"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Vetenskapliga slutsatser dras inte genom omröstning och ideologi

Del 2 av en serie i sju delar.

I would rather have questions that can't be answered than answers that can't be questioned (Jag har hellre frågor som inte kan besvararas än svar som inte får ifrågasättas).
            Richard Feynman, nobelpristagare i fysik

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

 

Observera; Jag tar inte ställning till själva sakfrågan i denna artikel. Det kommer jag inte att göra förrän i den sista artikeln i denna serie. Jag säger således inte att klimatfrågan är oväsentlig eller att den skall ignoreras. Tvärtom är det en mycket viktig fråga, som förtjänar all uppmärksamhet. Och den är dessutom alltför viktig för att reduceras till vänsterideologi (vilket tyvärr alltför ofta verkar vara fallet).

Naturvetenskap utgår från objektiva observationer och mätningar (fakta) och tolkningar av dessa (oftast i kombination med matematiska modeller av det man studerar). En viss uppsättning fakta/mätdata kan alltid tolkas på flera olika sätt och det är inte säkert att den för stunden mest politiskt korrekta tolkningen är den som ligger närmast sanningen.

Vetenskapen kan inte ge oss absoluta sanningar utan endast användbara modeller. En grundbult i det vetenskapliga arbetet är att man redovisar sina mätdata och metoder och resonemang så att andra forskare kan kontrollera en teoris slutsatser. Varje ny teori utsätts för en spärreld av angrepp för att man skall vara säker på att den håller måttet.

Om kritik av en teori leder till utfrysning, förlust av arbete, social stigmatisering och liknande, deltar denna teori inte i det vetenskapliga spelet. I så fall handlar det om ideologi eller manipulation.

Meteorologi, miljö och klimat är tre separata frågeställningar, även om dessa tre områden har vissa kopplingar till varandra. Miljö handlar bl a om gifter och föroreningar i naturen. Miljögifter kan påverka människors, djurs och växters hälsa, men behöver inte påverka klimatet, vare sig kortsiktigt (meteorologi) eller långsiktigt (klimatologi). Koldioxid, som anses vara huvudskurken i klimatdramat, är inget miljögift utan ökar växtligheten, vilket i och för sig kan vara positivt (jorden blir grönare när koldioxidhalten ökar). Men inte nog med det, koldioxiden, är ju också en växthusgas. Tillsammans med de andra växthusgaserna i atmosfären (varav vattenånga, metan och ozon är de som har störst påverkan — vattenånga är den viktigaste och står för 36-70% av den totala växthuseffekten medan koldioxiden står för 7-26%), utgör den (dvs koldioxiden) en förutsättning för att liv skall kunna existera på Jorden. Utan växthusgaser skulle Jorden vara 33 grader kallare än vad den är (Jordens medeltemperatur skulle då vara -18° C — nu är den ca +15° C), vilket knappast vore något positivt (allt vatten på vår planet skulle då vara fruset). Etc. En meterolog är inte per automatik klimatexpert, även om kunskaper i meteorologi utgör ett (bland flera) verktyg inom klimatologin. En miljötekniker är inte heller per automatik klimatexpert, eftersom miljöproblemen sällan påverkar klimatet överhuvudtaget. Läsaren ombedes att fortsättningsvis hålla detta i åtanke!

Greta Thunberg brukar säga ungefär, "Lyssna inte på mig, lyssna på vad forskarna säger!" Och det låter ju både ödmjukt och förnuftigt. Problemet är att vetenskapen är långt ifrån den säkra metod för att erhålla objektivt sanna svar på våra frågor, som människor i allmänhet gärna vill tro. "Forskarna säger så här" och så tycker man debatten är avslutad.

Problemet är att forskarna sällan är ense. Annat än när det gäller väldigt enkla frågeställningar. Beträffande klimatet finns definitivt kunniga klimatforskare som har en annan syn än vad de ofta ganska högljudda klimataktivisterna har. Ofta proklameras att 97 procent av klimatforskarna anser att läget när det gäller jordens framtida klimat är mycket allvarligt och att människan bär merparten av skulden till detta (jag återkommer till detta i artikel 4 i denna serie). Låt mig då påminna om att under vetenskapens historia har majoriteten av vetenskapsmännen många gånger haft fel (givetvis inte alltid).

När Einstein studerade den dittills oförklarade fotoelektriska effekten i början av 1900-talet, kom han fram till att om ljuset, i stället för att vara kontinuerliga (sammanhängande) vågor, bestod av partiklar (med vågnatur), kunde han till fullo förklara de experimentella resultaten. Hans tolkning av den fotoelektriska effekten bemöttes av stor fientlighet från de flesta fysiker och i 20 års tid förde han en ensam kamp. Millikan (en av de tongivande fysikerna i början av 1900-talet — nobelpriset 1923) skrev t ex 1916 följande:

Einsteins fotoelektriska ekvation... verkar i varje avseende exakt förutsäga de observerade resultaten... Ändå verkar tanken att ljuset skulle uppträda i form av korpuskler [partiklar, numera kallade fotoner] för närvarande helt ohållbar.

Frågan avgjordes 1923 genom ett experiment med ljusspridning mot elektroner (Comptons försök). Detta gav ett direkt och odiskutabelt bevis för att Einstein hade rätt. Han hade således rätt och alla andra hade fel!

2006 fastställde en kommitté av astronomer att Pluto inte är en planet utan en dvärgplanet. Beslutet skedde genom omröstning under en stor astronomkonferens. Sådana beslut kan givetvis vara majoritetsbeslut (ungefär som om man skall ha höger- eller vänstertrafik i ett land). Men detta är en helt annan sak. Det handlar om definitioner och inte om vetenskapliga slutsatser. Den fysiska Verkligheten (dvs Universum), är inte underställd mänskliga majoritetsbeslut (även om Sveriges Riksdag, med överväldigande majoritet, skulle förbjuda alla sjukdomar från och med 1/6 2020 så skulle sjukdomarna strunta i detta beslut).

Vetenskapliga utsagor kan inte bygga på omröstningar utan måste grundas på väl genomförda experiment/observationer i kombination med logiska/matematiska analyser och slutsatser. Jag ber att få återkomma till detta i del 4.

Vetenskapen är till själva sin natur en pågående dynamisk process av upptäckter, observationer, diskussioner, utmaningar, accepterande, förkastande, ifrågasättande och så ännu mer observationer, diskussioner etc. Det är därför Karl Popper (1900-talets främste vetenskapsfilosof) gav sin självbiografi titeln Unended Quest (Ett sökande utan slut).

Självklart skall inte ovanstående tolkas som att vetenskapen aldrig kan ge oss säkra svar. Inom vetenskapen finns en hel skala när det gäller exakthet och tillförlitlighet. Matematikens slutsatser är absolut säkra men säger egentligen ingenting om den fysiska verkligheten. Fysikens slutsatser (inom etablerade områden som ellära, termodynamik, mekanik etc), vilka endast omfattar en begränsad del av verkligheten, är mycket säkra (inom sitt kompetensområde). Samma sak gäller kemi. Vilket visas av att dagens teknologi, som bygger på matematik, fysik etc, fungerar synnerligen väl. Vetenskapen som modell av verkligheten är därför anmärkningsvärt tillförlitlig (när det gäller de grundläggande vetenskaperna). Dessa modeller avspeglar helt enkelt de olika fysikaliska storheternas egenskaper och hur de är relaterade till varandra men innebär sällan några djupare förklaringar. Expanderar vi det område som skall studeras får vi teorier som omfattar allt större områden, som geologi, meteorologi, nationalekonomi, medicin, psykologi etc. Och ju större område som studeras desto osäkrare blir våra slutsatser. Därför kan lekmän många gånger, när det gäller ämnen som nationalekonomi och psykologi, dra minst lika korrekta slutsatser som vad proffsen kan.

Grunden för all sann vetenskap är således att man tillåter en öppen kritik och ett livligt samtal om saker och ting. Varje ny teori kommer att "angripas" av andra forskare som kommer att försöka hitta fel i teorin. Och det är precis så det skall vara!!! När diskussionen och det öppna samtalet tystnar och kritik av vissa teorier mer eller mindre förbjuds, och man måste tycka på ett visst sätt för att inte bli utfryst eller till och med förlora sitt jobb, ja då är något fel. Då har vetenskap ersatts av ideologi, dvs har lämnat den vetenskapliga arenan och gått över till att manipulera människor i stället för att ge människor en större och vidare förståelse av den värld vi lever i. För mer fördjupning när det gäller vetenskapens natur hänvisar jag till min avdelning om vetenskap och tro, där jag diskuterar vetenskapens natur och dess styrkor och svagheter (rubrikerna ger vägledning — speciellt rekommenderar jag artikeln "Lite grundläggande (natur)vetenskapsteori"). Utan den kunskap som förmedlas där har du ingen rätt att uttala dig när det gäller vetenskapliga slutsatser (om du inte själv har forskarbakgrund eller motsvarande kunskaper), eftersom du då inte vet vad du talar om (jag är ledsen att behöva uttrycka mig så hårt men det jag säger är faktiskt sant).

Låt oss nu byta spår. Naturvetenskapen (som vi talar om här) är indelad i ämnen eller discipliner (fysik, kemi etc). Vetenskapens viktigaste, grundläggande verktyg är utan tvekan matematiken. Den ligger lite vid sidan om de vanliga vetenskaperna, eftersom den inte handlar om den fysiska verkligheten utan utgör ett slutet logiskt system (vars definitioner och regler formulerats av människan). Fördelen med matematiken är att dess slutsatser är absolut sanna. Matematikens slutsatser är odiskutabla, eftersom de går att bevisa med 100 procent säkerhet (den som förnekar att Pythagoras Sats gäller för plana, rätvinkliga trianglar är antingen okunnig, korkad eller galen). Priset man får betala för detta är att matematiken i sig inte handlar om verkligheten (det obestridliga faktum att den är så oerhört användbar för att beskriva den fysiska verkligheten innebär därför ett stort mysterium, vilket diskuteras närmare här).

Fysik och kemi utgör, tillsammans med matematiken, grundvetenskaper och är viktiga byggstenar inom de flesta naturvetenskapliga områden. Discipliner som astronomi, geologi, meteorologi, oceanografi, elektronik, aerodynamik och även stora områden inom biologi och medicin etc, etc, är baserade på fysikens och kemins teorier (och givetvis också med matematik som grund). En oftalmolog (ögonläkare) måste t ex ha djupa kunskaper i optik, om denne till fullo vill förstå funktionen hos ögat och de instrument som används inom oftalmologin.

Ovanstående innebär att geologer, meteorologer etc använder teorier som de inte har full insikt i, dvs de kan inte själva avgöra om de fysikaliska lagar och matematiska teorier de utnyttjar är sanna eller falska. De måste helt enkelt lita på matematikerna, fysikerna och kemisterna.

Undantag finns givetvis, dvs oceanografer, meteorologer etc som har en bakgrund i matematik och teoretisk fysik. Några sådana nämns i del 7 i denna serie. Jag noterar att denna grupp ofta uppvisar en betydligt större ödmjukhet och försiktighet än vad som oftast är fallet när någon s k expert utan denna bakgrund uttalar sig om den globala uppvärmningen.

När det gäller en övergripande vetenskap som klimatologi så är det hela ännu mer komplext, eftersom klimatologi i sin tur bygger på meteorologi och oceanografi och geologi och även astronomi (eftersom vi har astronomiska effekter som påverkar klimatet), vilka i sin tur bygger på fysik och kemi och matematik. Klimatforskare är således ett slags generalister som inte är experter på någonting och som använder ett stort antal verktyg de inte fullt förstår och därför måste lita på att en massa andra forskare har rätt.

Här finns ju också risken att man missbrukar (avsiktligt eller oavsiktligt) sina verktyg, eftersom man inte till fullo förstår dem (detta kommer att diskuteras närmare i nästa artikel i denna serie). Speciellt sannolikhetslära och statistik är mycket vanskliga ämnen, eftersom det är så lätt att missuppfatta den typen av slutsatser och förutsägelser. Detta borde/måste stämma till en stor portion ödmjukhet, vilket det också gör hos de flesta forskare. Problemen blir extra påtagliga när det gäller vetenskapliga discipliner som har kopplingar till politiskt och ideologiskt och livsåskådningsmässigt "känsliga" ämnen (genus, religion, politik och dylikt). Där tar ideologin lätt över och frestelsen till politiskt korrekta övertolkningar av statistiska slutsatser och simuleringar är överhängande. Det är just därför det är så viktigt att det alltid är tillåtet att kritisera vetenskapliga teorier, även de mest omhuldade och "heliga"!

Givetvis behövs både specialister med smala, djupa kunskaper och generalister med mer ytliga men övergripande kunskaper. Universalgenier som Leonardo da Vinci är inte längre möjliga. Ingen människa kan idag ens behärska all matematik. För att inte tala om fysik, kemi etc. Även de största matematiker är begränsade till att ha ingående kunskaper inom några få, smala områden och sedan att ha en matematisk allmänbildning för övrigt.

Mellan Andra Världskriget och år 1990 gjordes ungefär lika mycket nya upptäckter inom matematiken som under mänsklighetens hela tidigare historia. Inom ämnen som fysik och kemi ökar mängden kunskap oerhört mycket snabbare än så. En viktig del av forskarutbildningen är därför bibliotekskunskap, vilket tillsammans med bra sökalgoritmer är nödvändigt för att forskarna skall kunna hålla reda på allt som sker inom deras område (så man t ex slipper uppfinna hjulet flera gånger).

Allt eftersom mängden kunskap ökar mer och mer, tvingas forskarna att specialisera sig inom allt mer begränsade områden. Samtidigt finns behov av forskare, generalister, som har översikt över hela discipliner, för att kunna sätta in allt i sitt rätta sammanhang. När mängden kunskap ökar, tvingas generalisterna därför till alltmer ytliga kunskaper inom sitt stora, övergripande område. I den asymptotiska förlängningen anar vi specialister som kan allting om ingenting och generalister som kan ingenting om allting. Dvs båda grupperna går obevekligt mot samma slutmål — den totala okunnigheten. Oavsett vad vi tycker om ett sådant, dystopiskt framtidsscenario, återstår det faktum att generalisterna måste lita blint på specialisterna när de drar sina slutsatser medan specialisterna måste lita på att generalisterna bygger de rätta, övergripande teorierna (specialisterna har antagligen större förutsättningar att granska generalisternas teorier än tvärtom).

Något annat vi ser idag är att de mest högljudda klimatalarmisterna i allmänhet inte är klimatforskare i ordets rätta mening. Många av dem är inte ens naturvetare. Dvs de har ingen som helst möjlighet att själva bedöma de matematiska modeller och simuleringar som ligger till grund för våra prognoser när det gäller den framtida utvecklingen av Jordens klimat.

En av de mest framträdande inom området i Sverige är Johan Rockström. En uppenbart mycket medial person, som t o m skrivit sin egen kokbok (som är tänkt att bidra till att rädda världen). Enligt Wikipedia är han agronom och miljövetare och professor i miljövetenskap vid Stockholms Universitet. Han är således naturvetare men på en generalistnivå och dessutom inom en annan disciplin än den han blivit talesman för (klimat och miljö är, även om de har beröringspunkter, två olika vetenskapliga discipliner). Inget av detta är något fel i sig. Ändrade matvanor kan säkert vara bra, både ur miljö-, klimat- och hälsosynpunkt. Men faktum kvarstår, han är ingen klimatexpert, utan en påläst person som säkert vill väl och säkert har rätt i vissa frågor (och fel i andra). Problemet är att han inte själv kan avgöra tillförlitligheten hos t ex de klimatsimuleringar som gjorts.

Greta Thunberg är definitivt ingen expert inom klimatområdet. Hon är inte naturvetare överhuvudtaget. Och hon är ett barn. Påläst, javisst. Det kan så vara. Men det betyder ingenting. Hon har inte tillräckliga kunskaper för att på något som helst sätt kunna genomskåda eventuella svagheter och felaktigheter hos de olika påstående som görs om klimatet. Hon har helt enkelt på intuition, i kombination med vad människor hon litar på (t ex hennes mamma) sagt, valt att ta som utgångspunkt vad vissa personer/grupper säger. Att Greta Thunberg blivit en frontalfigur med profetstatus för klimatalarmismen, kastar tyvärr en mörk skugga över denna rörelse.

Jag uppmanar läsaren att själv kontrollera bakgrunden hos de olika talesmännen i klimatfrågan. Endast den som har tillräckliga kunskaper i matematik och fysik kan t ex avgöra om de klimatsimuleringar som gjorts är trovärdiga eller ej. Simuleringar är mycket svåra saker och ibland säger en simulering mer om simuleringsprogrammet än vad det säger något om verkligheten (vilket diskuteras i nästa artikel i denna serie).

Att vara påläst hjälper inte på något som helst sätt när det gäller att avgöra vilken teori som är sann. Påläst betyder oftast bara att man läst på vad andra tycker. Dvs man har tagit del av andras åsikter utan att fullt ut förstå bakgrunden till dessa åsikter. Och det hjälper inte att de åsikter man tagit del av framförts av experter, eftersom experter sällan är överens. Dessutom är många som kallar sig exeperter inga experter i vetenskaplig mening, utan snarare pålästa amatörer, som inte till fullo förstår det de så självsäkert (ofta) uttalar sig om. Och även experter kan ha fel (om inte alla experter är överens, måste rimligen någon eller några experter ha fel). Och det är långt ifrån säkert att den mest vältalige och sympatiske "experten" är den som har rätt. För att veta (dvs verkligen veta) om exempelvis kvantmekaniken är "sann" måste man själv bli kvantmekaniker (och därmed själv kunna följa alla resonemang och bevisa alla formler). Annars återstår bara att mer eller mindre blint förlita sig på vad andra säger, vilket alltid utgör en chansning och en svaghet. Det finns dessvärre ingen ytterligare möjlighet.

Det som triggar varningsklockorna hos mig, beträffande klimatfrågan, är nivån på debatten. Det är precis samma typ av debatt som alltid, när det gäller ideologiska frågor. Minsta ifrågasättande av de dramatiska påståenden som görs (typ; vi har bara några år på oss innan det är försent att vrida klockan tillbaka och mänskligheten och det mesta av djur- och växtlivet försvinner) möts av det gamla vanliga hatet och föraktet. Man anklagas då för att vara högerextrem eller nazist eller vad vet jag. Som om klimatfrågan skulle ha något med politiska ideologier att göra. Aggressiva anklagelser som "Ni borde skämmas!!!" för oss inte heller närmare en lösning. Klimatfrågan är alltför viktig för att degraderas till ideologi och anklagelser och invektiv.

 

Fortsätt till del 3, Allt är inte glamour när det gäller ekvationslösning och simulering.

 

Tillbaka till "Klimatet — en alltför viktig fråga för att låta känslor styra"
Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.