"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Om brott och straff och dödsstraff

Sveriges lag säger att den brottslige skall straffas, men likväl belönas de brottsliga på otaliga sätt. Det ger ökad brottslighet och minskad respekt för lag och ordning. Den laglydige och skötsamme skattebetalaren skall belönas, men i det socialistiska Sverige bestraffas hederlighet och borgerliga dygder, de föraktas och anses omoraliska, de bekämpas och de skall helst utrotas.

Otaliga är de sätt genom vilka man undanhåller rätten och lönen ifrån vanliga hederliga arbetande medborgare. Allt detta är att omintetgöra statens uppdrag, som en kristen har att betrakta som givet av Gud.

Om inte straffet gör brottet olönsamt så är det inget straff och ingen hämnd, utan en uppmuntran till brott, vilket är att göra lagen till ondskans tjänare.

Det samhälle som tar parti för vargen emot lammet är ett vargsamhälle. Det som tar parti för mördaren är mordiskt. Det som tar parti för det onda är djävulskt.

           Carl Ingemar Dagman i Världen idag, 18/10 2006

Den som mördar en människa begår den yttersta kränkningen av människovärdet. Mord måste alltid bestraffas mycket hårt, annars blir talet om ett absolut och okränbart människovärde bara en abstrakt ordlek.

Även brottslingen avhumaniseras om han och hans gärningar inte tas på moraliskt allvar. Det är alltså inte så att samhället är mer civiliserat eller mer humant ju mildare straff man har.

           Martin Wisell i Världen idag, 25/2 2009

Att fria en skyldig, att fälla en oskyldig — bådadera väcker Herrens avsky (Ords 17:15).

Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda. (Rom 13:4)

 

Under senare tid har jag fått några mail från kristna ungdomar, som funderat över hur man som kristen skall ställa sig till dödsstraff. I det "civiliserade" Europa betraktar vi numera dödsstraffet som ovärdigt en högstående nation. Att USA fortfarande avrättar människor, utgör enligt Europas (USA-hatande) intellektuella, ett ytterligare bevis för hur inhumant och medeltida det amerikanska samhället är. Att kristna skulle vara för dödsstraffet anses i allmänhet som otänkbart, både bland kristna och icke-kristna. Jag tror det finns behov av att fundera lite över detta med brott och straff, nu när brottsligheten breder ut sig och våldet tilltar och blir allt grövre. Nedan följer lite av mina tankar angående straff i allmänhet och dödsstraff i synnerhet.

Den första fråga man kan ställa sig, är vem människan är. Enligt det materialistiska perspektivet är människan i princip en elektro-kemisk-mekanisk maskin, vars handlande är deterministiskt betingat utifrån indata i kombination med maskinens struktur och eventuella slumpfaktorer. Om en maskin inte fungerar som den skall, sätter man den inte i fängelse. Maskiner har ju inte ansvar för sina handlingar. Man reparerar en trasig maskin, så att den fungerar igen. Utifrån det materialistiska samhällets perspektiv skall inte förbrytare straffas. De skall i stället "repareras". Så milt som möjligt skall brottslingen återföras till ett normalt liv som fullvärdig samhällsmedborgare. Och det är ju ungefär så som t ex det svenska rättssamhället fungerar. Brottet i sig, och brottsoffren, är i detta perspektiv tämligen ointressanta (såvida inte dessa faktorer kan hjälpa oss att förstå brottslingen och hans handlande). Rättegångens huvudperson är brottslingen, som skall ha all tänkbar hjälp för att bli "frisk" igen.

Enligt det kristna perspektivet är människan skapad till Guds avbild. Hon är inte bara en fysisk varelse (även om hon givetvis har en fysisk kropp och är beroende av fysikens lagar för sin funktion). Människan har fri vilja och ett samvete. Den fria viljan innebär att människan kan välja om hon vill begå goda eller onda handlingar. Samvetet innebär att människan har förmåga att skilja mellan gott och ont (eller om man så vill, mellan rätt och fel). Dvs hon vet vilka handlingar som är goda och vilka som är onda (jag talar då inte om saker som felparkering och liknande, utan om mord, våldtäkt, misshandel, stöld, rån, otrohet etc, dvs sådant som skadar andra människor eller som i onödan skadar och plågar djur). Detta leder till ett ansvar för de egna handlingarna. Även om uppväxtförhållanden etc kan påverka vilka val vi gör, har varje individ ytterst sett ansvar för de beslut han eller hon fattar. Vidare har varje människa, enligt Jesu undervisning, ett oändligt värde (Obs! — detta gäller även brottsoffret). Enligt den kristna tron, som talar om rätt och fel och ansvar, måste människan ta konsekvenserna av sina medvetna handlingar. Påföljden för brott skall i detta perspektiv inte bara hjälpa brottslingen tillbaka till ett normalt liv, det skall också innefatta ett pris att betala för brottslingen, dvs ett straff. Eller om vi så vill en hämnd. Ju grövre brott, desto högre pris att betala. Det ulitmata brottet, dvs mord, kräver det ultimata priset.

Paulus talar om att överheten (samhället) inte bär svärdet förgäves (Rom 13:4). "Överheten" har således rätt att tillgripa våld mot den som hotar samhällets eller enskilda individers rättigheter, säkerhet och egendom. Frågan är hur mycket "svärd" överheten, dvs samhället, har rätt att använda. Bibeln ger inga gränser härvidlag.

Allting har konsekvenser. Att förneka att konsekvenser existerar hjälper inte. Människan har fri vilja, det är sant. Hon kan i princip välja allt som ligger inom de fysikaliska lagarnas ramar. Det finns dock en sak hon inte kan välja, och det är konsekvenserna av de val hon gör. Vare sig vi talar om böter, fängelsestraff eller dödsstraff, så handlar det om konsekvenser av en människas handlingar. Ofta säger motståndarna till dödsstraff att ett samhälle, som avrättar mördare, inte är ett dugg bättre än mördaren, och att bödeln själv blir en mördare. Jag anser detta resonemang vara både ologiskt och omoraliskt. Det är en oerhörd skillnad mellan att oprovocerat överfalla och mörda en annan människa, och att straffa den som gjort något sådant. Det är inte bödeln eller samhället, som dödar den dödsdömde, det är han själv som dödar sig. Ungefär som om jag kliver ut från ett fönster på tionde våningen. Det är inte tyngdlagen som dödar mig, det är jag själv, genom mitt frivilliga beslut att hoppa ut genom fönstret. Dödsstraffet är helt enkelt konsekvensen av en ond handling man begått, av fri vilja och utan tvång och fullt medveten om att man genom denna handling plågar, skadar och/eller dödar människor.

Att döda någon, planerat och oprovocerat, måste, enligt min mening, få fruktansvärda konsekvenser för den som gör detta. Jag talar således inte om när en misshandlad och plågad kvinna, efter åratal av lidande, där kanske också barnen misshandlats, till slut i förtvivlan sticker en kniv i sitt kräk till man. Eller när någon i ett slagsmål eller självförsvar ofrivilligt dödar någon. Eller när en person hjälper en älskad, svårt sjuk anhörig att förkorta sitt liv (den sjuke kanske ber på sina knän om hjälp att få dö). Jag anser att den som planerat och oprovocerat mördar någon skall få resten av sitt liv förstört. Man skall inte kunna sexmörda en liten flicka (som den som mördade 10-åriga Helén i Hörby — hon hölls dessutom instängd i dagar och torterades) och sedan några år senare sitta och dricka caffe cappucino på en uteservering i vårsolens Helsingborg (samtidigt som den lilla flickan ligger och ruttnar i sin grav]. Påföljden på den typen av brott skall inte bara vara till för att så skonsamt som möjligt återföra mördaren till ett normalt liv. Nej det skall också finnas en fruktansvärd hämnd i påföljden. Det skall kosta oerhört, oerhört mycket för den skyldige. Han skall varje dag resten av sitt liv påminnas om och (förhoppningsvis) ångra det han gjort.

Men hu så hemsk jag är, tycker säkert någon nu. Hur kan du som kristen vara så inhuman och kärlekslös att du talar om hämnd och straff och att en mördares liv skall vara förstört? Mitt svar är att det är just precis för att jag är kristen som jag tycker så!!!! Som kristen tror jag nämligen att människor har ansvar för sina handlingar. De är inte själlösa, amoraliska (i avsaknad av moral) robotar, utan de är människor med moral och samvete! Jag anser i stället att det är du, som uppenbarligen står på förövarens sida mot offret, som är inhuman och kärlekslös. Den verkliga motsatsen till kärlek är inte hat, utan likgiltighet! Jag anser att det är den som totalt bortser från brottsoffrets lidande, som är inhuman och kärlekslös. Sann kärlek innefattar alltid en passion för det som är rätt och en vrede mot ondskan. Bibeln talar om att Gud hatar det onda och att det är fruktansvärt för den som är ond att falla i den levande Gudens händer (Heb 10:31). Gud är inte likgiltig inför offrets lidande, varför skulle då jag som kristen vara det. Det är sant att Guds nåd är oändlig, men bara för den som i djupet av sitt hjärta ångrar sina onda gärningar.

Det intressanta är att människor i det "civiliserade" Europa accepterar att t ex en skattesmitare får resten av sitt liv förstört. Han kan ju (t o m när skattebrottet inte var avsiktligt utan berodde på bristande kunskaper eller slarv) påföras enorma straffavgifter, som leder till ekonomisk misär resten av livet. Om nu skattebrott kan ge konsekvenser som varar livet ut, varför skall då inte mord kunna ge minst samma konsekvenser?!

Varför skall man för övrigt vara mild och välvillig mot den som inte själv är mild och välvillig? Kristna, som är mot dödsstraffet, brukar säga att om man avrättar en mördare, så får denne inte möjlighet att ångra sig och bli frälst. Men den som mördar någon, ger ju inte den mördade chansen att bättra sig och bli frälst, eller hur?! Varför skall man då ge mördaren den chansen? Jag återkommer strax till detta.

Medan vi ändå talar om brott och straff, och medan vissa läsare ändå är arga på mig, kan jag ju passa på att späda på det hela med ytterligare en kontroversiell och politiskt inkorrekt synpunkt. Efter moget övervägande har jag kommit fram till att den som döms till fängelsestraff skall fråntas sin rösträtt, till dess att straffet är avtjänat. Flera delstater i USA tillämpar detta system. Nu reagerar säkert vissa av mina läsare. Hur kan du säga så? Skall du frånta brottslingar vissa av deras mänskliga rättigheter? Svaret är ja! Tveklöst ja! En demokrati innefattar inte bara rättigheten att vara med och bestämma, dvs att rösta. Demokrati innefattar också skyldigheter och ansvar. Fri- och rättigheter måste balanseras mot ansvar och skyldigheter. Den som inte fullgör sina skyldigheter och sitt ansvar, skall inte heller ha del av demokratins rättighter och friheter! Den som t ex väljer att bryta sig in hos någon annan och ta det som tillhör denna person, eller som väljer att ta en annan människas liv, väljer att sätta sig över demokratins spelregler. Varför skulle en sådan människa ha del av de rättigheter hon så uppenbart inte tillerkänner andra.
Obs! När jag säger "fråntas sin rösträtt" avser jag den tid man sitter i fängelse. När straffet är avtjänat är skulden nollställd och den dömde skall återupprättas till fullo (förutsättningen för detta är att straffet verkligen innebär att man sonar sitt brott, dvs att straffet inte bara innebär vård utan också ett straff).

Låt mig komma med en ytterligare smocka. Människor har ofta sagt till mig, "Hur kan du som är kristen och tror på en god Gud, tro att det existerar ett helvete?!" Mitt svar på detta är att existensen av helvetet utgör garantin för Guds godhet. Endast en ond gud, som är likgiltig för offrens lidande, skulle avstå från att skapa ett helvete, där onda människor straffas i proportion till de onda handlingar man begått. Jag avser då människor som under sina fysiska liv, för att tillskansa sig olika personliga fördelar (sexuell tillfredsställelse, pengar, makt etc) oprovocerat och medvetet skadat eller dödat andra människor, Speciellt viktigt är helvetet i de fall där gärningsmannen under sitt fysiska liv undgått konsekvenserna av sina brott, dvs aldrig dömts av en jordisk domstol. Endast en ond och likgiltig Gud skulle låta människor som Hitler, Stalin, Pol Pot, Helenmördaren etc, etc undgå konsekvenserna av sina fruktansvärda brott! Jag talar således inte om människor som böjt knä för Jesus Kristus och lämnat sina liv och därmed sina synder, till honom. Det finns förlåtelse för allt, men då måste men bekänna sin synd och i djupet av sitt hjärta ångra sig (och Gud kan man inte lura, han ser rakt in i våra hjärtan och vet om vi verkligen ångrar oss — när man står inför Guds domstol är det med andra ord ingen idé att hyra in en maffiaadvokat).

Gud har, som jag ser det, gett samhället i uppdrag att ombesörja lag och ordning i en fallen värld. "Överheten bär inte svärdet förgäves" har vi nyss konstaterat. Jag kan inte se att samhället inte skulle ha rätt att i vissa fall ta en ond människas liv. Däremot är det helt fel när jag som privatperson hämnas på någon annan. Det är till dig och mig som Jesus säger att vi skall älska våra fiender och vända andra kinden till, inte till samhället. Samhällets uppgift är att skydda oss mot ondskan och göra det möjligt för oss att leva ett tryggt och säkert liv (därför har samhället en polismakt mot inre hot och en militärmakt mot yttre hot). Faran med ett samhälle, där en mördare ett år efter mordet släpps fri, därför att han nu anses frisk (jag kände en 16-årig flicka som blev brutalt sexmördad, och där gärningsmannen var fri ett år senare), är att människor till slut kommer att ta lagen i egna händer. Detta är mycket allvarligt för ett samhälle. Människor måste uppleva att den skyldige får ett rättvist straff för det han gjort. Att efter ett brutalt sexmord vara fri ett år senare, upplevs av de flesta människor som djupt orättfärdigt.

Ett typexempel på hur lågt ett människoliv värderas, är de två 18-åriga kvinnor som i januari 2004 tog upp två liftande unga män, den ene 18 och den andre 17. Dessa slog, som tack för liften, kvinnorna medvetslösa och lämnade dem att dö i snön (det var vid tillfället ca 20 grader kallt). Tingsrätten dömde de två männen för mord till sluten ungdomsvård i fyra år (vilket jag tycker är helt sjukt — därmed signalerar man att de två kvinnorna var totalt värdelösa; värda noll). Hovrätten skärpte överraskande påföljden för 18-åringen till åtta års fängelse. Men även detta tycker jag är ett upprörande lågt straff för ett så grovt brott. Ingen av pojkarna uppvisade några tecken till ånger (mer än över oturen att åka fast). Den yngre pojken förnekar fortfarande (såvitt jag vet) att han överhuvudtaget varit på platsen för mordet. Båda är dock bundna till mordet med teknisk bevisning. Jag anser att båda skulle låsas in för resten av sina fysiska liv (sig själv till skam och androm till varnagel, som man sa förr i världen). Mijailo Mijailovic, mannen som mördade Anna Lindh, blev i tingsrätten dömd till livstid, trots att han hade en grav psykisk rubbning (jag tycker det var rätt att han fick livstid, så det är inte det jag vänder mig mot). Varför värderar man då de två artonåriga kvinnorna så oerhört mycket lägre än en svensk minister? Är inte alla människor lika mycket värda i vårt land? Eller är det precis som i Orwells Djurfarmen, att alla är jämlika, men vissa är mer jämlika?

Det enda problem jag ser med dödsstraffet är om en oskyldig avrättas. Då går det ju inte att gottgöra detta. Men kanske måste vi leva med den risken. Vi accepterar ju att hundratals oskyldiga människor dör i trafiken varje år. Kanske måste vi acceptera att någon enstaka oskyldig avrättas i extrema undantagsfall. Skulle vi bara döma någon om vi är säkra till hundra procent, skulle vi inte kunna döma en enda person. Och då skulle samhället kollapsa. Självklart är det viktigt att samhället gör allt för att undvika att oskyldiga döms till döden. Här måste kraven på bevisning vara extraordinärt hårda.

För några år sedan kunde man läsa om en kvinna i USA, som hade mördat någon (brutalt) och som var dödsdömd. Hon blev frälst i fängelset men skulle ändå avrättas. När Billy Graham tillfrågades vad han tyckte, sa han att han tyckte det var rätt att hon avrättades. Hon var ju frälst och kom till himlen, men hon måste ta konsekvenserna här i världen för vad hon gjort. Många svenska kristna reagerade över detta. Jag har svårt att förstå denna enorma medkänsla med mördaren, medan man samtidigt inte är beredd att lyfta ett finger för t ex mordoffrets anhöriga. Det är ungefär samma sak när det gäller svenskan Annika Östberg, som sitter i fängelse i Californien, och där Sverige och många privatpersoner arbetar intensivt på att hon skall bli fri. Vad har dessa människor gjort för att hjälpa barnen och frun [fruarna] till den polis (eller var det två poliser) som mördades när svenskan var inblandad? Jag har aldrig riktigt förstått detta engagemang för mördare, och den totala brist på engagemang för mordoffrens anhöriga. Detta är i mina ögon inte trovärdigt. Snarare skulle jag vilja kalla denna asymmetri i engagemang för ondska (detta diskuteras närmare i min artikel "Ondskans makter samlas").

Något annat motsägelsefullt är hur samma människor som förespråkar abort (dvs att man tar livet av oskyldiga, ofödda barn), samtidigt kämpar intensivt för att rädda livet på en bevisligen skyldig massmördare. Då plötsligt är livet heligt! Det är inte utan att man kommer att tänka på August Strindbergs uttalande, "Den onda viljan söker frihet för att få göra ont och den onda tanken söker frihet för att få tänka galet".

Och för övrigt, beträffande att den dödsdömde inte får chansen att ångra sig och kanske bli frälst. Det är snarare tvärtom. Många mördare har ångrat sig och bekänt sitt brott och blivit frälsta i dödscellen, när de vet att döden är oundviklig. När man vet att man inte längre kan dupera någon, är det lika bra att göra upp med Gud. Dessa människor kanske aldrig hade blivit frälsta om de fått ett milt straff och kommit ut i samhället igen efter kort tid. Snarare blir en sådan person ännu mer förhärdad. Det skulle vara intressant att undersöka hur många av de mördare som sluppit dödsstraff (t ex i Sverige) som blivit frälsta efteråt. Jag skulle tro att det är försvinnande få, om ens någon.

Ibland talar man om mördarens människovärde och menar att den som är för dödsstraff kränker mördarens människovärde. Visst, men mordoffrets människovärde då? Och om nu mordoffret hade ett stort värde, måste då inte priset vara oerhört högt att betala för mördaren?! Jag menar att varje människa har ett oändligt värde. Men då måste ju priset för att ta en människas liv också vara oändligt högt. Att ge en mördare ett milt straff, signalerar att den mördade inte var värd någonting alls. Att den som sexmördade den 16-åriga flickan jag nämnt ovan, efter ett år var en fri man, signalerar ju att samhället betraktar den 16-åriga flickan som något totalt värdelöst. Man kunde lika gärna skriva på hennes gravsten, "Här vilar en person som ingenting var värd. Därför var det billigt att ta hennes liv." och underteckna detta med "Sveriges Regering".

Jag kan inte se att det finns någon enda bibelvers som kan användas mot dödsstraffet (om man inte rycker den ur sitt sammanhang). Jesu kärleksbudskap handlar om hur vi som människor (individer) skall förhålla oss när vi t ex blir orättvist behandlade. Om samhället hela tiden skulle vända andra kinden till, skulle samhället bryta samman i total anarki. Och som sagt, en fara med att döma en mördare till ett skamligt lågt straff, är att människor till slut kommer att ta lagen i egna händer, därför att de upplever lagen vara orättfärdig (vilket den också i så fall är). Detta innebär en form av anarki och leder till att samhället på sikt faller sönder.

Oavsett vad man anser om dödsstraff, så menar jag att överlagt och oprovocerat mord under alla förhållanden måste få fruktansvärda konsekvenser för mördaren. Jag anser att den som gör något sådant aldrig mer skall kunna leva ett normalt liv. Konsekvenserna skall vara livet ut. Detta är inte inhumant eller kärlekslöst. Tvärtom, att likgiltigt bortse från brottsoffrets människorvärde och lidande och offrets anhörigas lidande, och enbart visa förståelse och sympati för förövaren (som kanske inte ens ångrar sig), det är inhumant och kärlekslöst!!! Genom sina varma känslor för gärningsmannen upplever man sig själv som oerhört god och tolerant och såsom varande en stor humanist. I mina ögon är detta ett uttryck för något som kanske ytligt kan te sig som godhet, men som i själva verket är ren, naken ondska!!!

Hur skulle man kunna döma människor som Adolf Hitler, Josef Stalin eller Saddam Hussein till något annat än döden? Allt annat vore ett hån mot deras offer. Inte heller kan jag tänka mig något annat straff för de läkare som i Nazityskland gjorde fruktansvärda experiment på barn. När det gäller den person som plågade och mördade Hörbyflickan Helén (om man nu kan använda ordet person om den varelse som begick detta fruktansvärda illdåd), anser jag att den enda rättfärdiga domen vore döden. Hur man kan göra något sådant mot en liten flicka, är något som övergår mitt förstånd. Vad hade hon för tankar när hon satt där instängd, när hon plågades och torterades av detta monstrum till varelse? Jag kan höra hennes kvidande och snyftningar. "Stopp!", kanske du säger. "Jag orkar inte höra mer. Jag vill inte höras talas om detaljerna. Det är alltför fruktansvärt." Så du menar att du först skall ha förmånen att slippa höra de vidriga detaljerna, för att sedan, utifrån denna okunnighet, lättsinnigt och likgiltigt förlåta Heléns mördare?! Och sedan känna dig som en stor humanist. Förlåtelse innebär inte att man förnekar brottets hemskhet (han menade inte så illa) och sedan förlåter. Förlåtelse innebär att man tar reda på alla motbjudande detaljer och sedan förlåter. Förlåtelse måste vara baserad på sanningen, på hur brottet verkligen gått till. Offrets lidande är en del av denna sanning!!! Innan någon har rätt att kritisera min oförsonliga inställning till Heléns mördare, måste denna person i detalj sätta sig in i brottet, läsa obduktionsprotokoll, titta på bilder av den lilla flickans stympade kropp, ja egentligen skulle vederbörande också behövt vara närvarande vid mordet och hört Heléns gråt och skrik och med egna ögon sett hur hon till sist kallblodigt ströps. Dessutom har du överhuvudtaget ingen rätt att förlåta en mördare och överse med och bortförklara hans handlingar. Den enda som har rätt att göra detta är offret självt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Och möjligen, i någon mån, offrets anhöriga. Ingen annan. Det är därför Jesus talar om att vi (= den som blivit drabbad) skall förlåta. Ingen annan har rätt att göra detta, eller kräva att offret eller de efterlevande skall göra det. Inte heller samhället har rätt att förlåta mördaren. Samhällets uppgift är att visa på mordoffrets människovärde genom att låta mördaren betala ett fruktansvärt pris för sin handling.

Observera att förlåta handlar om att efterskänka en skuld. Den enda som har rätt och auktoritet att förlåta är offret (och möjligen, till en mycket liten del, offrets närmaste — familj, make och vänner). Genom att använda ordet förlåt på ett så lättsinnigt sätt som man alltför ofta gör idag, förväxlar man kärlek med likgiltighet och gör därmed begreppet förlåtelse till ett meningslöst begrepp. Det blir ett tomt ord som ingenting betyder. Sann förlåtelse befriar gärningsmannen från dennes skuld och kan också rädda gärningsmannen från sig själv. Den falska förlåtelsen konserverar gärningsmannen i dennes skuld och är mest att likna vid en prutt i tomma rymden (i rymden kan ingen höra dig skrika, som det stod i reklamen för Alienfilmerna).

När den amerikanske skådespelaren Scott Glenn förberedde sig för sin roll i filmen "När lammen tystnar" (som handlar om den fiktive seriemördaren/kannibalen Hannibal Lecter) lyssnade han på en bandinspelning som gjordes av två sadistiska mördare när de torterade ihjäl en 16-årig flicka (här talar vi således om ett verkligt mord). Att lyssna på denna inspelning ingår numera i utbildningen av FBI-agenter för att vänja dem vid fruktansvärda situationer och scenarion (detta kallas avsensibilisering). När denna inspelning spelades upp under rättegången mot de två mördarna, sprang många åhörare gråtande ut från lokalen. Glenn, som själv har två döttrar, reagerade oerhört starkt efter att ha hört inspelningen och gick från att ha varit stark motståndare till dödsstraff till att förespråka detta straff (vid mycket grova brott). Läs mer om detta här!

Som sagt, det är lätt att känna sig full av välvilja gentemot skoningslösa mördare när man själv inte är drabbad. Och när man är helt omedeveten om de vidriga detaljerna i samband med brottet. I sådana lägen kan man känna sig som den "store humanisten" och uppleva sig som moraliskt överlägsen de som ropar på mycket stränga straff när det gäller mycket grova brott. Genom att bortse från vad som i själva verket har hänt reducerar man emellertid kärlek och medkänsla till likgiltighet inför det onda och sänker sig därmed till samma nivå av ondska och hjärtlöshet som vad gärningsmannen själv uppvisat.

Läsaren kanske noterar att jag inte tagit upp något av de klassiska argumenten för (eller mot) dödsstraffet. Min argumentering handlar i princip om offrets värde och att varje handling måste få konsekvenser som står i proportion till handlingen. Låt mig dock i korthet beröra några av de argument som brukar anföras då man diskuterar dödsstraff:

1. Dödsstraffet verkar avskräckande och minskar därmed antalet mord och liknande, är ett ofta använt argument för dödsstraff. Kritikerna av detta argument menar att statistiken snarare visar på motsatsen, dvs att antalet mord i stället ökar om man inför dödsstraff. Som bekant kan man bevisa i princip vad som helst med hjälp av statistik. Det finns ingen direkt statistik som visar att antalet mord verkligen går upp när man inför dödsstraff. I stället bygger påståendet på jämförelser mellan t ex olika stater i USA, varav en del har dödsstraff och andra inte. Det finns dock mängder av faktorer som påverkar brottsligheten i en stat eller ett land, varför det inte är helt lätt att dra korrekta slutsatser. Det kan t ex vara så att vissa stater av olika skäl (demografiska etc) har betydligt grövre och mer omfattande brottslighet än andra. Det är kanske i sådana stater som man är mer benägen att tillåta, och också tillämpa, dödsstraff. Att diskutera detta skulle emellertid föra för långt. Jag köper dock inte det kategoriska påståendet att dödsstraffet aldrig är avskräckande. En viktig faktor är sannolikheten att åka fast om man begått ett mord. Om denna sannolikhet är liten, blir ju inte dödsstraffet särskilt avskräckande. Det juridiska systemet kan också ha betydelse. USA:s rättssystem har många brister. Rättegångar kan dras ut i åratal av skickliga advokater, som utnyttjar luckor i lagen etc. Rättegångar kan ogiltigförklaras av en mängd olika skäl, vilket kan leda till att den åtalade går fri.

Spritt språngande galna människor avskräcks förmodligen inte av dödsstraff. Men de avrättas ju inte i alla fall, eftersom de hör hemma på mentalsjukhus (säkert inlåsta — för resten av sina liv)

Låt mig med ett extremt exempel visa att dödsstraff definitivt kan verka synnerligen avskräckande: Antag att vi inför dödsstraff för varje form av narkotikabrott. Den som grips med minsta mängd narkotika på sig, eller med narkotika i blodet, eller som bevisligen sålt eller förmedlat narkotiska preparat, avrättas omedelbart, utan vidare spisning. Ingen skall inbilla mig att inte detta skulle verka avskräckande, och att inte antalet narkotikabrott drastiskt skulle minska. Nu förordar jag givetvis inte ett sådant system. Jag vill bara visa att det beror på hur dödsstraffet tillämpas, om det är effektivt eller ej.

2. Om en brottsling vet att han kommer att få dödsstraff, kommer han att göra allt för att inte bli arresterad. Detta kommer att leda till gisslantagande, eldstrider med polisen etc. Således skall vi inte ha dödsstraff. Givetvis ligger det något i detta argument. Problemet är att detta resonemang också kan tillämpas om brottslingen vet att han kommer att få livstid. Många brottslingar skulle nog hellre bli avrättade än att tillbringa resten av livet i ett fängelse. Och inte bara fruktan för livstid kan göra en brottsling desperat. Utsikten att dömas till ett längre straff (tiotals år och mer) kan ge samma reaktion hos brottslingen, när han skall gripas. Således måste vi döma alla brottslingar till mycket milda straff för att undvika att de gör motstånd vid gripandet. Jag anser emellertid det vara helt oacceptabelt, att samhället, av fruktan för att brottslingen skall bli arg, avstår från att utdöma stränga straff för mycket grova brott. Det är fullständigt oacceptabelt! I så fall får vi acceptera att många brottslingar blir desperata när de skall gripas, och utrusta och utbilda polisen därefter.

3. När det gäller risken att avrätta en oskyldig, är detta givetvis ett mycket starkt argument mot dödsstraff. Motståndarna till dödsstraff menar att en stor del, ja kanske till och med merparten, av de som avrättas i USA är oskyldiga och att det i stort sett bara är fattiga svarta som verkligen avrättas. För det första tror jag inte på att merparten av de som avrättas är oskyldiga. Men även om ett fåtal oskyldiga avrättas är detta allvarligt nog. Stora brister i USA:s rättssystem kan dock inte användas som argument mot dödsstraff. När jag talar om dödsstraff, förutsätter jag att rättssystemet fungerar på ett rättfärdigt sätt.

4. Vissa förespråkare för dödsstraffet menar att kostnaden för att hålla en människa inlåst på livstid i ett fängelse med hög säkerhetsnivå är enorm. Att avrätta en mördare medför därför en stor ekonomisk besparing för samhället. Ett vanligt argument mot detta, är att samhället aldrig får lägga ekonomiska aspekter på människoliv. Mot detta kan man i sin tur argumentera, att samhället redan lägger ekonomiska aspekter på människoliv. Vissa allvarliga sjukdomar kan i princip botas, men till mycket stora kostnader. Ibland avstår man av ekonomiska skäl från att använda extremt dyra metoder och mediciner, speciellt för vissa grupper av människor, t ex gamla människor. Dagligen fattar läkare beslut att inte sätta in en viss behandling på en viss patient, eftersom det inte anses ekonomiskt försvarbart. Skulle samhället använda varje till buds stående medel, oavsett kostnad, för att bota varje sjukdom, skulle hela samhällsekonomin så småningom kollapsa. Men om man nu av samhällekonomiska skäl låter skötsamma människor dö, varför skulle man då inte, av samhällsekonomiska skäl, låta människor som kanske bara varit en belastning för samhället, och som dessutom begått fruktansvärda brott, också dö?! Den växande ålderspyramiden gör att man har börjat tala om aktiv dödshjälp för gamla människor, som ändå inte kommer att bli friska. Varför skall en massmördares liv vara mer heligt än en gammal människas liv?

Motståndarna till dödsstraffet hänvisar ofta till kalkyler som visar att dödsstraffet i själva verket blir betydligt dyrare än att hålla människor inlåsta på livstid. Detta på grund av de enormt höga rättegångskostnaderna (att vara advokat i USA är synneligen inkomstbringande) och att rättegångar som innefattar dödsdomar tenderar att bli mycket utdragna på grund av de höga kraven på bevisning (vilket i sig är positivt). Personligen har jag svårt att tro att det måste vara dyrare av avrätta någon, än att hålla denne inlåst på livstid i ett högsäkerhetsnivåfängelse. Alltför ofta använder man siffror som stöder den åsikt man har. Jag är inte säker på att man verkligen tagit med samtliga kostnader, när man räknat fram vad det kostar att hålla en person inlåst. Och även om det nu skulle vara så i USA, att det är dyrare att avrätta en person än att hålla denne inlåst på livstid, så är det inte säkert att det måste vara så. Man behöver ju inte kopiera det amerikanska systemet.

Men oavsett detta, så handlar inte min argumentering om någon av dessa sakfrågor. Den handlar om vilket pris man skall betala för att medvetet och av fri vilja ta en människas liv (kanske dessutom under mycket stort lidande för offret). Vad är en människa värd? Ett års vård? Personligen värderar jag ett människoliv till mycket mer än så.

Många kristna har en tendens att förringa syndens allvar. Man anför bl a att det grekiska ord, som i Nya Testamentet översatts med "synd", är hamartia, vilket ungefär betyder "att missa sitt mål". Rent språkligt är detta helt korrekt, men totalt sett är påståendet en större lögn än vad det är en sanning, med tanke på vad det utelämnar. Att säga att synd bara innebär att syndaren missar sitt mål (och i så fall har Gud plan B i beredskap för syndaren), är att grovt underskatta syndens allvar. Om synd bara vore att missa sitt mål och inget mer, verkar det osannolikt att Gud skulle se så allvarligt på den, och ge den så fruktansvärda konsekvener (den eviga döden), vilka är långt strängare än något jordiskt straff (inkluderande dödsstraffet). Dessutom är det ett hån mot t ex Förintelsens offer, att med en gäspning säga att det handlade bara om att Hitler och de andra nazistledarna missade sina mål. Så enkelt är det inte. Gud hatar det onda! Gud hatar allt lidande! Detta framgår både direkt och indirekt av olika bibeltexter. Däremot hatar inte Gud syndaren, utan vill att syndaren i djupet av sitt hjärta skall ångra sig och vända tillbaka till Guds fadersarmar. Men synd är något mycket allvarligt, som följaktligen får oerhört allvarliga konsekvenser.

Häromdagen berättade en person för mig, att innan hon själv blev kristen, reagerade hon ofta över hur mesiga många kristna var. "De kändes inte ärliga", sa hon till mig. Jag har många gånger haft liknande tankar. Jag störs över att kristna alltför ofta uppvisar en allmän mesighet, som man utger för att vara ett tecken på sann, kristen kärlek (ungefär som man idag alltför ofta förväxlar begåvning med entusiasm).

Vid ett tillfälle för många år sedan deltog jag i en kristen konferens, anordnad av Nordiska L'Abri (en kristen organisation som bl a sysslar med apologetik — dvs försvar av den kristna tron). Under en kaffepaus diskuterade jag med några unga kristna flickor, huruvida man har rätt att använda våld i vissa situationer. Som exempel tog jag något jag själv varit med om. Jag skulle åka Saltsjöbanan i Stockholm och satt och läste. Tåget hade ännu inte lämnat Slussen (ändhållplatsen). Plötsligt fick jag se hur konduktören var i vilt slagsmål med en kille i 30-årsåldern (på den tiden hade Saltsjöbanan alltid konduktör på en av vagnarna). Eftersom jag var ganska vältränad vid den här tiden (jag var själv ca 35, tränade aikido etc), slängde jag helt sonika av bråkstaken från tåget (denne hade dessutom gett sig på flera andra passagerare och bl a förstört glasögonen för någon). De snälla små kristna flickorna spärrade skräckslaget upp ögonen när de hörde min berättelse. De kunde tydligen inte förstå hur ett sådant odjur som jag fick gå löst överhuvudtaget. Enligt deras uppfattning handlade jag helt fel. Jag skulle visat kärlek till den stackars olycklige 30-åringen, som bara gav uttryck för sin frustration (kanske skulle jag i Jesu namn hjälpt honom att spöa upp konduktören??!). Några timmar senare var det dags för middag, och båda flickorna hamnade vid samma bord som jag. Vid bordet fanns också Udo Middleman, en av ledarna för Internationella L'Abri. Udo är en mycket skärpt person (han är bl a utbildad jurist), så jag tog upp ämnet med honom för att höra hans åsikt. Han sa då ungefär så här: "Om man använder fysisk kraft [physical force] för att rädda en person i nöd — t ex hindra en mördare eller våldtäktsman — är detta helt i enlighet med Bibeln. Våld [violence] är när man använder fysisk kraft för sina egna, egoistiska syften, t ex vid rån eller våldtäkt. Detta är alltid fel och helt mot Bibelns undervisning."
Så långt Udo Middleman. Man har således rätt att använda fysisk kraft för att skydda sig själv och andra mot angrepp från våldsmän etc. Det finns inte heller någon klar gräns för hur mycket våld man har rätt att ta till. Finns ingen annan möjlighet, och det handlar om liv och död, har man även rätt att döda en våldsman (även om man givetvis inte skall sträva efter detta). Och det är ju också vad nödvärnsrätten säger.

För att återvända till den kristna mesigheten, så menar jag att mesighet inte är något tecken på kärlek. Det är snarare ett tecken på feghet och slöhet och likgiltighet och bekvämlighet. Sann kärlek komprimissar inte med det onda. Den är intensiv som en bländande svetslåga. I Höga Visan 8:8 läser vi, "Ty kärleken är stark som döden, dess längtan obetvinglig som dödsriket, dess glöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den." Nu kan man invända att Höga Visan talar om kärleken mellan man och kvinna. Men den allmänna tolkningen är att Höga Visan ocskå talar om Guds kärlek, och att texten söker förmedla att sann kärlek alltid är passionerad. Den sanna kärleken förringar inte synden och ondskan och dess konsekvenser. Den ser ondskan i all dess vidrighet. Den står inte passivt bredvid och tittar på när en människa misshandlas till döds. Den som är fylld av sann kärlek ingriper, även med fara för eget liv. Den sanna kärleken kräver att ondskan måste få konsekvenser, dvs måste straffas. Det är ju sådan Gud är. Han är både kärlek och helighet i ett. Guds helighet kräver att varje människa skall dömas till den eviga döden på grund av sin syndanatur. Guds kärlek gjorde emellertid att Han själv kom till jorden för att dö i vårt ställe, och på så sätt rädda människan från den ondska som håller henne i ett järngrepp. Men detta betyder inte att Gud ser med likgiltighet på ondskan. I så fall hade han ju lite lojt kunna förlåta oss och sagt, "Ja ja, det är inte lätt att vara människa, de gör nog så gott de kan." Men nu är inte Gud sådan. Varje människa får ta konsekvenserna av sina handlingar. Bibeln är solklar i detta avseende. Det står till och med att vi kommer att få svara för varje ord som utgått ur vår mun. Men, för den, som full av ånger bekänner sina svagheter, finns Guds överflödande nåd alltid tillgänglig.

Nåd ja. Kristna talar ofta om nåd. Som om detta skulle utesluta existensen av straff. Det är i själva verket tvärtom. Nåd förutsätter existensen av straff. Om det inte finns något straff, finns det ju inte heller någon nåd. Man kan ju inte benådas från det som inte existerar. Och ju hårdare straff, desto större nåd för den som slipper ta detta straff. Syndens lön är, enligt Bibeln, den eviga döden. Ett straff ofantligt mycket värre än något jordiskt straff. Den eviga döden varar in i evigheten, dvs upphör aldrig. Det är därför Guds nåd är gränslös. Om syndens lön vore en kvart i skamvrån, vore ju inte Guds nåd speciellt imponerande. Ju större skuld man får efterskänkt, desto större tacksamhet, brukar det heta. Genom att överskyla hur vidrig ondskan är, och genom att förneka att ondskan måste få mycket allvarliga konsekvenser, uttrycker man i själva verket förakt för Guds nåd. Ja, man skrattar egentligen åt det som Jesus gjorde på Korset!!! Om inte ondskan har några konsekvenser var ju Jesu offerdöd meningslös. Nu kanske någon invänder att Guds straff är någonting helt annat än domen från en världslig domstol. "Ty med din dom över andra dömer du dig själv" heter det ju i Rom 2:1. Denna vers handlar emellertid inte om samhällets dom, utan den talar om vilken attityd vi som individer skall ha mot andra människor. Samhället har all rätt att döma människor som bryter mot samhällets lagar. Ja även skyldighet att göra detta! Överhetens (samhällets) uppgift är given av Gud och innefattar bl a att skapa trygghet och säkerhet i en fallen, ond värld. Även livet före döden skall innefatta en trygg tillvaro. Polis och domstolar är en del av detta. Och deras verktyg är bl a rätten att använda våld och rätten att straffa förbrytare.

Egentligen är jag inte ute efter att återinföra dödsstraffet igen (även om jag tror att detta kommer att ske i Sverige så småningom när brottsligheten blivit så grov och så utbredd att samhället måste ta till extraordinära åtgärder för att överhuvudtaget överleva). Oavsett dödsstraff eller ej, så argumenterar jag för att påföljderna på grova brott idag är alldeles för milda. De måste bli mycket, mycket hårdare. Jag läste precis idag om att en dubbelmördare, som högg ihjäl en 22-årig flicka och hennes pojkvän, och som dömdes till 10 år (dvs han är ute efter halva tiden), redan efter tre år haft flera obevakade permissioner. Jag tycker detta är djupt orättfärdigt. Återigen ger man signaler att de två ungdomarna var så gott som värdelösa (jag vill minnas att man kan dömas till flera års fängelse om man dödar en varg). Risken finns också att människor kommer att ta lagen i egna händer så småningom. Svenskarna (de infödda) tiger och lider och biter samman (åtminstone till en gräns), vilket både är positivt (i vissa fall) och negativt (i andra fall). Jag är emellertid övertygad om att invandrare från vissa kulturer aldrig skulle acceptera att den som dödat deras dotter är ute efter några få år. De skulle definitivt ta lagen i egna händer (jag kan inte helt fördöma en sådan inställning). Ett samhälle som är orättfärdigt, skapar orättfärdiga människor.

Låt mig citera ett mail jag fick ganska snart efter att jag lagt upp min artikel om brott och straff:

Jag läste precis med intresse din sida om brott och straff och dödsstraff. I texten nämner du: "...en dubbelmördare, som högg ihjäl en 22-årig flicka och hennes pojkvän, och som dömdes till 10 år (dvs han är ute efter halva tiden), redan efter tre år haft flera obevakade permissioner."

Det kan vara dubbelmordet i Skarpnäck 1998 du menar. Det fallet känner jag till rätt väl eftersom jag står flickans familj nära. Den mördaren lyckades få rätten att tro att han var psykiskt sjuk, satt 3 år på Karsudden med frikostiga permissioner och är idag en fri man. I domen ingick också ett mord han begått 1996. Ett "straff" på 1 år per skördat liv är fruktansvärt orättvist. Flickans familj tillbringar varje valborgsmässoafton med att sörja sin mördade syster och dotter. De har alltså fått livstid. Mordoffer värderas till noll och intet av samhället.

Jag tror, precis som du skriver, att folk i allt större utsträckning kommer att ta lagen i egna händer när de inser att vi inte har något rättssamhälle längre. Jag är själv förälder till två barn och skulle inte tveka för en sekund att själv utmäta ett lämpligt straff för den skyldige om någon skadade dem.

Den artonåriga flickans anhöriga har således fått "livstidsstraff" (eftersom de förmodligen aldrig kommer att komma över det som skett), medan mördaren kom undan med några få år (är han den psykopat jag misstänker att han är, har han inga som helst samvetskval för vad han gjort).

Käre läsare, låt oss göra ett tankeexperiment; Vi antar att en eller flera personer som du älskar (dina barn, din hustru etc) har mördats på ett synnerligen bestialiskt sätt. Gärningsmannen grips. Bevisen är överväldigande och han (eller hon) döms till tre års fängelse med första permission efter sex månader. När mördaren lämnar rättssalen hånflinar han dig rakt i ansiktet och pekar finger åt dig. Erkänn att du skulle hata den personen resten av ditt liv!!! Även om du är kristen skulle du göra det. Och även om du förnekar det, så vet jag att du ljuger i så fall (ungefär som om en person som flyger radiostyrda modeller påstår att han aldrig kraschat — då vet alla som kan någonting om radiostyrda modeller, att vederbörande blåljuger). Och den dag han släpps ur fängelset, skulle du känna stort obehag och kanske till och med rädsla för att han skall göra dig och dina anhöriga illa (de som fortfarande lever) som hämnd för att du kanske vittnade mot honom. Bosätter han sig i samma stad, eller till och med samma stadsdel som du bor i, skulle du resten av ditt liv gå omkring och må dåligt av blotta tanken på att plötsligt stöta på vederbörande i affären eller på gatan. Jag har läst om fall, där de anhöriga inte velat gå ut längre av detta skäl. Dvs de har fått livstids husarrest, bara för att gärningsmannen skall få ett så behagligt liv som möjligt. Jag tycker det vore betydligt mer rättfärdigt att mördaren går omkring och känner obehag resten av sitt liv, än att offret och de anhöriga gör det. Och det vore också mer rättfärdigt att gärningsmannen låses in på livstid än att offrets anhöriga gör det.

Men antag nu i stället att mördaren döms till ett fruktansvärt straff, t ex döden, eller livstid, där livstid innebär resten av livet, och att livet i fängelset är ett oavbrutet lidande. Mördaren lämnar domstolen som en bruten man (eller kvinna — vi måste ju ha med båda könen för att vara genuspolitiskt korrekta, eller hur?!). När han lämnar rättssalen och passerar förbi dig, ser du hur hans ansikte är förvridet av skräck inför det fruktansvärda som väntar. Då skulle du till och med kunna tycka synd om honom, kanske till och med förlåta honom. Varför då? Jo nu har han ju fått ta konsekvenserna av det han gjort. Nu är brottet sonat och du kan gå vidare. Orättfärdigt milda straff för grova brott binder offret (om nu offret fortfarande lever) och offrets anhöriga i hat, medan mycket hårda straff befriar offret och offrets anhöriga och gör att de kan gå vidare med sina liv. Medan mördaren får bära konsekvenserna resten av sitt liv. Jag tycker det senare alternativet är oerhört mycket mer rättvist än det första.

Nu tänker säkert någon ungefär så här: Om nu de anhöriga har den inställningen, att de hatar mördaren och hyser de känslor som jag beskriver ovan, då är det fel på dem. De är de som är moraliskt förkastliga och lågt stående. Det anser jag inte alls! Jag anser att det snarare är du (som påstår detta) som är moraliskt förkastlig och lågt stående! De anhöriga är människor helt enkelt. Deras känsla av vrede mot mördaren och förtvivlan inför vad som skett, är fullt naturlig, och deras krav på ett hårt straff för gärningsmannen är rättmätigt och moraliskt korrekt!

I mitten av maj 2005 kunde man i tidningarna läsa om en 26-årig kock som blivit ihjälsparkad, sedan han sagt åt några unga män som stod och kissade i en port (att säga till någon som beter sig illa eller att försöka hindra någon som stjäl en bil eller misshandlar någon, är nuförtiden förenat med absolut livsfara). Föräldrarna till offret berättade i en artikel att de tänkte donera sonens organ. De upplevde en tröst i det fruktansvärda, om det i alla fall skulle kunna komma något gott ur det som skett. Deras sons organ skulle ju kunna rädda livet på sju personer; ett hjärta, två njurar, två lungor, en lever och en bukspottkörtel. Då slog mig en tanke. Att avrätta en mördare ger inte offret livet tillbaka, det är sant. Men, det skulle kunna ge livet tillbaka till sju personer som behöver nya organ för att överleva. Den som tagit ett liv, skulle således kunna betala för detta, genom att ge liv till sju personer. Varför inte?

Detta får mig att tänka på ett vanligt argument mot dödsstraff (och hårda straff i allmänhet), nämligen: Om det vore möjligt att göra mordoffret levande igen, genom att ta mördarens liv eller genom att ge mördaren ett fruktansvärt straff, ja då skulle detta kunna berättiga sådana straff. Men nu är inte detta möjligt. Alltså har vi inget att vinna på hårda straff.

Men är det självklart att detta argument är giltigt? Antag t ex att en person misshandlats och är mycket svårt skadad. Han körs till sjukhus med totalförstörda lungor och hjärta. Han måste omedelbart ha en hjärt-lungtransplantation annars dör han. Det går att hålla liv i honom några timmar med en hjärt-lungmaskin, men inte mer. Vi kan anta att läkarvetenskapen kommit så långt att man med hundraprocentig säkerhet kan genomföra en hjärt-lungtransplantation och att man fullständigt löst problemet med avstötning, så att man kan ta emot organ från vem som helst. Antag vidare att gärningsmannen är gripen och att hela händelsen är videofilmad, så att man direkt ser att gärningsmannen är skyldig och att det handlar om helt oprovocerat våld, där den uppenbara avsikten varit att döda offret. Vore det då helt fel att ta gärningsmannens liv, och sedan transplantera dennes hjärta/lungor till offret och på så sätt rädda offrets liv? Svarar man nej på den frågan, tycks det mig som att man prioriterar gärningsmannens liv framför offret. Även om detta än så länge handlar om ett teoretiskt exempel, ett tankeexperiment, föranleder det kanske att man funderar över viktiga principfrågor. Den dagen kanske kommer, när man åtminstone i vissa fall kan ge offret livet tillbaka, genom att ta mördarens liv. Och hur kommer vi då att agera. Vems liv kommer vi då att prioritera? Är det verkligen självklart att man i denna situation skall prioritera gärningsmannens liv?

Om du nu anser detta, tycker jag att du högt, för dig själv, skall försöka att detaljerat och logiskt motivera din ståndpunkt!

Låt mig, för att lägga sten på börda, ytterligare hårddra exemplet ovan. Antag att en person skjutits med ett skott i hjärtat inför massor av vittnen och övervakningskameror och att sedan gärningsmannen skjuts i hjärtat av polisen när han försöker fly. Både offer och gärningsman är vid liv, nätt och jämt, men behöver en omedelbar hjärttransplantation för att överleva. Båda råkar ha samma vävnadstyp och kan således ta emot ett hjärta från samma givare (i detta scenario är således inte scenariot med avstötning ännu löst). Endast ett hjärta av rätt typ finns tillgängligt och det brådskar med transplantationen. Vem skall nu få hjärtat? Här handlar det således om ett val (liknande val ställs läkare inför regelbundet, eftersom tillgången till organ är mindre än behovet). Är det nu självklart att det är gärningsmannens liv som skall räddas? Svarar man utan tvekan ja på denna fråga, förefaller det i alla fall mig som att man valt att ställa sig på ondskans sida.

Det skulle vara mycket intressant att göra en enkätundersökning på ovanstående för att se vad människor egentligen tycker, innerst inne. Du som läser detta får gärna höra av dig med dina synpunkter.

Ovan diskuterar jag huvudsakligen mord. Men resonemangen kan också överföras till grova våldsbrott i allmänhet. Vid grova våldtäkter (t ex gruppvåldtäkter) får ofta offret hela sitt liv förstört. Dels fysiskt. Kanske blir det så svåra skador i underlivet att offret alltid kommer att uppleva smärta vid samlag. När det gäller misshandel kanske offret blir invalid för livet. Men det blir också psykiska konsekvenser. Hur kommer den som upplevt en gruppvåldtäkt att känna inför män i fortsättningen? Kanske kommer hon aldrig att kunna ha en normal relation med en man. Och den gamla damen, som blev överfallen och rånad när hon gick genom parken, kanske inte vågar gå ut i fortsättningen. Även i dessa fall måste straffet på något sätt vara relaterat till offrets lidande. Att få 100 timmars samhällstjänst eller liknande efter att man svårt misshandlat och invalidiserat en person (vilket händer alltför ofta när det gäller ungdomar), upplever jag som djupt orättfärdigt. Och dessutom utgör det en oerhörd kränkning av offret.

På sätt och vis önskar jag att jag inte tyckte som jag tycker. Jag skulle vilja framstå som kärleksfull och tolerant och snäll, och tycka som alla andra. Och bli beundrad för vilken fin och god människa jag är. Men jag kan inte låtsas. Jag måste vara ärlig. Jag känner mig mer kluven till dödsstraffet än vad som kanske framgår ovan. Min avsikt är mer att få synpunkter och att få igång en debatt, än att komma med färdiga svar. Därför ger jag lite olika argument för och emot. Jag störs dock väldigt över att ett människoliv tycks vara så billigt i vår tid och i vårt land. På något sätt tror jag att det är nödvändigt att upprätta människovärdet på många olika sätt. En del av detta är att samhället måste signalera till de onda människorna, att ett människoliv är dyrbart och att priset för att släcka ett liv, eller skada en människa allvarligt, är synnerligen högt! Straffet måste på något sätt avspegla gärningen och inte bara relateras till vad som är bäst för gärningsmannen och dennes återanpassning. Rättvisa måste skipas genom straffet! De domar som utdöms måste vara rättfärdiga!

Ett avslutande exempel: Någon månad efter Andra Världskrigets slut besökte Churchill Berlin, där han visades runt av ryssarna. Ryktet om hans besök hade spritts till lokalbefolkningen och när han besökte det sönderbombade Riksdagshuset hade en stor folkskara samlats. Churchill hade ju varit Nazitysklands ärkefiende under 10 år och han hade hade ingen aning om hur de skulle reagera på hans besök. Hela Berlin låg i ruiner och tiotusentals berlinare hade dött under brittiska och amerikanska bombräder. Till hans stora förvåning möttes han av hurrarop och sympatiyttringar. Tyskarna tyckte givetvis att det var skönt att kriget var över och deras syn på nazisterna och Hitler hade radikalt förändrats när de insåg att det enda som nazisterna lämnade efter sig var elände, död och lidande. Churchill berättade senare att hans hat mot tyskarna dog efter Tysklands kapitulation och att han under sitt besök i Berlin rördes av deras sympatiyttringar och av deras utmärglade utseende och trasiga kläder. Tyska folket hade straffats hårt för sin ondska (Förintelsen, mord på tiotals miljoner människor — polacker, ryssar etc). Och nu hade de kapitulerat villkorslöst, dvs utan ära, och åratal av elände och hårt arbete väntade dem. Och mellan 7 och 9 miljoner tyskar hade dött under kriget. Det löste honom från hatet mot tyskarna. Och just detta är en viktig del av brottspåföljder. Straffet skall vara så hårt att offret/offren till och med skall tycka synd om gärningsmannen. Eller för att tala klartext, straffet skall innebära en förnedring av gärningsmannen, precis som tyska folket förnedrades efter freden 1945. Det var inte många tyskar som gick gick omkring med högburet huvud och stolt blick 1945. De skämdes. Och de hade mycket att skämmas för! Och på samma sätt skall en gärningsman skämmas för vad han gjort. Då först befrias offren från det som skett och kan gå vidare med sina liv. Brottspåföljden skall således inte bara hjälpa gärningsmannen tillbaka till ett normalt liv. Påföljdens viktigaste uppgift är att hjälpa de drabbade att gå vidare. Gärningsmannens väl och ve kommer långt ned på prioritetslistan!

Tillbaka till kontroversiella sidan.
Tillbaka till min artikel "Flodvågskatastrofen — Guds straff eller naturligt naturfenomen?"