"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Det mångkulturella samhället

What "multiculturalism" boils down to is that you can praise any culture in the world except Western culture — and you cannot blame any culture in the world except Western culture.

(Själva kärnan av mångkultur är att du kan upphöja och berömma varje kultur i världen utom den västerländska — och du kan inte kritisera eller skuldbelägga någon kultur i världen annat än den västerländska.)

          Thomas Sowell, afroamerikansk liberalkonservativ nationalekonom

 

Inledning

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

(Denna artikel utgör en sammanfattande diskussion om kultur och mångkultur och olika aspekter kring dessa begrepp, vilket jag utlovat i tidigare artiklar på min blogg. Som vanligt utmärker fyrkantparenteser "[…]" i citat mina egna kommentarer.)

Låt oss börja med att försöka definiera begreppet "kultur", så att vi fortsättningsvis vet vad vi talar om (en diskussion där man använder odefinierade begrepp är fullständigt bortkastad och leder bara till meningslös retorik). Wikipedia skriver bl a följande:

Kultur (från det latinska ordet cultura som har sitt ursprung i colere, vilket betyder "att kultivera") är en term som har olika betydelser… Emellertid så används ordet "kultur" mest allmänt i tre grundläggande betydelser:

— Förfining när det gäller smak inom konst och humaniora, också kallat finkultur.
— Ett integrerat mönster av mänsklig kunskap, tro och uppförande som bygger på människans kapacitet för symboliskt tänkande och social inlärning.
— Mängden av delade attityder, värderingar, mål och seder som karakteriserar en institution, organisation eller grupp [eller en folkgrupp, en etnisk grupp eller ett land].

Den betydelse som är relevant för vårt sammanhang är den sista, enligt vilken en folkgrupp eller ett land eller en del av ett land har en kultur, bestående av en uppsättning delade minnen, attityder, värderingar etc.

 

Oikofobisyndromet

I ett antal bloggar har jag uttryckt min förvåning och oro över hur den svenska kulturen tycks vara satt på undantag. Om kultureliten fick bestämma så skulle varje etnisk svensk gå omkring med hängande huvud och skämmas för sin kultur, för sin husmanskost, för sin lagrade Grevéost, för sina ägg- och ansjovismackor, för prinsessbakelser, för den svenska midsommaren, för Bohusläns skärgård (och andra skärgårdar — så ingen blir sårad) och för Evert Taube och Lasse Dahlqvist etc, etc. Än så länge har långt ifrån alla svenskar anammat detta, men kultureliten gör så gott den kan genom tidningar, debatter, tv, radio etc, som nästan helt domineras av dess medlemmar.

Hat och förakt för den egna kulturen och det egna landet har ett namn — oikofobi. Det finns historiker som menar att den intellektuella "elitens" oikofobi har sin grund i att man skäms över Europas historia — korståg, slaveri, antisemitism, kolonialism etc. I oikofobisyndromet ingår också smutskastning av kristendomen (den anses vara roten till allt det onda som européerna gjort) och ett upphöjande av islam bortom all rim och reson, och i strid med historiska fakta.

Riktigt så enkelt, som kultureliten tycks tro, är det emellertid inte. För att verkligen förstå kan man inte enbart begränsa sig till att kritisera Sverige eller Europa eller Västvärlden. Man måste se det hela i ett världshistoriskt perspektiv och även islam måste granskas lika kritiskt som man granskar Västvärlden.

När det gäller korståg så har islam konsekvent utbretts med hjälp av våld och tvång. Om vi nu skäms för våra korståg, borde islam skämmas för sina "rödahalvmånetåg". Dessutom fanns det vissa bakomliggande orsaker till i varje fall det första korståget. Muslimerna, som erövrat Jerusalem, var i full färd med att förstöra kristna kyrkor och minnesplatser i staden. Första korståget hade som mål att stoppa detta. Därför menar jag att det första korståget i viss mening var befogat. Att det sedan urartade på många sätt är en annan och tragisk historia. Under alla förhållanden har Europa inte mer att skämmas för, när det gäller religionsutbredning genom våld, än vad muslimerna har. Ondskan finns förvisso i alla sammanhang. Varje människa har kapacitet till både goda och onda handlingar. Men det finns en avgörande skillnad mellan "islamskt våld" och s k "kristet våld". Muslimerna är i Koranen uttryckligen befallda att utbreda sin tro genom våld (om det inte går på annat sätt), medan våld är hundraprocentigt oförenligt med Jesu Kristi undervisning såsom den uttrycks i Nya Testamentet!!! De muslimer som tvingar människor att bli muslimer, och som halshugger de som vägrar, gör bara vad deras Profet befaller dem att göra, medan de kristna som sprider sin tro genom våld, begår en fruktansvärd synd mot sin Herre och Frälsare (därför skriver jag s k "kristet våld").

Beträffande slaveriet så har alla folk i alla tider, både afrikaner, européer, araber och asiater, haft slavar. Arabvärlden har dessutom haft betydligt fler slavar än Europa och Amerika tillsammans. De svarta slavarna i arabvärlden har dessutom behandlats betydligt värre än i Västvärlden (vilket inte på något sätt ursäktar hur slavar behandlades i USA etc). Läsaren kan ju fundera en stund över varför det finns så få svarta människor i arabländerna (här talar jag således inte om islam generellt, utan om araberna). Jag har varit i många arabländer och kan ärligt talat inte minnas att jag sett några alls (nu har jag i och för sig inte varit i alla arabländer). I både Nord- och Sydamerika utgör de svarta ett högst markant inslag i gatubilden. Dessa är ättlingar efter de 9-12 miljoner svarta slavar som transporterades till den amerikanska kontintenten. Var finns idag ättlingarna till de 12-18 miljoner svarta som blev slavar i Arabien? Enligt CIA:s hemsida utgör andelen svarta i dagens Nordafrika (Egypten, Marocko, Tunisien etc) 0% (de flesta av islams slavar hamnade i just dessa länder)! Jag ber att få återkomma om detta högintressanta ämne när jag läst klart boken Le génocide voilé (Folkmord under slöjan) av den fransk-senegalesiske antropologen Tidiane N'Diaye. Så inte heller där har européerna mer att skämmas för än andra folk. Dessutom var det Europa som först avvecklade slaveriet, eftersom man till slut (1800-talets början) insåg att slaveri inte var förenligt med Bibelns människosyn (hade man verkligen tagit sin tro på allvar, hade man insett detta 1700 år tidigare). Slaveriet i muslimvärlden fanns kvar ända fram till 1980-talet i vissa länder — och finns till och med kvar än idag (fast det officiellt är förbjudet) i länder som Sudan (läs gärna min ingående artikel om detta).

När vi kommer in på antisemitism så är det helt sant att Europa har mycket att skämmas för. Men, antisemitismen är helt oförenlig med Bibeln och den kristna tron (det räcker med vetskapen att Jesus var jude och lärjungarna var judar för att inse omöjligheten av kristen antisemitism). Förintelsen står i en klass för sig, men hade definitivt inget med den kristna tron att göra. Till skillnad från Bibeln så är Koranen och islams andra heliga skrifter fulla av angrepp på, och uppmaningar till våld mot, det judiska folket. Men visst, beträffande antisemitism så har Europa verkligen något att känna skam över! Ofattbar skam! Men, som jag nyss påpekat så finns ondskan överallt. Jag säger inte att vita européer är godare än andra folk. Absolut inte på något sätt. Man behöver bara tänka på det orättfärdiga opiumkriget i Kina (där engelsmän och fransmän översvämmade Kina med opium, vilket förstörde otaliga kinesers liv) och Belgiens ofattbart grymma behandling av de svarta i Kongo, för att inse detta. Men jag hävdar med bestämdhet att kristendomen står för kärlek och godhet på ett sätt som ingen annan religion eller ideologi gör.

Även Sverige uppvisade avgrunder av antisemitism de år som Nazityskland existerade, och tog motvilligt emot en handfull vuxna judiska flyktingar (plus något hundratal judiska barn), när vi kunde ha räddat hundratusentals. Men bortsett från Förintelsen (på grund av dess omfattning) så har judar behandlats minst lika illa i muslimvärlden som i Europa. I vissa muslimska länder (t ex Marocko) har judar under begränsade perioder haft ett ganska bra liv. Men så har det också varit i Europa. Överlag har dock judarna varit fruktansvärt förtryckta i muslimvärlden och där har pogromer med tusentals mördade judar hört till dagordningen under långa perioder (och så även i morernas Spanien, som ofta och felaktigt framställs som ett paradexempel på fredlig samexistens mellan muslimer och judar). Så visst skall Europa skämmas för sin antisemitism (som även idag sticker upp sitt fula tryne). Men så skall också de muslimska länderna, där antisemitismen idag är mycket, mycket värre än i Europa. Hitlers Mein Kampf och Sions Vises Protokoll (den senare försöker bevisa att det finns en judisk konspiration för att ta över hela världen) är bland de mest sålda böckerna i muslimvärlden idag.

Beträffande kolonialism så har alla länder, som varit tillräckligt kraftfulla, lagt andra länder under sig och skapat imperier (grekerna, romarna, araberna etc etc). Man kan tycka vad man vill om detta, men så är det. Så jag kan inte se att vi har mer att skämmas för i detta avseende än vad andra folk har. Araberna lade ju hela Nordafrika och Östra Medelhavsområdet under sig. Även om solen aldrig gick ner över drottning Victorias kolonialvälde (dvs det sträckte sig runt jorden) så har det funnits andra imperier som också behärskat enorma områden; Alexander den stores välde, Attilas rike och inte minst Djingis Khans imperium (under slutet av 1100-talet), som antagligen var det största av dem alla (Djingis Khan och hans mongoler mördade uppskattningsvis runt 40 miljoner människor under sina erövringståg). Att inte alla länder haft imperier eller kolonier handlar nog snarare om bristande förmåga än bristande vilja. Sverige hade ju för övrigt på 1600- och 1700-talen sitt eget lilla imperium runt Östersjön.

Historiskt sett har européerna således inte varit värre än andra folk. Ondskan finns överallt. Men vissa religioner och ideologier och kulturer tar fram det bästa hos människor, medan andra religioner och ideologier tar fram det sämsta. Den människosyn som kristendomen förmedlar har sakta men säkert, trots mycket motstånd från diktatorer, slavägare och giriga kapitalister, lett fram till de olika deklarationer om mänskliga rättigheter, som idag utgör den moraliska grunden för Västvärldens demokratier och deras lagstiftning. Inom islamvärlden tolkas begreppet människovärde på helt andra sätt än i Västvärlden. Tillståndet i denna del av vår planet visar på konsekvenserna av islams människosyn. Godhetskörens (dvs de självutnämnda "goda" i vårt land) förakt för den egna kulturen är inte berättigat och dessutom inkonsekvent. I så fall borde de i logikens namn också förakta alla andra kulturer och inte som nu, enbart förakta sin egen kultur.

 

Måste mångkulturtanken innebära förakt för den egna kulturen?

Kanske är mångkulturtanken kopplad till Europas dåliga samvete på grund av det jag diskuterar ovan. Genom att låta människor från andra delar av världen komma hit och få tillgång till vårt ekonomiska överflöd och genom att behandla dessa inte bara bra, utan till och med lite bättre än landets egna invånare (det tycks ju vara kulturelitens strävan i alla fall, även om de inte nått riktigt ända fram — ännu), så känner man att man betalar tillbaka på en skuld. Men i så fall borde muslimerna kompensera alla som plågats och förtryckts i islams namn (förutom de ca 12-18 miljoner svarta slavar som araberna hämtade i Afrika (varav merparten av de manliga slavarna kastrerades genom att pung och penis skars bort!), borde man också kompensera de efterlevande till de över en miljon européer som kidnappades av Nordafrikanska slavhandlare när dessa gjorde räder mot Sydeuropas kuster, och Turkiet borde göra bot och bättring för det arméniska folkmordet). Och de afrikanska stammar som fångade in och sålde slavar till vita och arabiska slavhandlare (och själva blev stenrika) borde kompensera de stammar man rövade slavarna från. Sådana tankegångar finns nog dessvärre inte i huvudet på islams anhängare, där självkritik knappast räknas som en dygd. Ja ärligt talat så är självkritik (och att be om förlåtelse) i det närmaste otänkbart för en rättrogen muslim. I en skamkultur innebär att erkänna att man haft fel den ultimata förödmjukelsen (läs gärna min artikel om skillnaden mellan islam och Västvärlden). När det gäller Godhetskören så skulle förmodligen dess medlemmar hellre dö den mest fasansfulla död, än att ens tänka tanken att islam (eller afrikaner) står i skuld till andra länder och folk. Godhetskörens upphöjande av islam som den mest underbara av alla religioner är svår att förstå. Hade Godhetskören haft rätt, skulle skaror av människor fly från Europa till de muslimska länderna, för att där försöka skaffa sig ett bättre liv i frihet och trygghet. Nu är det ju precis tvärtom. Jesus sade (Luk 6:44), "På frukten känner man trädet". På frukten av islam (dvs de samhällen som styrs av islam — Saudiarabien, Yemen, Iran etc) känner man islam.

Som jag alltid brukar påpeka (och förmodligen måste påpeka när jag skriver om sådana här ämnen) så är jag inte rasist och jag är inte främlingsfientlig. Flera av mina absolut bästa vänner är invandrare. Jag uppskattar andra länders kulturer, musik och mat etc och intresserar mig mycket för andra folks historia. Jag har förmodligen sett mer av världen än de flesta människor. Jag har besökt över 80 länder i alla världsdelar utom Antarktis. Mina diskussioner om vårt förakt för vår egen kultur har vare sig med andra länders kulturer eller folk eller med invandring i sig att göra (utan är en intern svensk angelägenhet). Ett land kan mycket väl ta emot invandrare utan att lägga ner sin egen kultur. Det jag kritiserar är således att stora delar av Sveriges intellektuella elit (elit — hmmm...) ser ned på och skäms för sin egen kultur. Man kan vara medveten om och uppskatta sin egen kultur och vara stolt över sitt eget land utan att för den skull se ned på andra kulturer och länder. Ja det är kanske till och med nödvändigt att uppskatta sin egen kultur för att kunna uppskatta andra kulturer — precis som att man måste ha en viss självkänsla (dvs uppskatta sig själv) för att kunna uppskatta andra människor. Varje människa måste ha en identitet (och där ingår personlighet, kultur, familj etc), utifrån vilken hon relaterar till andra människor och kulturer. Ingenting kan inte relatera till någonting. Inte heller kan någonting relatera till ingenting. Och ännu mindre kan ingenting relatera till ingenting.

Jag tror det är viktigt att i sammhanget klargöra skillnaden mellan nationalism och patriotism. Jag är inte nationalist. Nazismen var en nationalistisk rörelse (Hitlers parti hette Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet — NSDAP). Enligt deras sätt att se var tyskarna (arierna) överlägsna alla andra folk och hade därför rätt att använda de andra folken som slavar och ta deras land från dem (vilket bl a motiverades utifrån evolutionsteorin).

Ordet patriotism kommer från grekiskans ord för "fosterlandskärlek". Wikipedia skriver, "En patriot, fosterlandsvän, är en person, som älskar sitt land och ivrigt främjar dess intressen med underordnande av sina egna". Att älska sitt land och främja landets intressen behöver inte innebära att man därmed förtrycker eller föraktar andra länder. "Varför skulle man inte få uppskatta sitt land?", är en synnerligen berättigad fråga. Och på vad sätt skulle en patriot vara farlig? För vem? Ja möjligen för den som vill erövra ett land. Han kan ju då möta motstånd från patrioter. Alldeles nyligen hörde jag en diskussion i radio, där man menade att patriotism bara var ett annat ord för rasism. Som om kärlek till det egna landet automatiskt skulle göra att man föraktar andra folkgrupper. Detta är ett typexempel på hur man blandar bort korten i debatten genom att omdefiniera (eller inte definiera alls) orden. Att sätta likhetstecken mellan patriotism och rasism är som att påstå att en man endast kan älska sin hustru om han samtidigt hatar alla andra kvinnor.

När det gäller rasism så har detta ord kommit att användas långt utanför sin egentliga innebörd och betyder idag ungefär att någon är ond eller dum. Rasism, strikt definierat, innebär att man hatar, eller tycker illa om, eller ser ned på, eller diskriminerar, människor, enbart för att de tillhör en annan ras, och inte av något annat skäl. Hitlers judehat var rasism. Det spelade ingen roll hur välintegrerad eller hur värdefull för Tyskland en jude var. Enbart för att han rent genetiskt var jude skulle han utplånas (även om han var nobelpristagare i fysik och även om hans familj varit kristna de senaste 200 åren). Att jag t ex anser att brottsliga invandrare skall utvisas har inget med rasism att göra (Godhetskören brukar ofta kalla den som är kritisk mot Sveriges invandringspolitik för rasist). Det är inte för att de är invandrare, eller för att de tillhör en viss folkgrupp, som jag tycker illa om dem, utan enbart för att de är brottslingar och av inget annat skäl!

För 100 år sedan, ja kanske till och med för bara 50 år sedan, hade Godhetskören och de politiker som idag verkar för att utplåna den svenska kulturen, räknats som landsförrädare (vilket de i mina ögon är). På 1800-talet hade sådana människor dömts till utvisning och förlust av sitt svenska medborgarskap. Idag räknas de som hjältar och företrädare för det goda. Fast man kan undra vem som hjälteförklarar dem. Det är nog huvudsakligen de själva. Godhetskören eller kultureliten (kulturdräggen) utgör en förening för inbördes beundran, och eftersom dessa har nästan fullständig kontroll över media blir debatten en rundgång av ömsesidig lovprisning.

Ett signifikativt exempel bland många andra, när det gäller förakt för den egna kulturen, var när Mona Sahlin intervjuades i Turkiska Ungdomsförbundets tidning Euroturk:

— Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är, svarar Mona Sahlin. Jag tror att det är lite som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana "töntiga" saker. Det jag skulle vilja lägga in i svensk kultur är i stället de viktiga värderingarna som demokrati, tolerans och respekt för tjejers villkor och rättigheter. Jag önskar att alla som bor i Sverige kände att det är det som är allas vår kultur.

Det ligger för all del något i det Sahlin säger. Många invandrargrupper har en stark familjesammanhållning som de flesta svenska familjer saknar. Och hon har också rätt i att dessa invandrargrupper har "en kultur, en identitet, en historia" som binder dem samman. Samtidigt är hon väldigt motsägelsefull när hon sedan uttrycker sig föraktfullt gentemot sin egen kultur ("midsommarafton och sådana töntiga saker" — att hon sedan framhåller att vi har tolerans, och då speciellt mot "tjejers rättigheter" etc, handlar om politik — att hävda att svensk kultur enbart innefattar politiska ståndpunkter är i mina ögon oerhört kränkande mot Sverige som land och svenskarna som folk). Det är ju just på grund av att alltför många svenskar förnekar sin egen kultur och historia, dvs inte binds samman av sin "kultur, identitet och historia", som de inte har samma sammanhållning som vad många invandrargrupper, och många folk i andra länder, har. Den bristande sammanhållningen i etniska svenskars familjer är Mona Sahlins (och hennes gelikars) fel. De intellektuella och politikerna i vårt land har försökt manipulera svenska folket till att leva i ett kulturellt vakuum, ja till och med försökt påverka dem till att förakta sin egen kultur och sin egen historia (i sossarnas perspektiv börjar mänsklighetens historia med arbetarrörelsen — allt före den var bara ett mörker, och sedan såg Marx ljuset…). Tack och lov har de långt ifrån lyckats! Vanligt folk uppskattar trots allt fortfarande Sverige och den svenska kulturen.

Sahlins krypande inför den turkiska kulturen må te sig som både ödmjuk och god och inkluderande, dvs utgör godhetssignalering i den högre skalan. I själva verket handlar det, enligt min ringa mening, om både högmod och förakt från Sahlins sida. Det hon säger (kanske utan att ens vara medveten om det själv) kan också tolkas som att vi svenskar har lämnat sådana förlegade, exkluderande företeelser som etnisk kultur bakom oss. Vi har gått vidare och trätt in i den moderna, globala världen, där alla är ett, och ni turkar ligger långt, långt efter. Ungefär som en mamma som berömmer sin gravt falsksjungande son, "Såja lille Pelle, du är så duktig, så duktig som vågar stå här framför allt folket och sjunga" (fast hon tänker något helt annat).

Dessutom, om nu inte Sverige har någon kultur värd att tala om, ja då är det väl i så fall vår kultur att inte ha någon kultur värd att tala om (då är ju att mena sig "inte ha någon kultur värd att tala om" en "gemensam attityd" som definierar vår kultur). I så fall har vi sannerligen en unik kultur som vi torde vara ensamma om (om vi bör vara stolta eller ej är en annan historia). Men nu är det inte så. Självklart kan man tala om en svensk kultur och en svensk identitet som är synnerligen värd att tala om. Att seder och bruk sedan kan skilja sig åt mellan olika landsändar är fullt naturligt (det gäller ju i lika hög grad den turkiska kulturen). Det finns trots allt mer som förenar än skiljer åt. Att tala med svenskar som bor utomlands är mycket intressant. Det tycks som att ju längre tid man är borta, och ju mer annorlunda landet man bor i är, desto mer uppskattar man sitt eget land och känner sig svensk. Men sedan, när man kommer hem igen, ja då glömmer många bort alla vackra ord man tidigare sade om Sverige.

Kultureliten med sina förkrympta intellekt, som föraktar sitt eget land och sin egen kultur, har således mage att samtidigt tala entusiastiskt om andra folk och deras fantastiska kulturer och identiteter och glamorösa historia (som Sahlin om turkarna). Därmed exponerar man sina grumliga tankegångar. Dumheten är som vanligt obegripligt motsägelsefull.

 

Visst finns det en svensk kultur

(Vilhelm Moberg, enligt min ringa mening, en av Sveriges verkligt stora författare, gav under Andra Världskriget sin syn på den svenska kulturen i en kort uppsats, med titeln "Svensk strävan". Läs gärna den innan du går vidare!)

Ett vanligt argument mot det jag skriver ovan är att kulturer hela tiden förändras. Det finns därför idag ingen genuint svensk kultur, utan den kultur vi har är resultatet av många olika dynamiska faktorer; invandring, påverkan utifrån när det gäller musik, idéer och mat och mycket, mycket annat, där det som tidigare kallades svenskt nästan inte spelar någon roll (om det nu överhuvudtaget någonsin har funnits något typiskt svenskt). Det är således helt naturligt att det är som det är. "Tala om för mig vad genuint svensk kultur innebär! Det finns ingen svensk kultur!", är en mycket vanlig invändning.

I Aftonbladet den 23/8 2011 kunde man som kommentar till en ledare läsa följande inlägg:

Problemet är att ni drömmer er tillbaka till... typ: Vi på Saltkråkan-tiden. Ni har bildat er en uppfattning av Sverige baserat på nostalgiska minnen, filmer och kakburkar med Carl Larssons Sundbornmotiv. Det Sverige ni vill tillbaka till har aldrig existerat…

Jag tror Carl Larsson skulle bli ganska sårad om han fick veta att det han skildrat i sina målningar aldrig existerat. Visst var många av hans verk konstruerade och stiliserade, men geniet använder ofta överdrifter och symbolik för att förmedla stora sanningar. När det gäller Saltkråkan är det svårt att förstå vad skribenten menar. Har det aldrig bott folk i Stockholms Skärgård? Har aldrig människor suttit i skymningen på klipporna ute på Huvudskär och hållit varandra i handen och njutit av stillheten och gemenskapen och sedan minns sådana upplevelser resten av livet? Har aldrig stojande, skrattande barn rott med ekan i strandkanten, metat och simmat, upplevande det ena fantastiska äventyret efter det andra? Jag har i varje fall starka och positiva egna minnen av ha gjort just detta! Det är så ofattbart korkat att skriva, "Det Sverige ni vill tillbaka till har aldrig existerat…". Har det inte? Jag, och mina vänner, har starka minnen av detta Sverige. Och vi är knappast ensamma. Det betyder inte att allt var frid och fröjd och att alla var lyckliga och att det inte fanns saker som behövde förändras. Men ändå; många människor minns ett annat och mer idylliskt Sverige än det vi ser idag. "Vi på Saltkråkan" hade miljoner tittare. Varför då? Jo därför att de kände igen sig. När de såg på denna programserie, kände de igen sig själva och sin egen bakgrund i många olika dimensioner. Nu tittade väl knappast kultureliten på den typen av program. De var säkert fullt sysselsatta med att sitta bänkade framför SVT:s hyllningsprogram till de Röda Khmererna i Kampuchea (som mördade ¼ av befolkningen) eller till den visaste av alla visa människor; Kinas och vår egen lille gulleplutt, Mao Zedong (en av historiens värsta massmördare). Jag har för övrigt fortfarande klara minnesbilder av alla svenska studenter (inkluderande många kompisar till mig), som på 1970-talet sprang omkring och viftade med Maos lilla röda och skanderade de tomma självklarheter (i bästa fall) varav boken är full. Och som hade bilder av Lenin och Che Guevara på väggarna i studentrummet. Det var då mitt människoförakt (som jag dagligen kämpar mot — det är ju inte förenligt med min kristna tro) grundlades.

Nyligen såg jag ett program om den ryske trumpetvirtuosen Sergei Nakariakov, som började som underbarn och idag rankas som en av världens främsta på sitt instrument. Numera bor han i Paris och i programmet berättade han och hans far hur de varje år reser tillbaka till hemstaden Gorky. Även om det är fattigt och primitivt jämfört med Paris, så längtar de ständigt dit; till floden, landskapet, träden, färgerna, dofterna, ljuden och allt annat som påminner oss om vårt ursprung. Hemlängtan är en oerhört stark kraft som bottnar i att vi har en stor del av vår identitet i starka minnen från vår barndom och uppväxt. Det är ju då vår personlighet formas, det som är vårt "jag". Inte utan anledning talar man om "våra rötter". Sedan kan Godhetskörens medlemmar sjunga vad de vill.

Jag skulle vilja fråga Mona Sahlin, "Om nu turkarna har en egen "kultur, identitet och historia" (Sahlin sade ju så i sitt tal), varför skulle då svenskarna vara det enda folk på jorden som inte har en egen "kultur, identitet och historia" (Sahlin tillskriver säkert inte bara turkar utan också alla andra folk, utom det svenska, en egen kultur och historia)? Det känns inte speciellt genomtänkt eller ens troligt. Det är sant att kulturer förändras. Dels förändras en kultur av orsaker som finns inom kulturen själv. Nya tankeströmningar, nya uppfinningar etc leder till att tänkandet och även seder och bruk långsamt förändras. Även när den svenska kulturen var ganska sluten förändrades den, låt vara relativt långsamt, av sådana skäl. Dessutom påverkas en kultur (mer eller mindre) av yttre faktorer, dvs andra länder och kulturer. Det råder t ex ingen tvekan om att dagens svenska kultur är starkt påverkad av kulturen i USA. Allt detta är fullständigt normalt. Men detta är inte vad vi ser idag i Sverige. Att en kultur påverkas och förändras är inte samma sak som att en kultur nedmonteras av det folk som är bärare av den. Jag brukar prata om mina ägg- och ansjovismackor (när såg du denna typiskt svenska, och tidigare oerhört populära, smörgås på något kondis?). Det är givetvis mest på skoj även om det finns ett visst allvar bakom. Det som verkligen oroar mig är när Mona Sahlin talar om våra midsommartraditioner som något töntigt och löjligt. Jag är säker på att Mona Sahlin tittar på tv-kanaler som History Channel och National Geographic, och där ser program som visar traditionella danser och fester hos någon indianstam i Amazonas (jag såg ett sådant mycket intressant program häromdagen). Jag har svårt att tro att hon då inför sina barn kallar det hon ser för "töntigt och löjligt". Antagligen tycker hon i stället att det är oerhört intressant och spännande och fascinerande att ta del av en annorlunda kultur och dess uttryck. Men varför är Amazonasindianernas kultur spännande och intressant, medan den svenska kulturen är "töntig"? Tänk om Mona Sahlin kunde förklara detta för oss vanliga dödliga, som inte befinner oss på hennes intellektuella nivå.

Dessutom handlar den svenska kulturen om mycket mer än midsommar. Vi har mycket att vara stolta över i Sverige. Sverige är för det första ett oerhört vackert land, något som många turister påpekar (just detta har kanske inget med kultur att göra men är ändå viktigt, eftersom det ger en inramning åt den svenska kulturen — de trolska ljusa sommarnätterna, göken en tidig sommarmorgon, Tivedens mörka skogar och allt annat som svenskar har i sitt blod — allt detta påverkar det svenska kynnet och utgör därmed en del av den svenska kulturen och identiteten och har därför besjungits av skalder som Dan Andersson, Evert Taube m fl). Stockholm, är enligt min ringa mening, en av världens vackraste huvudstäder (och har också vunnit internationella pris för detta flera gånger). Men vi har mycket mer. Det torde vara få länder med några få miljoner invånare, som har gjort så många banbrytande uppfinningar; säkerhetständstickan, kullagret, ångturbinen, propellern etc, etc, och som är en av världens största utvecklare och tillverkare av kvalitetslastbilar (Volvo och Scania) och även stor tillverkare av personbilar, och som dessutom utvecklat flygplan, både trafikplan och stridsplan, i världsklass. Detta är unikt (Saabs turbopropplan modell 340 för 34 passagerare, som byggdes under 1980- och 1990-talen, var t ex det mesta sålda planet i världen i sin storleksklass). Skall vi skämmas för detta? Turkiet med sina 74 miljoner invånare utvecklar (i likhet med de andra muslimska länderna) vare sig bilar eller flygplan på egen hand. Ändå skall vi svenskar skämmas för att vi inte är turkar, om vi får tro Mona Sahlin. Och hur var det med det turkiska folkmordet på över en miljon arménier, syrianer etc under Första Världskriget? Är det också en del av Turkiets charmerande kultur? (i en bloggartikel skriver jag mer ingående om den svenska kulturen).

Även om den svenska kultureliten inte ser någon svensk kultur så gör människor i andra länder det. Tidigare, när vi hade en hög moral i vårt land (innan kultureliten började destruera Sverige på 1970-talet), var svenskar kända utomlands för att vara arbetsamma, hederliga, trogna, ärliga och dessutom duktiga. Detta var en följd av den svenska lutheranska kulturen, där just sådana egenskaper (som idag är så föraktade av kultureliten) poängterades. Jag har varit i många, många länder och jag har själv ofta mött denna inställning till svenskar. En del äldre amerikanare har fortfarande oerhört höga tankar om svenskar (jag jobbade t ex 3 år under 1980-talet på ett svenskflaggat kryssningsfartyg (Lindblad Polaris) med nästan enbart amerikanska passagerare, så jag vet vad jag talar om — många gånger hörde jag passagerare säga hur mycket de uppskattade svensk kvalitet och svensk pålitlighet), men i många länder har tyvärr svenskarnas rykte dalat betänkligt (utifrån dåliga erfarenheter). På semesterorter i Sydeuropa och Nordafrika kallas svenska kvinnor för "horor" (och det är kanske inte helt oförtjänt, även om det är en grov generalisering). I Österrike har man inte höga tankar om svenska ungdomar med tanke på hur de beter sig under skidsäsongen (fylla, slagsmål etc). Tidigare ansågs en svensk studentexamen ligga på en extremt hög nivå, ja kanske till och med att den inte överträffades av något annat land. Idag står en svensk studentexamen inte för någonting. Jag brukar numera kalla studentmössan för 18-årsmössan, eftersom det enda den säger är att bäraren fyllt 18 år. Vid studentexamen står, i nästan varje klass, mössklädda elever som har underkänt i samtliga ämnen och sjunger om "den lysande framtid" som är deras. Gårdagens svenska kultur har definitivt gjort en djupdykning. Men det innebär inte att det inte finns eller har funnits någon svensk kultur.

En människas personlighet består av många komponenter och inflytanden. Vem man är beror på människor man träffar (föräldrar, släktingar, kanske en fantastisk lärare som väckt ett livsintresse eller en riktigt god vän i barndomen), böcker man läst, musik man hört, filmer man sett, dofter, upplevelser och mycket, mycket annat. Stora kärleksupplevelser kan vara livsavgörande. Under livets gång förändras ens personlighet på grund av de upplevelser man gör. Allt man möter formar ens personlighet. Förhoppningsvis blir man visare med åren.

En människas personlighet är ungefär som ett lands kultur. Personligheten utgör ju en individs identitet på samma sätt som kulturen utgör ett lands eller en grupps identitet. Att en människas personlighet påverkas av olika faktorer och långsamt förändras, betyder inte att den människan inte har någon personlighet. Snarare är dessa förändringar en ofrånkomlig del av att vara en person. Men om nu en människa kan ha en personlighet (även om denna påverkas av andra personer och förändras), varför skulle då inte ett land kunna ha en kultur (även om denna påverkas av andra kulturer och förändras)? En individ utan en personlighet är ett tomt skal. På samma är ett land utan en kultur en död kuliss.

Det vi ser i Sverige idag är inte en kultur som långsamt och på ett naturligt sätt förändras i växelverkan med nya tankegångar och andra kulturer. Det vore fullständigt normalt. Det vi ser idag är en kultur som håller på att nedmonteras av etablissemanget. Frivilligt, medvetet och avsiktligt! Vi håller långsamt på att förvandlas till ett folk som skäms för sin historia, sina uppfinningar, sina kulturella uttryck, sina förfäder, sin mat etc, etc. Detta är inte normalt och torde vara någonting unikt i den mänskliga historien. Ett folk som föraktar sin kultur och sitt land, förtjänar inte att ha en egen kultur eller ett eget land. De förtjänar att vara ett annat folks slavar. Vilket de förmodligen också kommer att bli. Ett folk som föraktar sitt eget land väcker dessutom Guds vrede. Det är min absoluta övertygelse.

Att skämmas för sitt land är att skämmas för de förfäder som med hårt arbete byggt upp vårt välstånd. Ett välstånd som gjort det möjligt för oss att ta emot flyktingar från andra länder och att skänka stora summor pengar till fattiga länder. Om vi nu har allt att skämmas för, medan turkarna (enligt Sahlin) har allt att vara stolta över, varför har vi det så mycket bättre i Sverige, när det gäller välstånd, frihet, demokrati etc, så att massor av turkar etc beger sig till vårt land (ofta under stora uppoffringar) — medan nästan inga svenskar flyttar till Turkiet? Jag tror inte att de turkiska ungdomar som hörde Sahlins tal blev speciellt imponerade. Jag är i stället ganska säker på att många av dem blev oerhört förvånade att höra en statsministerkandidat (som Sahlin var när talet hölls) uttrycka ett sådant förakt för sitt eget land. Många äcklades säkert av hennes kryperi. Ungdomar brukar se igenom sådant och man kan inte vinna ungdomar genom att krypa för dem (tro mig, jag har arbetat som lärare under 30 år av mitt liv). Ungdomar genomskådar den nakne kejsaren.

 

Invandrare kan inte integreras in i ett kulturellt vakuum

Tino Sanandaji, 31-årig svensk-kurd, civilekonom och fil dr, skrev på sin blogg en intressant artikel den 12/7 2011. Han menar där att etablissemanget innerst inne inser att mångkultursamhället har misslyckats och att dess anhängare numera företräder det han kallar anti-anti-mångkultur. Dvs, de är egentligen inte för mångkultur, som de vet inte fungerar, utan de är emot anti-mångkulturföreträdarna. De betraktar dessa (som är emot mångkultursamhället) som onda, och eftersom de själva betraktar sig som goda, så tar de ställning mot det som i deras ögon är ont. Således blir de anti-anti-mångkulturanhängare. Det handlar inte längre om att försvara en ideologi som man tror på, utan om en motreaktion, en reflex, mot de som kritiserar mångkulturen.

Låt mig saxa lite från Sanandajis artikel:

I det här sammanhanget definierar jag kultur som de informella spelregler som finns i samhället; informella institutioner, etikett, traditioner, normer och värderingar. Till skillnad från de ytliga kulturella uttrycken som vilken mat man äter och vilken musik man lyssnar till. Om mångkultur bara handlade om vad människor äter och hur de klär sig, skulle det inte finnas några problem alls.

De regler som finns inbäddade i en kultur finns i stor utsträckning till för att reducera transaktionskostnaderna i ett samhälle. Om man har olika regler för olika människor, fungerar inte samhället smidigt. Mångkultur är ett försök att återskapa det Ottomanska Imperiet, med olika regler för separata etniska grupper och med institutionaliserad segregation. De fanatiska förespråkarna för mångkultur kanske inte avser detta, men det blir konsekvensen av deras dåligt genomtänkta sociala experiment.

Jag hävdar att de människor som mest skadas av mångkulturen är invandrarna [detta har jag själv påpekat gång på gång — Kristers kommentar], av vilka många är oförmögna att integreras [om inte samhället hjälper dem på traven — Kristers kommentar]. De lär sig inte alla de många underförstådda och diskreta regler som styr livet i Sverige, de känner sig inte välkomna och klarar inte av att lägga en svensk identitet till den de redan har. Istället blir de bittra och reagerar genom att anamma USA:s ghettokultur som ett sätt att markera avstånd till samhällets huvudfåra.

Mångkulturtanken är en lögn. Det är en lögn från de vänster och vänsterliberaler som lovar invandrarna att de kan migrera till Sverige och behålla alla sina traditioner och normer och beteenden från Afghanistan och Albanien, utan någon kostnad för invandrarna själva. Den personliga konsekvensen av att inte kunna integreras är massarbetslöshet, låg inkomst, en brottsbenägen miljö och social isolering [plus att de måste försörjas av de svenska skattebetalarna — Kristers kommentar].

Jag föreslår att lösningen till det uppenbara misslyckandet med mångkulturpolitiken är att svenskarna återtar det kulturella självförtroende som är nödvändigt för att integrera invandrare. Som invandrare är det omöjligt att integreras in i ingenting… [fetstil tillagt av Krister]

Det sista är mycket intressant och viktigt. Där slår Sanandaji huvudet på spiken.

Ibland brukar ateister ondgöra sig över att kristna får uppfostra sina barn till kristen tro (det kallas hjärntvätt). Barn skall själva få välja när de blir vuxna, och inte pådyvlas någon världsbild eller religion när de fortfarande är barn (däremot menar de att det skall vara fullt tillåtet för ateister att påverka sina barn till att bli ateister — då kallas det upplysning och inte hjärntvätt). Nyligen berättade en kvinnlig bekant om en väninna som läser till lärare på Lärarhögskolan i Göteborg. Undervisningen handlar i oroväckande hög grad om genusperspektivet (detta tycks nästan vara viktigare än själva ämneskunskaperna) och vissa av Lärarhögskolans lärare menar att man inte får säga han eller hon om ett barn. Man skall i stället säga "hen" för att poängtera att könet är en social konstruktion (jag skojar inte, men jag har full förståelse om du inte tror mig). Sedan, när barnet blivit äldre, och kan bestämma om det vill vara en han eller hon, så kan individen ifråga tilldelas ett kön (det kön som vederbörande själv bestämmer). I detta koncept ingår förstås att pojkarna (förlåt vad säger jag? — jag menar de där hennarna med snopp — för man kan väl ändå inte förneka att de har en snopp) på dagis skall kläs i rosa klänning och leka med dockor medan flickorna (dvs hennarna utan snopp) skall leka med bilar (vare sig de vill eller ej — förtryck i godhetens namn, vilket jag brukar kalla "godska").

Bortsett från att det hela låter fullständigt hjärndött (är arbetare, drönare och drottning i bikupan också en social konstruktion? — och vem har i så fall bestämt att det skall vara så? — det kanske inte bara finns mördarbin utan också kristna högerextremistbin i kuporna?). Barn skall således få växa upp i ett livsåskådningsmässigt och könsligt vakuum och invandrare skall invandra till ett kulturellt vakuum. Allt för alla skall få välja och ingen känna sig kränkt eller förtryckt (men varför skulle man bli förtryckt eller kränkt av sanningen, t ex att det finns kön eller att det land man kommer till har en kultur?). I konsekvensens namn borde man i så fall inte påtvinga svenska barn ett språk. Vad har vi för rätt att bestämma att de skall tala svenska? Man borde därför stänga in dem i ett absolut tyst rum och där får de sitta ensamma (utan böcker och tv etc) tills de fyller 18. Då har de aldrig hört något språk talas och kan inte själva tala eller läsa eller skriva. Och nu får de bestämma vilket språk de vill lära sig. Men hur skall man kunna fråga dem vilket språk de vill lära sig om de varken förstår eller kan uttrycka sig på något språk? Jag har svårt att tro att någon skulle kunna vara så urbota dum att han/hon argumenterade för ett sådant system. Ett barn som behandlades på detta sätt skulle förmodligen få tillbringa resten av sitt liv på mentalsjukhus.

Det är nog snarare så att barn behöver växa upp i ett sammanhang. De lär sig ett visst språk (eller eventuellt flera språk), de kommer in i en viss kultur och anammar sina föräldrars världsbild. I en verklig demokrati kommer de under sin uppväxt att exponeras för olika världsbilder, trossystem, politiska system etc (vilket förutsätter att skolan och media inte bara företräder en enda åsikt, som tyvärr är fallet i Sverige) och kan sedan själva, när de blir äldre, välja vad de vill tro på. Människor behöver, för att fungera, ett sammanhang där de kan känna sig hemma och där de är trygga. Detta skapar en identitet. En människa utan identitet är en mycket farlig människa. Eller också en mycket sjuk människa.

Centerpartiet, som tidigare vurmat för det mångkulturella samhället, erkänner om än indirekt, att Sveriges invandrings- och integrationspolitik har misslyckats. Deras kommande partistämma i Åre den 22/9 2011 har fått titeln "Nybyggarlandet Sverige". Där avser man bl a att besluta om en förnyelse av partiets integrationspolitik, och är inte främmande för att det amerikanska systemet med segregerade områden, typ Chinatown och Little Habana, kan vara positivt för vårt land. Centerpartiets partisekreterare säger i en artikel i DN:

Det är ett förhållningssätt att all segregation, som att människor väljer att bo tillsammans, inte ska ses som något negativt, säger partisekreteraren Michael Arthursson.

Man har alltså frångått tanken att invandrarna skall integreras. I stället tänker man sig nu att de kan bo i segregerade områden (ghetton, som det faktiskt handlar om), där de lever efter sin egen kultur. Det låter ju kanske bra, men vi ser idag hur till och med ett så stort land som USA har enorma problem med ghettokulturen (gäng som styr och terroriserar hela stadsdelar etc). I ett litet land som Sverige skulle ett ghettoiserat samhälle förmodligen få ännu värre konsekvenser (vi ser ju redan nu försmaken på vad som komma skall i de Somaliatown och Little Iraq som redan finns i vårt land — t ex Rosengård och vissa förorter till Göteborg). Jag återkommer strax till detta.

 

Ett fungerande samhälle kräver en gemensam värdegrund

"Men", frågar sig kanske någon, "varför skulle inte olika kulturer, som har olika syn på moral, religion, yttrandefrihet etc, kunna leva tillsammans?" Det enklaste svaret är att det inte finns några historiska exempel på att detta fungerar. I t ex USA lever dessa olika grupper inte tillsammans utan möts kanske i arbetslivet och vissa officiella sammanhang, men privatlivet tillbringar man helt och hållet i sin egen kultursfär, vilket brukar kallas pluralsamhälle — klicka här för en mer detaljerad diskussion (gå till mittendelen som innehäller en intervju med professor Jonathan Friedman)! Det kan fungera om invandrargruppen utgör en obetydlig minoritet (som muslimerna i USA — 0,6% av befolkningen). Men så fort gruppen är så stor att den kräver inflytande börjar problemen. För något år sedan fick jag mail från en av mina läsare, som bl a skrev:

Konflikten i Jugoslavien berodde inte på religion eller kultur, utan det handlade om pengar, precis som den springande punkten i ditt resonemang verkar vara pengar. Skillnad i kultur är inget problem om man delar samma värdegrund. Tror inte att du skulle se ortodoxa judar som något större problem. Så vad gör vi med invandring från muslimska länder? Vill du neka asyl för dem med hänvisning till deras statistiskt låga moral?

För det första anklagar han mig felaktigt för att diskutera invandringen utifrån ett huvudsakligen ekonomiskt perspektiv. Visst anlägger jag ekonomiska aspekter — också. Om nu invandringen varje år kostar svenska skattebetalare mer än sjukvård och försvar tillsammans (enligt vissa beräkningar kan det faktiskt förhålla sig så), måste vi fundera över om detta verkligen är rimligt. Men i första hand är det inte ekonomiska aspekter som gör att jag är kritisk mot Sveriges invandringspolitik, utan helt enkelt att jag tror att det mångkulturella samhället kommer att sluta med en katastrof för vårt land (och Europa). I värsta fall står vi inom 30-50 år (eller kanske ytterligare några årtionden) inför ett inbördeskrig i hela Europa med tiotals miljoner döda (när islam försöker ta makten). Det är min absoluta övertygelse!

Brevskrivaren påstår också att konflikten i Jugoslavien inte hade med kultur och religion att göra, utan att den enbart hade ekonomiska orsaker (ett typiskt socialantropologiskt perspektiv). Detta anser jag vara helt fel (men det är förvisso politiskt korrekt så det förslår). Serberna har under århundraden befunnit sig vid frontlinjen mot islam. De tycker inte om muslimer och de är rädda för islam. Serbernas historia visar att denna rädsla är synnerligen befogad. På Forum för Levande Historia hittade jag en intressant artikelserie om det serbiska folket och dess historia, skrivet av en serb (även serberna måste ha rätt att själva få berätta sin historia — sedan kan ju denna berättelse granskas kritiskt, precis som alla andra berättelser). Bl a så skriver han följande:

Ända sedan slaget vid Kosovo Polje (1389) har vi kämpat för att återskapa serbisk sammanhållning inom ramen för en stat. Kampen har varit fylld av motgångar. Vårt folk utsattes för svårt förtryck under det turkiska styret. Många av oss tvångsomvändes till islam. Det hände att turkarna tvingade oss att lämna våra söner som slavar [det var genom att kidnappa kristna pojkar och sedan hjärntvätta dem som turkarna fick sina bästa och mest hårdföra soldater, de s k janitsjarerna]; de tillät oss inte att lära oss läsa och skriva och vi fick varken äga musikinstrument eller vapen. Förtrycket har samtidigt bidragit till att skapa en särskild serbisk stolthet och nationalitetskänsla.

Förtrycket mot den serbiska ursprungbefolkningen skedde helt i enlighet med islams heliga Skrifter. När islam erövrar ett område har, enligt dessa, judar och kristna rätt att behålla sin tro om de underkastar sig islam och betalar en straffskatt (jizya) och lever som dhimmis (dvs i ett slags apartheidtillstånd — för närmare förklaring av dhimmibegreppet och jizya se mitt lilla islamlexikon). Övriga grupper (dvs de som inte är judar eller kristna) har att välja mellan att bli muslimer eller halshuggas.

Det serbiska folkets område erövrades således av turkarna (islam) 1389 och serberna har inte glömt islams skräckvälde under det turkiska styret. Och de vill definitivt inte uppleva detta en gång till. Jag försvarar inte på något sätt deras etniska rensningar, men orsaken till dessa var definitivt inte ekonomi.

Det mest intressanta i mailet är formuleringen, "Skillnad i kultur är inget problem om man delar samma värdegrund". Jag instämmer helt i formuleringen "om man delar samma värdegrund". Problemet är att islam och den europeiska kulturen inte delar samma värdegrund. Dessa två kulturer ligger ljusår från varandra. De har nästan ingenting gemensamt. Eftersom muslimer och svenskar inte delar samma värdegrund är det omöjligt för merparten av muslimerna att integreras i vårt land (så länge de fortsätter att vara troende och utövande muslimer — för en troende muslim är det dessutom förbjudet att låta sig integreras i ett icke-muslimskt land). Det är därför som jag är emot invandring av stora grupper muslimer till vårt land. Vi kan använda de pengar som dessa invandrare kostar till att hjälpa människor i deras närområde. Då skulle vi kunna hjälpa mångdubbelt fler, vilket väl ändå måste vara en god sak. Plus att vi slipper de oerhörda konflikter som den muslimska invandringen på sikt kommer att leda till.

Mitt svar på frågan "Så vad gör vi med invandring från muslimska länder? Vill du neka asyl för dem med hänvisning till deras statistiskt låga moral?" är "Ja det vill jag absolut, annat än i extremt sällsynta och speciella undantagsfall! Och i dessa fall skall de endast tilldelas tillfälliga uppehållstillstånd för att sedan återvända till sina hemländer när situationen där förbättrats. Dessa grupper bör och kan vi hjälpa i deras närområde."

 

Sverige säljer ut jämställdhetstanken för att inte stöta sig med vissa invandrargrupper

Den 30/5 2011 kunde man läsa en artikel i SvD med titeln "Sverige behöver inte vika ner sig" skriven av Johanne Hildebrandt, författare och krigsreporter. Hon skriver bl a;

För några år sedan slet en irakisk kvinna i Bagdad av mig sjalen jag bar för att inte stöta mig med någon.

"Du behöver inte bära den", sade hon ilsket.

Islamister hade börjat tvinga kvinnor att täcka sitt hår och klä sig traditionellt, så varför skulle jag, av ren bekvämlighet, vika ner mig för krav jag egentligen inte behövde följa?

Jag tänker på saken när jag läser Ricki Neumans reportage om multikulturalismens död (SvD 18/5). På en skola i Strömsund placerade man en hög skärm mitt i klassrummet för att separera manliga och kvinnliga elever.

I en broschyr från Statliga Ungdomsstyrelsen står det att: "Man måste inte bara köpa den rådande svenska versionen av jämställdhet. Det är bättre att istället försöka hitta en egen version utifrån grupp och kultur." 70 000 svenska ungdomar lever i hederskulturer där de inte får bestämma hur de ska klä sig, umgås eller gifta sig med. Femtonåringar skickas utomlands för att giftas bort, och om de vägrar riskerar de att mördas.

Hur kunde detta land som brittiska The Guardian en gång kallade "the most successful society the world has ever known" börja tulla på de principer som en gång var så viktiga?

I Mellanöstern dör människor i kampen för demokrati. I Saudiarabien arresteras kvinnor som vill köra bil. I Afghanistan fängslas våldtagna kvinnor eftersom sex är ett brott och småflickor dödas för att de går i skolan. Människor offrar sig för att få det som vi i Sverige tar för givet.

Hildebrandt frågar sig i artikeln varför utlandsfödda svenskars rättigheter åsidosätts. Detta är exakt på pricken! Godhetskörens mångkulturella samhälle är i själva verket ett rasistiskt samhälle där man idiotförklarar alla invandrare såsom varande oförmögna att anpassa sig till Sverige. Alltså måste Sverige anpassa sig till dem. Frågan är bara hur ett land samtidigt skall kunna anpassas till alla de olika invandrargrupper som kommer hit och som har diametralt olika sätt att förhålla sig i många viktiga frågor. Det är rent logiskt en omöjlighet. Resultatet blir i stället att vi anpassar oss till den mest aggressiva och högröstade och största invandrargruppen, dvs islam. Därför blir mångkultur i Godhetskörens tappning inte mångkultur utan bikultur, dvs två kulturer får utrymme på den allmänna arenan medan övriga kulturer negligeras (de kanske ses som charmerande färgklickar men får inget reellt inflytande). Mångkultur har således blivit islamsk och svensk kultur och inget annat. Och eftersom islam och svensk kultur är hundraprocentigt oförenliga, måste en av dem vika sig. Därför befinner sig den svenska kulturen på reträtt (att islam skulle backa är uteslutet — ordet kompromiss finns inte i islams vokabulär).

Att Statliga Ungdomsstyrelsen säger till invandrarna att de inte behöver "köpa den rådande svenska versionen av jämställdhet" är närmast ofattbart. En statlig myndighet! Självklart måste invandrare acceptera den svenska versionen av jämställdhet om de vill bo i Sverige. De skall anpassa sig till Sverige och svensk lag om de vill bo här! Annars står det dem fritt att utnyttja en av Sveriges friheter, nämligen alternativet att flytta någon annanstans. Att Statliga Ungdomsstyrelsen uppmanar invandrare att definiera jämställdhet på sitt eget sätt är svårt att förstå. Jämställdhet är ju en helig ko i vårt land, och ve den som på något sätt kritiserar den svenska synen på jämställdhet (svenska politiker brukar öppet och mycket skarpt kritisera länder som har en annorlunda jämställdhetssyn, abortsyn etc — med undantag för muslimska länder, som verkar vara upphöjda över varje form av kritisk granskning). Och så säger plötsligt en statlig myndighet, att vissa invandrargrupper i vårt land inte behöver acceptera jämställdhet såsom detta begrepp uppfattas i Sverige (både kulturellt och lagstiftningsmässigt). Är inte detta tjänstefel?

Att inte fullt ut kräva av invandrarna att de anpassar sig till våra normer och lagar, är ungefär samma sak som att gravt skämma bort ett barn. Speciellt barn med dålig karaktär perverteras när de blir bortskämda, och föräldrarna förstör på så sätt hela deras framtid. På samma sätt förstör vi för många invandrare som kommer hit. När inga krav ställs, frestas de att låta sig försörjas av svenska skattebetalare och kommer dessutom aldrig att komma in i det svenska samhället (vilket gör det svårt för dem att få arbete). Socialbidragen leder inte till ett liv i lyx, vilket också kan inspirera vissa invandrare att försöka bättra på kassan genom brottslig verksamhet.

Antag att vi i, stället för denna ofattbara kravlöshet, skulle klargöra för de invandrarungdomar som bränner bilar och de föräldrar som mördar sina barn (för att barnen inte lyder) etc, att den som gör något sådant fråntas sitt svenska medborgarskap (om de hunnit få det) och utvisas på livstid efter avtjänat straff (och att eventuella pensioner och andra ersättningar från Sverige omedelbart dras in för de som aldrig betalat in en enda skattekrona till Svenska Staten), och att dessutom detta tillämpades konsekvent. Massor av skötsamma invandrare skulle applådera och jubla — de har ingenting till övers för de invandrare som missköter sig. Många av de misskötsamma invandrarna skulle då säga, "Varför sade du inte det med en gång? Då hade vi sluppit allt det här tjafset." Och sedan skulle de anpassa till den svenska kulturen. Svenska samhällets eftergivenhet när det gäller brottsliga och på annat sätt misskötsamma invandrare är till stort men både för Sverige och för invandrarna själva. På samma sätt som svenska skolans eftergivenhet när det gäller värstingar är till stor skada både för de skötsamma eleverna och för värstingarna själva. När dumheten får råda blir alla förlorare.

 

Olika typer av mångkultur

Man kan skilja mellan två typer av mångkulturella samhällen:

1. Ett land som bildas på ett konstlat sätt, där landets yta när det bildas, inrymmer flera olika folkgrupper (t ex Jugoslavien med serber, kroater, bosnier etc).

2. Ett mer eller mindre monokulturellt land som tar emot invandrare (som Sverige).

I fall 1 är det naturligt med kvotering, där olika folkgrupper tilldelas speciella rättigheter och särlagstiftning och där platserna i parlamentet står i proportion till de olika gruppernas storlek. Tyvärr finns inte något exempel på ett land av typ 1 som fungerar eller fungerat i långa loppet (läsaren kanske kan komma på något?). När kommunismens diktatur i Jugoslavien föll, försvann alla hämmande krafter och alla undertryckta motsättningar kom upp till ytan, och landet föll sönder i ett oerhört grymt inbördeskrig. Precis samma utveckling har vi sett i Libanon. Vi ser också hur kristna araber i skaror nu lämnar Irak och de palestinska områdena.

I fall 2 är det onaturligt med kvotering, särlagstiftning, etc. I detta fall är det självklart att eventuella invandrare anpassar sig till landet i fråga. Man tar seden dit man kommer. "When in Rome, be a Roman candle", som man brukar säga. Sedan kan man laga sin egen mat och klä sig efter sin egen stil (inom vissa gränser) och liknande saker. Och när invandrarna sedan fått sitt nya medborgarskap, står det dem fritt att inom demokratins ramar, precis som vilken annan medborgare som helst, verka för förändringar.

 

Ned med allt!

För att byta ämne lite grand så är det intressant att se hur Godhetskören gör allt för att nedvärdera och på sikt krossa familjen. Nu har man ju inte lyckats med detta något vidare. Flera undersökningar som gjorts nyligen visar att en överväldigande andel av de unga har en betydligt mer positiv inställning till varaktiga familjer än vad många äldre har.

I sin iver att krossa familjen har Godhetskören använt strategin att vidga familjebegreppet och föräldrarollen så mycket att dessa begrepp blir helt meningslösa. Hittills har vi fått samkönade äktenskap, insemination av lesbiska och ensamstående kvinnor och homoadoptioner. Än så länge är det obligatoriskt för den som byter kön från kvinna till man att bli steriliserad, eftersom det har uppfattats som onaturligt att en man (tidigare kvinna) sedan kan föda barn. Men redan arbetar de nedbrytande krafterna på att även ta bort detta tabu. Det kommer snart en riksdagsomröstning i denna fråga och det verkar som att även KD har bytt inställning och nu skall yla med vargarna ännu en gång. I vissa andra länder behöver man dock inte sterilisera sig om man blir könsopererad från kvinna till man. Under Prideveckan, som nyligen timat, var en av huvudtalarna en man(?) från USA, som tidigare var kvinna, och som nu är gravid. För mig är något sådant en styggelse, en abomination, som man säger på engelska. Någonting vederstyggligt. Jag mår illa bara jag tänker på det. Och jag skäms inte ett dugg för att jag mår illa. Stackars barn! Men å andra sidan, i Godhetskörens ögon är ju barn en rättighet, ungefär som att ha akvariefiskar. Barn är i dagens Sverige till för att tillfredsställa vuxnas behov — de har reducerats från medmänniskor med ett eget okompromissbart värde, till leksaker för ansvarslösa vuxna (man kanske skulle kunna kalla detta för platonsk pedofili — jag jämför då med platonsk kärlek).

Det är intressant att notera hur äktenskapet som institution för 15 år sedan föraktades av det politiskt korrekta etablissemanget. Och kyrklig vigsel, ja det sågs som det värsta man kunde göra. Djupare än så kunde man inte sänka sig. Och idag har plötsligt kyrklig vigsel blivit det absolut viktigaste i Godhetskörens ögon. Man är beredd att gå till vilka ytterligheter som helst, även tvång och lagstiftning, för att få alla kyrkor och samfund att godkänna samkönade äktenskap. Hur kunde plötsligt kyrklig vigsel gå från att vara en förlegad kvarleva från den mörka medeltiden till att bli en av de viktigaste mänskliga rättigheterna? Jo det är väldigt enkelt. Eftersom man inte kunde förbjuda folk att gifta sig, kunde man göra det näst bästa, få begreppet äktenskap att bli helt meningslöst. I förlängningen anar vi månggifte (det har redan vissa vänsterrörelser diskuterat) och sedan kommer det säkert att införas äktenskap mellan djur och människor (jag skojar inte). Och varför inte? Om nu evolutionen är hela förklaringen till människan, då är hon ju bara ett djur och inget annat. Och varför skulle inte ett djur få gifta sig med ett annat djur? Frågan är förstås hur man vet att en hund säger "Ja" i kyrkan. "Voff-voff", kan ju tolkas på många sätt.

Samtidigt som Godhetskören försöker bryta ner familjen, försöker man också bryta ner varje form av absolut moral. Allt är tillåtet, utom att tro att det finns rätt och fel. Då blottas Godhetskörens blodiga huggtänder. Och som sagt, nu är man i full färd med att bryta ner Sverige som land och som kulturellt sammanhang. Ondskan kan bara bryta ner. Den kan aldrig bygga upp. Bakom Godhetskörens välpolerade Pepsodentleende anar man Djävulens dödskallegrin.

Medans vi ändå befinner oss utanför ämnet kan det vara intressant att fundera över hur det kan komma sig att vänstern och de vänsterliberala (dvs delar av kultureliten/Godhetskören och många andra grupperingar) solidariserar sig så starkt med islam. Rent ideologiskt har de ju knappast någonting gemensamt. Enligt marxismen utgör islam en "feodal relik" som kommer att försvinna så snart massorna blir upplysta. I islams ögon är vänstern en samling otrogna hundar, som när islam får makten kommer att få välja mellan att böja knä för Allah eller halshuggas. Hur kan de då samarbeta? I många demonstrationståg mot Israel går ju vänstern och muslimerna sida vid sida som såta bröder. Jag tror förklaringen är väldigt enkel. Båda grupperna inser att de inte kan ta över Världen genom ett reguljärt krig. Stormakternas enorma militära resurser omöjliggör något sådant (i varje fall inom överskådlig framtid). Därför är deras mål att skapa kaos. De hoppas att hela Västvärlden skall falla ihop som ett korthus (ekonomin brakar, laglösheten tilltar, polisen klarar inte av att hålla ordning). Ur detta kaos med brinnande städer, pöbelhopar som mördar urskillningslöst och regeringar utan någon verklig makt, kommer fågel Fenix att stiga upp ur askan (om man tänker sig att inte 50 000 ligister deltagit i kravallerna i London nyligen, utan 5 miljoner — ja då hade kanske hela samhället kollapsat). Den nya världen skall då födas. Paradiset är här, antingen i form av det världsomspännande Kalifatet eller den vänster-anarktistiska utopin. Tror man. Men det som föds ur ondska och våld är perverterat redan från början, och kommer att leda till ännu mer ondska och våld, och bär dessutom inom sig fröet till sin egen undergång ("Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, Det dör som en stormvind i öknen bort" skriver Esaias Tegnér i sin dikt "Det Eviga").

Men antag nu att man trots allt skulle lyckas bringa världen in i ett sådant kaos (vilket väl inte är så troligt). Ja, då kommer islam och kommunismen att omedelbart vända sig mot varandra och försöka ta makten (ungefär som efter ryska revolutionen när olika vänster- och socialistgrupper slogs mot varandra och där till slut bolsjevikerna vann, eftersom de var mest hänsynslösa och grymma). Även om jag inte tror på detta scenario, så tror jag ändå att det hos dessa grupper finns någon slags, kanske omedveten, strävan efter att riva ner allt i hopp om att man på så sätt skall kunna uppnå sina mål. Därför vill man slakta den svenska kulturen, familjen, äktenskapet, föräldrarnas rätt att påverka sina barn etc, dvs alla faktorer som verkar stabiliserande och konserverande. Godhetskörens (och de nyttiga idioter som finns med som en svans) entusiasm för det mångkulturella samhället bottnar kanske helt enkelt i att man hoppas att detta skall bidra till nationalstatens och den västerländska kulturens upplösning och därmed påskynda Paradisets ankomst. Jag misstänker att Godhetskören kommer att bli gruvligt besviken när och om deras Utopia uppenbarar sig.

I boken MAO, Den sanna historien (se min litteraturförteckning — länk i vänsterramen) ger man följande citat ur ordförande Maos dagbok, "Människor som jag längtar efter förödande förstörelse, eftersom när det gamla universum är förstört kommer ett nytt att formas (sid 15)." Och det är precis så ondskan fungerar. Mänskligt lidande spelar ingen roll. Förstöra, bryta ner, föröda, är det man vill. I bästa fall hoppas man kanske att en bättre värld skall resa sig ur askan. När det gäller människor som Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot och Arafat var lidandet och kaoset kanske ett självändamål i sig, där man njöt av sin makt över liv och död.

 

Bortom multikulti

På den utmärkta Axesskanalen (som är helt reklamfri och har fantastiskt intressanta program om kultur, politik, vetenskap, musik etc, och som har en förvånande brist på politisk korrekthet — hur kan detta vara möjligt?) hade man den 8/6 2011 kl 22.00 ett program som hette "Bortom Multikulti", i vilket man diskuterade olika aspekter av det mångkulturella samhället. Bland talarna fanns många invandrare. Jag tänkte ge ett litet axplock från programmet (med lite egna kommentarer). Citaten är markerade med fetstil:

Att släppa in flyende somalier är en sak, att släppa in Somalia är en annan sak.

Man menar här att det är rimligt att ta emot flyktingar, men vi skall inte ha somaliska enklaver i Sverige.

I Skolledaren, som är en tidskrift som vänder sig till rektorer och andra skolledare, kunde man i nr 1 2010 läsa en artikel med rubriken "Laglöst land i Göteborgs invandrartäta områden". Jag saxar ur artikeln:

Mitt i områden präglade av kriminalitet ligger skolor. Skolledaren har pratat med rektorer i invandrardominerade miljonprogramsområden i Göteborg om hur de bevarar skolan som fredad plats.

I Göteborg finns områden där inte ens Hells Angels eller Bandidos vågar sig in. Men det är inte polisen de fruktar. Här styr helt andra krafter än ordningsmakten. Gårdsten, Lövgärdet, Hjällbo, Bergsjön och Biskopsgården är fattiga miljonprogramsområden. De domineras och kontrolleras av ett antal stora släkter med bakgrund från det forna Jugoslavien, Turkiet, Iran, Kurdistan, Libanon, Syrien och Somalia.
Inte de som en gång kom till Sverige för att starta jourbutiker, importfirmor eller restauranger. Eller som havererade i arbetslöshet, hemlängtan och alienation. Det är deras barn, andra eller tredje generationens "invandrare".
I dessa områden sker en eskalerande utveckling med bilbränder, stenkastning mot brandmän och poliser, skottlossning, knivöverfall, misshandel och mord. Skjutvapen används och finns i alla grupperingar.
När de stora släkterna bildar pakter mot kriminella mc-gäng kan mycket stora belopp gå till vapen, och vapenleverantörer saknas inte.
Det har bildats ett parallellt samhälle utanför samhället, där blodsbanden är starka och där det råder helt andra, oskrivna lagar vid sidan om den verkliga lagstiftningen.
Så beskrivs situationen av poliser, socionomer och fältarbetare som arbetar i dessa områden.

Detta är alltså inte hämtat ur SD:s månadsbrev eller från någon rasistisk hemsida. Det är hämtat ur en facktidskrift för skolledare, och artikeln bygger på hur poliser, socionomer etc beskriver situationen. Skolledaren är normalt lika politiskt korrekt som det mesta i Sverige, men man känner sig ändå tvingad att skriva detta, eftersom det handlar om skolornas säkerhet. Och här ser vi det mångkulturella samhället i all sin glans. Och vänta bara tills vi har flera miljoner somalier etc i vårt land! Godhetskören erkänner ibland att det finns vissa problem med invandrares integration (fast detta är givetvis enbart Sveriges och svenskarnas fel), men man menar att om några generationer har dessa grupper blivit välintegrerade svenskar. Observera då vad som skrivs ovan, "Inte de som en gång kom till Sverige för att starta jourbutiker, importfirmor eller restauranger. Eller som havererade i arbetslöshet, hemlängtan och alienation. Det är deras barn, andra eller tredje generationens "invandrare". Problemen är således nästan större efter att vissa invandrargrupper bott i vårt land i flera generationer än när de anlände (då var de kanske inte lika fräcka som de är idag). Detta visar tydligt på mångkultursamhällets totala misslyckande. Somalia har kommit till Sverige. Gratulerar!

I SvD fanns den 25/6 2011 en ledare av Per Gudmundson med rubriken "Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier":

Var femte invandrare från Irak och Somalia tagna för brott". Det basuneras ut i Dagbladet, en av Norges stora dagstidningar (17/6). Statistisk sentralbyrå, norsk motsvarighet till SCB, har för första gången gjort en ordentlig sammanställning av brottsstatistik fördelat på härkomst, och det blir en del rubriker.

Den absoluta majoriteten av alla brott begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten. Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).

Norge är inte främmande för frågan om ursprung och brott. Oslopolisen har i flera år presenterat våldtäktsstatistik på det sättet — och funnit att samtliga överfallsvåldtäkter med kända gärningsmän de senaste fem åren har begåtts av invandrare [fetstil tillagt av Krister] — men den nya studien täcker alltså alla registrerade brott begångna av boende i hela Norge under flera år. Resultatet väger med andra ord tungt, och är inte avhängigt några enskilda brottstillfällen eller personer. Vad exempelvis "var femte" betyder i faktiska tal kan man få en uppfattning om när man betänker att det i Norge bor runt 17000 somalier och 19000 irakier. Egendomsbrott och våldsbrott är de kategorier där skillnaderna är störst mellan invandrare och norskättade. Andelen straffade är 2,3 gånger så stor i stöldbrotten (18,7 mot 8,4 per 1000 invånare) och 2,1 gånger så stor i våldsbrotten (9,5 mot 4,5).

Vare sig sysselsättning eller bostadsförhållanden tillmäts någon större förklaringskraft av rapporten. Om man däremot tar hänsyn till kön och ålder — invandrare är i hög grad unga män, precis som gärningsmän ofta är — förklaras mellan 20 och 45 procent av överrepresentationen. Andra förklaringar försöker sig rapportförfattarna inte på. Men materialet är rikt, och väcker många frågor. En vanlig föreställning — att trauman från inbördeskrig skapar laglöshet — tycks motsägas av resultaten. Invandrare från Somalia är i betydligt högre grad registrerade för brott än de lika krigsdrabbade invandrarna från Sri Lanka (9,7 procent), för att ta ett exempel [majoriteten av srilankeserna är buddhister, hindhuer eller kristna medan somalier till 100% är muslimer — Kristers kommentar]. Det visar sig därmed att Norge har ungefär samma problembild som Sverige. Brottsförebyggande rådets två utredningar (1996:2 samt 2005:17) om brottsligheten bland personer födda i Sverige och i utlandet har gett liknande, för att inte säga värre, resultat. I den tidigare rapporten hade exempelvis 26,9 procent av invandrarna från Nordafrika varit skäligen misstänkta för brott under mätperioden, och i den senare mättes motsvarande till 24,1 procent [i Danmark gäller liknande siffror, vilket jag redovisat i tidigare bloggar — Kristers kommentar].

Precis som alltid när man för fram politiskt inkorrekta åsikter så har Gudmundson hånats och hotats för ovanstående ledare och anklagats för att gå SD:s ärenden. På Twitter och i bloggar har Godhetskören firat rena orgier i plattityder och ogenomtänkta kommentarer och kallat texten för "skruvade och illvilliga tolkningar". Andra kommentarer har varit "Borgerligheten skyltar alltmer öppet med sin islamofobi. SvD är SD:s nya språkrör", "Brunskjortorna har en ny talesman" och liknande. Inte speciellt hoppfullt. En seriös debatt när det gäller invandring tycks ligga långt fram i tiden. Det tycks inte finnas mycket hopp för att Sverige skall ta tag i invandringsfrågorna just nu. Eller också finns det hopp, när SvD nu vågar ifrågasätta den politiska korrekthetens censorer. Svensken är förhoppningsvis betydligt sundare än Godhetskören och vi får hoppas att svenska folket till slut hör den röst som vågar uttala de förbjudna orden, "Kejsaren har faktiskt inga kläder på sig. Han är naken."

Som sagt, att det är stora problem med en del grupper av invandrare tycks vara helt klart. När nästan en fjärdedel av vissa invandrargrupper döms för våldsbrott, kan man inte låtsas som att det regnar och lite slappt avfärda det hela med "det är inte lätt att vara nyanländ…". Att samtliga överfallsvåldtäkter med kända gärningsmän de senaste fem åren i Norge begåtts av invandrare är anmärkningsvärt och att försöka lägga locket på när det gäller detta är att indirekt sympatisera med dessa våldtäkter. Inte ens jag kunde tro att det var så illa ställt (i Sverige har väl SCB och Brå numera stränga anvisningar att inte ta fram den typen av statistik, antar jag — när det gäller de gruppvåldtäkter på unga kvinnor eller flickor man läst om under senare år, skulle det vara intressant att få veta hur stor procent av gärningsmännen som är invandrare).

Ärligt talat tycks det som att det är något allvarligt fel på vissa invandrargrupper. Varför har invandrare från Asien betydligt lägre brottslighet än genomsnittet medan invandrare från muslimska länder har nästan tre gånger så hög brottslighet? Det är en synnerligen berättigad fråga. Vill vi ha dessa brottsbenägna grupper i våra länder? Jag vill definitivt inte det! Det är inte Sverige som skall ändra sig och anpassa sig till dessa invandrare. Det är dessa invandrargrupper som skall ändra sig, eller försvinna! Vad kostar det för övrigt Sverige att ha ett stort antal somalier sittande i fängelse (varje individ kostar tusentals kronor per dag)? De pengarna anser jag kan användas på mycket bättre sätt. Jag hjälper mycket hellre de 11 miljoner människor som just nu håller på att svälta ihjäl på Afrikas horn än att jag bjuder brottsliga invandrare på en bekväm fängelsevistelse med färg-tv och en mathållning som många svenska pensionärer bara kan drömma om.

Muslimer har inte flytt från islamländer för att utsättas för samma förtryck i Sverige.

Detta har jag diskuterat i otaliga artiklar på min blogg. Varför står inte Godhetskören upp för invandrarkvinnors och -barns frihet? Varför stöder man nästan enbart de förtryckande mullorna och männen? Visserligen reagerar Godhetskören när ett hedersmord inträffar i vårt land, men varför låter man förtrycket pågå i det tysta år efter år, utan att göra något? Eller ens säga något. Jag menar att undfallenheten när det gäller förtrycket mot muslimska kvinnor och barn som bor i Sverige är skamligt. Det är ett förräderi mot invandrarna. Jag antar att det är feghet som ligger bakom.

Sverige har inte haft krig på 200 år och har haft små minoriteter tidigare. Sveriges historia förklarar varför vi inte har något språk för att tala om invandring och multikultur.

Jag tror det ligger mycket i detta. Sverige var ända fram till 1960-talet ett homogent samhälle. Och så plötsligt förändrades allt. Frånvaron av ett språk som kan användas för att tala om invandring etc utgör säkert i varje fall en delförklaring till varför dessa ämnen har blivit tabubelagda.

Den svenska debatten [om invandring och mångkultur] har inte som syfte att debattera, utan att skapa trygghet [för makthavarna].

Genom lugnande artiklar och program i våra media försöker makteliten visa hur bra alla former av invandring och alla invandrargrupper är för vårt land. Och journalisterna ställer villigt upp på detta. Vem vill inte tillhöra Godhetskören och bli beundrad för sin makalösa godhet?!

Kanske syftar också debatten till att skapa trygghet för medborgarna. Genom skickligt skrivna artiklar invaggar man svenska folket i säkerhet. Det är inte så farligt. Ni behöver inte vara oroliga. Invandringen är rena kassakon för vårt land och det är ganska få invandrare som kommer hit och de ligger definitivt inte samhället till last och de allra flesta (bortsett från en obetydligt liten del) vill inget hellre än integreras i det svenska samhället. Och alla rykten om att vissa invandrargrupper skulle vara mer brottsbenägna än etniska svenskar är lögner från SD och kristna högerextremister. Såja, såja, lugn, lugn, sov, soovv, sooovvvv…. Snark…

Apropå kostnader så kunde man på Sveriges Radios hemsida den 23/8 2011 läsa följande:

I december förra året fick Arbetsförmedlingen ansvar för de utländska medborgare som kommer till Sverige. Sedan dess har Arbetsförmedlingen tagit emot 4 134 personer. Bara tio av dem har fått jobb. — För mig är det bra att tio har fått jobb, det hade varit värre om ingen hade fått det. Det viktiga är att nio av tio har en planering och har fått en inriktad insats och är på väg så jag känner mig trygg, säger Angela Bermudez Svankvist som är generaldirektör på Arbetsförmedlingen.

De nyanlända tas om hand av något som kallas etableringslotsar. Och där har det i alla fall blivit jobb men inte för de nyanlända. 151 företag får betalt för att ha stödsamtal och utbildning.

Jag skrattar gott när jag läser detta. Angela Bermudez Svankvist verkar för övrigt komma någonstans från yttre rymden. Det gläder mig i alla fall att hon känner sig trygg. Tyvärr känner jag mig inte lika trygg när jag hör hennes lättsinniga kommentar till den misslyckade arbetsmarknadspolitiken.

I slutet av förra året talade man om den största integrationsreformen på 25 år, som äntligen med hjälp av skattebetalarnas pengar skulle få rätsida på integrationsproblemen. Bl a så övertog då, som nämns i artikeln, Arbetsförmedlingen ansvaret för nyanlända svenskar för att snabbare kunna få ut dem i arbetslivet. Utav 4 134 invandrare har således Arbetsförmedlingen lyckats ge 10 ett riktigt arbete. Nio av tio "har en planering och har fått en riktad insats". Det är inte speciellt konstigt att så få fått riktiga arbeten. Många svenskar går också arbetslösa, och speciellt ungdomar. Skall vi ge invandrarungdomar företräde framför svenska ungdomar? Personligen anser jag inte att detta vore rättfärdigt. De nio av tio som har en planering, är i alla fall under åtgärd, men även om de kanske kan få olika typer av praktik, så får samhället betala för detta (vilket framgår av artikeln), dvs det genererar inga pengar utan innebär enbart en kostnad för skattebetalarna. Jag anklagar inte invandrarna för att de inte har jobb. Det finns ju helt enkelt inga jobb för dem. I och för sig finns arbete för personer med speciella kvalifikationer. Men vare sig somalier (annat än i extrema undantagsfall) eller liknande grupper har några specialkunskaper som kan vara intressanta för de svenska arbetsgivare som söker kvalificerad personal. Det är nog ganska få av de somalier som kommer hit (om ens någon), som kan arbeta med nanoteknologi eller svetsa i titanstål eller skriva datorprogram i C++. Svenska arbetsgivares behov av folk som kan slå tegel för hand och bära vatten och liknande torde vara ganska begränsat.

Det är mycket svårt att hitta tydliga fakta när det gäller invandringens verkliga kostnader. Men ibland läcker det igenom intressanta uppgifter, trots att media tycks göra allt för att undanhålla dessa från svenska folket.

Samma dag som jag läste ovan citerade artikel på Sveriges Radios hemsida sade man på Ekot att det fanns 200 000 arbetslösa flyktingar i Sverige. Och då antar jag man menar sådana som fått uppehållstillstånd och som således har tillstånd att arbeta (och sedan har vi ju ett stort antal flyktingar som fortfarande väntar på sitt uppehållstillstånd — många av dessa kostar flera tusen kronor om dagen för svenska skattebetalare).

I Uppsalatidningen 23-29/9 2011 fanns en debattartikel av Tommy Waidelich (ekonomisk-politisk talesman för Socialdemokraterna) med rubriken "Gå från bidrag till arbete skall löna sig". Där läser vi bl a:

Drygt 40 procent av befolkningen i åldern 20-64 år i de socioekonomiskt mest utsatta bostadsområdena varken arbetar eller studerar och är därför i mycket hög utsträckning beroende av försörjningsstöd eller socialbidrag.

Med "de socioekonomiskt mest utsatta bostadsområdena" inkluderar man givetvis invandrartäta områden som Rosengård i Malmö, Bergsjön utanför Göteborg och vissa förorter till Stockholm (jag är ganska övertygad om att invandrarområden är kraftigt överrepresenterade bland "de socioekonomiskt mest utsatta bostadsområdena" — men det aktar man sig noga för att säga i klartext). Om 40 procent av människor i arbetsför ålder där är helt och hållet beroende av olika bidrag (de som är under 20 och över 64 är naturligtvis i ännu högre grad beroende av bidrag), är det svårt att tro att massinvandringen till Sverige skulle vara den kassako som påstås (annat än för de privata företag som gör miljonvinster på att ta hand om invandrare). Snarare tvärtom. Man börjar ana, när man hör vissa politiker (även utanför SD), att konsensusen när det gäller vissa invandrargruppers påstådda välsignelse för vårt land är på väg att kantra.

En svensk som är arbetslös har kanske betalat in stora summor i skatt under årens lopp, och när vederbörande blir arbetslös får han så att säga tillbaka en del av det han själv betalat in (det är ju så arbetslöshetsförsäkringen och i princip alla andra försäkringar är tänkta att fungera). Och handlar det om en ung människa som är arbetslös så har dennes föräldrar betalat in stora summor i skatt till svenska staten, som deras barn då får tillbaka en del av. Merparten av invandrarna har inte betalat in någonting alls och försörjs således av de svenska skattebetalarna. Jag säger inte att vi inte skall försörja dessa invandrare, men man skall inte lura i svenska folket att det inte är några kostnader förknippade med invandringen. Det är därför jag anser att man måste redovisa kostnaderna (utan att dölja någonting) och sedan fråga svenska folket hur de ställer sig till dessa kostnader och till det mångkulturella samhället. Politikerna är medborgarnas tjänare och inte deras Herrar.

En av talarna i Axessprogrammet menade att det i vårt land finns ett förakt för det förflutna, som ligger till grund för kulturelitens bristande uppskattning av den svenska kulturen. Jag skrev ned några stolpar från detta anförande:

Modernitet innebär att allt blir bättre — det är bättre idag än igår och det var bättre igår än i förrgår. Detta sätt att tänka leder till kulturlöshet [eftersom allt var sämre förr, finns ingen anledning att blicka tillbaka].

Det svenska modernitetsprojektet drivs av journalister som bor på Högalid på Södermalm [en populär stadsdel för kulturpersoner] i Stockholm.

Dessa journalister som bor i sina ghetton (varav Högalid är ett), där alla tycker lika när de träffas på grillfester och vinprovning och stödgalor för Ships to Gaza, är de som dirigerar Godhetskören.

Sverige är extremt värderingsmässigt. Enligt World Value Survey sätter svenskar rationalitet [förnuftstänkande] främst av alla folk i hela världen.

Jag tror det ligger mycket i dessa synpunkter. Tror man att allt bara blir bättre och bättre och att allt kan förklaras och förstås enbart med hjälp av förnuftet, ligger det nära till hands att se ned på det förflutna och glömma bort att vi står i tacksamhetsskuld till de människor som lade grunden för dagens välstånd. Vi får ett folk utan historia. Svenskarna är tydligen mest extrema i hela världen när gäller att tro på förnuftets möjligheter (enligt World Value Survey, som undersöker politiska och sociopolitiska förändringar i världens olika länder). Men observera, att ha höga tankar om förnuftet, innebär inte automatiskt att man tänker förnuftigt, eller att de slutsatser man drar är korrekta. För att förnuftet skall leda oss rätt, måste förnuft kombineras med sanning och öppenhet och rättfärdighet och moral. Man måste använda sitt förnuft utan förutfattade meningar och vara noggrann att kontrollera att det man utgår från är korrekt. Tyvärr gör svenska media, som i hög grad serverar felaktiga fakta till svenska folket (när det t ex gäller konflikten i Mellanöstern, islam, kristen tro etc, etc), att när vanligt folk använder sitt förnuft för att dra slutsatser, blir slutsatserna felaktiga, eftersom de utgår från de falska premisser som serveras av kultureliten (och det är ju precis det som är meningen).

En intressant iakttagelse är att de som skarpast kritiserar vår invandringspolitik ofta själva är invandrare. Dels kanske invandrare inte är så politiskt korrekta som svenskar. En syrian, som flytt till Sverige från förtryck i muslimska länder, har kanske dessutom en mindre positiv (och mer realistisk) bild av islam än en vanlig svensk, vars kunskaper om islam enbart utgår från den rosenröda bild som målas upp av de islamkännare och andra som släpps fram i media (dessa är ofta från Södertörns Högskola — en märklig institution som antagligen är värd en egen artikel). Media kanske också är mer benägna att släppa fram en invandrare än en etnisk svensk, dels för att personen ifråga är invandrare och skall särbehandlas positivt, dels för att en invandrare kanske inte kan misstänkas för att kritisera invandringen av rasistiska skäl.

Modernismen leder till historielöshet, som i sin tur leder till förvirring, eftersom människor som inte känner till det förflutna saknar förmåga att verkligen förstå det nuvarande. Utan historien, folkets kollektiva minne, som utgör en del av vår identitet, blir vi som människor vilka tappat minnet och därmed också identiteten. Den som inte förstår historien, förstår inte heller framtiden. Genom att bestjäla svenska folket på dess historia och dess kultur, skapar den intellektuella "eliten" människor som går lätt att manipulera. Frågan är bara vad som motiverar kultureliten att förstöra sitt eget land? Jag undrar om de ens själva förstår.

 

Är jag som kristen kallad att begå kulturellt och intellektuellt självmord?

Den kristna tron driver oss som är kristna att försöka minska lidandet i världen (vilket inte skall tolkas som att kristna är de enda som arbetar för en bättre värld — men ändå, ingen religion poängterar lika mycket som kristendomen dygder som generositet, medkänsla, barmhärtighet och kärlek). Men ett land är inte, och kan inte vara, kristet (kristen tro handlar om individens relation till sin Frälsare och Gud). Regeringens etc uppdrag är i första hand att ta hand om det egna folket. Och där ingår bl a att skapa trygghet för landets befolkning. Regeringen har ingen rätt att tvinga landets invånare till kulturell och etnisk utplåning genom att släppa in folkgrupper som hotar landet (vilket inte är samma sak som att Sverige inte skall bidra till att minska lidandet i världen).

Jag som individ kan välja att hjälpa människor som har det svårt (vilket jag också gör i hög grad). Jag kan till och med välja att leva utfattig genom att skänka bort allt jag äger till fattiga och lidande människor, och ägna mitt liv åt att lindra deras lidande (som Moder Théresa). Men samhället har inte rätt att tvinga mig att bli utfattig genom att hjälpa andra. Visst skall vi hjälpa! Men omfattning och målgrupp och hur måste kunna diskuteras. Det är långt ifrån säkert att vi, genom vår nuvarande invandrings- och biståndspolitik, hjälper rätt människor på rätt sätt. Den totala tystnaden när det gäller invandringens kostnad och olika avarter (t ex att invandrare åker på semester till sina hemländer som de nyligen flytt från under förment livsfara, och där dessa resor betalas av oss skattebetalare — du kanske tycker detta är rimligt och det står dig fritt att handskas hur du vill med dina pengar, men det står dig inte fritt att bestämma hur mina pengar skall användas) måste redovisas och diskuteras. Endast om detta redovisas öppet kan svenska folket genom röstsedeln visa hur de vill att vår invandringspolitik skall vara. Som det nu är mörkas det mesta (som är negativt) när det gäller invandringen.

Jesu kärlekslära handlar om hur jag som individ skall förhålla mig till andra människor. Om vi föreställer oss en fartygsolycka vintertid på Nordsjön, där man bara överlever en kvart i det iskalla vattnet, och en livbåt som är helt full av överlevande — en enda person till ombord så sjunker den. Nu kommer en person simmande. Är det kristligt att ta upp honom i livbåten? Den kommer då att sjunka och alla dör och man har inte hjälpt någon. Att vara kristen är inte samma sak som att vara dum.

Ett alternativ är förstås att en person i livbåten byter plats med personen i vattnet, dvs offrar sitt liv. Den som är befälhavare i livbåten har emellertid ingen rätt att tvinga någon till ett sådant offer. Däremot kan jag som individ välja att erbjuda den nödställde min plats genom att själv hoppa i vattnet (vilket innebär att jag offrar mitt liv för den andra personen). Det kan ju t ex handla om ett barn, och då kan jag som är gammal och har levt ett långt liv tycka att barnet har större rätt att leva än vad jag har. Men det är en helt annan sak. Ingen kan tvinga mig, men jag kan av fri vilja och i kärlek välja att ge mitt liv för en annan människa.

När i början av augusti 1941 tio slumpmässigt utvalda fångar i Auschwitz dömdes till att stängas in i celler tills de dog av törst och svält, som hämnd för att en fånge lyckats rymma, började en av de tio, Franciszek Gajowniczek att gråta och ropade: "Hur skall det gå för min fru och mina barn? Nu får jag aldrig se dem mer". Den katolske prästen och franciskanermunken Maksymilian Kolbe, som också var fånge i lägret, valde då att ta hans plats (vilket tyskarna gick med på — för dem spelade det ingen roll vem som dog, de dödsdömda fångarna var ju utvalda slumpvis). Wikipedia skriver:

Kolbe sjöng psalmer för de andra, uppmuntrade dem och bad tillsammans med dem. Efter två veckor var bara Kolbe och tre medfångar kvar i livet; de dödades då med en giftinjektion.

Kolbe valde således av fri vilja att dö en synnerligen plågsam död för att rädda en annan människa. Kolbes offer var inte förgäves — Gajowniczek levde ända fram till 1995 och fick se sina barn växa upp. Kolbe blev helgonförklarad 1982. Det Kolbe gjorde var i sann kristen anda. Han valde att i kärlek offra sitt eget liv för att rädda en annan människas liv. Sådana val kan vi alltid göra. Men våra politiker kan inte, och har inte rätt, att göra sådana val åt oss!

Huruvida svenska folket vill göra stora uppoffringar för att hjälpa andra människor är något som svenska folket måste få bestämma. Politikerna har inte rätt att bestämma att t ex pensionärer, som har svårt att få pengarna att räcka till, skall få sänkta pensioner för att vi skall kunna betala 720 000 kr/år för varje ensamkommande flyktingbarn (som dessutom i allmänhet inte är barn utan är unga män i 18-årlsåldern eller äldre) som kommer hit (det är vad de kostar tills de efter flera år kan slussas ut till eget boende — där de normalt fortfarande kommer att försörjas av svenska folket). Yrkespolitikerna har löner och pensioner som vanliga människor bara kan drömma om. Även om en tidigare minister skulle få sin pension sänkt till en tredjedel, har vederbörande fortfarande betydligt mer än de flesta vanliga människor (jag vill minnas att en statsministerpension är 93 000 kr per månad). Det är lätt att vara generös med andras pengar, när man själv knappast drabbas.

Det torde framgå att min oro när det gäller mångkultur inte handlar om ekonomi i främsta hand. Den typ av mångkulturellt samhälle som håller på att utvecklas i vårt land kommer, som jag ser det, att sluta med katastrof. Inte på grund av att människor med olika kulturer bosätter sig i vårt land. Utan på grund av att människor med värderingar som är hundraprocentigt oförenliga med den svenska kulturen, kommer hit. Och inte i fåtal, utan i stora skaror. Och som dessutom tillhör en aggressiv erövrarkultur, vars mål är att ta vårt land ifrån oss och göra Sverige till en del av Kalifatet (obs, det är inte jag som säger detta, det är vad samtliga islams heliga Skrifter säger, vilket klart framgår av mina artiklar om islam). Jag önskar att jag kunde känna samma tillförsikt inför framtiden som våra politiker (med undantag av SD) tycks göra. Men tyvärr kan jag inte det. Svenska politikers aningslöshet när det gäller islam fyller mig med fasa för framtiden.

Kristen kärlek innebär inte att aktivt medverka till sin egen utplåning. Kristen kärlek innebär att av fri vilja dela med sig av sitt överflöd och att försöka skapa en bättre värld. Jag kan inte se att Sveriges misslyckade invandringspolitik bidrar till att skapa en bättre värld i proportion till vad det hela kostar. Samma pengar, rätt använda, skulle kunna hjälpa kanske 10 gånger så många människor som vi idag hjälper (förmodligen mycket mer än så). Däremot är Sveriges invandringspolitik kalas för de företag som driver hem för ensamkommande flyktingbarn och gör miljonvinster (något som flera tidningar skrivit om), och för de invandrare som blivit experter på att utnyttja det svenska välfärdssystemet, plus alla tolkar (som är en dyster och närmast sanslös historia för sig, värd en egen artikel) etc, etc.

 

Pendeln svänger fram och tillbaka när man inte har ett klart mål

Trots att den politiska korrektheten vilar som ett förkvävande blytäcke över vårt land, ser vi idag en alltmer växande kritik mot det mångkulturella samhället. Verkligheten börjar komma ifatt och inte ens Godhetskören tycks kunna stoppa detta. Det skall bli intressant att se när, och om, den politiska korrekthetens huvudbasuner (jag tänker då framför allt på SVT, SR, DN och Aftonbladet) kommer att vakna upp. Vem vet, om ett par år kanske det är politiskt korrekt att vara kritisk till det mångkulturella samhället och då kommer givetvis Godhetskören att byta tonart och låtsas som att de alltid sjungit så (de sjunger för övrigt alltid i "feg moll"). Jag hoppas verkligen inte att detta kommer att innebära rasism och diskriminering av de skötsamma invandrarna. Då har vi ju hamnat i andra diket. Risken finns tyvärr.

I en artikel i Svd den 18/5 2011 med rubriken "En ny svensk modell" skriver Ricki Neuman:

Först härskade assimilationen, och man förväntade sig att invandrarna i stort skulle uppgå i det svenska. Därefter kom multikulturalismen, med ett helt annat budskap: Var ungefär som ni alltid har varit!

Nu svänger pendeln igen: Det svenska är viktigt. Vi lever i samma samhälle. Vissa värden kan inte vara förhandlingsbara.

För forskaren Andreas Johansson Heinö har det nya ett namn, "villkorad tolerans", en modell som går ut på att immigration och multikultur är av godo, men som samtidigt påstår att mångfalden har drivits för långt — och kört över grundläggande svenska värden, som rätten att fritt få bestämma över sitt eget liv. Där går en gräns att bevaka.

Det låter ju hoppfullt. Problemet är att den "villkorade toleransen" knappast kommer att fungera när det gäller islam. Det är i stället islam som ställer villkoren och sedan får svenska folket rätta sig efter det. Du tror mig inte? Tja, framtiden kommer att utvisa vem som har rätt. Problemet är, att om du som inte tror mig har fel, så kommer detta att få ödesdigra konsekvenser för vårt land. Och inte bara för dig utan också för dina barn, barnbarn etc. Konsekvenser som jag är övertygad om att du inte vill ha. Någon sade en gång så här, "Människor talar ofta om sin rätt att göra fria val. Och visst kan man välja det man nu känner att man vill välja (så länge man håller sig inom naturlagarnas begränsningar). Men det finns en sak man inte kan välja, och det är konsekvenserna av de val man gör." De val Sverige gör idag får konsekvenser i framtiden. Och dessa konsekvenser kan vi inte välja bort. Det borde våra politiker tänka på. Inte ens Fredrik Reinfeldt, som nästan är gud, kan välja bort konsekvenserna av de beslut som fattas idag. Om vi inte gillar dessa konsekvenser i framtiden, finns det bara ett enda sätt att undkomma dem. Nämligen att fatta andra beslut idag.

 

Och den ljusnande framtid är vår — eller...?

Jag vet att en del av mina läsare är synnerligen skeptiska till mina prognoser när det gäller Europas framtid. Den officiella bilden är att det vare sig pågår muslimsk massinvandring eller smygislamisering i Europa Alla sådana farhågor är ogrundade och bottnar i rasism och islamofobi. Döm om min förvåning när tv-tablån för den 2/9 2011 hade följande beskrivning av ett program på Kunskapskanalen:

16:00 (17:00)
Religion och politik: Europa eller Eurabien?
Kommer Belgien att förvandlas till Belgistan?. Debattörer, forskare och politiker har på sistone flaggat för att majoriteten av Europas befolkning snart kommer att vara muslimsk. Vi måste komma bort från den monolitiska bilden av islam, säger den prisbelönte författaren och tidigare ambassadören Ingmar Karlsson [kallas ofta "islamkännare" och arbetar på att få med Turkiet i EU och får stor plats i media], som framhåller att det i dag skapas flera olika muslimska identiteter i Europa. Arrangerat av Utrikespolitiska föreningen Sverige.

Så här erkänner man, i självaste Kunskapskanalen, att till och med forskare (och inte bara Sverigedemokrater) "flaggat för att majoriteten av Europas befolkning snart kommer att vara muslimsk". Nu plötsligt medger man det som jag sagt och skrivit i åratal (vilket f ö är ett obestridligt demografiskt faktum och egentligen inget som går att diskutera) och i stället för att förneka så försöker man nu invagga oss i att det inte är så farligt. Nu skall vi acceptera att framtiden för Sverige och Europa är muslimsk (Eurabia). Det finns nämligen "flera olika muslimska identiteter i Europa". Så då gör det ingenting om islam får makten i vårt land. Då har vi valfrihet i alla fall — homosexuella kommer då att kunna välja mellan stening eller halshuggning (det finns ingen variant av islam som tillåter homosexualitet). Nu är jag i och för sig gammal och hinner säkert dö innan muslimerna blir majoritet i vårt land. Annars skulle jag snarast flytta till Kina eller Sydamerika — så långt bort från islam som jag bara kan komma.

Samtidigt känner jag en viss skadeglädje när jag tänker mig Godhetskörens medlemmar leva under islam. Det skulle nästan vara värt att leva så länge bara för att få se detta ske. Hur kommer t ex Godhetskören att handskas med frågan om homosexualitet — de som nu säger sig stå på de homosexuellas sida mot t ex de hemska kristna moralisterna. Vad kommer de att säga när homosexuella stenas? Kommer de att låtsas som att de alltid, innerst inne, tyckt så, för att inte tappa ansiktet? Och Godhetskören, som tuggat fradga så fort någon vågat komma med minsta invändning mot aborter, de kommer nu att få leva i ett land där aborter endast är tillåtna vid livsfara för kvinnan (det är vad som gäller inom islam). Hur kommer de att tackla detta? Kommer de att säga något i stil med "Ohhh nu har jag sett ljuset, nu förstår jag att aborter är fel"? Och det skulle vara kul att få höra Gudrun Schyman utropa "Död åt familjen!" och sedan se vad som hände. Och jag skulle gärna vara med när medlemmarna i Humanisterna, som visar ögonvitorna i raseri så fort de nämner kristendomen, tvångskonverteras till islam (jag som kristen får ju fortsätta att vara kristen om jag underkastar mig islam). För att inte tala om hur mycket jag skulle njuta av att se Christer Sturmark ligga där i Globenmoskén vid Gullmarsplan och mumla böner till Allah. Så värst många ateister skulle nog inte stå på sig i sin ateism, eftersom alternativet (enligt sharíalagen, som är bindnade för varje muslim) är halshuggning. Det skulle vara mycket intressant att få se allt detta. Och lite skadeglädje skulle jag nog känna (jodå jag vet att det är fel att känna så, men jag är ju inte mer än människa). Det skulle liksom kännas som att de dragit detta över sig själva, som om det fanns en viss rättvisa i det som sker. Dessvärre är det inte bara Godhetskören som kommer att få lida. Svenska folket kommer att få en försmak av helvetet redan här i livet.

Men även om det på sätt och vis vore spännande att få se allt detta, är jag glad att slippa se eländet. Jag har tillräcklig fantasi för att gråta inombords redan nu när jag tänker på Europas framtid! Jag förstår mig inte på de människor som ansvarslöst och likgiltigt förstör vårt land, ja hela den europeiska kontinenten, och drar ett helvete över framtida generationer. Jag förstår ingenting! Vad skall man kalla dessa politiker och intellektuella? Ofrivilliga landsförrädare kanske? Jag vill ju gärna tro att det inte är med vett och vilja som Europas politiker och intellektuella utplånar sin egen kultur och civilisation och bjuder in mörkrets makter att härska i Europa. Men om det inte är med vett och vilja — ja då måste dessa människor vara ofattbart korkade eller ofattbart förblindade av ideologins dimridåer. Eller stå under inflytande av mörka andliga krafter.

Några unga tyskar satt 1932 på en ölstuga i Bielefeldt och diskuterade politik. En av dem sade,
— Om ungefär 13 år kommer de flesta tyska städer att vara jämnade med marken, nästan alla industrier i Tyskland vara utplånade och 8 miljoner tyskar (varav flera miljoner barn och ungdomar) kommer att ha dött på grund av Hitlers politik. Totalt kommer Hitler att orsaka 50 miljoner människors död och ett ofattbart lidande för Europas befolkning.
De andra hånskrattade.
— Du kan ju inte vara klok i huvudet! Det förstår du väl att det inte kommer att bli så. Adolf Hitler är Tysklands räddning. Han har fått slut på arbetslösheten, han bygger motorvägar och alla tyska arbetare har fått lagstadgad semester tack vare Hitler. Och alla experter och alla media stöder honom.
Alla tittade glatt uppmuntrande på varandra och nickade. Utom den som sagt de första orden. Han reste sig och gick bedrövad därifrån. Han förstod att katastrofen var oundviklig. Point of no return var redan passerad. Europas ödeläggelse var ödesbestämd.

Till och med så sent som 1939, när Hitler anfallit Polen, kallade vissa svenska tidningar (t ex Örebrokuriren) Churchill för krigshetsare, eftersom han inte ville böja sig för Hitler.

Och Mordors mörker sänkte sig sakta över Europa och ondskans välde varade i tusen år.

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.