"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Rättfärdiga bland Nationerna

 

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

"Rättfärdig bland Nationerna" är en utmärkelse som av Yad Vashem (det israeliska Förintelsemuseet, vilket arbetar med att dokumentera Förintelsen) tilldelas de icke-judar som (ofta med stor fara för eget liv) räddat judiska liv under Förintelsen. Raoul Wallenberg och Oskar Schindler är de kanske förmodligen mest kända av de som fått denna utmärkelse. I slutet av år 2007 hade mer än 22 000 icke-judar från 22 olika länder utnämnts till "Rättfärdig bland Nationerna" och listan utökas fortfarande med flera hundra varje år (allt eftersom nya vittnesmål kommer fram). Av dessa 22 000 kommer 6 066 från Polen, 2 213 från Ukraina (många av dessa var inte ukrainare utan polacker etc som bodde där), 124 från Ryssland, 111 från Lettland och 723 från Litauen och 106 från Kroatien om vi nu koncentrerar oss till de länder varifrån de flesta offren för Förintelsen kom. Som jämförelse kan nämnas att 4 863 holländare utnämnts till "Rättfärdig bland Nationerna". Detta avspeglar inställningen till judar i de olika länderna. Polen, Lettland etc var till skillnad från lilla Holland starkt antisemitiska länder. Det var inte en slump att Förintelselägren placerades där.

I viss fall räddades genom dessa personers insatser enstaka liv, medan i andra fall upp till hundratals och kanske till och med hundratusentals liv räddades (jag tänker då på Raoul Wallenberg). Det var inte ovanligt att man höll judar gömda i åratal, ända till dess att området blev befriat av de allierade. Givetvis finns det mängder av hjältedåd som aldrig kommer att bli kända. Där de gömda judarna upptäcktes och sköts tillsammans med hela den familj som gömt dem (detta var den normala påföljden, ofta sköt man även barnen i familjen — visst är den tyska kulturen högstående eller hur?!) och där således ingen kan vittna om vad hänt.

Låt mig ge ett exempel: I byn Jedwabne, ca 6 mil väster om Bialystok i östra Polen, mördades mer än tusen judar den 10/6 1941. Mördarna var inte SS utan de polska invånarna i byn, som varit grannar med judarna i generationer. Under massakern gömde en polsk kvinna, Antonina Wyrzykowska, sju judar i sitt hem i den närliggande byn Yanczewka. Hon gömde dem i två hålor som grävts i marken och försåg dem med mat i 28 månader. Ovanpå hålorna höll Antonina sina får som kamouflage (givetvis berättade hon inte något för sina grannar — dessa hade med 100 procent säkerhet angivit henne). Regelbundet kom Gestapo till hennes gård och letade efter de sju flyktingarna. För att förvilla Gestapos hundar hällde Antonina ut små skvättar bensin runt jordhålorna. Hon var tydligen inte född bakom en gärdsgård, som man brukar säga. Alla sju judarna överlevde kriget. Tyvärr blev Antonina och hennes man förföljda och även misshandlade av sina polska grannar efter kriget, när det framkom att de gömt undan judiska flyktingar (det säger ju inte så lite om den polska inställningen till judar). Så småningom emigrerade familjen till USA.

I många fall mördades således judar av den egna befolkningen i Polen, Lettland etc. Det förekom ibland till och med att chockade tyska soldater räddade judar undan massakrer av lokalbefolkningen. Många judar som hölls gömda avslöjades av grannar, som informerade Gestapo eller SS. De olika hjältedåd som utfördes av enskilda polacker, letter etc kan inte nog beundras. Men tyvärr, när man tittar på dessa länder i stort, får de stå där med sin stora skam[1].

Albert Göring.

Ibland kunde hjälpen komma från de mest oväntade håll. Hermann Göring, som var den näst mäktigaste mannen i Nazityskland (efter Hitler), hade personligen godkänt Förintelsen och gett Reinhard Heydrich auktoritet att genomföra den. Samtidigt räddade Hermann Göring också ett antal judar. Han sade själv, "Jag bestämmer vem som är jude". Något som hamnat i skymundan är att Hermann Görings yngre bror, Albert Göring, räddade hundratals judar undan en säker död. En av dem var operettkompositören Franz Lehars judiska hustru. Albert Göring var en man med hög moral och avskydde den nazistiska diktaturen, som han ofta kritiserade öppet. Han greps flera gånger av Gestapo och hans bror Hermann fick då komma till hans undsättning och rädda honom. Hermann Göring var tydligen oerhört fäst vid sin bror och flera gånger sökte Albert upp Hermann och bad denne att frige ett antal namngivna judar. Ofta kunde han säga något i stil med, "Hermann, du som är så mäktig, här har vi en jude som är en god jude och som inte passar i ett koncentrationsläger". När Albert var stationerad i Bukarest (Rumänien) under kriget, såg två naziofficerare honom på en balkong och kände igen honom som Hermann Görings bror. De gjorde hitlerhälsningen "Heil Hitler" och Albert lär ha svarat, "Ni kan kyssa mig där bak..." Tyvärr greps Albert Göring efter kriget och fick tillbringa flera år i fängelse bara på grund av sitt efternamn. Tacksamma överlevare hjälpte honom sedan när han frigavs. Albert Göring dog 1966. Albert Göring visar att man inte kan döma ett helt folk för vad majoriteten gjort. Det finns alltid undantag och detta måste man ständigt påminna sig.

Jag kan inte nog rekommendera boken The Righteous — The unsung heroes of the Holocaust av Martin Gilbert (Black Swan, 2002). Som titeln antyder handlar den om de okända hjältarna i Förintelsen (Schindler och Wallenberg har ju avhandlats i både böcker och filmer). Berättelsen ovan om Antonina Wyrzykowska har jag hämtat ur denna bok (sid 27-28).

Djina Beritic tillsammans med Dina i Zagreb 1943

Nu skall jag berätta om lilla Dina och hur hon räddades till livet av rättfärdiga människor. Berättelsen har jag hämtat från Yad Vashems hemsida (se länk nedan). Under vintern 1941-42 mottog den judiska kommuniteten i Zagreb (Kroatien), där antisemitismen var oerhört stark, ett paket innehållande en liten flickbebis. I paketet fanns också en lapp, "Vänligen ge denna bebis till min syster Blanka Fuerst". Man fick tag på Blanka Fuerst som under tårar återförenades med sin lilla systerdotter, som visade sig heta Dina. Mamman och pappan hade tillsammans med sin dotter blivit internerade i koncentrationsläger och de hade tydligen hittat ett sätt att smuggla ut henne ur lägret. När man började deportera judar från Kroatien (befolkningen i Kroatien hjälpte till med stor entusiasm) till Auschwitz 1942, insåg Blanka Fuerst att det var alltför farligt att behålla Dina och betalade därför en kvinna för att ta hand om henne. Själv gick hon med i partisanerna. När det visade sig att kvinnan misskötte Dina grovt (kvinnan ville bara tjäna pengar och en god vän till Blanka, som besökte Dina, såg att hon svalt och knappt hade några kläder) lyckades man hitta en annan kvinna, Djina Beritic, som tillsammans med sin son tog hand om Dina. De lärde Dina läsa och skriva. Så småningom började ett rykte gå bland grannarna, att familjen Beritic gömde ett judiskt barn och grannarna hotade att anmäla henne. För att skydda Dina döptes hon, hennes namn ändrades till Marija och man lärde henne att be kristna böner. När kriget var slut visade det sig att Dinas föräldrar hade dött i Förintelsen. Moster Blanka, som överlevt sin tid med partisanerna, kom nu för att hämta Dina. Djina Beritic och hennes son hade givetvis svårt att skiljas från sin lilla unge, men förklarade för Dina att hon var judisk och att hon borde växa upp med sin egen familj. Dina emigrerade så småningom till Israel men fortsatta att ha kontakt med familjen Beritic. 1994 utnämndes Djina-Gertruda Beritic och hennes son, Tihomil Beritic, till "Rättfärdiga bland Nationerna". Jag jag inte annat än säga, "Gud välsigne dessa människor!" Den som räddar livet på en människa, räddar hela mänskligheten, som judarna brukar säga.

På Yad Vashems hemsida kan man läsa många, många fler gripande berättelser om hur rättfärdiga människor räddade judar undan dödens käftar. Dessa berättelser visar att det överallt finns goda människor, som är beredda att ge sina liv för att rädda andra. Tyvärr visar de också på att det överallt finns onda människor, vars mål är att "stjäla, slakta och förgöra" som Jesus säger om Djävulen.

---

[1] Vissa judar menar att allt tal om "rättfärdiga bland nationerna" är grovt missvisande, med tanke på hur liten del av befolkningarna i Polen, Lettland etc, som på något sätt försökte hjälpa judar. Dessutom var det vanligare att judar hjälpte sig själva och varandra än att de fick hjälp utifrån. Det ligger mycket i dessa invändningar, men jag tror ändå att det är viktigt att framhålla de icke-judar, även om de var oerhört få, som räddade judiska liv på grund av att man ville vara en god medmänniska eller en god kristen. En mycket stor del av de som räddade judiska liv, speciellt i Östeuropa, var präster, nunnor eller vanliga människor med en stark kristen övertygelse. Även Jehovas Vittnen och bosniska muslimer fanns i denna grupp. De judar, vars liv räddades, är under alla förhållanden oerhört tacksamma mot sina "räddare". De vet vilka risker dessa rättfärdiga människor tog för att hjälpa en människa i nöd. Ofta hade de gömda judarna dåligt samvete för att de utsatte goda människor för livsfara och ibland hände de att de valde att lämna sitt gömställe bara för att inte kompromettera den familj som hjälpt dem. Att aktivt hjälpa judar med mat eller gömma dem var, som påpekats, förenat med livsfara. Avslöjades man, sköts man på fläcken. Ofta mördades dessutom hela familjen. Man löpte alltså en oerhört stor risk genom att hjälpa judar. Så i någon mån kan man kanske förstå att så få var villiga att sträcka ut en hand till det judiska folket. Det är mycket begärt att man skall riskera sina barns liv för att rädda en kanske helt okänd person. Men det värsta var att så många polacker, letter, litauer etc inte bara avstod från att hjälpa judar, de deltog aktivt i Förintelsen genom att avslöja grannar som gömde judar eller genom att på eget bevåg slå ihjäl judar.

Detta är ett sorgligt kapitel som man helst vill glömma. Hellre vill man man minnas de hjältar som gjorde vad rätt är, och som dessvärre ibland fick betala det yttersta priset för detta. Tusentals människor mördades för att de försökt rädda livet på judar. I dödslägret Belzec mördades inte bara ca 340 000 judar, utan också 1 500 polacker som hade försökt hjälpa judar. Det kunde räcka med att man gav en bit bröd till ett svältande judiskt barn, så riskerade man dödsstraff. Och det fanns som sagt många villiga rapportörer bland grannar, vänner, släktingar, arbetskollegor etc. Det hände till och med att barn anmälde sina föräldrar för att de hjälpt judar, vilket ledde till att föräldrarna sköts. Och som om detta inte vore nog — efter Andra Världskriget, när så många judar mördats, skulle man kanske förväntat sig att det värsta judehatet i Östeuropa hade ebbat ut. Tyvärr var det inte så. Efter kriget misshandlades och mördades tusentals polacker, letter, litauer etc av sina egna landsmän för att de hade gömt judar undan nazisterna. Befolkningarna i Östeuropa får bära denna skam än idag. Och om deras skuld någon gång kommer att glömmas, så beror det till stor del på de få som gjorde det som var rätt — de Rättfärdiga bland Nationerna.

 

Tillbaka till huvudsidan om Förintelsen
Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.