"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2024 02 29 13:30

Tyska generalers samtal vid Trent Park

 

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

Följande utgör utdrag från olika samtal förda av höga tyska militärer, tillfångatagna av de Allierade och fängslade på herrgården Trent Park, strax norr om London. I salonger och fikarum fanns hemliga mikrofoner installerade och de samtal som fördes mellan de tyska officerarna spelades in. Den intresserade läsaren rekommenderas att läsa boken Tapping Hitler's Generals (editor Sönke Neitzel, Pen & Sword Books Ltd, 2007) för ytterligare detaljer.

General von Thoma, som kommenderade en pansardivision i Ryssland innan han tillfångatogs vid El Alamein (i Nordafrika), sade till den pronazistiske generalen Ludwig Cruwell under ett inspelat samtal i januari 1943, "Jag skäms verkligen över att vara officer". Han berättade vid detta samtal hur han hade talat med Chefen för Arméstaben, general Franz Halder, om de grymheter som begicks och fick svaret, "Detta är en politisk fråga, det har inget med mig att göra". När han förde frågan vidare till chefen för Wehrmacht (tyska armén), fick Thoma svaret, "Vill ni att jag skall föra frågan vidare. Om ni vill att jag skall föra frågan vidare kan vad som helst hända".

I ett annat samtal från december 1944 berättade generallöjtnant Heinrich Kittel för generalmajor Paul von Felbert, "Jag har bevittnat fruktansvärda saker. I Litauen, nära Dvinsk, förekom massavrättningar av judar. Avrättningarna utfördes av SS. Det var ca 155 SS-män och kanske 60 litauer, de sistnämnda är kända som de mest brutala människorna i världen. Jag låg i sängen en söndag morgon när jag hörde två salvor åtföljda av eld från finkalibriga vapen. Detta upprepades gång på gång.

När Kittel undersökte saken fann han "män, kvinnor och barn" — de räknades och fick klä av sig nakna. Bödlarna la först alla kläderna i en hög. Sedan fick 20 kvinnor ställa upp sig nakna på kanten till massgraven. De sköts och föll ner i graven.

"Hur gick det till?" frågade Felbert.

"De var vända mot graven", svarade Kittel. "Och sedan ställde sig 20 litauer bakom och sköt var och en i bakhuvudet och de föll ned i massgraven som käglor."

Kittel gav order om att sådana avrättningar inte fick äga rum "där människor kan se det. Om ni skjuter människor i skogen eller någon annanstans där folk inte kan se det," sade han till SS-männen, "är det er ensak. Men jag förbjuder att ni fortsätter att skjuta människor här. Vi tar vårt dricksvatten från djupa källor, och vi får bara likvatten där."

"Vad gjorde de med barnen?" frågade Felbert. Kittel, som lät väldigt upprörd enligt den person som överförde det inspelade samtalet till text, svarade, "De grep treåriga barn i håret, höll upp dem och sköt dem med en pistol och kastade ner dem i graven. Jag såg detta själv."

Generallöjtnant Hans Schaefer frågade då Kittel; "Grät de? Fattade de vad som väntade dem?"

"De visste precis vad som väntade dem", svarade Kittel. "De var apatiska. Jag är inte känslig själv, men sådana saker får det att vända sig i min mage."

Senare sade Kittel kallt, "Om man skulle utrota alla judar i världen samtidigt, skulle det inte finnas någon kvar som kunde anklaga oss. Dessa judar är en pest i öst!"

"Vad hände med de unga, vackra flickorna?", frågade Felbert, när samtalet kom in på koncentrationslägren. "Hamnade de i ett harem?" "Jag brydde mig inte om att ta reda på detta", svarade Kittel. "Jag fann att de blev mer resonabla [här är svårt att förstå vad Kittel menar]. Kvinnofrågan är ett mörkt kapitel. Du har ingen aning om vilka onda och dumma saker som görs."

I en annan konversation, senare samma dag, berättade Kittel för Schaefer om Auschwitz. "I övre Silesien (den del av Polen där många av lägren, bl a Auschwitz, låg) dödar de människor systematiskt. De gasas i en stor hall. Det är den största hemligheten av alla."

Lite senare sade han, "Jag kommer att hålla tyst om vad jag vet om dessa saker." Föga anande han att varje ord hade spelats in.

I ett samtal från februari 1945 diskuterade generalmajor Johannes Bruhn Förintelsen med Felbert och sade, "Jag måste anta, efter allt jag läst om Führern (dvs Hitler) att han känner till allt detta".

"Naturligtvis vet han allt", svarade Felbert. "Han är den som är ansvarig. Han till och med diskuterade det med Himmler."

En månad senare sade Bruhn — en av de få generaler som vid dessa samtal framstod som moraliskt högstående — att han ansåg att Tyskland inte förtjänade att segra längre "efter den blodsutgjutelse vi är skyldiga till, och som ett resultat av våra villfarelser och vår blodtörst förtjänar vi vårt öde."

Generallöjtnant Fritz von Broich svarade, "Vi sköt kvinnor som om de varit boskap. Det var ett stort stenbrott där 10 000 män, kvinnor och barn sköts De låg fortfarande i stenbrottet. Vi körde dit för att se. Det var det mest bestialiska jag någonsin sett".

Det var då som general von Choltitz, "räddaren" av Paris (Choltitz hade fått order av Hitler att jämna Paris med marken men vägrade att lyda denna order), berättade att när han var stationerad på Krim så klagade kommendanten på den flygplats han flög ifrån, "Gode Gud jag borde inte säga detta, men de har skjutit judar här i dagar." Choltitz antog att det handlade om de 36 000 judar som bodde i Sevastopol.

"Låt mig berätta", sade generalen greve Edwin von Rothkirch und Trach till general Bernhard Ramcke i en inspelning från den 13/3 1945, "gasningarna är inte det värsta".

"Vad hände?" frågade Ramcke. "Till att börja med fick människor gräva sina egna gravar. Sedan anlände arkebuseringsplutonen med kulsprutepistoler och mejade ner dem. Många av dem var inte döda när ett lager jord skyfflades över dem. De hade "packare" som packade kropparna, eftersom de föll i för snabbt. SS gjorde allt detta."

"Jag kände en SS-officer där ganska bra, och han sade, 'vill du fotografera en avrättning? De skjuts alltid på morgonen — men om du vill har vi några kvar och vi kan skjuta dem någon gång på eftermiddagen.'"

"Vi måste hålla oss till principen att vi bara lydde order," förklarade generallöjtnant Ferdinand Heim. "Vi måste hålla oss till den principen om vi skall kunna åstadkomma ett mer eller mindre effektivt försvar." Han tänkte givetvis på de kommande krigsförbrytarrättegångarna.

Generalmajor Walther Bruns påminde sig om attityden hos medlemmarna i den arkebuseringspluton som mördade tusentals judar i Riga, "Alla dessa cyniska anmärkningar! Om jag bara hade sett dessa skyttar, som avlöstes varje timma på grund av överansträngning, utföra sitt arbete med motvilja och inte med elaka anmärkningar som, 'Här kommer en judisk skönhet!'"

"Jag kan fortfarande se det framför mig — en vacker kvinna i en eldfärgad skjorta. Tala om att hålla rasen ren. I Riga låg de först med dem och sköt dem sedan för att hindra dem att skvallra.

Flygvapenöversten Erwin Josting erindrade sig en österrikare som tillfrågades av en löjtnant, "Vill du titta på? En underhållande show äger rum där nere. Massor av judar dödas."

Josting fortsatte, "Ladan var full av kvinnor och barn. Bensin hälldes över dem och de brändes levande. Du kan föreställa dig deras skrin!"

Ovanstående och ytterligare graverande fakta, som framkommit ur andra samtal förda vid Trent Park, kommer således inte från segrarna eller från offren. Inte heller har de framkommit vid pressande förhör. De kommer från de tyska militärerna själva, som i lugn och ro har samtalat med varandra, helt ovetande om att samtalen avlyssnades. Deras egna ord binder dem till deras avskyvärda brott.

 

Tillbaka till huvudsidan om Förintelsen
Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.

© Krister Renard