"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Om händelserna i Knutby

Märkliga händelser har timat i det lilla uppländska samhället Knutby, vilket minst sagt har hamnat i centrum av nyhetsflödet. Det som skett där är som hämtat ur en ovanligt dramatisk såpopera. Fast om en såpoperaförfattare sänt in ett manus med en liknande story, skulle antagligen TV-bolaget refuserat manuset med motiveringen att berättelsen saknar trovärdighet, och att få tittare skulle köpa den osannolika intrigen. Verkligheten tycks i det här fallet ha överträffat dikten med klar marginal.

Jag skall inte här redogöra för vad som skett. Detaljerna har väl knappast kunnat undgå läsaren. När jag köpte Aftonbladet den 29/1 2004 (för TV-programmets skull givetvis — tidningens världsbild stämmer definitivt inte med min, men Aftonbladets TV-bilaga är faktiskt den bästa, eftersom de bl a har med alla fyra Discoverykanalerna, vilka är mina favoritkanaler), så handlade en stor del av tidningen om knutbydramat. Hela förstasidans text i jättetypsnitt var "Polisens teori i natt: Pastorn drogade ner sina barn när frun blev mördad." När jag bläddrade i tidningen trodde jag inte mina ögon. Tjugo sidor av sammanlagt sextiotre handlade helt och hållet om Knutby. Sedan det ödesdigra datumet 11 september 2001 kan jag inte minnas att någon tidning ägnat en så stor del av sitt innehåll åt en enda händelse.

Det råder nog ingen tvekan om att journalisterna är överlyckliga över det som hänt i Knutby. Dramat har alla de rätta ingredienserna för att bli en succéstory (tror någon att det kommer att bli en film på temat? — jag är övertygad). Vackra unga kvinnor, en don Juanpastor för vilken alla kvinnor tycks falla, intensiv religiositet med sexuella undertoner (enligt tidningarna), mord och blod, passion, svartsjuka och ett stort mysterium vad som egentligen hänt. Och varför? Vem är den skyldige? Är det pastorn, som sedan fått barnflickan att ta på sig skulden? Eller är barnflickan mördaren? Har hon begått mordet för sin pastors skull? Och vad har i så fall drivit henne? Hat? Hämnd? Besinningslös kärlek till pastorn, som gör att hon är beredd att dö för hans skull, även om hon vet att hon aldrig kan få honom? Ja vem vet. Frågetecknen är många och utropstecknen få. Att pastorns förra hustru dog under misstänkta omständigheter (hon halkade i badkaret och vid obduktionen upptäckte man stora halter av ett narkotiskt preparat i blodet), gör det hela än mer mystiskt. Agatha Christie kunde knappast fått ihop en bättre story till en detektivroman.

I skrivande stund har pastorn och hustrun till den skottskadade mannen anhållits, på skäliga grunder misstänkta för brott. Man tror att dessa två, som tydligen haft en kärleksrelation, planerat att mörda sina respektive (fast den ena av dessa överlevde ju). Tidigare har barnflickan erkänt att det är hon som skjutit de två offren. Men saker och ting kan förändras. Och om tidningarna är lika sanningsenliga i det här fallet som de varit när det gäller Livets Ord, kanske ingenting när det gäller Knutby är sant. Fast det torde vara klart att en person är död och en skottskadad. Det kommer vi inte ifrån. Något verkar vara sjukt i församlingen i Knutby.

Media har försökt koppla det som hänt till kristen fundamentalism. Media överlag är genuint fientliga mot den kristna tron. De flesta journalister har ju starka dragningar åt vänster med allt vad det innebär av USA- och Israelhat, avsky för familjen, förakt för allt som är normalt, beundran av onda brottslingar och diktatorer, hat mot polisen och sist men inte minst hat mot de kristna. Media tycks nu se ett gyllene tillfälla att komma åt kristendomen. Givetvis kan man inte gå ut och öppet påstå att det som skett i Knutby är typiskt för kristna, men hela tiden finns undertoner av att de kristna nog egentligen är värre än alla andra människor. Flera försök har gjorts att koppla händelserna i Knutby till Livets Ord (givetvis — vad är annat att vänta?). I TV-program efter TV-program sitter "avhoppare" från Livets Ord — bl a Peter Öhlén, som media ständigt dammar av så fort man vill kritisera Livets Ord — och andra livetsordshatare, och vräker ur sig den ena lögnen efter den andra. Och alla suckar och tänker, "Vilka idioter de måste vara på Livets Ord", när herr Öhlén et al berättar om sina hemska upplevelser från denna församling (med "idioter" avser man då medlemmarna i Livets Ord — att vi bland dessa hittar professorer i kemi, flygkaptener i SAS, chefer för stora företag, läkare, tandläkare, civilingenjörer, fysiker, civilekonomer etc tycks inte spela någon som helst roll — alla är "idioter"). Ingen kommer sig för att ifrågasätta om dessa avhoppare verkligen talar sanning. De säger ju det alla vill höra. "Tala inte till oss det som är sant, klia våra öron med det vi vill höra", som Bibeln säger.

Man har kallat församlingen i Knutby, vilken tillhör Pingströrelsen, för en fundamentalistisk, sluten sekt. I "Godmorgon Världen" den 1/2 2004 hävdade en kvinna i en debattpanel att det här visar hur missvisande allt tal om muslimsk fundamentalism är. Det finns precis lika mycket fundamentalism bland kristna som bland muslimer menade hon, och problemet var att man bortsett från den kristna fundamentalismen och enbart kritiserat problemen i islam. Så enligt henne bevisar således det som skett i Knutby att kristendomen inte är ett dugg bättre än islam när det gäller våld och fanatism (och det är ju sant eller hur? — tänk bara på alla pingstvänssjälvmordsbombare, alla LivetsOrdsflygplanskapare, alla Metodistterrorister etc man läst om i media — de är ju minst lika många som de muslimska terroristerna!).

För det första kan man fundera över om fanatism och våld sker på grund av en religion/ideologi, eller trots en religion/ideologi. Låt mig innan jag går vidare helt kort beröra begreppet fundamentalism. Fundamentalism har med fundament att göra, dvs med själva grunderna för en religion eller ideologi. Kristna fundamentalister tror att Bibeln är Guds ord. De tror att det som står där är sant och är normgivande för det kristna livet (även om det också finns behov av att tolka texten), och de tror att Jesus menade vad han sade (kan det egentligen finnas några andra kristna?) och de försöker efter bästa förmåga lyda sin Herre (=Jesus). Muslimska fundamentalister tror att Koranen är Guds ord och att Muhammed var hans profet och att det Koranen säger är normgivande. Och de försöker efter bästa förmåga lyda sin Herre (= Allah). Man kan också tala om marxistiska fundamentalister, ateistiska fundamentalister etc. En forskare som tror på en viss övergripande teori och låter den vara normgivande för sitt vetenskapliga arbete, är också en slags fundamentalist. Begreppet fundamentalism har således ingen koppling i sig till våld eller något överhuvudtaget. Konsekvenserna av fundamentalism beror helt och hållet på vilken källa man har som "styrdokument" — Bibeln eller Koranen eller Marx' skrifter etc. Exempel på kristna fundamentalister är pingstvänner och många andra frikyrkliga grupperingar. Det finns mängder av präster i Svenska Kyrkan som är fundamentalister, eftersom de faktiskt tror på den Gud de säger sig tro på (detta tycks dock inte gälla för vår nuvarande ärkebiskop, som verkar ha den politiska korrektheten som sitt Evangelium). Jesu lärjungar var fundamentalister. Martin Luther var fundamentalist. Moder Theresa var fundamentalist. Det finns hundratusentals kristna missionärer och hjälparbetare utöver hela världen, vilka följer sin Herre och Mästare när han säger att vi skall gå ut och vittna om Honom och vara hans kärleksfulla händer (göra gott, lindra nöd) och fötter (uppsök de som är i nöd) här på jorden. Korsfararna däremot var inte kristna fundamentalister. Varför då? Jo därför att de inte löd Jesu befallning om att älska sin nästa som sig själv. I stället för att vara ett instrument för Kristi kärlek och barmhärighet, var man ett instrument för Djävulen, när man i Jesu namn mördade och slog ihjäl.

Om vi nu hittar de kristna fundamentalisterna bland pingstvänner, livetsordare, etc, var hittar vi då islams fundamentalister? Jo bland talibanerna, bland Irans mullor, bland de palestinska mullorna, som uppmanar tonåringar att spränga sig själva i luften. Bland de skränande folkhoparna i islamvärlden, som bränner flaggor och ropar på USA:s och Israels utplånande. De som styrde planen in i World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 var också djupt troende muslimska fundamentalister, vilka löd sin Herre och Mästare.

Vi kan i Sverige idag se hur man i den politiska korrekthetens namn försöker förringa den muslimska fundamentalismen. Ett exempel på detta var det tidigare nämnda inslaget i Godmorgon Världen. Samma morgon talade man om situationen i Mellanöstern. En kommentator menade att så länge som "Sharon och Arafat" satt kvar vid makten kunde det inte bli fred. Typiskt! När man gör en uppräkning brukar man börja med det tydligaste exemplet på det man vill nämna. I de fall att man vill vara neutral brukar man göra uppräkningen i bokstavsordning. Genom att nämna Sharon före Arafat, när man talar om svårigheter med fredsprocessen, antyder man således att Sharon är den stora boven. Jag förmodar att kommentatorn kände vällustkänslor i hela kroppen efteråt och imponerades av sitt eget mod och sin objektivitet, när hon förutom Sharon (som hon antagligen innerst inne tycker är huvudproblemet) också nämnde Arafat som en del av problemet. Vad hon glömmer bort är att Arafat varit palestiniernas ledare under hela tiden och gång på gång fått fredsprocessen att kollapsa. Sharon har varit ledare för Israel några år bara. Före honom hade vi Barak, vilken erbjöd Arafat allt han begärt plus 30 miljarder dollar till de palestinska flyktingarna. Arafat kom omedelbart med nya krav; alla palestinska flyktingar skulle få återvända till Israel (ca 4 miljoner, vilket skulle betyda slutet för den judiska staten) och judar skulle inte längre få tillträde till Västra Muren (Klagomuren), som är deras heligaste plats i Jerusalem. Vilket visar att det är omöjligt att förhandla med ondskan. Clinton gav Arafat hela skulden för att förhandlingarna strandade. Arafat har inte en enda gång hållit ett enda löfte när det gäller relationerna till Israel. Ändå så antyder man i Sverige att Sharon i stort sett är enda problemet när det gäller fred i Mellanöstern. Man bortser då från varför Barak förlorade makten och Sharon fick efterträda honom som israelisk primärminister. Orsaken var Arafat. Denne torde vara en av historiens ondaste män, vars hat mot judarna orsakat palestinierna ett outsägligt lidande.

Att påstå att händelserna i Knutby på något sätt har med kristen tro, eller kristna bibeltroende (=fundamentalister) att göra, är helt taget ur luften. Om det nu visar sig att pastorn i fråga är skyldig till mord eller anstiftan till mord, har detta ingen koppling till kristendomen. Han har inte gjort det han gjort, därtill manad av Bibelns budskap eller Jesu personliga uppenbarelse. Utan han har gjort det han gjort på grund av sin egen ondska och i klar olydnad mot Bibeln, Jesus, och även Pingströrelsens normer. Det handlar helt enkelt om ett personligt drama som råkat utspela sig i ett kristet sammanhang. Det finns tecken på att pingstförsamlingen i Knutby varit väldigt sluten och i sådana sammanhang har fullfjädrade psykopater större möjligheter att få stor makt, men detta har i sig inget med kristen tro att göra. Det kan ske, och sker, i alla sammanhang.

Det som hänt i Knutby har således inte hänt på grund av Pingströrelsen eller kristen fundamentalism. Det har hänt trots detta, i klar olydnad mot Jesu undervisning. Muslimska terrordåd däremot, sker inte trots islam, utan på grund av islamsk fundamentalism, dvs på grund av att man lyder det som uttrycks i islams urkunder (den som vill kan läsa mer om islam här).

Jag blev väldigt ledsen när jag läste Svenska Dagbladet för några dagar sedan (29/1 2004). Artikeln med rubriken "Församlingen skakas i grunden" innehöll en intervju med Sten-Gunnar Hedin, pastor för Sveriges största pingstförsamling, Filadelfiaförsamlingen vid Rörstrandsgatan i Stockholm. Där kunde man bl a läsa (jag utgår från att man korrekt citerat Hedin):

Den kritik som kommer internt handlar också om att vissa pingstförsamlingar flirtar för mycket med Trosrörelsen. Några föreslår etiska regler för vilka pastorer som får bjudas in. Är det en lämplig väg? - Jag tycker det är besvärligt när man tar emot pastorer från Trosrörelsen, säger Sten-Gunnar Hedin. I Knutby har de ledande pastorerna haft kopplingar till Trosrörelsen och Livets ord. De har skolats i något som är främmande för den grundkultur som Pingströrelsen ska stå för.

Jag blir väldigt ledsen när jag läser detta. Skulle det som hänt i Knutby hänt på grund av att "vissa pingstförsamlingar flirtar för mycket med Trosrörelsen"? Det är ju i varje fall vad Sten-Gunnar Hedin tycks antyda. Det känns som man förflyttats tio år bakåt i tiden, när tidningen Dagen och vissa företrädare för Pingströrelsen bedrev en veritabel häxjakt mot Livets Ord.

För det första är Sten-Gunnar Hedins påstående om "kopplingar till Trosrörelsen" klart missvisande. Det är i och för sig sant att två av pastorerna i Knutby har gått på Livets Ords bibelskola, den ena för 7 år sedan och den andra för 17 år sedan. Ingen av dessa två pastorer är emellertid misstänkt för något brott. Men även om så varit fallet, innebär inte detta att det som skett i Knutby kan länkas till Livets Ord eller Livets Ords bibelskola. Sammanlagt har över 8 000 personer gått ut Livets Ords bibelskola. Dessa elever har kommit från de flesta olika samfund; Pingströrelsen, Svenska Kyrkan, Frälsningsarmén, Baptistsamfundet, EFS etc, etc. Att ha gått Livets Ords bibelskola ger inga kopplingar till församlingen Livets Ord. Undervisningen på Livets Ords bibelskola, eller församlingen Livets Ord, har ingenting med mordet i Knutby att göra. På Livets Ords bibelskola undervisar man inte i hur man tar livet av sin hustru eller hur man svarvar en ljuddämpare till en revolver.

För det andra är Trosrörelsens lära inte alls "främmande för den grundkultur som Pingströrelsen ska stå för". Läs gärna det jag skriver om kyrkohistoria, så kommer du att inse hur det ligger till. De sista tio åren har det skett ett positivt närmande mellan Trosrörelsen och Pingströrelsen, efter att pingst till en början varit negativt avvaktande inför det nya som växte fram. Nu tycks Sten-Gunnar Hedin vilja vrida klockan tillbaka. Tragiskt! Även den "kristna" tidningen Nya Dagen (Dagens efterträdare) har tyvärr sällat sig till den skara som försöker koppla händelserna i Knutby till Livets Ord och Trosrörelsen.

I Världen idag (6/2 2004) har Sten-Gunnar Hedin skrivit en artikel, där han försöker försvara sitt uttalande i Svenska Dagbladet. Han menar att han bara ville peka på att det finns en konfrontation mellan Trosrörelsens respektive Pingströrelsens uppfattningar av pastorsämbetet. För mig låter detta som en dålig efterhandsrekonstruktion. Visst kan man diskutera Tros- respektive Pingströrelsens olika ämbetssyner, men varför göra detta i en artikel som handlar om det som skett i Knutby? Jag kan inte se relevansen i detta (om nu inte synen på pastorsämbetet haft betydelse för det som skett). Om Sten-Gunnar Hedin intervjuas med anledning av knutbydramat, och där beklagar vissa pingstförsamlingars kopplingar till Livets Ord, kan detta inte tolkas på annat sätt än att han menar att Livets Ord är en bidragande orsak till tragedin, eller i varje fall på något sätt kan länkas till det som skett. Det hade varit betydligt bättre, och också mer korrekt, om Sten-Gunnar Hedin i stället påpekat att det som skett i Knutby är synnerligen onormalt, och att det inte har någonting som helst med vare sig kristen tro, Pingströrelsen eller Livets Ord att göra. Bakom knutbydramat ligger inte olika syn på pastorsämbetet, utan missbruk av pastorsämbetet!

Trosförsamlingar har oftast en stark ledning, där pastorn har mycket stor makt. Man menar att Gud ger en pastor en vision och att denna vision skall styra församlingens verksamhet. Detta betyder inte i sig att sådana församlingar är odemokratiska. Den som vill gå med i Livets Ord får titta på en video, där Ulf Ekman berättar om Livets Ords vision. Sedan följer också ett samtal med en pastor. De flesta som går med deltar också i en bibelstudiekurs. Den som går med i Livets Ord vet således exakt vad församlingen står för. Väljer man att bli medlem, bejakar man därmed församlingens vision. Finner man så småningom att man inte kan dela den vision som församlingen har, är det lätt att lämna församlingen. Ulf Ekman brukar säga att det skall vara svårt att gå med och lätt att lämna Livets Ord. Demokratin ligger således i att man "röstar med fötterna". Men även om nu den grundläggande visionen för arbetet är given, kan församlingsmedlemmar påverka arbetet på många sätt. Det finns många exempel på helt nya verksamheter som börjat på enskilda medlemmars initiativ.

När det gäller pingstförsamlingar har dessa normalt föreningsstruktur. Pastorns ställning är ganska svag och medlemmar har möjlighet att avsätta pastorn, ändra på församlingens vision etc. Detta är den klassiska demokratistrukturen i Sverige.

Givetvis finns det faror med starka ledare. Det blir lätt att sådana omger sig med jasägare. Om en sådan ledare har mörka sidor i sin natur, kan det gå väldigt galet (som i Knutby). Å andra sidan, om varje församlingsmedlem själv har en relation med Gud och regelbundet läser Bibeln, kommer sådana ledare snart att avslöjas och medlemmarna lämnar i stora skaror. En sådan församling dör snart. Dessutom, en stark församling med en vision som alla medlemmar delar, kan uträtta oerhört mycket. De flesta känner inte till vilket enormt arbete Livets Ord utför, inte minst internationellt. Jag vågar påstå att det finns få församlingar i världen, som gör lika mycket som Livets Ord, i förhållande till antalet medlemmar.

Men det finns också faror med Pingströrelsens föreningsstruktur. Pastorn är ofta i händerna på äldstekåren, vars medlemmar är valda på livstid, och som ofta sitter kvar som äldste även fast glöden falnat för länge sedan (Paulus talar om att de äldste skall vara andliga människor — det finns tyvärr många exempel på att t ex framgångsrika affärsmän blivit äldste, inte så mycket på grund av sin andlighet, utan mer på grund att man räknar med att de vet hur man skall få ihop pengar till det nya kyrkobygget). Ofta finns olika fraktioner i sådana församlingar som drar åt varsitt håll. Resultatet blir alltför ofta att de minst andliga i församlingen får bestämma församlingens andliga nivå och verksamhet. Risken finns att föreningsstrukturen ger en kraftlös och handlingsförlamad församling, som inte uträttar så värst mycket för Gud (här finner du ett intressant exempel på vad en handlingskraftig församling kan uträtta).

Så vi ser att allt har för- och nackdelar. Min bestämda uppfattning är dock att trosförsamlingarnas starka ledning har fler fördelar än nackdelar. Och att pingstförsamlingarnas ledarstruktur har fler nackdelar än fördelar. Orsaken till att man så ofta hänger upp sig på Trosrörelsens organisation, är att man i Sverige prioriterar processen framför resultatet. Bara allt sker i demokratisk ordning, spelar det ingen roll om vi får något resultat eller ej (svenska skolan är ett praktexempel på detta). Jag håller inte alls med om detta. Jag anser resultatet vara viktigare än processen, vilket jag diskuterar ingående här.

Beslutsprocessen kan inte rädda ett störtande flygplan. Att besluten fattats genom demokratisk omröstning, där även flygvärdinnorna fått avge sin röst, hjälper inte. Endast rätt beslut kan ge rätt resultat, nämligen rädda planet. Det är bättre med rätt beslut, fattat av en enväldig (samt kunnig och erfaren) flygkapten, än fel beslut, fattat i demokratisk ordning av hela besättningen och godkänt av den fackliga representanten.

Självklart kan man ha olika åsikter om detta med församlingsstruktur. Jag respekterar givetvis den som inte håller med mig i det jag skriver ovan. Men, det finns en avgörande skillnad mellan Pingströrelsen och Livets Ord. Livets Ord kritiserar inte Pingströrelsens ledarstruktur. Man anser att varje församling själv måste bestämma hur man vill organisera sig. Problemet är att representanter från bl a Pingströrelsen ensidigt kritiserar Livets Ords organisation. Man bortser då från att medlemmarna där frivilligt valt att gå in i denna församling, medvetna om hur den är organiserad. Dvs, man underkänner det fria val som tusentals människor gjort. Det kallar inte jag demokrati och tolerans.

Det är tragiskt när en framträdande pastor, vad orsaken än må vara — okunnighet, feghet, politisk korrekthet, självförsvar eller vad vet jag — i media förråder sina kristna bröder och systrar. Men det är väl så det kommer att bli i den yttersta tiden, som Jesus talar om i Matteusevangeliets 24:e kapitel:

Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull. Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta (Matt 24:9-12).

Det är min bestämda övertygelse att vi, när Jesu återkomst närmar sig, kommer att få se kyrkliga ledare av feghet eller kanske på grund av att de avfallit från sin tro, förråda och utlämna de kristna syskon som angrips. Kärleken kommer att kallna hos de flesta. Men Jesus ger oss ett hopp:

Men den som håller ut till slutet skall blir räddad (Matt 24:13).

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.