"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Epilog — Två vägar till två sanningar

Del 4 av en berättelse i fyra delar.

I den här artikeln skall jag berätta två historier om hur mänskligt tänkande kombinerat med observationer av verkligheten kan leda oss närmare Sanningen.

 

Den första vägen

Denna historia handlar om vetenskap och om en av alla tiders mest kända vetenskapsmän, Albert Einstein. Låt oss därför förflytta oss ca 130 år bakåt i tiden till år 1887. Detta år utförde de två fysikerna Abraham Michelson och Edward Williams Morley (USA) sitt berömda försök (som allmänt går under namnet Michelson-Morleys försök).

Michelsons interferometer. Apparaturen är monterad på en massiv, mycket tung, platta, vilken flyter i kvicksilver. På så sätt blir anordningen horisontell, vibrationsfri och lätt vridbar. Den snedställda (45°) spegeln i mitten är halvgenomskinlig, dvs släpper igenom 50% av ljuset och reflekterar 50%. Den är också symmetrisk, dvs fungerar från båda hållen. Ljuset från lampan går två vägar; dels rakt fram genom spegel 3 (transmission) och sedan reflektion i spegel 2 och sedan reflektion i spegel 3 och slutligen till kikaren. Den andra strålen reflekteras i spegel 3 och går sedan till kikaren via reflektion i spegel 1 och sedan genom spegel tre (båda strålarna genomgår således en reflektion och en transmission i spegel 3 och kommer därför att ha samma ljusstyrka när de går in i kikaren). De två strålarna ger upphov till ett interferensmönster i kikaren bestående av horisontella ljusa och mörka band. När instrumentet vreds förväntade man sig att banden skulle förskjutas i sidled på grund av att "etervinden" då ändrade riktning i förhållande till interferometern. Eftersom ljusets våglängd är kort, blir instrumentet mycket känsligt. Hur man än vred på apparaten låg emellertid interferensbanden bergfast, utan någon som helst förskjutning, vilket inte stämde med vad man förväntade sig utifrån den klassiska fysiken.

Vid denna tid ansågs det allmänt att ljus inte kunde utbreda sig i tomma rymden, utan att det krävdes ett medium för detta (på samma sätt som att ljudutbredning kräver ett medium, t ex luft eller vatten — i rymdens vakuum kan således ingen höra dig skrika). Detta medium (som än så länge bara var teoretiskt antaget, dvs ännu inte observerat) kallades för eter (efter Aristoteles femte element) och förmodades vara elastiskt och av icke-materiell natur (de fyra övriga elementen är, enligt Aristoteles, jord, vatten, luft och eld, vilket f ö överensstämmer med den moderna fysikens indelning i fast, flytande, gas och plasma).

Vid Michelson-Morleys försök utgick man från antagandet att ljushastigheten mätt på jorden rimligen måste vara beroende av Jordens rörelse i förhållande till etern (precis som att ljudets hastighet i luft är beroende av en observatörs rörelse relativt luften). Då jordens rörelse relativt etern inte var känd, gick man tillväga på följande sätt:

Jorden rör sig i sin bana runt solen med en hastighet av ca 30 km/s. Hela solsystemet rör sig samtidigt runt Vintergatans centrum med ca 220 km/s. Dessutom rör sig hela vår galax (Vintergatan) med hög hastighet relativt andra galaxer. Med hjälp av en speciell försöksanordning — Michelsons interferometer (bilden ovan) — jämförde man nu ljusets hastighet, mätt i två vinkelräta riktningar. Om jorden råkade vara i vila i förhållande till etern i mätögonblicket, förväntade man sig att ljushastigheten var samma i båda mätriktningarna. Och om jorden rörde sig relativt etern vid mätningen, förväntade man sig att få olika ljushastigheter i de två mätriktningarna. En sådan observation skulle utgöra ett starkt bevis (indirekt) för existensen av en eter.

Försöket upprepades i olika punkter av jordbanan (dvs vid olika tidpunkter under ett år). Vid varje mättillfälle gjordes flera mätningar genom att instrumentet vreds horisontellt ett antal grader. Eftersom jorden omöjligen kunde vara i vila relativt etern i alla dessa punkter, så borde man vid åtminstone några mättillfällen få olika värden på ljushastigheten i de två mätriktningarna (dvs se en förskjutning av interferensbanden när interferometern vreds — se bildtexten ovan). Någon sådan olikhet kunde dock inte observeras hur många gånger försöket än gjordes.

Experimentet har upprepats många, många gånger och med allt större noggrannhet. De noggrannaste försöken kan upptäcka en ”etervind” på bara 30 m/s (vilket i astronomiska sammanhang i stort sett är lika med stillastående). Resultatet blir alltid detsamma, dvs att man mäter samma ljushastighet i de båda, vinkelräta mätriktningarna.

Det fanns ytterligare ett viktigt men inte lika känt experiment med i bilden, Trouton-Nobles försök. Detta bestod väsentligen av att man observerade en vridbart upphängd, laddad kondensator. Vid rörelse i förhållande till etern borde kondensatorn, enligt teorin för elektromagnetism, utsättas för en vridande kraft. Även här blev utfallet negativt. Dvs detta försök gav samma paradoxala resultat som Michelson-Morleys försök.

En del fysiker menade att det märkliga utfallet av Michelson-Morleys försök kunde bero på att ljuskällan rörde sig med samma hastighet som Jorden (ljuskällan bestod av en lampa som utgjorde en del av försöksuppställningen — se figuren ovan). Detta har vederlagts av Tomaschek, som visade att man får precis samma försöksresultat då man inte använder en jordisk ljuskälla utan i stället ljus från en fixstjärna.

Resultatet av Michelson-Morleys försök (och Trouton-Nobles försök) verkade således tyda på att ljusets hastighet var densamma i alla riktningar, oberoende av observatörens och eventuellt också ljuskällans eget rörelsetillstånd. En möjlig förklaring till försöksresultatet skulle förstås kunna vara att det inte existerar någon eter. Man hade emellertid svårt att acceptera en sådan tolkning, eftersom den stred mot allt man kände till vid den här tiden (hur skulle vågor kunna utbreda sig i ett tomrum?).

Om ljushastigheten är oberoende av observatörens rörelse, skulle detta leda till en del märkliga effekter. Antag t ex att ett rymdskepp A närmar sig planeten Jorden med hastigheten v. Från Jorden sänds nu ut en ljussignal riktad mot A. Denna ljussignal avlägsnar sig från Jorden i riktning mot A med ljusets hastighet (i vakuum), vilken allmänt brukar betecknas med c (c ≈ 299792 km/s). Eftersom rymdskeppet A närmar sig jorden med hastigheten v och ljussignalen från Jorden samtidigt avlägsnar sig från Jorden med hastigheten c, borde ljussignalen närma sig A med hastigheten v+c. Samtidigt så borde ljussignalen, enligt Michelson-Morleys försök, närma sig A med hastigheten c, eftersom ljusets hastighet, enligt detta försök, verkar vara oberoende av observatörens rörelsetillstånd (v). Dvs ljusets hastighet relativt A borde samtidigt vara både v+c och c. Vi tycks stå inför en olöslig motsägelse. En paradox.

I Michelson-Morleys försök studerade man ljus. Grundläggande så är ljus elektromagnetisk strålning inom ett visst frekvensområde (andra varianter av elektromagnetisk strålning är gammastrålning, röntgenstrålning, ultraviolett och infrarött ljus, mikrovågor, radiovågor etc). Det som skiljer ljus från andra former av elektromagnetisk strålning är helt enkelt frekvensen (eller våglängden, som är relaterad till frekvensen). Rent fysikaliskt finns ingen annan skillnad. Michelson-Morleys försök (och Trouton-Nobles försök) handlar således om elektromagnetisk strålning i alla dess former. Allt som sägs ovan gäller således generellt för alla typer av elektromagnetisk strålning (och inte bara ljus).

En av de ansatser som gjordes för att komma till rätta med denna uppenbara paradox, var Lorentz kontraktionshypotes,vilken framlades 1904. Upphovsmannen var den holländske fysikern Hendrik Lorentz. Hans teori gick ut på att föremål som rör sig i förhållande till etern förkortas i rörelseriktningen, enligt en viss formel, på grund av "fart-vinden" (”friktionen”) genom etern — etervinden — och att därför ljushastigheten endast skenbart verkar vara densamma i de två mätriktningarna. Skillnaden i ljushastighet kompenseras helt enkelt av mätinstrumentets förkortning i jordens rörelseriktning relativt etern. Lorentz teori verkade tillfredsställande kunna förklara det bisarra utfallet av Michelson-Morleys försök.

Problemet med Lorentz teori var dessvärre att man inte kände till någon mekanism, genom vilken föremål kunde förkortas på grund av sin rörelse genom etern. Plus att etern ännu inte hade observeras (att den fanns var man övertygad om — men även om övertygelse kan ha sin plats under framväxten av en teori, så krävs mer än övertygelse för att en teori slutgiltigt skall accepteras — till skillnad från ideologier, där övertygelse väger betydligt tyngre än sanning). Problemet med Michelson-Morleys försök hade således bara flyttats ett steg bakåt genom Lorentz förklaring. När man senare utförde varianter av Michelson-Morleys försök uppstod dessutom nya problem, vilka Lorentz lyckades ”förklara” genom att anta att också tiden förändrades på grund av etervinden. Inget av detta kändes dock speciellt tillfredsställande. Det kändes mer som ett desperat försök att rädda en osund teori med hjälphypoteser än som verkliga förklaringar. Varför längd och tid skulle förändras på grund av rörelse genom etern, hade man ingen förklaring till. Man hade inte ens en förklaring till vad tid egentligen är. Plus att etern dessutom aldrig hade observerats. Så det hela blev mer spekulationer än vetenskap.

Samtidigt som många berömda fysiker brydde sina hjärnor med Michelson-Morleys försök, arbetade en än så länge okänd patentingenjör vid Schweiziska Patentverket i Bern. Hans namn var Albert Einstein. På grund av att denne varit en ganska besvärlig elev under sina fysikstudier, så hade han svårt att få arbete som fysiker (vilket var hans dröm). Hans lärare tyckte visserligen att han var begåvad, men ville inte rekommendera honom, eftersom han var både ifrågasättande och vägrade böja sig för auktoriteter (vid den här tiden betydde rekommendationsbrev mer än betyg när det gällde att få en anställning). Genom en god väns kontakter fick Einstein slutligen arbete som patentingenjör i Bern. Han visade sig vara en synnerligen duglig sådan och hans chef kom ganska snart att se honom som en framtida chef för Patentverket.

Vad chefen inte visste var att Einstein inte bara granskade patent. Mellan varven (under arbetstid — hugha!) höll han på med sin egen teoretiska forskning och publicerade artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Ett av hans intresseområden var att försöka hitta en tillfredsställande förklaring till utfallet av Michelson-Morleys försök. Lorentz teori ansåg han inte vara någon egentlig förklaring, eftersom denna, som vi sett ovan, bara ledde till nya problem.

Einstein gjorde många olika ansatser. Dvs han antog olika saker och sedan räknade han på detta och såg vart det ledde. Vad konsekvenserna blev. Det är så man ofta arbetar inom fysik (och rent allmänt inom vetenskap). Antag att det är så här... och så räkna, räkna, räkna, tänk, tänk, tänk... Nehej det kan inte stämma. Vi får en motsägelse. Alltså, nytt antagande... och så räkna, räkna, räkna, tänk, tänk, tänk... Nehej, det funkar inte heller, det stämmer inte med observationer. Osv, osv, vecka efter vecka, månad efter månad, kanske t o m år efter år.

Alla möjligheter måste testas, om man är en objektiv, sanningssökande forskare. Och hur omöjligt ett alternativ än ter sig, måste detta också testas. Det finns ju inget som säger att naturen följer det som människan tycker är enklast eller mest förnuftigt. Efter att ha uttömt många teoretiska möjligheter utan att ha kommit någon vart, testade Einstein till slut ett desperat antagande. Ett antagande som verkade fullständigt galet och omöjligt och absurt. Men samtidigt så ofattbart enkelt (vi återkommer strax till detta).

Sin nya teori publicerade han 1905 i Annalen der Physic. Teorin fick namnet Speciella Relativitetsteorin. Den kom att ca 10 år senare följas av den Allmänna Relativitetsteorin.

Som grund för sin nya teori utgick Einstein från 4 postulat (obevisbara påståenden). Själva ramen för det han studerade var två observatörer som rör sig med likformig hastighet (dvs rakt fram med konstant fart) relativt varandra och hur deras observationer av fysikaliska händelser är relaterade till varandra. Två av dessa postulat lyder (de två övriga har ingen betydelse för det vi diskuterar just nu, så jag vill inte förvilla läsaren med dem):

1. En mätning av ljushastigheten skall i båda systemen (för båda observatörerna) i varje riktning ge värdet c. Detta är baserat på utfallet av bl a Michelson-Morleys försök samt på antagandet om rummets isotropi, dvs att vi utgår från att varje riktning i rummet är likvärd med varje annan riktning.

2. Det skall inte vara möjligt att genom någon som helst mätning konstatera någon skillnad mellan de båda systemen — relativitetsprincipen. Postulatet innebär att det är meningslöst att tala om "absolut rörelse" eller "absolut vila".

Postulat 2 säger att man inte kan definiera absolut rörelse (eftersom det inte finns någon absolut referenspunkt i universum). Det enda vi kan observera och mäta är relativ rörelse, dvs hur objekt rör sig relativt varandra. Därav namnet Relativitetsteorin. Ett namn somt föranlett ett antal roliga historier. En är:

Einstein var på väg till New York via tåg och när han satt i sin kupé kom konduktören förbi. Einstein frågade då, ”Ursäkta, kan konduktören säga om New York stannar vid det här tåget?”

Enligt postulat 1 så är ljushastigheten oberoende av både ljuskällans och observatörens hastigheter relativt varandra och relativt andra objekt. Resultatet av Michelson-Morleys försök är således i enlighet med detta postulat.

Utifrån Maxwells ekvationer (som formulerades av James Clerk Maxwell på 1860-talet) kan man visa att ljushastigheten i vakuum, betecknad c, bestäms av två grundläggande konstanter ε₀ och μ₀ (uttalas epsilon-noll och my-noll). Dessa anger vakuums förmåga att leda elektriska respektive magnetiska fält. Ljushastigheten c ges av formeln c²=1/ε₀⋅μ₀), dvs c blir kvadratroten av högerledet. Dessa två konstanter kan visas vara relativistiskt invarianta, dvs är samma för varje observatör, oberoende av dennes och strålningskällans rörelsetillstånd). Samma sak måste därför gälla för c. Men detta bevis kunde givetvis inte Einstein använda som grund för sin nya teori, eftersom beviset endast är giltigt om hans nya teori är sann. Cirkelbevis är som bekant inte tillåtna. Därför valde han att formulera ljushastighetens konstans som ett postulat, dvs som en obevisad premiss. Vars korrekthet sedan får visas av teorins konsekvenser.

Om ljushastigheten är oberoende av både ljuskällans och observatörens hastigheter, så innebär detta att det är omöjligt att observera några som helst konsekvenser av etern. Det fanns därför, enligt Einstein, inte längre någon anledning att hålla fast vid eterhypotesen, varför denna övergavs. Relativitetsteorin förnekar således inte existensen av en eter, men på grund av att denna inte är observerbar, är den mer ett metafysiskt än ett fysikaliskt begrepp och har av denna anledning ingen plats i en fysikalisk teori.

Någon läsare kanske tycker att Einstein fuskar. Så kan man väl inte göra?! Einstein förklarar ju inte utfallet av Michelson-Morleys försök, utan kommer undan genom att i ett postulat (postulat 1) säga att ”så här är det”. Punkt slut! Låt oss emellertid för ett ögonblick lämna denna invändning. Jag återkommer strax till den.

I och med sina 4 postulat (2 av dem ges ovan) hade Einstein nu lagt grunden för en ny teori. Bakom alla teorier finns postulat, vilka per definition är obevisbara. Någonstans måste man börja och själva utgångspunkten går inte att bevisa (det vore som att lyfta sig själv i håret). Utifrån de formulerade postulaten, och med hjälp av matematik och logik, drar man nu slutsatser (dvs man räknar fram vilka konsekvenser postulaten får). Dessa slutsatser utgör teorins lagar (t ex Ohms lag inom elläran, Boyles lag för gaser, Newtons olika mekaniska lagar etc). Eftersom lagarna avspeglar postulaten, samtidigt som de uttalar sig om verkligheten (relationen mellan ström och spänning och resistans i en elektrisk ledning, sambandet mellan volym, tryck och temperatur i en gas, sambandet mellan kraft, acceleration och massa etc — dvs relationer mellan objektivt mätbara storheter), kan postulaten testas mot verkligheten. Om lagarna som härletts ur postulaten stämmer med våra observationer och mätningar, så utgör detta ett starkt indicium för att de obevisbara postulaten är korrekta. Postulaten motiveras således bakvägen — i efterhand.

När Einstein med hjälp av matematiska beräkningar började undersöka konsekvenserna av sina postulat upptäckte han många intressanta och oväntade saker. T ex att föremål som rör sig i förhållande till en observatör förkortas i proportion till hastigheten relativt observatören. Formeln är samma som i Lorentz kontraktionshypotes. Skillnaden är att kontraktionen inte är absolut. Om A och B möter varandra i hög hastighet och var och en av dem har en meterstav och de mäter på varandras stavar (under rörelsen), så mäter båda att den andres stav är förkortad exakt lika mycket. I Lorentz världsbild så existerar, till skillnad från relativitetsteorins världsbild, absolut rörelse och vila. Enligt Lorentz är både A och B överens om att t ex B:s meterstav är kortare än A:s (om det är B som är i absolut rörelse). Einstein kom också fram till att den observerade tiden och även det observerade objektets massa påverkas av rörelsen. Även i dessa fall är effekterna relativa, dvs ömsesidiga.

Dessa relativistiska effekter blir vid vanliga hastigheter (upp till tiotals kilometer per sekund) försumbara. Men vid höga hastigheter (nära ljusets) blir de avsevärda. Vid 20 km/s har, enligt relativitetsteorin, en enkilosvikt massan 1,00000002 kg, dvs den relativistiska effekten är omätbar. Vid 0,8c (80% av ljusets hastighet, dvs ca 240 000 km/s) har massan ökat till 1,67 kg och vid 0,999c är massan drygt 22 kg.

Ett praktiskt exempel på den relativistiska tidseffekten kan vi hämta från GPS-systemet (vilket, som läsaren givetvis känner till, är ett satellitnavigationssystem med mycket hög precision). Systemets satelliter har banor på ca 20 000 km höjd och satelliterna rör sig med en fart av ca 14 000 km/h (relativt jorden). GPS-systemet bygger på exakt tidsmätning och varje satellit har tre atomur för att hålla rätt tid. På grund av ovannämnda relativistiska tidseffekt så drar sig satelliternas atomur efter med 7 µs/dygn (dvs går långsammare) relativt en klocka på jordytan. Detta måste man ta hänsyn till när man designar GPS-satelliternas atomur (annars fungerar inte systemet). Man måste alltså ställa atomuren så att de fortar sig 7 µs/dygn innan man skickar upp dem. Då kommer de att visa rätt tid sett från jorden. Det finns också en ytterligare relativistisk tidseffekt (vilken har med allmänna relativitetsteorin att göra) som påverkar GPS-satelliternas atomur (klicka här för att läsa mer om denna).

En annan och betydligt viktigare konsekvens av Einsteins utgångspunkt var att han upptäckte ett samband mellan energi och massa, den berömda formeln E=mc² (enligt vilken energi och massa är två olika uttryck för samma sak, dvs all energi har massa och alla massa har energi). Detta var helt oväntat! Formeln följer direkt av Einsteins fyra postulat. Utgångspunkten med Einsteins teori var ju att förklara utfallet av Michelson-Morleys försök. Och så poppar E=mc² upp, helt oombedd, utan tillstånd och utan att till synes ha någonting alls med Michelson-Morleys försök att göra. Och vi känner ju alla till vilken enorm betydelse denna formel haft. Inte bara för kärnkraft och kärnvapen utan också för en djupare förståelse av vårt universum.

Men inte bara det. Genom speciella relativitetsteorin fick fenomenet magnetism sin förklaring. Man visste visserligen innan, genom Faraday och Maxwell och många andra, att det fanns ett samband mellan elektrisk ström och magnetism. Man visste t ex att elektriska strömmar alltid ger upphov till magnetfält. Men man hade ingen förklaring till varför. Förklaringen kom genom Einsteins teori.

Relativitetsteorin gav många ytterligare konsekvenser. När t ex Paul Dirac kombinerade speciella relativitetsteorin med kvantmekaniken i den s k Diracekvationen, gjordes plötsligt nya insikter. Man fick en förklaring till varför atomära partiklar (elektron, proton etc) har spinn (en egenskap som i någon mån påminner om att de snurrar kring sin egen axel). Detta hade man upptäckt genom experiment men inte kunnat förklara. Nu kom förklaringen, i och genom relativitetsteorin. Vidare förutsade Diracekvationen att varje atomär partikel har en slags antitvilling (antipartikel). De flesta forskare avfärdade existensen av antipartiklar, men några år senare upptäcktes den första sådana partikeln (antielektronen) i kosmisk strålning.

Diracekvationen i sin ursprungliga form. I denna ekvation sammanförs kvantmekaniken, som beskriver mycket små objekt (atomära partiklar), och den speciella relativitetsteorin, som beskriver mycket snabba objekt (som kosmisk strålning). Dvs Diracekvationen beskriver kroppar som är både små och snabba. Dirac försökte helt enkelt skapa en ekvation som gjorde att atomer kunde behandlas relativistiskt. För att åstadkomma detta skrev han om Schrödingerekvationen (kvantmekanikens grundekvation) så att den blev relativistiskt invariant. Hans hopp var att detta skulle kunna komma tillrätta med de problem man hade med atomära spektrum (de ljusvåglängder som sänds ut från atomer och som är specifika för varje grundämne). De kvantmekaniska förutsägelserna gav resultat som inte riktigt stämde med observationer. Det visade sig att Diracs ansats var synnerligen fruktbärande och hans ekvation gav mycket mer än han "stoppat in" i den. Dvs ekvationen gjorde korrekta förutsägelser om atomers spektrum, samtidigt som den kom med nya och helt oväntade förutsägelser (bl a existensen av antipartiklar).

(Obs! Läsaren behöver inte förstå ovanstående ekvation matematiskt för att kunna följa resonemanget kring denna)

Antielektronen, som också kallas positron, har positiv laddning, medan elektronen är negativt laddad. Vissa andra egenskaper är också motsatta mot elektronens. Men elektron och positron har samma massa och uppför sig i princip på samma sätt. Vid experiment har man t o m lyckats skapa antiväte, dvs en antielektron som kretsar kring en antiproton. Man tror att det finns hela galaxer uppbyggda av antipartiklar (någonstans där ute kanske det finns en antiKrister). En av fysikens obesvarade frågor är varför det verkar finnas mer materia än antimateria i Universum. Enligt bigbangteorin så borde fördelningen vara 50/50.

Teorier utgår således från postulat (antaganden som inte bevisas, eller ens kan bevisas). Huruvida en teori är sann eller ej, avgörs genom teorins konsekvenser. The proof of the pudding is in the eating, som man brukar säga i England. Eller på frukten känner man trädet, som Jesus säger. Vissa teorier tas fram för att förklara vissa observationer. Kan de göra detta, så är det givetvis bra och de accepteras. Att en teori som är framtagen för att förklara ett visst fenomen också visar sig kunna förklara detta fenomen, är ju bra men inte anmärkningsvärt fantastiskt. Det är bara vad man kan förvänta sig.

Men, och nu kommer vi till men, om en teori inte bara kan förklara det den tagits fram för att förklara, utan också kan förklara ytterligare saker (som redan är kända men ännu inte förklarade), ja då befinner vi oss på en högre nivå. En sådan teori tycks ju avspegla mer än vi stoppat in i den.

Det verkliga adelsmärket på en teori är emellertid att den inte bara kan förklara redan kända fenomen, utan att den även kan förutsäga existensen av ännu okända (dvs ännu inte observerade) fenomen. Vilket Einsteins speciella relativitetsteori gjorde i högsta grad. För det första kunde den således förklara fenomenet magnetism, men detta fenomen var redan observerat och noggrant studerat. Den förutsade också ett grundläggande samband mellan energi och massa. Något som var helt oväntat och helt okänt. Inte ens Einstein själv insåg till en början de fulla konsekvenserna av detta samband. Vidare förklarade Einsteins teori (när den kombinerades med kvantmekanik) atomära partiklars och systems spinn och förutsade existensen av antipartiklar. Det senare var helt, totalt oväntat, men visade sig stämma när man började leta efter dessa partiklar.

Och i och med detta har den tvivlande läsaren också fått svar på sin invändning att Einstein fuskade genom att använda resultatet av Michelson-Morleys försök som ett postulat. Konsekvenserna av Einsteins teori visar att denna teori har en betydligt djupare koppling till verkligheten än vad man kan tro utifrån postulaten. Och utifrån detta kan vi konstatera att Einsteins fyra postulat tycks stämma med verkligheten. De är så att säga bevisade baklänges. Retroaktivt.

För att återkoppla till tidigare artiklar i denna serie, där bl a Matrix har behandlats, så kan man säga att Einsteins väg till relativitetsteorin är i samma anda som krävs för att avslöja konstruerade världar som i Matrix. Man observerar och ställer upp teorier utifrån antaganden. Och sedan ser man hur väl dessa teorier stämmer med det man kan observera. Slutresultatet kan ju bli att man konstaterar att den värld man lever i är den verkliga världen. Eller också att den inte är det.

 

Den andra vägen

Einstein undersökte och försökte förklara den fysiska verkligheten, enligt beskrivningen ovan. Samma metod kan, åtminstone delvis, användas för att undersöka andra områden av den totala verkligheten, där man inte begränsar sig till att studera växelverkningar mellan fysiska objekt utan går utöver detta. I fortsättningen håller vi, i denna andra, existensen av en utomfysikalisk verklighet öppen. Som en möjlighet.

Einstein utgick från observationer (bl a Michelson-Morleys försök) och ställde sedan upp olika modeller (genom att formulera postulat – ”antag att det är så här...). Sedan undersökte han vilka konsekvenser dessa antaganden fick och huruvida dessa konsekvenser stämde med de observationer som gjorts.

För en sådan undersökning gäller att alla möjligheter måste testas, om man är en objektiv, sanningssökande forskare. Och hur omöjligt ett alternativ än ter sig, måste detta också testas. Filosofiska principer som Occams rakkniv, enligt vilken man skall välja den enklaste förklaringen, är inte tillämpliga här. Det finns ju ingenting som säger att naturen följer det alternativ som människan tycker är enklast eller mest förnuftigt. Och det var ju precis så Einstein arbetade när han kom fram till sina relativitetsteorier.

Vi tänker oss nu en person. Vi kan kalla honom Zweistein. En helt vanlig eller ovanlig person. Denne är sökare, som letar efter svaret på de stora livsfrågorna (jag var själv i den situationen för ca 40 år sedan). Och som inte vet om det finns någon Gud, och vem i så fall denne Gud eventuellt är (om han finns). Är ateismen kanske den sanna modellen för den totala verkligheten? Eller är det kristendomen som är svaret? Eller någon annan religion? Eller något ytterligare alternativ vi ännu inte tänkt på. En sak är i alla fall säker, alla dessa olika modeller (ateism, kristendom, islam etc) kan omöjligen vara sanna samtidigt, eftersom de säger emot varandra. En ytterligare möjlighet är att det kanske inte finns några objektiva svar på våra frågor om den ultimata verkligheten?

Dessa olika alternativ kan jämföras med de olika modeller som Einstein testade under sina försök att förklara det bisarra utfallet av Michelson-Morleys försök. För att komma fram till ett eventuellt svar, tillämpar vi nu samma metoder som Einstein. Det var faktiskt så jag själv gjorde för 38 år sedan, vilket ledde till att jag, 38 år gammal, böjde knä för Jesus Kristus.

I framförallt del 3 av denna serie artiklar har jag angett ett antal observationer som söker sin förklaring. Observationer som kanske en sökare som Zweistein brottats med, utan att hitta något svar. Hur kan det t ex komma sig att normala, trevliga, vänliga människor kan bli som förbytta när vissa frågeställningar diskuteras? Och ibland t o m bli nästan galna av raseri. Och då talar jag om frågeställningar som knappast har någon som helst praktiskt betydelse för en vanlig människas liv. Jag rekommenderar dig som ännu inte läst del 3 att göra detta innan du går vidare. Och var det ett slag sedan du läste del 3 kan det kanske vara dags att friska upp minnet.

Zweistein börjar nu med att antaga att ateismen är den sanna förklaringen till universum och allt som existerar däri (ungefär som Lorentz antog att föremål förkortas när de rör sig genom etern). Vad får detta för konsekvenser? Fallet pusselbitarna på plats när vi utgår från materialismen (som är grunden för ateismen), vilken förnekar att kan finnas något utanför/över objekt uppbyggda av materia/energi, existerande i rum-tiden och växelverkande genom blinda naturlagar. En övernaturlig Gud kan uppenbarligen inte existera i detta perspektiv. Människan blir här en slags bio-kemisk-elektrisk robot. Det är svårt att föreställa sig hur någon verkligt fri vilja skulle kunna existera i materialismens värld (även om vi upplever att vi väljer, är det bara iskalla, deterministiska naturlagar i kombination med slumpprocesser, som bestämmer våra ”beslut”). Människan kan inte heller ha någon förmåga att skilja mellan gott och ont i någon absolut bemärkelse. ”Gott och ont”/”rätt och fel” blir i detta perspektiv baserat i mänskliga upplevelser och känslor. I praktiken, om vi inte har anarki, så blir begreppen ”gott och ont”/”rätt och fel” beroende av folkopinionen eller diktatorn (har vi anarki bestäms gott och ont etc i stället av individen). Anser folkopinionen att man har rätt att döda sina barn, även om de redan är födda, ja då är detta rätt (detta tillämpades t ex under vikingatiden), och det finns inget mer att tillägga. Hitler kom till makten, framröstad av tyska folket, och då finns i ateismens perspektiv inte mycket mer att säga (Hitler hade f ö betydligt mer folkligt stöd än vad Miljöpartiet har år 2019, när de sitter i Sveriges Regering och har fått ett inflytande som groteskt överstiger partiets folkliga stöd — de har 21,7% av ministerposterna medan de fick runt 2% av rösterna, om vi bortser från stödrösterna). Om 51% av ett lands befolkning röstar för att en folkgrupp skall utrotas, ja då är det, utifrån ateismens postulat, "rätt" att göra så, eftersom det inte finns någon högre auktoritet än folkviljan (eller diktatorn eller vem som styr). Vi återkommer strax till begreppet moral.

Jag har på min hemsida mängder av artiklar där jag diskuterar ateismens problem. Ateisterna säger ofta att deras världsbild helt är baserade på förnuft, logik och objektiva observationer. Till skillnad från de kristnas världsbild, vilken enligt många ateister, bygger på önsketänkande, känslor, och bristande begåvning och kunskaper.

Låt oss nu ta några exempel, där ateismen har särskilt uppenbara problem. Ett är universums ursprung.

Hur har vårt Universum uppkommit? Antingen fanns ingenting före vårt Universum, och då står vi inför problemet hur någonting kan uppkomma ur ingenting. All naturvetenskap bygger på kausalitet, dvs orsak och verkan. A orsakar B och B orsakar i sin tur C, etc, etc. Processerna i ett materialistiskt universum är långa kedjor av orsak och verkan (genom naturkrafter, styrda av naturlagar, eventuellt finns också slumpfaktorer med). Att någonting då skulle kunna uppstå ur ingenting, dvs utan att det finns något kausalt samband, bryter således mot en av vetenskapens mest grundläggande principer. Antag då, säger kanske ateisten, att det fanns något före Universum. Ett slags föruniversum eller ett subkvantvakuum (ett begrepp som används inom den teoretiska fysiken). Svagheten i resonemanget är att detta bara flyttar problemet bakåt (som att sopa dammet under mattan). Ungefär som Lorentz kontraktionshypotes. Här kan man hamna i oändliga regressionskedjor, där man i alla fall saknar förklaring till det första steget. Den typen av resonemang leder därför ingenstans. Låt mig, apropå regressionskedjor, berätta en rolig historia som lär skall vara sann:

En känd astrofysiker brukade hålla populära föredrag om kosmos, där han bl a berättade om jorden och solsystemet och universums väldighet. Efter ett sådant föredrag reste sig en äldre dam upp och sade, "Allt du har sagt, unge man, är rent nonsens. Jorden är i själva verket en platt skiva som vilar på ryggen av en jättelik sköldpadda". Astrofysikern tittade på henne med en blandning av skräck och medömkan och sade i det att han log ironiskt, "Damen kanske kan tala om för mig vad sköldpaddan i så fall står på?" — "Ni är mycket intelligent unge man", blev svaret, "mycket, mycket intelligent, men det är sköldpaddor hela vägen ner".

Vill man undvika oändliga förklaringskedjor, återstår för ateisten att postulera ett Universum som alltid har existerat. ”Därmed behöver vi inte kunna förklara hur Universum uppkommit”, resonerar man. Och det var precis denna åsikt som många ateister hade innan bigbangteorin lanserades på 1920-talet (till en början ogillade ateisterna bigbangteorin, eftersom den "påminde alltför mycket om Bibelns skapelseberättelse"). Problemet med ett universum som alltid existerat (även om det skulle vara sant) är att det inte utgör någon förklaring. Om någonting existerar så kräver detta en förklaring. Även om detta någonting alltid har existerat. Alternativt att man kapitulerar och böjer sig för att man inte har någon förklaring. Och visst, många ateister kanske gör detta. Problemet är då att man inte har en logisk förklaring till allting, vilket ju ateisten påstår sig ha. Och att inte kunna förklara varför vårt Universum existerar är ingen liten brist. Det innebär en fatal svaghet i den ateistiska världsbilden.

Ett annat stort problem för den ateistiska världsbilden är existensen av moral. Vetenskap handlar om ”är” medan moral handlar om ”bör”. Är kan aldrig bli bör genom logiska manipulationer. Dvs vetenskapens observationer av Universum kan aldrig ge människan en moral! Einstein påpekar f ö detta i sin bok Problem och Perspektiv (som handlar om fysik, filosofi och politik och vars engelska titel är Out of my later Years) och skriver (sid 22):

Den vetenskapliga metoden kan nämligen inte lära oss någonting utöver kunskapen om huru verklighetens olika delar förhålla sig till och betingas av varandra.

Kunskapen om sanningen [dvs den vetenskapliga kunskapen] är i och för sig underbar, men den är så föga i stånd att tjäna oss till ledning [när det gäller moraliska avgöranden], att den inte ens kan bevisa det berättigade i eller värdet av denna strävan efter just kunskapen om sanningen.

Einstein skriver vidare (sid 23):

De bästa ledstjärnorna för vår strävan och vårt omdöme har vi fått i den judisk-kristna religiösa traditionen. Den ställer ett mycket högt mål, som vi med våra svaga krafter kunna nå endast mycket ofullständigt, men den ger oss en säker grund för våra värderingar och strävanden.

Alla människors samvete, dvs en stark upplevelse av absolut ”rätt och fel”/gott och ont” är svårt, för att inte säga omöjligt, att förena med ateismens mekaniska världsbild.

Antisemitismen, dvs det stora hatet, både idag och under historisk tid, mot det judiska folket är en annan observation som är svår att förklara utifrån ateismens utgångspunkt. Under den stora konferensen ”Hatets anatomi” i Oslo 1990, där bl a Henry Kissinger och USA:s förre president Jimmy Carter deltog (plus psykologer, sociologer, historiker etc), konstaterade man i slutdokumentet att det inte går att hitta någon logisk (dvs inomvärldslig) förklaring till antisemitismen.

Sammanfattningsvis kan man säga att den ateistiska världsbilden har stora brister när den mäts mot den totala mängden observationer, dvs även observationer av sådant art som ligger utanför naturvetenskapens domän.

(jag hänvisar läsaren till min hemsida för att läsa mer om svagheter i den ateistiska världsbilden — använd sökmotor och innehållsförteckning för att hitta)

Slutsatsen blir att Zweistein förkastar ateismen, eftersom den helt enkelt inte tillfredsställande kan förklara den värld han observerar. Precis som att Einstein förkastade Lorentz kontraktionshypotes. Och precis som jag förkastade ateismen 1978, därtill starkt påverkad av bl a mina doktorandstudier i fysik.

Vår sökare Zweistein gör därför en ny ansats, med andra postulat. Precis som att Einstein gjorde det vågade och till synes absurda, antagandet att ljushastigheten är densamma oberoende av observatörens och ljuskällans rörelser, gör nu Zweistein det synnerligen vågade och absurda antagandet att den världsbild som målas upp av Bibeln är den sanna förklaringen till det vi kan observera. Zweistein utgår nu från de kristna postulaten och analyserar gjorda observationer utifrån dessa postulat. För en kort sammanfattning av den kristna världsbilden (dvs de postulat detta inbegriper) läs igenom första avsnittet i artikel 3 i denna serie (Det kristna perspektivet).

Jag skall inte här upprepa de observationer av verkligheten jag redovisat i del 3. Och även i del 2, där jag diskuterar Förintelseförnekarnas sorgliga skara. Den läsare som inte läst dessa delar, eller inte har innehållet aktuellt, rekommenderas att läsa dessa texter (speciellt del 3).

Allt det som ateismen har stora svårigheter att förklara (och därför ofta förnekar eller bortförklarar), faller på plats i det bibliska perspektivet. När det gäller de riktigt svåra frågorna, som vad självmedvetandet egentligen är (existensen av medvetandet är ett av vetenskapens olösta gåtor) tenderar ateisten att bortförklara i stället för förklara (medvetande, samvete etc är bara inbillning eller en bieffekt av de elektrokemiska processer som sker i hjärnan, en spin-off effekt, och har ingen verklig existens — kallas epifenomenalism). En grundläggande svårighet är att avgöra om ett objekt har ett medvetande eller om objektet bara ”kopierar” yttringarna av ett medvetande. En robot kanske skulle kunna bete sig som om den hade ett medvetande (upplever sin omgivning och sig själv) medan det i själva verket bara är programkod som exekveras. I en människa bor en person, som inte bara är en kropp. Utan som har ett medvetande, en själ! Som upplever och känner och är! Att en robot skulle uppleva något, verkar uteslutet. Även om en välprogrammerad robot kanske skulle kunna bete sig som om den upplevde något.

Svaret på frågan om Universums, livets och arternas ursprung är enligt ateismen att ”det råkade bli så”. Av en ren slump uppkom ett universum ur ingenting eller också har detta universum alltid funnits. Dessutom har detta universum av en slump råkat få de ytterst osannolika egenskaper som tillåter liv (se nedan) och sedan har det av en slump dessutom uppkommit liv (även den enklaste cell är mer komplex än någon mänsklig konstruktion), vilket slutligen, av sig självt, utvecklats till varelser vilka till och med kan ställa upp teorier om sin egen uppkomst (förutom att göra rymdfärder, skriva poesi och lösa icke-linjära differentialekvationer).

Här ställs ateisten inför ett ytterligare problem. Enligt utvecklingsläran belönas de egenskaper som omedelbart, här och nu, ökar chansen att överleva. Och ökar chansen att överleva så ökar sannolikheten att kunna skaffa avkomma. Dessa egenskaper förs sedan vidare till nästa generation. På sikt ackumuleras små förändringar till att ge signifikanta förbättringar av arterna. Problemet för ateisten är att vår hjärna i så fall är optimerad för att överleva, här och nu, dvs skaffa mat, skydda sig och sin avkomma mot rovdjur och konkurrerande familjer, etc. I detta perspektiv finns emellertid ingenting som säger att vår hjärna skulle ha utvecklats till att få kapaciteten att ställa upp avancerade matematiska teorier och verkligen kunna förstå det universum vi lever i. Dvs ateisten har ingen logisk grund för sin optimistiska tro att människans hjärna har förmåga att rätt förstå universums, livets och arternas ursprung. Det är bara en blind tro (vilket är precis vad ateisten anklagar den kristne att ha).

I det kristna perspektivet är människans dokumenterade förmåga att undersöka och förstå Universum precis vad vi kan förvänta oss. Enligt Bibeln är människan skapad till Guds avbild, dvs med många, men givetvis inte alla, av Guds egenskaper. Utifrån detta perspektiv finns det all anledning att tro att vår hjärna har förmåga att förstå den värld Gud skapat.

 

Det kristna perspektivet på Skapelsen

Gud har skapat Universum, livet och de olika arterna. Uppfatta detta rätt, tack! Bibeln säger inte bokstavligen att Gud ”trollade fram” allting på sex dagar för 6 000 år sedan. Detta diskuteras utförligt på mina sidor om Skapelse & evolution. Kortfattat kan jag bara säga att jag med ”skapat” menar att Gud ligger bakom Universum etc. Exakt hur detta gått till och exakt när det skedde och hur lång tid det tog, vet vi inte. Delar av skapelsen har säkert skett helt inom naturlagarnas ram, dvs utan övernaturliga ingripanden från Gud. Fysikens lagar kan förklara uppkomsten av atomer, planeter, stjärnor och galaxer och mycket annat. Evolutionsteorin kan, åtminstone till en del, förklara hur arter uppkommer, förändras och optimeras.

När det gäller att förklara uppkomsten av s k irreducibelt komplexa system (som ögat, flygförmåga etc) stöter dock evolutionsteorin på stora svårigheter.

Låt oss ta synsinnets uppkomst som exempel. Detta består av ett antal delar; ögat (som redan det är oerhört komplicerat), synnerv och syncentrum i hjärnan. Definitionen av irreducibelt komplexa system är att de består av flera delar, vilka alla är nödvändiga för systemets funktion. Dvs tar man bort en enda del av systemet (synnerven klipps av, näthinnan i ögat förstörs etc), fungerar systemet inte sämre, det upphör att fungera. Hur kan ett sådant system uppkomma i små steg? Evolutionsteorin säger att endast egenskaper som omedelbart ökar vår förmåga att överleva, sprids inom en population. Men innan vi har alla delarna i synsinnet fungerande, så ökar detta delvis utvecklade synsinne inte förmågan att överleva. (vilket diskuteras närmare i mina artiklar om evolution och intelligent design). Varför skulle då evolutionen gynna individer med ett ännu inte fungerande (dvs ett endast delvis utvecklat) synsinne? De har ju inte större chans att skaffa avkomma än någon annan.

I själva verket är det är betydligt mer komplicerat än så, men utrymmet tillåter inte att vi går djupare in på detta. Den som vill tränga ytterligare in i problematiken rekommenderas att gå till mina sidor om intelligent design.

En växtförädlare kan möjligen åstadkomma sådana utvecklingskedjor (som verkar mot ett mål), men naturen kan inte det (annat än slumpmässigt). Naturen väljer ut de mutationer som optimerar chansen att överleva (just nu). Den kan inte planera för framtiden (som en växtförädlare eller den som avlar hundar kan). Det finns ingenting som säger att nästa mutation (hos en individ med ännu inte färdigutvecklad flygförmåga eller synsinne) passar in i en tänkbar kedja som leder till flygförmåga eller synsinne (att ett fungerande synsinne etc skulle kunna bildas genom en enda mutation finns knappast någon biolog som tror). Evolutionsteorin blir här väldigt spekulativ och osannolik.

Den kristna synen är, att även om delar av alltings ursprung skett genom naturliga processer, så har Gud ingripit på olika sätt i olika kritiska skeenden. Detta skulle t ex ha kunnat ske genom att Skaparen valt initialvillkoren så att de, genom naturlagarna, leder fram till det önskade resultatet. Eller också att Skaparen ingripit mer direkt, t ex vid livets uppkomst. Vi har idag ingen som helst förklaring till hur livet uppkommit på Jorden och vi kan inte ens syntetisera en cell (utifrån organiska molekyler), trots att vi vet väldigt mycket om hur en cell fungerar.

Vid Universums uppkomst verkar det troligt att Skaparen arbetade helt övernaturligt.

Ett ytterligare, oerhört allvarligt problem för ateisten är att vårt universum tycks designat för att hysa liv. Naturkonstanterna (ljushastigheten, gravitationskonstanten, elektronens laddning etc) tycks valda för att liv skall kunna existera. Ändrar man det minsta i dessa konstanter, får vi ett universum i vilket liv inte kan existera. Skulle t ex elektronen ha några procent större eller mindre elektrisk laddning än vad den har, skulle inga kemiska föreningar existera och därmed inget liv. Skulle gravitationskraften vara några procent starkare eller svagare än vad den är, skulle inga planeter som kan hysa liv existera. Etc (detta diskuteras närmare här).

Och så kommer vi förstås till den obligatoriska frågan, ”Vem skapade Gud?” Här tycker sig ateisten ha hittat en lucka hos kristendomen. Dvs kristendomen har i likhet med ateismen samma svårigheter att förklara det yttersta ursprunget av allting. Kanske ateisten förväntar sig att den kristne skall besvara denna fråga ungefär som den gamla damen i historien ovan, dvs en Supergud har skapat Gud. Och denna Supergud har i sin tur skapats av en Supersupergud etc, etc, etc i all evighet.

Det kristna svaret är dock mycket enklare än så. Gud existerar utanför rum och tid. Enligt bigbangteorin så skapades inte bara materia och energi vid Big Bang utan också rum och tid. Före Big Bang fanns således varken rum eller tid. Det vi kallar rum och tid är helt enkelt ett lokalt fenomen i vårt universum. Detta stämmer till fullo med Bibelns scenario. Redan på 400-talet påpekade Augustinus att då Gud skapade universum, så skapade han också tiden. Den judiske rabbinen Nachmanides kom på 1200-talet fram till samma resultat (oberoende av Augustinus) genom att analysera Skapelseberättelsens första verser. Och bigbangteorin företräder samma syn.

Bibelns svar på frågan vem som skapade Gud är således att ingen har skapat honom. Han har alltid funnits och kommer alltid att finnas, eftersom han har sin existens utanför tiden. Följdfrågan blir då ofta, "Men om Gud alltid har funnits så kan ju lika gärna universum alltid ha funnits". Mot detta kan man direkt invända att universum, till skillnad från Gud, är i tiden och inte utanför den. Gud är dessutom inte en materiell entitet. Problemet med ett universum som är evigt, och som består av materia/energi, är att detta är underställt bl a termodynamikens lagar. Ett dylikt universum är utsatt för tidens gång, vilket med all sannolikhet skulle leda fram till oacceptabla logiska paradoxer. I ett sådant universum verkar det osannolikt att liv skulle kunna existera. Har universum alltid existerat, har det idag redan existerat i en evighet. Detta leder till att vårt universum, enligt termodynamikens andra lag, borde vara helt dött (kallas Värmedöden). Temperaturen i hela universum skulle då vara densamma och därmed skulle alla fysikaliska processer (inklusive livet) ha upphört för oändligt länge sedan. Merparten av våra astronomiska observationer och teorier talar dessutom emot ett evigt universum och talar för ett universum som har en begynnelse i tiden (Big Bang) för ca 13,8 miljarder år sedan (vilket är den f n allmänt accepterade åldern för vårt Universum).

Det ligger dessutom nära till hands att vända ovanstående resonemang mot ateisten. Om ateisten nu frågar sig vem som skapat Gud, dvs kräver en kausal orsak bakom Guds existens, så borde ateisten i konsekvensens namn också kräva samma sak av universum. Hur kan det komma sig att ateisten kan acceptera ett universum som inte har någon bakomliggande yttersta orsak, men samtidigt inte kan acceptera en Gud, om denne inte har någon bakomliggande yttersta orsak? I ena ögonblicket proklamerar ateisten således att universum uppkommit av sig självt eller alltid existerat och är fullt nöjd med det, och i nästa ögonblick menar ateisten att Gud omöjligen kan existera om inte någon skapat honom. Denna inkonsekvens visar att ateismens problem inte handlar om att man inte kan tro på Gud, utan att man inte vill! Och det är ju precis detta Jesaja säger när han skriver, "Var och en ville vandra sin egen väg..." (Jes 53:6). Det är inte lätt att vara ateist med den intellektuella hedern i behåll.

Samma sak, dvs att man offrar sin intellektuella hederlighet på ideologins altare, går igen i teorierna för multiuniversum, där man postulerar existensen av många, eventuellt oändligt många, parallella universa. Dessa spekulativa teorier utgör ett försök att (bort)förklara den anmärkningsvärda ordning och struktur vi observerar i Universum. Jag diskuterar detta ämne här.

Vetenskaplig kunskap står inte i något motsatsförhållande till den kristna tron. Dessa två kompletterar i stället varandra. Vetenskapen är blind för det andliga, eftersom man där per definition exkluderar allt som inte kan mätas eller observeras med fysiska instrument. Detta är vetenskapens styrka, eftersom vetenskapen då står på en stabil grund (objektiva, kvantifierbara observationer). Vetenskapens begränsning är helt enkelt dess styrka. Men samtidigt en svaghet, eftersom vissa saker därmed ligger utanför vad vetenskapen kan uttala sig om. Enkelt uttryckt kan man sammanfatta det som att vetenskapen svarar på frågan "hur?" medan tron svarar på frågan "varför?" (lite förenklat). Dessa två svar motsäger inte eller utesluter varandra, utan kompletterar varandra.

När Einstein formulerade sina postulat fanns ingen förklaring till varför ljushastigheten är konstant för alla observatörer, utan detta formulerades som ett postulat. Än idag har vi ingen förklaring till varför det är så. Vetenskapen kan inte svara på alla frågor. Den kan undersöka hur universum fungerar med stor framgång. Men ger inte lika säkra svar när det gäller de yttersta frågorna. Bakom alla teorier finns antaganden som vi inte kan bevisa. Där vi helt enkelt får nöja oss med att så här är det. Och så måste det vara.

Fysiken ger oss kunskap om hur fenomenet elektricitet fungerar. Man kan säga att vi har ganska fullständig kunskap om detta fenomen, vilket göra att vi kan utnyttja elektriciteten i otaliga tillämpningar. Men på frågan vad egentligen elektricitet är, har fysiken inget svar. Vi kan bara konstatera att det finns något vi gett namnet elektricitet. Och vi kan studera egenskaperna hos detta något och definiera och ställa upp samband mellan olika mätstorheter (spänning, ström, elektrisk laddning, elektrisk energi, resistans, impedans etc). Därmed kan vi tillämpa elektriciteten i apparater och manicker och jag vet inte vad. Men längre än så kommer vi inte. Sådana fenomen, som inte kan förklaras med hjälp av något annat mer grundläggande fenomen, kallar vi ”urfenomen”.

Magnetism, däremot, kan vi förklara utifrån elektricitet. Magnetism uppstår helt enkelt som en relativistisk konsekvens av elektriska strömmar. Och vi känner till det exakta sambandet mellan elektriska strömmar och magnetism. Så magnetism är inte ett urfenomen. Men, i botten av fysiken finns således att antal fenomen som vi inte kan förklara utan helt enkelt måste acceptera.

Liknande gäller den kristna världsbilden. Varför Gud finns kan vi inte förklara. Varför Gud valde att skapa människan och universum vet vi inte heller. Var han ensam och behövde sällskap? På inget av detta hittar vi några svar i Bibeln. Men lika lite som att vi förkastar elläran bara för att vi inte kan förklara vad elektricitet egentligen är, så behöver vi inte förkasta Gud bara för att vi inte kan förklara de kristna dogmerna utifrån andra och mer grundläggande byggstenar..

Alla världsbilder och vetenskapliga teorier utgår således ytterst sett från antaganden som inte går att bevisa. Dessa antaganden motiveras utifrån principen ”på frukten känner man trädet”. Antagandena bevisas eller motbevisas när deras konsekvenser jämförs med verkligheten. Uifrån Einsteins postulat så såg vi att pusselbitarna föll på plats. Och Einsteins teori kunde inte bara förklara Michelson-Morleys försök (som var utgångspunkten för hans teori) utan den visade sig också kunna förklara fenomen som inte var relaterade till teorins framväxt (magnetism och atomärt spinn). Dessutom förutsade speciella relativitetsteorin flera nya och helt oväntade fenomen; att det fanns ett direkt samband mellan massa och energi och att det för varje atomär partikel existerade en antipartikel. I postulaten bakom Einsteins teori hade man inte bakat in någon som helst input från de teorier som avhandlar massa och energi, magnetism eller partikelfysik. Ändå kunde Einsteins teori framgångsrikt uttala sig om både magnetism och partikelfysik och ge en djupare insikt i begreppen massa och energi. Att en teori, som tas fram för att förklara ett visst, redan känt fenomen, kan förklara detta fenomen är bra men inte speciellt förvånande. Det som är adelsmärket för en verkligt framgångsrik teori, är, som påpekats ovan ett flertal gånger, att den kan förutsäga helt nya oväntade samband och fenomen. Detta visar att teorin avspeglar verkligheten på ett djupare sätt än vad som ryms i själva postulaten.

 

Omegaminuspartikeln

Ett av de allra vackraste exemplen på detta är upptäckten av Omegaminuspartikeln (Ω^-). Existensen av denna partikel förutsades på 1960-talet av Murray Gell-Man. Denne använde en abstrakt matematisk formalism, gruppteori, vilken formulerades redan under 1800-talets början av en 19-årig fransk matematiker, Evariste Galois. Med hjälp av gruppteorin, tillämpad på de redan kända elementarpartiklarna, kunde Gell-Mann förutsäga existensen av en ännu okänd partikel. Ja han kunde till och med förutsäga denna partikels massa, elektriska laddning, spinn och många andra egenskaper. Eftersom man nu kände till den förutsagda partikelns massa etc (om den nu fanns), kunde fysikerna designa experiment med potential att framställa omegaminuspartiklar. Efter att dessa experiment körts igång upptäckte man ganska snart partiklar som hade alla de förutsagda egenskaperna och omegaminuspartikeln existens ansågs därmed bevisad.

Vid den här tiden användes bubbelkammare fyllda med flytande väte för att synliggöra atomära partiklar (idag är bubbelkammaren ett minne blott och i stället används stora batterier med detektorer, vars data direkt matas in i superdatorer). Vätet i kammaren är precis på gränsen till att koka (och därmed instabilt) och laddade partiklar som passerar lämnar ett mycket tydligt och väldefinierat spår av små bubblor efter sig. Bilden visar den första Ω^--partikel som observerades (januari 1964). Vänster bild visar ett av fotona från bubbelkammaren (man tog 3 samtidiga fotografier från olika vinklar för att kunna få en 3-dimensionell bild). Den högra bilden visar tolkningen av vänster bild, dvs de partiklar som var involverade i Ω^--partikelns sönderfall och med vars hjälp man kunde räkna ut den observerade partikelns massa, laddning etc. Streckade linjer visar neutrala partiklar. Dessa gav inget spår i bubbelkammaren utan måste räknas fram utifrån fysikens olika lagar.

Längden av Ω^--spåret i bubbelkammaren (vid pilen) är ca 2,5 cm (i verkligheten), vilket svarar mot en livslängd på omkring 10^-10 s. Partiklarna bildades genom att K^--mesoner (K-minus) sköts (med nästan ljusets hastighet) mot protoner. K^--mesonerna producerades genom att en 33 GeV (Gigaelektronvolt) protonstråle fick kollidera med ett volframmål. Övriga partiklar som bildades vid denna process (pioner och antiprotoner) sorterades bort med hjälp av lämpliga magnetfält. Den renade K^--strålen leddes in i en strålskyddad 2 m bubbelkammare med flytande väte. Förutom att fungera som detektorer utgjorde vätekärnorna (som helt enkelt är protoner) mål för K^--mesonerna. Under fler veckors tid togs sammanlagt ca 50 000 fotografier i bubbelkammaren, varav ett visade bildandet av en Ω^- (fotot ovan). Några veckor senare upptäcktes ytterligare en Ω^--partikel.

Den korta linjen (vid pilen), som visar spåret efter Ω^--partikeln, utgör för mig ett oerhört starkt indicium för att Universums innersta struktur är matematisk, vilket i sin tur utgör ett starkt indicium för existensen av en Skapare.

För att avgöra vilka partiklar som bildas vid kollisionsprocesser (och även "se" de neutrala partiklar som bildas, vilka ju inte lämnar något bubbelspår efter sig) använder man sig av fysikens olika lagar. Energiprincipen säger t ex att totala energin före kollisionen måste vara lika med totala (sammanlagda) energin hos alla partiklar som bildas vid kollisionen. En annan lag säger att den elektriska laddningen bevaras. Eftersom totala laddningen före kollisionen ovan är lika med noll (mesonen har laddning -1 och protonen +1) så måste sammanlagda laddningen hos de partiklar som bildas vid kollisionen också vara noll (Ω^-, K⁺ och K⁰ har sammanlaggda laddningen noll — (-1) + (+1) + 0 = 0) De bildade partiklarna sönderfaller sedan till andra partiklar, varvid samma regler gäller. Ω^- sönderfaller i en π^- (pi-minus) och en Ξ⁰ (Xi-noll) och den senare partikeln sönderfaller sedan i sin tur i en λ⁰ (lambda-noll) och två fotoner (γ, dvs grekiska bokstaven gamma). Det finns ytterligare konserveringslagar som används vid analysen av partikelspåren i bubbelkammaren; konservering av rörelsemängd, baryontal, elektrontal etc.

I bubbelkammaren har man ett starkt magnetfält, som böjer av laddade partiklar (positiva partiklar åt ena hållet och negativa åt andra hållet — i bilden ovan böjs de positiva partiklarna av åt vänster och de negativa åt höger). På så sätt kan man avgöra om en partikel är negativ eller positiv. Genom att mäta partikelspårets krökningsradie kan man beräkna hastigheten hos respektive partikel. Osv. På så sätt kan man räkna fram vilka processer som sker och vilka partiklar som bildas. För dessa beräkningar krävs mycket kraftfulla datorer.

γ₁ (gamma-ett) och γ₂ (gamma-två) är fotoner (ljuspartiklar), vilka bildar elektron/positronpar (positronen är elektronens antipartikel). Fotonen är elektriskt neutral och lämnar därför, i likhet med andra neutrala partiklar, inget spår i bubbelkammaren.

Förutsägelsen av omegaminuspartikeln betraktas som en av den teoretiska fysikens största triumfer. Gruppteorin i sig innehåller inga som helst kunskaper om atomära partiklar utan är en ren abstrakt algebra (ett manipulernade av symboler enligt bestämda regler), ett teoretiskt logiskt system, ungefär som schack. Hur kan ett sådant teoretiskt, formellt system, som saknar kopplingar till den fysiska verkligheten, uttala sig om den fysiska verkligheten, ja t o m förutsäga existensen av ännu okända objekt i denna verklighet? Och även egenskaperna hos dessa objekt. Detta måste rimligen tyda på att verkligheten, till sin innersta natur, är matematisk. Vilket ytterligare styrks av matematikens avgörande betydelse rent generellt inom naturvetenskaperna (läs mer om detta här).

Varför ett slumpgenererat universum skulle vara matematiskt till sin själva natur har inte ateisterna något svar på, annat än genom att acceptera att det är så. Det råkade bli så av en slump, helt enkelt. Eller genom att rycka på axlarna. Precis som när det gäller fysik så ”bevisas” de kristna postulaten utifrån i vad mån de kan förklara våra observationer av den totala verkligheten på ett sammanhängande och begripligt sätt. Sedan finns, som påpekats ovan, grundläggande postulat i den kristna tron, vilka vi helt enkelt måste acceptera. Precis som att Einstein accepterade postulatet om ljushastighetens konstans utan att kunna förklara detta på en djupare nivå. Både ateismen och den kristna tron utgår således från obevisbara påståenden. Skillnaden är att kristendomen, utifrån sina postulat, kan förklara den totala verkligheten. För att ateisten skall kunna förklara den totala verkligheten, måste ateisten förneka stora delar av densamma. Eller bortförklara eller omtolka. Därför är ateismen en ideologi och inte en förutsättningslös, logisk, objektiv världsbild. En ideologi kännetecknas nämligen av att man förnekar eller omtolkar allt som inte stämmer med ideologin.

Att ateismen har ideologiska övertoner visas av att många ateister (givetvis inte alla, men alltför många) är ständigt arga, både på kristendomen, på de kristna och på Gud (fast de inte tror att han finns). Och dessutom är de ofta fulla av förakt mot de troende. Biskop Nils Bolander (som också var poet) skriver i en av sina dikter: "Hur kan Han vålla er så häftig plåga, den Gud, som Ni förklarat vara död?" Vreden hos så många ateister visar att ateismen i botten bygger på ideologi. När argumenten tryter (ideologen har sällan logiskt och observationellt hållbara argument, bara övertygelse och känslor), ja då kommer vreden. Och hatet.

 

Sammanfattning

I den kristna världsbilden behöver man inte förneka det vi observerar. Vare sig detta sker genom vetenskapens instrument eller genom våra observationer som människor. Många människor som blivit kristna i vuxen ålder kan berätta om hur man plötsligt tycker sig förstå saker som tidigare verkade fullständigt obegripliga. Bibeln själv säger att människan, i sin egen kraft och förmåga, visserligen ser och förstår många saker när det gäller det fysiska universum, men samtidigt är blind inför det andliga. Ungefär som att vissa djur har en skarpare syn än människan, men samtidigt har ett sämre färgseende, eller inget färgseende alls. Paulus skriver i Korinthierbrevet:

Ty denna världens gud [dvs Satan] har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. (2 Kor 4:4)

För den människa som valt att begränsa sig till att enbart acceptera existensen av materiella begrepp, framstår människor som tror att det också finns andliga aspekter i den totala verkligheten, som dårar. Man menar att existensen av något andligt (icke-materiellt) är en sådan absurditet att man överhuvudtaget inte behöver överväga denna möjlighet. Detta alternativ är helt enkelt absolut omöjligt och kan därför avfärdas utan att ens en gång seriöst undersökas.

När jag började läsa Bibeln 1976, därtill utmanad av en kristen person jag träffat, var min avsikt att läsa Bibeln för att kunna avfärda kristendomen. En gång för alla. Resultatet blev inte riktigt som jag tänkt mig och det hela slutade med att jag lämnade min ateism och blev kristen. Till min egen (och många av mina vänners) stora förvåning. Jag känner f ö till många personer som haft ungefär samma väg till Gud. Att börja läsa Bibeln på allvar, dvs för att försöka förstå vad Bibeln försöker säga oss (och inte bara läsa isolerade verser, lösryckta ur sitt sammanhang, för att hitta fel), leder ofta till att personen ifråga böjer knä för Gud.

Granskar man argumenten för ateismen och argumenten för den kristna tron, finner man att argumenten för ateismen oftast bygger på ideologi i kombination med en vägran att seriöst ta del av argumenten för kristen tro. Problemen för ateismen, av vilka några diskuterats ovan (universums uppkomst, moralens ursprung), är helt enkelt omöjliga att besvara på ett trovärdigt sätt för en ateist. Det som återstår är att förneka deras existens. Det finns ingen absolut moral, det vi kallar moral är bara en spinnoffeffekt av evolutionen. Etc. Eftersom jag har varit både ateist och kristen så känner jag väl till argumenten för båda dessa världsbilder. Som jag ser det så är ateismen ett självbedrägeri av stora mått, där man utgår från diverse olika cirkelresonemang (typ; eftersom det omöjligen kan existera något övernaturligt så existerar inte Gud; eftersom Gud inte kan observeras med vetenskapens instrument, finns han inte, etc).

Läsaren ombeds att själv pröva argumenten för ateismen respektive kristendomen. Objektivt och med ödmjukhet. Det starkaste argumentet är Jesus Kristus själv. Jesus säger i Joh 14:9, ”Den som har sett mig har sett Fadern”. När man böjer knä för Honom, förstår man. Det är först då man kan förstå. Egentligen måste man först bli kristen innan man kan veta om kristendomen är sann. Innan man själv fått möta Gud måste man lita på vad de, som redan fått möta Gud, säger. Att bli kristen innebär således ett steg i tro. Ett risktagande. En chansning. Ungefär som ett äktenskap.

Detta är egentligen inte något anmärkningsvärt. En lekman kan omöjligen avgöra om en fysikalisk teori (t ex kvantmekaniken) är sann. Lekmannen måste lita på vad experterna, dvs fysikerna, säger (i populärvetenskapliga TV-program, böcker etc). Nöjer man sig inte med detta, utan verkligen vill förstå (dvs kunna bevisa teorierna själv), måste man bli fysiker. Det finns ingen annan väg! Då först känner man till alla de faktorer och resonemang som ligger bakom en fysikalisk teori. Och då först kan man göra sin egen bedömning, dvs verkligen förstå. Verklig kunskap är inte gratis. Det är alltid ett pris att betala!

Sammanfattning: Precis som att man först måste bli fysiker för att själv kunna veta om fysiken är sann, måste man först bli kristen för att själv kunna veta om kristendomen är sann.

Den senaste Einsteinbiografin, skriven av Walter Isaacson, har titeln Einstein — his life and universe. Isaacson berättar där om hur Einstein vid ett tillfälle fick frågan om han trodde att Jesus verkligen existerat som person. Einstein svarade:

Otvetydigt! Man kan inte läsa evangelierna utan att känna den verkliga närvaron av Jesus. Hans personlighet pulserar i varje ord. Ingen myt kan vara så fylld av liv.

Som avslutning på denna artikelserie rekommenderar jag att du läser artikeln "Min väg till Vägen". Den handlar om min väg till den kristna tron och hur jag valde att bli kristen vid 38 års ålder. Och utgör en illustration av ovanstående.

(Ovan har jag bara diskuterat två ansatser till en total verklighetsförklaring; ateism och kristendom. Det skulle bli alltför långt att gå in på ytterligare religioner och livsåskådningar. Läsaren kan själv roa sig med att tillämpa ovanstående resonemang på islam, buddhism etc. På min hemsida har jag f ö en hel avdelning om kristendom, judendom, hinduism, buddhism och islam.)

 

Tillbaka till "Töööt, Töööt, Töööt... Varningslamporna blinkar, sirenerna tjuter".
Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.