"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Den oändliga historien

Så var det dags igen. Den till synes eviga konflikten i Mellanöstern trappas upp för skvillionte gången. Efter att terrorister från Gazaremsan dödat två israeliska soldater och kidnappat en, och efter att den i Libanon verksamma terrororganisationen Hizbollah ["Guds parti"], under en attack, dödat åtta israeliska soldater och kidnappat två, var måttet rågat för Israel. De två attackerna skedde inte på stundens ingivelse, utan båda var synnerligen välplanerade — den i Gaza genomfördes t ex genom att man grävt tunnlar under den israeliska posteringen. Dessa attacker var således det som utlöste Israels kraftiga reaktion. Men, under lång tid hade Hizbollah skjutit Kassamraketer in mot Israel (det handlar om ca 1 000 bara det senaste året). Vid dessa raketattacker hade israelerna ibland slagit tillbaka, men i mycket begränsad skala. Nu kände man att situationen var outhärdlig och att något mer drastiskt måste göras. Resultatet; en upptrappad, väpnad konflikt.

Låt mig först ge lite bakgrund (mer finns att läsa på mina sidor om Israel under "Dagens adrenalinkick"). Vare sig Hamas, som nu utgör den palestinska motsvarigheten till myndighet, eller Hizbollah, erkänner Israels rätt att existera. Ja, de erkänner inte ens att Israel existerar. På deras kartor utgör Israel en vit fläck som kallas "Entiteten". På deras agenda finns också att när man väl utplånat staten Israel, så kommer endast de judar som bodde där före 1948 (och möjligen deras barn etc) att få bo kvar (som andra rangens medborgare). Dvs den absoluta merparten av judarna kommer att antingen att kastas ut eller eventuellt mördas (det senare är ett ganska troligt scenario, eftersom man gång på gång beklagat att Hitler inte hann avsluta sitt verk och att man själv kommer att göra det — från muslimskt håll har man till och med hävdat att Allah nu samlat judarna på ett ställe, för att de skall gå så mycket lättare att ta kål på dem). Israel har således att förhandla med en motpart som egentligen inte går att förhandla med. Det enda man möjligen kan förhandla om är hur Israels avveckling skall gå till och om befolkningen skall gasas eller skjutas eller i bästa fall fördrivas. Få nationer skulle nog sätta sig vid förhandlingsbordet under sådana förutsättningar.

En viktig aspekt, för att kunna förstå vad som verkligen sker, är att Hizbollah inte är en självständig palestinsk organisation, utan snarare kan ses som förlängd arm för iransk-syrianska intressen. De fattar förmodligen inga egna beslut, i varje fall inte så viktiga och övergripande beslut som att kidnappa israeliska soldater (med tanke på eventuella konsekvenser). De flesta experter tycks vara överens om att Hizbollahs agerande helt och hållet kontrolleras från Iran (och möjligen också Syrien) och att den nuvarande upptrappningen av våldet förmodligen är ett taktiskt knep för att Västvärlden inte skall ha tid att intressera sig för Irans kärnvapenprogram. Även Hamas är starkt beroende av Iran, men möjligen något mer självständiga än Hizbollah. Man kan också misstänka att diktaturen Syrien, som nyligen förlorade greppet över Libanon, nu hoppas att total anarki skall uppstå där, så att Syrien åter måste gå in och återställa ordningen. Och på så sätt få kontroll över Libanon igen.

Svenska media har till min stora förvåning inte varit så vinklade som jag hade trott. Man har till och med kunnat läsa kritik mot Hizbollah. Och även kritik mot ensidiga antiisraeliska demonstrationer. Jag saxar ur en stor kvällstidning:

Fredsrörelsen behövs, men den har också ett stort ansvar att ta på sig. Avgränsningen mot antisemitiska uttryck måste vara stenhård, för annars avfärdas rörelsen som dåraktig och inte värd att lyssna till. Gränsen mot Hizbollahanförarna måste också skärpas. Vi pratar om en rörelse som vill utrota den israeliska staten och alla judar i världen.
Här har offentliga talespersoner ett tungt ansvar. Men de tar inte det ansvaret. Toppdiplomaten Sverker Åström mer eller mindre jämför Israel med Nazityskland. Författaren Jan Myrdal sitter i intervju med Hizbollahs tidning och kallar dem modiga. Huvudtalare på antikrigsdemonstrationer bär Hizbollahtröjor. …

Men problemen bottnar också i en antisemitism inom vänsterleden som fått ett uppsving de senaste åren. Antisemitism är inte synonymt med rakade skallar och kängor, den fanns långt före Hitler kom till jorden. I Sverige hade den starka förankringar inom närapå hela det politiska spektret tills Nazityskland föll 1945. I dag ser den svenska vänsterrörelsen sig själva som antirasister och därmed som omöjligt att de skulle kunna vara antisemiter, vilket är en stark villfarelse. Drömmen om en hållbar fred finns, men den kommer inte infinna sig så länge demonstranter sjunger bedjande om Fajrraketer riktade mot civila byggnader i Israel.
(Richard Slätt i Expressen 1/8 2006)

Tänkvärda ord. Apropå det sista som Slätt säger, så är det symptomatiskt hur vänsterrörelser, radikala muslimer och nynazister står enade mot Israel. Och den s k fredsrörelsen (de kallar sig i alla fall så själva) har notoriskt i alla tider tagit ställning för blodiga diktaturer mot de fria demokratierna. Den engelska fredsrörelsen under mellankrigstiden kritiserade Englands upprustning (som var ett svar på Nazitysklands enorma upprustning) men aldrig tyskarnas (efter kriget avslöjades att den engelska fredsrörelsen till stor del varit finansierad av Nazityskland). Fredsrörelsen efter kriget har alltid kritiserat USA och Väst men så vitt jag vet aldrig Kina, Sovjet eller liknande länder. Man agerade mänskliga sköldar när USA hotade att invadera Irak, medan man inte hade något att säga när Irak invaderade Kuwait, etc, etc. Fredsrörelsen tycks vara totalt vänsterinfiltrerad (ungefär som kvinnorörelsen) och har genom sin ensidighet totalt tappat varje möjlighet att bidra till freden i världen. Man tycks inte alls vara intresserad av fred, utan av att världens diktaturer skall kunna agera i fred (det är kanske det man menar med "fred"). Precis som Slätt skriver ovan så framstår fredsrörelsen som "dåraktig och inte värd att lyssna till" och dess inflytande är noll.

Israels "behandling av palestinierna" jämförs idag allt oftare med nazisternas behandling av judarna. En fullständigt missvisande jämförelse. Judarna i Europa var väl integrerade i de länder de bodde i och utgjorde inte något som helst hot. Tvärtom, så var de dugliga och lojala samhällsmedborgare. Alla judar nazisterna fick tag i samlades in och skickades till dödslägren. Det fanns SS-soldater som reagerade när de såg att vissa av de deporterade hade tilldelats Järnkorset under första världskriget (den högsta tyska militära utmärkelsen). Knappast något som tydde på att denna person var ett hot mot Tyskland! Under nazisternas skräckvälde minskade antalet judar i Europa med ca 6 miljoner (av dessa utvandrade några hundra tusen till andra länder, resten "försvann"). Endast några hundra tusen återstod när kriget var över. Låt oss nu jämföra detta med judarnas behandling av palestinierna. Palestinierna har som agenda att utplåna Israel och "kasta judarna i havet". De utgör således ett reellt hot. De attackerar hela tiden Israel, både inne i landet, genom terrordåd, och genom att utifrån skjuta raketer in mot Israel. Alla attacker i stort sett är riktade mot civila mål. När Israel slår tillbaka, undviker man att skada civila så långt det går. Man bombar militära anläggningar på natten, när rimligen få civila bör befinna sig där. Man kastar ned flygblad och varnar i högtalare när man skall attackera mål som ligger insprängda bland bostadshus, etc, etc.

Judarna i de områden nazisterna hade kontroll över avlivades enbart för att de var judar och av inget annat skäl. Det fanns inget som judarna kunde göra för att undgå detta. Det hjälpte inte att avsäga sig sin religion eller något annat. De dödades enbart för att de var judar. När israelerna likviderar terroristledare (eftersom den palestinska myndigheten inte arresterar dem, vilket de skall göra enligt Oslo-avtalet) är det inte för att de är araber eller ens muslimer, utan enbart, enbart för att de mördar judar och hotar Israels existens. Den sekund de slutar skicka in självmordsbombare i Israel, den sekund de slutar angripa Israel, lämnar Israel dem i fred! Att Israel inte bedriver någon systematisk utrotning av palestinier bevisas av att den palestinska befolkningen växer snabbare än den judiska. Mycket snabbare! Att jämföra israelerna med nazisterna är djupt orättfärdigt och bottnar antingen i en monumental okunskap eller en begåvning på gränsen till idiotstadiet eller ren och skär ondska!!!!!

Media har som sagt ibland uttryckt förståelse för Israels agerande, även om man tycker att landet överreagerar. Det pratas om "oproportionerligt våld" i sammanhanget. Vad är oproportionerligt våld? Det är ju en gradfråga. Använde de allierade oproportionerligt våld under andra världskriget? Tja, tyskar och japaner kanske tyckte det, medan de allierade tyckte att tyskar och japaner fick skörda frukten av sina egna barbariska handlingar. Den part man ogillar använder alltid oproportionerligt våld. Ungefär som i fotboll. Om det lag man inte håller på spelar defensivt och på så sätt vinner, är de fegisar, medan om det egna laget spelar defensivt och vinner, ja då är de smarta. Det skulle vara intressant att se vad media skulle säga ifall judarna, för varje sprängd fullsatt buss i Jerusalem och Tel Aviv, skulle spränga en fullsatt buss på Västbanken eller i Gaza. Det vore väl proportionerligt våld, exakt proportionerligt, eller hur? Buss mot buss. Jag har dock svårt att tro att media skulle acceptera detta. Dessutom så tycker jag, med tanke på att tusentals raketer vid det här lagat landat i Israel, att det våld israelerna använt är fullt proportionerligt. Det tragiska är att så många civilpersoner drabbats. Men jag återkommer till detta i slutet av min artikel.

Det tycks också som att svenska folket är hjärtligt trötta på det som sker i Libanon. De olika hjälporganisationerna är chockerade över hur lite pengar som kommit in i de insamlingar som gjorts för att hjälpa libaneserna. De handlar bara om några hundra tusen totalt och är en spottstyver jämfört med vad som samlades inte vid tsunamikatastrofen. Svenska folket hyser knappast den djupa sympati för Hizbollah som vad en del svenska s k intellektuella gör. Och det tycks som att människor i allmänhet inte fullt ut fallit för den propalestinska propaganda som våra media är fulla av. Obs, detta skall inte tolkas som att jag inte anser att man skall hjälpa offren i Libanon. Absolut!! Alla nödlidande människor skall man hjälpa, om man har möjlighet.

När jag ovan säger att svenska media varit förvånansvärt lite vinklade, menar jag inte att de varit objektiva. De har varit synnerligen vinklade, men betydligt mindre vinklade än vanligt. I vissa kommentarer tycker man sig nästan ana en viss skepsis mot Hamas och Hizbollah. Kanske börjar till och med journalisterna se "ljuset" även om det sitter långt inne. En vacker dag kanske de fullt ut kommer att förstå att problemet för fredsprocessen i Mellanöstern inte heter Israel utan Hizbollah och Hamas.

I Israel betraktas svenska media med mycket stor skepsis. I en artikel i Världen idag (28/7 2006 sid 11) skriver frilansjournalisten Ulf Nilsson:

Ambassadör Gideon Meir, en av de högsta cheferna för israeliska UD:s mediatjänst, var inte på gott humör:
— Vi får bra press i hela Europa, röt han. Bättre än någonsin. Omvärlden börjar inse vad vi står för. Det gäller dock inte för de skandinaviska länderna och framför allt inte Sverige.
Jag frågade vad han menade med det och svaret lät inte vänta på sig.
— Svenska journalister är hopplöst partiska. Det håller på palestinierna till den grad att de inte ens vill tala med israeler. Vi vet redan, säger de, och vill inte ens lyssna på Israels argument. Bara en svenska journalist fick godkänt betyg: SVT:s Lars Adaktusson [grattis SVT — Kristers kommentar].

Självklart är det inte bara svenska media som är vinklade, även om vi enligt Gideon Meir leder ligan. I Norge har Norska Dagbladet anmälts till den norska motsvarigheten till Pressens Opinionsnämnd. I början av juli publicerade man en karikatyr av Israels premiärminister Ehud Olmert som en nazistisk lägerchef, som står på sin balkong och skjuter "fångar" — i karikatyren är det palestinier som är offren. (scenen anspelar på filmen Schindlers list). Teckningen är gjord av satirtecknare Finn Graff. Samme Finn Graff som inte vågade ställa upp och göra karikatyrer av Muhammed på grund av att han inte vill utsätta sig för risker. I en intervju i norska tidningen Magazinet sade han då, "Mitt beslut baserar sig såväl på respekt för deras religiösa övertygelse (hur kan man respektera en religion som hotar att döda alla som inte böjer sig under den?) såväl som på verklig fruktan (om detta skriver jag mer här)".

I media utanför Skandinavien är tongångarna ofta betydligt mer förstående när det gäller Israels handlande. Och kritiken mot Hizbollah är ibland skoningslös. Till och med arabiska media är mer nyanserade än vanligt. Ett intressant exempel är Avichai Ha´edri, en israelisk officer i 20-årsåldern, som talar perfekt arabiska, och som är talesman för den israeliska armén. Han har blivit nästan en kelgris hos de arabiska TV-stationerna på grund av sin charm och sin saklighet. Han får varje dag tala någon minut i de stora arabiska TV-kanalerna, Al Jazira och Al Arabia, och får då frågor om vilka avsikter Israel har i krigföringen mot Hizbollah etc. Att en israel får möjlighet att i stora arabiska TV-kanaler förklara varför Israel agerar som de gör, innebär ett klart trendbrott och kan kanske tolkas som att Hizbollah klart missbedömt konsekvenserna av sin attack mot Israel. Det tycks för övrigt nästan som att Al Jazira och Al Arabia är mindre vinklade än svenska media. Ingen vidare reklam för hela världens lilla samvete, Sverige.

Washington Times hade följande skarpa ord att säga om Hizbollah den 16/7:

Tiden är mogen för att Israel skall få tid att fullfölja sina avsikter: tid för att förstöra vapendepåer i privata hem, avskjutningsramper för raketer och de träningsläger för terrorister som Hizbollah anlagt runt om i Libanon; och tid för att utplåna jihadisterna i Bekaadalen och annorstädes, vilkas livsverk går ut på att förinta den judiska staten.

Nu kanske någon tänker, "Ja ja, det är klart att man skriver så i tidningar i USA" Låt oss därför hämta ett exempel från arabiska media. I den kuwaitiska tidningen Al-Siuassa kunde man den 7/7 läsa en artikel med rubriken "Brottet vid gränskontrollen Kerem Shalom". Artikeln handlade om den ovan nämnda palestinska attacken mot gränskontrollen vid Kerem Shalom (på gränsen till Gaza), där en israelisk soldat kidnappades och två dödades, vilket i princip var det som utlöste den pågående konflikten. Författaren, Yusuf Nasir Al-Suweidan, skriver där om hur Vietcong under Vietnamkriget grävde tunnlar under den amerikanska basen vid Danang, och säger att detta var helt ok, eftersom Vietcong gjorde detta i sitt eget land. "Men", skriver han :

Den felaktiga kurs som nu tagits av palestinierna, t ex detta tunnelkrig, är något helt annat. Den tunnel som grävdes av terrorister från Gazaremsan till gränsposteringen vid Kerem Shalom, förde dem utanför den palestinska gränsen, och de använde den för att tränga in i Israel, ett oberoende, självständigt land och medlem i FN. Där, i Israel, begick de brottet att mörda två israeler, kidnappa en tredje och skada andra, med alla de farliga konsekvenser för den palestinska sidan som en sådan avskyvärd handling har orsakat och kommer att orsaka. Som den palestinske presidentens talesman Nabil Abu Rudeina framställde det, "Saker och ting är tillbaka till ruta ett"

Det som nu sker har lett till demonstrationer mot Israel i många delar av världen. Vem hade förväntat sig något annat. Både i Norge och Sverige har israeliska flaggor bränts. Under en antiisraelisk demonstration i Malmö den 24/7 2006 förekom hakkors hopkopplade med Davidsstjärnan (Israels symbol). Detta polisanmäldes och borde ha lett till åtal, men kammaråklagare Bo Albrektsson lade ner ärendet. Han menade i en TT-intervju att när det gäller politiska demonstrationer "ska det finnas lite takhöjd". Detta trots att HD 1996 slagit fast att hakkorset är en symbol som innebär hets mot folkgrupp. Bo Albrektsson är nu JO-anmäld för sin underlåtenhet att väcka åtal. Överåklagare Sven-Erik Alhem har också på eget bevåg inlett en förundersökning om demonstrationen i Malmö.

Demonstrationer mot Israel är ofta stökiga, där man skanderar de mest fruktansvärda saker: Låt mig åter citera Richard Slätts artikel i Expressen (den 1/8), när han skriver om demonstrationen i Malmö:

Vi har sett barn med plakat där hakkors likställs med Davidsstjärnan. De gula Hizbollahflaggorna vajar i takt med fanor från vänsterpartiet och Revolutionär Kommunistisk Ungdom. Plakat med foton på Hassan Nasrallah, Hizbollahs ledare, hålls upp mot en vacker sommardagshimmel.
Senast 2002 ansåg han att judarna gjorde honom en tjänst om de alla samlade sig i Israel, det skulle bespara dem problemet med att jaga efter dem i hela världen. Det låter som något som går igen. Så börjar körerna skandera där i Malmö. Om man översätter vad de sa från arabiska framträder en hållning som borde förskräcka varje fredsvän. Allemhom Alrashhash: Lär dem använda automatvapen. Allemhom Qatl Al Yahud: Lär dem döda judar. Shabon Wahed Lan Yamout: Ett enat folk som inte dör. Qattel, Qattel Tel Abib: Kriga, kriga mot Tel Aviv.
Det låter som något som går igen. Historiens förbannade vingslag som inte släpper greppet. Och medlöparna applåderar ivrigt efter att talkörerna tystnat.
Troligtvis visste få vad de applåderade åt, men det ursäktar inte tonen inom antikrigsrörelsen. För Hizbollahflaggorna vajade även i Stockholm och Göteborg. De enda som inte fick delta i demonstrationerna var nazisterna, även om de gjorde en del försök med sin nyvunna vänsterstil med Palestinasjal och svarta kläder.

En intressant iakttagelse är att antiisraeliska demonstrationer aldrig angrips av de som är proisrael. Förekommer våld i samband med antiisraeliska demonstrationer är det alltid demonstranterna själva som står för det (om det bara förekommer lite skadegörelse och bråk i samband med antiisraeliska demonstrationer, karakteriserar polisen det som en "lugn och städad demonstration"). Proisraeliska demonstrationer däremot angrips nästan alltid av motsidan och måste omges av en mur av poliser som skyddar dem. Men det är så ondskan fungerar. Man vill själv ha friheten att uttrycka sina åsikter, men man vill också ha "friheten" att hindra motsidan att uttrycka sina åsikter. Ondskan kan nämligen inte tillåta det fria ordet, eftersom den då kommer att avslöjas! Sanningens ljus lyser klarare än lögnens mörker.

Något som är motsägelsefullt är att de som angriper proisraeliska demonstrationer ofta är palestinier som säger sig ha flytt från förtryck och som nu tar sig rätten att förtrycka det fria ordet i Sverige. Personligen anser jag att sådana människor omedelbart skulle skickas tillbaka där de kommer ifrån (detta är inte rasism utan sunt förnuft).

Vad är då bakgrunden till den just nu upptrappade konflikten? Ja, som jag sade inledningsvis så utlöstes det hela av att både Hamas och Hizbollah dödat och kidnappat israeliska soldater. Men varför reagerar då Israel så starkt just nu, när det hela tiden förekommit provokationer från motsidan? Och varför förhandlar man inte? Hamas och Hizbollah säger sig ju vara villiga att frige de israeliska soldaterna om Israel å sin sida friger hundratals namngivna palestinska fångar (varav merparten är dömda för terrormord eller förberedelse till detta). Jag har en stark känsla av att israelerna inte betraktar vare sig Hamas eller Hizbollah som möjliga eller trovärdiga förhandlingspartners. Hur skulle Israel kunna förhandla med den som kompromisslöst kräver Israels utplånande?! Dessutom, Israel har som princip att aldrig förhandla när det gäller gisslan. Inser motparten att det finns något att vinna på att ta gisslan, kommer vi att få se en oändlig följd av gisslantaganden. Det vet Israel. Frågan är dessutom om Israel kan lita på sin motpart. Man har ju några gånger gjort avsteg från principen att inte förhandla om gisslan, vilket bl a skedde för några år sedan när Hizbollah tillfångatagit tre judiska soldater. Israel gick då med på att släppa ett antal palestinska fångar (jag vill minnas att det handlade om minst 1000) mot att de tre israeliska soldaterna frigavs. Visst, man fick tillbaks sina soldater — i tre kistor!!!!!!!!!

Frilansjournalisten Ulf Nilsson rapporterade i Världen idag (31/7 2006) från en samtal som Israels utrikesminister Tzipi Livni hade med en grupp internationella journalister (Ulf Nilsson var ende närvarande svensk). Livni talar där om FN-resolution 1559, som tillkom efter att Israel drog sig ur södra Libanon i maj 2000 (orsaken till att man ockuperade detta område 1982 var att förhindra att Hizbollah sköt raketer in i Israel). Enligt resolutionen skulle Libanons armé ta kontrollen över gränsen på den libanesiska sidan. Men de libanesiska soldaterna kom aldrig. Splittringen i landets regering gjorde att man inte kunde fatta beslut i frågan. Resolution !559 säger vidare att de olika miliserna i Libanon måste lämna ifrån sig sina vapen. 30 av miliserna har gjort detta. Men inte Hizbollah., som istället etablerade sig längs gränsen och byggde, stödda av Syrien och Iran, ett system av tunnlar och raketavskjutningsanläggningar (man räknar med att de har minst 10 000 raketer varav givetvis några tusen nu är avskjutna — men antagligen får de nya hela tiden från Iran). När Israel drog sig tillbaka år 2000, lovade världssamfundet att inga raketer i fortsättningen skulle skjutas mot landet. Något som mycket snabbt glömdes bort. Redan fem månader efter tillbakadragandet kidnappade dessutom Hizbollah de tre soldater jag nyss nämnde (som sedan mördades innan de återlämnades till Israel). Hizbollah har sedan hela tiden trappat upp sina provokationer och Israel har svarat mycket försiktigt. Ända tills nu. När man tydligen kände att måttet var rågat.

I intervjun fick Tzipi Livni frågan om inte Israel slår till för hårt mot Libanon. Hon svarade: "1500 raketer riktade mot civila. Kräver det inte ett svar?" Hon är också noggrann med att påpeka att Israel inte strider mot Libanon, utan mot Hizbollahs milis (som gömmer sig bakom den libanesiska civilbefolkningen).

Problemet är att i en konflikt med en diktatur, så betraktar diktaturen varje eftergift från motpartens sida, som en svaghet, och flyttar fram sina positioner. Det är absolut omöjligt att kompromissa med diktaturer. Möjligen kan en diktatur vara beredd till vissa eftergifter, men det handlar då bara om taktik. Man vill t ex vinna tid för att kunna bli ännu starkare innan man fortsätter kampen. Hizbollahledaren Nasrallah sade för några månader sedan att Israel var som en spindelväv, "du knäpper på det och det faller samman". Därför svarade Israel nu så hårt. De vet att detta tyvärr är det enda språk som motparten förstår (hade England och Frankrike insett detta 1938, hade vi med stor sannolikhet sluppit andra världskriget).

Israels strategi är antagligen att i första skedet skada Hizbollah och deras anläggningar så mycket man hinner innan FN sätter stopp för striderna. Sedan räknar man med att fredsbevarande trupper (och då talar vi om stridande förband) kommer att stationeras längs gränsen. Förband som har kapacitet och vilja att hindra Hizbollah att skjuta sina raketer och på andra sätt attackera Israel. Man vill absolut inte ha dit FN-trupp, och speciellt då inte en mesig (och antagligen antiisraelisk) styrka från UNIFIL, eftersom tilltron till FN i Israel är noll (UN=United Nothing). UNIFIL är särskild avskydda i Israel. FN har gång på gång visat sig vara partiska i konflikten (något som jag diskuterar på min sidor om Israel — se "Dagens adrenalinkick").

Vid sidan av striderna i Libanon pågår ju också strider, om än i mindre skala, i Gaza. Även här är israelerna fast beslutna att rejält vingklippa de palestinska terrorgrupperna. Det tycks som att omvärldens intresse just nu är koncentrerat på vad som sker i Libanon.

Något som visar att omvärlden börjar bli allt mer medveten om att det är palestinierna som har den största skulden i de nuvarande krigshandlingarna, är att FN ännu inte kunnat enas om en resolution som sätter stopp för stridigheterna Till och med Frankrike, som normalt är klart antiisraeliska, har uttryckt mycket stark kritik mot Hizbollah. USA har klargjort att man anser att Israel först måste få tid att utplåna Hizbollahbaserna i södra Libanon, innan man kommer in med en internationell styrka som kan ta över.

Det som skett i Libanon, där palestinierna skapat en stat i staten, är ett mönster som upprepats gång på gång. Efter sexdagarskriget 1967 tilläts palestinierna att bosätta sig i Jordanien. Det dröjde inte länge förrän kung Hussein fick anledning att ångra sin välvilja. På sin hemsida skriver organisationen "för Israel och demokrati i Mellanöstern" följande:

När Fatahs makt växte skapade dessa terrorister "en stat i en stat" där de satte upp egna myndighetsbyggnader, egen polisstyrka och egna domstolar. De arresterade folk som de ville, satte upp vägspärrar och tog ut "skatter". De attackerade soldater, poliser och skapade kaos. Vissa delar i Jordanien blev otillgängliga för jordanska myndigheter. Mellan 1968 och slutet av 1969 var det inte mindre än 500 sammandrabbningar mellan Arafats anhang och jordansk militär och säkerhetsstyrkor.

Terrorgrupperna kidnappade arabiska diplomater, kritiska journalister, attackerade olika byggnader tillhörande den jordanska myndigheten och förolämpade både Jordanien och Kung Hussein. Våldtäkt, rån, misshandel och vandalism blev vanligt förekommande. Arafat, som njöt av sin position, åkte runt till de olika terrorlägren och besökte dem flyktigt och såg vilket kaos och vilken anarki de spred i Jordanien utan att göra det minsta för att stoppa vad som pågick. Hussein försökte lugna ner situationen utan framgång. De avtal som slöts mellan Arafat och Hussein bröts om och om igen av Arafat [mannen som inte hållit ett enda ingånget avtal — Kristers kommentar].

Mellan februari och juni 1970 dödades uppemot 1 000 människor i dessa sammandrabbningar. De följande månaderna kom kung Hussein undan flertalet mordförsök där Arafat var inblandad i flera av dem. I augusti samlade Arafat "Palestine National Council" i Amman där de öppet diskuterade att avsätta kungen.

Kung Hussein gjorde den ena eftergiften efter den andra för att försöka blidka Arafat, men som jag diskuterat på många andra ställen, ondskan låter sig inte blidkas. Varje avtal som ingicks mellan parterna hölls av kung Hussein och bröts av Yassir Arafat (i vanlig ordning). Sven Reichmann ger i sin bok Världens medelpunkt — det moderna Israels historia (se min litteraturförteckning) några intressanta detaljer (sid 151-152):

Till sist återstod bara rent krig mellan Hussein och Arafat. Detta bröt ut 16 september 1970 då Arafat alltså bara varit PLO:s ledare i ett och ett halvt år. Kung Hussein hade tvekat i ett halvår och gjort den ena eftergiften efter den andra i hopp om fred. Han hade nämligen varit osäker på hur stor del av hans armé som stod bakom honom. Det sägs att han fick råg i ryggen när han såg en jordansk stridsvagn med en bh hängande i antennsprötet [radioantennen]. Han ska ha frågat vagnsbefälhavaren varför den hängde där. Svaret blev: "För att vi är kärringar."

Ett halvår senare hade den jordanska armén [som var en av de starkaste och mest välutrustade och välutbildade bland arabstaterna] slängt ut PLO — cirka 25 000 palestinier dog under striderna (enligt Yassir Arafat). Det blev ett grymt och mycket blodigt krig. Båda parter dödade alla sina krigsfångar på stället. Inom PLO talade man sedan om "Svarta september". Cirka 70 av PLO:s krigare flydde över Jordan [Jordanfloden] och sökte sin tillflykt i Israel vilket säger en del om vilken behandling de hade väntat sig från jordanska armén.

Efter fiaskot i Jordanien vällde palestinierna in i Libanon, den enda stat i regionen som inte kunde hindra deras inträde.

Här ser man vad som kan hända ett land som inte har ett starkt försvar — detta blev Libanons olycka. Eller snarare mardröm. På kort tid förvandlades Libanon till ett totalt laglöst land. När PLO behövde ett hus körde man ut de som bodde där och sköt dem på gatan. Givetvis våldtogs kvinnorna först innan de sköts (speciellt om de var i lämplig ålder). För mig framstår PLO som den nakna ondskan. Och en sak är säker, om Arafat inte befinner sig i Helvetet just nu, ja då är Helvetet tomt eller också finns det inte. Min bestämda åsikt är att Arafat måste räknas som en av historiens ondaste män.

Således exakt samma mönster i Libanon som i Jordanien Libanon som en gång kallades Medelhavets pärla, förvandlades snabbt till en rykande ruinhög. Det tycks som att palestinierna är kung Midas' motpol. Allt kung Midas rörde vid blev till guld. Allt palestinierna rör vid, tycks bli till aska. Bibeln säger att den som förbannar Israel, skall själv bli förbannad. Man kan ju tro vad man vill om Bibeln, men det tycks i alla fall som att den har rätt här.

Den tyska tidningen Der Tagesspiegel hade den 31/7 2006 en artikel med titeln "Kein Frieden in Nahost" [Ingen fred i Mellanöstern]. Där berättade Dr Mounir Herzallah, om hur det gick till när Hizbollah kom till hans by i södra Libanon:

Fram till 2002 bodde jag i en liten by i söder nära Marjajun, som huvudsakligen beboddes av shiamuslimer som jag själv. Efter att Israel lämnat Libanon dröjde det inte länge förrän Hizbollah tog över vår by och alla andra i området. Välkomnade som framgångsrika befrielsekämpar kom de beväpnade till tänderna och installerade även raketarsenaler i bunkers i vår by. "Guds partis" [dvs Hizbollahs] sociala arbete i vår by bestod i att bygga en skola och ett bostadshus ovanpå dessa bunkers. En lokal shejk förklarade skrattande för mig att judarna kommer att förlora i vilket fall som helst. Antingen avfyras raketerna mot dem eller om de attackerar vapenarsenalerna kommer de att fördömas av världsopinionen för att så många civila dödas. Det libanesiska folket betyder överhuvudtaget ingenting för dessa människor. De använder libaneserna som sköldar och när de är döda som propaganda. Så länge de finns där, kommer det inte att finnas någon fred eller lugn och ro.

Jag ber läsaren att lägga Dr Herzallahs berättelse på minnet. Jag återkommer till denna i slutet av min artikel.

Media nämner ofta att Israel nu ockuperat södra Libanon (precis som att man hävdar att Israel ockuperat Västbanken och vissa andra områden). Tja, vad skall man då säga om Hizbollah, som skapat en egen stat i staten. Varför säger inte media att Hizbollah ockuperat södra Libanon, vilket de faktiskt har? Precis om man hade i Jordanien, har man en egen armé, egna gränskontroller etc. I och för sig finns, när det gäller Libanons regering, en ursäkt för att man inte implementerat resolution 1559. Frågan är nämligen om man är tillräckligt stark för att på samma sätt som Jordaniens kung Hussein gjorde, kunna ta sig an Hizbollah (om man nu skulle vilja det — flera medlemmar i regeringen tillhör Hizbollah så det är inte sannolikt att regeringen skulle kunna fatta ett sådant beslut). Som jag skriver på annat ställe, så tror jag enda lösningen på konflikten är att Egypten ockuperar Gaza, Jordanien ockuperar Västbanken och Syrien ockuperar Libanon (men kan man lita på Syrien? — tveksamt). Allt med Israels goda minne. Sedan tvångsavväpnas alla terrorgrupper, alla miliser samt den palestinska armén och polisen (som till stor del består av terrorister). Sedan skriver man om de palestinska läroböckerna, tar bort allt judehat som finns där, för in landet Israel i kartböckerna (det saknas i alla sådana böcker) och förbjuder alla antisemitiska tv-program etc. Och sedan startar man en ekonomisk uppbyggnad av dessa områden med hjälp av Israel (Israel är villigt till detta, eftersom man vet att fattigdom utgör en grogrund för terrorism) och USA och andra länder som ställer upp. Denna ockupation måste antagligen vara i minst 10 år. Förmodligen 50 år. Sedan kan man kanske försöka att skapa en palestinsk stat med egen armé, polis etc. Då tror jag att det finns möjlighet till en varaktig och trovärdig fred, med en palestinsk stat sida vid sida med Israel. Kanske skulle till och med dessa två länder så småningom kunna gå ihop, eftersom de var för sig av flera skäl är i minsta laget. Som det nu är, tror jag det är fullständigt omöjligt att komma fram till en lösning. Precis som att knarkaren är slav under sitt begär och oförmögen att hjälpa sig själv, är palestinierna slavar under sitt hat och kan inte klara ut den situation de hamnat i.

Observera, jag hatar inte det palestinska folket, som vissa tycks tro. Tvärtom, jag hyser stor medkänsla med dem. Det är fruktansvärt att se de palestinska barnens lidande. Palestinierna har gjorts till ett slagträ för storpolitiska intressen och är det enda folk, som 60 år efter att de blev flyktingar, ännu inte är integrerade i de arabländer där de flesta lever (undantaget är Jordanien). Palestinierna är ett duktigt folk och skulle, utan sin konfrontation med Israel, kunna vara det mest välmående folket i hela regionen vid sidan av Israel. Hade de accepterat FN:s delningsförslag 1948 hade det funnits två stater, sida vid sida, och båda hade med all säkerhet haft en mycket stark ekonomi och hög levnadsstandard (den palestinska levnadsstandarden var på stark uppgång när Arafat återvände 1987 och startade den första intifadan — sedan bar det rakt utför). Palestiniernas ledare har varit en oavbruten förbannelse för sitt folk och frågan är om världen någonsin skådat mer odugliga ledare, som lett sitt folk in i den ena olyckan efter den andra. Arafat, som för mig framstår som den personifierade ondskan, bär ansvaret för en stor del av det palestinska folkets lidande. Han brukar av israelerna kallas "mannen som aldrig missade en chans, att missa en chans" (läsaren får själv räkna ut vad som menas). Problemet idag är att palestinierna redan från småskolan pumpas fulla med judehat och israelhat. Fattigdomen gör inte det hela bättre. Det är emellertid de palestinska ledarna som skapat de palestinska barnens lidande, inte Israel! Precis som att det var nazisterna som åstadkom det fruktansvärda lidande som drabbade de tyska barnen under andra världskriget. Och de japanska ledarna som i samma krig skapade ett otroligt helvete för de japanska barnen. De barn som dog i Hiroshima och Nagasaki, mördades inte av USA — skulden till deras död låg hos det japanska folkets grymma och omänskliga krigsherrar! Som ville erövra och förslava hela världen, men vars rike slutade i grus och aska. De fascistiska islamisterna tycks ha samma mål. Dessvärre för dem, kommer även deras rike att sluta i grus och aska. Antagligen efter ett oerhört lidande för deras egen befolkning.

Det är därför jag inte tror att palestinierna, som det ser ut just nu, är förmögna att lösa sina egna problem. De behöver hjälp utifrån. Och jag tror många palestinier inser detta. Att man valde Hamas till regering, var nog knappast för Hamas våldspolitik utan för att man var trött på PLO:s korrumperade styre, där större delen av biståndspengarna gick till maktens privata bankkonton. Trots att palestinierna fått mer biståndspengar än någon annan folkgrupp, hör man till de fattigaste folken på jorden. Detta kan inte förklaras på annat sätt än att pengarna hamnat i andra händer än de var avsedda för.

Och så kommer vi till den sista stora frågan; Israels attacker mot civila mål i Libanon. Varje dag läser man om, att nu har Israel bombat igen och 50 civila, varav merparten barn, dog. Jag har noterat en intressant sak, när jag läser text-TV. En rubrik kan vara "40 civila, varav många barn, dog i israelisk bombräd". Sedan i själva artikeln talar man om att uppgifterna är osäkra och att orsaken till att Israel bombade just det huset, var att Hizbollah sköt raketer från taket på huset och att 10 judiska barn dog i raketattacken. Väldigt många människor, som zappar på TV:n, läser aldrig artiklarna utan bara rubrikerna. Det är uppenbart vilken syn de får på Israel. Varför har man inte en rubrik som "Hizbollah sköt raketer och dödade 10 judiska barn" och sedan kan man i artikeln läsa att Israel svarade genom att bomba raketramperna, varvid 40 civila dog. Detta är bara ett exempel bland många på hur vinklad man är.

Överhuvudtaget sysslar media med en slags omvänd kausalitet. Ungefär som när mamma säger till lille Olle, "Varför slog du Kurt? Han hade ju inte gjort dig något." Och Olle svarar, "Jo men sen så slog han mig". Orsaken till att Hizbollah skjuter sina raketer och kidnappar israeliska soldater är att israelerna är så hemska att de sedan slår tillbaks. Verkan har blivit orsak och orsak verkan i landet bakochfram. Det tycks som att vissa journalister skulle behöva gå en elementär kurs i logik.

En sak är klar. Hizbollahs och Hamas' attacker är nästan alltid riktade mot civila mål. Man har inga som helst hämningar när det gäller att döda barn. Israels attacker är aldrig, aldrig riktade mot civila mål. Problemet är att de muslimska terrorgrupperna medvetet använder civila som sköldar.

Låt mig, innan jag går vidare, berätta en historia från andra världskriget.

När tyskarna angrep Norge den 9 april 1940, försökte man fånga in den norske kungen Haakon VII och kronprins Olav. Norge gjorde starkt motstånd och det dröjde flera månader innan tyskarna hade säkrat landet. Under tiden höll kungen sig undan, eftersom han visste att tyskarna ville använda honom som galjonsfigur eller marionett. I sista stund gick han ombord på ett engelskt krigsfartyg, och tillbringade sedan kriget i exil. När tyskarna förstod att Haakon inte hade för avsikt att fungera som deras nickedocka, övergick man till försöka döda honom, innan han hann lämna landet. Man ville definitivt inte ha en norsk skuggregering i England, som norrmännen då skulle betrakta som sin legala regering. Allt detta finns skildrat i en mycket intressant bok, Norway 1940 (University of Nebraska Press, 1990), skriven av historikern François Kersaudy.

I boken berättas om hur tyskarna vid ett tillfälle hade fått reda på att Haakon med sin stab uppehöll sig i ett skogsparti. I närheten av kungen fanns barn som lekte. Plötsligt anfölls skogspartiet av tyska bombplan, som fällde bomber och beströk marken med sina automatkanoner. Som genom ett under skadades ingen. Kung Haakon var både skakad och indignerad efteråt. Och han förklarade varför, "Att se alla dessa bomber falla så nära mina vänner, mina ministrar och min son var en fruktansvärd chock för mig. Men framför allt, kunde jag inte stå ut med att se dessa barn krypa ihop i snön, när kulor slog omkull träd och grenar regnade ner på dem." Och boken fortsätter (sid 107), "Kungen lade till att han ångrade att han hade stannat på denna plats och att aldrig mer, så länge kriget varade, skulle han stanna och vila när barn var i närheten."

Så resonerar en civiliserad människa. Civiliserade människor använder inte barn och civilpersoner som sköldar. Ledarna för de islamistiska terrorgrupperna tycks ha en helt annan inställning, och deras motto tycks vara, "Så länge kriget varar skall jag hela tiden omge mig med barn som skydd — då kommer de aningslösa media i Europa att anklaga Israel för att döda barn". Personligen anser jag att endast en ond och depraverad kultur skulle kunna komma på tanken att använda barn som sköldar. För mig är det ett mysterium att västerländska journalister inte kan genomskåda detta. Det är ju så tydligt och dessutom så konsistent. Dessa journalister, dessa ondskans medlöpare, ter sig för mig som lika onda och depraverade som Hizbollah och Hamas (det är kanske just därför som de stödjer dessa organisationer — de känner helt enkelt igen sina andliga bröder).

Det torde stå helt klart att Hizbollah medvetet och konsekvent använder civila libaneser som ofrivilliga sköldar. Och att man dessutom medvetet siktar mot civila mål (nu är ju deras raketer så primitiva att de knappast kan träffa något mindre än en stad med dem, men faktum kvarstår, de väljer medvetet civila mål). Human Rights Watch, som knappast är kända för sin israelvänlighet, skriver den 18/7 på sin hemsida:

Hizbollas attacker mot Israel på söndagen och måndagen var i bästa fall urskiljningslösa attacker mot civila områden, i värsta fall utgjorde de avsiktlig bombning av civila mål. I vilket fall utgjorde de allvarliga kränkningar av internationell humanitär lag och antagligen krigsförbrytelser. Hizbollahs raketer är laddade med ca 20 kg sprängmedel omgivet av kullagerkulor, för att skada människor maximalt...

Human Rights Watch konstaterar "Hizbollahs användning av laddningar med begränsad militär användning och som skapar fruktansvärda lidanden för offren, gör bara brottet värre".

Alan Dershowitz skrev i Jerusalem Post den 23/7:

Själva tanken att terrorister, som använder kvinnor och barn som självmordsbombare mot andra kvinnor och barn, utgjuter krokodiltårar över att civila dör, och vi talar då om civila som terroristerna medvetet utsätter för fara, ger en ny mening åt ordet "hyckleri". Vi vet alla att hyckleri utgör en del av terroristernas taktik, men det är chockerande att andra faller för det och blir medbrottslingar till terroristerna.
Låt skulden falla på dem som är skyldiga; på terroristerna, som medvetet försöker döda civila och som inte ger sina demokratiska fiender [dvs Israel] något annat val än att döda de civila, bakom vilka terroristerna gömmer sig.

IDF (Israel Defence Forces) understryker i sina uttalanden att man opererar med stor försiktighet för att undvika att skada civila, men att Hizbollah använder civila som mänskliga sköldar. Många av avfyrningsramperna för raketer är gömda i tättbefolkade områden. Ja, man bygger till och med skolor och bostadshus ovanpå vapenlagren (läsaren erinras om Dr Mounir Herzallas berättelse hämtad ur "Der Tagesspiegel"). IDF sprider flygblad till befolkningen i södra Libanon med varningar att hålla sig borta från de områden från vilka raketer skjuts mot Israel. Flygbladen varnar också för att varje pickup eller lastbil som färdas söder om floden Litani kommer att betraktas som misstänkt för att transportera vapen och raketer och är ett potentiellt mål för IDF. Det har, enligt IDF, kommit rapporter om att Hizbollah med våld hindrat civila att fly från södra Libanon, förmodligen för att försök öka antalet civila offer och på det sättet påverka den internationella kritiken mot Israel.

Och så har vi den tragiska händelsen i Qana. Enligt de första uppgifterna så hade Israel bombat den sydlibanesiska staden Qana, varvid ett hus rasat och ungefär 60 människor dött, varav 37 barn. Detta slogs upp med stora rubriker. Israel beklagade händelsen och lovade att undersöka den. Enligt Israels ÖB, Dan Halutz, så hade man informerat invånarna i södra Libanon att de för sin egen säkerhet måste lämna de platser som används för terroraktiviteter och för missilbeskjutningar. Man har släppt ned flygblad och också spridit denna information via libanesiska media.

Det visade sig så småningom att dödssiffran var överdriven (som vanligt). Enligt Röda Korset hade 28 personer dött och av dessa var 16 barn. Givetvis illa nog, men låt oss nu gå till orsakerna. En sak är säker, Israel dödar inte medvetet barn. Detta är helt emot den judiska kulturen och den judiska religionen (till skillnad från den islamistiska dödskulturen, där ett människoliv betyder noll och intet).

Bilden nedan (jag beklagar den dåliga kvalitén) visar av IDF registrerade raketbeskjutningar från Qana mot israeliska städer (bl a Haifa) under tre veckor före bombningen av Qana. Raketerna sköts i salvor om 30 och sammanlagt rörde det sig om 150 raketer. 18 israeler hade dödats och hundratals sårats som resultat av dessa attacker. Det fanns alltså mycket starka skäl för Israel att slå till mot Qana.

I den australienska tidningen Herald Sun, den 30/7, hänvisar Chris Link till vissa avslöjande fotografier han kommit över, och som enligt honom, "visar att Hizbollah för krig bland förortsbor. Fotografierna... visar hur Hizbollah använder tättbefolkade bostadsområden som avskjutningsplatser för raketer och grovkalibriga vapen. Klädda i civila kläder, så att de snabbt kan försvinna in i folkmassan, bär milisen automatvapen och åker i lastbilar försedda med kanoner."

Jag kan nämna att i normala krig räknas stridande utan uniform som sabotörer eller spioner och skjuts omedelbart utan rättegång eller någonting om de grips. Att strida mot en fiende som inte har uniform och som agerar i folkmassor, är en nästan omöjlig uppgift, om man inte accepterar civila förluster. I ett normalt krig skulle således alla icke uniformerade Hizbollahsoldater omedelbart skjutas när de tillfångatas. Nu gör inte Israel det, men de skulle ha krigslagarna på sin sida, om de gjorde det. En aspekt som jag inte sett nämnas någonstans.

Enligt media har Hizbollah ett mycket starkt stöd bland libaneser. Det är definitivt en sanning med modifikationer. Något som pågår just nu, både på Västbanken och i Gaza och även Libanon, är en islamisering. Kristna araber fördrivs. Betlehem, för att ta ett exempel, var en klart kristen stad för 10 år sedan (jag vet, jag har varit där många gånger). Majoriteten av invånarna var kristna. Idag finns bara ett fåtal kristna kvar. Resten har fördrivits. Detta gäller många, många andra städer på palestinskt och libanesiskt område. Det handlar antagligen om en medveten strategi från mullorna och utgör en del av deras strävan att islamisera hela världen. Libanon var ett starkt kristet land tidigare, men sedan palestinierna kommit dit, skedde en omsvängning. Libanons kristna är av hävd israelvänliga och ser Israel som det enda land i världen som står emot islams aggressiva expansionspolitik. Enligt den libanesiska websidan Libanoscipie, som drivs av kristna grupper i landet och som öppet stöder den antisyriska "Den 14:e mars rörelsen", hävdas att Hizbollah medvetet placerat civila i den byggnad i Qana som bombades. Man påstår till och med att Hizbollah placerat handikappade barn i byggnaden. Jag vet inte vad jag skall tro. Judarna skulle definitivt aldrig göra något sådant. Hizbollah och andra jihadistiska terrorgrupper har gång på gång visat total respektlöshet när det gäller att döda kvinnor och barn, så omöjligt är det inte. Hizbollah vet ju att det kommer att bli en propagandaseger för dem, och att risken att den mörka hemligheten kommer att avslöjas är liten Och dessutom, offren dör ju som martyrer för islam och kommer direkt till paradiset.

De senaste dagarna har man till och med börjat ifrågasätta om överhuvudtaget någon civilperson dog i Qana. På Internet pågår intensiva diskussioner och läsaren kan själv ta del av detta (sök på Google på ordet "Qana"). Enligt vissa uppgifter rasade huset samman först 7-8 timmar efter det israeliska flyganfallet och enligt en CNN-journalist träffades aldrig huset överhuvudtaget (påstås det). Bilderna av dödsoffren har ifrågasatts. Vissa ser ut att ha varit döda en längre tid och många kroppar ser inte ut att ha dödats i ett bombanfall. Kropparna ser bl a helt oskadda ut. Det har också talats om en andra explosion, vilket enligt israelerna skulle kunna bero på att Hizbollah haft stora ammunitionslager i huset.

Sedan kan man fundera över varför (om det nu stämmer) flera hundra civilpersoner befann sig i en byggnad från vilken raketer hade avlossats mot Israel. Man har ju blivit varnad både via flygblad och via libanesiska media. Man borde veta bättre än att befinna sig där. Om det nu inte var så att man av Hizbollah hindrades att lämna byggnaden! Och i så fall är det Hizbollah och inte Israel som har skulden för de civila offren.

Oavsett hur det förhåller sig, så pågår ett propagandakrig, där speciellt skandinaviska media agerar "nyttiga idioter" och aningslöst går Hizbollahs ärenden. Den 7/8 avslöjade nyhetsbyrån Reuters att man drar tillbaka alla bilder av den libanesiske frilansfotografen Adnan Hajj sedan det avslöjats att minst två av hans foton från konflikten varit manipulerade. Det handlar bl a om ett foto från ett bombat Beirut, där han lagt till mer rök och fler skadade hus (Photoshop kan användas till mycket här i världen). Manipulerade foton är mycket vanligt. Det behöver inte innebära att man använder Photoshop. Man kan t ex använda ett vidvinkelobjektiv så ser förödelsen genast mer dramatisk ut. Eller man kan visa bilder på sårade israeler och påstå att bilderna föreställer palestinier som sårats vid israeliska flygräder (detta har förekommit flera gånger). En känd bild på en libanesisk kvinna som förtvivlad står framför sitt raserade hus har använts minst två gånger i helt olika sammanhang för att vissa hur hemska israelerna är (här kan läsaren se fler exampel på hur media manipulerar bilder till favör för den palestinska sidan). Det råder ingen som helst tvekan om att Hizbollah varit mycket framgångsrika i propagandakriget. Framför allt beroende på att journalisterna villigt låter sig luras, eftersom deras hjärta ligger hos palestinierna.

 

---

 

Jag kan inte låta bli att skicka med en bildsvit jag hittade på en blogg, och som anknyter till texten ovan:

Titeln är "Libanons mest otursförföljda kvinna"

 

Först dök hon upp på omslaget till The Spectator den 22 juli, begråtandes sitt hus som bombats sönder av israelerna.

 

Samma dag som föregående bild publicerades bombade israelerna sönder ett annat av hennes hus i södra Beirut. (Reuters)

 

Och som lök på laxen bombade israelerna sönder ytterligare ett av hennes hus i en förort till Beirut den 5 augusti. (AP)

 

Hennes olycka blev knappast mindre av att hon gjordes till driftkucku, bl a med denna bild.

Även om det hela givetvis är tragiskt kunde jag inte låta bli att skratta mitt i all bedrövelse när jag såg bilderna ovan. Utan humor skulle man antagligen gå under. Det tragiska är att, medan många utländska media avslöjar förfalskade bilder av den här typen, märker svenska media ingenting. Eller snarare, man kanske inte vill märka.

 

---

 

Apropå civila dödsoffer. Hur många civila dog inte i andra världskriget, Korekriget, Vietnamkriget etc! För att inte tala om inbördeskriget i forna Jugoslavien. Och i det senare fallet talar jag inte bara om de massakrer på civila (etnisk rensning) som utfördes av serbiska styrkor (om nu media har rätt här — det är det tragiska med vinklade media, att man inte längre vågar lita på dem). Utan jag talar om de civila dödsoffer som orsakades av den NATO-ledda s k fredsstyrkan. I en intervju för CNN den 25/7 2006 påpekade Israels vice premiärminister, Shimon Perez, att i Kosovo dödades ca 10 000 civila av NATO-styrkor (de flesta vid flyganfall). NATO-styrkornas avsikt var inte att döda civila, säger Perez, men krig är inget precisionsinstrument. I Somalia sköt USA ihjäl ca 500 civilpersoner i samband med en våldsam demonstration som urartade i lynchning av flera amerikanska soldater. Etc, etc. De civila offren i Libanon måste ses i relation till detta. Med tanke på att Hizbollah gömmer sig bland civilbefolkningen, har sina vapenlager under skolor och bostadshus och skjuter sina raketer från bostadshus, eller i närheten av sådana, så visar det relativt begränsade antalet civila offer i Libanon klart och tydligt att Israel lägger stor vikt vid att inte skada civila (till skillnad från motsidan). Perez påpekade också i intervjun i CNN att Israel inte har som mål att bomba sönder Libanons infrastruktur. Tvärtom, så försöker man undvika detta så mycket som möjligt. Att man bombar flygplatser beror på att vapen hela tiden transporteras via flyg från Iran till Hizbollah. Att man har bombat vissa broar mot Syrien, är, enligt Perez, för att stoppa vapenleveranser via lastbil från Syrien till Hizbollah. Varför ser man i stort sett aldrig resonemang av den typ som jag för här i svenska media? Känner inte journalisterna till det jag säger om civila offer i andra väpnade konflikter? Är de inte tillräckligt intelligenta för att själva dra de slutsatser jag drar ovan? Det handlar ju faktiskt om välkända fakta, som jag inte tror att någon egentligen bestrider. Hur kan det då komma sig att man är så oförstående för Israels agerande och så totalt fördömer nästan allt vad Israel gör.

Och då kommer vi in på en sak jag inte riktigt förstår. Som för mig framstår som väldigt motsägelsefull. Om journalisterna nu nästan helt och hållet står på palestiniernas sida, varför agerar då journalisterna som de gör? Man uppmuntrar ju Hamas och Hizbollah att fortsätta på den väg som enbart kan leda till fortsatt olycka och misär för det palestinska folket. Om man kraftfullt fördömde palestiniernas användande av civila, inkluderande barn, som sköldar för deras raketramper etc, om man kraftfullt fördömde terrordåd och gisslandtaganden, och om man kraftfullt fördömde Hizbollahs etc vägran att erkänna Israel, och gjorde detta gång på gång, så skulle man, det är jag övertygad om, kunna påverka den palestinska sidan att välja en annan väg. Den enda väg som leder någonstans. Som det nu är, så ser ju terroristerna att de vinner propagandakriget genom att använda barn som sköldar. Genom att agera medbrottsling till terroristerna, gör journalisterna det palestinska folket, som de säger sig värna om, en stor otjänst. Jag är övertygad om, ja jag vet, att det finns mängder av palestinier som bara vill ha fred (men de vågar inget säga). De är fullt nöjda med att existera sida vid sida med Israel. Kunna dricka sitt kaffe, äta söta honungsbakelser och gulla med barnbarnen. De vill inte ha Hamas eller Hizbollah. Hamas och Hizbollah är en del av ondskan här på jorden. Man skulle kunna kalla dem för islamo-fascister (obs jag talar inte här om islam i sig, utan om den militanta islamismen), eftersom de har så mycket gemensamt med den onda fascismen, eller varför inte islamo-fascisto-marxister, så har vi fått med de tre ideologier som i våra dagar tycks kunna samarbeta utan problem. Beroende på att de alla tillhör samma Ondskans Brödraskap. Därför kan islamister, kommunister och nazister alla demonstrera mot Israel (även om nazisterna inte får vara med — än så länge är det nämligen inte politiskt korrekt att vara nazist — men lugn, den dagen kommer snart).

David Horovitz skrev en mycket intressant artikel i Jerusalem Post den 8/8. Rubriken var "Analys: Etiska dilemman för Israel i krig". Han diskuterar där hur svårt det är för Israel att föra ett "rent" krig mot en motståndare som använder civila som sköldar. Bombar man inte, ja då har man förlorat. Bombar man, ja då dödar man kvinnor och barn och gamlingar och har förlorat sin moral. Judarna brukar säga, "Om man, för att besegra odjuret, själv måste bli ett odjur, då har odjuret vunnit." Och det är utan tvekan det dilemma som Israel nu står inför [om de allierade inte hade terrorbombat civilbefolkningen i Tyskland och Japan, dvs blivit "odjur", är det osäkert om kriget kunnat vinnas]. Horovitz beskriver i sin artikel hur arabvärlden förlöjligar Israels oförmåga att komma till rätta med Hizbollah. Och han säger att det finns egentligen bara två möjligheter, antingen mycket kraftfullare användning av luftangrepp eller en mycket kraftfullare markoffensiv. Om Israel totalt hämningslöst skulle använda sin militära kapacitet, skulle Hizbollah säkert besegras på mycket kort tid. Båda de alternativ som Horovitz anger, kommer emellertid att få dagens dödssiffror att framstå som obetydliga. Med intensiva luftanfall kommer antalet dödade libaneser att stiga dramatiskt. Och väljer man markoffensiv, får man antagligen räkna med stora israeliska förluster. Debatten går fram och tillbaka i Israel och företrädarna för luftangrepp menar att bättre en död libanes än en död israel.

Det tycks som att konflikten i Mellanöstern är omöjlig att lösa. Och det ser mörkt ut. Men, om det går som israelerna hoppas, nämligen att en stark internationell fredsstyrka stationeras i södra Libanon, och att landet får hjälp att totalt avväpna Hizbollahmilisen, så kanske det ändå finns en möjlighet till en lång vapenvila. Iran och mullorna går inte att ändra. Deras mål, att förinta Israel, är icke förhandlingsbart. Men får vi en period av yttre fred, kanske för det första både libaneser och palestinier så småningom tycker det är ganska skönt med fred och att därmed Hamas och Hizbollah kommer att tappa sitt stöd. Och vem vet vad som händer i Iran. En stor del av befolkningen där är synnerligen trötta på mullornas skräckvälde och en vacker dag kommer de att tappa makten, precis som alla onda diktatorer gjort i alla tider. Ondskans "tusenårsriken" brukar bara bestå några år, tack och lov. Tiden kanske verkar för freden. bara tiden får möjlighet att göra det.

Som kristen vet man också att Gud verkar i historien. Och judarna är, enligt Bibeln, Guds utvalda löftesfolk (vilket inte skall tolkas som att de är felfria). Gud håller sin hand över Israel, som är hans ögonsten. Och den som förbannar Israel skall själv bli förbannad, säger Skriften.

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.