"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Några spridda tankar i sommarkvällen (2007)

"The time has come", the Walrus said,
"to think of many things
— Of shoes and ships
and sealing wax.
Of cabbages and kings.
And why the sea is boiling hot.
And whether pigs have wings."
                Lewis Caroll

 

Då och då har tanken kommit för mig att starta en blogg, där man kan dela aktuella tankar och händelser lite mer spontant och direkt än via långa artiklar. Det som avhåller mig är dels att det finns ett initialmotstånd som måste övervinnas. Man måste börja med att ta reda på var och hur man kan lägga upp en blogg och sätta sig in i hur allting runt bloggandet fungerar (RSS etc). Men sådant kan övervinnas. Vad som känns betydligt mer betungande är att de flesta bloggar har en kommentarfunktion, vilken i mitt fall antagligen skulle bli överöst av elaka och dumma kommentarer. Mina åsikter ligger ju liksom lite utanför det som anses vara politiskt korrekt. Jag hade tidigare ett diskussionsforum som jag tvingades att lägga ned på grund av att det bombarderades med oseriösa inlägg, så jag vet vad jag talar om. Nu kan man ju välja att inte ha en kommentarfunktion, men då tappar man ju också lite av tanken med bloggandet. Men jag inser att bloggar har vissa fördelar när det gäller att nå ut. Ändringar i bloggen annonseras automatisk på olika sajter och direkt till prenumeranter, och någon kodning behöver man tydligen inte tänka på. Men, som sagt, jag drar mig. Dessutom kan en konventionell hemsida fungera likartat som en blogg, rent praktiskt. Den här artikeln är i alla fall ett försök att dela några spridda sommartankar av bloggkaraktär.

Under sommarkvällar och sommarnätter, när man är ledig från skola och allt annat, har man tid att läsa och tid att begrunda. Och det finns mycket intressant att ta del av och fundera över. Ofta är det nyhetstorka sommartid, och då tar media fram diverse pseudonyheter för att inte helt tystna. Dessa "pseudonyheter" är ofta väldigt avslöjande eftersom de visar på medias egen agenda. När det finns riktiga och viktiga nyheter, har media inte tid och plats att lyfta fram sina egna ideologiska preferenser på samma sätt — fast det kompenserar man ju genom att kraftigt snedvinkla de riktiga nyheterna. Sommartid behöver man inte nöja sig med att vinkla givna nyheter, man kan till och med bestämma vad som är nyheter! På SVT 24 den 2/8 2007 var i denna anda en av de "stora nyheterna" att Aktuellt nu hade granskat det kristna Andreasgymnasiet i Stockholm. Dvs granskat och granskat, de hade talat med gymnasiets rektor per telefon och hon hade ärligt och uppriktigt svarat på de frågor hon fick. Man skriver:

Eleverna på Andreasgymnasiet i Stockholm får lära sig att homosexualitet är synd, rapporterar SVT:s Aktuellt. Skolan lär också ut att evolutionsläran är en av många teorier och att abort är detsamma som att döda barn.

Det var verkligen intressanta nyheter! Dessvärre glömde man att berätta en massa saker. T ex att rektorn under telefonintervjun poängterade, att även om Bibeln säger att homosexualitet är en synd, så älskar Gud de homosexuella. Hade man velat ge en rättvisande bild av kristendomens inställning till sexuell läggning, borde man också ha nämnt att alla människor, enligt den kristna tron, har samma värde, oavsett sexuell läggning, ras, religion etc. När det gäller abort kan man helt kort undra — om abort inte är att döda ett barn, vad är det då? Förklara det gärna för mig! Men nu var det egentligen inte det jag tänkte kommentera, utan passusen om evolutionen. Man konstaterar (uppenbarligen fylld av fasa) att skolan i fråga lär ut att "evolutionsläran är en av många teorier". Ehhhhh...? Det är så man tar sig för pannan. Är inte evolutionsläran en av många teorier då? Det man brukar kalla evolutionsscenariot utgör en slags allmän metafysisk tankegång om att allt liv har utvecklats gradvis. Eftersom ett scenario inte anger några specifika mekanismer eller lagar bakom det som sker, kan det inte falsifieras och har därför inget med vetenskap att göra, även om det kan fungera som en slags utgångspunkt för vetenskap. En vetenskaplig teori för evolutionen innebär inte bara en allmänt hållen tankegång om att livet har utvecklats, utan innefattar detaljerade och logiskt konsistenta modeller som förklarar mekanismerna bakom denna utveckling. Teorins mekanismer måste sedan genom experiment och observationer testas mot verkligheten och det måste vara möjligt att falsifiera teorin om den skulle visa sig vara felaktig (det måste alltså vara möjligt att genom observation och experiment motbevisa teorin — detta brukar kallas Poppers falsifikationskriterium). Darwinismen, eller kanske snarare neo-darwinismen (Darwins ursprungliga teori kompletterad med de senaste rönen inom genetik, molekylärbiologi, informationsteori, biomatematik etc) är en sådan vetenskaplig evolutionsmodell, eller i varje fall försök till en modell (det är tveksamt om den verkligen uppfyller Poppers krav på falsifierbarhet).

Men, något som ytterst sällan nämns är att det vid sidan av darwinismen finns ytterligare evolutionsmodeller, vilka postulerar delvis andra mekanismer. Exempel är; Makromutationsteorin, endosymbiontteorin och Stuart Kauffmanns självorganisationsmodell (detaljer om dessa alternativa teorier återfinns i olika artiklar i min avdelning om skapelse/evolution, bl a här). Huruvida dessa alternativa teorier är sanna eller ej, och huruvida det är få eller många forskare som ansluter sig till dem, är irrelevant. Teorierna finns där, och de är vetenskapliga. När Aktuellt, uppenbarligen djupt chockerade, konstaterar att Andreasgymnasiet lär ut att det finns flera olika förklaringsmodeller till arternas uppkomst, visar man att man inte förstått vetenskapens natur. Det vore snarare anmärkningsvärt om det inte fanns flera konkurrerande förklaringsmodeller. Speciellt när det gäller en så komplicerad och notoriskt svårstuderad frågeställning som arternas uppkomst, där vi till stora delar är begränsade till att studera spåren av det som varit. Även om experiment som görs idag bekräftar vissa delar av evolutionen, utgör detta inte något absolut bevis för att det var så det gick till. Det visar bara att det skulle kunna ha gått till på detta sätt! Det är just detta som är problemet och begränsningen med historiska teorier (dvs teorier som handlar om det förflutna). Och som gör att man här måste vara extra försiktig och ödmjuk. Nu misstänker jag att Aktuellt i uttrycket "många teorier" också räknar in intelligent design, eller som man ofta säger, ID, och att det framför allt är detta man upprörs över, dvs att ID framställs som en seriöst konkurrerande teori vid sidan av darwinismen.

Enligt min ringa mening är ID inte en strikt naturvetenskaplig teori. Den grundläggande frågan är dock inte om ID utgör en vetenskaplig teori eller ej. Frågan är i stället om ID är sann! Det senare verkar man märkligt nog betrakta som en meningslös pseudofråga, medan den egentligen borde vara själva kärnfrågan. Oavsett om intelligent design är naturvetenskap eller ej, är det ändå rimligt att diskutera detta perspektiv vid sidan av de olika evolutionsteorierna. Inte minst med tanke på att det handlar om frågor som ligger i metafysikens gränsland.

Det är märkligt hur man i den politiska korrekthetens namn är så rädd för kritik mot just evolutionen. Fysikern Lee Smolin skriver i sin bok (jag skriver inte fel, det är enbart små bokstäver i titeln) the trouble with physics, "Även de smartaste och mest välmenande forskare kan gå vilse utan den disciplin det innebär att behöva övertyga skeptiker". Även om skeptikerna har fel, kommer en teori att skärpas när den kritiseras. "Järn skärper järn", säger Bibeln. Evolutionsteorin har allt att vinna på att seriöst fundera över och bemöta kritikernas argument.

I Skolverkets publikation "Skolan och den vetenskapliga teorin om evolutionen" (återfinns på Skolverkets hemsida — sök på "intelligent design") anger man riktlinjer för hur man som lärare skall förhålla sig till intelligent design. Man skriver bl a:

Undervisningen i skolan skall alltså bygga på vetenskaplig grund, vilket kräver utbildade lärare med goda ämneskunskaper. Kraven på vetenskaplig grund, saklighet och allsidighet innebär att vetenskapens kunskapsläge, anpassat till elevernas ålder, skall vara utgångspunkten. Skolan skall också lära eleverna att förstå samspelet mellan empiriska iakttagelser och teoretiska modeller och ge dem redskap att kritiskt granska information och att sakligt värdera den.

Mycket bra, och jag kunde inte sagt det bättre själv. Men, att kritiskt granska information, måste ju också innebära att kritiskt granska teorierna för universums, livets och arternas ursprung. Eller har jag missuppfattat något? Man fortsätter, och säger omedelbart emot sig själv:

Grunden för skolans undervisning om livets uppkomst och utveckling skall vara den vetenskapliga teorin om evolutionen.

När jag läste detta höll jag på att ramla av stolen. Jag trodde inte det var sant. Hur kunde man göra en sådan tavla? För att läsaren skall förstå vad jag menar låt mig ta ett exempel. Det finns ett antal fysikaliska teorier som försöker förklara materiens och därmed universums innersta väsen. Vilka är de minsta byggstenarna? Vad är egentligen rum och tid etc? Några av dessa teorier är; supersträngteorin, kvantgravitationsteorin, lattice theory, loop quantum gravity, M-teori etc. Antag nu att Skolverket skulle ha skrivit följande i något av sina styrdokument; "Grunden för skolans undervisning om materiens och rum-tidens struktur skall vara den vetenskapliga M-teorin". Läsaren kanske nu förstår vad jag försöker säga. Skolverket kan inte bestämma vilken vetenskaplig teori som är sann!!! Det är upp till forskarsamhället att avgöra, eller hur!? Och forskarnas slutsatser bygger på observationer och experiment och inte på Skolverkets styrdokument! Förstår läsaren nu min upprördhet?

Skolverkets formulering visar att man är så ivrig att vara politiskt korrekt att man slår knut på sig själv. Vad man borde skrivit vore något i stil med, "Grunden för skolans undervisning om livets uppkomst och utveckling skall vara den vetenskapliga metoden och den vetenskapliga diskussion som förekommer inom aktuella ämnesområden". Skolan och dess uppdragsgivare Riksdagen kan bestämma att man i skolans naturvetenskapliga undervisning skall utgå från den vetenskapliga metoden (synnerligen rimligt - eller hur?). Det är precis sådana riktlinjer som Skolverk och skolpolitiker kan och skall ange. Men Skolverk och Riksdag kan inte bestämma vilken vetenskaplig teori som är sann. Teorier kommer och går. Vetenskap är inte absolut sanning, det handlar om kunskap under utveckling. Jag skrev till Skolverket och föreslog ovanstående ändring, men fick inget svar (vilket jag knappast förväntat mig).

För övrigt kan jag inte låta bli att undra om Aktuellt skulle tycka det vore lika anmärkningsvärt om man i en skola undervisade om att "M-teorin är en av många teorier för materiens uppbyggnad". Det är ju nämligen precis så det är. Den är en av många teorier! Och det finns inget som helst kontroversiellt i det.

Man kan undra varför evolutionsteorin särbehandlas på detta sätt. Den tycks köra i sin egen gräddfil. För något år sedan förekom en intressant debatt i SFAI-tidningen (en facktidning för narkos- och intensivvårdsläkare). Det hela började med en artikel i nr 3/2006 av Sture Blomberg (docent i anestesi & intensivvård vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset) med rubriken "Darwins lära om evolutionen — är den verkligen trovärdig?". Han skriver där bl a:

Det verkar, som om alla vetenskapliga regler kollapsar inför evolutionsteorin, som om det rörde sig om två olika vetenskapliga världar. I den ena världen, som omfattar alla "bevisande" vetenskaper förutom evolutionsteorin, gäller väldigt strikta vetenskapliga regler; Om oddsen för andra faktorer gentemot slumpen är större än 19:1 gäller, att slumpen är utesluten som orsak till variationerna. Den andra världen omfattar bara evolutionsteorin. I den världen gäller, att slumpen alltid är orsaken, hur liten sannolikheten för denna än är. Varför har man andra och diametralt motsatta vetenskapliga regler avseende sannolikheter när det gäller evolutionsteorin?

Artikeln var seriös och kritiken mot evolutionen var förhållandevis försiktig (annars hade den knappast tagits in i tidningen). Som vid all annan kritik mot den heliga evolutionen så blev det som att trampa i ett jordgetingbo. Nu har ju läkare rätt mycket humor och rubrikerna på motartiklarna som kom i följande nummer var rätt fyndiga. Ett exempel, "Your brain fell out". En ännu mer fyndig rubrik (med tanke på att tidningen vänder sig till bl a narkosläkare) var "Ett grovt bedövningsförsök". Men även om rubrikerna hade en viss godmodig humor, så var själva artiklarna annat än godmodiga. Man var rejält upprörd och arg över att någon kunde kritisera den heliga evolutionen (man skrev givetvis inte helig, men eftersom vreden var helig, så måste väl evolutionen också vara helig) och att chefredaktören hade mage att släppa fram en sådan artikel. Den senare fick skriva en lång ledare och ursäkta sig (mea culpa, mea maxima culpa). Jag misstänker att han sitter ganska löst i sadeln sedan dess, och det skulle inte förvåna mig om vi rätt snart får se en ny chefredaktör för SFAI-tidningen.

Hur som helst så tycker jag att Blomberg satte fingret på en viktig sak. Varför kollapsar alla normala vetenskapliga regler och all vetenskaplig försiktighet och ödmjukhet inför evolutionsteorin? Jo, det är väldigt enkelt. Debatten handlar egentligen inte om vetenskap, utan om religion. Känslorna svallar eftersom ateisten upplever varje form av kritik mot evolutionsteorin som djupt personlig. Evolutionsteorin är absolut nödvändigt för ateismen, vilket gjort att evolutionsteorin fått starka ideologiska och religiösa övertoner. Därför har den också fått en slags principiell roll i den allmänna debatten. Ungefär som kejsaren i det gamla Rom. Det ateistiska samhället står och faller med evolutionen. Alltså får den inte granskas eller ifrågasättas. Endast ödmjukt tillbes.

Apropå evolutionen så har jag läst väldigt mycket i sommar, bl a två halvpopulära böcker (plus en mer fackbetonad bok) i fysik — Goldilock's enigma av Paul Davies och ovan nämnda the problem with physics av Lee Smolin. Båda böckerna behandlar grundläggande frågor om universums minsta byggstenar, rum och tid och fysikens utveckling. I båda böckerna diskuterar man intelligent design som en möjlighet (även om författarna själva inte ansluter sig till detta synsätt). Men att bara nämna intelligent design, utan att idiotförklara det, är livsfarligt om man vill bli tagen på allvar. Därför är det intressant att se hur båda författarna ivrigt betygar evolutionen sin stora vördnad. De poängterar båda på flera ställen att evolutionsteorin är bevisad bortom varje tvivel och att den är en av vetenskapens absolut säkraste teorier. Detta trots att deras böcker inte alls handlar om arternas utveckling (jag antar att alla böcker som ges ut i Nordkorea på samma sätt innehåller en hyllning till Kim Jong il och dennes geniala förmåga att skapa välstånd och lycka — oavsett vad boken handlar om). Samtidigt är Davies och Smolin oerhört öppna när det gäller fysikens teorier. Smolin spekulerar t ex i att vissa grundläggande fysikaliska teorier, som under lång tid betraktats som absoluta sanningar, kanske inte riktigt håller (bl a Einsteins speciella relativitetsteori). Han är också öppen för att det kan finnas ytterligare naturkrafter utöver de fyra idag kända (varav gravitation och elektromagnetism är två). Och det är ju egentligen ganska självklart. Vetenskapen utvecklas hela tiden. Hur sannolikt är det då att de mekanismer, som Einstein postulerade 1905, utgör hela sanningen när det gäller föremål som rör sig med hastigheter nära ljusets!? Och hur sannolikt är det då att de mekanismer, som Darwin postulerade 1859, utgör hela sanningen när det gäller arternas uppkomst!? Hur många teorier varar i 150 år utan att kompletteras och förändras? Därför känns det inte ens trovärdigt att darwinismen för alltid skulle vara den slutgiltiga förklaringen till de olika arterna (även om darwinismen senare utvidgats med insikter i genetik etc, bygger den fortfarande på Darwins två grundprinciper; slumpmässig variation och naturligt urval).

Genom att göra en "pudel" inför den heliga evolutionen får man så nådigt tillstånd att visa, i varje fall lite grand, öppenhet inför universums mysterium. Hade Davies och Smolin bara antytt att evolutionsteorin skulle vara ofullständig eller rent av felaktig, är jag helt säker på att de hade fått ge ut sina böcker på helt andra och mindre välrenommerade förlag! Plus att de skulle blivit totalt utfrysta i många vetenskapliga sammanhang. Det påminner som sagt lite om Romarriket. Bara man erkände kejsaren som gud, var man sedan fri att dyrka sina andra gudar. Men gjorde man inte detta, som t ex de kristna, återstod bara lejonen på Colosseum. Det är därför patetiskt att se hur alltfler kristna nu böjer knä inför "kejsaren", dvs evolutionen, trots att denna är totalt oförenlig med den Gud som Jesus uppenbarar. Evolutionens mördargud är absoluta motsatsen till den kärlekens Gud som Nya Testamentet talar om! Evolutionen säger, "Bort med med det svaga, det har ingen plats i den grymma kampen för att överleva". Om Bibelns Gud säger profeten Jesaja, "Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en tynande veke skall han icke utsläcka" (Jes 42:3). Bibelns Gud är den tillspillogivna människans Gud. En Gud som älskar oss förbehållslöst trots våra svagheter och tillkortakommanden. Evolutionens gud (dvs den påstådda gud som vissa kristna menar ligger bakom evolutionen) är samma gud som nazisterna tillbad. Elitens, maktens och den vrålande pöbelns gud.
     Men vad gör man inte för att få frid med världen?! Underkastar man sig evolutionen, kan man sedan fortsätta att tillbe sina gudar. Frågan är dock vilken gud man då tillber. Frid med världen innebär inte nödvändigtvis frid med Gud!

Frid med världen ja! Längst fram i Pridefestivalens parad gick i år ett antal präster (vid sidan av regeringsmedlemmar och andra kändisar). Och här ser vi en annan gud som man idag måste svära trohet till för att få frid med världen. Homoerotikens gud! Erkänner man att homosexualitet är (minst) lika normalt som heterosexualitet, då har man biljetten till medverkan i TV, radio och andra media (frågan om homosexualitet är givetvis komplicerad och här återfinner läsaren en mer utförlig diskussion i ämnet). Egentligen ganska intressant hur allting upprepas! Människan är densamma, det är bara avgudarna som växlar. Att Svenska Kyrkan böjer knä för avgudarna är också en tröttsam upprepning. Redan Gamla Testamentet berättar om hur prästerna i hemlighet tillbad avgudar. I Hesekiel kapitel 8 (vers 7-18) läser vi:

Sedan förde han [dvs Guds Ande — gäller också i den följande texten] mig till förgårdens ingång [dvs förgården till det heliga templet i Jerusalem], och jag fick där se ett hål i väggen.
Och han sade till mig: "Du människobarn, bryt igenom väggen." Då bröt jag igenom väggen och fick nu se en dörr.
Och han sade till mig: "Gå in och se vilka onda styggelser de här bedriver."
När jag nu kom in, fick jag se allahanda bilder av vederstyggliga kräldjur och fyrfotadjur, också Israels hus' alla eländiga avgudar, inristade runt omkring på väggarna.
Och framför dem stod sjuttio av: de äldste i Israels hus, och Jaasanja, Safans son, stod mitt ibland dem, och var och en av dem hade sitt rökelsekar i handen, och vällukt steg upp från rökelsemolnet.
Och han sade till mig: "Du människobarn, ser du vad de äldste i Israels hus bedriver i mörkret, var och en i sin avgudakammare? Ty de säger: 'HERREN ser oss icke, HERREN har övergivit landet.'".
Därefter sade han till mig: "Du skall få se ännu flera, större styggelser som dessa bedriver."
Och han förde mig fram mot ingången till norra porten på HERRENS hus, och se, där satt kvinnor som begrät Tammus [en fenisisk avgud].
Och han sade till mig: "Du människobarn, ser du detta? Men du skall få se ännu flera styggelser, större än dessa."
Och han förde mig till den inre förgården till HERRENS hus, och se, vid ingången till HERRENS tempel, mellan förhuset och altaret, stod cirka tjugufem män, som vände ryggarna åt HERRENS tempel och ansiktena åt öster, och som tillbad solen i öster.
Och han sade till mig: "Du människobarn, ser du detta? Är det inte nog för Juda hus att bedriva de styggelser som de här har bedrivit, eftersom de nu också har uppfyllt landet med orätt och åter har förtörnat mig? Se nu hur de sätter vinträdskvisten för näsan!
Därför skall också jag utföra mitt: verk i vrede; jag skall inte visa någon skonsamhet och inte ha någon misskund. Och om de än ropar med hög röst inför mig, skall jag ändå icke höra dem."

Konsekvensen av prästernas avgudadyrkan läser vi i Hesekiel 11:23:

Och HERRENS härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade på berget öster om staden.

Kyrkans uppgift är inte att vara politiskt korrekt och enbart avspegla de åsikter som just nu anses vara de rätta. Kyrkans uppgift är att vara ett sanningens ljus i världen. Kyrkan skall inte tillbe den fallna världens avgudar, den skall vara den levande Gudens röst! Om inte, har kyrkan tappat sitt uppdrag och Guds härlighet lämnar kyrkan. Kvar blir bara byggnaderna som ett slags trosmuseum. Gudstjänsterna reduceras till döda ritualer, som visserligen kan ha en yttre skönhet, men mötet med den levande Guden uteblir. Hesekiel berättar om hur Herrens härlighet lämnade templet och sedan staden (Jerusalem) på grund av prästernas avfall. Det finns många underbara präster i Svenska Kyrkan, men risken finns för en uppslitande splittring, där de präster som tror på Bibelns Gud, går sin egen väg. Det är tack vare dessa som Guds Ande fortfarande finns kvar i Svenska Kyrkan. När och om de lämnar, blir det väldigt kallt i Guds hus. Det är redan oroväckande kallt i många av landets kyrkor.

Under sommaren har ett 20-tal sydkoreanska missionärer/hjälparbetare kidnappats av talibanerna i Afghanistan. Koreanerna var utsända av en kristen kyrka i Seoul för att ägna sig åt hjälparbete. Två har redan mördats. I sin nyhetsrapportering undviker tidningar, radio och TV i allmänhet ordet "mörda" när det gäller gisslan som mördas, utan man använder "avrätta" eller möjligen "döda". Detta tillämpas konsekvent, speciellt i de fall där islamistiska terrorgrupper är inblandade. Jag skrev nyligen ett mail till Ekoredaktionen på SR och påpekade följande:

Under Ekots rapporteringar om de sydkoreanska hjälparbetare/missionärer, som kidnappats av talibaner, har jag gjort en intressant iakttagelse. Några i gisslan har ju redan mördats av talibanerna, och risken finns att också resten kommer att gå samma öde till mötes. När Ekot har rapporterat om detta, har man konsekvent undvikit ordet mord (jag lyssnar regelbundet på Ekot i P1 och inte en enda gång när jag lyssnat har man använt ordet mord när det gäller den sydkoreanska gisslan). Man använder i stället uttryck som att "en i gisslan dödats..." eller "en i gisslan avrättats..." Skall detta tolkas som att Ekot betraktar talibanerna som en statsliknande organisation och att de personer som mördas av talibanerna i själva verket avrättas i någon slags legal mening. Problemet är att gisslan inte har gripits för något brott definierat av någon lagtext, de har inte dömts av en domstol, de har inte haft någon försvarsadvokat etc, etc. Jag förstår inte varför man inte kan tala klartext och benämna mord vid dess rätta namn. Vadan denna försiktighet? Beror det på rädsla? För inte kan väl personalen på SR sympatisera med talibanerna?! Det har jag svårt att tro. Att avsiktligt, planerat och utan att vara provocerad ta en människas liv (en människa som man dessutom olagligt frihetsberövat innan) definieras så vitt jag vet som mord och inget annat. Därför bör det också kallas för mord och inget annat!

Du minns säkert kidnappningen av den italienske politikern och tidigare premiärministern (fem gånger) Aldo Moro, som kidnappades och sedan mördades av Röda Brigaderna 1978. På den tiden brukade jag lyssna på Radio Moskva (det var ju på Sovjetdiktaturens tid), eftersom det var intressant att ta del av deras perspektiv på världen. När SR rapporterade om mordet på Aldo Moro sade man att "Röda Brigaderna hade avrättat Aldo Moro" (jag minns givetvis inte den exakta ordalydelsen). Jag vill också minnas att man nämnde att Röda Brigadernas folkdomstol hade dömt honom till döden. Om jag inte minns fel så sade man inte heller att han kidnappats, utan att han "tagits tillfånga" av Röda Brigaderna. Intrycket blev att det hela i princip hade en slags legal status. Radio Moskva (som ju ändå hade samma politiska syn som Röda Brigaderna) använde helt andra uttryck vid sina rapporter om denna otäcka händelse. Enligt dem så hade Aldo Moro kidnappats av Röda Brigaderna och sedan mördats. Jag minns hur starkt jag reagerade då. Jag tyckte helt enkelt att det var oerhört otäckt att leva i ett land, där den statsfinansierade radiostationen tycktes gå terroristernas ärenden. Jag minns som sagt inte de exakta ordalydelserna hos SR, men eftersom det hela gjorde ett så starkt intryck på mig, är jag säker på att det jag säger stämmer ganska väl.

Varför sådan respekt för mördare? Det kan jag faktiskt inte förstå. Om man nu inte sympatiserar med dem. Eller gör man det?

Ovanstående är bara en liten del av, det jag betraktar som en avsiktlig vinkling av det som sker i världen. Man talar om Public Service. Det är bra med Public Service men det är inte bra med Public Brainwash. Tyvärr tycks det som att den Public Service som SR och SVT ger, i alltför hög grad inte alls är någon Public Service. Det tycks som att det hela går ut på att ge service till små grupper med avantgardistiska åsikter (som t ex sympatiserar med all form av terror) och inte ge service till den stora tysta majoriteten (jag menar inte att man inte skall serva minoriteter, men som det är nu tycks dessa få största delen av utrymmet). Att använda ord som "avrätta" och "döda" när det i själva verket handlar om mord, innebär en form av subtil hjärntvätt, där man gradvis vänjer svenska folket vid att mord ibland kan vara rätt. Jag hoppas inte det är avsiktligt!

Fantastiskt nog så fick jag svar någon dag senare från utrikeschefen på Ekot. Vederbörande höll faktiskt med mig och tackade för påpekandet och lovade att man skulle diskutera frågan. Hon menade dock att en orsak till att man använder ordet avrätta var att man helt enkelt översatte ordet "execute" som ofta förekommer i engelska nyhetstelegram. Detta ord har emellertid inte riktigt samma betydelse som "avrätta". I så fall skulle ju verkställande direktör (executive director) i USA betyda "avrättande direktör", vilket det som tur är inte gör — "execute" betyder snarare "verkställa". Hur som helst, mord är mord och skall också kallas mord. Det är i alla fall min bestämda mening. Talibanerna är inget annat än usla mördare. De har ingen ekonomisk politik som går ut på att skapa välstånd och frihet. De har inga planer för det framtida Afghanistan som går ut på att ge största möjliga lycka åt största möjliga antal människor. De vill bara ha makt och allt som står i vägen mördas. De hatar allt, till och med sina egna landsmän. Deras respekt för människoliv och människorvärde är noll och de är helt enkelt psykopatiska förbrytare och våldsmän och skall därför behandlas som sådana.

Jag brukar ju kritisera de intellektuella. Det är inte svårt att hitta saker att slå ned på. Flera, t ex "afghanistankännaren" Peter Hjulström och Aftonbladets Bo Gunnarsson, anser att de kidnappade sydkoreanerna får skylla sig själva. Vad hade dom där att göra? Det är tydligt att vare sig Hjulström eller Gunnarsson förstår begreppet religionsfrihet. Detta innebär nämligen också rätten att argumentera för sin tro och rätten att byta religion. Gunnarsson kallar till och med sydkoreanerna för "kamikaze-missionärer". Antag att muslimer bosatta i Sverige berättar om sin tro för svenskar och då blir ihjälslagna (nu är ju risken för detta obefintlig). Skulle Gunnarsson kalla dem för "kamikaze-mullor"? Eller antag att representanter för RFSL skulle åka till Iran och arbeta för de homosexuellas rättigheter där. Och att RFSL-representanterna sedan skulle stenas. Skulle Gunnarsson då använda uttrycket "kamikazebögar"? "Vad hade de där att göra?" Intressant är också att dessa odemokratiska uttalanden knappast mött någon kritik. Kan det vara så illa att i stort sett alla intellektuella i Sverige instämmer i Hjulströms och Gunnarssons åsikter? Kanske skulle Svenska Akademin ta en tur till Afghanistan och ta strid med talibanerna om yttrande- och åsiktsfrihet. Risken finns förstås att de skulle mördas. Skulle svenska intellektuella då tala om "kamikaze-akademin". Risken att Svenska Akademin skulle ta strid för yttrandefriheten är förstås minimal. Den vågade ju inte ens fördöma dödsdomen mot Salman Rushdie, när denne fick en fatwa över sig, och sedan dess tvingats leva gömd. De få medlemmar i Akademin som trodde på yttrandefrihet valde då att lämna den (t ex Kerstin Ekman). Detta kan väl betraktas som en form av evolution. "Survival of the cowards" — de fegas överlevnad. De enda som blev kvar i Akademin var fegisarna.

På ledarsidan i Dagens Nyheter den 9/8 2007 angriper Per Jönsson dem som "drar Afghanistan ner i träsket". Vilka grupperingar talar han om? Talibanerna? Nej. Terroristerna? Nej. Knarkodlarna? Nej. De ovan nämnda sydkoreanerna? Ja!!! Både de som redan mördats och de ännu ej mördade. Per Gudmundsson bemöter på Svenska Dagbladets ledarsida samma dag Jönssons argumentering. Han skriver:

Per Jönssons rubrik lyder "Kidnappade koreaner har skadat afghanerna", och som vanligt när man ser en galen rubrik så tror man att det blivit ett misstag och att texten innehåller det egentliga budskapet. Men det gör den inte. Jönsson menar det verkligen.

"Tjugotre kidnappade kristna sydkoreaner har genom sin obetänksamhet inte bara satt sitt eget liv på spel. De har också bidragit till att ytterligare förvärra krisen i och kring Afghanistan, där numera såväl FN som EU och NATO har satsat stor prestige."

Visst, Jönsson. Det är aldrig ens fel när två träter, om det inte är fanatiska islamistiska våldsverkare inblandade förstås, för då är det de kristnas fel. Artikeln är ett moraliskt haveri. Det hela påminner om hur vi fram till nyligen brukade lasta våldtäktsoffer för att de klätt sig utmanande.

Jönsson avslutar artikeln:

"Varför i hela friden ska amatöristiska missionärer ge sig ut på den krigiska afghanska landsbygden? Deras felsteg gör det sannerligen inte mindre svårt för professionella biståndsarbetare att göra något gott för det plågade afghanska folket."

Ja, vad skulle hon till dansbanan att göra? I kort kjol och allt. Hon får skylla sig själv om hon blir våldtagen.

Per Jönsson tycks lyckligt omedveten om vad kristna missionärer sysslar med. De flesta missionsorganisationer lägger mycket stor vikt vid rent hjälparbete, eftersom detta är en grundläggande del av den kristna kallelsen, dvs att minska lidandet i världen. Sydkoreanerna var, till skillnad från talibanerna, helt enkelt där för att "göra något gott för det plågade afghanska folket". Och observera, talibanerna är i allmänhet inte afghaner, de kommer från Syrien, Saudiarabien, Jemen etc, och det är dom som plågar det Afghanska folket!!!!!!!!!! Borde inte Jönsson ösa galla över talibanerna i stället?! Men ondskan tar alltid parti för de onda! Per Jönsson kan knappast vara omedveten om att skolor, sjukvård etc i många u-länder drivs av eller med ekonomiskt stöd från kristna organisationer. Han kanske vill kalla också detta för "obetänksamhet"?! Men i så fall handlar det om kärlekens obetänksamhet. Dessutom, även om sydkoreanerna kommit dit enbart för att predika Guds ord, så har talibanerna ingen rätt att mörda dem.

Det är intressant att DN sätter så lite värde på yttrande- och åsiktsfrihet (vilket också framgår av DN:s ovilja att ta in artiklar som bemöter t ex DN:s felaktiga påståenden om Livets Ord). Hade Herbert Tingsten levat idag, är jag övertygad om att han hade skämts över partiskheten och vinklingen i det som på hans tid var en viktig och stor tidning i vårt land. Frågan är om Tingsten idag ens skulle ha fått jobb på DN, med tanke på hans åsikter (för mina yngre läsare kan jag nämna att Tingsten var DN:s legendariske chefredaktör under tidningens storhetstid på 1950-talet). Jag har nästan bara förakt till övers för dagens Dagens Nyheter. De är stora — upplagemässigt. Men sådant har ju bl a med annonsintäkter att göra. Uppnår en tidning en viss kritisk upplagegräns, kommer alla annonsörer att dras dit av förklarliga skäl. Jag anser DN vara en katastrof för det fria ordet i vårt land! Tyvärr!!

När nu inte bara media utan till och med Svenska Akademin — litteraturens kompass i vårt land och utdelaren av det prestigefyllda nobelpriset i litteratur — har politisk korrekthet som sin högsta prioritet, är det inte svårt att förstå varför sanningen hamnat på undantag i Sverige. I Nordkorea finns, enligt ett nyligen visat CBS-program, i varje bostad en högtalare som är på både dag och natt. Den förmedlar oavbrutet statlig propaganda. Man kan visserligen höja och sänka volymen, men inte stänga av den (vad är det nu det heter? — subliminal påverkan — dvs man påverkas också av ljud man inte medvetet uppfattar). Man undrar om Kim Jong il fått idén till detta när han läst George Orwells framtidsroman 1984. I Världen idag (13/6 2007) frågar sig Christian Braw "Ett Nordkorea — i Västvärlden?" Han menar att det unisona åsikts- och mediabruset i Västvärlden är fullt jämförbart med Nordkoreas högtalare. Det brusar oavbrutet i alla media. På anslagstavlor, under kurser för lärare, läkare vad det vara må. Allt skall vara korrekt — genusmässigt; när det gäller sexuellt orientering; syn på Mellanöstern; ja vad som helst. Alla måste vi tycka lika, och ve den som har en annan åsikt. Braw kallar detta "det självklaras roll i historien". Det som betraktas som självklart i en viss kultur och tid är så självklart att man inte kan föreställa sig att någon skulle kunna tycka annorlunda. Därför behöver och får det självklara inte diskuteras eller ifrågasättas (Israels och USA:s skurkstatus, att abort och homoadoptioner är till för barnens bästa — och inte alls har med vuxnas egenintressen att göra — etc, etc). Varje ifrågasättande betraktas som ett hot och den som dristar sig till något sådant, blir omedelbart utesluten från varje möjlighet att yttra sig offentligt (tack och lov för Internet!). Dvs då och då plockar man fram någon dissident, för att visa att vi minsann lever i en demokrati med åsiktsfrihet. Men detta utgör bara kosmetika och har inget med verklig demokrati eller yttrandefrihet. att göra. Att ifrågasättande av det självklara betraktas som ett stort hot är lätt att förstå. Det självklara är synonymt med det politiskt korrekta. Att något är politiskt korrekt betyder inte att det är sant i någon egentlig mening. Det betyder bara att någon inflytelserik gruppering tycker så. Och eftersom det inte bygger på sanning, kan det inte heller försvaras med logiska argument eller hänvisning till observationer av verkligheten. Därav vreden och hatet när någon har mage att ifrågasätta det politiskt korrekta. Det politiskt korrekta håller helt enkelt inte för ett ärligt ifrågasättande!

I Skattebetalarnas tidskrift Sunt Förnuft (nr 5 2007) hittade jag en mycket intressant artikel med rubriken "Svenska läroböcker är fulla av osaklig vänsterpropaganda". Artikeln bygger på en intervju med Mauricio Rojas, docent i ekonomisk historia och riksdagsman för Folkpartiet. Han har granskat läromedel som används på högstadiet i ämnena historia och geografi. De granskade böckerna är skrivna i början av 2000-talet och ges ut av de tre stora läromedelsförlagen Bonniers, Liber samt Natur och Kultur.

Rojas säger:

Kraven på allsidighet, saklighet och vetenskaplig förankring, som är ställda i skolans styrdokument, åsidosätts i läroböckerna från Bonniers och Liber på ett flagrant sätt till förmån för ett historieberättande som i avgörande stycken är en blåkopia av socialdemokratins egna hyllningstexter om partiets roll i svensk historia. Det kryddas med ett perspektiv på den globala utvecklingen som i vissa fall är taget från vänsterpartiets internationella program.

På frågan om man inte måste förenkla i läroböcker för högstadiet svarar Rojas:

Det är klart att innehållet i böckerna ska anpassas till studenternas ålder, men då ska man förenkla de kunskaper som vetenskapligt har fastlagts. Man ska inte förenkla vänsterpartiets internationella program eller socialdemokratins propagandaprogram.
— Det är till och med så att vänsterpartiets internationella program och socialdemokratins propaganda är mer nyanserad än en hel del av det som står att läsa i läroböckerna.

Och nu kommer vi till den verkligt intressanta frågan man ställer till Rojas. "Böckerna skrivs av oberoende skolboksförfattare. Hur kommer det sig att de är politiskt vinklade?" Rojas svarar:

Det är det som gör det hela ännu mer intressant. Det finns ingen beställning av socialdemokratin. Det finns ingen politruk som säger att så ska Bonniers göra. Det som dessa böcker ger uttryck för är en allmän konsensus om hur det var och hur det är och det återspeglar i sin tur en politisk hegemoni från socialdemokratin och vänstern. Det gäller särskilt de globala frågorna där det står i läroböckerna att klyftorna växer och att vi blir rikare för att de är fattiga.
— När det gäller Sverige så är det den socialdemokratiska bilden som är förhärskande. Det är politiken, den socialdemokratiska politiken, som har skapat välståndet. Det står i en av böckerna om 1930-talet att politikerna beslutar om att höja vår levnadsstandard, som om politikerna skulle kunna göra sådana saker [välstånd skapas av uppfinnare och entreprenörer — politikerna kan bara fördela det som finns att fördela — det politikerna kan göra är att skapa goda förutsättningar för entreprenörer och uppfinnare (Kristers kommentar)]. När det gäller 1930-talet berättar böckerna rena osanningar att socialdemokraterna lyfte landet ur krisen. Det finns inget vetenskapligt arbete som skulle påstå en sådan sak idag. Alla är överens om att de så kallade socialdemokratiska ingreppen med beredskapsarbete med mera kom först när konjunkturen redan vänt.

I artikeln så får både representanter för förlagen och Skolverket uttala sig. Även om de till en del ger Rojas rätt och säger sig vara beredda att göra vissa ändringar, så uppfattar jag ändå att de är tämligen oförstående inför kritiken. Och här ser vi hur "det självklara" fungerar. Det behövs inga politruker eller någon lagstiftning för att styra media och läroböcker. Det självklara är så självklart att det är fullständigt självklart att man inte kan ha några andra åsikter. Jag menar, hur skulle man bara kunna tycka annorlunda?! Då måste man ju vara sjuk i huvudet eller ondskefull. Något mycket illavarslande är att lärarkåren, enligt artikeln, inte reagerat mot dessa böcker. En högstadielärare i historia och samhällskunskap har ju läst 60 poäng i sitt huvudämne (tror jag i alla fall). Nog måste man under sin utbildning ha mött litteratur som är vetenskaplig och inte enbart ideologisk, och borde därför kunna (men vill man — det är en annan fråga) genomskåda vinklade texter. Eller är kanske lärarutbildningen politiskt vinklad (jag misstänker starkt att så är fallet)? Konsensusen är tydligen i alla fall så stark att i stort sett ingen lärare ifrågasätter uppenbar propaganda i skolans läroböcker så länge den är politiskt korrekt. Och det är ju så den politiska korrektheten fungerar. Det självklara kan i detta perspektiv aldrig vara propaganda, utan handlar alltid om upplysning av de obildade massorna medan det politiskt inkorrekta alltid utgör ondskefull propaganda.

I samma artikel nämns också en undersökning som nyligen gjorts av Demoskop, vilken visar att ungdomar har mycket bristfälliga kunskaper om kommunismens brott. Exempelvis kände 90 procent i åldrarna 15 till 20 år inte till Sovjetstatens dödsläger. Rojas får frågan, "Hör detta ihop med läromedlen?" Han svarar:

Definitivt. Lärarkåren har inte reagerat inför de böckerna som jag har granskat. Det måste finnas en anledning. En undermålig utbildning på universitetsnivå för lärarna, men också att man tror vissa saker. Att våra skolungdomar inte vet vad Gulag är för någonting återspeglar i bästa fall en uppseendeväckande brist på intresse hos lärarna. De kommunistiska och socialistiska idéerna tenderar att ursäkta brotten som kommunismen står för som om det var olyckor på väg mot ett bättre samhälle. Annars är det oförklarligt att ungdomarna inte vet mer om det här.

Några siffror från Demoskopundersökningen: Nästan 20 procent av ungdomarna tror att det totala antalet offer för kommunismens brott understiger 10 000. 43 procent tror att siffran är lägre än en miljon. Den korrekta siffran är minst 100 miljoner, antagligen betydligt mer. På ledarplats i samma nummer av Sunt Förnuft skriver Tove Lifvendahl:

Det finns en penibel tystnad i delar av Elit-Sverige när det kommer till frågan om kommunismens historia. En välvillig tolkning är att de helt enkelt är okunniga och håller sig med en sådan där aningslös kommunismen-bygger-ju-egentligen- på-en-bra-tanke-synd-att-den-inte-fungerar-åskådning. En annan tolkning är att de vet, men väljer att blunda. Det är ännu värre. "Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad", sa Martin Luther King.

Problemet är att de "goda" människornas tystnad i själva verket är en del av, och en förutsättning för, ondskan.

Under sommaren har jag läst lite grand om den brittiske ekonomihistorikern Arnold Toynbee (1889-1975). Denne studerade mycket noggrant 23 av mänsklighetens största civilisationer, deras uppgång, utveckling och fall, och presenterade sina slutsatser i ett omfattande verk på 12 volymer, A Study of History. Toynbees tankar är fascinerande men också skrämmande. Jag tror att det ligger oerhört mycket i dem. Hans omfattande analys av de 23 civilisationerna har lett honom till följande slutsatser:

Demokrati kan inte existera som en permanent styrelseform. Den kan bara existera till dess att de som röstar upptäcker att man genom sina röster kan tillskansa sig ekonomiska fördelar från den offentliga skattkistan. Från och med detta ögonblick röstar alltid majoriteten på de kandidater som utlovar flest förmåner från staten. Resultatet blir att en demokrati alltid kollapsar på grund av en alltför släpphänt ekonomisk politik, vilket alltid åtföljs av diktatur. Medellivslängden för världens främsta civilisationer har varit 200 år.

Stora nationer uppstår och faller. Folket går från slaveri till andlig sanning, till stort mod, från mod till frihet, från frihet till överflöd, från överflöd till själviskhet, från själviskhet till självbelåtenhet, från självbelåtenhet till apati och från apati till beroende, och från beroende tillbaka igen till slaveri.

Toynbee erbjuder dock en strimma hopp. Han trodde att civilisationerna alltid har en möjlighet att övervinna de problem man möter. "Civilisationer dör av självmord, inte av mord", säger han. Det är således upp till oss att övervinna de utmaningar vi ställs inför.

Jag tycker hans lista på de olika utvecklingsstegen är oerhört intressant. Självklart är verkligheten mycket mer komplicerad än vad en lista på nio punkter kan omfatta. Det var säkert Toynbee själv väl medveten om. Men förenklingar kan hjälpa oss att se linjer och principer. Låt mig kommentera Toynbees nio utvecklingssteg lite grand (obs, detta är mina egna tankar, jag vet inte om Toynbee skulle hålla med mig i allt).

1. Slaveri. Människor kan vara underkuvade på olika sätt. Exempel kan vara feodalsamhällen med träldom eller diktaturer. Man kan också vara förslavad av vidskepelse, religiöst förtryck eller ideologisk hjärntvätt. Låt mig använda Ceausescus Rumänien som ett konkret exempel i mitt resonemang. Före revolutionen var människorna där i princip förslavade av en ond diktatur. Ingen vågade utmana Ceausescus regim och självkänslan var i botten. Man upplevde att det inte var någon idé att ens försöka göra uppror. Man "visste" att man var chanslös.

2. Andlig sanning. Plötsligt börjar människor inse att det inte är självklart att de skall vara förtryckta. De börjar längta efter frihet och börjar också tro på sin egen förmåga och sina mänskliga rättigheter. Och även på möjligheten att de kan bli fria. Kanske börjar någon undervisa människor så att deras vidskepelse eller deras hjärntvättade tillstånd bryts. Underjordiska tidningar sprids, människor uppmuntrar varandra från mun till mun etc. Bakom detta steg ligger alltid undervisning. Kunskap. Därför är alla diktaturer så rädda för självständigt tänkande människor. I Rumänien började upproret mot regimen med att en ungersk präst öppet började kritisera Ceausescu och berätta för människor att det som skedde i landet var fel. Vilket för oss in på nästa punkt.

3. Stort mod. Självklart krävdes stort mod för att predika mot Ceausescu. Och också stort mod att våga gå och lyssna. När Ceausescus hemliga polis, Securitate, kom för att gripa den upproriske prästen, ställde sig en folkmassa på flera tusen personer i vägen och Securitate kunde inget göra. När folkets feghet och bristande tro på sin egen förmåga började brytas, var Ceausescus fall oåterkalleligt. Här hittar vi stora likheter med mobbning. När mobboffret inte längre ställer upp på mobbarens världsbild, och inte längre finner sig i mobbningen, förlorar mobbaren sin makt över offret. Det finns något demoniskt och hypnotiskt över ondskan (både i bokstavlig och bildlig bemärkelse). När folk nästan över en dag tappade respekten för Ceausescu och Securitate, var det som att en ond demon upplöstes i intet och försvann. Folk som varit rädda var nu plötsligt modiga. Personligen tror jag att detta har en andlig förklaring.

4. Frihet. Modet leder till frihet. Vi kan se många exempel på detta. Det rumänska folket fick sin frihet, tack vare att de började tro på sig själva och sin förmåga. Deras mod omöjliggjorde för Securitate att verka effektivt. Man kan ju inte utrota hela folket, då har ju härskaren ingen att härska över (i fortsättningen kan vi inte följa Rumäniens utveckling, eftersom det väl är ungefär hit som landet kommit idag — kanske möjligen att man är på väg in i nästa punkt i listan).

5. Överflöd. Friheten leder till välstånd. Även de fattiga börjar få det bra. Överflödet leder också till trygghet, eftersom alla har vad de behöver. När nu människor har mat för dagen genererar detta företagsamhet och uppfinningsrikedom. Affärerna blomstrar och ett överflöd skapas, vilket i sin tur skapar ännu flera arbeten. En viktig faktor är att äganderätten säkras, eftersom det juridiska systemet inte längre är godtyckligt utan bygger på en lag, som inte ens de styrande kan sätta sig över. Genom att man kan ha legalt giltiga dokument (lagfart) på att man äger en viss mark eller egendom (vilket inte är självklart i alla länder), kan man låna pengar på detta, vilket i sin tur är en förutsättning för att man skall kunna investera i företag och nya idéer. Detta utgör basen för en fungerande marknadsekonomi. Även kulturen blomstrar, eftersom man nu har råd och tid att gå på bio, konsert etc. Dessutom blir kulturen nu intressantare, eftersom den inte längre enbart uttrycker statsmaktens sterila och förenklade världsbild.

6. Själviskhet. Så småningom börjar människor få det allt bättre ekonomiskt. De har råd att köpa bil, de har sjukvård och får pengar över. Men mycket vill ha mer, sådan är människans natur. Människor börjar bli giriga och avundsjuka. Varför skall grannen ha finare bil än jag? Och så är jakten på pengar i gång. Man försöker få ut så mycket som möjligt av staten. Helst vill man inte betala någon skatt alls, men samtidigt vill man ha så mycket bidrag och förmåner som möjligt. Man ser till sina rättigheter men är inte beredd att uppfylla sina skyldigheter (var det någon som kom att tänka på dagens Sverige här?). Och detta är inledningen till fallet. Och fallet blev stort!

7. Självbelåtenhet. Människor börjar bli nöjda och till och med övernöjda och dästa. Barnen blir bortskämda och vill ha mer och mer. Man har allt mindre att sträva efter. Man har ju redan allt man behöver. Liknöjdhetens spegelbild, missnöjet, börjar nu lura bakom hörnet. Eftersom man grundläggande har allt man egentligen behöver, och mer än det, minskar intresset för nya tankar och idéer och debatten begränsas alltmer av politisk korrekthet. Vilket leder oss in på nästa steg.

8. Apati. Människor slutar tro på framtiden. De är slöa och likgiltiga och ser bara till stunden. "Jag bryr mig inte" blir ett allt vanligare uttryck, inte bara hos tonåringar. "Bara pensionssystemet håller min tid ut så struntar jag i hur det blir sedan." Man tror inte längre på någonting. Liknöjdheten leder till att man kräver mer och mer njutningar för att orka leva. Sexuella perversioner florerar. Både den grekiska och den romerska civilisationen kännetecknades av detta under sina sista skälvande decennier. Den politiska korrektheten börjar att bli alltmer dominerande under detta skede. Och därmed försvinner friheten gradvis, eftersom yttrande- och åsiktsfrihet i praktiken upphör eller i varje fall starkt begränsas när media mer uttrycker politisk korrekhet än ärligt ifrågasättande och sanningssökande.

9. Beroende. Människor som inte tror på sig själva börjar bli beroende av olika saker. Det kan vara bidrag från staten, man kan vara beroende av andra människor eller av droger. Människor slutar att tänka självständigt och den politiska korrektheten dominerar nu totalt. Eftersom människan tappat sitt mod och sin vilja att försvara sin demokrati eller nation, kommer den att tas över av någon annan civilisation eller av en stark diktator. Diktatorn behöver inte nödvändigtvis vara ond. När demokratin kommit till detta stadium, där människor enbart röstar på det parti som lovar mest, och där de är inte beredda att arbeta och känna ansvar för sina handlingar etc, kollapsar så småningom ekonomin och därmed hela samhället och någon stark politiker eller militär kanske tar över i avsikt att rädda landet. Eller också får vi en samlingsregering av något slag. Demokratin är ju defintionsmässigt ganska handlingssvag, eftersom allt måste diskuteras i olika instanser och ältas och blötas, och så kanske man i alla fall inte kommer fram till någonting. Detta fungerar inte under krig. Under krig övergår därför demokratier ofta till samlingsregeringar, som ju har drag av diktatur (strejker tillåts inte, man har inte val så länge kriget pågår etc). Men även om uppsåtet från början kanske var gott, slutar diktatur eller någon form av permanent samlingsregering alltid med förtryck. Och så är vi tillbaka till slaveriet igen.

Om vi tittar på dagens civilisationer kan man kanske säga att Indien och Kina befinner sig någonstans runt steg 4 och är på väg in i steg 5. Var befinner Sverige sig? Ja, vår utveckling är intimt kopplad till Europas utveckling och Europa (i varje fall Västeuropa) ligger kanske omkring steg 8. Nu är det inte så enkelt att när man kommer till nästa steg så försvinner föregående steg helt. Det är uppenbart att ett skede kan ligga kvar långt in i kommande skede. Därför kan man kanske säga att Sverige kännetecknas av en blandning av steg 5 till 8 och att vi antagligen långsamt närmar oss steg 9. I Kina finns fortfarande kvar delar av steg 3 och kanske till och med steg 2.

Frågan är vilken civilisation som kommer att ta över, när den västerländska civilisationen så småningom "begår självmord" (i Toynbees mening). Det troliga är väl att islam tar över. Eller Asien, som ju sannerligen är på väg upp. Men tack och lov så finns, enligt Toynbee, hopp. Det behöver inte bli så. Om vi vaknar upp kan vi ändra vår framtid. Vi behöver inte tvångsmässigt och i dvala fortsätta in i vår egen undergång. Tyvärr ser det dystert ut just nu. Men vem vet, kanske vaknar Sverige och Europa innan det är för sent. Om detta skulle ske, vilket jag hoppas, så är det i varje fall inte media och de intellektuella som utgör den drivande kraften. Det är snarare dessa krafter som är en del av problemet. Eftersom båda, av någon för mig outgrundlig anledning, i alltför hög grad solidariserat sig med det onda.

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.