"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Svenska Kyrkan — Sanningens pelare eller vindflöjel?

I ICA-Kuriren 39/03 fanns en artikel med rubriken "Svensken har tappat tron på kyrkan".

Det är glest i kyrkbänkarna när kyrkoherde Lars Ericson inleder dagens predikan. Som vanligt. Sammanlagt är det sju själar som slutit upp denna söndag i Sånga kyrka, en rosa helgedom från 1300-talet som ligger nära Ångermanälven utanför Sollefteå. Då är kyrkvärden, organisten och kyrkoherden själv inräknade.

— Det kan ju kännas lite deppigt, naturligtvis, säger Ericson. Genom åren har han försökt locka folk genom att förlägga gudstjänsterna ute i naturen eller i församlingshemmet för kyrkkaffets skull, ibland med viss framgång, men det vill sig aldrig på allvar.

I artikeln hänvisar man till Kjell-Albin Abrahamson, Sveriges Radios Östeuropakorrespondent sedan många år. Denne menar att Svenska Kyrkan blivit för urvattnad och blaskig och mesig. Och ärkebiskop K G Hammar har, enligt Abrahamson, som ingen annan givit flummigheten ett ansikte. Kyrkan predikar bara det som är politiskt korrekt, utmanar aldrig, konfronterar aldrig orättfärdighet och själviskhet, som är dess kallelse. Allt är i tidens anda; källsortering, hänsyn till djur, positivt tänkande och glutenfria oblater (det senare är jättebra, men kan inte ersätta Jesus). Abrahamson sammanfattar:

Något märkligt håller på att hända med den svenska kyrkan. Först skildes den från staten, och det är ju bra. Nu håller den på att skiljas från kristendomen. Och det är ju mindre bra.

Som sagt, något märkligt håller på att hända med Svenska Kyrkan. Utvecklingen har pågått i många år och visar inga tecken på kursändring. Nu kan man kanske säga att det som sker inte är speciellt anmärkningsvärt med tanke på att Svenska Kyrkan fortfarande är politiskt styrd, även om den inte längre är en statskyrka i egentlig mening. Vad som är Guds absoluta och okränkbara sanningar (vilka är utgångspunkten för den kristna tron — en kyrka som inte böjer sig under Gud är ingen kyrka) kan inte avgöras genom omröstning i en politisk nämnd, där medlemmarna styrs av politisk korrekhet och det som den nyckfulla tidsandan just för stunden betraktar som självklart, och där Bibeln reducerats till en samling myter och sagor. Detta inser till och med intelligenta och ärliga ateister.

Jag minns när Jan Guillou, som såvitt jag vet är ateist, på 1970-talet (tror jag det var) skrev en artikel i Stockholms Universitets Studentkårs tidskrift (Gaudeamus — ofta i folkmun kallad "Gadden"), som handlade om kvinnliga präster (ett hett diskussionsämne just då). Jag kommer inte ihåg den exakta formuleringen men ungefär så här skrev han, "Om det finns en allsmäktig Gud så kan hans beslut inte rubbas av mänskliga åsikter". Guillous slutsats blev att kvinnoprästfrågan, utifrån ett kristet perspektiv, inte var en köns- eller jämställdhetsfråga (vilket dåtidens Godhetskör ansåg) utan en teologisk fråga, dvs det handlade om vad Gud ansåg (om det nu fanns en Gud). Och vem som helst, som kan tänka själv (vilket dessvärre exkluderar medlemmarna i Godhetskören), vare sig man är ateist eller kristen, kommer fram till samma självklara slutsats som Guillou.

Innan jag går vidare vill jag påpeka att det självklart inom Svenska Kyrkan finns präster som är sanna gudsmän och gudskvinnor (personligen har jag inga problem med kvinnliga präster så länge de är kristna i Bibelns mening — man kan f ö inte vara kristen i någon annan mening). Det finns församlingar i Svenska Kyrkan, där troende präster dominerar, och som genomsyras av en djup andlighet och en tro på Gud, och som inte begränsas av politisk korrekthet. Jag har full respekt för de präster och lekmän som väljer att stanna kvar i Svenska Kyrkan och som hoppas att inifrån kunna förändra den till det bättre. Tyvärr är deras möjligheter till avancemang mikroskopiska, i varje fall om ledningen får reda på att de verkligen tror på Gud.

Det råder ingen som helst tvekan om att Svenska Kyrkans ledning och alltför många av dess präster för länge sedan lämnat den kristna tron (såsom den definieras av Jesu klara ord — någon annan definition av kristen tro kan knappast finnas) och ersatt denna med ett politiskt korrekt nonsensbudskap, där man mer fungerar som en vindflöjel än som ljuset på berget och som saltet som hindrar förruttnelsen i världen (bibliska symboler för Guds församling).

Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schlaug skrev för ett par år sedan en krönika i tidningen Dagen (090929). Schlaug, som enligt egen uppgift är icke troende, säger där bl a:

En kyrka som anpassar sina grundläggande teser efter politiska vindar känns mycket trevlig, men alls inte trovärdig. Jag tror, att om det finns en Gud, så inte anpassar han sig till det som för tillfället uppfattas som politiskt korrekt.

…En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka.

…Ska man tro på en Gud och på en skrift man anser är helig, då ska man också göra det. Allt annat blir fånigt.

Och Schlaug är inte ensam. I londontidningen Daily Mail kunde man den 2/1 1999 läsa en artikel med rubriken, "Retorik, flyktingar och ärkebiskopen".

Vad är det hos Ärkebiskopen av Canterbury som så ofelbart leder honom till att alltid exakt slå an fel ton i fel ögonblick och på fel sätt?

När nationen är totalt svältfödd på andlig ledning, med moraliska värderingar hotade som aldrig förr, kyrkorna tomma, familjen, den religiösa trons fundament, i kris, och kristenhetens bidrag till Milleniumdomen (världens största kupolformade byggnad, som byggdes i London inför milleniumskiftet) förvisad till status av uselt jippo — ett kors tillverkat av gamla TV-apparater — nöjer sig Dr George Carey [dvs ärkebiskopen] med ett nyårsbudskap som dryper av politisk korrekthet.

Det tycks som att Anglikanska Kyrkan i England har ungefär samma problem som den svenska. Många afrikanska kyrkor, där man står för apostolisk kristen tro, samarbetar inte längre med den engelska Anglikanska Kyrkan (och inte heller med den svenska). Som jag brukar säga så finns det två lika goda skäl att lämna Svenska Kyrkan (en del av de troende präster som finns kvar i Svenska Kyrkan upplever en kallelse från Gud att vara kvar där och det har jag full respekt för, man måste lyda sin kallelse):

1. Man är ateist.
2. Man är kristen i Bibelns mening (dvs man tror att Jesus menade vad han sade — om nu inte Jesus menade vad han sade, kan man undra varför han inte sade vad han menade).

Magnus Malm skrev i artikeln "Om kärlekens omdefiniering i ett kallnande samhälle" i Ars Medicina nr 3-4 1999:

Nu kunde man kanske vänta sig att den kristna kyrkan skulle företräda en mer märgfull syn på kärleken, eftersom detta ord förekommer så flitigt i den kristna förkunnelsen. Det finns dock illavarslande tecken till att sekulariseringen blöder igenom de ytliga ordplåstren i kyrkan. Om inte kärlekens sexualisering slagit igenom i kyrkan, så är åtminstone dess sentimentalisering på bred frammarsch även där. Man kan urskilja två drag i den processen. Dels att skilja kärleken från sanningen, från frågan om sant eller falskt. Resultatet blir lögn i kärlekens namn. Dels att skilja kärleken från rättfärdigheten, från frågan om rätt eller fel. Resultatet blir orättfärdighet i kärlekens namn....

... Kärleken börjar inte med hur det borde vara, den börjar med hur det faktiskt är. När kärleken är blind för sanningen dör den.

Sak samma med den falska tröstens förkunnelse och själavård, som i kärlekens namn alltid talar bekräftelse och uppmuntran till människor utan att någonsin sätta gränser för orättfärdigheten, avslöja våra lögner och försvar, kalla till omvändelse och efterföljelse. Det är som i barnuppfostran: att alltid tolka kärlek som att ge efter för barnets önskningar och aldrig ställa några krav, skapar inte trygga barn utan osäkra och konturlösa, och visar sig till slut vara ett kärlekslöst svek mot dem.

Svenska Kyrkans ledning och alltför många av dess präster förväxlar sann kärlek med politisk korrekthet. Genom att sällan eller aldrig ställa sig på sanningens sida, utan offra sanningen på den politiska korrekthetens altare, sviker man sitt heliga uppdrag och i stället för att rädda människor bidrar man till att de går förlorade. Detta är ett fruktansvärt svek mot de människor man är kallad att betjäna.

Häromdagen fick jag en skrift, författad av en god vän, som har brottats med frågan om han skall vara kvar i Svenska Kyrkan eller ej (av de skäl jag anger ovan). Min gode vän, som är med i EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, anknuten till Svenska Kyrkan), är djupt troende och känner stor sorg och frustration över Svenska Kyrkans utveckling. Han har botaniserat en del på Svenska Kyrkans hemsida. Bl a så har han gått igenom många av artiklarna i en avdelning som heter "Fråga prästen", där ett antal präster svarar på frågor från allmänheten. Där hävdas att Bibelns Gud och Allah är samma Gud, att föräktenskapliga förbindelser är ok och att ockultism är tillåtet för en kristen. Sådana påståenden är helt oförenliga med Bibeln och med Jesu undervisning. Det verkar rimligt att antaga att dessa svar på något sätt avspeglar åsikterna hos Svenska Kyrkans ledning, och därmed utgör Svenska Kyrkans officiella ståndpunkt.

Jag har själv surfat runt lite på denna avdelning och finner svar av olika kvaliteter (det är uppenbart att de präster som besvarar inkomna frågor befinner sig på olika ställen på trosskalan). En del svar är ganska bra, men väldigt mycket är mer filosofi än kristendom, där man av rädsla för att stöta sig med människor säger det folk vill höra, dvs det som är politiskt korrekt. Man säger egentligen ingenting (eller nästan ingenting) men man gör det i många vackra och politiskt korrekta ord. Tittar man på enskilda svar är de ofta försiktiga och man balanserar verkligen på slak lina. Det är inte helt lätt att förstå vad de menar i vissa fall. Det är ett väldigt mumlande och många "om" och "utifall att" och "men" och "å ena sidan... å andra sidan".

Jag har inte funnit något ställe som uttryckligen säger att Allah och Bibelns Gud (Jehova) är samma Gud (vilket min gode vän påstår i sin skrift), men ändå är det i praktiken vad man säger om man läser mellan raderna. Och i andra sammanhang har jag hört präster klart påstå detta.

Låt mig ge ett exempel: I Östersundsposten hade man i december 1992 en artikel med titeln "Visst finns helvetet". Man ställde där tolv frågor till fem präster. Fråga nummer ett var, "Är Herren [dvs Bibelns Gud], Allah och Buddha samma Gud?" En kyrkoherde i Östersund svarade, "Ja", medan en hovpredikant från Frösön, var ännu klarare i sin oklarhet och gav svaret, "Tveklöst ja!". Detta trots att inte ens en gång Buddha själv betraktade sig som en gud, vilket en präst i Svenska Kyrkan borde veta med tanke på att ämnet religionshistoria ingår i prästutbildningen. Detta var således läget 1992 och det har knappast blivit bättre sedan dess.

Slutsatsen, utifrån uttalanden av nuvarande ärkebiskopen Anders Wejryd (för att inte tala om förre ärkebiskopen K G Hammar) och andra biskopar och präster, plus det som sägs på Kyrkans hemsida, blir att Svenska Kyrkan inte längre är en kristen kyrka (däremot finns det isolerade öar av genuin kristendom inom Svenska Kyrkan, men det är en annan historia).

Svenska Kyrkan kan snarare jämföras med Sveriges Riksdag än med en kristen kyrka. Sveriges Riksdag kan ju inte kallas kristen precis (i likhet med Svenska Kyrkan), men det finns enstaka kristna riksdagsmän (som motsvarar öarna av tro inom Svenska Kyrkan), vilka ibland träffas i den s k Riksdagens kristna grupp.

Som sagt läs gärna min gode väns sammanfattning av läget i vår s k folkkyrka! Han ger också där en bra sammanfattning av Svenska Kyrkans styrdokument. Surfa även runt lite på Svenska Kyrkans hemsida. (speciellt "Fråga prästen") för att bilda dig en egen uppfattning.

Som jag påpekat på andra ställen så finns egentligen bara två möjliga vägval för en kristen församling. Antingen är man kall eller varm, antingen tror man på en övernaturlig Gud eller inte. Att försöka reducera Gud till vår mänskliga nivå, och tro att Gud låter sig styras av de olika kyrkopolitiska partierna, och de åsikter som just nu råkar vara inne, är absurt. En sådan Gud vore inte värd att tillbe. Lika absurt är att försöka begränsa Gud genom att hänvisa till vetenskapen (vilket Svenska Kyrkan klart och tydligt gör på sin hemsida). Vetenskapen studerar de regelbundna processer som beskrivs av naturlagar, och ger oss sedan användbara modeller av den fysiska verkligheten och inget annat. Huruvida det existerar mirakler är inte en vetenskaplig fråga (eftersom mirakler utgör undantag från naturlagarna) utan en trosfråga. Att tro att vetenskapen står över Gud, innebär en grov missuppfattning av vetenskapens status och ingen seriös forskare skulle påstå något sådant (bortsett från teologer och biologer eller möjligen vissa ateistiska forskare inom andra discipliner, som utan att själva märka det, halkat ner i ideologins gyttjedike).

En ljum kyrka, å andra sidan, som försöker tillfredsställa alla genom att välja någon slags medelväg, är inte heller biblisk. En kyrka som valt denna väg är lika omöjlig som en kristen ateist. Uppenbarelseboken säger att en sådan församling skall Gud utspy ur sin mun. Det är uppenbart att Gud föredrar en rejäl ateist, som står för sin ateism, framför en ljum "kristen" som försöker köpa sig gunst med världen och med media genom att enbart säga det som folk vill höra.

Svenska Kyrkan är inte svenska folkets församling (i den mening att de kan bestämma över vad som är Guds Ord). Den är inte heller ärkebiskopens församling. Eller teologernas församling. Den är inte politikernas församling. Den är inte det s k intellektuella etablissemangets församling. Om Svenska Kyrkan är en kyrka värd namnet så är den Guds församling här på jorden!!! Då står den för Guds Ord och böjer sig inte för politisk korrekhet och medlöperiets ynkliga parodi på kärlek och vishet. Om Kyrkan levde upp till detta, skulle den kunna förändra vårt land till det bättre! Nu skrattar människor åt Svenska Kyrkan och inser att det inte handlar om verklig kristendom. Pastor Jansson har talat...

Halv kristendom tolereras men föraktas.
Hel kristendom respekteras men förföljs.

Något ytterligare alternativ gives icke. Så det är bara att välja. Personligen blir jag hellre förföljd än föraktad.