"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Äntligen hemma med halmen — Sammanfattning och avslutning

Del 7 av en serie i sju delar.

Global uppvärmning har blivit en religion. Ett förvånansvärt stort antal människor verkar ha kommit fram till att allt som ger mening åt deras liv är tron att de räddar planeten genom att vara uppmärksamma på sitt koldioxidavtryck.

                         Richard Lindzen (atmosfärfysiker, känd för sina studier av mellanatmosfärens dynamik)

 

En bra tumregel är att aldrig lita på något som inte kommer från ingenjörer.

Ekonomer, samhällsvetare och liknande är alltid grundligt politiserade och därför är alltid statistik över arbetslöshet, sysselsättning, kriminalitet med mera genomfalska beställningsjobb.

Ingenjörer däremot har i sitt DNA att inte trixa med siffror. Gör de det kommer broar att rasa och flygplan att krascha.

Så om du vill veta hur ett lands ekonomi VERKLIGEN går ska du titta på data som kommer från ingenjörer. Elförbrukning, Transportvolymer på järnväg. Antal inkommande och utgående TEU (20 ft containers) i hamnarna.

                         Anonym skribent på Internet

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

Bilden visar en nybyggd bro (2023) i Indien som kollapsar. Den hade kostat flera miljarder dollar att bygga. Som sagt, när ingenjörer räknar eller tänker eller bygger fel, rasar broar och flygplan störtar. Verkligheten sätter så att säga betyg på produkten. Ett betyg som inte går att snacka bort. När politiker och intellektuella räknar eller tänker eller implementerar sina beslut fel, blir konsekvenserna inte lika direkt synliga. Här kan man lätt snacka bort kritikerna (åtminstone för en tid) hur fel man än har, eftersom förmåga att vinna en debatt inte har något att göra med om man har rätt eller fel. En duktig debattör kan (åtminstone för stunden) övertyga auditoriet om i princip vad som helst, hur fel det än är. Men konsekvenerna i detta fall är ofta mycket allvarligare än när ingenjörer gör ett undermåligt jobb, eftersom hela samhällets existens hotas.

Vi kan vara säkra på att det blir en ingående utredning om varför bron ovan rasade, och finner man att någon slarvat eller betett sig oskickligt kommer vederbörande att dömas till ett långt fängelsestraff. När politiker driver igenom beslut som förstör ett helt land, får detta inga som helst legala konsekvenser för dessa politiker. Vilket är att förvänta, eftersom det är politikerna själva som bestämt att politiker inte skall kunnas utkrävas ansvar för sina misstag, hur ansvarslösa och oskickliga de än varit.

 

Inledning

Så är vi då framme vid sammanfattningen och avslutningen av min långa artikelserie om klimatet. Egentligen har läsaren möjlighet att själv dra sina slutsatser utifrån vad som framkommit i de tidigare sex delarna. Så denna sista, avslutande del är på sätt och vis onödig. Men jag känner ändå att jag så kortfattat det går vill försöka sammanfatta mina slutsatser.

Den anonyme skribenten i citatet ovan uttrycker sig förvisso tillspetsat, men det han säger innehåller, enligt min ringa mening, mer än ett korn av sanning. Jag litar mer på ingenjörer än vad jag litar på akademiska forskare i naturvetenskap (för att inte tala om forskare inom humaniora). Inom forskarvärlden finns tyvärr en kantring åt politiska ideologier, inte sällan åt vänster (där globalism, identitetspolitik, vulgärfeminism, islamofili, Israelhat etc ingår som byggstenar), vilket gör att alltför mycket forskning får ideologiska undertoner (kanske inte så mycket i matematik och fysik och kemi, eftersom det inom dessa discipliner finns föga utrymme för ideologisering). Självklart finns akademiker som inte är ideologiserade och vars forskning är oklanderlig. Men tyvärr finns alltför många som inte lever upp till den standard av objektivitet, sanningspassion och öppenhet som man förväntar sig av den som gör anspråk på att kallas vetenskapsman eller vetenskapskvinna.

I USA är det endast 6% av forskarna som röstar på Republikanerna. 55% röstar på Demokraterna, 32% deklarerar sig som "independent" (oberoende) och 7% vet ej (enligt en PEW-undersökning). Demokraterna har således lyckats med konststycket att få sitt parti att framstå som det självklara valet för den som är vetenskapsman.

Ungefär samma sak gäller de journalister som skall förklara och förmedla klimatproblematiken för vanliga människor. En omfattande undersökning som gjordes i USA 2022 (The 2022 American Journalist Study) visar att proportionen mellan journalister som identifierar sig som demokrater och de som identifierar sig som republikaner är 10:1! En annan undersökning fråm 2018 (gjord av George Mason University's Center for Climate Change Communication) visar att 71% av journalisterna i USA svarar att de sällan eller aldrig låter alternativa synsätt komma till tals när det gäller klimatfrågan.

Under senare år har de stora vetenskapliga publikationerna haft artiklar där de uttyckt oro för och försökt förklara allmänhetens minskande förtroende för vetenskap och vetenskapsmän (vilket visas av mätningar). Som jag ser det är huvudförklaringen vetenskapens politisering och ideologisering. I sin vilja att vara så pedagogisk som möjligt och få allmänheten att acceptera teorier som har betydelse för vår planet och livet på denna, undviker man att visa hur komplex verkligheten (t ex klimatfrågan) är och hur svårt det är att ställa upp fungerande modeller för komplexa system (både fysikaliskt/kemiskt och matematiskt). Denna missriktade pedagogik sker säkert i välvilja (i allmänhet) men folk är inte så dumma som en del forskare och politiker tycks tro och många lekmän förstår intuitivt klimatfrågans komplexitet och vänder sig mot förenklade, fyrkantiga förklaringar (en reflektion, som diskuteras närmare nedan och som även en lekman kan göra, är att om det nu är omöjligt att ställa upp en korrekt 10-dygnsprognos för det lokala vädret, hur skulle det då kunna vara möjligt att ställa upp en modell som förutsäger hela jordens klimat 100 år framåt?). Och börjar allmänheten tappa tilltron till vetenskapen kan raset bli stort (som en lavin). Därför gör man på sikt (även om man kortsiktigt kanske lyckas dupera människor) vetenskapen en otjänst om man undanhåller allmänheten alternativa teorier (alla alternativa teorier innebär inte "klimatförnekelse") och inte redovisar svagheter och brister i de allmänt accepterade teorierna.

Arthur Koestlers tragikomiska roman The Call-Girls handlar om just detta. Titeln syftar på att många forskare beter sig som intellektuella call girls (prostituerade) och kommer fram till "rätt resultat" mot betalning (eller andra belöningar som befordran, eftertraktade tjänster etc). Dvs de säljer inte sin kropp, som en vanlig call girl, utan sin hjärna och sin vetenskapliga prestige, till högstbjudande (menade Koestler).

Historien ger oss många exempel på Koestles vetenskapliga call girls. Ett är den ryske biologen Trofim Lysenko. Denne utropades av Stalin till vetenskapligt geni och hans "kreativa darwinism" hyllades som ett stort steg framåt för den genetiska forskningen. Lysenko menade att inlärda egenskaper kunde ärvas och att man genom att manipulera miljön på ett enkelt sätt kunde åstadkomma grundläggande förändringar hos växter och djur. Hans teorier var marxismens våta dröm, eftersom den innebar att människan kunde omformas som lera. Ideologin betydde allt, experiment och vetenskaplighet inget. De riktiga vetenskapsmännen, som protesterade, rensades ut (och avrättades). Genom Lysenko sattes den ryska, biologiska forskningen 50 år bakåt i tiden. Googla gärna på hans namn. En otäck historia om människans dumhet när den är som värst.

Ett annat paradexempel på vetenskapens call girls är forskarna i Nazityskland. Efter nazisternas maktövertagande förlorade de tyska universiteten sin självständighet och blev propagandamaskiner för nazismen. Biologer och läkare började skriva avhandlingar om den ariska rasens överlägsenhet och hur man genom kraniemätning kunde avgöra en människas status på rasskalan. Arkeologer, antropologer, historiker (även duktiga sådana) etc, började forska på den ariska rasens historia med uppgift att ytterligare bevisa den ariska rasens överlägsenhet. De gjorde utgrävningar i Tibet och lite varstans och hyllades av Hitler för sina fantastiska bidrag till vetenskapen. Och sedan har vi alla läkare som gjorde ohyggliga experiment på människor (även barn) och som med stor entusiasm deltog i Förintelsen genom att sortera de fångar som anlände per tåg (vilka som skulle gasas direkt och vilka som skulle arbeta ihjäl sig i lägret) och som sedan dödförklarade de som gasats. Etc, etc. Inte så smickrande för läkaryrket direkt. Vill du se ett spektrum av människan i all sin ynklighet kan du titta på forskarna. Där hittar man det sämsta man kan tänka sig. Men, man hittar också det bästa man kan tänka sig. Forskare är mänmniskor som alla andra och kan sänka sig ned till avgrunder av ondska och feghet (hos de tyska forskarna under WW2 handlade det nog till stor del om feghet), men också höja sig till att bli klart strålande stjärnor på kunskapens himlakupol. Därför måste också forskarna granskas och ställas mot väggen.

Självklart gäller ovanstående också klimatforskningen. Här är stora pengar involverade och den forskare som säger de rätta sakerna (som politikerna gillar) kommer att finna obegränsade anslag och akademiska positioner som denne inte kunnat drömma om. Och ju mer dramatiska förutsägelser klimatforskarna gör, desto viktigare roll får de i samhället. Vilket kan äventyra deras objektivitet. Alltså måste även klimatforskarna granskas! Med lupp!

 

Fem viktiga frågor

Några av de viktigaste frågorna att ta ställning till när man diskuterar den globala uppvärmningen är följande:

1. Är det sant att den globala temperaturen ökar just nu?
Kort svar: Den globala temperaturen ändras hela tiden. Och har så gjort under jordens hela historia. Mellan 2016 och 2018 har den t ex sjunkit med ca 0,2°C. Men trenden, sedan ca 100 år tillbaka, är att temperaturen långsamt har stigit med 0,04-0,07°C per decennium, (sedan 1880-talet), där 0,04°C är den troligaste siffran (se del 4). Under de senaste 40 åren har temperaturökningens hastighet ungefär fördubblats. Samtidigt oscillerar temperaturen lite upp och ned kring denna stigning. Detta kan anses vara ett faktum, eftersom vi här utgår från direkta temperaturmätningar.

2. Vet vi att denna temperaturökning kommer att fortsätta (om inte människan drastiskt reducerar sina utsläpp)? Eller är den bara tillfällig? Kan det handla om en naturlig temperaturvariation?
Kort svar: Vi vet definitivt inte om temperaturökningen kommer att fortsätta, eftersom vi har för lite kunskap om alla mekanismer som påverkar klimatet. Klimatsimuleringarna är därför mycket osäkra (diskuteras i del 3). Vi vet inte heller om det handlar om en naturlig temperaturvariation. Den globala temperaturen har som sagt varierat så länge som vår planet funnits (se del 4 — gå till avsnittet "Tillbaka i historien...".

3. Vet vi att en ökning av atmosfärens koldioxidhalt är skadlig? Eller kan den rent av vara positiv?
Kort svar: En ökande koldioxidhalt (oavsett om detta påverkar temperaturen eller ej) ger bl a en grönare jord. Och mer växtlighet absorberar mer koldioxid, dvs systemet är till en del självreglerande. Om ökningen av koldioxidhalten ger en avsevärd global temperaturhöjning, kan detta givetvis vara skadligt om följden blir stor avsmältning av landisen i polarområdena.

4. Vet vi att det är koldioxiden i atmosfären som bär huvudansvaret för temperaturökningen?
Kort svar: Det kan vara så men vi vet inte med absolut säkerhet. Det man är överens om är att växthusgaserna gör att vår planet är ca 30°C varmare än utan dessa gaser. Dvs i sig är växthusgaserna livsavgörande för människan. Koldioxid är en av flera växthusgaser (varav vattenånga är den viktigaste). Koldioxiden kan ha stor betydelse för den temperaturökning vi observerar, men detta är inte hundraprocentigt säkert. I speciellt del 5 har jag diskuterat ett antal ytterligare mekanismer, vilka vid sidan av koldioxid har potential att påverka klimatet; andra växthusgaser (t ex ozonförstörande brom- och klorföreningar) och astronomiska faktorer. En ytterligare faktor som kan ha betydelse för temperaturvariationerna kan vara låga moln. Det finns forskare som anser att molnigheten påverkar klimatet betydligt mer än vad koldioxiden gör.

5. Till hur stor del är människan ansvarig för den globala uppvärmningen?
Kort svar: Svaret på denna fråga beror lite på de föregående frågorna. Om koldioxiden inte bär huvudansvaret för den observerade uppvärmningen, faller fråga 5. Men om koldioxiden bär huvudansvaret, blir nästa fråga om det är människans utsläpp som är avgörande. Inte heller det kan vi svara på med säkerhet, eftersom det finns andra, naturliga ”aktörer” i verksamhet (se del 5). Vulkaner, både aktiva och inaktiva, släpper ut stora mängder koldioxid, och vår kunskap om vilka kvantiteter det handlar om är mycket ofullständig. Berggrunden kan både lagra (vilket leder till global nedkylning) och släppa ut (vilket leder till global uppvärmning) enorma mängder koldioxid i samband med geologiska processer (som bergveckning och vittring). En ytterligare viktig aktör i koldioxidkretsloppet är världshavet. Observera att endast 3% av det årliga inflödet av CO₂ till atmosfären kommer från mänskliga utsläpp (enligt IPCC)!

Det är således en hel del vi inte med säkerhet vet. Klimatalarmisternas i-värsta-fall-scenario är under alla förhållanden ytterst osannolikt. Alltså måste vi agera med försiktighet och klokhet och inte gripas av panik.

Svaren ovan är korta för att ge en snabb översikt av min inställning i klimatfrågan. I de artiklar som hänvisas till i dessa svar, återfinns mer ingående och mer nyanserade resonemang. Om du tycker något av ovanstående är helt fel och missvisande, läs då först respektive artikel innan du hetsar upp dig! Tack!

 

Sammanfattning av del 1-6 i denna artikelserie

Om vi börjar rent allmänt, matematiskt och fysikaliskt, så har vi konstaterat att simuleringar av komplexa system alltid är osäkra och inte sällan tenderar att säga mer om själva simuleringen än vad de säger något om den verklighet man försöker simulera (detta avhandlas i del 3). Klimatsimuleringar bygger på oerhört komplexa modeller, eftersom de försöker avspegla en oerhört komplex verklighet (detta diskuteras i del 5). Där vi dessutom långt ifrån har full kunskap om hela komplexet. När det t ex gäller molnighetens inverkan på klimatet har vi endast partiell kunskap. Det finns också stora osäkerheter när det gäller hur mycket de olika växthusgaserna påverkar klimatet.

De allmänt accepterade siffrorna när det gäller växthusgaser är att vattenånga (H₂O) står för 36-70% av uppvärmningen, CO₂ för 7-26%, metan (CH₄) för 4-9% och ozon (O₃) för 3-7%. Här talar vi inte om den uppvärmning vi ser just nu (ca 0,1°C/decennium) utan om den 33-gradiga uppvärmning som gör Jorden beboelig (utan dessa växthusgaser skulle jordens medeltemperatur ligga runt -18°C i stället för +15°C). Vi ser att de procentuella osäkerheterna är mycket stora, speciellt när det gäller vattenånga och koldioxid. Med tanke på dessa osäkerheter måste rimligen våra klimatmodeller och därmed våra klimatprognoser vara synnerligen osäkra!

Ett ytterligare grundläggande problem med simuleringarna ligger i själva den bakomliggande matematiken, vilken bjuder på stora svårigheter (del 3). Dvs även om själva de fysikaliska modellerna vore helt korrekta (vilket de definitivt inte är), så är ändå resultatet av simuleringarna osäkert. Eftersom vi har oerhört komplexa differentialekvationer, vilka i vissa fall kräver mer beräkningskraft än vad vi har tillgänglig, måste vi göra förenklingar i våra modeller och ta genvägar när vi löser de ekvationer som modellerna ger. Genvägar som riskerar att göra våra förutsägelser mindre exakta, ja i värsta fall så inexakta att de mycket väl kan vara mer eller mindre meningslösa. Dessutom är själva matematiken som beskriver väder och klimat ”instabil” (detta begrepp förklaras i del 3), vilket ytterligare bidrar till problemets svårighetsgrad (detta problem kvarstår oavsett hur snabba datorer vi har tillgång till och hur exakta själva modellerna är).

Ovanstående kan jag uttala mig om enbart utifrån mina kunskaper i matematik och numeriska metoder (under mina år på KTH undervisade jag bl a i en kurs som heter "Partiella differentialekvationer och numeriska metoder"). Utan att veta någonting om klimatet. Vi vet dessutom erfarenhetsmässigt att långtidsprognoser när det gäller väder är otillförlitliga. Även för begränsade geografiska områden (typ Östra Svealand) och begränsade tidsperioder (10-dygnsprognoser och liknande), Hur mycket mer osäkra och otillförlitliga måste då inte förutsägelser 10, 20, 50, 100 år framåt i tiden för hela vår planets klimat, vara. Slutsatsen blir att de till synes alarmerande klimatprognoser, som används som stöd för diverse dramatiska katastrofscenarion, måste tas med en stor nypa salt. Detta betyder inte att vi skall fortsätta som om ingenting har hänt och inte agera. Men vi skall inte heller gripas av panik. Panik löser ingenting. Tvärtom! Det gör problemet värre. Och överreagerar vi kan vi åstadkomma stor, stor skada för mänskligheten.

I del 4 gav jag exempel på hur jordens klimat varierat under vår planets historia. Vattenståndet har varierat hundratals meter och vi har haft stora temperaturvariationer och variationer i koldioxidhalten. De förändringar vi tycker oss se idag (jag talar då om direkta mätningar och inte beräknade utifrån någon viss modell) är obetydliga jämfört vad vi sett under historiens gång. Det som möjligen är anmärkningsvärt är att vi idag har en relativt snabb stigning av temperaturen (0,04-0,07°C per decennium sedan slutet av 1800-talet) jämfört med vad de historiska kurvorna i del 4 visar. Men då måste man hålla i minnet att en del av dessa historiska grafer visar variationer under miljoner eller miljarder år. Snabba variationer under decennier eller sekler syns inte i dessa kurvor, eftersom man där dels filtrerat bort snabba variationer (i detta fall är man enbart intresserad av långsiktiga variationer), dels inte har tillräcklig upplösning (i de data som använts) för att synliggöra snabba och kortvariga variationer. Det kan inte uteslutas att den temperaturhöjning vi ser idag är kortvarig, dvs att temperaturen om fem år eller tio år eller 50 år kommer att börjar sjunka igen. Huruvida så är fallet vet vi inte (oavsett vilken syn vi har på den globala uppvärmningen). Här handlar det om extrapolationer (dvs att man försöker uppskatta utanför området av tillgängliga mätdata) och extrapolationer är aldrig säkra, eftersom det bakom alla extrapolationer finns modeller (vilka bygger på de antaganden en viss forskare gör). Vissa parametrar, som klimatalarmisterna gör stort nummer av, t ex havets vattenståndsökning, uppvisar inga oroande värden. Enligt professorn i oceanografi vid Göteborgs Universitet, Anna Wåhlin, är den vattenståndsökning vi ser idag fullt normal och densamma som vi haft de senaste 10 000 åren (se del 4 och 6). Och man kan ju inte helt utan vidare avfärda vad en professor i oceanografi har att säga om havets vattenstånd. Eller hur?

En av huvudpunkterna i klimatalarmismen är att den globala uppvärmningen till absolut största delen orsakas av den ökande halten av koldioxid i atmosfären. Och att ökningen av koldioxidhalten till allra största delen orsakas av människans utsläpp av denna gas (när hon bränner fossila bränslen, föder upp köttdjur, har mjölkkor etc, etc). Dvs den globala uppvärmningen är antropogen (människoorsakad). Detta är definitivt inte något som vi med säkerhet kan säga. I framför allt del 5 visar jag att det finns många alternativa förklaringar till variationer i den globala temperaturen. T ex att molnen kan ha mycket större inverkan på klimatet än vi hittills trott. Att vulkaner (även passiva sådana) kan vara bland de största källorna till atmosfärens koldioxid. Att bergveckning och vittrande bergarter kan ge dramatiska förändringar i atmosfärens koldioxidhalt, ja t o m så stora förändringar att detta kan leda till en ny istid eller att en istid upphör. Att ozonförstörande gaser (klor-/bromföreningar etc) också kan fungera som växthusgaser och kanske kan ha större effekt på temperaturen än koldioxid. För att nämna några faktorer som kan vara involverade. Det finns således många osäkerhetsfaktorer. Jag anser det därför inte vara bevisat bortom varje rimligt tvivel att den uppvärmning vi ser just nu till största delen orsakas av en ökande koldioxidhalt i atmosfären, och att människans utsläpp är den största bidragande orsaken till detta. Observera, jag säger inte att det inte är så! Det kan vara så att uppvärmningen är antropogen och orsakas av koldioxiden (till största delen). Det jag säger är att vi inte med absolut säkerhet vet att så är fallet.

Inledningsvis nämndes att en ökande koldioxidhalt kan vara positiv, eftersom det ökar växtligheten, vilket i sin tur borde gynna växtätare och även köttätare (som lever på växtätare). En nyligen publicerad artikel i Science (29/4 2020) visar emellertid på att det kanske inte är så enkelt, eftersom växterna då kommer att innehålla mindre näring (även om de blir fler och större). Enligt en studie som presenteras i artikeln har t ex gräshoppspopulationen i Kansas minskat med 30% under 2 decennier. Biomassan hos gräs i samma område har fördubblats under de senaste 30 åren medan växternas kväveinnehåll har minskat med 42%, fosfor med 58%, kalium med 54% och natrium med 90%. Även större växtätare kommer att drabbas, skriver man. Man påpekar i artikeln att ovanstående kanske inte gäller globalt. Motsvarande studier i Tyskland visar inte på någon utarmning av näringsämnen i växter. Obsevationerna som redovisas i artikeln skulle med andra ord kunna bero på något som är specifikt för de områden som studerats (Kansas prärier).

Om jordarna på Kansas prärier är näringsfattiga, kan man tänka sig att en ökad koldioxidhalt gör att växterna blir större, men eftersom jorden är näringsfattig så blir näringsinnehållet per kg växtmassa mindre (den näring som finns i jorden räcker helt enkelt inte till). Ungefär som att vissa jordgubbar kan vara stora och vackra och saftiga men totalt smaklösa (eftersom det mesta i dem är vatten) medan andra kan vara små men ha väldigt intensiv smak.

Vattenlevande insekter har enligt artikeln inte drabbats på samma sätt (vilket skulle kunna bero på att vattnet i området är mer näringsrikt än jordarna). Men uppenbarligen är det man tar upp i Science under alla förhållanden något som måste undersökas ytterligare. Sedan återstår ju frågan om hur stor del av den ökande koldioxidhalten som orsakas av mänskliga utsläpp. Handlar det om en mindre del, kan vi ju ändå inte göra så mycket åt det som händer med växternas näringsinnehåll. I så fall rör det sig om naturliga förändringar som både människor och djur och växter måste anpassa sig till. Eller dö. Detta kallas evolution, käre läsare, och är biologins mest hyllade princip!

Vetenskapens uppgift är inte bara att förklara och förutsäga utan också att försöka uppskatta säkerheten/sannolikheten för att våra förklaringar och förutsägelser är korrekta. På alla forskarkurser inom kemi och fysik och många andra naturvetenskapliga discipliner är ämnet felkalkyl mycket viktigt (där lär man sig att utifrån mätinstrumentens noggrannhet, felkällor i själva mätmetoden och hur mätfel fortplantas genom de matematiska samband som används, beräkna hur stora fel man kan förväntas ha i resultaten). En artikel som skickas in till en vetenskaplig publikation och som inte inkluderar en felkalkyl, kastas normalt direkt i papperskorgen, oavsett hur bra och intressant den är. Ett av de stora problemen med våra klimamodeller är att det i stort sett är omöjligt att göra en meningsfull felkalkyl för dem. Vilket gör att klimatmodelleringen tappar mycket av sin vetenskapliga tyngd. Vi har helt enkelt ingen aning om hur trovärdiga våra klimatmodeller är.

Argumentet att "97% av forskarna anser att den globala uppvärmningen är farlig och att det är människans utsläpp av koldioxid som bär största skulden" är inget argument överhuvudtaget, eftersom vetenskapliga slutsatser inte kan baseras på omröstningar och majoritetsbeslut. Dessutom kan siffran 97% på goda grunder ifrågasättas (se diskussion i del 4).

Detta påminner mig om när i Nazityskland, innan Albert Einstein 1933 fråntogs sin professur, 100 fysikprofessorer sammanträdde och sedan kom ut med en vitbok med titeln Hundra professorer bevisar att Einstein har fel (de framstående tyska fysiker, som sedan försökte framställa en atombomb åt Hitler, utgick dock från att Einstein hade rätt). Einsteins lakoniska kommentar när han fick höra talas om vitboken var, "Om jag hade haft fel, hade det räckt med en!" Och det är ju så det är. Sanningen (inom naturvetenskaper) avgörs genom logiska argument utgående från objektiva fakta och inte genom majoritetsbeslut!

Det är således väldigt mycket vi inte vet när det gäller klimatet. Men, som jag sagt tidigare, om vi inte är helt säkra på att våra utsläpp är ofarliga för jordens klimat (eller miljö), ja då bjuder oss försiktighetsprincipen att vara just — försiktiga. Det finns många fördelar med att minska våra utsläpp av olika gaser och även andra ämnen i atmosfär och vattendrag och världshav. Miljön är också något vi måste vårda. I många tättbefolkade delar av vår planet finns enorma miljöproblem; utsläpp av gifter, enorma mängder plastobjekt i världshavet, utsläpp av giftiga gaser, jordbruksmetoder som utarmar eller rent av förstör jordarna etc, etc. Därför skall vi vårda vår planet och försöka minska på skadliga utsläpp och missbruk av alla de slag. Allt som bidrar till detta är välkommet.

 

I framtiden

Klicka här för att läsa mer om kärnkraft (fission och fusion).

I tekniska och vetenskapliga tidskrifter publiceras med jämna mellanrum artiklar med nya idéer när det gäller att lösa klimat- och energiproblemen. I mitt husorgan Science hittade jag en artikel från mars 2020 med rubrik ”Next generation water splitter could help renewables power the globe". Artikeln diskuterar en ny och betydligt mer effektiv metod för att sönderdela vatten i väte och syre, vilket görs genom elektrolys. Vätgasen är tänkt att användas som bränsle eller i stället för kol i stålframställning (vilket diskuterats i del 6). Tidigare har det krävts dyra metaller som katalysatorer för att snabba upp processen. Nu har forskare i USA förbättrat metoden så att man slipper de dyra katalysatormetallerna och dessutom uppnår avsevärt högre verkningsgrad. Om denna metod visar sig fungera i industriell skala, kanske vätgas- och bränslecellbilar kan bli ett seriöst alternativ inom en snar framtid.

I en annan artikel i samma husorgan, med titel "Scientists say we’re on the cusp of a carbon dioxide–recycling revolution" från mars 2018 berättas om nya tekniker för att direkt omvandla den koldioxid som människan släpper ut till bränsle. Man räknar med att kunna göra detta i industriell skala inom 5 till 10 år.

Ett tredje exempel hämtar jag också från Science (17/2 2020). Artikelrubriken är "Electric bacteria create currents out of thin — and thick — air". Här redogör man för en ny teknologi baserad på bakterier som producerar "nano-trådar". Studien visar att när dessa trådar formas till en hinna så kommer elektroner att röra sig bort från bakterierna och därmed producera tillräckligt med elektrisk ström för att få en lysdiod att lysa. I artikeln skriver man, "Den nya metoden måste betraktas som en milstolpe när det gäller framsteg".

Detta var tre exempel bland många, många jag skulle kunna ge. Forskning pågår således. Klimatalarmisternas mest dystopiska framtidsscenarion förutsätter ofta att inga nya, oväntade teknologiska eller vetenskapliga upptäckter görs. Historien visar oss emellertid att teknologi och vetenskap ständigt går framåt. Sedan finns det givetvis problem som ibland visar sig vara svåra att knäcka. Som t ex vätekraften (fusion). Men svårigheter är till för att övervinnas. Ibland lyckas man lösa dessa problem, fast det kan ta tid. Och andra gånger så lyckas man inte. Men så är livet.

Jag fick precis i skrivande stund en länk från en god vän. Den leder till en artikel i Ny Teknik (30/3 2020) med rubriken "Lanserar bränslecellsskoter — och en soldriven vätgasmack". I artikeln berättar man att ett konsortium utvecklat en bränslecelldriven snöskoter som går på vätgas. Samtidigt har man tagit fram en solcelldriven "vätgasmack", där man använder solceller för att producera vätgas. Man har således ett autonomt system som producerar bränsle direkt från solljuset och sedan driver en snöskoter (eller andra fordon) med detta bränsle. Anläggningen kan producera 52 kg vätgas om dagen, som svarar mot ca 197 liter bensin (denna kvantitet täcker flera veckors drift av en normal personbil). Detta kan ses som en testanläggning men allteftersom vi får mer effektiva metoder att framställa el från solljus och att framställa vätgas från elektricitet, verkar det rimligt att tro att den här typen av anläggningar (i både liten och stor skala) så småningom kan få mycket stor betydelse.

Det finns således mycket som är hoppfullt i sammanhanget. Även om vägen dit kan vara svår och snårig så har vi redan kommit en bra bit.

 

Vad har en av Sveriges ledande klimatforskare att säga om saken?

Problemet är givetvis att om det inte är koldioxiden som är boven i klimatdramat, ja då hjälper vare sig fusion eller optimal vätgasframställning eller att omvandla koldioxid till bränsle, när det gäller att rädda klimatet. Däremot kan dessa tekniker utgöra dellösningar på människans behov av energi och att förbättra miljön i våra städer. Vilket bara det är en god sak.

Om den observerade uppvärmningen inte orsakas av mänskliga utsläpp (eller att dessa utsläpp bara har marginell betydelse), ja då kommer allt vi gör för att dramatiskt minska utsläppen av koldioxid bara vara ett slag i tomma luften. Handlar temperaturökningen om naturliga variationer (orsakade av astronomiska eller geologiska eller andra faktorer) kan människan inte göra så mycket åt saken. Stiger havsytan väsentligt, får människor helt enkelt flytta på sig. Blir det varmare och isar och glaciärer smälter, ja då får människor och djur anpassa sig. Och blir det kallare och höga latituder alltmer täcks av tjocka permanenta istäcken, vilket indikerar att en ny istid närmar sig, ja då får man också anpassa sig. Så har ju skett många gånger under vår planets historia. Sådant kommer att vara smärtsamt, ja! Men ofrånkomligt. Det finns tyvärr inget val.

I fPlus (en nyhetssajt för företagare) hittade jag en lång och mycket intressant intervju med Lennart Bengtsson (omnämnd i del 3 och 6). Denne måste betraktas som en av Sveriges mest meriterade klimatforskare (det är därför jag citerar honom). Han vet definitivt mycket mer om klimatvetenskap än Greta Thunberg och de flesta som i media uttalar sig i klimatfrågan! Bengtsson är professor i dynamisk meteorologi och har tidigare varit chef för bland annat European Centre for Medium-Range Weather Forecasts i Reading och Max Planck Institute for Meteo­rology i Hamburg. Han är medlem i Vetenskapsakademin sedan 1993 och hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Rubriken till intervjun var "Professorn: Oron för klimatet är exceptionell". Jag lämnar nu ordet till professor Bengtsson (dvs jag klipper från artikeln).

— Trots stora framsteg har klimatmodellerna fortfarande stora brister. Klimatet ändrar sig inte dag för dag utan man kan bestämma det först i efterhand. Under de senaste årtiondena har framsteg gjorts för att rekonstruera jordens tidigare klimat men en detaljerad kunskap har vi endast för de senaste århundradena.

Men ingen kan med säkerhet säga hur klimatet blir i framtiden, säger Bengtsson. Bristerna i de matematiska modellerna hänger inte minst ihop med svårigheterna att hantera moln i beräkningarna.

— Molnen är en av de stora jokrarna i klimatsystemet. Molnen både absorberar värmestrålning och reflekterar solljuset. Den dubbla rollen är man inte ännu helt på det klara med hur den fungerar. Och modellerna har inte något tillfredsställande sätt att behandla molnen. Modellberäkningarna är därmed grova, det är svårt att få med alla detaljer.

— Politikerna borde i högre grad stimulera grundforskningen inom meteorologi och klimatologi. Hur man ska hantera moln i modellerna och även mer forskning kring energiutbytet mellan atmosfären och haven.

Meteorologiprofessorn anser att svenska myndigheter har varit relativt snåla med medel för meteorologisk grundforskning.

— Samtidigt finns det en mängd människor som sysslar med klimatinformation. Man har satsat mer på klimatinformation än forskning.

Det senare är ju Sverige i ett nötskal. Mycket snack och lite verkstad (det räcker inte med informatörer, de måste också ha något meningsfullt att informera om). När jag härom veckan talade med en god vän som är pensionerad kemiprofessor, och berättade att jag höll på och skrev en artikelserie om klimatet, påpekade denne att han aldrig hade hört någon matematiker, fysiker eller kemist uttala sig med tvärsäkerhet om klimatet. "De är ju de enda som till fullo förstår de simuleringar och matematiska modeller som ligger till grund för klimatforskningen", sade han bl a. Och det är intressant och symptomatiskt att notera hur de mest aktiva talesmännen i klimatfrågan sällan eller aldrig är experter på klimatvetenskap eller de hjälpvetenskaper som klimatvetenskapen använder (matematik, fysik etc, vilket diskuteras i del 3 av denna artikelserie), utan antingen är de experter på något annat (exempelvis miljöteknik) eller också är de inte ens naturvetare. Om diskussionen i Sverige säger Bengtsson:

— Det finns flera likheter mellan grupper i Nordeuropa och USA, där man diskuterar klimatfrågan på ett likartat sätt som i Sverige. Men den svenska passionerade oron för klimatet är exceptionell. Och jag förstår inte orsaken till detta. En uppvärmning i Sverige är ju inte någon nackdel. Då behöver folk inte åka till Thailand för att bada [jag antar att Bengtsson skämtar här].

Bengtsson beskriver det som att debatten "tagits över" av energiska personer som ser klimatfrågan som ett globalt problem som är Sveriges moraliska skyldighet att lösa.

— Det är ju positivt förstås att människor vill ta ansvar men man måste kunna kombinera detta ansvar med relevant kunskap.

— De här antropogena gaserna (av människan orsakade) som unga aktivister vill fixa på tio år, det är totalt omöjligt. Det skulle med stor sannolikhet innebära ett socialt och ekonomiskt sammanbrott på global skala. Tyvärr är debatten nästan alltid kvalitativ och inte kvantitativ.

Angående Sveriges roll när det gäller påverkan på klimatet fortsätter artikeln:

Utsläppen i världen ökar för att befolkningen ökar och människor vill få det bättre, förklarar Bengtsson och pekar på att det sker framförallt i utvecklingsländerna, medan OECD-länderna står för endast en tredjedel [av ökningen].

[För övrigt så släpper Kina ensamt ut mer koldioxid än USA och Europa tillsammans! — Kristers kommentar]

— Sveriges bidrag här är helt försumbart. Det gör man inte klart i debatten. På något sätt är bilden fortfarande att det är industriländerna som är de stora syndarna. Sverige borde snarare vara stolt över vad man gjort inom energiområdet säger Bengtsson och pekar på både kakelugnar och värmepumpar som för sina tider smarta sätt att använda energi.

— Internationellt sett borde man beundra Sverige. Det här med att folk inte ska resa med flyg på semester eller äta vissa livsmedel för klimatets skull, det är fullständigt absurt och ett utslag av fanatism.

Det behöver kanske inte påpekas för läsaren att Lennart Bengtsson, på både sociala media och i main stream media, kallats för klimatförnekare och alla de andra invektiven man per automatik öser över den som inte sjunger med i klimatkörens katastrofaria. Personligen bedömer jag Bengtsson som en av de främsta klimatexperterna i vårt land. Speciellt om man ser till hans vetenskapliga meriter. Men professionella meriter väger givetvis lätt när känslor och ideologi får styra. Här kommer jag osökt att tänka på vad socialdemokraten Birger Norman vid ett tillfälle sade om Ernst Wigforss (allmänt ansedd som socialdemokratins främste ideolog), "Han, [dvs Wigforss] var inte ideolog. Teoretiker var han, levande, livfull, beläst. En teoretiker är sysselsatt med att tänka, en ideolog har tänkt färdigt och fått ett slutet tankesystem att försvara" [fetstil tillagd av mig].

Många personer som drivs av ideologi har dessutom inte "tänkt färdigt", eftersom de överhuvudtaget inte tänkt alls, utan bara accepterat ett färdigt åsiktspaket utan att objektivt granska detta. Kanske har de hjälpts på vägen till sitt ställningstagande av feghet (i vissa sammanhang kostar det att stå emot konsensus), bekvämlighet, girighet eller andra mindre beundransvärda egenskaper.

 

Avslutning av en avslutning

Jag följer utvecklingen inom klimatområdet och är beredd att ändra mig inför nya fakta. Men än så länge så står jag för den bild jag förmedlat i denna serie artiklar. Ovan har jag redovisat min ståndpunkt, dvs att vi inte säkert vet hur den globala temperaturen kommer att förändras. Och att vi inte heller med säkerhet vet att det är antropogen koldioxid som till övervägande del ligger bakom den globala uppvärmningen. Men, åberopande försiktighetsprincipen så skall vi agera med försiktighet. Att minska vårt oljeberoende har många fördelar. Dels blir vi mindre beroende av import av oljeprodukter och därigenom mindre beroende av arabvärlden (och behöver inte krypa inför deras kvinnoförtryck, rasism, judehat etc). Mindre oljeanvändande leder till mindre utsläpp, vilket under alla förhållanden är en fördel för miljön. Många av de lösningar som räknats upp i del 6 (vindkraft, solkraft, elbilar av olika former etc, etc) är bra för miljön. Och att minska våra utsläpp av koldioxid skadar förmodligen inte. Och skulle nyare forskning visa, bortom varje rimligt tvivel, att människan genom sina utsläpp av koldioxid starkt bidrar till att den globala temperaturen höjs på ett oroväckande sätt, så gör det ju inget om vi redan är på rätt väg. Jag kan emellertid under inga förhållande se att vi är på väg mot en snar, irreversibel katastrof.

Det finns givetvis många olika motiv bakom de som företräder katastrofscenariot. En del är genuint oroade över vad som kommer att hända med klimatet om människan fortsätter att öka sina koldioxidutsläpp. Jag respekterar självklart detta. Men jag tror att de har fel och att om vi vidtar de mer drastiska åtgärder som förordas i sammanhanget, tror jag att vi kommer att skada mycket mer än vi hjälper. Men förutom de ärliga och välmenande människor som (enligt min mening felaktigt) tror på en snart kommande katastrof, så finns också många aktörer som har helt andra motiv. Jag tänker då på motiv som inte har något med själva klimatet att göra (t ex ekonomiska eller ideologiska eller religiösa motiv). Kraven från vissa intellektuella på en världsregering som enda möjlighet att rädda jorden (läs t ex första halvan av denna korta artikel) låter kanske förnuftigt. Men bakom detta finns mörka krafter. Det globala kapitalets aktörer är intresserade av en värld utan gränser, där de kan få handelsmonopol över hela jorden. De välkomnar en världsregering med mycket muskler (så att ingen kan sätta sig upp mot dem). Vänstern har sina motiv för att vilja önska sig en globalistisk värld, som man hoppas att så småningom kunna tranformera till det kommunistiska lyckoriket. Islam, å sin sida, har som huvudagenda att ta över hela världen och skapa Kalifatet med stort K. Detta underlättas om det bara finns en enda stat på jorden.

Alltså, för att sammanfatta sammanfattningen, det är bra att vi arbetar på att hitta nya alternativa energikällor och lagringsmedier för energi. Och nya typer av fordon, både till lands, till sjöss och i luften. I princip anser jag att de åtgärder som just nu pågår inom dessa områden är tillräckliga. Skulle det visa sig att jag underskattar problemet med global uppvärmning tror jag våra åtgärder kan justeras i efterhand för att möta nya problem som dyker upp. Att Sverige, som redan ligger oerhört långt fram när det gäller utsläpp och energiproduktion, skall bära hela skulden för de klimat- och miljöproblem som finns på vår planet är absurt och ett uttryck för ett nationellt självskadebeteende (ungefär som SAS reklamfilm nyligen, enligt vilken det inte finns någon skandinavisk kultur — allt har vi fått från andra och ingenting har vi själva bidragit med).

I Sverige har utsläppen av koldioxid mer än halverats sedan toppen 1970. Då stod fossila bränslen för 80 procent av vår energitillförsel, en siffra som idag har sjunkit till 23 procent.

Att sluta dricka mjölk, sluta åka bil, sluta flyga etc är, som jag ser det, bara godhetssignalering. Den typen av åtgärder är typiska för den s k kultureliten, som oftast bor i en större stad och har veganbutiken, Röda Bokhandeln, Folkets Bio, den lokala Ships-to-Gaza-gruppen och allt annat man behöver inom gångavstånd (var jag elak nu? — förlåt men jag kunde inte låta bli). För folk som bor på landet (och helt enkelt måste ha bil för att få livspusslet att gå ihop) är mycket av Miljöpartiets politik en ren katastrof. Det handlar om skrivbordsdrömmar utan koppling till den verklighet många vanliga människor lever i! Mer effektivt vore att vi, istället för att sluta använda plastkassar och sluta äta kött och dricka mjölk, hjälper de länder som inte har kommit så långt i klimatarbetet på rätt väg.

Jag låter professor Lennart Bengtsson få sista ordet (hämtat från en artikel i Dagens Industri, 23/8 2019).

Klimatfrågan kan inte lösas genom att svenskar äter mindre kött eller minskar sitt flygande. Det är endast ett spel för gallerierna. För att reducera växthusgaserna krävs gemensamma substantiella globala åtgärder.

Hit hör integration av elförsörjningen kombinerat med utökad lagring av el, satsning på nya och säkrare former av kärnkraft. Förbättrad fossil förbränning med försänkning av koldioxiden i berggrunden samt utökade skogsplanteringar. Att elda upp skogen är minst av allt en förnuftig lösning.

De klimatförändringar som hittills inträffat är ringa och är i de flesta fall närmast omöjliga att skilja från de naturliga väderhändelser som alltid har funnits. Väderhändelser är normalfördelade och hos oss är variansen stor.

Den bild som hittills skapats av media är att Västvärlden och därmed Sverige bär huvudansvaret för jordens klimatproblem. Många ser därför en återgång till ett enklare liv som en lösning, ungefär som det som fanns under första hälften av 1900-talet.

Detta är ingen lösning. Jordens befolkning var vid denna tid mindre än en tredjedel av dagens. De flesta människor på jorden levde under eländiga förhållanden. Jordens temperatur var kanske 1°C lägre än nu men inget tyder på att vädret var mindre extremt.

Jag har fått kritik för att jag inte låter fler klimatexperter än Lennart Bengtsson uttala sig. Underförstått antyder man då att Bengtsson är den ende expert som ställer sig kritisk till det klimatalarmistiska scenariot (dvs han är därmed en kuf som man inte behöver lyssna till). Orsaken till att jag citerar Bengtsson är att denne är pedagogisk och klar och sätter in klimatresonemangen i ett större sammanhang. Hans kompetens är dessutom oantastlig.

Det finns många andra experter som också ställer sig tvivlande till det framtidsscenario som Greta Thunberg målar upp. En sådan är Richard Lindzen. Denne är atmosfärfysiker och en legend inom sitt område och har publicerat över 200 vetenskapliga artiklar och böcker. Han är också författare till ett av standardverken inom ämnet atmosfärisk dynamik. Han har tilldelats ett stort antal vetenskapliga utmärkelser. Han har också i början av 2000-talet arbetat för IPCC. Lindzen är numera pensionär (och är idag 80 år gammal) och har under sin karriär varit professor på bl a Harvard (1972-1983) och MIT (1983 fram till pensionen 2013), vilka båda räknas som världsledande universitet (brukar hamna på tio i topp i alla utvärderingar). Läs gärna om honom på Wikipedia (engelska). Han har utan tvekan varit med om att bygga upp den moderna atmosfärforskningen. På Youtube hittar man ett antal föredrag med honom, där han diskuterar bl a den globala uppvärmningen och dess orsaker.

Klicka här för att lyssna på ett mycket intressant samtal mellan Jordan Peterson och Richard Lindzen (ca 1 tim 50 min). Under intervjun får Lindzen frågan om han anser att vi har en existensell kris på grund av klimatförändringarna. Lindzens svar blir, "Inte under de kommande 5000 åren".

Bl a så menar Richard Lindzen (precis som Lennart Bengtsson) att klimatmodellerna har stora brister och därför ger osäkra prognoser. En brist är, enligt Lindzen, att dessa modeller behandlar effekterna av feedback från vattenångan (dvs bl a molnigheten) i atmosfären på ett felaktigt sätt.

Richard Lindzen menar att klimatmodellerna görs överdrivet känsliga när det gäller koldioxid. Eftersom det finns stora brister i våra modeller för molnens påverkan på klimatet, finns här möjlighet (utan att det direkt handlar om bedrägeri) att bolla med de olika parametrarna så att koldioxidens påverkan på klimatet kraftigt förstärks. De forskare som arbetar för IPCC och på olika statliga institutioner intalar sig att de har goda grunder för att man väljer de värden man väljer på vissa parametrar. Omedvetet justerar man dessa värden så att man kommer fram till "rätt resultat" (dvs katastrofscenariot). På så sätt får vi en politisering av vetenskapen (dvs forskarna kommer fram till de resultat som man upplever att politiker, jornalister och kulturelit vill ha (för att känna sig goda och moraliskt överlägsna). Hoppet ligger i att vi så småningom kommer att få mer kunskap om hur moln påverkar klimatet. Därmed kommer det inte längre att vara möjligt att välja värden på parametrarna, och våra klimatmodeller kommer då att ge mycket mer korrekta förutsägelser.

Att avfärda Richard Lindzen som okunnig eller oärlig gör att man därmed idiotförklarar sig själv. Hans meritlista ger honom ett stort förtroendekapital och visar att det är klokt att lyssna till vad han har att säga när det gäller klimatet. Självklart har han kritiserats och fördömts i olika sammanhang. Och visst, även en nestor som Lindzen kan ha fel i detaljer. Och kanske har det också. Även de mest framstående matematiker och fysiker har då och då publicerat felaktiga bevis och slutsatser. Alla kan vi ju ha "hjärnsläpp" enstaka gånger. Å andra sidan har de mer kunniga bland hans motståndare (dvs de som är verkliga klimatforskare) erkänt att han är "en formidabel opponent". Generellt, utifrån Lindzens bakgrund, verkar det rimligt att tro att han vet och förstår saker om atmosfären och klimatet som pålästa amatörer inte har någon som helst aning om. Ja som de antagligen inte ens skulle förstå om de fick det förklarat för sig (det sista skriver jag inte för att vara elak utan för att det är sant).

En ytterligare expert som inte köper den allmänna klimatpaniken är Gösta Walin, 83 år (2021) och professor emeritus i oceanografi vid Göteborgs Universitet (han har arbetat vid detta universitet i ca 40 år). Jag känner till honom, eftersom jag läste oceanografi där i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Professor Walin är i grunden teoretisk fysiker (en utmärkt bakgrund om man skall syssla med oceanografi) och expert på geofysisk hydrodynamik. Detta är ett viktigt område när det gäller klimatmodelleringar, där man ofta använder s k flödesdynamik. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Dundee i Skottland 2010. Som motivering för hedersdoktoratet skriver man:

Gösta Walin, professor emeritus vid Institutionen för geovetenskaper, Göteborgs universitet, har gjort framstående vetenskapliga insatser under sin lysande karriär.

Professor Walin har banat nya vägar för vår förståelse av vätskors rörelser, och har gjort beaktansvärda genombrott inom detta område. Förutom att öka förståelsen för strömningsmekanik, har han använt sin expertis för att utveckla teknik för att hantera havsföroreningar, i synnerhet oljeutsläpp. Samtidigt har han visat ett uppfinningsrikt och modigt ledarskap inom miljövetenskap, politik och forskning. Professor Walin har också, genom företagande och litterär verksamhet, främjat vetenskapens roll i såväl socialt som samhälleligt beslutsfattande.

Detta låter ju inte direkt som en beskrivning av en ignorant foliehatt, eller hur? Om den annalkande klimatkatastrofen säger professor Walin i en intervju på SVT:s hemsida, "Ingen kan utesluta att det finns naturliga förklaringar till klimatförändringar och jag gillar inte synsättet att allt som människan gör är till skada. Tvärtom anser jag att mer koldioxid är bra för jorden. Växtligheten ökar. Vad är det för fel med det?" Klicka här för att läsa en intervju med Gösta Walin i Medborgarportalen (Göteborgs Universitets egen tidskrift).

Ett ytterligare tungt namn bland kritikerna av klimatalarmismen är den danske forskaren och skribenten Bjørn Lomborg. Denne förnekar inte att det sker en uppvärmning just nu men menar att klimatdebatten idag är oerhört överdriven och att de åtgärder man försöker implementera riskerar att skada mer än att hjälpa. Och framför allt då att skada jordens fattiga. Jag skriver om Lomborg i sista stycket i denna artikel, så jag rekommenderar läsaren att gå dit. Där finns också en länk till en mycket sevärd video med honom.

Det är intressant att notera att forskare inom oceanografi, meteorologi etc, som har en gedigen bakgrund inom matematik och fysik, ofta uppvisar stor ödmjukhet i klimatfrågan. Detta gäller också en så eminent fysiker och matematiker som Freeman Dyson (se del 3 i denna serie). Medan forskare och språkrör etc som saknar en sådan bakgrund ofta är väldigt säkra på sin sak. Och personer utan någon som helst naturvetenskaplig skolning, ja de är de säkraste av alla, när de uttalar sig. Läsaren kan ju själv dra sina slutsatser utifrån detta. För att sammanfatta det hela så skulle jag vilja säga att Lennart Bengtsson, Richard Lindzen, Gösta Walin och Freeman Dyson med all säkerhet har glömt bort mer om flödesdynamik och de fysikaliska och kemiska processer som är involverade i klimatet än vad majoriteten av dagens klimatprofeter någonsin kommer att kunna. För att uttrycka mig försiktigt.

Kritiker har också påpekat att jag inte citerar klimatexperter som ansluter sig till det allmänt vedertagna katastrofscenariot utan att jag endast citerar "dissidenter". Nu stämmer inte det, eftersom jag i min artikelserie citerar mängder av forskare som har olika ståndpunkter. Men kanske finns det en övervikt för forskare som inte följer mainstream. Varför har jag förklarat på flera ställen i min artikelserie om klimatet. Den uppenbara orsaken är att det räcker med att öppna en tidning eller sätta på radion eller TV:n så matas man med mainstreamscenariot. Varför skulle jag ta onödig tid från läsaren genom att upprepa det läsaren redan känner väl till?

Över 1100 naturvetare, varav en del aktiva inom klimatområdet eller närliggande områden, har skrivit under en deklaration, kallat World Climate Declaration (daterat 27/6 2022). Man efterlyser där ett mer vetenskapligt och mindre politiskt förhållningssätt inom klimatvetenskapen. Enligt deklarationen är den s k klimatkrisen endast till en mindre del orsakad av människan. Den största delen av den uppvärmning vi ser just nu är resultatet av ett ständigt naturligt varierande klimat, som vi helt enkelt måste anpassa oss till. De som skrivit under deklarationen menar att de simuleringar som tycks visa att vi går mot en klimatkatastrof om vi inte omedelbart vidtar drakoniska åtgärder, utgår från felaktiga eller bristfälliga datorsimuleirngar. Dessa ger helt enkelt totalt, eller till stora delar, felaktiga prognoser. Klicka här för att öpnna World Climate Declaration. Jag överlåter åt läsaren att själv bedöma huruvida detta dokument har någon tyngd eller ej. Inte utfrån undertecknarnas namn (de flesta namnen i listan torde vara obekanta för en normal svensk) men utifrån deras professionella titel. En av undertecknarna är ovannämnde professor Richard Lindzen. Läsaren ombedes att hålla i minnet att man tar stora risker om man skriver under ett sådant här dokument. Speciellt om man är verksam inom klimatsektorn. Risken är överhängande att man får sparken, förlorar sina anslag eller blir utfryst och inte längre får publicera sina artiklar i välrenommerade publikationer — och bara det visar hur osund hela klimatdiskussionen blivit. En vetenskaplig disciplin som inte accepterar kritik, har enligt alla etablerade vetenskapliga spelregler, lämnat den vetenskapliga arenan och blivit en ideologi. Klimatologi har i alltför hög utsträckning blivit klimatism (på samma nivå som marxism, liberalism, anarkism, satanism, humanism etc)! Det finns förvisso både goda och onda ideologier, men en sak är i alla fall säker, ideologier är inte vetenskap.

Oavsett vilken syn man har på den globala uppvärmningen så finns det dessutom andra allvarliga, akuta problem i världen, vilka också pockar på sin lösning. Varje dygn dör f n ca 25 000 människor av svält (varav 10 000 barn). Dvs totalt drygt 9 miljoner människor per år! Räknar man in hungerelaterade sjukdomar (bristsjukdomar, magsjukdomar etc) kan det vara så många som 20 miljoner som dör per år (dvs direkt eller indirekt av hunger). Runt en halv miljard människor lever i ständig hunger. Till detta tillkommer alla som dör av malaria (ca 400 000 per år), kolera (120 000 per år enligt WHO) etc, etc. Hur många som dör i konflikter och terrordåd är svårt att uppskatta och varierar år från år, men det handlar under alla förhållanden om många, många offer. När det gäller svält tycks de flesta analytiker vara överens om att det inte handlar om att det inte finns mat utan det handlar om bristande fördelning av det som finns. Problemet är således inte i första hand produktion utan distribution (och som det ser ut just nu så kräver distribution fossila bränslen). Om de rika länderna, genom drastiska, omedelbara (och förmodligen ogenomtänkta) tvångsåtgärder, på mycket kort tid skulle ställa om till fossilfria fordon etc, skulle detta påverka världsekonomin dramatiskt. Detta skulle ge mycket mindre utrymme för hjälp till de fattiga länderna (både genom mat, ekonomisk hjälp, vaccinationskampanjer, hjälp till självhjälp etc). Resultatet skulle bli katastrofalt för många utsatta länder med miljoner och åter miljoner offer (sannolikt hundratals miljoner).

Greta Thunberg anklagar ofta vuxenvärlden för att bara tänka på sig själva ("Ni borde skämmas!!!"). Dvs underförstått, de borde tänka mer på henne och hennes framtid (typ "Ni tänker bara på er själva. Jag, dvs Greta, är den enda som bara tänker på mig"). För det första så glömmer Greta då bort det jag skriver i föregående stycke (dvs det mänskliga lidande som finns just nu och som vi inte kan bortse från om vi vill förtjäna att kallas goda). För det andra är det inte sant att vuxenvärlden bara tänker på sig själva och inte tänker på andra eller på framtiden. Det pågår mängder av projekt i världen för att förbättra livet för de som har det allra sämst. Och det har hänt mycket de senaste decennierna, vilket Hans Rosling (som tyvärr avled 2017) ofta påpekade (enligt Rosling har aldrig någonsin tidigare i mänsklighetens historia så stor del av mänskligheten haft det så bra som under 2010-talet). När det gäller klimat och miljö har det också hänt mycket och kommer dessutom att hända ännu mer. Sedan kan det givetvis göras ännu mycket mer. Grundproblemet är att vi inte bara har ansvar för framtidens generationer utan också för vår egen generation! Alltså måste hur vi förhåller oss i klimatfrågan vara grundat på fakta och sanning och inte på identitetspolitik och vänsterideologi och politisk korrekthet. Vi kan inte överge vår tids lidande och fattiga människor för kommande generationers bästa, baserat på känslor, anspråk på moralisk överlägsenhet, vilda spekulationer, katastrofscenarion utifrån mycket osäkra simuleringar och ren och skär panik. Utifrån detta kommer ingen god frukt. Vi måste således vara säkra på vad vi gör! Vi måste utgå från vad som är SANT! Sanningen måste vara vår ledstjärna! Ideologi (vare sig åt vänster eller höger), politisk korrekthet, politisk aktivism, konsensus, identitetspolitik etc har ingen plats i detta sammanhang!!!

(Här hittar läsaren en intressant kommentar till klimatdebattens politiska, ideologiska och moraliska aspekter. Sidan som länkas till visar bara introduktionen till artikeln. Klicka på "HTML" i rutan till höger för att läsa hela artikeln i webbläsaren. Du kan också klicka på "WORD DOCUMENT" för att ladda hem artikeln som en Word-fil. Författare är Kristo Ivanov, professor emeritus i informatik vid Umeå Universitet. Professor Ivanovs artikel ger en intressant fördjupning av resonemanget ovan — på engelska.)

I början av 1800-talet var jordens befolkning knappt en miljard. Idag, 220 år senare, har denna siffra vuxit till 7,5 miljarder. Jordens resurser utnyttjas således betydligt mer idag än för 200 år sedan. Kanske börjar vi närma oss gränsen för hur många människor vår planet kan hysa (med den teknologi som finns tillgänglig idag). Som visats i flera av mina artiklar så har temperaturen under jordens historia varierat kraftigt. För några hundra år sedan kanske 3 graders temperaturhöjning inte spelade så stor roll. Steg havsytan kunde man flytta längre inåt land och odla upp ny mark. Idag, när varje tillgänglig kvadratmeter utnyttjas i många länder, finns inte några möjligheter att bosätta sig på nya platser. Och den tillgängliga maten räcker knappt till. Även mindre klimatförändringar skulle eventuellt kunna påverka jordbruk och strandlinjer så att hundratals miljoner människors liv skulle hotas. Eller i varje fall bli mer eländigt än någonsin. Jag uteslutar som sagt inte att det finns en antropogen klimatpåverkan även om jag inte anser detta bevisat bortom varje rimligt tvivel. Och jag anser det definitivt inte vara bevisat att människan är ansvarig för 100% (eller däromkring) av den globala uppvärmning vi observerar just nu. Men försiktighetsprincipen bjuder oss att också ta hänsyn till sådant vi inte är säkra på. Generellt kan man säga att den effektivaste åtgärden för att minska människans klimatpåverkan är att minska antalet människor på jorden. När levnadsstandarden och tryggheten ökar i ett område, minskar samtidigt barnafödandet. Således är det mycket viktigt att hjälpa de fattiga länderna till att höja sin levnadsstandard.

Ett litet exempel: Den årliga förbrukningen av fotogen, som används för belysning och matlagning och uppvärmning i tredje världen, är ungefär lika med den årliga förbrukningen av jetbränsle i USA (som torde vara det land i världen som bränner mest jetbränsle). Att bränna 1 kg fotogen ger lika mycket utsläpp som att bränna 1 kg jetbränsle. Att öka levnadsstandarden i tredje världen skulle innebära att man då kunde ersätta fotogenlampor och fotogenkök och fotogenvärmare med motsvarande klimat- och miljövänliga alternativ (företrädesvis elektrisk belysning och elektriska spisar och luftvärmepumpar etc, drivna av grön el).

Att ge människorna i tredje världen bättre liv när det gäller ekonomi, hälsa, skolgång etc, vore ett mycket effektivare sätt att "rädda jorden" än plastpåseskatter, flygskam, mjölkskam, köttskam och alla andra skammar. Det skulle inte bara bidra till att rädda klimatet utan skulle också ge de människor som bor där värdiga liv. I mina ögon är det precis lika skamligt att strunta i nu levande, lidande människor som att strunta i våra barns framtid!

 

Avslutning av en avslutning av en avslutning

Föreliggande artikelserie började med att jag fick mail från läsare som ville att jag skulla skriva en artikel om klimatet och den globala uppvärmningen. Att i en relativt kort artikel försöka förklara sin ståndpunkt när det gäller klimatet vore tämligen meningslöst — upptäckte jag ganska snart. En sådan artikel innebär bara att man talar om vad man tycker utan att ge läsaren några begripliga skäl till varför man tycker som man tycker. Det blev därför inte en kort utan åtta ganska långa artiklar (på sammanlagt runt 100 sidor). Dvs jag har uppfyllt mina läsares önskan med råge. Jag har efter bästa förmåga redovisat var jag står och vad jag tycker vara säker kunskap och vad jag anser vara spekulationer. Och också redovisat tillräckligt med fakta och bakgrund för att läsaren själv skall kunna dra sina egna slutsatser. Min ståndpunkt (redovisad ovan) är baserad på vad vi menar oss veta idag. Självklart kan vissa påståenden jag gör och slutsatser jag drar visa sig vara felaktiga. Allteftersom ny kunskap tillkommer får man ompröva sina ställningstaganden. Och det är ju så all vetenskap värd namnet fungerar.

Mitt motto är detsamma som Royal Societys motto "Nullius in verba". Detta är latin och betyder ungefär ”Genom ingens ord” (On the word of no one). Innebörden är att man inte skall godtaga något bara för att en viss person (eventuellt en auktoritet) säger att det är på ett visst sätt. Eller att majoriteten anser att det är så.

Royal Society är den ärevördiga brittiska vetenskapsakademin, grundad 1660, vilken kan räkna in giganter som Isaac Newton, Michael Faraday, James Clerk Maxwell m fl bland sina tidigare ledamöter.

Man skall enligt ovannämnda princip enbart acceptera såsom varande sant, det som kan bevisas genom logiska argument, grundade på ovedersägliga fakta (jag talar här om naturvetenskap). Och de fakta man utgår från måste i sin tur vara baserade på objektiva experiment och observationer, vilka kan granskas, kontrolleras och upprepas av andra forskare. Och olika röster, även sådana som inte tillhör main stream, måste kunna komma till tals utan att riskera karriär eller social utfrysning. Detta är själva essensen av det som kallas vetenskap. Tyvärr tycks detta inte vara essensen i det som kallas (klimat)debatt i dagens Sverige (och annorstädes)!

Den låga nivån på klimatdebatten (framför allt i media), den bristande expertisen och anspråken på moralisk överlägsenhet hos alltför många företrädare för klimatalarmismen, och demoniseringen och förföljelsen av oliktänkande, talar tyvärr inte till klimatalarmisternas fördel. De sätter snarare krokben för sig själva, eftersom de gör människor arga och blockerade. En helt öppen debatt där alla ståndpunkter seriöst diskuteras, och där man inte behöver vara rädd för att ha "fel" åsikter, skulle ge mänskligheten en betydligt större chans att lösa de problem som verkligen finns, utan att åstadkomma onödigt lidande för människor (t ex att hundratals miljoner människor dör på grund av ogenomtänkta, panikartade och onödiga åtgärder — vilket antagligen skulle bli fallet om Greta Thunberg och hennes peers diktatoriskt fick bestämma världens framtid).

Några avslutande fakta hämtade från artikeln Klimatet vinner på tillväxt på Timbros hemsida (läs gärna hela artikeln):

Många oroar sig för att förbättringar för klimatet och miljön står mot tillväxt. Enligt vissa måste tillväxten stanna för att miljön ska kunna räddas. Men verkligheten visar att det inte stämmer.
Mellan 1990 och 2019 fördubblades nästan den svenska ekonomin medan koldioxidutsläppen minskade med 29 procent och befolkningen växte med 1,6 miljoner.
Av de 26 svenska luftföroreningar som Naturvårdsverket kartlagt har 24 minskat i absoluta tal under perioden 1990–2018. I genomsnitt har minskningen varit 52 procent.
Mellan 1990 och 2020 har utsläppen från personbilar minskat med 27 procent.
Mängden koldioxid som används per BNP-enhet i Sverige har gått ner med närmare 60 procent sedan 1990. För de 27 EU-länderna har koldioxidutsläppen sammanlagt minskat med 25 procent mellan 1990 och 2019, samtidigt som ekonomin växt med 63 procent.
I nästan hälften av de europeiska länderna har koldioxidutsläppen minskat med åtminstone en tredjedel mellan 1990 och 2019, samtidigt som BNP ökat kraftigt.

...

Det finns många som känner en enorm hopplöshet gällande klimatfrågan. Andra känner ångest inför en utveckling de uppfattar som negativ och hotfull, vilket gör dem beredda att acceptera — eller får dem att kräva — politiska åtgärder som inte bara är verkningslösa utan riskerar att i själva verket skada miljön och klimatet.

 

---

Efter att nu (förhoppningsvis) ha läst alla mina klimatartiklar rekommenderas läsaren att titta på denna video (58 min) med den danske forskaren och skribenten Bjørn Lomborg. I fall du inte gjort detta tidigare (jag länkar också till den i min inledande artikel i denna serie). Lomborg anser att den globala uppvärmningen är ett problem, som måste åtgärdas, men att dagens debatt är oerhört överdriven och att klimatalarmisternas linje riskerar att orsaka allvarlig skada, speciellt för världens fattiga länder. Hans senaste bok heter False Alarm: How Climate Change Panic Costs Us Trillions, Hurts the Poor, and Fails to Fix the Planet (Falskt alarm: Hur klimatförändringspaniken kostar oss biljoner, skadar de fattiga, och misslyckas med att fixa planeten). Titeln ger en bra sammanfattning av hans ståndpunkt. Lomborgs resonemang är baserade på kalla fakta och en del av hans kritik går ut på att debatten idag till alltför stor del bygger på känslor (vilket riskerar att skada mer än hjälpa). Videon är mycket värdefull som komplement till min text, eftersom den tar upp många aspekter (bl a ekonomiska) som jag (av utrymmesskäl) inte berör. En av hans käpphästar (som han delar med mig) är att vi skall satsa mycket mer på utveckling av helt nya tekniker (dvs inte bara förbättra det som redan finns) och mindre på att bygga fler enheter av redan existerande teknik. Det ger långsiktigt mycket mer "bang for the bucks" (mer utdelning för satsat kapital).

 

Fortsätt till Bilaga, Kärnkraft — fission och fusion

 

Tillbaka till "Klimatet — en alltför viktig fråga för att låta känslor styra"
Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.