"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Islamvärldens flyktiga guldålder

Det är lätt att förstå varför Kalifatet i Bagdad (som varade från år 750 fram till 1258 när Bagdad erövrades av mongolerna) till en början var mer framgångsrikt än Västeuropa, medan islamvärlden idag är väldigt underlägsen Väst — både ekonomiskt, tekniskt, vetenskapligt, militärt och när det gäller välstånd, livskvalitet, mänskliga rättigheter, demokrati etc.

För det första måste man ta i beaktande att Kalifatet härskade över två högt avancerade områden:

1. Kalifatet hade erövrat det forna östromerska imperiet, inkluderande Egypten och Syrien. Egypten hade varit Romarrikets kornbod under en stor del av detta imperiums historia. Syrien var ett högt urbaniserat land med omfattande hantverksindustri och preindustriellt jordbruk.

2. Kalifatet hade också erövrat det iranska imperiet (dvs det som också kallas Persien), vilket under lång tid hade konkurrerat med Rom. Iranierna förde med sig ett omfattande intellektuellt, vetenskapligt och tekniskt kapital till Kalifatet.

För det andra, grenslande tre kontinenter, bedrev Kalifatet handel med Kina, Indien och Afrika. På dessa marknader kunde man hitta värdefulla metaller, slavar, kryddor, varor av alla de slag och allt som gjorde livet angenämt på den här tiden. Dessutom kunde man hämta vetenskaplig, teknisk och kulturell inspiration från dessa områden. Kina låg långt fram när det gällde teknik (t ex kompassen och krutet) och Indien var ledande i matematik (därifrån fick islamvärlden positionssystemet, inkluderande siffran noll, vilket kom att revolutionera matematiken — i Europa kallar vi vårt siffersystem för ”arabiska siffror”, eftersom vi fått detta från araberna, medan i islamvärlden, inkluderande arabvärlden, samma siffersystem kallas "indiska siffror").

De tre viktigaste städerna under islams guldålder var Damaskus, Kairo och Cordoba (en stad i Spanien). En annan viktig stad var givervis Bagdad. Dessa städer hade en gemensam nämnare, nämligen att de var pre-islamska lärdomssäten. Efter att islam erövrat dessa områden militärt dröjde det flera hundra år innan de islamiserades fullt ut. Islam var under denna period den styrande elitens religion medan de lokala invånarna fortfarande följde sina egna religioner (kristna kopter i Kairo, katoliker i Cordoba, zoroaster i Bagdad etc). Islams guldålder handlade inte om att muslimska forskare bidrog till att föra vetenskapen framåt, utan snarare om att den styrande, muslimska eliten fick tillgång till ett stort antal tänkare från andra kulturer, vilka fick fortsätta att arbeta med vad de arbetat med innan islam tog makten. Undantag fanns givetvis men muslimerna satte, och sätter fortfarande, i system att ta åt sig äran från icke-muslimska forskares bidrag till vetenskapen. Och västerländska journalister köper detta utan någon som helst faktagranskning.

När islam erövrade stora områden runt Medelhavet (och då inte minst landet Israel, av romarna kallat Palestina), hamnade stora delar av det judiska folket under islams överhöghet. Det fanns också mängder av kristna runt Medelhavet.

Under de ca 600 år som förflutit sedan kristendomen började sprida sig fram tills att dessa områden erövrades av islam, hade delar av befolkningarna (i vissa områden stora delar) i Egypten, Syrien, det som idag är Turkiet och även områden långt in i Asien (ända bort till Kina) etc böjt knä för Jesus Kristus.

Islams s k guldålder anses ha varat mellan ca 750 och 1250 e Kr. Under denna period framträdde en rad framstående muslimska teologer och filosofer och vetenskapsmän. När Islam erövrade stora områden upphörde alla interna strider som tidigare förekommit. När olika kulturer sedan möttes (kristna, judar, perser, muslimer och andra) fick man en synergisk effekt (vilket alltid sker i sådana här sammanhang). Dvs i mötet mellan dessa olika kulturer uppstod nya tankar och nya perspektiv. Eftersom de erövrade områdena ännu inte hade islamiserats, fanns utrymme för vetenskap och filosofi och diskussioner. När islam radikaliserades på 1100-talet, dvs de erövrade områdena blev muslimska "på riktigt", försvann denna frihet och många av vetenskapmännen förföljdes eller fick gå i landsflykt. Ett öde som bl a drabbade den mest kände av alla muslimska forskare, Averroes, eller som han hette på arabiska, Ibn Rushd (vilket också är namnet på det muslimska studieförbundet i Sverige).

De personer som framför allt bidrog till att matematik vetenskap, arkitektur, teknik, medicin etc växte fram i Kalifatet var iranier (perser), judar och kristna. Det första sjukhuset i Damaskus (som var det ursprungliga Kalifatets huvudstad) grundades år 707 av judiska och kristna läkare. Samma sak gällde det första sjukhuset i Bagdad (Bayt al-Hikmah) och den medicinska högskolan där (Bimaristan). Genom erövrandet av Alexandria och det berömda bibliotek som fanns där, fick forskare inom Kalifatet tillgång till Antikens intellektuella skatter. Bidraget till Kalifatets vetenskap från islam och från araber var förmodligen försumbart (speciellt till en början). Snarare så motverkades vetenskapen av islam och när så småningom det muslimska prästerskapet på 1100-talet fick alltmer makt (inledningsvis så hade militärerna stort inflytande — det var ju de som stod för islams utbredande, vilket på 1100-talet mer eller mindre hade stannat av), snörptes tankefrihet och öppenhet inför andra kulturers tänkande åt och vetenskapen stagnerade för att aldrig återkomma. Helt enkelt eftersom vetenskap och islam är inkompatibla storheter (den som vill läsa mer om islam och vetenskap kan klicka här).

Islams utbredning skedde periodvis mycket snabbt (t ex när islam erövrade Mellanöstern och Nordafrika). Att islam till en början kunde utbreda sig så snabbt i dessa områden berodde bl a på att hela östra medelhavsområdet och Nordafrika var kraftigt försvagat av en pest som på engelska kallas Justinianic plague (Justinianus pest — uppkallad efter Justinianus I, dåvarande kejsare av Östrom). Denna pest pågick under perioden 500-700 e Kr. Förmodligen orsakades den av en släkting till den bakterie som låg bakom Digerdöden 600 år senare. Man räknar med att 1/4 av befolkningen i området dog. Tättbefolkade områden drabbades värst. I Konstantinopel dog ca 40% av befolkningen. Isolerade eller glesbefolkade områden drabbades inte lika hårt eller undgick att drabbas. Dit hörde araberna. Samma pest anses ha möjliggjort den anglosaxiska erövreringen av England. Det fanns också andra faktorer som försvagade Mellanöstern och omkringliggande områden vid den här tiden. Det rådde bl a krig mellan Sassanidimperiet (som Persien kallades vid den här tiden) och Byzantium (Östrom med Konstantinopel som huvudstad). Det pågick också religiösa konflikter och andra interna konflikter i många länder i området. Dvs när islam började utbreda sig, var medelhavsområdet försvagat och låg som en mogen frukt, färdig att plocka. Några hundra år tidigare hade området inte varit lika lätt att erövra, eller kanske inte gått att erövra alls. Islam uppstod således i exakt "rätt tid".

När de muslimska trupperna under sin snabba framryckning erövrat en stad hade de inte möjlighet att stanna för att "islamisera" staden. Det fick vänta. Utan man fortsatte direkt till nästa stad. De muslimska generalerna ville ju inte ge fienden tillfälle att omgruppera och bygga försvarsställningar (vilket var helt rätt tänkt). I den erövrade staden lämnade man en mindre garnison med soldater och de som tidigare styrt staden fick ofta fortsätta med detta (under muslimsk kontroll). Det var först långt senare, när islams utbredning stannat av, som man mer seriöst försökte islamisera de erövrade områdena. I Nordafrika fanns i flera hundra år efter islams erövrande en kristen majoritet. Muslimerna hade hoppats att kristna och judar frivilligt skulle lämna sina religioner för att bli muslimer.

Många muslimer är övertygade om att islam är så fantastisk och underbar, så att om en icke-muslim får berättat för sig vad Koranen säger, så vill han omedelbart bli muslim. Utan något som helst tvång. Och den som inte förstår hur underbar islam är, efter att fått höra några koranverser upplästa, måste vara ond (och förtjänar att halshuggas). Detta fungerade inte med kristna och judar, vilka fortsatte att tro på Herren Jehova, trots att de fått ta del av, i muslimernas ögon, underbara koranverser.

När muslimerna till slut tröttnade på de kristnas och judarnas envishet att hålla fast vid sin tro, grep man till mer kraftfulla övertalningametoder. Man skruvade åt tumskruvarna genom att tillämpa dhimmisystemet (läs mer om detta här — scrolla ned till "dhimmi") allt hårdare. Det skedde bl a genom att jizya, den straffskatt som icke muslimer som lever i muslimska områden måste betala, höjdes alltmer tills den till slut blev outhärdlig. Detta i kombination med veritabla förföljelser och massakrer, plus massiv massinvandring av muslimer från andra delar av Kalifatet, ledde till att kristendomen så småningom i stort sett försvann från hela Nordafrika och många andra områden (ett av undantagen är kopterna i Egypen, men även de förföljdes och massakrerades i hundratusental).

När ett område erövras av islam får, enligt islams heliga skrifter, judar, kristna och zoroaster (anhängare till zoroastrismen, vilken grundades ca 1000 f Kr av den persiske filosofen Zarathustra) behålla sin tro, om de underordnar sig islam och lever som dhimmis (dvs i ett slags apartheidförhållande relativt muslimerna)

Skyddet för dhimmis i islamvärlden är svagt (för närvarande finns inga muslimska länder som officiellt tillämpar dhimmisystemet, men när islam får tillräckligt inflytande i världen kommer detta att återinföras, eftersom det är föreskrivet i islams heliga skrifter). Judar och kristna, som inte underordnar sig, mister sitt skydd och kan dödas eller förvisas eller säljas som slavar. Ordet "underordna" kan dessutom tolkas på många sätt och muslimerna kan alltid säga att judar och kristna inte har underordnat sig tillräckligt och sedan utlösa massakrer (vilket skett oräkneliga gånger i islamvärlden). När dhimmisystemet tillämpades kunde det räcka med att en icke-muslim tittade en muslim i ögonen utan att omedelbart sänka blicken (för att visa sin underdånighet), så utlöste detta dödligt våld. Eller att en icke-muslim råkade snudda vid en muslim på trottoaren. Eller att t ex en kristen öppet hävdade att Jesu uppståndelse är en objektiv sanning (vilken den är enligt Bibeln).

Övriga invånare (som varken är judar, kristna, zoroaster eller muslimer) får, efter att området erövrats av islam, välja mellan att bli muslimer eller att halshuggas (ett öde som med stor sannolikhet väntar svenska folket inom maximalt 50 år). Det är intressant att notera att de grupper som mer än några andra byggde upp Kalifatet (perser, judar och kristna) behandlades mildare än övriga. Islams ledare (inklusive Muhammed) var antagligen pragmatiker och insåg givetvis att behandlar man dessa kapabla grupper, som hade så mycket att ge, alltför hårt kommer de inte att bidraga till samhället. Ger man dem däremot en viss frihet, kommer de att bli en stor tillgång (den officiella motiveringen var att dessa 3 grupper hade heliga skrifter som var äldre än Koranen — de kallades därför "bokens folk"). I Kalifatet kunde skickliga judar, kristna och perser avancera till höga positioner, ja till och med bli ministrar.

I kontrast till det positiva tillståndet i islamvärlden på 700-talet så hade Europa plågats av barbariska invasioner, ändlösa lokala krig, missväxt, arabiska erövringståg och slavräder (gällde framför allt Europas Medelhavskust) etc. Staden Rom hade krympt från en miljonstad till en by. Nordeuropa var fortfarande täckt av täta skogar, underbefolkat och med kallt klimat och därmed kort odlingssäsong och man hade otillräckliga jordbruksredskap för att plöja de hårda jordar som fanns där. En massa saker behövde hända för att Europa skulle börja växa ekonomiskt. Det första var att Kyrkan, tillsammans med ett litet antal mäktiga och framsynta furstefamiljer, åstadkom en växande politisk sammanhållning i Europa, vilken skapade fred. Det andra var att klosterrörelsen utvecklade metoder för en mer effektiv jordbruksproduktion, och att Kyrkan och kungar och furstar såg till att områden som tidigare inte brukats odlades upp och därmed gav förutsättningar för en växande befolkning. Gruvorna i Centraleuropa ledde till uppkomsten av en preindustriell ekonomi och välstånd. Europa började uppleva ett antal uppsving i tillväxt, först under Charlemagnes dynasti (800-talet), sedan runt tiden för korstågen (1100-talet och några hundra år framåt) och slutligen alldeles innan Digerdöden (1347).

(Klicka på bilden för att se den i större format!)

Världskarta som visar förekomsten av kusinäktenskap upp till och med andrakusiner (år 2012). Siffrorna anger hur många procent av alla äktenskap i ett visst område som är kusinäktenskap. Vi noterar att kusinäktenskap är som mest förekommande i Nordafrika, Mellanöstern och ända bort till Indien. Till största delen domineras dessa områden av islam (observera att Indien har ca 200 miljoner muslimer(!), dvs ca 11% av världens muslimer). Kusinäktenskapen har varit till enorm skada för islamvärlden och utgör en stor tragedi. (Källa: The National Center for Biotechnology Ínformation, NCBI, USA, 2012)

En ytterligare, avgörande faktor var att Kyrkan på 500-talet förbjöd äktenskap närmare än tredjekusiner (dvs förstakusiner, vilka på svenska helt enkelt kallas "kusiner", och andrakusiner, på svenska "tremänningar", förbjöds att gifta sig). Tredjekusiner är barn till föräldrarnas andrakusiner och fick således gifta sig. Tidigare hade kusinäktenskap (oftast mellan förstakusiner) varit mycket vanliga. Att kusinäktenskapen försvann hade två stora fördelar:

Den första var att man fick en friskare och mer intellektuellt begåvad befolkning. Kusinäktenskap i generation efter generation ger en dramatisk ökning av barn med genetiska defekter (både kroppsliga och intellektuella). Fortfarande är kusinäktenskap mer eller mindre norm inom islamvärlden (70% av äktenskapen i dagens Saudiarabien och mer än 60% av äktenskapen i dagens Pakistan är kusinäktenskap). Till stor, stor nackdel för dessa länder.

För det andra ledde förbjudandet av kusinäktenskap till att det gamla klansamhället bröts sönder (eftersom människor "utifrån" kom in i familjerna), vilket i sin tur ledde till ett samhälle mer öppet för människor från andra grupper. Något som haft avgörande betydelse för framväxten av det moderna, demokratiska samhället. Förutsättningen för ett sådant samhälle är att man kan och vill samarbeta, och även är beredd att prioritera, utanför den egna, närmaste familjen (läs mer om detta här).

Ganska snart så kunde Europa skryta med städer i paritet med Mellanöstern när det gällde ekonomi och social och intellektuell nivå. Och sedan gick Europa ganska snabbt om islamvärlden. Befolkningen växte snabbare. Européerna upptäckte handelsrutter till Indien och Kina som kringgick och underminerade marknaden i Mellanöstern. Intellektuell och vetenskaplig nyfikenhet exploderade i Väst, medan i Öst eliterna klängde sig fast vid traditionella förklaringar och tekniker (något som islam starkt bidrog till). Mellanöstern blev ett bakvatten när det gällde handel och vetenskap (med vissa undantag) och förblev så tills långt in på 1900-talet. Och har, inom många områden, förblivit efterblivet ända fram till våra dagar (i Oljestaterna maskeras denna effekt av att man, på grund av sin olja, har nästan obegränsade ekonomiska resurser och kan köpa all teknik, expertis etc som man behöver). I länder där islam har starkt inflytande finns överhuvudtaget ingen vetenskap värd namnet. Ett tydligt indicium på detta är att utav ca 14 miljoner judar i världen så har 118 tilldelats ett nobelpris i naturvetenskap (fram till år 2011). Utav ca 1,6 miljarder muslimer så har under samma period 1 (en enda) fått ett nobelpris i naturvetenskap – Ahmed Zewail i kemi 1999.

Judarnas överrepresentation jämfört med muslimer när det gäller nobelpris i naturvetenskap, i proportion till respektive grupps folkmängd, är drygt en miljon procent! Det kan man väl kalla statistisk signifikans utan att överdriva?! Eller hur?

Zewail hade för övrigt fått sin högre utbildning i USA, där han också bedrev den forskning som ledde fram till nobelpriset. Så det kan på goda grunder ifrågasättas om Zewails pris överhuvudtaget hade något med islam att göra (klicka här för att läsa mer om nobelpris och islam/judendom).

Av ovanstående framgår att kristendomen och Kyrkan varit viktiga för Europas och Västvärldens framgångar. Medan islam och mullorna varit en ren, total katastrof för de folk som hamnat under islams negativa inflytande.

En kuriös detalj är att debattörer, både i media och t o m i Europaparlamentet, har kritiserat uttrycket "islams guldålder" och menat att detta kränker islam. Varför då? Jo, eftersom uttrycket underförstår att islam inte har en guldålder just nu. Att man talat om islams guldålder har ju varit i den vällovliga avsikten att försvara islam. Att tala gott om islam. Om islam haft en guldålder, finns ju nämligen möjligheten att islam kan resa sig och återigen få en guldålder. Men nu anses alltså detta uttryck, av vissa, som kränkande gentemot islam. Ja, det är inte lätt att vara politiskt korrekt. Det gäller att hänga med i svängarna om man skall få full pk-poäng.

De historiska fakta som getts ovan bygger delvis på en text på Quora av David Chaffetz, författare till böckerna A Journey through Afghanistan och Three Asian Divas.

Tillbaka till "Till försvar för Västvärlden och dess västvärden"
Tillbaka till "Den slumrande jätten — islams historia för fotgängare"
Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.