"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2024 02 29 13:30

Motståndsgrupper och flyktförsök i Auschwitz

 

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

Genom att hålla fångarna i ett tillstånd av hunger, sjukdom, skräck och apati, hoppades SS att man med ett relativt litet antal vakter skulle kunna ha fullständig kontroll över Auschwitz. Man kan ju tänka sig hur svårt det skulle vara att kontrollera mer än 100 000 friska, starka, välnärda fångar, varav många med hög intelligens och stark motivation till att fly eller göra uppror. Det skulle vara mycket, mycket svårt, ja nästan omöjligt. Det skulle gå åt enorma resurser för detta, resurser man inte hade. Hela lägermaskineriet var därför uttänkt så att fångarna inte ens skulle komma på tanken att göra uppror eller försöka fly. När de anlände drevs de med hugg och slag ut ur tågvagnarna. Vakterna hade specialdresserade schäferhundar som skällde och högg efter de stackars förskrämda människorna. Om någon så mycket som protesterade sköts han direkt inför ögonen på alla. Genom att hålla de nyanlända fångarna i ett tillstånd av skräck och stress kunde man lätt kontrollera dem. Vakterna höll mycket noga uppsikt på de fångar som selekterats för att mördas direkt vid ankomsten. De trodde ju att de skulle duscha när de gick in i gaskammaren. Märkte vakterna att någon började ana oråd, fördes denne diskret bort och sköts på lämpligt avstånd från gaskammaren så att skottet inte hördes dit. Oftast gick allt mycket lugnt till. Ända tills gasen hälldes in. Hade det brutit ut panik i gaskammaren, innan man hunnit stänga och regla dörrarna, hade hela gasningsprocessen fördröjts, något som man inte hade tid med.

När man skulle gasa fångar, som vistats i lägret en tid, fungerade givetvis inte detta. De visste ju vad som väntade. Där utspelades ibland fruktansvärda scener när man med piskor och gevärskolvar och hundar drev in offren i gaskammaren. Vid sådana tillfällen hände det att fångarna lyckades döda SS-män. Ibland höll de tal där de hyllade friheten och förutsade att nazismen skulle falla. Eller sjöng Hatikva (den judiska nationalsången som 1948 inofficiellt blev Israels nationalsång — 2004 blev den officiellt landets nationalsång).

Det antal kalorier fångarna (de som selekterades till slavarbete) tilldelades var uträknat av experter, så att man skulle svälta ihjäl på några månader. Under tiden tvingades man med våld att arbeta. Den som var för alltför långsam eller sjuk, eller inte orkade längre, misshandlades (ofta till döds) eller sköts eller gasades. Fångarna förnedrades på alla möjliga sätt för att ta ifrån dem deras självkänsla och människovärde. De var smutsiga och äckliga och hade inte ens möjlighet att torka sig efter toalettbesöken (som bara fick ta några sekunder). Ytterst sällan fick de duscha. De sanitära förhållandena var outhärdliga. När man efter kriget skulle göra rent golvet i vissa barracker för att kunna använda dem som sjukhus för överlevande fångar, fick man arbeta med hackor, för att få bort den intorkade avföring som täckte golven, innan man kunde skura. Fångarna hade konstant diarré, vilket var en följd av svälten. Ofta droppade diarré från överslafarna ned på de fångar som låg i underslafarna. Någon sjukvård fanns knappast i lägret. I den mån fångar hamnade på något av de "sjukhus" som fanns i Auschwitz, var chansen att bli frisk mycket liten. Det var brist på mediciner, på bandage, ja på allt. SS gjorde regelbundna "ronder" på sjukhusen och fångar som man bedömde skulle behöva lång tid för att bli friska, skickades direkt till gasning eller skjutning eller fick en fenolinjektion i hjärtat. På dessa sjukhus arbetade enbart fångar. SS-läkarnas uppgift var bara att selektera vilka patienter som skulle mördas (SS-läkarna måste ha missuppfattat läkareden tycks det som).

Ganska snart efter att Auschwitz tagits i bruk började fångar organisera sig i motståndsgrupper (i andra arbetsläger bildades givetvis liknande grupper). Den första motståndsgruppen startade bland polacker i Auschwitz I under slutet av 1940. Så småningom uppstod allt fler sådana grupper. Till en början var det ofta soldater och politiska fångar som tog initiativet. Efter några år fanns grupper av alla möjliga typer; judar, polacker etc.

En viktig uppgift för motståndsrörelsen i lägret var att dokumentera nazisternas brott. Man förde listor över anländande fångar, kopierade SS-dokument (många fångar arbetade inom SS-administrationen i lägret) och antecknade övergrepp och speciella händelser som när man mördade alla romerna i Auschwitz. Detta var givetvis förenat med livsfara och avslöjades man, avrättades man omedelbart. Det förekom till och med att fångar som arbetade inom administrationen ändrade i olika listor och på så räddade livet på fångar (t ex ändrade deras "rastillhörighet" från judisk till polsk). En viktig del av detta arbete var att smuggla ut information om den brottsliga verksamheten i lägret och se till att de Allierade fick del av denna.

En annan uppgift var att smuggla in information utifrån. T ex hur kriget gick. Givetvis var det uppmuntrande för fångarna när de började förstå att tyskarna inte skulle vinna kriget. Dels skulle man ju så småningom bli befriad (om man nu levde så länge), dels skulle ju SS-förbrytarna bli straffade.

I lägret fanns så kallade "Kapos" (betyder ungefär "korpral"). De var själva fångar men hade en ledande ställning som arbetsförmän etc. För detta fick de vissa privilegier (mer mat och eget rum i barracken). Många Kapos var vanliga kriminella, som hämtats från fängelser i Tyskland. Många av dem var fruktansvärt brutala och plågade fångarna ibland värre än vad nazisterna gjorde. En av motståndsrörelsens uppgifter var att försöka byta ut kriminella Kapos mot judiska och polska fångar av hög moral, för att på så sätt minska lidandet i lägret. Detta lyckades man med tack vare fångar som arbetade i lägrets "arbetsförmedling". Där delades de olika arbetena ut och man hade stor hjälp av en tysk fånge vid namn Otto Küsel. Denne svarade direkt inför SS. Genom Küsel och andra lyckades man dels ge speciellt svaga fångar lindrigare arbete, dels se till att Kapojobben inte gick till kriminella, tyska fångar.

Människan är en förunderlig varelse. Trots all denna misär, svält, tortyr, mord och förnedring lyckades nazisterna inte bryta moralen hos alla fångar. I Auschwitz (och andra arbetsläger) organiserade fångarna sig i olika grupper för självhjälp, vilka ofta var en del av, eller samarbetade med, motståndsrörelsen i lägret. Dessa grupper hjälpte fångar, speciellt barn, med extra matransoner (vilket innebar att andra fångar valde att avstå från en del av sin mat). Man lyckades också smuggla in både mat och medicin utifrån, som levererades av polska motståndsrörelsen. Fångar lyckades också stjäla mat och medicin från SS' förråd. Sjuttio procent av de mediciner som fångarna använde var sådana illegala mediciner. Även lägrets olika kök, där fångar arbetade, fick bidra med extraransoner till svältande fångar. En del matvaror smugglades också ut från Canada (de förråd där man lagrade allt som de nyanlända fångarna haft med sig)

När judarna i Europa fick reda på att de skulle omplaceras till bosättningar eller läger i öst, fick de nämligen order att ta med sig allt som behövdes för deras nya liv. Hantverkare ombads ta med sig sina viktigaste verktyg, kvinnorna att ta med kastruller och annat. Dessutom tog man också med lyxvaror som cigarrer, vin, konjak etc i den mån man nu ägde något sådant. Allt detta beslagtogs när fångarna anlände till Auschwitz och hamnade i Canada (se punkt 9 i min huvudartikel om Förintelsen).
Canada var alltså namnet på de förråd, där allt som judarna hade med sig, förvarades. Allt sorterades och räknades och det som var värdefullt skickades tillbaka till Tyskland. Fångar, som varit guldsmeder innan de kom till lägret, arbetade med att ta bort ädelstenar ur smycken och sedan smälta ned guldet och gjuta tackor av det (en liten nätt inkomst för SS). Namnet Canada kom sig av att detta land för fångarna framstod som ett paradis av överflöd och frihet. Även SS-vakterna kom så småningom att också kalla dessa förråd för Canada.

Det fanns många olika sätt på vilka fångarna hjälpte varandra. När man återvände från dagens arbete (normalt var det 11 timmars arbetsdag) observerades fångarna av SS-vakter eller läkare. De fångar som såg svaga ut, kanske hade de svårt att gå, togs åt sidan för avlivning. Andra fångar försökte hjälpa dessa med hopp om att de skulle återhämta sig. Man kanske lade armen om en sådan svag fånge när man passerade vakterna för att stödja dem. Vid inspektioner ställde sig friska fångar främst och hade de sjukaste i mitten, så att vakterna inte skulle se dem. På så sätt räddades många liv.

Det fanns till och med fångar som själva svälte sig till döds för att hjälpa andra. I svåra situationer kommer ju både det bästa och det sämsta hos människan fram. Ett exempel är prästen Maksymilian Kolbe, som ofta delade med sig av sin mat, även till sådana han inte kände. Låt mig berätta om hans död.

Kolbe hade blivit internerad i nazisternas koncentrationsläger Auschwitz 1941, bland annat för att ha gömt judar. Under sommaren hade tre fångar lyckats fly, och kommendanten beordrade då att tio interner skulle dö svältdöden som straff. En av de tio utvalda, Franciszek Gajowniczek (fångnummer 5659), grät och ropade: "Hur skall det gå för min fru och mina barn? Nu får jag aldrig se dem mer". Kolbe erbjöd sig då att ta Gajowniczeks plats, vilket vakterna gick med på. Tio personer skulle dö och för dem spelade det ingen roll vilka som dog. De tio dödsdömda fångarna placerades i speciella celler som fanns i källaren till Barrack 11 i Auschwitz I (jag har själv varit inne i den cell där Kolbe dog). Kolbe sjöng psalmer för de andra, uppmuntrade dem och bad tillsammans med dem. Efter två veckor var bara Kolbe och tre medfångar kvar i livet. Kolbe var den ende som fortfarande var vid medvetande. Eftersom cellerna behövdes till andra fångar, avrättades de slutligen med en fenolinjektion i hjärtat.


Fader Maksymilian Kolbe (1891 - 1941)
Franciszek Gajowniczek överlevde Auschwitz och levde i ytterligare 53 år (han dog 1995), och gjorde till sin livsuppgift att sprida information om Kolbes offer och verksamhet i lägret. När Maximilian Kolbe helgonförklarades av påven Johannes Paulus II på Petersplatsen den 10 oktober 1982, var Franciszek Gajowniczek närvarande.

Judarna brukar säga att den som räddar en människa, räddar hela mänskligheten. Kolbes offer kom att betyda oerhört mycket för fångarna i Auschwitz och gav många mod och kraft och vilja att leva vidare (när livsviljan försvinner dör man). Genom hans kärleksoffer sken ljuset in i en värld som var fylld av hat och ondska och hopplöshet! Vilken avgrund mellan nazisternas vidriga ondska och den utgivande kärlek som Kolbe visade. En sann kristen och en sann människa i ordets allra bästa bemärkelse.

Under de fruktansvärda förhållanden som rådde i Auschwitz brutaliserades människor. Viljan att överleva gör att civilisationens fernissa krackelerar och man förvandlas från människa till varg. Självklart förekom fruktansvärda saker bland fångarna, där man mördade varandra för att komma över mat etc. En del fångar sänkte sig ner till ett rent djurstadium. Men vem är jag att döma. Det är inte säkert att jag varit någon hjälte i en sådan situation. Genom sitt offer visade Kolbe att man inte behövde bli ett djur bara för att man behandlades som ett djur. Nazisterna talade om över- och undermänniskor. Kolbe visade vilka som var de verkliga undermänniskorna — nazisterna!

Det fanns givetvis många andra fångar som på olika sätt bidrog till att höja moralen i Auschwitz. Psykologen Elie Wiesel var en. Efter kriget kom Wiesel att arbeta med frågor kring Förintelsen och fick för sitt arbete Nobels fredspris 1986.

Som framgår ovan så avrättades fångar om någon lyckades fly. Det fanns således ett stort tryck att inte fly. Men polska motståndsrörelsen utanför lägret ansåg det vara nödvändigt att fångar flydde då och då för att föra ut information om övergreppen i lägret. Att andra fångar då avrättades var ett pris man fick acceptera. Fångar dog ju ändå i tiotusental varje vecka. Det var som sagt inte lätt att fly från Auschwitz. Eller att överhuvudtaget kommunicera med yttervärlden. En del kontakter förmedlades av tyska och polska civila, som arbetade i olika industrier i lägrets närhet, där också fångar arbetade. Det fanns också SS-vakter som hjälpte fångar på olika sätt. En del kanske för att de inte sympatiserade med det som försiggick i Auschwitz. Många mutades helt enkelt. I Canada fanns ju både guld och juveler och sprit och cigaretter. Delar av detta sipprade ibland ut till fångarna, som på så sätt hade något att muta vakterna med (dessa hade en mycket sparsam tilldelning av sprit och cigaretter). Nu fanns ju alltid en fara i att lita på SS-män. Ibland, när man trodde sig ha köpt en vakt, visade sig att detta vara en fälla. När man tog sig igenom det uppklippta stängslet, väntade en SS-patrull utanför. Många fångar fick sätta livet till på grund av SS-vakter som förrådde dem.

Under slutet av kriget upphörda SS med att avrätta fångar när någon lyckats fly. Man visste ju att kriget var förlorat och var rädd för vad som skulle hända efter kriget. Man förstod ju att rättegångar väntade mot de ansvariga bakom Förintelsen.

Sammanlagt lyckades maximalt ca 500 fångar fly från Auschwitz under lägrets historia. För 331 av dessa vet man inte riktigt hur det gick. Det finns inga dokument som visar att de greps. Man får väl förmoda att många av dessa lyckades undkomma. En del av dem dog säkert senare i strider med tyska trupper och liknande. Vissa flykter som gjordes var fullt i klass med en spännande äventyrsfilm eller en agentfilm. Jag skulle kunna berätta om många sådana men nöjer mig med två (som jag hämtar ur boken Auschwitz — Nazi Death Camp, sid 238 och 245 — se litterturförteckningen i min huvudartikel om Förintelsen).

På kvällen 19/11 1943 lyckades två fångar, Jerzy Tabeau och Roman Cieliczko, fly. De lyckades kortsluta strömmen till strålkastarna, som belyste stängslet runt lägret, och det blev helt mörkt (och i november blir det som bekant rejält mörkt). Iförda gummihandskar använde de tänger för att klippa sig igenom högspänningsstängslet. De chockade SS-vakterna sköt vilt omkring sig men de två flyktingarna undkom.
En ännu mer spektakulär flykt gjordes av polacken Jerzy Bielecki. Denne fick tag på en SS-uniform genom en fånge som arbetade i SS-Bekleidungskammer (SS' klädförråd). Bielecki hade också lyckats få tag på ett SS-identitetskort. Han gjorde nu sin entré i SS-stabens byggnad, där en judisk kvinnlig fånge, Cyla Cybulska, arbetade. Bielecki presenterade sig som representerande lägrets Gestapo (hemliga polis) och krävde att få ta med sig Cyla Cybulska för förhör, vilket vakterna gick med på. Sedan eskorterade han Cybulska genom alla utpasseringskontroller i lägret, användande sin falska SS-legitimation. Efter att de vandrat i tio dagar (eller snarare nätter, eftersom de gömde sig dagtid) nådde de Generalguvernementet (den del av Polen som hade annekterats av Tyskland och där säkerhetskontrollerna inte var lika hårda). Cybulska gömdes av en polsk familj resten av kriget medan Bielecki anslöt sig till partisanerna. Efter kriget tilldelades han av Israel utmärkelsen "Rättfärdig bland nationerna", vilken utdelas till de som hjälpte judar under Förintelsen.

SS-uniformer användes flera gånger för att lura tyskarna. Vid ett tillfälle lyckades till och med de flyende stjäla en bil tillhörande SS och körde helt sonika ut ur lägret, viftande "Heil Hitler" till alla vaktposter.

Efter att man lyckats ta sig utanför lägerområdet var problemet vart man skulle ta vägen. Terrängen runt Auschwitz var platt och träd och liknande var avverkat, för att försvåra för fångar att gömma sig. Dessutom hade man, förutom de välkända elektrifierade stängslen runt själva lägret, ett yttre skyddsområde, kallat Sperrgebiet (spärrområde). Där fanns strålkastarförsedda vakttorn strategiskt utplacerade upp till flera kilometer från lägret. Dessa torn bemannades omedelbart när fångar hade flytt och var sedan bemannade i flera dagar. Dessutom hade SS tillgång till specialtränade hundar som spårade upp fångar som försökte gömma sig. En teknik var därför att fångar som arbetade alldeles utanför lägret grävde dolda "bunkrar" i smyg. Där placerade man mat och vatten. Efter att man flytt, kröp man ned i dessa bunkrar och låg och tryckte i flera dagar tills uppståndelsen lagt sig och de yttre vakttornen inte längre var bemannade. För att hundarna inte skulle upptäcka de gömda fångarna spred man ut tobak och hällde terpentin i närheten av bunkrarna, vilket effektivt förblindade hundarnas luktsinne.

Det förekom inte bara att fångar flydde från Auschwitz. Vid flera tillfällen smugglade man in motståndsmän i lägret. Deras uppgift var att kontakta lägrets motståndsgrupper och planera hur man t ex skulle skydda fångarna när lägret skulle avvecklas. Motståndsrörelsen misstänkte, helt riktigt, att SS vid detta tillfälle planerade att mörda alla fångar. Man smugglade därför in vapen och sprängämnen i lägret för att användas vid ett eventuellt uppror. Nu gjordes aldrig något sådant uppror, eftersom nazisterna avstod från att mörda fångarna. De allierade kände till deras planer och varnade dem via BBC för konsekvenserna när de som deltagit i Förintelsen skulle ställas inför rätta efter kriget.

Det finns naturligtvis mycket mer att säga om motståndsgrupperna i Auschwitz. Den som vill veta mer om detta rekommenderas att surfa på nätet (man kan t ex söka på "Auschwitz resistance groups"). Där finns oerhört mycket om Förintelsen (givetvis också sådant skrivet av Förintelseförnekare — men detta är lätt att känna igen genom själva tonen i det som skrivs).

 

Tillbaka till huvudsidan om Förintelsen
Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.

© Krister Renard