"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Klimatmodeller och nyanseringar

Del 5 av en serie i sju delar.

Det som är värt att kämpa för är värt att ljuga för!
            Grundregel nr 1 för den politiske aktivisten

I ett samhälle där alla tänker lika, tänker ingen särskilt mycket.
            Bertrand Russel

...modeller borde komma med varningstext. De flesta människor inser att de förutsägelser som görs av modeller kan vara felaktiga, och ofta är felaktiga. Trots detta så kan missriktad tilltro [till modeller] få individer, grupper, ja hela regeringar att fatta pinsamt dåliga beslut. Och vad värre är, som Erica Thompson kommer fram till i sin inträngande nya bok Escape from Model Land, modeller har en nästan magisk förmåga att lura/locka sina användare att förväxla den skarpa, välordnade och analytiskt tillgängliga modellvärlden med den verkliga världen, med olyckliga konsekvenser.
             Beware the lure of models, Nature, Volume 19, 17 Jan 2023.

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

 

Modeller (i allmänhet)

I tidskriften Nature (Volume 19, 17 Jan 2023) fanns en instressant recension av en nytkommen bok med titel Escape from Model Land (Flykten från Modellandet). Boken är skriven av Erica Thompson vid London School of Economics. Hon har arbetat med väder- och klimatmodeller. Jag saxar lite ur recensionen:

Vi tar hela tiden emot data från satelliter, sensorer, mobiltelefoner och datorenheter och det är lätt att tro att det räcker med att hålla sig till data och på så sätt undvika att tolka data med hjälp av modeller. Detta är emellertid helt omöjligt. Data utan en modell (ett tolkande ramverk) är "en meningslös ström av siffror". Man kan välja vilken modell man vill använda, komplex eller enkel, men man kommer alltid att använda en modell, även om den innebär något så enkelt som att analysera data på baksidan av ett kuvert (klicka här för att läsa mer om data och modeller).

En ytterligare och kanske ännu mer allvarlig missuppfattning är, enligt Thompson, att tro att modeller på något sätt kan utvecklas oberoende av värderingar, etik eller politik. Forskare som söker intellektuell renhet och stringens kanske hoppas att undvika sådana influenser, men det är inte möjligt. Vare sig det handlar om modeller utvecklade för klimat, epidemologi eller trafikstyrning, så fattar modellbyggarna beslut om vad som skall inkluderas och vad som skall exkluderas, och dessa beslut vilar ytterst sett på strävanden som avspeglar utomvetenskapliga värderingar. Och väl i bruk så blir modellerna mer än verktyg för vetenskaplig analys — de blir också verktyg för social övertalning och föremål för politiska strider, och används ofta på ett sätt som de forskare som utvecklat dem aldrig hade kunnat ana.

Men kanske att det största problemet med modeller är någonting som modelbyggare knappast ser som ett problem — det är rolig att använda modeller! "Modellandet är ett underbart ställe", säger Thompson, eftersom i Modellandet "så är alla våra antaganden sanna, vi kan verkligen göra framsteg när det gäller att förstå modellen och hur den fungerar. Vi kan göra förutsägelser. Vi kan undersöka olika konfigurationer hos modellen och köra den med olika indata för att se vad som händer under olika förutsättningar [t ex de olika klimatmodeller som bl a redovisas i del 3 i föreliggande klimatserie, och som flitigt förekommer i medias diskussioner om klimatet; 6.0, 8.5 etc].

En forskare kan bygga en bekväm och framgångsrik karriär i Modellandet. Många forskare gör detta, och sådant arbete kan vara värdefullt. Men, om modellerna skall vara användbara för beslut i den verkliga världen [t ex när det gäller hur vi skall förhålla oss till den globala uppvärmningen], måste forskarna också förstå hur de skall kunna ta sig ur Modellandet och förstå de risker som det innebär att blint förlita sig på en modell. Modeller är inte goda eller onda i någon absolut mening, de är bara användbara eller inte, för olika syften. Forskare som fastnar i Modellandet glömmer bort detta, på egen risk.

Som sagt, det gäller att inte förväxla modeller av verkligheten med verkligheten själv. Och ju mer komplex den verklighet man modellerar är, desto större risk att sådna förväxlingar leder till mycket dåliga och farliga beslut.

Ideologier kan betraktas som en slags idealiserade modeller av verkligheten. I ideologins värld arbetar man med en teoretisk verklighet (ofta framfantiserad vid skrivbordet eller i bästa fåtöljen, drickande rejäla kvantiteter vin eller öl). Eftersom man själv bygger denna modell av verkligheten, kan den göras motsägelsefri och till synes fullständigt logisk. Precis som när det gäller vetenskapliga modeller kan en ideologisk modell ge oss vissa insikter (åtminstone ibland). Problemet är när ideologerna hamnar i en maktposition och sedan förväxlar sin idealiserade modell med verkligheten själv. Eftersom man ser sin modell som en absolut sanning, som har svar på alla meningsfulla frågor, försöker man påtvinga den på samhället (Sovjet, Kampuchea, Nazityskland etc). De människor som inte anses passa in i modellen avlägsnas från samhället, eftersom de inte stämmer in på modellen/ideologin (de marginaliseras eller skickas till arbets- eller koncentrationsläger eller helt enkelt likvideras). Precis som man skriver ovan om Modellandet så gäller att ideologer som fastnar i Ideologilandet glömmer bort detta på egen risk! Vilket ofta leder till mycket dåliga och farliga beslut. Klimatdebatten har uppenbarligen två ansikten; dels ett vetenskapligt (där man bemöter kritik med argument och fakta) och dels ett ideologiskt (där avvikare marginaliseras eller stöts ut).

 

Några grundläggande data

[När vi talar om växthusgaser måste vi skilja mellan sådana som i miljoner år funnits i vår atomosfär och som gör vår planet beboelig (se följande stycke), och sådana som bidrar till den s k globala uppvärmning som vi observerar just nu (0,1-0,2°C/decennium).]

Innan vi går in på dagens ämne vill jag påminna läsaren om att koldioxid (CO₂) utgör en naturlig del av atmosfären. Utan växthusgaser (varav CO₂ är en) skulle den globala temperaturen vara 30°C lägre än vad den är och jorden därmed tämligen obeboelig (medeltemperaturen skulle då vara ca -18°C). Observera, denna effekt, som är naturlig, får inte förväxlas med den globala uppvärmningen! Att det förhåller sig så erkänner i princip alla, oavsett vilken syn man har på CO₂ och den globala uppvärmningen.

Ovan givna siffrar (-18°C och 30°C) tycks vara allmänt accepterade, eftersom det är dessa man ser i så gott som alla artiklar och böcker som diskuterar klimatet. Det är emellertid något som uppenbarligen inte stämmer här. Den globala medeltemperaturen var 1880 (dvs innan den globala uppvärmningen startat) 13,8°C. Om de naturliga växthusgaserna hade höjt jordens medeltemperatur 30°C skulle temperaturen utan dessa växthusgaser varit -16,2°C och inte -18°C (13,8-30=-16,2). -18°C kan vi lämna därhän, eftersom detta är en beräknad storhet och uppenbarligen icke mätbar (den är helt enkelt resultatet av de två andra siffrorna, dvs den globala medeltemperaturen 1880 och växthusgasernas temperatureffekt). Frågan gäller således om felet ligger hos 13,8°C (som är ett mätvärde) eller hos 30°C (som är ett beräknat värde). Båda siffrorna innehåller osäkerheter. Det är svårt nog att mäta den globala medeltemperaturen idag och ännu mycket svårare att göra detta utifrån mätningar gjorda 1880. Plus att en beräkning av de olika västhusgasernas temperaturhöjande effekter innehåller stora osäkerheter (vilket framgår av nästnästa stycke). Fortsättningvis använder jag därför siffran 30°C för de naturliga växthusgasernas temperaturhöjande effekt. Jordens medeltemperatur utan dessa växthusgaser (som borde vara -16,2°C och inte -18°C) spelar ingen roll för mina beräkningar i den följande texten. Kanske handlar det helt enkelt om decimaler och avrundningar. Vi får acceptera att inom klimatologin så rör vi oss med stora osäkerheter, vilket givetvis avspeglas i tillförlitligheten hos våra modeller.

Låt oss inleda med att titta lite närmare på atmosfärens sammansättning. Grundläggande så består atmosfären av 78% kväve (N₂), 21% syre (O₂), 0,9% argon (Ar) och 0,04% koldioxid (CO₂) samt ett antal ytterligare gaser (här handlar det om ppm, dvs miljondelar — 1 ppm=0,0001%); bl a 1,7 ppm (=0,00017%) metan (CH₄) och 0,07 ppm (=0,000007%) ozon (O₃) samt kväveoxider och hydrofluorkarbonat mm. Dessa siffror gäller vid torr atmosfär, dvs utan vattenånga (H₂O), vars halt varierar mellan 0% (i ökenklimat) och 4% (vid 100% luftfuktighet). Tar vi hänsyn till vattenångan ändras procenttalen ovan något (det handlar om decimaler).

En viktig frågeställning i sammanhanget är hur stor betydelse växthusgasen CO₂ har i förhållande till de andra växthusgaserna (metan etc). De siffror man ofta ser är att vattenånga står för 36-70% av växthuseffekten, CO₂ för 7-26%, metan för 4-9% och ozon för 3-7% (vi ser att osäkerheten i dessa uppskattningar är mycket, mycket stor, vilket givetvis medför att våra klimatförutsägelser innehåller stora osäkerheter). Med växthuseffekten menar jag inte den globala uppvärmning vi ser just nu (0,1-0,2°C/decennium — se del 4) utan den naturliga växthuseffekt, som fanns innan människan började släppa ut stora mängder av koldioxid. Den som gör jorden beboelig, dvs höjer den globala medeltemperaturen från -18°C (egentligen -16,2°C) till +13,8°C. Procenttalen anger således hur stor del av den ovan nämnda 30-gradiga temperaturhöjningen som respektive gas bidrar med. Dvs utav denna temperaturhöjning på 30°C (som är en förutsättning för livet på jorden) står vattenånga för 36-70% medan CO₂ står för 7-26% etc. Vattenånga står således inte för 36-70% av det som idag kallas "den globala uppvärmningen". Och koldioxiden står inte för 7-26% av denna uppvärmning. I vad mån respektive gas bidrar till den globala uppvärmningen är en helt annan diskussion (se nedan och i nästa artikel).

Det är uppenbart att de olika växthusgaserna är olika effektiva som växthusgaser. CO₂ utgör 0,04% av atmosfären men står för 7-26% av (den naturliga) växthuseffekten. Metan är ännu effektivare, eftersom den bara utgör 1,7 ppm (=0,00017%) och ändå står för 4-9% av växthuseffekten. Ozon utgör 0,07 ppm (=0,000007%) av atmosfären och står trots detta för 3-7% av växthuseffekten (vilket alltså inte nödvändigtvis innebär 3-7% av den just nu pågående globala uppvärmningen)! Varför de olika växthusgaserna är olika effektiva handlar dels om fysik och kemi och dels om hur länge de stannar kvar i atmosfären innan de bryts ner eller absorberas på annat sätt (kallas residence time). En metanmolekyl, eller om vi så vill, metan, stannar t ex i genomsnitt 11,8 år (dvs har 11,8 år residence time) i atmosfären medan kväveoxid stannar 109 år. För CO₂ handlar det om ca 5 år (även om denna siffra kan diskuteras, men utrymmet tillåter inte att vi fördjupar oss i detta). Ju längre residence time en gas har i atmosfären desto mer påverkar den givetvis, eftersom mer av denna gas hinner ackumuleras.

Eftersom koldioxid bidrar till den "goda växthuseffekten" (den grundläggande höjningen av temperaturen med 30°C) och bara stannar i atmosfären i 5 år, måste det hela tiden tillföras mer CO₂ till atmosfären för att ersätta den CO₂ som hela tiden försvinner, så att koldioxidhalten hålls konstant. Dvs i sig är det nödvändigt med konstant tillförsel av CO₂ till atmosfären. Den aktuella frågan är således om de mänskliga bidragen till det årliga tillflödet av CO₂ till atmosfären är det som helt eller delvis orsakar den uppvärmning som vi för närvarande kan observera. Svaret är inte självklart. Och enligt min mening har vi för närvarande inget absolut säkert svar på detta.

Ovan har vi sett att det finns stora osäkerheter när det gäller de olika växthusgasernas effektivitet. Om de andra växthusgaserna (vid sidan av CO₂) har större betydelse för den pågående globala uppvärmningen än vi hittills trott (vilket finns indikationer på — se nedan!), kommer människans minskade utsläpp av koldioxid bara att få marginella effekter. Sedan beror det också på i vad mån människan släpper ut andra växthusgaser än CO₂, vilket hon gör (koldioxiden står för ca 3/4 av den globala uppvärmningen). Detta komplicerar ekvationen en del. Förutom oss människor finns dessutom ytterligare aktörer som också släpper ut koldioxid (och andra växthusgaser) i atmosfären. Vulkaner har potential att släppa ut oerhörda mängder CO₂ (men även andra gaser, varav en del bidrar till uppvärmingen medan andra motverkar den). Vittrande (eroderande) berggrund släpper också ut stora mängder CO₂. Havsvatten som värms upp avger också stora kvantiteter koldioxid. Vår kunskap om omfattningen av dessa utsläpp är mycket osäkra.

Allmänt menar man (bl a IPCC) att människans del i det årliga inflödet av CO₂ i jordens atmosfär är runt 3% av det totala inflödet. Resten kommer från havet, från vulkaner och från vittrande bergarter etc.

När man säger att den globala temperaturen ökar på grund av människans utsläpp av CO₂, så är man givetvis medveten om att inte hela det årliga inflödet av CO₂ till atmosfären kommer från människan. Men, säger man, eftersom klimatsystemet är väldigt känsligt (vilket inte alls är säkert eftersom det är vanligare i naturen med stabila än instabila system), kan den lilla del som kommer från människan, i kombination med koldioxidens oproportioneligt stora effekt som västhusgas, ge en ytterligare temperaturhöjande effekt (utöver vad de naturliga västhusgaserna ger), så att "vågskålen tippar över", med allvarliga konsekvenser för livet på vår planet. Här får man se upp så man inte hemfaller till maffiaadvokatknep genom att hävda att det är just människans utsläpp som är boven i dramat. Dessa är öronmärkta för global uppvärmning och därmed "onda" medan de andra koldioxidkällorna (97% av det årliga inflödet) bara bidrar med "god" CO₂.

Jag har roat mig med att göra en enkel modell för att leka lite med siffror och se hur en ökande koldioxidhalt påverkar den globala medeltemperaturen och även se hur antropogen koldioxid relaterar till detta.

 

Och nu till dagens text

De klimatprognoser som görs utgår från olika klimatmodeller. Vetenskap innebär till stora delar att skapa användbara modeller (ofta matematiska sådana) av den fysiska verkligheten (se ockaå inledningen av denna artikel).

Enligt vetenskapsteorin så förser oss inte vetenskapen med absoluta sanningar om verkligheten utan den ger oss modeller som är tillräckligt korrekta för att vara användbara (inom vissa gränser). Newtons gravitationsteori är t ex en användbar modell för att förklara fenomenet gravitation. Den är mycket användbar när vi bygger broar och hus och konstruerar flygplan. Den är dock inte användbar för att förklara extrema gravitationseffekter som neutronstjärnor, svarta hål och gravitationsvågor. Då måste man använda Einsteins allmänna relativitetsteori. Den senare omfattar således ett större område. Den viktigaste lärdomen av detta är att den absoluta sanningen helt enkelt ligger utanför vetenskapens domän. Det enda vi har tillgång till är användbara modeller av verkligheten. Alla modeller har begränsningar. Utanför dessa begränsningar gäller inte modellen.

Det vi kallar klimat styrs av ett oerhört komplext samspel av naturkrafter och naturfenomen. Vi har bl a astronomiska effekter och samspel mellan atmosfär, kryosfär (som omfattar allt vatten i frusen form — havsis, sjöis, flodis, snötäcken, glaciärer etc) och världshavet och jordens övriga vattenmassor (i flytande form). Allt detta växelverkar också med jordklotet självt, dvs vi har också geologiska aspekter. Detta samspel omfattar värmeutbyte mellan atmosfär, kryosfär och hav och berggrund och även kemisk växelverkan (koldioxid, metan etc och andra gaser löses i havet samtidigt som havet och havsbotten avger samma gaser etc, etc). Salter i berggrunden löses ut av regnvatten och förs med floder ut i havet, där salthalten och därmed densiteten ökar. Detta påverkar i sin tur havets dynamik, t ex strömsystemen (saltare och därmed tyngre vatten sjunker ned och ger upphov till vertikala strömmar vilka påverkar ytströmmarna vilket i sin tur påverkar klimatet, vilket i sin tur påverkar nederbörden, vilket i sin tur påverkar salthalten i havet, vilket i sin tur...). Jag hoppas läsaren förstår ungefär vart jag vill komma! Vi talar om ett oerhört, oerhört komplext maskineri, där allting beror av vartannat. Man måste således vara ytterst ödmjuk när man påstår sig kunna simulera dessa processer.

Alla dessa komplicerade växelverkningar måste studeras noggrant för att få kunskap om hur de fungerar. Sedan måste hela samspelet formuleras i matematiska samband, vilket sedan måste översättas till datorprogram. I del 3 av denna klimatserie diskuterar jag olika svårigheter och problem i samband med matematiska modeller av komplexa processer (vilka bl a innefattar de matematiska problem som uppstår när man skall lösa de ekvationer på vilka modellerna bygger).

Låt mig först visa några relativt enkla modeller för samspelet mellan de olika faktorer som påverkar jordens klimat.

En enkel modell som illustrerar de inre och yttre faktorer som påverkar klimatet.

Schematisk representation av klimatsystemet och de huvudsakliga växelverkningarna mellan dess komponenter (NRC Panel on Climatic Variation, U.S. Committee for GARP, 1975).

En mer detaljerad klimatmodell.

Att gå in på dessa modeller i detalj låter sig inte göras i denna framställning. Några saker kan dock nämnas, för att ge lite kött på benen:

 

Astronomiska faktorer

(vilka i någon mån antyds i figurerna ovan)

Klimatet påverkas givetvis i hög grad av solinstrålningen. För det första så har solens intensitet eventuellt ökat under hela jordens historia, enligt vissa beräkningar. Det kan handla om så mycket som 25-30%. Andra beräkningar, som utgår från andra kosmologiska antaganden, förutsäger emellertid ingen ökning av solens intensitet. Vad man kommer fram till beror på hur man antar att gravitationskonstanten förändrats under Universums expansion, vilket vi inte med säkerhet vet. Här har vi således en osäkerhet i våra modeller. Vissa nyligen gjorda observationer visar dock att solens intensitet ökat under de senaste decennierna.

Enligt en artikel i Science den 21/3 2003 så visar en NASA-studie, som pågått i 24 år, att solens intensitet under solfläcksminimum har ökat med ca 0,05% per decennium. NASA skriver att "Denna trend är viktig, eftersom om den fortsätter under många decennier så kan den orsaka signifikanta klimatförändringar.

Vidare så finns det periodiska variationer i solinstrålningen, vilka påverkar klimatet. Antalet solfläckar varierar i en 11-årscykel. Nivån på solaktiviteten varierar med solfläckscykeln, både vad gäller elektromagnetisk strålning (synligt ljus och andra våglängder) och materia/partiklar som kastas ut från solen.

Lilla Istiden (diskuteras i del 4) kan, enligt vad vissa forskare tror, ha orsakats (helt eller delvis) av en lång period med nästan total avsaknad av solfläckar. Energitillförseln från solen (till jorden) varierar med ca 0,1% under solfläckscykeln. Har vi ovanligt lite solfläckar under en följd av cykler, leder detta till nedkylning. Detta kan förstärkas av olika återkopplande faktorer, t ex att nedkylningen gör att snö täcker större områden. Denna snö reflekterar sedan värmestrålningen från solen, vilket gör att marken värms upp mindre och snön ligger kvar för att sedan byggas på nästa vinter. Det är ju så en istid kan inledas.

Solfläckar är mörka områden på solens yta med oerhört starka magnetfält, vilka blockerar solens plasma. Detta leder till att dessa områden blir svalare och mörkare än sin omgivning. Det finns också motsatsen till solfläckar, s k solfacklor (facuale). Dessa, som uppträder som ljusa fläckar på solytan, sänder ut mer strålning än sin omgivning och ökar därmed solutstrålningen. Både solfacklorna och solfläckarna är resultatet av magnetiska stormar. Solfacklornas antal ökar och minskar i takt med solfläckarna. Sammanlagda effekten av solfläckar och solfacklor är att vi får en mer intensiv utstrålning från solen (solfacklorna värmer mer än solfläckarna kyler solytan). Antalet solfläckar är således ett ungefärligt mått på solens utstrålning. Vid lågt antal solfläckar (och solfacklor) strålar solen ut mindre energi än vid solfläcksmaximum. Under perioder utan några solfläckar alls (vilka kallas Grand Solar Minimum) är solutstrålningen minimal. Mellan 1650 och 1700 hade vi nästan inga solfläckar (kallas Maunders minimum). Detta skulle, enligt vad en del forskare anser, kunna ha orsakat eller bidragit till den Lilla Istiden (som hade sina lägsta temperaturer under 1600-talet). Andra forskare anser i stället att Lilla Istiden orsakades av ökad vulkanisk aktivitet i kombination med ändringar i oceanströmmarna. Det sistnämnda kräver givetvis ytterligare förklaring, dvs vad orsakade förändringarna i oceanströmmarna?

Flera forskare, som studerar solfläckar, har utifrån sina modeller förutsagt att nästa solfläckscykel, med början 2020 (kallad cykel 25), kanske kommer att vara inledningen på ett Super Grand Solar Minimum, dvs en längre period utan några solfläckar alls. Flera studier har gjorts och de kommer fram till att den globala temperaturen kan komma att sjunka 0,3°C under något eller några decennier. Kritiker av klimatkatastrofscenariot har gjort stor sak av detta och spekulerat i om det kan handla om inledningen till en ny istid. Detta verkar föga troligt, men eftersom det finns stora osäkerheter, både i vår kunskap när det gäller solfläckarnas inverkan på klimatet och solfläcksintensiteten under kommande solfläckscykler, är det kanske säkrast att ha en öppen attityd. Här får vi tillämpa talesättet att den som lever får se.

Men det finns också mer långperiodiska variationer. Solinstrålningen beror bl a på jordens avstånd till solen, vilket varierar under året. Eftersom vår planet rör sig i en ellips med solen i ena brännpunkten, kommer den ibland att vara längre bort och ibland närmare solen. Jordbanan ligger ganska nära en cirkel, men excentriciteten varierar. I början av januari (f n 3/1) befinner sig jorden närmast solen, vilket kallas perihelium. Medelavståndet är då 146 miljoner kilometer. I början av juli (f n 4/7) befinner sig jorden längst bort från solen. Detta kallas aphelium. Medelavståndet är då 152 miljoner kilometer). Avståndet till solen varierar således med ca 4% av medelavståndet (3,4% mer exakt). Störningar från framför allt Jupiter och Saturnus påverkar både jordbanans excentricitet (ibland blir den mer elliptisk och ibland mindre elliptisk) och jordaxelns lutning (som ger oss årstiderna). Variationerna i jordbanans excentricitet gör att solinstrålningen varierar med ca 6,8%

Jordaxelns lutning varierar mellan 22,0° och 24,5° med en period av 41 000 år. Just nu är lutningen 23,44° och avtagande. Perioden för jordbanans excentricitet är 413 000 år men har samtidigt flera sekundära perioder på runt 100 000 år. Excentriciteten varierar mellan 0,000055 och 0,0679 (en cirkel har excentricitet noll). För närvarande är excentriciteten 0,0167. Jordaxelns lutning påverkar hur solinstrålningen fördelas över jordklotet och excentriciteten påverkar solinstrålningens storlek (som avtar med kvadraten på avståndet, dvs fördubblas avståndet blir solinstrålningen en fjärdedel). Båda dessa faktorer har potential att påverka klimatet. Hur stor denna påverkan är råder det delade meningar om. Enligt vissa teorier så kan ovan nämnda astronomiska variationer åtminstone delvis vara ansvariga för jordens istider (de kanske inte utgör en tillräcklig faktor men en nödvändig faktor).

Den nuvarande trenden med avtagande lutning [av jordaxeln] kommer i sig att verka för mildare årstider (varmare vintrar och kallare somrar), men kommer också att ge en övergripande, avkylande effekt. Dels blir det generellt mindre solinstrålning sommartid och dels kommer på höga latituder denna effekt att förstärkas, vilket gör att mindre av föregående vinters snö och is kommer att smälta bort. Något som leder till att snö och is kommer att ackumuleras år från år. Källa: Wikipedia.

Figuren visar jordaxelns precession (ett varv på 25 000 år) och nutation. R står för jordens rotation kring sin egen axel (ett varv på ca 23 h och 56 min, kallat stjärndygn).

Soldygnet definieras som tiden mellan att solen vid "sann middag" står rakt i söder relativt en viss ort (på norra halvklotet) tills att solen nästa gång står rakt i söder relativt samma ort. Eftersom vår planet rör sig i sin bana runt solen (samtidigt som den roterar kring sin egen axel), räcker det inte med att jorden roterar ett helt varv för att solen åter skall stå i söder (eftersom jorden samtidigt förflyttat sig relativt solen), utan jorden måste rotera i ytterligare ca 4 minuter för att detta skall vara uppfyllt. Soldygnet blir således 24 timmar. Jag hoppas att mina läsare söder om ekvatorn inte tar illa upp av att jag ovan anlägger ett skandinaviskt perspektiv — på södra halvklotet står solen i allmänhet i norr klockan 12 på dagen.

En ytterligare faktor är att jordaxeln, på grund av solens och månens gravitationella påverkan, "roterar" (kallas precession) ett varv på ca 25 000 år (enligt figuren ovan). Dessutom, för att komplicera bilden ännu mer, så vaggar jordaxeln under denna rotation (kallas nutation). Just nu så pekar jordaxelns norra ända mot Polstjärnan. Denna stjärna är endast polstjärna (på ett ungefär) under något tusental år av varje 25 000-årsperiod. Om cirka 10 000 år kommer Vega att vara den nya "Polstjärnan ".

I själva verket utgör de astronomiska faktorerna ett komplext nätverk av växelverkningar. Eftersom jorden, enligt ovan, är närmast solen (perihelium) när det är vinter på norra halvklotet och längst bort (aphelium) när det är vinter på södra halvklotet, blir vintrarna mildare (varmare) på norra halvklotet än på södra halvklotet. Somrarna på norra halvklotet blir samtidigt svalare än på södra halvklotet. Norra halvklotet får således ett jämnare klimat (mildare vintrar och svalare somrar). Men det finns en ytterligare aspekt på detta. Jordens hastighet i sin bana runt solen varierar. Ju mindre avståndet mellan jorden och solen är desto snabbare rör sig jorden. Banhastigheten för jorden är således högre när norra halvklotet har vinter (och lägre sommartid). Detta leder till att det förutom mildare vintrar också blir något kortare vintrar på norra halvklotet (samtidigt som det blir längre somrar). För närvarande är vintrarna på norra halvklotet ca 5 dygn kortare än somrarna. På södra halvklotet blir vintrarna både kallare och längre, vilket i kombination med andra faktorer på lång sikt skulle kunna leda till en ny istid där.

Datumen för perihelium respektive aphelium ändras långsamt (på grund av att den elliptiska jordbanan sakta roterar/vrider sig med ett varv på ca 360 000 år — själva ellipsen roterar således) och så småningom kommer perihelium i stället att inträffa när norra halvklotet har sommar. Vilket kommer att leda till ombytta roller, dvs mildare vintrar och svalare somrar på södra halvklotet i stället.

Ännu en faktor i sammanhanget är att norra halvklotet mest består av land medan södra halvklotet mest består av vatten. Vatten har extremt hög värmekapacitivitet (också kallad specifik värmekapacitet), vilket innebär att det går åt mycket energi för att värma upp ett kg vatten 1°C — nämligen 4,18 kJ (enheten för värmekapacitivitet är således kJ/kg/°C, där kJ är energienheten kilojoule). Som jämförelse kan nämnas att järn har värmekapacitivitet 0,45 kJ/kg/°C och sand ca 0,8 kJ/kg/°C (beroende på vilken typ av sand det handlar om). Strömmande vatten (som Golfströmmen eller vattnet i vattenburna uppvärmningssystem) innehåller därför mycket energi per kg eller liter. Vid samma solinstrålning (kJ/m²) kommer således norra halvklotet att värmas upp betydligt mer (dvs bli varmare) än södra halvklotet (även om båda områdena absorberar lika mycket energi från solen). Norra och södra halvkloten är således inte symmetriska klimatmässigt. Detta, i kombination med faktorer som diskuterats ovan (jordaxelns lutning och sommar- och vinterperiodernas olika längder) har betydelse för klimatsystemet på jorden.

Även lokalt påverkas klimatet av stora vattenmassor. Kustområden har t ex jämnare klimat (milda vintrar och relativt svala somrar) än inlandsområden. Ett exempel på detta är Lissabon, där jag bor. Det blir aldrig under noll vintertid och somrarna blir aldrig så varma som i det inre av t ex Spanien. Atlantens vatten kyler sommartid och håller kvar värmen långt in i vintern. Det handlar ju om enorma vattenvolymer (tusentals kubikilometer).

Lite kuriosa (i pedagogikens namn): I yngre år höll jag på med segelflygning. Där gäller det att hitta termik, dvs luft som stiger (när solen skiner värms marken upp och värmer i sin tur upp luften som då stiger). På så sätt kan man vinna höjd och flyga långa sträckor (svenska rekordet som sattes 1997 är 101,6 mil!) och stanna uppe länge (i princip kan man hålla sig i luften så länge som det finns termik, dvs så länge som solen står något så när högt). Man letade då efter gamla grustag och liknande. Där steg det bra, eftersom marken var torr och därför blev varm snabbt. Flög man ut över en sjö fanns det aldrig någon termik, då vattnet inte hade värmts upp lika mycket (trots att sjön absorberat lika mycket energi per kvadratmeter som grustaget).

Läsaren har säkert noterat att när man äter en gryträtt så är det ofta tomaterna man bränner sig på (om sådana ingår). Detta beror på att tomater både är tunga och har hög värmekapacitivitet på grund av att de innehåller 95% vatten. Aluminiumfolie, i samband med matlagning, bränner man sig å andra sidan aldrig på, eftersom aluminium har låg värmekapacitivitet och folien dessutom är mycket tunn (dvs bara väger några gram).

Ovannämnda astronomiska perioder (cykler) kallas Milankovitchcykler, efter den serbiske astrofysikern Milutin Milankovitch (1879-1958).

De faktorer som diskuterats ovan har en periodicitet, dvs förändras regelbundet. Det finns ytterligare astronomiska faktorer som inte är periodiska och således inträffar slumpmässigt eller i varje fall oregelbundet. Solsystemet rör sig runt Vintergatans centrum med ca 250 km/s. Ibland kommer solsystemet in i stora, interstellära stoftmoln, vilka minskar solinstrålningen på jorden och samtidigt ökar solintensiteten (när dessa partiklar absorberas av solen). Detta har också potential att påverka vårt klimat. Passagen genom ett sådant stoftmoln kan ta 100 000 år. Simuleringar visar att en sådan passage kan sänka temperaturen på vår planet med 1°C.

Ännu en astronomisk faktor är s k Apolloasteroider. Dessa är asteroider, vars banor då och då korsar jordbanan. De har en diameter mellan 200 m och 10 km och då och då kommer en sådan himlakropp att kollidera med jorden. Sannolikhetsberäkningar visar att en kollision med en Apolloasteroid med diameter större än 1 km bör inträffa ca en gång på 250 000 år och en kollision med en asteroid med diameter större än 10 km ca en gång på 100 miljoner år. Det var en sådan kollision som inträffade för ca 65 miljoner år sedan (diskuteras i föregående artikel, dvs artikel 4), vilket orsakade att dinosaurierna dog ut. När en massiv asteroid träffar fast mark kastas ett enormt stoftmoln högt upp i atmosfären och blockerar solinstrålningen under 3-5 år, med dramatiska klimatförändringar som följd.

Slutligen har vi också effekter från supernovor (exploderande stjärnor), som inträffar "nära" vårt solsystem. En supernova på avstånd mellan 16 och 33 ljusår från oss kommer att ge ett ökat inflöde av kosmisk strålning under 1 000-10 000 år, vilket påverkar ozonskiktet. Detta i sin tur kommer att sänka temperaturen i stratosfären med 5-11°C och på jordytan med några tiondels grader (mer enligt vissa modeller). Sannolikhetsberäkningar visar att en sådan supernova inträffar en gång på 2 miljarder till 20 miljarder år, dvs supernovor är kanske inte det vi behöver oroa oss mest för. Å andra sidan kan det som är synnerligen osannolikt inträffa om en sekund — det är ju så sannolikheter fungerar. Så helt säkra kan vi aldrig vara.

Om flera eller alla dessa astronomiska effekter råkar samverka (vilket kommer att hända, men mycket sällan) kan klimatpåverkan bli dramatisk.

När det gäller solinstrålningen till markytan så påverkas denna (och därmed klimatet) både av moln och av atmosfärens sammansättning. Den senare har varierat under jordens historia, och beror i sin tur på klimatet. Även molnigheten påverkas av klimatet. Dvs vi har återkopplingar och därmed komplicerade reglersystem involverade i klimatmaskineriet.

En ytterligare faktor är jordens albedo. Denna är ett mått på hur stor del av solinstrålningen som reflekteras av jordytan (och därmed hur stor del som absorberas). En helt svart yta absorberar i princip 100% av instrålningen medan en helt vit yta reflekterar all inkommande strålning. I första fallet värms ytan upp maximalt. Givetvis påverkar detta klimatet. I städer smälter t ex snön snabbare än ute på landsbygden beroende på att snön i en större stad ganska snart täcks av mörk smuts som absorberar solljuset. En del av den globala uppvärmningen skulle kunna orsakas av minskande albedo hos vår planet, kanske på grund av miljöpåverkan och att stadsbebyggelse utbreder sig alltmer. Detta har knappast potential att förklara hela den uppvärmning vi observerar, men skulle kunna utgöra en delförklaring.

S k kosmisk strålning utgörs av atomära partiklar (protoner, neutrinos etc) som flödar in mot jorden utifrån rymden. Neutrinostrålningen kommer huvudsakligen från solen (bildes vid de fusionsprocesser som försiggår i solens inre) medan andra typer av kosmisk strålning har accelererats av starka elektromagnetiska fält i närheten av supernovor eller pulsarer eller andra speciella stellära objekt. Enstaka partiklar i den kosmiska strålningen kan ha enorma energier (långt utöver vad som kan åstadkommas i acceleratorer på jorden). När den primära kosmiska strålningen tränger in i atmosfären kolliderar den med atomer i denna och ger upphov till sekundärstrålning (myoner, elektroner, fotoner), vilken bombarderar jordytan (myoner kan tränga hundratals meter ner i marken). Intensiteten är ca en partikel per cm² per sekund. Inom atmosfärforskningen har det diskuterats huruvida den kosmiska strålningen kan påverka klimatet (genom att jonisera atomer i atmosfären och på så sätt öka molnbildningen). De flesta experter tycks vara överens om att den kosmiska strålningen inte har någon signifikant påverkan på klimatet. Undantaget är möjligen supernovautbrott (se ovan) i jordens närhet, där den kosmiska strålningens instensitet kan bli dramatiskt mycket större än normalt. Som tur är så är sådana händelser, som vi sett ovan, extremt ovanliga.

Exempel: Astronomiska faktorer tycks ha spelat en avgörande roll när det gäller Sahara. Ca 17 000 f Kr och bakåt var Saharaområdet en öken. Så småningom förvandlades Sahara till ett subtropiskt, fuktigt och bördigt landskap och förblev så under mer än 10 000 år. Ca 4 000 f Kr genomgick området en mycket snabb ökenfiering. Växtligheten torkade bort och det bördiga, finkorniga ytskiktet blåste bort och blottade sanden (som var mer grovkorning och därför inte lika vindkänslig) och återgick till samma ökentillstånd som 13 000 år tidigare. Astronomiska faktorer utgör en möjlig och trolig förklaring till den klimatförändring som 4 000 f Kr åter förvandlade Sahara till öken. Ca 7 000 f Kr var jordaxelns lutning 24,14° mot 23,44° idag och jordbanans perihelium (där jorden befinner sig närmast solen) inträffade i slutet av juli (i början av januari idag). En direkt effekt av detta var att sommartemperaturen ökade på hela Norra Halvklotet plus att den ljusa delen av sommardygnet blev längre på grund av jordaxelns större lutning. Förändringen av astronomiska faktorer sker långsamt och regelbundet. Trots detta förvandlades Sahara till öken snabbt. Genom olika simuleringar har man kunnat visa att att världshavet endast spelat en mindre roll i processen. Den exakta orsaken till de snabba förändringarna av Saharas klimat 4 000 f Kr är höljd i dunkel men antas bero på diverse återkopplande faktorer som förstärker och snabbar upp effekten av de långsamt varierande astronomiska faktorerna. En sak är i alla fall säker, mänskliga aktiviteter kan inte vara förklaringen till vare sig att Sahara runt 17 000 f Kr blev ett bördigt, grönskande område eller att Sahara 13 000 år senare snabbt förvandlades till öken. Exemplet visar att astronomiska faktorer dramatiskt kan påverka jordens klimat och landskap. Trots att de astromiska faktorerna varierar långsamt kan förändringar gå snabbt.

Att jag har uppehållit mig så ingående vid astronomiska faktorer beror på att dessa faktorer är de minst komplicerade. Och där jag dessutom är mer på min mammas gata. Speciellt de periodiska, astronomiska faktorerna måste givetvis inkluderas i en trovärdig klimatmodell. I den första klimatmodellen ovan finns både solinstrålning och jordbanans variationer inkluderade (solar och orbital variation). I de två nästa endast solinstrålningen.

En stor del av klimatdebatten handlar om huruvida den globala uppvärmningen är antropogen (människoorsakad) eller ej. Har människan liten påverkan på klimatet kan vi ju inte göra så mycket åt uppvärmningen, utan måste helt enkelt anpassa oss till de klimatförändringar som sker. Studiet av de astronomiska faktorerna utgör således ett viktigt led när det gäller att avgöra denna fråga.

Förutom de externa, astronomiska faktorerna innefattar klimatmaskineriet komplexa växelspel mellan olika klimatfaktorer på vår planet; världshav, atmosfär, kryosfär, moln, geologiska processer i jordens inre (t ex vulkaner) och geologiska faktorer på jordytan (t ex vittring/erosion av bergsområden etc). Detta nätverk av komplicerade och återkopplade växelverkningar är oerhört komplext. Vissa av dessa växelverkningar saknar vi exakta matematiska modeller för. När det gäller molnens betydelse för klimatet vet vi t ex, som påpekats flera gånger, väldigt lite, vilket erkänns av många ledande klimatexperter

 

Geologiska faktorer

Låt oss titta lite närmare på växelverkan mellan atmosfär och berggrund och världshav.

De geokemiska cyklerna för CO₂ (koldioxid). De rektangulära boxarna visar mängden CO₂ lagrad i de viktigaste reservoarerna. Pilarna indikerar årliga flöden mellan reservoarerna. Carbonate Rocks anger CO₂ bunden i berggrunden. Weathering (vittring), kopplad till pilen från Carbonate Rocks, anger den process där berggrunden avger lagrad CO₂ till atmosfären. Den motsatta processen, dvs att CO₂ i atmosfären absorberas av bergarter, äger också rum (jag har kompletterat figuren med detta — se också texten nedan). När vulkaniska berg bildas, absorberas nämligen CO₂ av berggrunden (och binds i form av karbonater).

Kvantiteter uttrycks i figuren i mol (1 mol CO₂ lika med 44 gram). Observera att 10²¹ mol CO₂ är lika med 4,4⋅10¹⁶ ton, dvs mer än 40 000 biljoner ton CO₂! (Källa: J. C. G. Walker, Evolution of the Atmosphere, Macmillan, New York, 1977)

Vi noterar att havet (Ocean) och berggrunden rymmer mycket, mycket mer CO₂ än atmosfären! Vulkaniska och sedimentära bergarter innehåller över 100 000 gånger så mycket CO₂ som atmosfären. Och världshavet innehåller knappt 100 gånger så mycket.

(Figuren ovan är som framgår från 1977. Den är avsedd att vara kvalitativ och inte kvantitativ. Kvantiterna har givetvis uppdaterats sedan 1977 (men även dagens siffror innehåller osäkerheter). Figuren är, trots att den har några år på nacken, intressant eftersom den utgör en bra sammanfattning av koldioxidkretsloppet. Jag hittade f ö en intressant diskussionstråd på Sceptical Science (som inte är klimatskeptisk utan snarare skeptisk gentemot klimatskeptiker) där man detaljerat diskuterar relationen mellan antropogen koldioxid och det totala koldioxidkretsloppet. Jag begär inte att läsaren skall ta del av hela tråden (som är mycket, mycket lång), men om man skummar lite så får man en god känsla för hur komplicerat allt är.

Beträffande koldioxiden, som är huvudpersonen i dagens klimatdrama, så deltar denna i ett synnerligen komplicerat växelspel (vilket framgår av figuren ovan), där CO₂ löses i världshavet men också avges från havet. Vissa geologiska processer binder stora mängder CO₂ i berggrunden i olika sorters karbonater (Carbonate Rocks i figuren) medan andra processer kan frigöra denna CO₂. Något som kan ge stora klimateffekter. I en artikel i Science den 28/12 2018 med rubriken "Rise of carbon dioxide-absorbing mountains in tropics may set thermostat for global climate" (Bildandet av koldioxidabsorberande berg i tropikerna kan ställa om termostatet för det globala klimatet) redogörs för nya rön som gjorts inom detta område.

I artikeln tar man Indonesien och Papua Nya Guinea som exempel. Dessa består av gammal vulkanisk berggrund från oceanbotten som pressats upp (veckats) vid kollisionen mellan tektoniska plattor (kontinentalplattor). När dessa bergformationer utsätts för häftiga, tropiska regn, reagerar de med CO₂ i atmosfären och lagrar denna i mineraler (karbonater). Detta gör att Indonesien med bara 2% av jordens areal står för 10% av den långsiktiga absorptionen av CO₂. Dessa berg, menar man i artikeln, kan förklara varför istäcken har bevarats i flera miljoner år. Forskarna har funnit att sådana tropiska, bergskapande kollisioner mellan kontintentalplattor sammanfaller med nästan alla av det halvdussin signifikanta glaciära perioder som inträffat under de senaste 500 miljoner åren. Andra geologiska processer (t ex vittring) kan sedan få den lagrade koldioxiden av avges tillbaka till atmosfären och därmed ge en period av uppvärmning. Artikeln avslutas med:

Det vackra med detta forskarteams modell, sade MacDonald i slutet av sitt föredrag, är att den inte bara förklarar varför istider startar utan också varför de upphör. En "hothouse Earth" (växthusjord) tycks vara planetens normaltillstånd (default state), förhärskande under tre fjärdedelar av de senaste 500 miljoner åren [fetstil tillagt av mig, dvs Krister]. En kollision [mellan kontinentalplattor] av Indonesientyp kan driva det globala klimatet mot en istid men endast för en tid. Berg eroderar och kontinenter driver. Och planeten värms upp igen.

Den sistnämnda typen av process har således mycket stor påverkan på klimatet och är inte på något sätt antropogen (människoorsakad). Här har vi alltså ett direkt bevis för att icke-antropogena effekter kan ge stora klimatförändringar (en istid måste rimligen räknas som en stor, dramatisk klimatförändring). Observera att man i artikeln säger att jordens normaltillstånd är att vara som ett växthus (hothouse)!

En ytterligare geologisk faktor är vulkaner, vilka vid större utbrott kan spy ut enorma mängder CO₂. Enligt vissa forskare kan ett stort vulkanutbrott ge minst 20 år av “mänsklig produktion” av koldioxid och andra “värmande gaser”. Vår planet har ca 1 500 landvulkaner och 900 000 vulkaner/hydrotermiska ventiler på havsbotten (de sistnämnda kan betraktas som ett slags heta undervattensgeysrar). Undervattensvulkaner etc avger inte bara gaser utan värmer också upp havsvattnet, och när temperaturen stiger avges CO₂ som finns lagrat där (varmt vatten kan inte lagra lika mycket CO₂-gas som kallt vatten).

Man vet att en del av den ökande CO₂-halten i atmosfären kommer från vulkaner, men man vet inte hur stor del. Problemet är att man inte genom mätningar kan skilja mellan CO₂ från vulkaner och antropogen CO₂ från fossila bränslen, eftersom dessa har precis samma isotopspektrum (båda saknar isotopen kol-14, eftersom i stort sett allt kol-14 har hunnit sönderfalla). Annars hade det varit lätt att avgöra hur stort människans bidrag är.

Eftersom vi inte genom direkta mätningar kan avgöra hur stor del av ökningen av atmosfärens koldioxidhalt som härrör från mänskliga utsläpp, måste man man genom andra metoder försöka bestämma detta. Därför är det viktigt att undersöka hur mycket koldioxid som släpps ut från vulkaner årligen. Den gängse, allmänt accepterade uppfattningen, har varit att vulkanernas bidrag till atmosfärens ökande CO₂ är försumbart (vilket lett till slutsatsen att människans bidrag är betydelsefullt). Ett relativt litet antal direkta mätningar har gjorts av vulkaners utsläpp. Gerlach gjorde t ex under 1990-talet mätningar på 7 aktiva landvulkaner (utav 1 500) och 3 aktiva hydrotermiska ventiler (utav 900 000). Utifrån detta fåtal mätningar har man sedan försökt uppskatta vad alla världens vulkaner och hydrotermiska ventiler släpper ut. En tveksam approach, som vi strax skall se. Här finns stor risk att man gör dessa uppskattningar (kanske omedvetet) så att den mänskliga påverkan på klimatet blir så stor som möjligt. IPCC har ju som uppdrag att undersöka människans bidrag till den globala uppvärmningen och skulle man komma fram till att den antropogena påverkan är försumbar, ja då har man ju avskaffat sig själv.

Största delen av atmosfärens CO₂ kommer från andra källor än människan. Därom tycks forskarna vara överens. Något som inte varit känt tidigare är att även vulkaner som inte har utbrott kan avge stora mängder CO₂ till atmosfären, vilket ställer till ytterligare problem vid klimatmodelleringar (här hittar läsaren en artikel med många underlänkar, vilken diskuterar vulkanernas roll i klimatsammanhang).

I Reykjavík Grapevine hittade jag en artikel med rubrik "No, Katla is not about to erupt" (formuleringen kommer sig av att det i England spridits rykten om att Katlavulkanen på Island när som helst kan explodera, vilket gjort att färre engelsmän valt att turista där). Enligt artikeln har man upptäckt att denna vulkan är en viktig, global källa till atmosfärisk koldioxid, trots att man tidigare trott att Katla endast släppte ut försumbara volymer av denna gas. Man skriver:

Ytterst få vulkaner som är täckta av glaciärer har undersökts beträffande CO₂-utsläpp, antagligen för att de är svåra att komma åt och ofta saknar uppenbara utsläppsventiler. Genom precisionsmätningar från luftburna instrument och atmosfärisk dispersionsmodellering visar vi att Katla, en mycket farlig subglacial vulkan, som hade sitt senaste utbrott för 100 år sedan, är en av de största CO₂-källorna på jorden och släppper ut upp till 4% av de totala, globala utsläppen av denna gas från vulkaner som inte har utbrott (from nonerupting volcanoes). Detta är signifikant i contexten av en ökande medvetenhet om att naturliga CO₂-källor måste kvantifieras mer exakt vid klimatuppskattningar, och vi rekommenderar att man snabbt inleder undersökningar av andra subglaciala vulkaner runt vår planet (klicka här för att läsa originalartikeln i Geophysical Research Letters).

NASA håller just nu på med ett projekt med högupplösta CO₂-mätningar från satellit. Där planerar man att försöka avgöra hur många geologiska CO₂-källor som finns på jorden i ett givet ögonblick, vilket kommer att ge klimatforskarna mer kunskap om landvulkanernas bidrag till CO₂. Det är tveksamt om dessa mätningar kommer att ge en korrekt uppskattning av de 900 000 CO₂-källorna på havsbotten.

Som läsaren antagligen redan har insett vid det här laget så är klimatmaskineriet oerhört komplicerat (och därför oerhört svårt att förutsäga). Som vi konstaterat ovan så spyr både aktiva och vilande vulkaner ut stora kvantiteter CO₂ och bidrar därmed till den globala uppvärmningen. Men vulkaner påverkar också temperaturen på ett annat sätt. Ett stort vulkanutbrott kan injicera miljontals ton av solblockerande partiklar i atmosfären (i gaserna från vulkaner finns stora kvantiteter svavel, vilket reagerar med vatten och bildar reflekterande partiklar i form av sulfater). När dessa partiklar når högt upp i atmosfären kan jorden kylas ner under upp till 5 år, vilket kan äventyra spannmålsskördar och åstadkomma år utan någon egentlig sommar. 1991 hade vulkanen Mount Pinatubo på Filippinerna utbrott, vilket ledde till att den globala temperaturen sjönk med 0,5°C.

Som om detta inte vore nog så redovisar man i en artikel i Science (19/8 2021) nya rön, vilka visar att den ökande mängden växthusgaser kan leda till att de solblockerande partiklar som bildas vid stora vulkanutbrott stiger ännu högre i atmosfären och därmed kommer att blockera solen ännu mer effektivt. Dvs växthusgaserna, som ökar den globala temperaturen, kan samtidigt leda till den motsatta effekten i samband med vulkanutbrott, dvs till nedkylning.

En kritisk läsare menade att det är fel att blanda in vulkaner, erosion och andra geologiska processer i dagens klimatdebatt. Denne hävdar att sådana processer kan påverka koldioxidhalten och därmed temperaturen på lång sikt men inte förklara den snabba temperaturstegring vi ser idag. Allmänt anses att avkylning genom storskalig bergveckning (eller andra vulkaniska aktiviteter) kräver 1-2 miljoner år innan den avkylande effekten når sitt maximum. Frågan är då hur snabbt motsvarande uppvärmning kan gå.

När nya bergformationer bildas och det sedan regnar på dessa, så sker kemiska reaktioner, varvid koldioxiden i regndropparna reagerar med de nybildade bergarterna och bildar mineraler (karbonater). Genom erosionsprocesser kommer dessa mineraler sedan att föras ut i världshavet. Dvs den koldioxid som vid bergveckning tas från atmosfären, hamnar i slutändan i havet. Här finns en starkt återkopplande faktor, eftersom om havet värms upp (av något skäl), så kommer havet att avge koldioxid (eftersom ju varmare vattnet är, desto mindre koldioxid kan vara löst i vattnet). Dvs även om avkylningen enligt ovan, tar 1-2 miljoner år, så kan det inte uteslutas att uppvärmningen kan gå mycket fortare. Vi har ovan sett att det finns många naturliga faktorer som kan påverka klimatet (astronomiska etc), dvs om atmosfären börjar bli varmare (av något naturligt skäl), avger havet koldioxid i takt med denna temperaturstegring, vilket i sin tur ger en ytterligare temperaturstegring, Detta gör att havet avger ännu mer koldioxid, etc. Denna återkoppling skulle kunna göra att uppvärmingen går dramatiskt mycket snabbare än avkylningen. Observera att om detta scenario stämmer, så skulle vi observera både ökande koldioxidhalt och ökande global temperatur. Vilket är precis vad vi observerar. Skillnaden är att i detta scenario så kommer den ökande koldioxidhalten inte enbart från mänskliga utsläpp utan världshavet kommer att vara en viktig faktor här (kanske den dominerande). Jag säger inte att detta är hela förklaringen till den globala uppvärmningen. Det jag säger är att den effekt jag beskrivit skulle kunna förklara en del av den globala uppvärmningen, ja kanske till och med en så stor del, så att även om människan helt slutar med att släppa ut koldioxid så kommer det inte att göra någon märkbar skillnad. Huruvida den kritiske läsarens invändning är giltig eller ej menar jag därför vara en öppen fråga.

I förlängningen av detta hävdar vissa klimatalarmister att det aldrig någonsin tidigare i jordens historia förekommit en lika snabb temperaturstegring (och ökninga av koldioxidhalten) som vad vi ser idag. I del 4 (Att tänja på sanningen en aning) diskuteras detta med tidsupplösningen hos mätningar av temperaturer, koldioxidhalt etc långt bakåt i tiden. Ofta ligger tidsupplösningen på flera hundra år eller t o m 1000 år, dvs det kanske ligger 300 år eller mer mellan mätpunkterna. Hur temperaturen varierat mellan dessa mätpunkter vet vi inte. Det kan mycket väl ha förekommit lika snabba eller ännu snabbare variationer då än vad vi ser idag (den nuvarande temperaturstegringen har ju bara varat i 150 år). Ja, det inte bara kan ha förekommit, det är snarare troligt att så varit fallet.

Ovan har jag visat att vår kunskap om hur mycket av atmosfärens koldioxid som kommer från vulkaner är mycket ofullständig. När det gäller berggrunden (bergveckning och vittring) så framgår av den figur ovan (Källa: J. C. G. Walker), som visar de geokemiska cyklerna (första figuren efter kapitelrubriken "Geologiska faktorer"), att bergrunden innehåller oerhört stora mängder koldioxid (100 000 gånger så mycket som atmosfären). Dvs även om vittringen av ett bergmassiv (varvid koldioxid avges) kan ta lång tid, så kan det ändå handla om stora mängder koldioxid per år. Detta, i kombination med att människans bidrag till atmosfärens koldioxidtillförsel är relativt litet (3%), skulle kunna innebära att geologiskt producerad koldioxid utgör en signifikant faktor i den nuvarande temperaturökningen. Jag säger inte att det är så utan att det kan vara så. Ovan för jag ett allmänt resonemang om klimatmodeller och i detta sammanhang är det synnerligen relevant att också ta upp geologiska processer, vilka de facto har stor påverkan på jordens långsiktiga klimat (och eventuellt också kan påverka kortsiktigt).

Sammanfattningvis kan man konstatera att osäkerheten när det gäller vulkaners och andra geologiska processers roll i CO₂-balansen gör att våra klimatmodeller blir mycket osäkra. När NASA är klara med sina mätningar och man kanske gjort ytterligare noggranna mätningar av vulkanisk aktivitet på havsbotten, kommer vi att få en betydligt bättre uppfattning av hur vulkaner påverkar våra klimatmodeller. I väntan på detta bör man vara försiktig i sina slutsatser.

 

Världshavet

(För en fullständig förklaring till varför jorden har de strömsystem den har, måste man titta på jordens vindsystem. För en närmare förklaring av dessa vindsystem klicka här. Den seriöst intresserade läsaren uppmanas läsa denna artikel innan vederbörande går vidare)

Atmosfärens samspel med världshavet är en annan viktig faktor i "klimatmaskinen". Värmeenergi och kemikalier utbyts mellan atmosfär och hav. Och även mellan land/havsbotten och hav. CO₂ kan både lösas i havsvattnet och absorberas av växtplankton. De stora havsströmsystemen transporterar dessutom enorma mängder värme och påverkar därmed klimatet i hög grad. Och då inte bara lokalt utan även globalt.

Ju kallare vatten är desto mer koldioxid kan det lagra, dvs när vatten värms upp avges koldioxid och vice versa. Att vattnet avger koldioxid när det värms upp kallas termisk avgasning Enligt vissa forskare så skulle termisk avgasning kunna leda till att klimatet "skenar iväg" i en ond spiral. Uppvärmningen gör att havet avger koldioxid som ökar på uppvärmningen som i sin tur får havet att avge ännu mer koldioxid. Osv. Andra forskare menar att effekten av den termiska avgasningen är för liten för att få klimatet att skena iväg.

Golfströmsystemet eller som det också kallas, Nordatlantiska Strömmen eller Nordatlantiska Driften. Det man kallar Golfströmmen utgör endast en liten del av hela strömsystemet (den del som går in i Mexikanska Golfen och sedan går norrut längs Floridas ostkust. Ibland får Golfströmmen beteckna hela systemet (kanske för att det är lättare att säga) och i den följande texten betyder Golfströmmen i allmänhet hela systemet (av sammanhanget framgår vad som avses).

Under mina studier i oceanografi i Göteborg läste jag en intressant 60-poängskurs om Golfströmmen, eller som den egentligen heter, Nordatlantiska Strömmen. Den utgörs av en strömvirvel (vortex) som roterar medurs på grund av Corioliskraften. Denna kraft orsakas av jordrotationen — på norra (södra) halvklotet är Corioliskraften riktad 90° till höger (vänster) om hastigheten, dvs strömmande vatten kommer att böja av åt höger på norra halvklotet (och åt vänster på södra). Se bild ovan. Corioliskraften är latutudberoende och är noll på ekvatorn och ökar sedan när man går mot polerna. Själva strömvirveln kan delas upp i Norra Ekvatorialströmmen, Golfströmmen (den del av strömsystemet som går in i Mexikanska Golfen), Nordatlantiska Strömmen och Portugalströmmen. Utanför Florida, där strömmen är som smalast är farten som störst (3-5 knop). Golfströmmen är i själva verket en jetström, precis som de jetströmmar som utnyttjas av flyget när man flyger från USA till Europa (som jag nämnt i artikel 3 så är meteorologins och oceanografins ekvationer grundläggande desamma). I norr grenar strömsystemet upp sig. En del böjs av mot Island/Grönland. En annan del går förbi Färöarna och upp längs norska västkusten medan en tredje del går genom Engelska Kanalen in i Nordsjön. De två senare delarna av strömsystemet ger Skandinavien ett mycket milt klimat i förhållande till den nordliga latituden. Den fjärde delen böjer av söderut och går längs Spanien och Portugal tills den övergår i Norra Ekvatorialströmmen (cirkeln är därmed sluten). Längst Portugal är strömmen som bredast och farten är 0,3 knop eller mindre.

Den intresserade läsaren kanske undrar varför strömvirvlen inte är symmetrisk, dvs varför strömmen inte har samma hastighet och bredd utanför Florida som utanför Portugal. Förklaringen till detta visar sig vara Corioliskraftens variation med latituden. Denna kraft är nämligen noll på ekvatorn och ökar sedan när man avlägsnar sig från ekvatorn för att nå sitt maximum vid polerna. Det är således Coriliskraftens latitudsvariation som ger strömsystemets asymmetri. Hade Corioliskraften varit densamma överallt hade Golfströmsystemet (och motsvarande andra strömsystem) varit helt symmetriskt.

Intuitivt skulle man tro att om Golfströmmens fart ökar så skulle det bli varmare i Skandinavien. I själva verket är det tvärtom. Om man räknar på detta, så finner man nämligen att "strömvirveln" dras ihop när farten ökar. Därmed kommer i stället mindre varmvatten upp till Skandinavien och det blir kallare där.

Världshavets stora strömsystem. Klicka här för en mer högupplöst karta (expandera webbläsarens fönster för att se hela kartan)! Observera att mellan norra och södra ekvatorialströmmarna i Atlanten och Stilla Havet går ekvatoriella motströmmar! På engelska; counter currents. (Källa: Vlaams Instituut voor de Zee, Ocean Circulation)

I Sydatlanten har vi ett motsvarande jetströmsystem, där rotationen är moturs. Söder om ekvatorn är nämligen Corioliskraften riktad 90° till vänster om hastigheten, varför strömmande vatten böjer av åt vänster. Corioliskraften är, som nämnts ovan, noll på ekvatorn och maximal vid polerna. Denna kraft har en avgörande betydelse både för jordens vindsystem och för världshavets strömsystem. och därmed också för jordens vädersystem och klimat.

I Stilla Havet har vi liknande jetströmsystem som i Atlanten. Och även i Indiska Oceanen. På grund av omgivande landmassor och speciella vindsystem (t ex monsunen i Indiska Oceanen) kommer strömsystemen i Pacific och Indiska Oceanen att skilja sig något från systemen i Atlanten. Norra Stilla Havets motsvarighet till Golfströmmen går under namnet Kuroshioströmmen.

Det hela kompliceras ytterligare av att vi har olika, mycket komplexa, strömsystem i djuphavet, vilka transporterar både värmenergi och salter och gaser och således bl a påverkar yttemperaturen i havet (där sedan havsytan i sin tur utbyter värme och gaser och kemikalier med atmosfären). Cirkulationen i djuphavet styrs av att vatten med högre densitet tränger undan vatten med lägre densitet och sjunker nedåt. Vattnets densitet bestäms av temperatur och salthalt (salinitet). Densiteten ökar med sjunkande temperatur och ökande salthalt. Strömsystemen i djuphavet påverkas, precis som ytströmmarna, av den tidigare nämnda Corioliskraften.

Bilden visar djupströmmarna i Atlanten. De omgivande kontinenterna är ritade som rektanglar. Längst till vänster (längst norrut) har vi Grönland och Island och längst till höger Antarktis. På ytan ser vi Golfströmsystemet och andra ytströmmar i Atlanten. Vi ser också hur kallt ytvatten från Grönland sjunker ned (på grund av sin högre densitet) och långsamt rinner söderut mot ekvatorn. Vid Antarktis har vi motsvarande fenomen. Där är vattnet ännu kallare och saltare och när det sjunker ned till botten så rör det sig norrut under vattnet från Arktis. Rörelsen är mycket långsam och det tar decennier för vattnet att nå ekvatorn (vissa strömsystem i djuphavet är så långsamma att det kan ta tusen år för vattnet att fullborda ett kretslopp). Det sjunker också ned mindre salt och mindre kallt vatten längre ut från den antarktiska kontinenten. Detta rör sig, som framgår av bilden, ovanpå det kalla vattnet från Arktis, eftersom densiteten är mindre. (Källa: Günther Dietrich, General Oceanography 1966)

Öppningen mellan Europa och Afrika ovan är givetvis Gibraltar Sund. Från Medelhavet rinner det ut vatten som visserligen är ganska varmt men som har mycket hög salinitet. Detta vatten (som kallas Mediterranean Overflow Water) sjunker därför ned till 1000-1500 meters djup, där det bildar en tunga av salt och ganska varmt vatten, som trängar långt ut i Atlanten.

Strömmar kan vara vinddrivna, dvs drivas av vindens friktion mot vattenytan. När ytskiktet börjar röra på sig drar detta med sig underliggande vattenskikt, vilka i sin tur drar med sig ännu djupare liggande skikt. Ytskiktet rör sig, på grund av Corioliskraften, 45° till höger om vindriktningen (på norra halvklotet och till vänster på södra). Ju djupare man kommer desto mer vrider sig strömmen åt höger (åt vänster på södra halvklotet) och desto lägre blir farten. På ett visst djup (ca 10-300 m, kallat Ekmandjupet) rör sig vattnet åt motsatta hållet mot vinden. Ekmandjupet beror på latituden (minskar när latituden ökar, dvs när man rör sig bort från ekvatorn) och vindhastigheten (ökar med ökande vindstyrka). Hastighetsvektorerna hos strömmen kommer, genom Corioliskraftens inverkan, att bilda en spiral (se bilden nedan), kallad Ekmanspiralen. Spiralen vrider sig åt höger på norra halvklotet (och tvärtom på södra). Medelvärdet (om man integrerar över hela vattenpelaren) blir att vattnet rör sig 90° åt höger (vänster på söda halvklotet) relativt vinden. Vinddrivna strömmar transporterar således vatten som rör sig 90° till höger om vinden (på norra halvklotet) medan strömmens ytvatten rör sig 45° till höger om vinden.

Ekmanspiralen på norra halvklotet (på södra halvklotet vrider sig spiralen åt vänster i stället). Pilarna anger strömmens hastighetsvektorer (vilka anger hastighetens storlek och riktning) på olika djup (hastigheten är proportionell mot längden av respektive pil). Vi ser här att ytvattnet rör sig 45° till höger om vindriktningen (pga Corioliskraften). På Ekmandjupet rör sig vattnet i motsatta riktningen mot vinden. Medelvärdet över hela vattenpelaren blir att vattnet rör sig 90° till höger om vindriktningen.

En ytterligare mekanism som kan driva strömmar är när kallare och/eller saltare vatten sjunker ned mot botten på grund av sin högre densitet (som beskrivits ovan). Detta drar då med sig vatten (lägesenergi blir till rörelseenergi) och kan driva ett strömsystem (det är samma princip som ett vattenfall, men här "faller" inte vattnet omgivet av luft utan av vatten med lägre densitet). Sådana strömmar kallas termohalina (drivna av temperatur och salthalt). De djuphavsströmmar som diskuterats ovan är av denna typ. Även ytströmmar kan drivas termohalint. Nordatlantiska strömmen (Golfströmsystemet) är t ex till 80% vinddriven (bl a genom passadvindarna och de västliga vindarna över Nordatlanten) och till 20% termohalin (när Nordatlantiska strömmen når höga latituder kyls den av, plus att strömmen har högre salthalt än det omgivande vattnet i Nordatlanten, och en del av vattnet sjunker då ned i djupare liggande vattenskikt, vilket bidrar till att driva strömmen).

När vatten sjunker ned från ytan tränger detta ofta bort det djupvatten som finns där, vilket då väller upp mot ytan. Genom oceanernas stora, komplexa strömsystem (både på ytan och i djuphavet) transporteras värme och salter och gaser, vilket påverkar klimatet i hög grad. Läsaren inser säkert, utifrån genomgången ovan, att världshavets totala strömsystem är oerhört komplext och svårt att modellera (även om vi hade full kunskap om detta system — vilket vi definitivt inte har).

Hur komplicerat allt är och hur svårförutsägbart klimatet är visas av helt nya rön när det gäller havets förmåga att fånga in CO₂ från atmosfären. Dessa redovisas i en artikel i Ny Teknik (13/4 2020) med titel, "Haven absorberar dubbelt så mycket koldioxid som vi trott". Man skriver:

En god andel av atmosfärens koldioxid fångas upp av världshaven i en process som kallas den biologiska pumpen [till detta tillkommer, som nämnts ovan, att koldioxid också löses kemiskt i havet — Kristers kommentar]. Cykeln drivs främst av fytoplankton. Det är växtplankton eller planktonalger i de övre vattenlagren som använder fotosyntes. De representerar 1 procent av jordens samlade biomassa och utgör ofta basen i näringskedjan.

Som på land förbrukar deras fotosyntes koldioxid, med syre som biprodukt. Fytoplankton äts av zooplankton som slukas av andra djur, och när organismerna dör så tar de med sig koldioxiden ner till havsbottnen. Det finns uppskattningar kring att 38 procent av koldioxidutsläppen kopplade till mänsklig aktivitet under de senaste 200 årens har slukats upp av haven. Men nu hävdar forskare att vetenskapen har underskattat havens kapacitet.

----------------

Forskarteamet kunde konstatera att dubbelt så mycket kol sjunker till bottnen jämfört med vad man tidigare har trott.

Resultatet har tvingat forskarna att göra om sina modeller kring processen, och slutsatsen är att haven absorberar dubbelt så mycket av atmosfärens koldioxid jämfört med den tidigare rådande uppfattningen.

Man har således inte upptäckt att havet kan absorbera 0,2 procent mer CO₂ utan man har upptäckt att havet kan absorbera 100 PROCENT MER CO₂ (dubbelt)!!! Detta innebär rimligen att de klimatmodeller som utgått från det tidigare värdet har stora fel i sina förutsägelser. Alltså bör man vara försiktig när man uttalar sig om klimatet och man bör inte, utifrån osäkra klimatmodeller, vidtaga drastiska åtgärder som kanske helt i onödan åstadkommer stora negativa effekter för mänskligheten.

Det är, som framkommit ovan, mängder av faktorer som påverkar klimatet i en komplicerad härva av orsak och verkan. Utrymmet tillåter inte att vi går ytterligare in på det komplexa växelspelet i detalj. Vi har i tidigare artiklar diskuterat problemet med simuleringar och att lösa de komplexa differentialekvationer som beskriver dessa processer. Det tycks ganska uppenbart, utifrån ovanstående, att klimatet inte uteslutande påverkas av människan utan att det finns andra faktorer som (åtminstone långsiktigt) har betydligt större påverkan (det är bara att titta på hur temperatur etc varierat under jordens geologiska historia — vilket diskuterats i artikel 4 i denna serie). Vi inser också svårigheten att göra långsiktiga simuleringar av så komplexa processer, där vi dessutom inte har full kunskap om alla de inblandade pusselbitarna. Det är detta som jag försöker förmedla till läsaren. Så enkelt som allt framställs i den vulgära klimatdebatten i media och av "klimatkyrkans" företrädare är det definitivt inte!

 

Skrämseltaktik och nyanseringar

I klimatdiskussionen finns, som påpekats och visats i tidigare artiklar, inte bara vetenskapliga analyser utan också ideologi och ren och skär skrämselpropaganda. Man redovisar observationer som tycks skrämmande, och skyller i princip allting på människans utsläpp av CO₂, men redovisar sällan eller aldrig att det finns seriösa forskare som inte håller med om dessa mardrömsscenarios. Och som menar att det finns fler faktorer än människans utsläpp som på ett avgörande sätt påverkar klimatet. I stället fryses dessa forskare ofta ut och avfärdas som klimatförnekare, köpta av oljebolagen eller nazister. Inte så konstruktivt kanske.

Centrala Chile har under de senaste 10 åren drabbats av ihållande torka med 30% mindre nederbörd än normalt. Detta har lett till vattenbrist och att mer än 100 000 boskap har dött. Även i Kalifornien har man haft en liknande period av torka. Sådana här händelser framställs i tidningsartiklar som bevis på att katastrofen närmar sig och att allt är människans fel. I december 2019 fanns i Science en artikel med rubrik "A warning from ancient tree rings: The Americas are prone to catastrophic, simultaneous droughts".

Genom att analysera årsringar från träd har forskarna, enligt artikeln, funnit bevis för att sådana torkperioder uppträder regelbundet och att torrperioderna i Syd- och Nordamerika inträffat samtidigt. Mellan år 800 och år 1600 har megatorkor inträffat över halvkloten många gånger. Drivkraften bakom dessa torrperioder tycks vara en kombination av en onormalt varm Nordatlanten, små ökningar av den globala temperaturen orsakad av faktorer som en ökande solintensitet och speciellt, La Niña. Artikeln avslutas med:

Hur illa torkan i Chile än är så kan den inte kallas för en megatorka om man jämför med de medeltida torrperioderna, vilka varade längre och var mer allvarliga.

Ett ytterligare del av katastrofscenariot är att den ökande koldioxidhalten leder till en försurning i havet. Detta är helt korrekt och handlar om ren kemi. Försurningen påstås att i sin tur orsaka problem för livet i havet. En artikel i Science (8/1 2020) visar att det är mer komplicerat än så. Man nämner där att marinbiologer under det senaste decenniet publicerat ett antal studier där man varnar för att människans koldioxidutsläpp kan orsaka alarmerande förändringar i tropiska korallfiskars beteende; bl a förändra deras syn, göra dem hyperaktiva och mer våghalsiga, vilket får dem att attraheras av rovfiskar i stället för att repelleras. Detta skulle kunna få beståndet av dessa fiskar att drastiskt minska. Men:

...i en artikel i Nature, [Science citerar således en artikel i Nature] publicerad idag, utmanar forskare från Australien, Kanada, Norge och Sverige ett antal av dessa påståenden. Under ett stort 3-årsprojekt, där man studerade 6 fiskarter, kunde man inte reproducera tre allmänt rapporterade beteendeeffekter av oceanförsurningen. Forskarteamet noterar att många av de ursprungliga studierna kom från samma, relativt begränsade grupp av forskare och involverade mycket begränsade urval. Detta och andra "metodologiska och analytiska svagheter" kan ha lett till att den ursprungliga studien gått vilse, säger man.

Media och klimatalarmister har en uppenbar tendens att endast rapportera nya katastrofscenarion men sällan eller aldrig när dessa scenarion eventuellt motbevisas eller modifieras. Tyvärr! Under senaste månaderna har det dock svängt i vissa media, vilket är positivt (även för klimatet). Det är ju sanningen, och inte ensidig propaganda, som hjälper oss att lösa problem.

Ett annat vanligt påstående är att den globala uppvärmningen orsakar väderkatastrofer. Orkanerna är värre idag, översvämningarna fler etc, etc. I sitt tal i FN sade Greta Thunberg att "människor lider, människor dör..." som följd av klimatproblemet. Och visst är det sant att människor lider och människor dör på grund av väderrelaterade händelser. Men, klimat och väder är inte samma sak. Människor har i alla tider lidit och dött av väderhändelser. Frågan är om fler dör idag av detta skäl än förr och huruvida dessa väderhändelser är relaterade till klimatet eller om det handlar om normala statistiska variationer (väder är normalfördelat och vissa sällsynta stormar är mycket värre än andra — det är så statistik fungerar). Expressen hade en intressant artikel om detta (16/10 2019). Författaren till artikeln, Bjart Holtsmark från Norges statistiska centralbyrå, tar inte ställning till i vilken utsträckning dagens väderkatastrofer är relaterade till den globala uppvärmningen eller ej. Han konstaterar bara att färre människor dör idag av väderrelaterade katastrofter än tidigare. Jag saxar lite:

Av diagrammet framgår att antalet väderrelaterade dödsfall per miljon individer minskat dramatiskt sedan 1930-talet. (CRED)

Statistik från de senaste 120 åren visar att färre och färre dör i väderrelaterade naturkatastrofer. Under det nuvarande decenniet är siffrorna hittills särskilt låga, skriver Bjart Holtsmark från Norges statistiska centralbyrå.

Centre for research on the epidemiology of disasters (CRED) vid Université Catholique de Louvain sammanställer årlig statistik över antalet dödade i naturkatastrofer, en statistik som går tillbaka till år 1900. Denna typ av statistik är naturligtvis föremål för osäkerhet. Men den viktigaste källan till osäkerhet är förmodligen först och främst en underrapportering av antalet inträffade dödsfall.

Hursomhelst är det tydligt att stormar under förra seklet tog många liv, särskilt under perioden 1920–70, då det enligt CRED-statistiken i genomsnitt var 330 000 dödsfall i väderrelaterade händelser per år. Torka i Sovjetunionen och Kina på 1920-talet krävde mer än 4 miljoner liv. När floden Yangtze svämmade över 1931 dog 3,3 miljoner människor och 100 miljoner blev hemlösa. Torkan i Indien 1965-67 och cyklonen över Ganges-deltat 1970 resulterade i 1,5 miljoner respektive 500 000 dödsfall.

Man bör också ta hänsyn till att befolkningsökningen innebär att många fler människor nu utsätts än tidigare när stormen kommer. År 2018 fanns det cirka 7,6 miljarder människor på planeten, jämfört med 1,6 miljarder vid förra sekelskiftet. Och under första hälften av förra seklet var det i genomsnitt 153 dödsfall per år per miljon invånare. Under andra hälften hade siffran sjunkit till 32, och hittills under det nuvarande decenniet har siffran sjunkit ytterligare — till 2

Artikelförfattaren poängterar avslutningsvis att "fortsatt tillväxt i välstånd i världens fattiga regioner är troligtvis viktigt" när det gäller att skydda människor mot naturkatastrofer.

En faktor i ekvationen är således befolkningsökningen. I Bangladesh, vars befolkning vuxit dramatiskt under 1900-talet, bosätter sig människor i det bördiga men låglänta deltaområdet till Ganges och andra stora floder (eftersom det inte finns plats någon annanstans). Sådana områden är visserligen oerhört bördiga men när monsunregnen kommer behövs inte mycket för att det skall bli svåra översvämningar och därmed många dödsoffer (i Holstmarks artikel citerad ovan ges några exempel). Att människor riskerar sina liv genom att bosätta sig på "fel" ställen har inget med en människoorsakad global uppvärmning att göra. Monsunen är ett naturfenomen som funnits sedan urminnes tider. Det har alltid dött människor i Bangladesh och liknande områden. En stor del av offren idag beror, som Holtsmark skriver, på växande befolkningar och att fler bosätter sig där de inte borde bosätta sig. Att hjälpa människor ur fattigdom leder både till att befolkningsökningen minskar och att man kan bygga hus etc som klarar även svåra väderförhållanden.

Ett exempel på detta är jordbävningen som 2010 drabbade Haiti och Dominikanska Republiken. Dessa två länder delar ön Hispaniola i två delar. Haiti är ett av världens fattigaste länder medan Dominikanska Republiken, genom sin utvecklade turistnäring, har betydligt högre levnadsstandard. Haiti drabbades fruktansvärt, bl a beroende på att byggnader där är så dåligt konstruerade. Antalet dödsoffer på Haiti kan ligga så högt som 212 000. Dominikanska Republiken klarade sig betydligt bättre och skadorna blev mycket mindre. Nu kan ju sådana här skillnader bero på exakt var ett jordskalv har sitt epicentrum, men rent allmänt så vet vi att utvecklade länder klarar sig mycket bättre både vid jordbävningar och extrema väderhändelser. Alltså är det viktigt att hjälpa fattiga länder att utvecklas ekonomiskt. Att enbart varna för en kommande klimatkatastrof och glömma bort att det också finns andra problem att lösa, är inte optimalt. Och dessutom ett svek mot jordens fattiga. Vi har inte bara ansvar för kommande generationer utan också för de människor som lever idag.

 

Och orkanerna blir bara fler och värre på grund av den globala uppvärmningen — eller?

Klicka här för att se en tabell som visar hur IPCC ser på det som sägs i de följande två avsnitten.

När man under längre tidsperioder skall jämföra skadeverkningarna av orkaner (hurricanes, cyclones, typhones — namnet varierar i olika delar av världen) uttryckta som en kostnad, måste man ta hänsyn till faktorer som ett förändrat penningvärde, förändringar i befolkningstäthet och bebyggelse, kvalitet/hållfasthet hos byggnader etc. Robert Pielke Jr, som i grunden är statsvetare, är professor vid University of Colorado Boulder men också mångsysslare och egenföretagare och studerar bl a vetenskapens politisering (högaktuellt i samband med den globala uppvärmningen), naturkatastrofer förr och nu och många andra ämnen. Pielke Jr är en flitig skribent och en av de mest citerade forskarna när det gäller den globala uppvärmningen. Han har en mycket aktiv hemsida (The Honest Broker by Roger Pielke Jr.), där han diskuterar aktuella ämnen (delar av sidan är betalsajt). I en av sina artiklar (Normalized Hurricane Losses in the United States, 1900 to 2021) har han undersökt kostnaderna för ett antal orkaner (för återuppbyggnad av hus, elnät, infrastruktur etc) från 1900-talets början fram till 2021. Artikeln är del 3 i en serie artiklar. Att bara jämföra kostnaderna rakt av är givetvis helt meningslöst. Det blir ungefär som att jämföra bensinpriser mellan 1950 (ca 50 öre/l) och idag (ca 20 kr/l). Givetvis måste man vid sådana jämförelser ta hänsyn till kostnadsläget 1950 och 2021 (dvs använda de tabeller för konsumentprisindex som finns). 1950 tjänade t ex en lantarbetare 250 kr/mån plus mat och husrum (jämför detta med en normal inkomst idag). På samma sätt måste man, vid uppskattningar av kostnader för naturkatastrofer, ta hänsyn till prisindex. Men detta räcker inte. Man måste också ta hänsyn till ökande folkmängd och ökad bebyggelse, vilken kanske dessutom byggs i strandnära områden (och därmed är mer utsatt för orkaners verkningar). Plus ett antal ytterligare faktorer (t ex att bättre byggda hus står emot starka vindar och översvämningar bättre).

Att räkna fram hur ökande bebyggelse, folkmängd etc påverkar skadekostnaderna vid en orkan är komplicerat och ganska osäkert. Betydligt enklare, om man vill normalisera skadekostnaderna, är att använda ett lands BNP (bruttonationalprodukt) som mått. Dvs man tittar på hur stor andel av den aktuella BNP som skadekostnaderna utgör. BNP är ju ett indirekt mått på folkmängd, bebyggelse och inte minst ekonomi. Dvs genom att relatera skadekostnaderna av en orkan till BNP, får vi ett mått på hur stor den ekonomiska skadan på landet är vid tidpunkten för orkanen. Visserligen ett grovt mått, men hur vi än gör så handlar det om uppskattningar. Fördelen med att använda BNP är ett denna siffra finns lätt tillgänglig. Att inte alls justera skadekostnaderna för ökande folkmängd etc, måste klassificeras som vetenskapligt bedrägeri av värsta slag!

Roger Pielke Jr har gjort en sådan jämförelse av orkaner som drabbat USA under 1900-talet och fram till 2021. Han har där räknat upp kostnaderna med 2022 som basår (man säger att kostnaderna är normaliserade med 2022 som basår). Dvs om en orkan drabbade USA 1915 har Pielke Jr räknat fram skadeverkningarna om det funnits likvärdig bebyggelse och folkmängd 1915 som 2022 (uttryckt i penningvärdet 2022). Detta är givetvis nödvändigt för att sådana här jämförelser skall bli rättvisa och meningsfulla.

Tabellen visar kostnader för de 25 värsta stormarna som drabbat USA under perioden 1900-2021 (i fallande kostnadsordning), normaliserade till 2022 (där hänsyn tagits till förändringar i penningvärde, bebyggelse, infrastruktur, folkmängd etc). Tabellen visar ingen konsekvent kostnadsökning med tiden. Den värsta stormen (kostnadsmässigt) sedan år 1900 inträffade, som framgår ovan, år 1926 (nr 1 i tabellen).

Skadekostnader är en parameter som kan användas för att ange en orkans "farlighet" (styrka). Antal döda är en annan möjlig indikator. Tack vare att vi idag har mycket bättre möjligheter att förutsäga orkaners bana och styrka kan vi idag varna befolkningen i de områden som kommer att drabbas så att människor där i god tid kan sätta sig i säkerhet. I i-världen har därför antalet dödsoffer dramatiskt reducerats (se föregående avsnitt ovan). Dvs antalet dödsoffer i samband med väderrelaterade katastrofer är ingen bra indikator när det gäller att bedöma huruvida orkaner blivit värre och mer destruktiva. Kostnaden i samband med orkaner är således en mer relevant faktor för att bedöma orkaners styrka och farlighet än antalet döda. Att den ekonomiska förstörelsen i samband med orkaner blivit värre genom åren (utan normalisering) beror således inte på att orkanerna blivit värre (har högre vindstyrka och varar längre) utan att det helt enkelt finns mer fast egendom att förstöra. Om området varit helt obefolkat hade ju kostnaderna för återuppbyggnad efter en orkan varit noll, eftersom det då inte hade funnits någon fast egendom som orkanen kunde förstöra (för mer detaljer läs hela Pielke Jr:s artikel — länk ovan).

Givetvis skulle man också kunna klassificera orkaners farlighet utifrån maximal vindstyrka och varaktighet. Att Pielke inte gjort så kan bero på att det varit svårt att få tag på tillräckligt noggranna vindmätdata, speciellt från tidigt 1900-tal. En meningsfull jämförelse kräver ju att man använder samma parametrar under hela mätperioden, och eftersom försäkringsbolagen för mycket noggrann statistik över skadekostnader, är detta ett lätt tillgängligt mått då man vill jämföra t ex orkaner (under förutsättning att man normaliserar skadekostnaderna, som Pielke gör ovan).

Tabellen ovan visar tydligt att det inte finns någon klar tendens mot att de orkaner som drabbat USA under de senaste 120 åren blivit värre och farligare.

 

Och så var det det där med skogsbränder

De senaste årens svåra skogsbränder i Australien, Californien, Amazonas och här i Europa i Portugal och Spanien och även Sverige, har ofta tillskrivits den globala uppvärmningen. Riktigt så enkelt är det emellertid inte (även om mainstream media ganska envetet hävdar att så är fallet). Den globala uppvärmningen bidrar förmodligen till att förvärra problemen men utgör inte enda orsaken. Och inte heller är den huvudorsaken. Svåra skogbränder (och buskbränder och gräsbränder) har existerat långt innan människan påverkade miljö och klimat. Redan den berömde brittiske upptäcktsresanden och kartografen kapten James Cook anmärkte i sin dagbok, när han 1770 med barken HMB Endeavour seglade norrut längs Australiens ostkust, "Rök dagtid och lågor nattetid". Australien har alltid haft skogsbränder. Speciellt svåra sådana (i modern tid) var det bl a 1851, 1926 o 1939. Den värsta branden hittills var 2009 i Victoria, då 173 personer dog och över 2000 hem förstördes. De flesta verkar vara överens om att skogsbränderna i Australien har förvärrats av dålig hantering av landskapet T ex att man inte tar bort undervegetation, vilket allvarligt försvårar bränderna (de sprider sig snabbare och blir svårare att bekämpa). Att ha brandgator (breda, uthuggna områden som hindrar bränder att sprida sig) är också viktigt (även om det stjäl skogsareal, så sparar det betydligt mer areal än det stjäl).

Innan vi går vidare låt oss betrakta följande två diagram:

Den röda grafen visar hur stora arealer som årligen skövlats genom skogsbränder i USA mellan 1983 till 2018. Vi ser tydligt hur den övergripande trenden är att år från år så skövlas allt större skogsarealer (även om de årliga variationerna går lite upp och ned). Grafen tycks stödja tesen att skogsbränderna ökar mer eller mindre konsekvent allt eftersom jorden blir varmare och varmare. Vilket kan tolkas som att ökningen av skogbränder beror på den globala temperaturökningen.

(Observera att detta diagram visar officiell statistik och är inte något som satts ihop av klimattroll (som man ibland kallar klimatskeptiker). Diagrammet visar i stort sett samma sak som föregående diagram, men går betydligt längre tillbaka i tiden, dvs ger ett vidare perspektiv på omfattningen av skogsbränder i USA. Sådana här diagram undviker klimatalarmisterna konsekvent att visa — man kan undra vem som är troll egentligen)

De två kurvorna visar hur stora arealer som skövlats genom skogsbränder i USA mellan 1916 och 2006 (den blå grafen betecknad "Annual" visar förstörda skogsarealer per år medan grafen betecknad "5-year moving average" visar medelvärden av detta under löpande 5-årsperioder, vilket jämnar ut de årliga variationerna). Graferna visar ingen tydlig korrelation (snarare tvärtom) mellan den globala temperaturökningen och hur stora arealer som förstörs genom skogsbränder per år. Den globala uppvärmningen pågick ju även under perioden 1934 till 1958, under vilken skogsbränderna, enligt grafen, minskar dramatiskt. Visserligen ser vi en konstant ökning från mitten av 1980-talet och framåt, men jämfört med övriga variationer är denna obetydlig. Grafen visar tydligt att påståendet att det aldrig varit så mycket skogsbränder i USA som idag är felaktigt. Det var dramatiskt mycket mer förödande skogsbränder runt 1935 än nu. Den föregående grafen är således starkt missvisande (även om den är sann i den meningen att de fakta som presenteras är korrekta).

De två sista bilderna illustrerar problematiken när det gäller att presentera data. Frestelsen finns att manipulera data och presentation av data så att detta stärker den åsikt man vill förmedla. Denna frestelse kan givetvis drabba både klimatalarmister och klimatskeptiker. Vilket inte är till gagn för vår planets framtid.

Slutsatsen utifrån det sista diagrammet ovan blir att huvudorsaken till skogbränder inte är den globala uppvärmingen (däremot kan den globala uppvärmningen möjligen förvärra problemet — hur mycket är dock oklart).

Enligt australienska media finns 4 huvudorsaker till de ökande problemen med skogs- och buskbränder: (I) Misslyckande när det gäller att reducera mängden "bränsle" (genom brandgator, genom att ta bort undervegetation och genom "preventiva" bränder, dvs att man vintertid under kontrollerade förhållanden bränner bort skogsarealer för att försvåra spridningen av bränder). (II) Brist på skickliga, erfarna brandmän (de flesta är frivilliga och brandmännen blir allt äldre och det blir allt svårare att rekrytera nya). (III) Alltmer släpphänta lagar som tillåter bebyggelse i skogs- och buskområden (vilket gör att fler människor skadas och dör när det brinner). (IV) Anlagda bränder.

Här i Portugal hade vi för ett par år sedan ovanligt svåra skogsbränder med många offer. 2017, det värsta året hittills, dog 114 personer. Det har alltid varit skogsbränder i Portugal sommartid. Dels är det väldigt varmt och torrt (och har varit så under flera hundra år). Att problemet förvärrats anses ha flera orsaker. En är att landsbygden avfolkats och folk flyttat in i städerna. De som bor kvar är äldre och orkar inte vårda sin skogsmark genom att avverka ris och sly. Plus att man inte längre har samma övervakning av skogen som tidigare (när det kryllade av människor på landsbygden). Dvs en begynnande brand hinner sprida sig mer innan den upptäcks. I och med att mycket jordbruk försvunnit har åkermark ersatts av skog. Speciellt i norra och centrala Portugal finns stora obrutna områden av skogsmark, utan några gap i vegetationen (t ex åkermark), som skulle kunna hindra en skogsbrand att sprida sig. Den viktigaste orsaken är antagligen att mycket av trädbeståndet (som tidigare var ek och kastanj och andra ganska eldbeständiga trädslag) nu ersatts av eukalyptus och tall. Ek och kastanj m fl står emot eld ganska länge medan speciellt eukalyptusträd är så fulla av olja att det är ungefär som att tända en fackla. Orsaken till att man planterat enorma bestånd med eukalyptusträd är att de är tåliga, växer väldigt snabbt och lämpar sig för papperstillverkning. Dvs det är ekonomiskt fördelaktigt.

Eukalyptusträd växer tre gånger snabbare än de vanliga träd som används för papperstillverkning. Redan 12 år efter att de planterats kan de skördas. Dessutom har dessa träd korta fibrer vilket gör dem lämpliga för tillverkning av högkvalitativt papper. Så man kan lätt förstå deras popularitet.

Detta i kombination med avsaknad av brandgator har starkt bidragit till senare års stora skogsbränder. Nu äntligen håller myndigheterna på och implementerar nya bestämmelser för skogsbruket som inkluderar många åtgärder för att minska risken för att skogsbränder uppstår och sprider sig. Bl a kommer man att minska beståndet av eukalyptusträd. Runt byggnader måste ägaren nu ta bort alla träd inom en radie av 50 m och man kommer att använda getter för att beta av undervegetationen i skogsmarkerna. Och det har kommit nya regler för brandgator och att det måste finnas trädfria remsor runt alla vägar (i juni 2017 dog 47 personer när de försökte fly från en brand som höll på att sluka deras by — skogen gick ända fram till vägen och de brändes inne i sina bilar). De nya bestämmelserna har redan gett resultat och 2019 hade Portugal 12 200 skogsbränder jämfört med ett medeltal av 20 000 mellan 2009 och 2018.

Vad är det då som startar skogsbränder? De skogsbränder som kapten Cook såg 1770 var orsakade av blixtnedslag i kombination med värme och torka. Tyvärr är ett växande problem i idag ovarsamhet med eld och till och med medvetet anlagda bränder. I ett TV-program jag såg så uppskattade man att så mycket som 40% av skogsbränderna i Portugal var anlagda! Inte så smickrande för arten homo sapiens. Här i Portugal kan man få stränga straff om man startar skogsbränder. 2017 dömdes en man på Madeira till 14 års fängelse för att han anlagt en skogsbrand som dödade 3 personer och orsakade stora materiella skador. Domstolen konstaterade att uppsåtet inte varit att döda och att han var påverkad av alkohol, men det blev ändå 14 år (vilket jag personligen ser som i underkant).

Officiell statistik över antal skogsbränder i Brasilien mellan 1998 och 2019 under de första 8 månaderna av respektive år. Vi ser ingen konsekvent ökning av antalet skogbränder under denna period utan antalet bränder går upp och ned med maximum 2005. Diagrammet visar ingen klar korrelation mellan ökande globala temperaturer och antalet skogsbränder. Bränderna startas oftast av blixtnedslag eller när människor bränner ned skogsarealer för att skapa åkermark etc. Mätningarna bygger på satellitdata från NASA.

Sammanfattningsvis: Skogbränderna i Australien, Californien, Amazonas och Portugal etc orsakas inte av den globala uppvärmningen i första hand, utan av dålig skogsvård i kombination med ett naturligt hett och torrt klimat sommartid. Ovanpå detta kommer sedan att vi har fått ett något varmare klimat, vilket möjligen förvärrar situationen.

 

Ett exempel

År 2023 gjorde den globala temperaturen ett plötsligt och oväntat hopp uppåt, vilket föranledde panikreaktioner bland klimatforskare och klimatengagerade lekmän. Temperatursprånget tolkades som att läget var ännu mer katastrofalt än vad man dittills trott. Detta diskuteras i en artikel i Science den 10/10 2024 med titeln "El Niño fingered as likely culprit in record 2023 temperatures" (El Niño utpekas som den sannolika boven bakom rekordtemperaturerna 2023). I artikeln menar man att havsströmmarna i Stilla Havet kan förklara planetens plötsliga och oväntade temperatursprång detta år.

Man skriver i artikeln:

Under förra året har alarmklockorna ringt inom klimatvetenskapen. Förra årets globala medeltemperatur var så hög, upp till nästan 0,3°C högre än föregående år,... att människans påverkan på klimatet i kombination med naturliga variationer inte verkade kunna förklara detta.

En känd klimatforskare föreslog att orsaken kunde vara att jorden är på väg in i en illavarslande ny fas av accelererad uppvärmning, driven av en snabb minskning av solljusdämpande luftföroreningar. Andra forskare menade att temperaturökningen visar på ett kunskapsgap, dvs på någon ny typ av klimatåterkoppling som kan tippa planeten mot en framtid ännu varmare än vad modellerna förutspår.

Science fortsätter:

Nu föreslår en ny serie av studier att det mesta av 2023 års temperaturhopp i stället kan förklaras av en välkänd klimatpåverkare; variationer i det tropiska Stilla Havets strömsystem. Studierna visar att kombinationen av en tre år lång La Niña, som pressade ned de globala temperatuerna mellan 2020 till 2022, följd av en stark El Niño, kan förklara det oväntade temperaturhoppet.

Under La Niña trycker starka passadvindar varmt ytvatten västerut längs ekvatorn mot Indonesien och drar upp en fontän av kallt djupvatten i östra Stilla Havet, vilket hjälper planeten att kylas ner. Under El Niño kollapsar vindarna, vilket tillåter varmt vatten att flyta tillbaka österut och stänga av den oceaniska luftkonditioneringen där (det kalla djupvattnet som väller upp).

De som gjorde studien fann, när de gick bakåt i tiden, att 1977 var väldigt likt 2023, Detta år ökade den globala temperaturen 0,25°C efter att en flerårig La Niña tippade över till en El Niño. Eftersom man bara hade data för El Niño 70 år bakåt i tiden, hittade man bara detta enda fall, vilket är för lite för att dra en säker slutsats. Men genom att använda ett stor antal klimatmodeller, och utgå från en ostörd jord (dvs utan mänsklig klimatpåverkan) och simulera La Niña och El Niño 58 000 år tillbaka i tiden och fram till våra dagar, ville man undersöka hur ofta temperaturspikar större än 0,25°C uppträder. Man fann då att sannolikheten för att få en kraftig temperaturhöjning efter en flerårig La Niña följd av en El Niño var 10,3%.

Resultatet är i linje med en annan studie, vilken jämförde havets yttemperaturer 2023 och några år bakåt i tiden. Om den globala uppvärmningen accelererade så skulle denna trend också ses i oceanernas temperaturer. Och även om oceanerna var onormalt varma 2023 så var de bara lite varmare än under El Niño 2015 och 2016 och slutsatsen är, enligt de som gjort denna studie, "Vi finner inga tecken på någon snabb accelereration [av den globala uppvärmningen]".

Alla forskare köper inte ovanstående förklaring, vilket är fullständigt normalt. Men under alla förhållanden ser vi att det finns andra möjliga förklaringar till de höga temperaturerna 2023 än en skenande global uppvärmning.

 

Andra växthusgaser och molnens betydelse

En sak man glömmer bort när man talar om global temperaturökning och katastrofväder är att det som driver maskiner (ångmaskiner, förbränningsmotorer, tromber, orkaner etc) är inte temperaturer i sig, utan temperaturskillnader! Detta är grundläggande termodynamik. Ju större temperaturskillnad desto högre verkningsgrad, dvs desto mer "kraft" får man. Om Universum hade samma temperatur överallt (oavsett hur hög eller låg denna temperatur är), så skulle alla processer, inkluderande allt liv, upphöra — detta kallas värmedöden. När det gäller förbränningsmotorer är temperaturskillnaden lika med förbränningstemperaturen minus yttertemperaturen. Därför strävar man efter att höja temperaturen i t ex jetmotorer för att minska bränsleförbrukningen (dvs öka verkningsgraden). Tidigare klarade turbinbladen i jetmotorer 800°C. Idag använder man luftkylda, keramiska blad och kan ha förbränningstemperaturer på upp till 2000°C, vilket gör att jetmotorer numera är oerhört mycket mer ekonomiska än tidigare (den intresserade läsaren kan läsa mer om detta i min artikel om flygmotorer). Det talas mycket om en uppvärmning av Arktis, vilket verkar rimligt om den globala temperaturen ökar. Men om temperaturen ökar överallt, så ökar inte temperaturskillnaden mellan kalla och varma områden, varför vi inte kan förvänta oss värre väder enbart på grund av en uppvärmning. Däremot, om Arktis och Antarktis skull bli avsevärt kallare samtidigt som det närmare ekvatorn blir varmare och varmare, ja då kan vi förvänta oss en kraftig ökning av förödande stormar.

Beträffande Arktis uppvärmning så hade Science den 21/1 2020 en artikel där helt nya resultat publicerades. Rubriken var "Unusual Arctic warming explained by overlooked greenhouse gases". En ny studie har kommit fram till att samma gaser som orsakade ozonhålet för ett tjugotal år sedan (s k ozonförstörande ämnen/ozone-depleting substances, vilka till stor del består av klor- och bromföreningar — människans bidrag till detta var stora utsläpp av freon och liknande från kylanordningar) också fungerar som växthusgaser. Efter att ha studerat dessa gasers effekter under perioden 1955 till 2005 har man kommit fram till att de står för upp till hälften av uppvärmningen och minskningen av havsisen i Arktis under denna period. Som sagt, sista ordet är inte sagt än när det gäller de komplicerade mekanismerna bakom klimatet och dess förändringar. Människans roll i det hela är långt ifrån med säkerhet klarlagd. Man vet dessutom att vulkaner kan skapa stora mängder ozonförstörande ämnen. En ytterligare källa till sådana ämnen är plankton och andra marina mikroorganismer.

I artikeln skriver man "forskarna kom också fram till att uppvärmningen var direkt orsakad [fetstil tillagd av mig] av dessa ozonförstörande gaser och inte på grund av deras växelverkan med ozonskiktet" (observera att ozon själv är en växthusgas). De ozonförstörande gaserna fungerar således också som växthusgaser (förutom de tidigare kända växthusgaserna vattenånga, koldioxid, metan, kväveoxdid och hydrofluorkarbonat) och står, åtminstone i Arktis, för en mycket stor del av uppvärmningen. Artikeln antyder att koldioxiden kanske inte har så stor klimatpåverkan som man hittills trott.

På arXiv.org (Cornell University) hittade jag en artikel med rubrik "No experimental evidence for the significant anthropogenic climate change" (Inga experimentella bevis för den signifikanta antropogena klimatförändringen). Författare är två finska forskare, Jyrki Kauppinen och Pekka Malmi (Department of Physics and Astronomy, University of Turku). Dessa menar att man, genom att underskatta molnens betydelse för klimatet, kommit att överskatta andra faktorers betydelse, och då framför allt antropogen koldioxid. De skriver i sitt sammandrag (hela artikeln kan laddas ner i pdf-format):

I denna artikel kommer vi att visa att de GCM-modeller som används i IPCC-rapporten AR5 underlåter att räkna in den påverkan som låga molntäcken har på den globala temperaturen. Det är därför dessa modeller förutsäger en väldigt liten naturlig temperaturförändring och därmed lämnar en mycket stor del av förklaringen till västhusgaser. Detta är orsaken till att IPCC måste förutsätta en väldigt stor känslighet [gentemot växthusgaser] för att kompensera för en alltför liten naturlig komponent. Dessutom måste de utelämna den starka negativa återkopplingen från molnen för att förstora känsligheten. Denna artikel visar att förändringar i det låga molntäcket i praktiken kontrollerar den globala temperaturen.

Molnigheten har de två artikelförfattarna uppskattat genom att titta på luftfuktigheten (som är en god indikator på låga moln). Fuktighetsmätningar över hela jorden har gjorts under lång tid bakåt och finns lätt tillgängliga. Deras resultat sammanfattas i följande figur:

Graferna visar temperaturavvikelser från ett normalvärde (0 i figuren). Den gröna kurvan (den räta linjen) visar den del av temperaturökningen som kan tillskrivas den ökande koldioxidhalten under perioden 1970-2010. Den blå kurvan visar Kauppinens och Malmis kalkylerade temperaturer, vilka utgör summan av bidragen från naturliga faktorer (låga moln, som uppskattats med hjälp av luftfuktighetsdata) och bidragen från koldioxid. Den röda kurvan, slutligen, anger hur den observerade (mätta, dvs sanna) temperaturen förändrats under perioden. Vi ser att det uppenbarligen finns en stor korrelation mellan den mätta temperaturens och molnighetens variationer. (Källa: se ovan)

Det är uppenbart att inte alla forskare ställer upp på det gängse scenariot. Huruvida de finska forskarna har rätt eller ej kan jag inte uttala mig om med säkerhet. Grafen ovan verkar dock bestickande. Något som talar för att de åtminstone delvis kan ha rätt, är att många seriösa klimatforskare har påtalat just detta att våra kunskaper om molnens betydelse för klimatet är otillräckliga. Den här typen av forskning är således viktig för att öka vår kunskap om vilka faktorer som påverkar klimatet (betydligt mer viktig än klimatstrejker och panik-/ångestattacker).

En kritisk läsare påpekade, angående den sist citerade artikeln (av Jyrki Kauppinen och Pekka Malmi), att arXiv.org inte är samma sak som en "riktig" vetenskaplig publikation, där alla artiklar är peer-reviewed (dvs granskade av experter inom respektive område). Detta är i och för sig sant. Men idag har det blivit allt vanligare att man publicerar vetenskapliga artiklar på sådana här "open access" databaser. ArXiv.org är en databas för digital förhandspublicering av ännu ej granskade artiklar. På arXiv.org (som började som ett privat initiativ men sedan togs över av Cornell University N.Y., vilket rankas som ett av världens främsta universitet) granskas artiklarna av en moderator som avgör om en artikel skall accepteras. Grigori Perelman, en av vår tids stora matematiker (han har bl a tilldelats Fieldsmedaljen, ett av matematikens finaste pris, som han dock tackade nej till), har t ex publicerat flera viktiga bevis på arXiv.org, som han inte publicerat någon annanstans. Samme läsare klagade också över att artikeln hade misstänkt få referenser. Och det stämmer, men behöver inte betyda så mycket. Om författarna kommer med helt nya idéer så kanske det inte finns så många källor att referera till. Nu bygger inte mitt resonemang om klimatet på den här artikeln. Jag ser den mer som en intressant förstudie än som en fullt färdig artikel och tar upp den som ett exempel bland många andra för att visa på olika möjligheter och perspektiv. Sedan överlämnar jag åt mina läsare att själva bedöma hur mycket vikt de vill fästa vid Kauppinens och Malmis artikel.

 

Den (o)ädla konsten att överdriva och att skrämma barn

"Climate Change: Worst emissions scenario 'exceedingly unlikely'" var rubriken till en artikel den 29/1 2020 på BBC:s hemsida. Man berättar där att IPCC för ca 10 år sedan utvecklade fyra olika scenarion när det gäller de framtida utsläppen av kol (CO₂). Ett av dessa, som kallades RCP8.5, skulle visa konsekvenserna av ihållande väldigt höga utsläpp orsakade av en femfaldig ökning i kolanvändning och utan några försök att begränsa utsläppen. Detta scenario var avsett som ett "i värsta fall"-scenario, som kanske hade 3% chans att bli verklighet. Problemet är att detta scenario använts i mer än 2000 vetenskapliga artiklar. Eller snarare missbrukats i över 2000 artiklar. Man skriver:

Mycket har uppenbarligen förändrats sedan 2005 eller när nu detta scenario togs fram. Priserna på stora delar av det som kallas ren teknologi har fallit med en faktor fem, medan den globala kolanvändningen hade sin topp 2013. Och den har legat still sedan dess. Så det som ursprungligen var ett slags "i värsta fall"-scenario med mindre än 10% chans att inträffa, är idag extremt osannolikt.

Man påpekar i artikeln att media tenderar att använda de mest extrema förutsägelserna när de rapporterar om prognoser för framtida utsläpp. En forskare som uttalar sig i artikeln säger apropå att många människor tror att klimatförändringen kan hota mänsklighetens framtid, "Det har aldrig funnits några övertygande bevis för att klimatförändringen kommer att bokstavligen orsaka den mänskliga rasens utplåning. Men, det finns många saker här i världen som är mindre onda än total utplåning men som vi ändå vill undvika till varje pris". Dvs underförstått, vi skall varken överdriva eller undervärdera faran. Och här stämmer jag helt in!

Expressen hade den 26/1 2020 en artikel på ett liknande tema. Rubriken var "Forskare nyanserar domedagsprofetian". Jag saxar:

Forskare tonar ned förutsägelserna om en snabb avisning av Grönland i en ny rapport. Men de ger inte klimatförnekarna rätt. Den största risken är fortfarande att göra för lite.

Naturvetarnas hyfsning av debatten är välkommen. En del av ivriga tillskyndare har gjort saken en otjänst genom tvärsäkra och apokalyptiska profetior. Ibland har det hetat att 2030 är sista chansen, andra gånger att avgörande tipping points hotar redan om ett par år.

Det är inte den dominerande uppfattningen bland klimatforskarna. Problemet är att sambanden är så komplexa att alla förutsägelser dras med stora osäkerheter. Om världen släpper ut 1 000 miljarder ton kol räknade FN:s klimatpanel 2013 med att temperaturökningen skulle bli 0,8-2,5°C  Det är ett mycket brett intervall — om känsligheten är 0,8°C skulle dagens utsläpp kunna fortsätta i ett par hundra år till, om den ligger på 2,5°C skulle utsläppen behöva stoppas genast för att inte överskrida Parisavtalets mål på 1,5°C.

Det är bra att SNS-forskarna vidgår osäkerheterna och tonar ner domedagsprofetiorna om Grönlands avisning — även med dagens takt skulle det ta 14 000 år för isen att försvinna helt.

I Rapports årskrönika 2019 sade miljöjournalisten Erika Bjerström om Greta Thunberg, "...i och med att hon avfärdar alla politiker, hela näringslivet och deras försök och det arbete som ändå pågår här och där för att få ner utsläppen, så är hennes budskap utan hopp". Panik och skrämsel utan hopp leder oss inte närmare en lösning. Tvärtom, panik och skrämsel och hopplöshet får människor att bli handlingsförlamade. Under Andra Världskriget gjorde man allt för att barnen skulle utsättas för så lite stress som möjligt (ibland var det givetvis inte möjligt att skydda, men man gjorde så gott man kunde). Barnen i städer som riskerade att bombas skickades ut på landet. Föräldrar och andra vuxna gjorde vad de kunde för att skapa så mycket trygghet som möjligt. Idag utsätter man medvetet barn och ungdomar för klimatstress och klimatångest. När jag hör Greta Thunberg, med en blandning av förtvivlan och aggressivitet, sprida ett budskap om den kommande undergången, blir jag bara bedrövad (felet är inte hennes — hon är ju själv bara ett barn — felet är hela den apparat av manipulerande vuxna som gett henne en global plattform och alla vuxna som ger henne legitimation genom att lyssna på henne som om hon vore en ledande klimatexpert i kombination med världsfrälsare).

I Expressen den 8/5 2019 kunde man läsa en artikel med rubrik "171 psykologer som eldar på barnens klimatångest". Artikelförfattaren skriver bl a:

Man kan undra vad de 171 psykologerna och psykoterapeuterna [författaren hänvisar till en tidigare artikel] håller på med. Istället för att göra sitt jobb och på olika sätt minska barns eventuella oro inför klimatfrågan, gör de tvärtom och eldar på genom att gå med i barnens rädslor. Därmed bidrar de till problemet, skriver psykologen Magnus Wårhag.

Det är dags att påminna om att det normala för vuxna är att skydda unga från obehagliga fakta i vetskap om att de inte har förmåga att sätta saker i perspektiv eller att tänka rationellt och därför lätt blir rov för en fritt flytande ångest. I synnerhet behöver vuxna, exempelvis föräldrar, lärare och psykologer visa att de kan hantera sina egna rädslor inför de frågor som plågar barn.

Till små barn är det bäst att tala enkelt om svåra saker och visa att man som vuxen själv är trygg och har kontroll. Med ungdomar kan man med fördel resonera om fakta som pekar mot flera ståndpunkter och att många frågor därför inte är så lätta att avgöra definitivt. Ångestväckande profetior behöver alltså inte stämma.

De 171 psykologerna gör inte något åt det hållet i sin artikel. De vill säkert väl men det blir fel och det framstår tyvärr som att de utnyttjar ungas utsatthet för egna syften.

Det tycks som att uppvisa största möjliga klimatångest utgör ett sätt att godhetssignalera (flygskam, bilskam, köttskam, plastskam etc, etc), dvs genom att berätta om hur stor ångest man känner när man tänker på den globala uppvärmningen och visa sin vrede över de som flyger, kör bil, äter kött med mera, så bevisar man sin ofantliga godhet. Typ "när jag hör Åkesson tala så mår jag illa", "när jag tänker på Alan Kurdi så brister det för mig", etc, etc. Och vuxenvärlden drar med sig den unga generationen ner i sin egen avgrund. Att spä på barns och unga människors klimatångest kan leda till att de går in i depression och kanske t o m tar livet av sig. Eftersom barn ändå inte kan bidra till att lösa klimatfrågorna, finns ingen anledning att exponera dem för de vuxnas ångest. De kommer tids nog ändå underfund med vilka problem som finns här i världen.

 

Sammanfattning

Inom varje naturvetenskapligt område finns ett antal parametrar som påverkar det man studerar (temperatur, tryck, elektrisk laddning, hastighet, acceleration, kraft etc). Vetenskapens uppgift är att förklara ett område av den fysiska verkligheten utifrån de parametrar som verkar inom detta område. En viktig del av detta är att undersöka hur de olika parametrarna påverkar (eller kanske inte alls påverkar) det som studeras (dvs hur och om de påverkar, både kvalitativt och kvantitativt). Vid experiment strävar man efter att hålla alla ingående parametrar konstanta utom en. Genom att ändra denna parameter och samtidigt hålla de andra konstanta, kan man mäta hur just denna parameter påverkar det system som studeras. Nästa steg är att välja en annan parameter att variera och hålla de övriga konstanta. Man undersöker således en parameter i taget genom att variera denna och hålla de andra konstanta. På så sätt kommer man fram till hur varje parameter påverkar systemet. Försöker vi studera ett område inom fysiken (eller kemin etc) genom att ändra alla parametrar samtidigt, blir det närmast omöjligt att dra korrekta och meningsfulla slutsatser om de olika parametrarnas påverkan på systemet.

Om alla de klimatparametrar (-faktorer) som tagits upp ovan (astronomiska, geologiska, oceanografiska, demografiska etc) vore konstanta, och det enda som varierade vore människans utsläpp av koldioxid, vore det lätt att se klara samband mellan våra utsläpp och den globala medeltemperaturen (om det finns sådana samband). Nu är det inte så, utan vi befinner oss i situationen att vi studerar ett komplext system där alla ingående parametrar varierar samtidigt. Och dessutom varierar på ett sådant sätt att vi inte har full kunskap om hur de varierar. Och än mindre kunskap om hur de kommer att variera i framtiden. Eller exakt hur de påverkar det vi studerar, dvs den globala medeltemperaturen. Dessutom finns möjligheten att ytterligare, okända parametrar kan vara involverade. Det hela förvärras av att de matematiska modellerna, med vars hjälp vi beskriver "klimatmaskineriet", har inbyggda svagheter. För det första vet vi inte hur väl dessa modeller avspeglar verkligheten. Risken finns att våra simuleringar säger mer om dessa matematiska modeller än vad de säger något om verkligheten. För det andra utgör de ekvationer som ligger till grund för simuleringarna exempel på s k kaotiska system (se artikel 3), vilka är enormt känsliga även för små variationer i indata (de mätningar som ligger till grund för beräkningarna — temperaturer, koldioxidhalter etc). Även mycket små förändringar i indata (bråkdelar av procent) kan ge dramatiska förändringar i utdata, dvs i våra förutsägelser av det framtida klimatet.

Vi vet idag att klimatet styrs av en oerhört komplex härva av kopplingar och återkopplingar mellan olika processer (meteorologiska, oceanografiska, geologiska, astronomiska etc), vilket diskuterats ovan. Processor som vi dessutom inte har full kunskap om. Ja vissa av dem har vi bara rudimentär förståelse av. Att ställa upp klimatmodeller är därför oerhört komplicerat. Att sedan översätta dessa modeller till matematik och utveckla datorprogram som simulerar klimatets framtida utveckling är ännu mer komplicerat. Simuleringar som påstår sig förutsäga klimatet hundratals år framåt i tiden känns inte trovärdiga. Även om jag inte visste någonting om själva klimatfrågan så skulle jag utifrån mina allmänna kunskaper i matematik och numeriska metoder och vetenskap kunna dra den slutsatsen. En 10-dygns väderprognos är mycket osäker. Hur mycket mer osäker måste då inte en förutsägelse av hela vår planets framtida klimat hundra år framåt i tiden, vara! Påståendet att 97% av forskarna ställer upp på det domedagsscenario som Greta Thunberg och hennes lärjungar målar upp, stämmer definitivt inte (detta har behandlats i artikel 4 i mer detalj). Men, detta betyder inte att vi inte skall göra någonting. Försiktighetsprincipen säger oss att om vi inte är säkra på att något är ofarligt, så skall vi behandla detta som potentiellt farligt. Men inte genom överdrivna, obefogade, ogenomtänkta åtgärder som till alltför stor del utgår från panik och flockmentalitet. Detta kommer att skada mer än det kommer att hjälpa. Vill vi verkligen lösa problemet krävs objektiv vetenskap och genomtänkt analys. Och en öppen diskussion, där även de som inte till 100% ställer upp på katastrofscenariot får komma till tals.

I de sista två artiklarna kommer jag att diskutera olika lösningar på klimatproblemet och deras för- och nackdelar, samt slutligen redovisa var jag själv står i klimatfrågan och hur jag anser att vi skall agera. Och inte minst hur jag anser att vi inte skall agera.

 

Fortsätt till del 6, Allt är inte guld som glimmar — Vindkraft, elbilar etc.

 

Tillbaka till "Klimatet — en alltför viktig fråga för att låta känslor styra"
Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.