"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Varför har inte Israel rätt att bygga en säkerhetsbarriär?

 

Någon skrev för ca ett halvår sedan i en amerikansk tidning, apropå den säkerhetsbarriär som Israel håller på och bygger, ungefär följande, "Muren är åtta meter hög och går flera meter ner i marken. Den är försedd med sensorer som registrerar om någon rör vid den. Högst upp är den krönt med taggtråd och den är mycket svår att forcera. Nog talat om vår mur längs gränsen till Mexiko. Låt oss nu tala om Israels så kallade mur." (jag kommer dessvärre inte ihåg vilken tidning det var eller exakt datum, men det spelar ingen roll — mitt resonemang nedan påverkas inte av artikeln i fråga)

Det finns många murar här i världen. Just nu håller Indien på och bygger en 100 mil lång mur (stängsel) mot Kashmir. Detta för att komma till rätta med muslimska terrordåd som emanerar därifrån. Indien har också en avancerad mur mot Pakistan (se bilden ovan). Det finns liknande anläggningar mellan Nord- och Sydkorea, mellan Nordirland och Irland och som sagt mellan USA och Mexico. Den senare har till uppgift att hindra illegal invandring och knarksmuggling.

Israels "mur", som till största delen snarare är ett stängsel.

Efter att Intifadan eskalerat och runt 100 personer mördats under en enda månad och mångdubbelt fler skadats — många med invalidiserande skador — i muslimska attacker utförda i Israel, beslöt Israel att bygga en säkerhetsbarriär mot vissa delar av de palestinska områdena. Detta i självförsvar. Tyvärr har man delvis byggt muren på palestinsk mark och tyvärr åsamkar muren/stängslet problem för en del palestinier, som t ex har svårt att ta sig till en del av sina odlingar. Detaljer i hur stängslet skall dras kan säkert diskuteras, och det är möjligt att vissa sträckningar kunde gjorts på ett bättre sätt, men jag har svårt att förstå den enorma kritik som byggandet av säkerhetsbarriären väckt. Att den kritiseras i arabvärlden är självklart. Men det jag inte förstår är hur man i Europa kan vara så totalt oförstående. Droppen var när Internationella Domstolen i Haag (ICJ), i ett beslut den 9/7 2004, hävdade att Israels säkerhetsbarriär är olaglig. Utan att på något sätt brännmärka den palestinska terrorn, fördömer man Israel, när landet försöker skydda sig mot terror. Kanske menar man att muren är orsaken till Intifadan, ungefär som att invasionen i Normandie var det som orsakade Andra Världskriget (eller hur?).

Haagdomstolen anser att Israels säkerhetsbarriär är olaglig, eftersom den, enligt domstolen, bryter mot intenationell rätt. FN har i en resolution den 20/7 2004, som utgår från Haagdomstolens beslut, uppmanat Israel att snarast riva muren (säg den FN-resolution som på något sätt stöder Israel — men annat är inte att förvänta med tanke på att FN till stor del består av skurkstater). Givetvis har media dragit stora växlar på Haagdomstolens beslut. I domslutet konstaterar man visserligen att Israel har rätt att fösvara sig mot terrorism (fantastiskt!!!), men man säger inte hur. Jag misstänker att vad än Israel skulle göra för att försvara sig, så skulle FN m fl hävda att landet bryter mot internationell rätt (felet är inte vad Israel gör, utan att Israel har den oerhörda oförskämdheten att existera). Ove Bring, professor i internationell rätt vid Stockholms Universitet och Försvarshögskolan, skrev på DN debatt den 24/7 2004:

ICJ [Haagdomstolen] går avslutningsvis igenom de undantagsregler i folkrätten som skulle kunna legitimera murbygget. Man tar först upp till bedömning Israels argument att dess åtgärder är förenliga med FN-stadgans artikel 51 om staters rätt till självförsvar. Här säger ICJ att artikel 51 gäller i händelse av ett väpnat angrepp av en stat mot en annan stat och att Israel inte åberopat angrepp från annan stat.

Detta är ett korrekt konstaterande, även om det är irrelevant i sammanhanget eftersom Israel försöker förlita sig på den nya (eller snarare nygamla) tolkning av självförsvarsrätten som kom till uttryck i FN-resolutionerna 1368 och 1373 från 2001.

Dessa resolutioner, som antogs av säkerhetsrådet strax efter den 11 september, har tillsammans med ytterligare statspraxis bekräftat en rätt till självförsvar även mot internationell terrorism. Här rör det sig alltså om den utveckling i det internationella samfundet som öppnat dörren för en förebyggande självförsvarsrätt mot storskaliga terroristhot från andra territorier.

När domstolen kommenterar åberopandet av denna självförsvarsrätt förfaller man till viss formalism. ICJ påpekar att Israel har kontroll över det ockuperade palestinska territoriet och att terroristhotet, enligt Israel självt, kommer inifrån detta territorium och inte utifrån.

ICJ menar att frånvaron av ett externt terroristhot gör att den vidare självförsvarsrätten inte är tillämplig på fallet med muren. Majoritetens argumentation har på denna punkt kritiserats av två domare från två EU-länder (Storbritannien och Nederländerna) som ingav särskilda yttranden. Själv skulle jag vilja uttrycka det så att palestinsk terrorism samtidigt mycket väl kan vara internationell terrorism och att domstolens framhävande av det externa kriteriet i sammanhanget var missriktat. I stället borde domstolen ha sagt att resolutionerna 1368 och 1373 vilade på presumtionen att den nya självförsvarsrätten gäller mot storskaliga terroristattacker, det vill säga av typen den 11 september, och att Israel inte gjort gällande att det var sådana attacker man blivit utsatt för eller vill skydda sig emot.

Det faktum att ICJ avvisade självförsvarsargumentet är inte avgörande för att utslaget gick Israel emot. Domstolen menar att i stället för den av Israel särskilt åberopade artikel 51 skulle en tillämpning av folkrättens nödrätt ligga närmare till hands. Domstolen undersöker denna möjlighet, men finner sig i slutändan inte övertygad om att muren, med den sträckning den fått, är det enda möjliga sättet för Israel att skydda sig. Det är genom detta konstaterande som murbygget definitivt olagligförklaras.

Samtidigt erkänner ICJ uttryckligen staten Israels rätt att skydda sin civilbefolkning mot terroristhot. Även om domstolen avvisar självförsvar under FN-stadgan, avvisar man självklart inte Israels rätt till ett samhällsförsvar mot terrorism, men säger det det måste ske på ett sätt som är förenligt med gällande folkrätt.

Det första man kan reagera över är att Haagdomstolen hävdar att hotet mot Israel kommer inifrån det område som Israel kontrollerar. Detta kan ifrågasättas. De palestinska områdena har ju ett visst mått av självbestämmande (Gaza kommer Israel att helt dra sig ur om allt går enligt planerna), och i andra sammanhang beskyller man Israel för att inte ge den palestinska myndigheten möjlighet att agera självständigt. Nu plötsligt menar man således att Israel skall agera mot terrorn inne på de palestinska områdena. Men så fort Israel t ex griper terrorister inne på palestinskt territorium, ja då fördömer man Israel på grund av detta. Det torde stå ganska klart att vare sig FN eller Haagdomstolen i praktiken tillerkänner Israel någon som helst rätt att försvara sig mot den palestinska terrorn.

Man har en känsla av att Haagdomstolen valt att tolka de olika paragraferna på ett för Israel negativt sätt. Domstolens huvudargument är att en ockupation, enligt folkrätten, inte får bli permanent och att en mur som går in på ockuperat område tenderar att skapa en permanent rättsstridig situation. Om muren enbart hade byggts längs den gröna linjen, det vill säga gränslinjen mellan Israels erkända gränser och ockuperat palestinskt område, så hade den varit laglig. Å andra sidan menar kritiker till domslutet att domstolen valt att bortse från artikel 53 i fjärde Genevekonventionen, enligt vilken förstörelse av egendom är tillåten om det är nödvändigt för ockupationsmaktens säkerhetsoperationer (när Genevekonventionen inte är till Israels fördel, ja då är det den man bygger sin israelkritik på — och andra gånger, som när det gäller muren, när Genevekonventionen gynnar Israel, ja då bortser man helt från denna konvention). Det märkliga är också att domstolen kräver att Israel skall riva muren, vilket inte är konsistent med deras eget resonemang, eftersom de själva säger att muren varit laglig om den hade haft en annan dragning. Domstolen borde i stället ha uppmanat Israel att ändra murens sträckning. Israels högsta domstol prövade för en tid sedan frågan, och kom då fram till att säkerhetsbarriären i sin nuvarande sträckning inkräktade alltför mycket på palestiniernas vardag, och att därför vissa delar av barriären måste flyttas. Det hade framstått som betydligt mer trovärdigt om ICJ dragit samma slutsats. Till saken hör att markägarna (både palestinska och israeliska) fått ekonomisk kompensation i de fall att barriären dragits över deras mark. Samma sak sker ju i Sverige när man bygger vägar etc, och då exproprierar mark för detta. Som sagt, det är möjligt att man kunde valt en bättre sträckning av muren än man gjort. Men det kan ju också vara så att det finns en konflikt mellan hänsyn till palestiniernas vardagsliv och murens effektivitet. Kanske är murens dragning optimal rent säkerhetsmässigt. Och som sagt, den dag som palestinierna själva slutar med terrordåd, ja då försvinner muren. Bollen ligger faktiskt hos dem. De själva bär skulden till de problem som muren åsamkar dem!

En sak är säker, hade Sverige haft liknande problem som Israel, hade vi också byggt en mur. Antag att det t ex fanns terrorgrupper i Norge, som tog sig in i Sverige och sprängde bussar och tåg i luften och på så sätt mördade tusentals svenskar, och att en stor del av offren dessutom var barn, kvinnor och gamlingar. Antag vidare att Norge vägrade att gripa terroristerna, eller att överhuvudtaget agera mot dem, ja att det till och med var så att merparten av de norska poliserna själva var terrorister. Skulle inte Sverige försöka skydda sig då? Med både murar och vägspärrar. Kom inte och försök påstå något annat!

Men om nu Sverige har rätt att skydda sig, varför har då inte Israel rätt till samma sak?! Jo, det är mycket enkelt. De flesta i Europa tycks hata Israel och verkar inte anse att Israel har rätt att existera. Det grundläggande felet är inte vad Israel gör eller inte gör, utan att Israel överhuvudtaget finns till. Egentligen hatar man judarna, det eviga judehatet, men än så länge är det inte politiskt korrekt att vara antisemit. Därför maskerar man sin antisemitism genom att påstå att man är antisionist eller mer allmänt att det inte är det judiska folket man kritiserar utan staten Israel. Det är tur att staten Israel finns. Nästa gång Europa beslutar sig för att utrota judarna, har de europeiska judarna åtminstone någonstans att fly. Och det torde inte hjälpa om Sverige, precis som vi gjorde före Andra Världskriget, tipsar övriga europeiska länder om att stämpla ett "J" i alla judiska pass, så att de länder dit judarna försöker fly, enkelt kan se vilka man skall avvisa vid gränsen. I Israel kommer definitivit "J"-märkta pass att bedömas helt annorlunda än i Eurabia — förlåt, jag menar Europa.

Samtidigt som EU skarpt har kritiserat Israels skyddsbarriär, planerar man inom EU att bygga en liknande barriär längs Polens och Ungerns gränser, för att stoppa illegala invandrare, som kommer via Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Och inte nog med det, man är så fräck att man har bett Israel om hjälp. Flera israeliska byggföretag, som byggt delar av muren mot de palestinska områdena, anlitas nu för att bygga EU:s mur. En talesman för Israels regering säger på WorldNetDaily (17/8 2004), "Det är otroligt att EU inte har några problem med att bygga en barriär för att stänga ute illegala invandrare, men när den judiska staten bygger en säkerhetsbarriär som en sista utväg att stoppa terrorismen och på så sätt rädda israeliska liv, attackeras vi både av EU och FN. Det får en att fundera, eller hur?"

Vad Europas intellektuella och politiker inte anar (eller i varje är det få som gör det), när de förbannar Israel, är att det finns andliga lagar. En sådan lag säger att såsom det går för Israel, så kommer det också att gå för Europa. Israels öde kommer att bli vårt öde. Efter att Islam utplånat Israel (vilket är deras absoluta, icke-förhandlingbara slutmål — muslimska fredsavtal gentemot Israel är bara s k "hudna", dvs vapenvila medan man rustar upp och förbereder nästa angrepp), är det Europas tur. Det är farligt att gå emot Gud. 1 Mos 12:3. säger Gud till Abraham, "Och jag skall välsigna den som välsignar dig (dvs det judiska folket), och den som förbannar dig skall jag förbanna". Om Sverige fortsätter att förbanna Israel, kommer det att gå mycket illa för vårt land. Mycket, mycket illa!!! Tecknen finns redan.

I lunchekot, söndagen den 18/7 (2004) kl 1230, förekom ett inslag om det kaos som just då rådde i Gaza.

För den som inte följt med, kan jag nämna att den palestinska myndigheten tidigare haft ett otal antal olika säkerhetsorganisationer (över tolv stycken), ledda av diverse mer eller mindre (oftast mer) korrumperade småpåvar. Arafat är känd för att regera genom den klassiska metoden "söndra och härska". Israel har beslutat sig för att totalt dra sig ur Gaza, och även avveckla de bosättningar som finns där (dvs det är vad Sharon vill, frågan är om han får majoritet för detta i Knesset). Egypten försöker nu förbereda sig för det som komma skall, eftersom Gaza gränsar till Egypten. Man försöker från egyptiskt håll, och faktiskt i samarbete med Israel, att se till så att inte Israels tillbakadragande slutar i kaos, med Hamas eller någon annan terrororganisation som tar över efter den palestinska myndigheten (vilken de flesta är synnerligen trötta på, eftersom Arafat och hela hans gäng skor sig bäst de kan på de biståndspengar som är avsedda för; det palestinska folket). Egypten har bl a krävt att den palestinska myndigheten skall banta ned antalet säkerhetstjänster till tre, och satt press på Arafat, vilket till slut fick denne att ge med sig. Som chef för en av dessa organisationer valde han efter många turer först Ghazi Jabali, en av de mest korrumperade av de palestinska tjänstemännen. Efter protseter avsattes denne och ersattes av Arafats egen kusin, Mousa Arafat, vilken alla vet är minst lika korrumperad som Jabali. Detta ledde till våldsamma demonstrationer och bl a kidnappades Jabali och hölls fången i flera timmar innan han släpptes. Tvåtusen personer marscherade genom gatorna i Gaza City och skanderade, "En hund, Jabali, har försvunnit och en annan hund, Mousa Arafat, har tagit hans plats". Till råga på allt har den palestinske premiärministern, Ahmad Qureia, lagt in sin avskedsansökan. Enligt Sufyan Abu Zaida, minister och medlem av den palestinska delegation som 1993 förhandlade fram Osloavtalet med Israel, var Arafats beslut att tillsätta sin kusin som säkerhetschef något som uttryckte totalt förakt för folket. Arafat är utan tvekan i gungning just nu. Men han är erkänt skicklig på att rida ut stormar, och frågan är om ens den senaste tidens händelser kan få honom på fall.

För att återvända till lunchekot så berättade man som sagt om kaoset i Gaza. Man nämnde att det eventuellt kunde ligga något bakom korruptionsanklagelserna mot Arafats kusin (tänk om man var lika försiktig när det gäller liknande anklagelser mot amerikanska presidenter etc). Och så kom det som jag visste skulle komma. Man konstaterade att orsaken till kaoset i grunden var Israels förtryck av palestinierna. Byggandet av säkerhetsbarriären nämndes som en del av detta förtryck. Tänk att sanningens fiender aldrig ger sig. Jag skickade mail till två av ekocheferna, och har hittills fått svar från en av dem, Willy Silberstein. Han hade varit på semester när det aktuella programmet sändes och kunde inte uttala sig om just detta, men han menade att man visst rapporterat om korruptionsanklagelserna mot Arafat och Israels motiv till att muren byggdes. Formellt är det han säger säkert korrekt. Men även om man nu i princip rapporterar om dessa saker, kan man ändå vinkla det hela. Det handlar om små nyanser. Hur man säger vissa saker och i vilket sammanhang man säger dem och hur mycket tid de olika inslagen får. Faktum kvarstår; i alla fall. Efter en nedtonad rapportering om Arafats "eventuellt" korrumperade kusin, påståstod man klart och tydligt att hela problematiken låg i Israels förtryck av det palestinska folket, där muren var en del av förtrycket. Och detta menar jag är en grov lögn!!! Det är visserligen sant att muren orsakar olägenheter för många palestinier, och till och med stora olägenehter för vissa. Men orsaken till muren är terrordåden och ingenting annat. Skulle palestinierna upphöra med sin terror, så skulle omedelbart vägspärrar, murar etc försvinna.

Israel förhandlar med en motpart som vare sig erkänner att Israel existerar eller att Israel har rätt att existera. En totalt komromisslös motpart, vars enda mål är att totalt förinta den judiska staten (och eventuellt/troligen det judiska folket i området). Varje eftergift som Israel gör, uppfattas av denna motpart som ett svaghetstecken och ger omedelbart upphov till nya och sanslöst fräcka krav (jag kommer alldeles strax att ge ett par exempel). En sådan motpart förstår dessvärre bara maktens språk. Tragiskt men sant. Skrivbordsdrömmar kan aldrig åstadkomma fred i Mellanöstern. Orsaken till att den hårdföre Sharon blev Israels premiärminister, var ju att Baraks kompromisspolitik hade nått vägs ände. Barak erbjöd julen 1999 palestinierna i stort sett allt de hade begärt. Arafat svarade genom att komma med ytterligare och helt omöjliga krav (4 miljoner flyktingar skulle få återvända till Israel samt att inga judar skulle få besöka Västra Muren — endast en genuint orättfärdig människa kan tycka att dessa krav är rimliga). Israels premiärminstrar har kommit och gått, medan Arafat hela tiden varit palestiniernas (odemokratiske) ledare. Påståendet att Israel har huvudansvaret för palestiniernas misär (vilket man indirekt påstod i det aktuella ekoinslaget) tyder på att journalister i allmänhet har en allvarlig brist i sin förmåga att resonera logiskt, alternativt inte sysslar med objektiv nyhetsrapportering utan med propaganda.

Apropå hur svenska media behandlar mellanösternkonflikten skrev Lisa Abramowicz, ordförande i "Svensk Israel-information", i Världen idag den 18/3 2005:

Först berättar reportern/redaktionen i rubrikerna om det israeliska "svaret" på en terrorhandling, t ex en motattack mot militanta mål, därefter om händelserna som utlöste svaret, varigenom ett intryck av det hela är israelernas fel, uppnås. Den palestinska ursprungsattacken omnämns sedan en passant [i förbigående] i brödtexten.

Psykoanalytikern Michael Enckell beskriver situationen så här: "Ungefär som den lille gossens svar på den förebrående frågan varför han biter sin bror: Jag bet honom för sen så slog han mig." Det vill säga genom att kasta om tidsföljden i händelseförloppet försöker man också vända på ordningsföljden: följd blir orsak och orsak blir följd.

Legio synes vara att först efterhöra palestinska källor, som alltid tycks ha något att säga även om saker som hände för fem minuter sedan, och som i stort sett alltid skyller på israelerna. Om israeliska källor tillfrågas, citeras de i slutet av artikeln, och som om de vore mindre trovärdiga, åtminstone om de inte bekräftar den palestinska källan. Om obalansen ibland gick åt ena hållet och ibland åt det andra, så vore det förståeligt. I en snabb nyhetsrapportering kan det bli fort och fel snarare än långsamt och rätt. Men obalansen synes vara systematiskt antiisraelisk.

Medan svenska media överbjuder varandra när det gäller att försvara och upphöja Arafat, är arabiska media betydligt mindre sympatiskt inställda. Några pressklipp från diverse arabiska tidningar med anledning av kaoset i Gaza (hämtade från MEMRI):

Idag har palestinierna till sist börjat ta saken i egna händer. De har börjat vända sig mot Arafats män, korruptionens kejsare... Arafat själv måste försvinna, i egenskap av ledare av den korrupta PA [Palestinian Authority] och som någon vars politiska överlevnad är meningslös.
Arafat har förstört grunden för det palestinska folkets liv och fört det från hopplöshet in i terrorism, förstörelse och meningslös död. Han har slitit sönder landet, precis som Saddam Hussein förstörde sitt land, och förödmjukat sitt folk. Denne man har kommit in i ett tillstånd av politisk idioti, som manifesteras av hans klamrande fast vid makten och hans längtan efter evigt liv.
Ledaren för korruptionen är Arafat själv, och de som vet detta bäst är de arabiska ledarna. Att återupprätta vägen till fred eller den s k vägkartan, kommer att vara omöjligt så länge som denne man, som missbrukar sitt eget folk för att överleva, är kvar vid makten. (Ahmad Jarallah, redaktör för i den Kuwaitiska tidningen Al-Siyassa)

Den palestinske presidenten Yassir Arafat förlorade det mesta av sin heder när han angrep sin egen polischef, general Ghazi Al.Jibali. Sedan förlorade Arafat de sista resterna av sin heder när han gjorde ett ännu större misstag genom att utse sin kusin, general Moussa Arafat, som chef för säkerhetstjänsten. Den nye chefen är inte mindre korrupt än sin föregångare, och han är föraktad av merparten av det palestinska folket. Det kan hända att det snabba beslutet att utse Moussa Arafat t o m kan leda till inbördeskrig i Gaza — eller i bästa fall, en serie av mord och likvideringar.
Alla PA:s institutioner är korrupta och illegitima. Korruption är en smittsam sjukdom och president Arafat tillät denna sjukdom att sprida sig tills den förvandlade det palestinska styret till ett stinkande, ruttet kadaver...
I den tysta majoritetens namn begär vi att president Arafat drar tillbaka sitt stöd för de korrumperade, avskedar dem allihop, och använder de yngre förmågorna bland palestinierna, de som har rena händer. Detta är enda vägen ut ur denna anarki och detta förfall. (Abd Al-Bari 'Atwan, pro-Saddamsk ledarskribent i den londonbaserade arabiskspråkiga tidningen Al-Quds Al-Arabi)

Alla araber, speciellt deras ledare, måste säga till denne man, "Denna fråga är större än vad du är, och det palestinska folket är mycket mer betydelsefullt än Abu Ammar [ett annat namn på Yassir Arafat]." Abu Ammars handlingar utgör inte en befrielsestrategi utan är manövrer för att överleva, och vad honom anbelangar, kan det palestinska folket och hela regionen utplånas [go to hell]. (Dr. Mamoun Fendi, ledarskribent i den Londonbaserade arabiskspråkiga tidningen Al-Sharq Al-Awsat)

Som sagt, man undrar vad det är för mörka krafter som driver svenska journalister att in absurdum försvara denne onde man, som enbart varit en förbannelse för sitt eget folk.

Medan vi ändå är inne på Sveriges snedvridna tolkningar av utrikeshändelser, kan jag inte låta bli att nämna Mehdi Ghezali, den s k Guantanomfången, eller Kubafången. Denne, som enligt USA är misstänkt för terrorism, har ju suttit internerad på Guantanamobasen i flera år, trots Sveriges protester. Han greps i december 2001 i Pakistan, på gränsen till Afghanistan, efter att USA inlett kriget mot talibanerna. Givetvis säger han sig vara helt oskyldig. Han var i Afghanistan "i studiesyfte" och "råkade" befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Och det kan ju vara sant. Det finns dock mycket som talar för att Ghezali inte är så snövit som han och många andra vill göra gällande. Han kommer t ex inte ihåg vilka han bodde hos (bovar brukar ofta hävda att de fick påsen av en "okänd" person, när de var ute och promenerade, och att de inte hade en aning om att den innhöll diamanter värda 50 miljoner). Dessutom har han suttit häktad i nästan ett år i Portugal, misstänkt för ett rån. Bytet, 5,6 miljoner kr, hittades på hans hotellrum. Han kunde dock inte bindas till rånet (bl a eftersom han delade hotellrummet med en annan person), och släpptes fri i brist på bevis. När Ghezali greps, efter att ha "studerat" (jo minsann) i Afghanistan, och bott hos personer vars namn han nu glömt bort, var han på väg mot vidare äventyr i Pakistan. Vid gripandet hade han på sig åtta förfalskade pass, givetvis en helt normal utrustning för en stillsam student. När jag läste om hur han, efter att ha frigivits från Guantanamo, kom hem till Sverige, höll jag nästan på att ramla av stolen. Han hämtades av regeringens flygplan (en Gulfstream — ett av de mest exklusiva affärsjetplanen). Med på resan fanns två anställda från Säpo, en psykiatriker och två UD-tjänstemän. Kostnad drygt en halv miljon kronor. Ghezali har faktiskt, till min stora förvåning, granskats kritiskt av vissa media, vilket fått Ghezalis försvarare att tala om främlingsfientlighet i media.

Utrikesminister Laila Freivalds anser att frisläppandet är en seger för svensk diplomati. Hon har ju minsann talat med amerikanarna och fått dem att förstå hur fel de har. Hon säger enligt Svenska Dagbladet 8/7 2004, "Det har inte varit lätt att övertyga den amerikanska sidan om nödvändigheten av att följa grundläggande rättsliga principer i sådana här sammanhang". Jag tror faktiskt att Laila Freivalds ibland har bristande verklighetsuppfattning. Vad Sverige tycker "i sådana här sammanhang" spelar nog mycket liten roll för USA. Förmodligen har de kommit fram till att Ghezali inte visste något om Al Quaida, som inte redan USA visste, och då var han inte intressant längre. Annars hade de defintivt inte släppt honom. Att Sverige skickade regeringsplanet att hämta honom, måste betraktas som anmärkningsvärt, och jag har för mig att det är anmält till, om det nu var konstitutionsutskottet eller något annat. Jag tror helt enkelt att Sverige var jätteputta på USA och att de ville knäppa USA på näsan. Därför sände de regeringsplanet för att hämta Ghezali. På så sätt visade man USA vilken stor vikt Sverige lägger vid ärendet. Men ändå, det är ju helt sjukt. Här hämtar hem man hem en person som framstår som en riktig skurk, ungefär som om han vore en statschef eller en berömd artist. Ghezali har förmodligen aldrig gjort något positivt för Sverige. Det skulle vara intressant att t ex få veta hur mycket skatt han betalat in till svenska staten under sitt hittillsvarande liv. Jag har aldrig hört talas om att i utlandet strandsatta svenskar har hämtats hem med regeringsplanet, eller överhuvudtaget hämtats hem. Hur skötsamma de än varit, får de snällt betala sin egen hemresa (i bästa fall kan de få låna pengar på en svensk ambassad). Nästa steg blir väl att regeringen ger Ghezali någon av Sveriges finaste medaljer. Varför inte adla honom?! "von Ghezali" låter väl fint, eller hur? Eller varför inte Nobels fredspris? Fast det är klart, det är ju norska nobelkommitén som delar ut detta pris och den har väl inte Sveriges regering full kontroll över. Ghezali kommer för övrigt att genom sin advokat Peter Althin (alla skurkars bäste vän) begära ett stort skadestånd av svenska staten (Althin har inte stora förhoppningar om att USA är villigt att betala något, därför kommer man i stället att stämma Sverige — kanske får Ghezali större ekonomiskt utbytet av detta än han fick av rånet i Portugal). Det tragiska är att regeringens agerande när det gäller Ghezali spär på det invandrarhat som pyr under ytan i vårt land.

Enligt en artikel i Aftonbladet den 21/7 2004 har det uppstått splittring i den s k Guantanamogruppen, vilken bildats för och har arbetat med att få Ghezali frisläppt. Flera av personerna i gruppens ledning har börjat tvivla på hans oskuld. Endast en av sex tillfrågade politiker i gruppen tror nu att han är oskyldig. Gruppen överväger att fortsättningsvis engagera sig mer generellt för fångar runt om i världen.

Senaste nytt: Den 10/9 2009 rapporterade svenska media att ovannämnde Ghezali nu gripits i Pakistan, misstänkt för att ha arbetat åt Al Qaida där. Det kanske även denna gång rörde sig om en stillsam studieresa? Vit som snö? Jojo...! Kanske skickar Sverige också denna gång regeringsplanet för att hämta hem Ghezali — vår store son? Vi måste ju markera att vi tar hand om våra allra mest värdefulla medborgare. Eller hur?

Fortsättning följer på den till synes oändliga historien om arabvärlden vs Israel. Och om Sveriges väg mot att bli landet uppochned, där lögnen är sanningen, och där de onda människorna anses vara de goda och tvärtom. Jag väntar bara på den dag när Hitler får Nobels fredspris postumt och moder Théresa utnämns till mänsklighetens fiende nummer ett genom tiderna. Då packar jag min kappsäck och reser till Brasilien.

---

Aktuellt januari 2007: Nu när muren mellan Israel och palestinskt område funnits några år, och vi så att säga delvis har facit, kan det kanske vara intressant att notera några saker. Indien håller för närvarande på och bygger en mur mot Bangladesh för att hindra islamistiska terrorister att ta sig in därifrån. Längden på denna mur kommer att bli 4100 km (ungefär lika med avståndet mellan Stockholm och Kairo). Detta kan jämföras med kinesiska muren som är ca 6000 km lång. Saudiarabien projekterar en mur vars uppgift är att hindra islamister att komma in i landet via Irak. Kostnaden för den saudiska muren uppskattas till ca 50 miljarder kronor! Obs! Saudierna anser sig tydligen inte behöva någon mur mot judiska "terrorister", trots att Saudiarabien så gott som gränsar till Israel (det är bara ett stenkast över Röda Havet).

Inga protester eller klagomål har hörts från svenska intellektuella när det gäller Indiens och Saudiarabiens murar. Sedan Israels skyddsbarriär (endast 5 procent av den utgörs av en mur, resten är stängsel) blev klar, har antalet självmordsattacker fram till dags dato minskat med 90 procent! Israel kallar stängslet för "icke-våldsamt försvar mot den palestinska terrorismen" och säger att den dag terrorismen upphör, den dagen kommer stängslet att monteras ned. Att anklaga Israel när det gäller "muren" är som att anklaga kassaskåpstillverkaren i stället för kassaskåpssprängaren. Det är inte den som skyddar sig mot angrepp som är boven, det är angriparen!

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.