårt att förstå den verklighet de lever i. Snarare verkar det som att de bygger upp en egenkonstruerad verklighet, som i vissa delar helt saknar förankring i den verkliga verkligheten — "das Ding an sich". Och det är väl det som ideologier handlar om. Man skapar drömvärldar. Tänkta paradis. Och verkligheten lägger bara sordin på entusiasmen.

Den första Nürnbergrättegången, där de högsta nazistledarna stod åtalade, varade i 10 månader (efter den första rättegången följde ett ytterligare antal rättegångar där lägre nazistledare, t ex läkare som gjort experiment på människor, satt på de anklagades bänk). Under det att den första rättegången pågick gjordes psykologiska undersökningar av de åtalade. Bl a så gjorde man omfattande intelligenstester. Dessa resultat var hemligstämplade i många år men finns nu tillgängliga. Resutatet var kanske inte helt oväntat, men samtidigt chockerande.

Diagrammet visar IQ hos de åtalade vid den första Nürnbergrättegången.

Gränsen för medlemskap i Mensa ligger på 131. Vi ser att alla de åtalade utom Julius Streicher (som enbart var judehatare och en korkad mobbare) hade höga eller mycket höga IQ. Hälften av de 21 personerna i diagrammet ligger på eller nära nivån för medlemskap i Mensa och några ligger i närheten av 140 eller över, dvs på geninivå. Utifrån diagrammet ligger slutsatsen nära till hands att intelligens inte har något med vare sig moral, godhet eller vishet att göra.

Det som triggat mig att nu skriva den här artikeln är bl a det senaste valet. När man ser hur våra politiker och journalister och debattörer (nästan alla) och väldigt, väldigt många svenskar i gemen (inkluderande många kristna) resonerar när det gäller den svenska invandringspolitiken (som bedömare i andra länder ser som fullständigt dåraktig och dessutom helt obegriplig), ligger det nära till hands att man börjar fundera över vad det är för fel i huvudet på så många uppenbart normal- eller överbegåvade människor. När man t ex hör MP:s språkrör Gustaf Fridolin komma med de mest absurda påståenden om verkligheten, samtidigt som Fridolin säkert har en IQ som ligger klart över genomsnittet, så inser man att intelligens inte alltid är en fördel.

Intelligenta människor ser ofta ner på mindre intelligenta människor. Sunt förnuft avfärdas som regel av de intellektuella med en föraktfull fnysning. Mig tycks det som att sunt förnuft är en bristvara bland de som kallar sig intellektuella. Eller som Einstein uttryckte det, "Det tragiska med vanligt sunt förnuft är att det inte är så vanligt". Sunt förnuft betyder, i varje fall för mig, "förmågan att koppla sitt intellekt till verkligheten, och att tygla sitt intellekt utifrån erfarenhet och ärlighet och sanningskärlek och ödmjukhet".

(Ett klargörande: Bland intellektuella människor finns både hög-, medel- och svagbegåvade människor. Intellektuell är således inte synonymt med att vara intelligent. Här råder ofta en viss begreppsförvirring och jag själv använder inte orden konsekvent — ens i denna artikel.)

Jag tänker också på alla diskussioner jag haft med ateister. Jag har debatterat med ateister, som varit professorer (och därmed med all sannolikhet haft relativt hög IQ och stora kunskaper) och fått ta del av de mest ofattbara argument, som jag inte kan förstå hur någon som är vid sina sinnens fulla bruk ens kan vilja föra fram (jag har exempel på sådant i olika artiklar). Ett exempel bland många är när man envetet hävdar att vetenskapen "bevisat" att det inte finns någon Gud. Att en tonåring kan påstå sådant är en sak. En vanlig tonåring har en väldigt luddig uppfattning av vad vetenskap är. Men att en professor i ett naturvetenskapligt ämne kan hävda samma sak är pinsamt. En professor borde rimligen veta hur den vetenskapliga metoden fungerar. Då borde han också inse att vetenskapen inte kan uttala sig i metafysiska frågeställningar. Vetenskapen är helt enkelt blind för det övernaturliga, och att påstå att vetenskapen bevisat att Gud inte existerar är som om en blind skulle anse det bevisat att det inte existerar några färger, eftersom vederbörande själv inte kan se några färger.

Jag blev full i skratt när jag i Aftonbladet för några dagar sedan läste en artikel med rubrik "MP är smartast i riksdagen". Vi läser:

Miljöpartiet har riksdagens smartaste ledamöter.
Deras resultat på högskoleprovet ligger långt över alla andras.
— Jag är inte särskilt förvånad över det. Miljöpartiet är stort bland studievana människor, säger partisekreteraren Anders Wallner

Det bekräftar ju lite grand det jag skriver ovan. Miljöpartiet förespråkar såvitt jag kan förstå helt öppna gränser, dvs totalt fri invandring. Min hjärna kan inte förstå hur någon kan komma med en så korkad och världsfrånvänd tanke. Enligt värmeledningsekvationen (termodynamikens grundläggande ekvation) så går värmeenergi alltid från högre till lägre temperatur. Energitransporten fortsätter tills alla temperaturskillnader i systemet är utjämnade, dvs tills vi har samma temperatur överallt. På samma sätt kommer människor, om våra gränser är helt öppna, att vilja flytta till Sverige så länge som vi är det minsta rikare än det fattigaste landet i världen. Inte förrän Sverige är lika fattigt, eller ungefär lika fattigt, som jordens fattigaste land, kommer strömmen av människor hit att upphöra. Jag har svårt att tro att detta skulle vara Miljöpartiets uttalade mål.

(Beträffande högskoleprovet så kan man fundera över vad man mäter med detta. I någon mån mäts säkert intelligens [smarthet], men väldigt mycket handlar det om allmänbildning [kunskap — med tonvikt på politiskt korrekta kunskaper och ämnen] och också träning på att göra just ett sådant här prov, som bl a innebär stark tidspress.)

Jag brukar säga att om man vill träffa de dummaste människorna i hela Uppsala, så skall man bege sig till Uppsala Universitet. Samtidigt kan man förmodligen också träffa några av de smartaste människorna i Uppsala på samma plats. I den akademiska världen finns, enligt min inte ringa erfarenhet, många inte så intelligenta människor, vilka slår sig fram med vassa armbågar, hårt arbete och uthållighet. Obs, jag säger inte att detta är fel. De kan göra mycket nytta i forskningsarbetet, som behöver människor som är beredda till hårt arbete och har uthållighet. Och sedan finns naturligtvis också högt begåvade människor där. Men, oavsett intelligens, så tycks en stor del av akademikerkåren lida av ungefär den sjuka jag försöker beskriva ovan, dvs de har problem när det gäller att relatera till verkligheten utanför det egna lilla specialområdet. Det kanske är priset man får betala för att man specialiserat sig inom ett mycket snävt område av den mänskliga kunskapens domän. I inledningen till boken The Final Solution (som alltså handlar om Förintelsen) skriver David Cesarani:

En förvånande stor andel av de män, som kommenderade Einsatzgruppen [de grupper som under början av Förintelsen sköt ca 1,5 miljoner människor, till största delen judar, innan man gick över till gasning] och deras underavdelningar eller Einsatskommandon, var utbildade i juridik och hade doktorsexamen. Sådana imponerande kvalifikationer.... legitimerade utförandet av handlingar som grundläggande var illegala och hjälpte till att skapa en folklig acceptans av det som skedde. Att sådana män kunde bete sig på detta sätt, gör att man måste ifrågasätta den etiska kompetensen hos dessa experter, och antyder att vetenskaplig specialisering kan vara ett sätt på vilket den normala standarden av medmänsklighet kan kortslutas (sid 4).

Som sagt, allting har sitt pris. Och vetenskaplig specialisering kan säkert leda till fler svagheter än rent moraliska sådana.

 

Intelligensens akilleshäl

När jag gjorde research för den här artikeln, så hittade jag en text med rubrik "human kulturen varandet". Där fanns många intressanta tankar. I ett avsnitt med rubrik "Intelligent = lättlurad?" kunde man läsa följande:

— Det är mycket lättare att trolla för intelligenta personer för deras reaktioner går att förutse. Barn kan vara svårast att lura för de har förmågan att titta helt irrationellt. (Charlie Caper i ett uttalande i DN Söndag 28/6-09)

Charlie Caper är en internationellt känd, svensk illusionist (trollkonstnär). Caper säger här precis det jag tidigare skrivit på många ställen. Många observationer (inkluderande Capers egna) tyder på att mycket intelligenta människor (inte bara de som tror sig vara intelligenta, utan också de som verkligen är intelligenta) är mer lättlurade än "normala" människor (trolleri är ju en form av lurendrejeri). Det finns mängder av exempel på detta. Intelligenta människor tycks också vara lättare att hypnotisera (vilket är en annan form av lurendrejeri, där man manipulerar den som skall hypnotiseras till att tänka i vissa banor så att denne hamnar i någon slags loop). Att intelligenta människor är mer lättlurade och mer lätthypnotiserade än andra är inte så svårt att förstå rent biologiskt. Ju mer komplexa nätverk av neuroner i hjärnan, desto lättare för ett "tankevirus" (som det handlar om) att ta sig in.

När Caper nämner att barn är svårare att lura, kommer jag att tänka på H C Andersens saga Kejsarens nya kläder. Det är det lilla barnet som avslöjar sanningen, dvs att kejsaren är helt naken. "Men han är ju naken. Han har inga kläder på sig". Barnet är inte fånget i den politiska korrekthetens bojor eller begränsat av en utbildning som gör att man bara kan se världen utifrån ett visst snävt perspektiv. En människa som är förutsättningslös och inte har fått lära sig att man måste tänka på ett visst sätt, kan tänka utanför flockens ramar. När Einstein fick frågan hur det kom sig att han hade kunnat ställa upp teorier som totalt förändrat mänsklighetens uppfattning av universum, svarade han något i stil med (fritt travesterat), "Därför att jag tänker som ett barn och vågar ställa barnsliga frågor som vuxna inte vågar ställa". Ett barn hade givetvis aldrig kunnat komma på allmänna relativitetsteorin. Men den som har barnets öppenhet inför omvärlden och samtidigt den vuxnes kunskaper och kapacitet, kan komma långt.

Att intelligenta människor är lättare att lura för lätt in tankarna på datorvärlden. Låt oss jämföra Outlook (Microsofts mycket kapabla mailprogram, som kan göra så mycket mer än bara ta emot och sända mail) med ett enkelt mailprogram, som är dedicerat för att enbart handskas med mail (tyvärr finns inte så många sådana program längre). Outlook var i alla fall tidigare känt för att vara en inkörsport för virus. Eftersom programmet var så komplext, var det nästan omöjligt att upptäckta alla svagheter i koden. Ett enkelt program, som bara kan göra en enda sak (t ex att sända och ta emot mail), har ofta så enkel kod att det är fullt möjligt att ha total kontroll över alla tänkbara sårbarheter.

Det var f ö en mycket intressant artikel i Scientific American om just detta för ganska många år sedan. Efter första Gulfkriget, när USA använde Patriotrobotar för att skydda Israel från Iraks Scudmissiler, visade facit att väldigt många Patriotrobotar, trots att de var enormt avancerade, hade misslyckats med att skjuta ned de Scudmissiler de riktats mot. Detta berodde på buggar i den oerhört komplexa programkoden. I artikeln konstaterade man att det förmodligen är omöjligt att upptäcka alla buggar i riktigt komplex programvara. Det man kan göra är att upptäcka alla buggar som med en viss sannolikhet kommer att uppträda inom 10 år eller 100 år etc. Men inget hindrar att en miljonårsbugg uppträder redan första minuten när en programvara används. Det är ju så sannolikheter fungerar. Problemet blir speciellt allvarligt när/om man låter datorsystem helt styra t ex USA:s strategiska kärnvapen. Det vore ju tragiskt om mänskligheten skulle utplånas på grund av en liten bugg i ett datorprogram.

De flesta av mina läsare känner säkert till att moderna trafikplan är datorstyrda (fly by wire). Programkoden är oerhört komplex. För att minimera risken för datorgenererade olyckor har de moderna planen normalt tre datorer, vilka arbetar parallellt för att flyga planet. Och sedan finns en övergripande dator, vilken övervakar de tre datorerna och kopplar bort en dator om den skulle börja bete sig annorlunda än de andra två (att två, eller till och med tre datorer skulle börja uppträda på samma felaktiga sätt exakt samtidigt är extremt osannolikt). För att undvika att de tre datorerna har samma buggar (i detta fall skulle ju alla tre datorerna hänga sig eller göra samma fel samtidigt), har man kompilerat (översatt från programspråket till datorns interna språk) programvaran i de tre datorerna med olika kompilatorer, plus att man använder processorer (CPU = Central Processing Unit) från tre olika tillverkare. På så sätt minskar man drastiskt risken för gemensamma buggar. Dessutom har de tre datorerna helt separat strömförsörjning från olika generatorer, plus att det också finns flera reservsystem (med bl a batteribackup och som sista backupsteg kan man fälla ut en propellerdriven generator, som drivs av fartvinden och som kan leverera ström till planets viktigaste system). Man ser här hur komplicerat det måste göras om man vill vara säker på att ett komplext datorsystem skall fungera helt felfritt.

Intelligenta människor borde således, i samma anda, enbart tillåtas att fatta viktiga beslut eller skriva debattartiklar i tidningar eller ägna sig åt politik, om de arbetar i grupper om tre (eftersom olika individers hjärnor skiljer sig åt, får vi då olika "CPU"), där de tre medlemmarna i gruppen kommer från olika samhällsmiljöer, är utbildade vid olika universitet och hyser olika politiska åsikter (detta svarar väl ungefär mot att kompilera programkod med olika kompilatorer), och sedan övervakas av en vis (klok och förståndig och erfaren) person, som har lång, gedigen erfarenhet från det aktuella området. Den övervakande personen har till uppgift att "koppla bort" den medlem i gruppen som börjar tappa kontakten med verkligheten eller drar åt sitt eget håll. Jag misstänker att standarden i våra media och när det gäller beslutsfattande skulle höjas betänkligt om man tillämpade ett sådant system.

Det är inte svårt att inse problemet om man tänker sig att alla i en grupp eller kommitté har liknande personligheter, har genomgått samma utbildning på samma universitet (typ Södertörns Högskola), och har exakt samma politiska och existensiella världsbild. Och där alla tre konsekvent undviker att ta del av alternativa åsikter och infallsvinklar. Och det är ju exakt så läget tyvärr alltför ofta är på våra tidningsredaktioner, på SVT, på de politiska partiernas kanslier och i våra beslutsfattande organ.

 

Dummeligens (dumami) — intellektets umami

Och nu kommer vi till själva pudelns kärna (som man brukar säga). Utifrån ovanstående diskussion tycks det som att det vore meningsfullt att införa ett ytterligare begrepp när det gäller människans förmåga att tänka och förstå och dra slutsatser och lösa problem. Förutom intelligens och vishet skulle jag därför vilja införa begreppet dummeligens (alternativt dumami). En ytterligare faktor i intellektets värld. Ordet torde vara självförklarande. Det betyder alltså "förmågan att dra totalt felaktiga slutsatser om verkligheten, trots att man har hög IQ". Dummeligens kan mätas, precis som intelligens, och anges i DQ (dummeligenskvot). När och om begreppet blir mer allmänt accepterat, kanske vi får se fungerande tester när det gäller denna egenskap (jag överväger att själv göra en sådan test). En hög DQ är, till skillnad från hög IQ, inte någon direkt smickrande egenskap. Jag föreslår att DQ 100 sätts som medelvärde. Jag gissar att medelvärdet bland vissa grupper av politiker och journalister då ligger runt 500 och uppåt. Jag är t ex fascinerad av hur många av våra media som lyckas med konststycket att ha fel i nästan 100 procent av sin verklighetsanalys (speciellt när det gäller kontroversiella ämnen som konflikten i Mellanöstern). Det är ju nästan lika svårt som att ha 100 procent rätt.

I mitt sökande efter material för dagens ämne hittade jag en ytterligare intressant artikel, vars rubrik var "5 Oväntade Nackdelar med Hög Intelligens" (5 Unexpected Downsides of High Intelligence).

Låt mig börja med att sammanfatta de 5 punkterna:

1. En av nackdelarna, enligt artikeln, är att man förmodligen är en nattuggla (i så fall måste jag vara synnerligen intelligent med tanke på mina sena nattvanor). Sena kvällsvanor utgör en hälsorisk av flera olika skäl. bl a tenderar nattsuddare att äta för mycket och onyttigt och drar därför på sig hjärtsjukdomar och blir också lätt överviktiga.

2. Nästa nackdel är att man är sämre på att skicka sina gener vidare, dvs skaffa barn. Intelligenta människor skaffar enligt statistiken färre barn än mindre intelligenta sådana (om evolutionsteorin är hela sanningen om människan, måste i så fall konsekvensen bli att mänskligheten långsamt kommer att bli mindre och mindre intelligent — när man tar del av den allmänna debatten i Sverige dyker osökt tanken upp, att denna intellektuella degeneration kanske redan börjat i stor skala).

Man hänvisar till en undersökning i USA gjord 2008 (länk finns i artikeln), som visar att kvinnor som hoppat av high school (gymnasiet) är de som i snitt föder flest barn. Och ju mer utbildning en kvinna har, desto färre barn kommer hon sannolikt att föda. De kvinnor som föder allra minst barn är de som har fullföljt forskarstudier.

3. Enligt artikeln är intelligenta människor också mer benägna att ljuga, eftersom de har lättare att komma undan med detta (att regelbundet ljuga kräver en skarp hjärna och ett gott minne, för att hålla reda på vem man sagt vad till och när, och att komma på lögner som folk köper).

4. Den fjärde nackdelen med intelligens är att intelligenta människor har större sannolikhet för att vara självdestruktiva. bl a genom en högre benägenhet att använda droger.

5. Och så kommer vi till den mest intressanta punkten. Den jag vill lyfta fram. Den som är intelligent är mer benägen att tro på idiotier (more likely to believe bullshit), enligt artikelförfattaren. Och här tar man upp något synnerligen intressant, som jag tycker utgör en sammanfattning av det jag försöker uttrycka. Jag citerar:

Eller, som Michael Shermer, författaren till Why People Believe Weird Things (Varför människor tror på konstiga saker) formulerar det, "Smarta människor tror på egendomliga saker, eftersom de är skickliga på att försvara åsikter de kommit fram till utifrån icke-smarta bevekelsegrunder" (Smart people believe weird things because they are skilled at defending beliefs they arrived at for non-smart reasons).

Att man kommer fram till en viss ståndpunkt behöver inte ha med logisk analys att göra. Eller med fakta. Det kan finnas många orsaker till att man har de åsikter man har. T ex att "alla andra tycker så". Man vill helt enkelt vara en i flocken. Eller att man påverkats av en karismatisk person som man beundrar, till att anta en viss åsikt. Detta gällde ju t ex i hög grad tyska folket när Hitler kom till makten. Dessutom kan det finnas alla möjliga andra personliga skäl till att man hyser de åsikter man har. Har man som barn sett sin mamma bli nedtryckt och misshandlad av pappan, är det inte svårt att förstå att man kanske sedan antar feministiska åsikter åt det mer extrema hållet (dvs blir manshatare). Speciellt om man själv tillhör det kvinnliga könet.

Psykologisk forskning visar att när människor möter nya fakta, som tycks motsäga deras nuvarande världsbild, och som är svåra att bara avfärda/förneka, så försöker man att inlemma dessa nya fakta i sin världsbild på ett sätt som gör att man slipper ändra på denna. Och ju intelligentare man är desto mer framgångsrik är man givetvis i att "försvara" sin redan existerande världsbild. Dvs intelligenta människor, som saknar respekt för sanningen eller som placerat sig i en "ideologisk tankebur" (och slängt nyckeln till buren), har större möjlighet att hålla fast vid sin eventuellt felaktiga världsbild/ideologi än mindre intelligenta människor och blir därför lätt faktaresistenta (om de inte ser upp).

Människan har således en tendens att inte ta in ”nya sanningar” utan vrider och vänder på dem (twists) tills de passar in i hennes ideologi/världsbild. Vilket inte är helt fel. Allt nytt måste granskas innan det accepteras (ibland kan det också vara bra att granska det som man redan håller för sant). En viss skepticism är sund, eftersom allt nytt är inte sant eller bra. Att granska ny information utifrån den världsbild man redan har är helt enkelt naturligt. Håller min världsbild inför dessa nya fakta? Skall jag ändra min världsbild efter dessa nya fakta (eller t o m överge den)? Eller skall jag avfärda dessa nya fakta? Detta är beslut som vi då och då står inför i en föränderlig värld. En viss skepticism är således bra och sund. Men för mycket skepticism kan göra att man missar sanningen (alla nya fakta är inte falska). För att hålla sin skepticism på en sund nivå, så räcker det inte med logisk intelligens. Det krävs också vishet och livserfarenhet. Och kanske intuition. Här måste man uppvisa stor ödmjukhet och inte överskatta sin intelligens (eftersom den så lätt kan leda oss vilse — och ju högre IQ man har desto större är risken för att man hamnar fel).

I den tidigare artikeln jag citerade och länkade till ("human kulturen varandet") fanns en passus, som är relevant i sammanhanget:

De [Steven D. Levitt och Steven J. Dubner] menar att det istället spelar stor roll vad föräldrarna är, både genetiskt och kulturellt. Lika ger lika. T ex påverkas inte barns skolresultat av att de går i bättre skola eller att familjen är intakt eller ej. Däremot får föräldrar som gillar böcker barn som gillar böcker, medan föräldrar, som inte gillar böcker, men ändå läser för sina barn varje dag, inte kommer att få barn som gillar böcker, osv…

Ovanstående är något jag själv kommit fram till efter att ha arbetat i mer än 30 år som lärare. Föräldrar (och även lärare och kompisar och personer man beundrar) överför både kunskaper och åsikter, inte bara genom vad de säger, utan också genom vad de gör och är. En intelligent person är sedan mer kapabel att försvara de åsikter han eller hon fått på detta sätt än en mindre intelligent person, och har därför större möjligheter att hålla fast vid dessa åsikter, hur absurda de än må vara.

Ovanstående negativa bild av intelligenta människor innebär givetvis en generalisering. Undantag finns alltid. Vissa människor med hög intelligens har samtidigt en genuin förståelse för hur saker och ting verkligen hänger ihop (jag tänker t ex på Winston Churchill, som varnade för nazismen långt innan någon annan brittisk politiker gjorde detta, och som därför blev kallad både "krigshetsare" och "antitysk"). Varför är då inte alla intelligenta människor lättlurade? Vad beror undantagen på? Jag tror detta har att göra med att det finns ytterligare faktorer som påverkar hur vi förhåller oss till verkligheten. En sådan är vishet, baserad på erfarenhet och respekt för sanning. En annan kan vara att man är beredd att lyssna på andra, även på den som inte håller med en själv (vilket kanske också kan ses som en form av vishet). Den som är beredda att lyssna på andra och ärligt ta del av deras åsikter och argument, kommer att sänka sin DQ dramatiskt.

Den som är kristen har ju Bibeln som övervakande system, som kanske räddar en från att skena iväg alltför mycket. Vare sig den feminism som F! står för eller den flumpolitik som MP står för är möjlig att förena med Bibelns undervisning. Inte heller är kapitalismens mer extrema excesser av egoism och hänsynslöshet förenliga med den kristna världsbilden. Vilket också i minst lika hög grad gäller den gudsförnekande marxismen, där individens värde är lika med noll.

Vad kommer det sig då att vissa människor tycks vara beredda att ta del av och begrunda åsikter de själva inte delar, medan andra inte är beredda att göra detta? Ja, det är svårt att säga. Kanske är det medfött (kanske finns en genetisk immunitet mot "tankevirus"). Eller kanske har det med en bra uppfostran att göra. En attityd som man fått från sina föräldrar, eller från en uppskattad lärare, eller från någon annan.

Kanske kan vi lära oss något av det jag berättade tidigare om moderna trafikflygplan? Detta med övervaknings- och kontrollsystem, och att man har olika processorer. Som jag nämnde så hjälper det inte att ha tre datorer parallellt om alla dessa har samma buggar (svagheter). Då kommer de att hänga sig samtidigt. Genom att använda olika processorer och genom att kompilera programkoden med olika kompilatorer, ser man till att datorerna blir så pass olika att de också får olika svagheter. En människa som endast umgås med likasinnade, och endast läser böcker och hemsidor som bekräftar de åsikter man redan har, blir precis som ett system med tre identiska datorer utan övervakningsdator. Hon blir sårbar, eftersom det inte finns någon felkontroll i hennes värld. En sådan människa kommer inte att märka hur absurda åsikter hon själv har, eftersom alla man träffar och allt man läser, företräder det man själv står för. Att nästan hela tyska folket ställde upp på Hitlers perversa och ondskefulla världsbild, utgör ett tydligt exempel på vad som kan hända när människor lever i ett monolitiskt tankesystem utan input utifrån.

Om det i media förekom verkliga debatter, värda namnet, där fundamentalt olika åsikter bryts mot varandra, så skulle detta kanske kunna hjälpa till att befria människor från deras slaveri under ideologi och förutfattade meningar, och få människor att tänka själva. Men tyvärr har vi alltför sällan den typen av debatt. De flesta "debatter" i SVT framstår snarare som ett årsmöte i Föreningen för Inbördes Beundran, där man samlat ihop ett antal personer som i princip tycker ungefär samma sak om det som skall debatteras. Men det är inte säkert att ens ärliga media skulle få den dummeligente att överge sina skickligt försvarade, men vansinniga åsikter. Kanske är man så fast i sina föreställningar att i princip ingenting skulle kunna få en att tänka i nya banor.

Jag nämnde tidigare det svenska riksdagsvalet 2014. Både före och efter valet har man sett flagranta exempel på dummeligens, t ex när Reinfeldt i sitt tal några veckor före valet inte med ett ord uttryckte någon förståelse för de människor som faktiskt känner en djup oro när det gäller konsekvenserna av Sveriges sanslösa invandringspolitik, utan avfärdade alla sådana farhågor som rasism. Samtidigt som han för första gången erkände att invandringen kommer att kosta svenska folket dyrt. Tja, i och med det talet var redan valförlusten ett faktum. Att ha så lite förståelse för andra människor tyder inte på någon större visdom. Reinfeldt var säkert duktig i skolan och skulle man mäta hans IQ i tester är den säkert hög. Men, det är uppenbart att hans DQ också ligger högt. Och det är ju inte lika smickrande.

I analysen efter valet har många "analytiker" (jag sätter ordet inom citattecken, eftersom det sällan handlat om någon verklig analys värd namnet, utan mer bortförklaring) försökt förklara SD:s framgångar med att de flesta som röstade på SD visserligen inte var rasister (det är ju ett litet steg framåt att man åtminstone erkänner detta), utan var missnöjda med de etablerade partierna och att dessa var så lika plus att politikerna tycks sakna förståelse för landsbygden. Något ligger det säkert i dessa förklaringar, men de utgör långt, långt ifrån hela sanningen. Däremot utgör de ett ytterligare grandiost exempel på dummeligens. Att man röstar på ett parti, vars huvudpunkt i programmet är att ändra på Sveriges nuvarande invandringspolitik, kan ju faktiskt bero på att man är starkt kritisk till Sverige nuvarande invandringspolitik (inte för att man är rasist, utan helt enkelt för att man är orolig för vilka konsekvenser — ekonomiska, kulturella, säkerhetsmässiga etc — den muslimska massinvandringen till vårt land kommer få). Att inte inse detta visar på en DQ i de högre sfärerna.

Det är lite grand som när antropologer och andra forskare försöker bortförklara att så stor del av mänskligheten tror på en Gud, genom att hänvisa till olika psykologiska mekanismer, som längtan efter trygghet eller att man vill ha en enkel och begriplig förklaring till universum och allt som existerar. Fysikern Henry Margenau diskuterar i sin bok Einstein's Space and van Gogh's Sky hur man inom beteendevetenskaperna ofta i förväg tagit ställning i vissa frågor, och sedan utgått från detta som om det vore ett vetenskapligt faktum. Han skriver:

Ursprunget till människans sökande efter Gud har diskuterats av Taylor, Durkheim, Freud och ett stort antal moderna psykiatriker, psykologer, sociologer, antropologer och andra. Helt oacceptabel på förhand för dem alla, var möjligheten att upphovet till människans gudslängtan i själva verket är Gud! (sid 259)

Egentligen har jag ingen klar bild av vad dummeligens är. Kanske är dummeligens inget annat än total avsaknad av gammal klassisk vishet. Dummeligens definieras i så fall genom frånvaron av något, ungefär som att mörker inte är något i sig, utan helt enkelt innebär frånvaro av ljus. Dummeligens kan i det perspektivet betraktas som en slags tankens mörker. Även om bärarna av denna egenskap har högt utvecklad logisk kapacitet, och inte sällan akademiska kunskaper i diverse olika ämnen, tycks de ha ytterst begränsad förmåga att koppla detta till den verklighet de lever i.

Faran med dummeligensen är att den är så vanlig bland politiker och mediafolk och rent allmänt bland de intellektuella som står för den offentliga debatten i vårt land. Dummeligens i kombination med psykopati utgör en extremt farlig kombination. Psykopater är ju ofta oerhört charmerande (om de vill), samtidigt som de är experter på att manipulera människor (dvs de får sin vilja fram). Och de saknar helt empati. Dessa egenskaper är som gjorda för den som vill bli en högre chef inom näringslivet eller nå toppositioner inom politiken. Jag misstänker att många statschefer och höga politiker och grundare av ideologier och religiösa sekter tyvärr är bärare av denna ödesdigra kombination (läs t ex min artikel om de intellektuella psykopaterna — se länk i början av denna artikel). Till stor skada för den mänskliga civilisationen.

Dummeligensen är i sig ingen större fara när det gäller vetenskapsmän (när de arbetar inom det egna verksamhetsområdet). Så länge en något så när intelligent person ägnar sig åt sitt lilla område kan vederbörande uträtta storverk, även om denne är dummeligent. Men när en dummeligent person skall leda ett land eller lyckas skapa en attraktiv ideologi som får många efterföljare, ja då står världen inför en katastrof.

Tidigare, i Sveriges riksdag, så fanns många olika slags människor, på gott och ont. På något sätt tror jag det fanns mer "verkliga, genuina människor" där än idag. På den tiden var att vara politiker inte ett välbetalt yrke i sig, utan människor som hade kunskaper och erfarenheter blev politiker, och genom sin livserfarenhet och kunskaper från den verkliga världen, kunde de relatera till verkligheten. Att någon på den tiden t ex skulle kunnat hävda att det inte finns några biologiska kön (som vissa företrädare för F! gör idag) är nog fullständigt otänkbart. Sådana tankar skulle avfärdats för vad de är — bullshit (för att citera ett citat ovan). Idag tycks det som att politikerna (speciellt när det gäller vissa partier och mer framträdande positioner) blir alltmer utslätade och lika varandra. Kanske därför att den dummeligenta personligheten inte kan koppla till verkligheten, som är absolut och omutlig, och därför i stället kopplar till de andra dummeligenta personerna. Eller bygger sina tankar på teorier om verkligheten i stället för på verkligheten själv.

Antag att vi har två klockor; dels ett atomur (med digital 24h display), som drar sig med en millisekund per tusen år och dels en klocka med visare (dvs med 12h "display") som är trasig och står still. Nu frågar vi oss vilken av dessa klockor som är bäst som klocka betraktad. En människa skulle givetvis svara atomuret. En dator med artificiell intelligens skulle mycket väl kunna svara att den klocka som står still är den bästa. Den visar nämligen exakt rätt tid två gånger per dygn, medan det dröjer 86 miljarder år mellan de gånger atomuret visar exakt rätt tid. Nu tog jag ett väldigt enkelt exempel, men den välvillige läsaren förstår säkert ungefär vad jag försöker säga. Datorn är strikt logisk (men saknar egen vishet — man kan givetvis lägga in programvara som simulerar vishet — frågan är dock om detta verkligen kommer att fungera som vishet), och rent logiskt kan det utifrån ett visst perspektiv ses som mer imponerande att visa exakt rätt tid var 12:e timma än att göra detta en gång per 86 miljarder år (eller vad det nu kan röra sig om). Jag tror att exemplet med klockorna visar ganska bra vad som är svagheten med dummeligens. Vishet kanske kan definieras som förmåga att i en viss situation välja rätt perspektiv på verkligheten.

 

Upplysningen — dummeligensens egen filosofi

Dummeligensen säger grundläggande att förnuft (logik) är det enda verktyg människan behöver för att skapa en bättre värld med lycka och välstånd för alla människor. Detta har sin grund i upplysningstänkandet. Upplysningen var en filosofisk rörelse som växte fram under senare delen av 1700-talet (läs mer här). Inspirerade av Newtons grandiosa, naturvetenskapliga upptäckter (ca 70 år tidigare) ville upplysningsfilosoferna gå ännu längre. Om det nu var möjligt att med tankens hjälp förstå det fysiska universum i all dess komplexitet (vilket Newton verkade ha visat), så borde det också vara möjligt att med samma verktyg förstå fenomen som moral, politik, alltings ursprung, ja till och med människan själv. Förnuftet skulle därför sättas i högsätet och religionen förvisas till skamvrån (det är uppenbart att Newton själv inte drog sådana slutsatser — 2/3 av hans litterära produktion handlade nämligen om Gud). Den senare behövdes ju inte mer. Men, som jag försökt förmedla ovan, förnuft utan vishet kan leda hur fel som helst. Förnuftet ensamt kan inte skapa en bättre värld.

I en mycket intressant artikel i The Economist (16/3 1996) skriver man:

I "Dialectic of the Enlightenment" (Upplysningens dialektik), publicerad strax efter Andra Världskriget, frågar sig Theodor Adorno och Max Horkheimer varför människan, i stället för att gå mot en allt större harmoni, hade sjunkit ner i en avgrund av barbari, som dittills varit omöjlig att föreställa sig; varför vetenskapen, istället för att tjäna sitt upplysningsändamål att öka människans förståelse, enbart hade tjänat den mänskliga grymhetens sak. Deras svar var att Upplysningen hela tiden varit dömd att tjäna totalitära mål.
Upphöjandet av rationaliteten (förnuftet), menade de, kunde inte ha lett någon annanstans. Eftersom det inte existerar en enda sann rationalitet [utan många], var upplysningsprojektet meningslöst — men tragiskt nog inte bara meningslöst. Genom att förkasta all auktoritet utom förnuftet, lämnade Upplysningen människans ondska utan kontroll.
Genom att försöka berättiga moral enbart utifrån förnuftets termer, skiljde människan etiken från kunskapen och lade den ena under den andra. Människan sökte en gång vishet, nu sökte hon bara kunskap. Hon tillbad inte Gud utan teknologin, och offrade sina medmänniskor för detta. Industrins dehumanisering, koncentrationslägren, atombomberna: dessa var frukterna av kunskap utan moral.

Författarna menar att marxismens massmord på oliktänkande, nazismens folkmord och franska revolutionens blodbad, alla hade sin grund i upplysningstänkandet, enligt vilket man med logikens hjälp skulle skapa det nya paradiset. Man skriver bl a att den terror som följde på franska revolutionen helt enkelt var "kulminationen av Upplysningens idéer." Robespierre, en av terrorns arkitekter, var för övrigt en stor beundrare av Upplysningen (han förlorade själv huvudet så småningom — historien visar oss att ondskan har en tendens att förgöra också sina egna lärjungar).

En av Englands mest berömda vetenskapsmän under senare hälften av 1800-talet var Herbert Spencer (1820-1903). Denne lämnade väsentliga bidrag inom vitt skilda områden som filosofi, antropologi, ekonomi, etik, politisk teori m fl. Spencer, som var en stor beundrare av Darwins evolutionsteori och anses vara upphovsman till socialdarwinismen (och var f ö den som myntade uttrycket "survival of the fittest" — på svenska "den bäst anpassades överlevnad"), skriver i sin bok Social Statics:

De krafter som arbetar på den stora lyckans projekt tar ingen hänsyn till lidanden av underordnad betydelse, utan utrotar sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg... Mänsklig varelse eller djur — hindret måste bort (kapitel XXX §4).

Socialdarwinismen utgör den naturliga fortsättningen på Upplysningen. Nazismens och marxismens blodbad på totalt flera hundra miljoner människor var helt enkelt nästan ofrånkomliga konsekvenser av socialdarwinismens tankegångar, vilka Spencer så klart uttrycker i citatet ovan. "Den stora lyckans projekt", byggt enbart på logik, och med total likgiltighet inför individen, och utan någon absolut moral som en kontrollerande faktor, blir i stället "en försmak av helvetet"!

Skillnaden mellan den dummeligenta och den visa människan är att den förstnämnda inte förstår ovanstående. Den dummeligenta människan har inget intresse av att läsa om sådana här saker. Hon vill inte ta del av argument som hotar den egna världsbilden, utan vill bara ta del av sådant som bekräftar de egna åsikterna. I vårt land är det dessutom liten sannolikhet, att den som inte aktivt söker annorlunda åsikter, konfronteras med sådana. Det har våra kära journalister och politiker och intellektuella ordnat, med den äran. I Sverige förekommer idag nästan ingen debatt värd namnet och i media redogörs i stort sett aldrig för åsikter som ligger utanför vad som är politisk korrekt (och skulle man någon gång redovisa sådana åsikter, är de ofta så förvanskade att de som hyser dem inte ens känner igen dem). Och skulle någon person eller grupp, mot förmodan, våga uttrycka verkligt annorlunda åsikter (och få tillfälle att också göra detta), ja då går massmediadrevet igång, eller så tigs vederbörande ihjäl (det senare alternativet anses förmodligen vara det mest effektiva, eftersom man då slipper redovisa de avvikande åsikterna). Få svenska tidningar skulle våga ta in en liknande artikel som den i The Economist, där man uttrycker skarp kritik mot den heliga Upplysningen. Denna lyfts hela tiden upp av ateisterna såsom varande mänsklighetens höjdpunkt och det absoluta beviset för att religionen inte behövs, ja att religionen t o m är en ond kraft som måste stoppas snarast. Därför är den dummeligenta människan dömd att fortsätta i tangentens förlängning ut i ideologiernas och den politiska korrekthetens tomma rymd, där ingen kan höra dem skrika.

Förr i världen talade man om "idiot savant", vilket på franska betyder "vetande idiot". Numera, när vi lever i en tid där man är betydligt snällare än förr i världen, säger man "savant syndrom" om samma sak. Ibland används det korta uttrycket "savant". Wikipedia beskriver syndromet på följande sätt:
Savant syndrom är ett neuropsykiatriskt syndrom som innebär en kombination av speciella färdigheter och kognitiva brister. Det är ett samlingsnamn på en grupp symptom, där den diagnostiserade — som inte alltför sällan även har en utvecklingsstörning — utvecklar färdigheter som är minst sagt extraordinära. Dessa extraordinära talanger är nästan alltid kombinerade med en otrolig minneskapacitet där det anmärkningsvärda är förmågan att minnas detaljer.
Ett särdrag är att savanten fokuserar på detaljer istället för på sammanhanget, vilket kallas för svag central koherens. Ordinära hjärnor ser världen genom filtret av våra tidigare erfarenheter. Det filtret gör att våra hjärnor sammanfattar och sållar bort miljontals detaljer och gör det lättare för oss att koncentrera på endast det väsentliga [detta är kanske en viktig faktor i det vi kallar vishet — min egen kommentar]. När vi är ute och kör bil till exempel behöver vi inte tänka på och spara varenda detalj som ögat kan se, utan vi fokuserar på det viktigaste och raderar snabbt bort det vi inte behöver. Hos savanten sparas all information som kommer in, och det är detta som gör dem så förlamade i vardagslivet.
För 150 år sedan var det inte ovanligt att savanter uppträdde inför publik och visade upp sina färdigheter. Vissa av dem hade lärt sig hela Stockholms telefonkatalog utantill och liknande. Andra hade extraordinär kapacitet för huvudräkning och det gick ett sus genom publiken när de kanske multiplicerade två tolvsiffriga tal i huvudet på 60 sekunder eller drog kvadratroten med 10 decimaler ur ett godtyckligt tal på ett par minuter, med varenda siffra korrekt. Dessa räknesavanter var så gott som aldrig några egentliga mattebegåvningar, och de gjorde aldrig några bidrag till matematiken. Ett av de få undantagen var Gauss, vilken hade en otrolig förmåga att räkna i huvudet, och som samtidigt räknas som en av historiens främsta matematiker.
Dummeligens kanske är en liknande egenskap som att vara savant. Kanske förtjänar den dummeligenta människan epitetet "intelligent idiot" eller på franska "idiot intelligent". Dvs man har hög intelligens (mätt i tester) samtidigt som man funktionellt befinner sig på ett idiotstadium, eftersom man är oförmögen att dra relevanta slutsatser om den verklighet man lever i. I citatet från Wikipedia läste vi, "Ordinära hjärnor ser världen genom filtret av våra tidigare erfarenheter. Det filtret gör att våra hjärnor sammanfattar och sållar bort miljontals detaljer och gör det lättare för oss att koncentrera på endast det väsentliga" och "Hos savanten sparas all information som kommer in, och det är detta som gör dem så förlamade i vardagslivet". Kanske kan de intelligenta idioterna förklaras på ungefär samma sätt. De lider helt enkelt, precis som savanterna, av "svag central koherens" och blir på grund av detta förlamade i sitt tänkande. Deras bristande vishet beror på brist på relevant erfarenhet. Och den bristande verklighetsförankring som följer på detta, gör att de inte kan dra meningsfulla slutsatser om den verkliga värld som trots allt finns. För den intelligenta idioten är ideologins värld verkligare och sannare och mer begriplig än den fysiska verkligheten (eftersom en intelligent idiot lättare kan relatera till en konstruerad verklighet, vilken inte innehåller några "jokrar" och som man därför har full kontroll över). I det fysiska Universum kan endast det påhittade vara så perfekt att det framstår som ett Paradis. När man försöker införa en drömvärld i den fysiska verkligheten uppstår därför med nödvändighet en konflikt. Det är kanske därför som utopiska ideologier så ofta urartar till folkmord (där man försöker tvinga fyrkantiga klossar genom ett runt hål). Eller som allas vår kamrat Lenin så träffande uttryckte det, "För att göra en omelett måste man faktiskt knäcka några ägg".

I en tidigare artikel skrev jag att retorik som missbrukas kan urarta till "konsten att vinna en diskussion fast man har fel". På samma sätt kan dummeligens ses som "konsten att dra en lysande logisk slutsats, fast den är fel". Dvs argumentationskedjan, från utgångspunkt till slutsats kan vara helt korrekt, logiskt sett, ja t o m genial och beundransvärd, men om utgångspunkten inte stämmer med verkligheten, ja då blir slutsatsen meningslös eller felaktig, hur logiskt bländande vägen till den än må ha varit. Det blir lite grand som "operationen lyckades, men patienten dog". Fast här blir det "Den logiska operationen lyckades, men sanningen dog!"

(Jodå, jag är väl medveten om att jag också kanske har en hög dummeligenskvot — mitt hopp är att min kristna tro kanske i alla fall dämpar de värsta yttringarna av detta.)

Läs gärna min artikel "Den åttonde dödssynden", vilken har starka kopplingar till föreliggande artikel.

 

De intellektuella tycks oftast vara osynkroniserade med verkligheten

Jag upphör aldrig att förvånas över hur ofta intellektuella människor, som förväntas vara intelligenta och visa, har så totalt fel. Och så ofta solidariserar sig med ondskan (samtidigt som de själva upplever sig som den personifierade godheten). Exemplen är oräkneliga. En alltför stor andel av Västvärldens intellektuella försökte t ex under 1930-talet och framåt att bortförklara, förringa eller förneka Stalins massmord på sitt eget folk. Ett exempel var den av Stalin avsiktligt framkallade massvälten i Ukraina (4-7 miljoner döda) i början av 1930-talet. När den berömde engelske journalisten Malcolm Muggeridge sanningsenligt rapporterade om katastrofen i Ukraina blev han utfrusen och arbetslös vid återkomsten till England (som ju av hävd räknats som yttrandefrihetens och sanningskärlekens högborg). Detta eftersom det han rapporterade inte stämde med de intellektuellas konsensus i England vid den här tiden. Det dröjde lång tid innan han välkomnades in i värmen igen.

Samtidigt försökte många intellektuella att förminska faran med Hitler genom att förringa hans betydelse eller genom att höja honom till skyarna och framställa honom som en god kraft som skulle rädda Tyskland. Och som om detta inte var nog, försökte man också få UK, USA och Frankrike etc att rusta ned (samtidigt som Hitler rustade upp — denna nedrustning gagnade givetvis Hitler och när WW2 började var UK etc illa rustade och hade därför inledningsvis stora svårigheter att stoppa Hitlers och Japans stridskrafter). Många intellektuella sympatiserade dessutom ideologiskt och moraliskt med både Stalin och Hitler. Något som kan tyckas som motsägelsefullt. Observera dock att Sovjet och Nazityskland var allierade 1939-1941. Så kanske var det inte så motsägelsefullt att stödja båda. Ett senare exempel på de intellektuellas tendens att att nästan alltid stöda den onda och aggressiva sidan är USA:s krig mot Irak. Då anordnades stora demonstrationer mot USA:s "aggression", samtidigt som de intellektuella inte hade något att sägs när det gällde Saddam Husseins terror mot sitt eget folk. Och inga demonstrationer organiserades av Västvärldens intellektuella när Saddam Hussein ockuperade Kuwait. Det var först när USA skulle driva ut irakierna ur Kuwait, dvs befria landet, som demonstrationerna (mot USA) började.

Det finns som sagt hur många exempel som helst på hur de intellektuella solidariserar sig med ondskan. Den franske filosofen och författaren och nobelpristagaren Jean-Paul Sartre är en bland många. Och dessutom en av de mer otäcka av de många. De Röda Khmererna hämtade inspiration från Sartres teori om "filosofisk aktivism och nödvändigt våld" när de försökte skapa det Nya Paradiset i Kampuchea. Som bekant mördades någonstans mellan 25 och 30 procent av Kampucheas befolkning (nödvändigt våld?) i det kommande paradisets namn. Den brittiske historikern Paul Johnson kallar detta folkmord för "Sartres ideologiska barn".

Intellektuella förväxlar ofta stora kunskaper inom ett smalt område med vishet. De blandar också ihop logisk intelligens och stort ordförråd med djup förståelse av den värld vi lever i. Det förra leder emellertid inte per automatik till det senare. Därför har intellektuella människor ofta mer fel än vanliga människor när de uttalar sig om politik, religion, filosofi etc. Helt enkelt för att de aldrig analyserar den verkliga världen utan bygger sin analys på en idealiserad, ideologiserad, tänkt verklighet, där man har full kontroll över alla parametrarna (ungefär som i schack, där alla regler är kända och aldrig kan brytas mot). Dessvärre är den verkliga världen aldrig så enkel. Det hela förvärras dessutom av de intellektuellas godhetsnoja, vilken gör att de inte tycker sig behöva analysera den komplicerade verkligheten på djupet. De vet ju att de står på den goda sidan. Grundproblemet är kanske helt enkelt att de intellektuella alltför ofta grovt överskattar sig själva.

Bibeln har mycket att säga om vishet och dummeligens (i Bibeln kallas den senare för dårskap).

Gudsfruktan är kunskapens begynnelse, dåren föraktar vishet och fostran. (Ords 1:7)
Med hög ålder följer vishet, långt liv skänker insikt. (Job 12:12)
Den klokes vishet är att känna rätta vägen, bedrägeri är dårens dumhet. (Ords 14:8)
Dåren bryr sig inte om insikt, han vill bara lufta egna åsikter. (Ords 18:2)
De visas ord, om de än hörs helt stilla, är förmer än allt ropande av en dårarnas överste. (Pred 9:17)
Addendum

En tid efter att jag skrivit ovanstående artikel råkade jag se en dokumentär om en flygolycka i Amazonas, vilken inträffade 1989. En Boeing 737-200 (den första modellen av Boeing 737) tillhörande det brasilianska flygbolget Varig (Flight 245) skulle flyga från gruvstaden Marabá till Belém (provinshuvudstad i Pará). Flygtiden var ca en timme. Direkt efter starten så flög piloterna planet åt helt fel håll under en timmes tid. Kursen mellan de två städerna är 27° (nordnordost), men piloterna förväxlade detta med 270° (rakt västerut). Orsaken till detta misstag var att flygbolaget infört ett nytt format för att ange kompasskurs. På färdplanen skrevs tidigare 27° som 027. Nu hade man fått modernare plan där man kunde ställa in tiondelar av grader (dvs kursen angavs med en decimal), och man införde då ett fyrsiffrigt format för kurser. 27° skrevs nu 0270, vilket skulle utläsas 27,0°. Kaptenen, som varit på semester när det nya systemet infördes, läste 0270 som 270°, vilket man i och för sig kan förstå. Det är mänskligt. Men sådana misstag får inte ske i flygets värld, och att det skedde är oförlåtligt. Alla trafikplan har som bekant minst två piloter (utom vid korta distanser och små plan med upp till 19 passagerare), vars uppgift bl a är att övervaka varandra så att inga fel inträffar. Detta fungerar dåligt ibland, speciellt i länder där man inte gärna ifrågasätter auktoriteter. I den typen av länder har man egentligen bara en pilot — kaptenen. Och så en styrman, vars uppgift är att beundra och dyrka kaptenen (tyvärr). Styrmannen, som inte varit på semester när det nya systemet implementerades, borde rimligen upptäckt och påtalat det fel kaptenen gjorde. Men tyvärr kopierade han bara vad kaptenen (dvs gud) matade in i sin dator. Båda piloterna hade flugit denna sträcka många, många gånger och borde f ö direkt insett att kursen omöjligen kunde vara 270°. Kritik kan riktas både mot piloterna, som inte agerade professionellt, och mot flygbolaget, som inte tillräckligt tydligt hade informerat sina piloter om att man infört ett nytt format för kursangivelse.

Flygbolaget Varig hade givetvis också en stor skuld till olyckan. När sådana här viktiga förändringar skall delges piloterna, räcker det inte med muntlig information eller ens ett e-mail eller ett brev. Delgivningen måste ske på ett sådant sätt att det är omöjligt för piloterna att missa informationen eller att missförstå den. Detta måste också gälla piloter som är på semester eller tjänstlediga. När piloterna mottagit informationen, måste varje pilot skriftligt kvittera denna. Och då räcker det inte med att piloten skriver "Uppfattat" eller "Mottaget". I kvittensen måste piloten repetera förändringen (detta är t ex standard i all professionell radiokommunikation, där all viktig information repeteras) genom att upprepa hela informationen i detalj (dvs skriva något i stil med "Jag har uppfattat att vi inom bolaget fr o m 1/3 1989 ändrar formatet för att representera kompasskurser från tre till fyra siffror, där den fjärde siffran anger första decimalen i kompasskursen." åtföljt av datum och underskrift). Helst skall detta skrivas för hand, så att det är omöjligt för piloten att påstå att han inte tagit del av detaljerna i informationen. I Televerket, där jag arbetade som radiotelegrafist på kustradion (Stockholmradio) under 1970-talet, fick alla anställda skriva på en tystnadsförbindelse. Men det räckte inte med underskriften utan man fick skriva av hela ordalydelsen i tystnadsförbindelsen för hand (nästan en A4-sida). Och sedan skriva under detta. Dessa tystnadsförbindelser förvarades i Televerkets arkiv och det var således omöjligt för en anställd att påstå att denne inte läst igenom Televerkets tystnadsförbindelse eller läst den slarvigt och därför oavsiktligt brutit mot den. Sådana här rutiner är livsviktiga i alla sammanhang där fel inte får begås (flygets värld, sjöfarten, sjukvården etc). På så sätt förhindrar man att människans svagheter oavsiktligt åstadkommer olyckor och skador.
Varig borde, enligt min mening, ha dömts att betala ett rejält bötesbelopp för sin försumlighet att inte se till att alla piloter kände till de förändringar som gjorts (inkluderande de piloter som var på semester när det nya systemet infördes). Systemet för delgivning av informationen till piloterna måste dessutom vara så utformat (se föregående stycke) att även slarviga och lata piloter tvingas ta del av all ny information.
Kartan visar de två städerna och haveriplantsen. Man flög först rakt västerut (270°) i cirka en timme och sedan sydsydväst (207°), tills bränslet tog slut. Eftersom den korrekta kursen mellan de två städerna var nordnordost (27°) var det logiskt att flyga kontrakursen, dvs sydsydväst (27°+180°=207°), när man trodde sig ha passerat Belém (piloterna var ju övertygade om, felaktigt, att de hela tiden flugit den korrekta kursen mot nordnordost).

Hur som helst så flög man i en timmes tid rakt västerut, i stället för nordnordost. Till saken hör att det här var före gps:ens tid. Om det varit idag så hade piloterna hela tiden sett på den elektroniska kartan var de befann sig och ganska snart upptäckt sitt misstag. Man hade startat någon timme före solnedgången och nu började det mörkna. Man försökte ropa upp tornet i Belém men fick inget svar. Inte heller fick man in radiofyrarna i Belém. Och när man efter en timmes flygning inte såg ljusen från Belém, som är en ganska stor stad, så blev man givetvis ställd. Båda piloterna var mycket erfarna och allt de gjorde var inte fel. När de inte fick svar från tornet på de vanliga frekvenserna (vhf), anropade de tornet på kortvåg (hf), som vid den här tiden användes mycket i Amazonas, där det är glest mellan flygplatser och radiostationer. Räckvidden för vhf ligger runt 320 km medan kortvåg har betydligt längre räckvidd än så (t o m globalt vid goda förhållanden). På kortvåg fick man svar direkt. Trafikledaren i tornet, var fullt upptagen med att lyssna på en avgörande fotbollsmatch mellan Brasilien och Chile och lade inte ner någon större ansträngning på att hjälpa piloterna. Hade vederbörande varit lite mer alert och koncentrerad hade man kanske tillsammans kunnat lösa problemet. Eftersom man inte fick svar på vhf men på kortvåg, tolkade piloterna detta som att det var fel på planets vhf-mottagare/sändare. I själva verket, som läsaren givetvis inser, var förklaringen att man flugit åt fel håll i en timmes tid och nu befann sig ca 1500 km från Belém (ungefärliga avståndet södra Skåne till Kiruna) och därmed var för långt bort för att kunna få kontakt med Belém på vhf. När man inte såg ljusen från staden eller från flygplatsen efter en timme, vände man och flög "tillbaka" (sydsydväst), eftersom man trodde man passerat Belém. När man inte såg några ljus flög man runt lite åt olika håll och så småningom tog bränslet slut och man tvingades nödlanda mitt i djungeln. Kaptenen var en skicklig pilot (rent flygmässigt) och gjorde en perfekt nödlandning. Sammanlagt dog 12 passagerare (vid själva landningen och efteråt) utav totalt 53 (man kan nog se det som ett mirakel att inte fler dog). Båda piloterna överlevde.

Haveriutredarna hade svårt att förstå hur två så erfarna piloter kunde flyga så käpprätt åt fel håll under en hel timme (den tid flygningen skulle ha tagit). Eftersom planet flög rakt västerut och solen var på väg ner, hade piloterna solen i ögonen ända tills den gick ner. Även ett barn vet ju att solen går upp i öster och ner i väster. Bara detta faktum borde fått piloterna att omedelbart inse att de omöjligen kunde flyga i nordnordostlig riktning! Argumentet att solen kanske inte syntes på grund av moln håller inte, eftersom planet med mycket stor sannolikhet flög över molnen.

Till saken hör att trafikplan har två radiomottagare för radiofyrar (VOR). Dessa mottagare har separata antenner och separat strömförsörjning och separata högtalare. Att båda mottagarna skulle upphöra att fungera samtidigt, måste vara extremt osannolikt. Och att flera radiofyrar (på olika ställen och som har reservgeneratorer som startar automatiskt om strömmen skulle försvinna) upphör att fungera är minst lika osannolikt.
Dessutom har moderna trafikplan normalt tre sändare/mottagare för kommunikation med ATC (trafikledning), torn etc. Dessa har också separata antenner och strömförsörjningar. Samma gäller här. Att alla dessa enheter skulle upphöra att fungera samtidigt är i stort sett uteslutet. Och markstationerna har reservgeneratorer. När de inte heller fick kontakt med trafikledningen på vhf (men däremot på kortvåg och då fick reda på att tornets vhf-utrustning fungerade) borde man insett att enda logiska förklaringen var att man var på fel ställe — utanför radiofyrarnas (ca 370 km) och ATC:ns (ca 320 km) räckvidd.

Att två erfarna piloter kan rationalisera bort dessa argument och flyga i över en timmes tid (och dessutom flyga mot solnedgången fast de vet att de skall flyga i nordnordostlig riktning), innan man börjar inse att något är fel, visar vilken förödande kraft det finns i våra förutfattade meningar. Det är nästan konstigt att världen inte ser värre ut än vad den gör med tanke på detta.

Båda piloterna dömdes till 4 års fängelse för sin grava försumlighet, vilket sedan omvandlades till samhällstjänst.

Utredarna drog slutsatsen att besättningen var fast i något som psykologerna kallar confirmation bias (dvs en tendens att favorisera information man redan tror på och tolka allt utifrån detta). Confirmation bias är en mycket vanlig svaghet när det gäller beslutsfattande, och det är lätt att falla i denna fälla. Speciellt om man är under stress. Det är mycket ovanligt att man inser att man fallit offer för confirmation bias, dvs självinsikt saknas normalt. De flesta ideologier tycks f ö lida av akut confirmation bias (det är ju precis detta som är alla ideologiers, och även religioners, stora svaghet — med ytterst få undantag).

Alla kan falla i denna beslutsfälla och även experter (ja kanske speciellt experter) måste vara mycket uppmärksamma på detta och ständigt kritiskt granska sina beslutsgrunder. Och även tillåta andra att granska de beslut som fattas.

Confirmation bias utgör en del av det mer allmänna begreppet kognitiv bias (läsaren kan själv läsa mer om dessa begrepp på Wikipedia).

En av mina läsare mejlade mig och påpekade att det finns stora likheter mellan det av mig myntade begreppet dummeligens och kognitiv bias (utgångspunkterna är dock olika — min analys utgår inte bara från logik och filosofi utan innefattar också moraliska aspekter). Vilket jag själv hade insett efter att ha sett ovannämnda dokumentär. Inget nytt under solen som man brukar säga. Men oavsett vilket ord man använder så är insikten att även högt intelligenta människor kan lura sig själva (ja t o m lättare lurar sig själva än "normala" människor), en viktig insikt. Inte minst för den som själv är intelligent. Annars blir man lätt offer för sin egen smarthet. Och det är ju inte speciellt smart!

Boktips: 2020 utkom en bok med titeln The Intelligence Trap (Intelligensfällan) på förlaget Hodder & Stoughton Ltd. Författare är David Robson. Boken handlar om varför smarta personer kan göra så många dumma saker och hjälper oss att förstå vår egen mentala värld av försåtminerad terräng. Många intressanta exempel ges på hur "dumma" intelligenta människor kan vara. En viktig bok när det gäller att förstå den mänskliga naturen. Och en bok som kanske kan hjälpa människor att förstå att vishet och ödmjukhet och sanningskärlek och kunskaper i de flesta fall är viktigare än hög IQ.

Tillbaka till kontroversiella sidan.

© Krister Renard