"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Det stora samförståndets isande tystnad

Den politiska korrekthetens tvångströja gastkramar Sverige.

Många fritt tänkande människor, både i och utanför Sverige, förvånas över den tystnad som råder i vårt avlånga land. All verklig debatt tycks i det närmaste ha upphört, och i den mån det fortfarande förekommer någon sådan, handlar det mest om detaljer (är Israel vidrigt eller mycket vidrigt?; är Bush bara en idiot eller är han en jubelidiot?; är bibeltroende kristna oerhört farliga för Sverige eller är de bara mycket farliga?; skapar socialdemokratin ett helt perfekt samhälle eller skapar den ett absolut perfekt samhälle etc). Alla svenskar (i stort sett) tycks fullständigt överens om de stora sakfrågorna (USA är den stora satan, Israel är den lilla satan; den normala familjen bestående av man, kvinna, barn är den största olycka som drabbat mänskligheten; moral, trofasthet, att hålla sina löften, hederlighet, flitighet och andra gammalmodiga värderingar är bara löjliga; bibeltroende kristna är det största hotet mot Sverige i vår tid och krisen i den svenska skolan beror huvudsakligen på existensen av kristna skolor och speciellt då Livets Ords Kristna Skola; etc, etc). De "kritiska" röster som eventuellt hörs i media och den allmänna "debatten", kritiserar antingen kritiken mot paradiset Sverige, eller också vänds kritiken mot andra länder, företrädesvis då USA och Israel, som anses vara roten till allt ont i universum

Jag väntade bara på att få läsa att flodvågskatastrofen i Asien orsakats av Israel — och jag behövde inte vänta speciellt länge. Muslimska mullor har redan börjat predika över detta tema enligt rapport från MEMRI 7/1 2004. I en artikel i den egyptiska tidningen Al-Usbu hävdas att tsunamin var en del av Indiens, Israels och USA:s komplott för att likvidera mänskligheten. Nåja låt oss lämna detta dystra tema, som dels ligger på idiotstadiet och dels ligger utanför ämnet, eftersom sådana tankar förhoppningsvis aldrig kommer att bli allmänna ens i vårt fördummade land.

Eventuell kritik mot Sverige mottas ofta med en slags sårad förvåning (hur kan dom?). Skulle t ex en internationell undersökning visa att svenska elever är urusla i matematik, vilket var fallet nyligen, innebär inte detta att det är fel på svenska skolan (hur skulle det kunna vara det?), utan att det är fel på undersökningen. Visar det sig att Finland kommer etta i samma undersökning, är alla överens om att vi ingenting har att lära av Finland när det gäller skolfrågor (hur skulle vi kunna ha det? — jag menar hur skulle det bästa landet på jorden kunna ha något att lära av något annat land?).

Ett exempel på ovanstående är den rapport om svenska grundskolan som Skolverket presenterade i slutet av januari 2005. Där konstaterade man att friskolor i genomsnitt är mer effektiva än kommunala skolor och att den kommunala skolan blir bättre genom konkurrensen från friskolorna. Det är alltså Skolverket själv som gjort undersökningen, vilken publicerades på deras hemsida. Massmediaintresset var mycket stort. I undersökningen mättes tre faktorer; elevernas medelbetyg, andel elever med fullständiga betyg och andelen av elever som gick vidare till gymnasiet. Resultatet byggde på data från 1035 kommunala grundskolor och 54 friskolor. Man konstaterade att friskolor når bättre resultat trots att dessa normalt har betydligt mindre pengar att röra sig med än vad de kommunala skolorna har. Dessutom konstaterade man att i kommuner med många friskolor, så blir också de kommunala skolorna mer effektiva. En annan och oerhört politiskt inkorrekt slutsats var att erfarna lärare utan formell lärarutbildning ger bättre resultat än nyutexaminerade och formellt behöriga lärare. Något som fick facket att mullra. Så får det givetvis inte vara (även om det skulle vara så, kan det i alla fall inte vara så). Jag är inte ett dugg förvånad över den sista slutsatsen, eftersom jag själv gått lärarhögskolan. Kritiken mot rapporten fick Skolverket att backa, och rapporten togs efter några timmar bort från deras hemsida med hänvisning till att den inte var tillräckligt nyanserad. Dagen därpå, i Godmorgon Sverige, medverkade skolminister Ibrahim Baylan. Han ansåg att rapporten överhuvudtaget inte borde ha publicerats, vilket har lett till att han blivit anmäld till konstitutionsutskottet för att ha lagt sig i arbetet hos en myndighet. Förmodligen kommer den huvudansvarige för rapporten, Miki Tomita, att förvisas till Skolverkets motsvarighet till Sjöfartsverkets fyr Ölands Södra Grund, där hon kommer att arbeta med arkivarbete de närmaste 30 åren. Jag har i varje fall svårt att tro att hon har några som helst framtida karriärmöjligheter inom Skolverket.

Sverige tycks ha förvandlats till en slags surrealistisk parodi på upp- och nedvända världen. Man känner sig nästan förflyttad till Alice i Underlandet eller någon av Kafkas romaner. Människor som arbetat och betalat skatt hela sitt liv, får som belöning för sitt slit äta hundmat på sin ålders höst och ligga och vältra sig i sin egen avföring i väntan på att kommunens dagpatrull kommer förbi. Jag talar då om de vanliga arbetare som med sitt hårda arbete och sin hederlighet byggt upp Sveriges tidigare välstånd, dvs den grupp som det Socialdemokratiska Partiet säger sig värna speciellt om (idag tycks det mest som att detta parti värnar om fackpamparnas och politikerkastens privilegier — t ex 44 000 kr per månad i pension för den som arbetat några år som minister).

Jag anser att alla Sveriges pensionärer skulle vara garanterade minst lika bra mat som det som serveras på våra fängelser (och det är verkligen bra mat). Räcker pensionen inte till detta, borde man ta pengar från fängelsernas matanslag och överföra detta till pensionärerna. Om valet står mellan att pensionärer eller fångar skall äta hundmat, eftersom pengarna inte räcker till båda, så väljer jag fångarna. De flesta av våra pensionärer har arbetat och betalat in skatt hela sitt liv, medan många av de som sitter på våra anstalter aldrig någonsin betalat in en enda krona till staten. Det enda de gjort är att parasitera på andras arbete. Varför skall då denna grupp favoriseras?!

Skulle en vanlig Svensson göra ett misstag, när han t ex deklarerar, slår myndigheterna till skoningslöst. Eventuellt får han hela sin tillvaro slagen i spillror. Då finns ingen nåd eller förståelse. Sådant reserveras för grova mördare och liknande, vilka döms till några få års human vård. Om de inte mördat en politiker förstås. Då blir det livstid, även om de var otillräkneliga när brottet begicks — alla är ju jämlika men vissa, t ex politikerna, är liksom lite mer jämlika än oss andra. Jämför detta med den 18-årige man, som tillsammans med en kamrat brutalt mördade två 18-åriga flickor i Skåne i vintras. Han fick fyra års ungdomsvård (vilket är det pris man värderar de två flickorna till — domstolen konstaterar därmed att de två flickorna, till skillnad från Anna Lindh, var värda noll och intet). Redan efter ett par månader fick han sin första permission (då han dessutom passade på att rymma). Detta tycks vara ganska normalt när det gäller mördare (vars människovärde, till skillnad från mordoffrets, tydligen värderas oerhört högt). Samtidigt döms människor, som försvarar sig när de blir överfallna, och då råkar skada angriparen, till långa, ovillkorliga fängelsestraff. Då finns ingen nåd alls. En äldre man i Uppsala överfölls av 4 unga killar för några år sedan. De krossade hans ena öga, och nu är han i det närmaste blind (enligt ett reportage i TV Uppland). De unga killarna är ute för länge sedan. Det var kanske tur för offret att han inte försvarade sig och råkade skada någon av ungdomarna. Då hade han antagligen fortfarande suttit i fängelse (kanske hade man varit så generös att man under strafftiden gett honom en gratiskurs i konsten att läsa blindskrift). Efter frisläppandet hade han antagligen sedan fått betala stora skadestånd till den skadade angriparen.

Den mildhet och förståelse som alla grova brottslingar får del av (både av samhället och kultureliten), fick inte Åke Green del av (pingstpastorn på Öland, som dristade sig att i en predikan tala om Bibelns syn på homosexualitet — fallet kommenteras närmare i min artikel om homoadoptioner). Denne dömdes till en månads fängelse. Domen är nu överklagad och åklagaren vill, på grund av brottets oerhörda grovhet, att Green skall få ett längre fängelsestraff. Tystnaden från kultureliten (eller skall vi säga kulturdräggen), som säger sig värna om yttrandefriheten, är närmast total. De tiger och samtycker. Några kristna tidningar har tagit upp fallet, annars har det varit i det närmaste helt tyst, bortsett från att vissa tidningar fördömt Åke Green. Nästan ingen icke kristen tidning eller TV-kanal har, så vitt jag vet, tagit upp yttrandefrihetsaspekten på domen. Undantaget har varit Svenska Dagbladet och Ölandsbladet. I en ledare i den sistnämnda kunde man t ex läsa följande (7/12 2004):

Särskilt i USA med dess historia av religiös frihet och tolerans anses fängelsedomen mot pastor Green uppseendeväckande. USA var det land till vilket religiöst förföljda europeer tog sin tillflykt för att fritt kunna utöva sin religion. Vilhelm Mobergs smålänningar emigrerade inte bara från fattigdom och svält, de valde också USA för att komma bort från det åsiktsförtryck den svenska kyrkan och staten utövade; vi erinrar oss väl alla den starka scenen där Ulrika i Västergöl säger några sanningens ord till den hycklande sockenprästen...

Kyrkligt åsiktsförtryck och förföljelser på det sättet för 150 år sedan kan parallellställas med det debattklimat av tvång och rädsla för att yttra sig på fel sätt i känsliga ämnen som råder i dag. Liberalerna har blivit de mest intoleranta. Allt är tillåtet utom att tänka fritt och säga vad man tycker. Med pastor Green i fängelse har Sverige fått sin första yttrandefrihetsmartyr. Fox News, CBS, CNN, BBC, alla stora mediabolagen, kommer att stå på kö vid fängelseporten för att intervjua pastorn. Ty något stort och oroväckande händer den svenska yttrandefriheten.

Och allt detta tack vare ett referat av en predikan i Ölandsbladet och en anmälan från en upphetsad person ur en av landets allt aggressivare minoritetsgrupper [läsaren förstår säkert vilken grupp som avses, om inte gå det bra att maila mig — Kristers kommentar], som förvandlat sin tidigare offerroll till ett kraftfullt politiskt instrument

Var är alla yttrandefrihetens och åsiktsfrihetens försvarare när det gäller fallet Åke Green? De som alltid talar om hur farligt det är att begränsa yttrande- och åsiktsfriheten, och att man ibland måste acceptera att dessa demokratiska rättigheter medför vissa negativa effekter, som t ex att individer och grupper kan känna sig kränkta av vissa uttalanden.

Många intellektuella var t ex kritiska till förslaget att förbjuda innehav av barnpornografi. Även om de sade sig ogilla barnpornografi, så menade de att varje inskränkning av tryckfriheten utgör en stor fara (vilket jag i princip håller med om). Kan det vara så att yttrande-, tryck- och åsiktsfriheten gäller alla grupper i samhället utom bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?)? Fallet Åke Green har intressant nog väckt betydligt större uppmärksamhet i utländska media än i Sverige. Kanske kommer Åke Green så småningom att söka asyl på amerikanska ambassaden i Stockholm (vilken skam för Sverige i så fall, som ju självt gör anspråk på att vara en av de främsta, eller kanske t o m den främsta demokratin i världen).

Enligt media- och kultureliten i Sverige (eller vad vi nu vill kalla denna tragikomiska skara människor, bestående av intellektuella psykopater, vänsterflummare, ultrafeminister, anarkister, och en stor skara ögontjänande fegisar) är familjen den största olycka som drabbat mänskligheten. Att det finns två kön är bara en social konstruktion (här kan jag inte annat än säga "Idioter!" från djupet av mitt hjärta — när historien en gång fäller sin dom över 1990- och 2000-talet, kommer dessa decennier antagligen att kallas de decennier när "dumheten och lögnen satt i högsätet"). Enligt den politiska korrekthetens credo görs abort av kärlek till barnet (ingen skall behöva födas oönskad — men vem avgör vem som vill födas, jag föddes själv oönskad, men är ändå glad att leva). Vidare anses alla yttringar av sexualiteten — utom livslånga förbindelser mellan man och kvinna inom äktenskapet — för normala. Kristna anses vara det största hotet mot Sverige medan muslimerna i Sverige och världen är en positiv kraft (islam är fridens och kärlekens religion enligt stora delar av kulturdräggen). USA och Israel är det största hotet mot världsfreden (detta anser ca 60 % av medborgarna i EU, enligt en stor EU-undersökning). Etc, etc. Samstämmigheten hos kulturdräggen i de här frågorna tycks vara nästan total. Och det är inte märkligt i sig. Det är precis vad man kan förvänta sig av de psykopater som till stor del utgör kulturdräggen. Det anmärkningsvärda är att de vanliga svenskarna tiger. En ytterligare intressant iakttagelse i sammanhanget är att alla de politiska partierna i Sverige, inklusive moderaterna och kd, tycks tävla med socialdemokraterna om vem som är mest socialdemokratisk. Även här är samstämmigheten total. Det stora samförståndet lägrar sig som ett tjockt, kväljande blytäcke över vårt land.

Underbart! Till sist vaknade en del av massmedia. När rättegången mot Green började blev det en ganska intensiv mediadebatt om fallet ur just yttrandefrihetssynpunkt. Flera tunga mediaprofiler har uttalat sin oro över yttrandefriheten i Sverige om Green fälls, även om de samtidigt tagit avstånd från Greens åsikter (det är ju precis så en demokrati skall fungera — där skall man tillåta även åsikter man själv inte håller med om). Detta gjorde mig väldigt glad. Kanske finns det trots allt hopp för Sverige?! Kanske är Sverige en demokrati trots allt? Dessvärre har många inom kultureliten/dräggen uttalat motsatta åsikten, dvs de tycker det är bra att Green åtalas och de hoppas att han fälls. Jonas Gardell hade ett mycket tragiskt inlägg i Svenska Dagbladet, där han beskyllde kristna för att vara fulla av hat. Han presenterades i inlägget bl a som författare till boken Om Gud. Titeln är dock helt missvisande, eftersom den Gud som Gardell målar upp, knappast kan motiveras utifrån Bibeln. Boken borde snarare heta Om Jonas Gardells gudsbild. Gardell har inte monopol på bibeltolkning. Det tycks som om Gardell anser att var och en som har en annan gudsbild än vad han själv har, snarast bör kastas i fängelse. Intressant är att en norsk gaytidning Blikk menar att Green bör frias. Tidningens chefredaktör Christen Bjørnæs säger bl a;

— Även om pastorns påståenden är grovt felaktiga har han rätt att framföra dem. I Norge är det inte förbjudet att ha dumma åsikter och man skall följaktligen inte fängslas för det. Möjligen har de andra bestämmelser i Sverige.
— Jag måste ställa mig frågan: Är jag villig att frånsäga mig friheten att säga vad jag vill, för att begränsa andras frihet att säga vad de vill om mig?

Vilken skillnad i moralisk resning hos denne chefredaktör och företrädarna för t ex RFSL i Sverige. Den senare organisationen tycks totalt ointresserad av yttrandefrihet och demokrati (och vad som är bäst för barnen) och verkar vara beredd att krossa allt och alla som vägrar att dansa efter deras pipa. För mig framstår RFSL som en genuint ond rörelse. Dessutom kan ifrågasättas om de, med sina ca 5 000 medlemmer, verkligen representerar de homosexuella i vårt land (som rimligen bör vara flera hundra tusen). Jag tror att de homosexuella på sikt skulle tjäna på att distansera sig från RFSL. Kanske är det dags att starta en ny gayförening, RFDH (Riksförbundet för Demokratiska Homosexuella).

Även om det är glädjande att delar av kultureliten försvarat Åke Greens rätt att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter, har detta tyvärr utgjort undantag. Majoriteten av våra professionella tyckare har dessvärre kört vidare i de gamla vanliga hjulspåren, där man försöker framställa alla bibeltroende kristna som mörkermänniskor, vilka är fulla av hat och vilka också utgör ett stort hot mot det moderna samhället. Aftonbladet har bl a satsat hårt på att koppla ihop Åke Green med den extreme amerikanske pastorn Fred Phelps (i en artikel den 31/1 2005 med rubriken "En rar farfar — som hatar dig"). Denne har i olika sammanhang uttryckt ett intensivt förakt för och hat mot de homosexuella. Att göra Phelps till representant för kristenheten är fullständigt bisarrt. Denne är pastor i en liten församling, Westboro Baptist Church, i Topeka, Kansas. Medlemmarena utgörs till stor del av hans egen familj (han har tretton barn och ett antal barnbarn). De flesta av barnen är aktiva i församlingen, men några har tagit avstånd från sin far och vittnat om att de utsatts för nästan tortyrliknande förhållanden under sin uppväxt. Phelps har tidigare arbetat som advokat, men avstängdes från sitt ämbete av Högsta Domstolen i Kansas med motiveringen att han "visat ringa aktning för sitt yrkes etik". Phelps lära saknar stöd både i Bibeln och den kristna traditionen. Den lära han företräder har överhuvudtaget ingenting med kristen tro att göra och representerar inte kristenheten på något som helst sätt. Staden Topeka har ca 120 000 invånare, vilket utgör 0,4 promille av USA:s befolkning. I Topeka finns 119 kyrkor, varav 25 kallar sig baptistkyrkor. Pastor Phelps kyrka är den enda av dessa som inte är med i Amerikanska Baptistsamfundet. Att låta denna udda församling representera kristenhetens syn på homosexualitet visar hur genuint orättfärdiga media är. Det är under all kritik. Ja det är rena ynkedomen och visar än en gång det jag så ofta sagt, att de flesta journalister är inte sanningens riddare, utan dess förrädare.

Häromdagen (30/12 2004) damp ett gratisexemplar av Uppsala Nya Tidning ner i min brevlåda. Jag har normalt ingen dagstidning, eftersom jag tycker det går bort för mycket tid på att läsa en sådan. Dessutom blir jag illa berörd av alla lögner om Israel, Livets Ord etc. Jag vill äta min frukost i lugn och ro utan att må illa. Men det är klart, när något är gratis smakar det ju bra. Så jag började läsa. Och fann genast en mycket intressant artikel. Faktiskt bland det mest intressanta jag läst på länge. Den var nästan som en uppenbarelse. Rubriken var "Behövs fortfarande auktoriteter?" Artikeln var författad av Li Bennich-Björkman, docent i statskunskap.

Artikeln börjar med att redogöra för ett mycket känt psykologiskt experiment, som genomfördes i början av 1960-talet av den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgram. Denne hade funderat över hur det kunde komma sig att så många "vanliga" människor aktivt medverkade i Förintelsen och andra folkmord, med motiveringen att de bara lydde order. Milgram rekryterade försökspersoner från alla samhällsklasser och -grupper. De medverkande fick veta att de skulle delta i ett vetenskapligt experiment, som gick ut på att undersöka hur bestraffningar påverkade inlärning. De placerades framför ett kontrollbord och skulle fungera som "lärare". "Eleven" satt fastspänd i en stol med elektroder kopplade till kroppen. Framför "läraren" (som var den egentliga försökspersonen utan att själv veta om det) fanns en knapp och ett reglage. Genom att trycka på knappen kunde "läraren", på order av försöksledaren, ge "eleven" en smärtsam elchock när denne svarade fel. Med reglaget kunde man bestämma hur smärtsam chocken skulle vara. "Läraren" fick reda på att i maxläget riskerade "eleven" att dö. "Eleven" var i själva verket en inhyrd skådespelare och apparaturen var bara en attrapp. Några elchocker utdelades således inte, men skådespelaren skulle låtsas att så var fallet och vrida sig i smärta, kramp etc.

Resultatet av försöket var mycket skrämmande men också upplysande. 65 % av försökspersonerna ("lärarna") var beredda, att på order av den auktoritäre försöksledaren, utdela allt starkare elchocker. Trots att "eleven" skrek av smärta och ropade att han hade hjärtfel och bad att försöket skulle avslutas och till slut kollapsade, så vred 65 % av "lärarna" upp spänningen till det farliga området, visserligen under stor vånda hos en del och under hård press från försöksledaren. 35 % av försökspersonerna vägrade blankt att fortsätta, när "eleven" bad att försöket skulle avbrytas.

Av Milgrams försök kan man dra slutsatsen att någonstans runt 35 procent av mänskligheten har kurage nog att våga gå emot en auktoritativ ledare (om de nu anser att denne har fel — och det är svårt att tro att någon av försökspersonerna i Milgrams experiment, ansåg att det var berättigat att dra upp strömmen till dödande styrka). Och detta tycks stämma ganska bra med vad man kan iakttaga. Nu har jag inga exakta siffror, men det verkar inte orimligt att ca 35 % av medborgarna i en normal diktatur på olika sätt försöker göra uppror mot denna (genom att ge ut underjordiska tidningar, gömma undan efterspanade personer, och kanske till och med utföra direkta sabotageaktioner). Om Göran Persson vore diktator i Sverige, skulle vi således förvänta oss att ca 35 % av svenska folket skulle delta i motståndsrörelsen (en del av dessa skulle givetvis sitta i fångläger eller arkebuseras), medan 65 % skulle vara medlöpare (även om de inte höll med Göran Persson, skulle de vara för fega för att göra motstånd).

Och nu kommer vi till det intressanta. Socialdemokratin och kulturdräggen har gång på gång visat att de anser att auktoritet och disciplin är ett av de allra fulaste och mest motbjudande orden i svenska språket (detta är en av huvudorsakerna till varför svenska skolan ser ut som den gör). Hur har man då, trots att man säger sig vara mot all auktoritet, lyckats med konststycket att förvandla nästan hela svenska folket till lydiga, självutplånande ja-sägare, som alla i stort sett har samma åsikt om nästan allting? Här handlar det inte om några 65 %. Rent intuitivt skulle jag bedöma att någonstans mellan 2 och max 5 % av befolkningen i Sverige har åsikter som kan karakteriseras som klart politiskt inkorrekta. Läget i Sverige kan således inte förklaras av resultaten från Milgrams försök. Här måste vi söka svaret i någon annan mekanism än auktoritet.

Milgrams försök handlade till stor del om hur mycket människans vilja att vara auktoriteter till lags, styr hennes handlingar. Li Bennich-Björkman nämner emellertid i sin artikel andra experiment, där man försökt utröna hur människor styrs av grupptryck. Man har då bildat mer eller mindre långvariga grupper, och sedan försökt ta reda på i vad mån människor kan bibehålla en från gruppen avvikande åsikt. Resultaten är skrämmande. Ytterst få människor klarar av att stå emot grupptrycket. Här rör det sig inte om 35 % utan om några få futtiga procent.

I stället för lydnad inför en auktoritet, som utgör ett slags yttre tvång, får vi här en smygande anpassning till gruppen. Det mest försåtliga är att medlemmarna i en grupp långsamt och omärkligt antar gruppens värderingar som en del av den egna personligheten — gruppens åsikter blir, till skillnad från vid yttre tvång, en del av det egna jaget — och i och med detta uppfattar man sedan alla från gruppen avvikande åsikter som; farliga, sjuka, korkade, okunniga, onda, och som ett personligt hot. Gruppberoendet gör att gruppens åsikter uppfattas som de enda möjliga åsikterna. Alternativa åsikter framstår därmed för gruppmedlemmarna som oseriösa, eller med andra ord, helt enkelt som dumheter.

Det är ingen tvekan om att människan har ett utpräglat hjordbeteende. Hon är en flockvarelse. Detta har naturligtvis också fördelar och har utgjort en grund för civilisationen. Men, eftersom detta är en så djupt liggande och stark instinkt (kanske en av de allra starkaste), kan det bli väldigt farligt och fel när denna instinkt kanaliseras i felaktiga, osunda banor. Problemet med flockens åsikter i Sverige, är att dessa inte formulerats av den normale flockmedlemmen. De har i stället formulerats av en liten minoritet, de intellektuella psykopaterna, som genom sin centrala position i media- och kulturvärlden har skaffat sig ett enormt manipulativt inflytande.

Oerhört ofta i Sverige möter man direkt fientlighet ja rent av hat, när det visar sig att man hyser åsikter som inte tillhör gruppen, dvs det som man idag ofta kallar politiskt inkorrekta åsikter. Att uttrycka stöd för Israels rätt att existera och att försvara sig (vilket inte innebär att man är emot palestinier eller deras rätt till ett värdigt och tryggt liv); att påpeka att aborter faktiskt handlar om att släcka ett liv och att de flesta aborter inte görs för barnets bästa, utan för de blivande föräldrarnas bästa; att hävda att trygga familjer skapar ett bra samhälle; att påstå att säkraste skyddet mot HIV och AIDS är livslånga sexuella förbindelser med en enda person och mycket annat, möts i dagens Sverige ofta, alltför ofta, med rent hat. Jag har gång på gång tagit emot studiebesök på Livets Ord och erfarit detta. Gymnasieelever har blivit så upprörda över att jag hävdat att ett foster inte är en del av kvinnans kropp, utan att det är en individ i sig, att de varit alldeles vita i ansiktet. Hatet har fullständigt lyst ur deras ögon och de har stammat av upprördhet över hur någon kan ha så ofattbart sjuka åsikter som vad jag har (som tur är har jag också mött motsatta reaktionen, och även att elever kommit fram efteråt och tagit i hand och tackat). Jag har också ett flertal gånger debatterat med evolutionister och ateister, både muntligt inför publik, enskilt och via mail och brev, och tyvärr alltför ofta (tack och lov inte alltid) mötts med hånfullhet, aggressivitet, förakt och löje. Man är helt oförstående inför att någon kan ha mage att betvivla den heliga evolutionen, och deras slutsats blir att evolutionskritikern (dvs jag) måste vara dum, okunnig, fanatisk eller ond (exakt den indelningen gör t ex Richard Dawkins på flera ställen, både i böcker och artiklar — se t ex min artikel "Evolutionsteorin — vår tids religion") Alla i gruppen "vet" ju att evolutionsteorin är absolut sann. Hur kan någon tvivla på den? Och alla vet ju att Israel håller på och utrotar det stackars fredsälskande palestinska folket (kan någon förklara för mig hur det i så fall kan komma sig att den palestinska befolkningen, både i och utanför Israel, växer lavinartat och mycket snabbare än vad den judiska befolkningen växer?). När man ifrågasätter det som anses vara politiskt korrekt i Sverige, ser man ofta en djup indignation hos många människor och en stor upprördhet "Hur kan han..?. Hur har han mage...? Alla vet ju att det är så här....!". Och det är väl precis detta som kännetecknar flockens instinkter. Allt som inte stämmer överens med flocken upplevs som hotande och oförståeligt.

Sverige anses i många länder vara den politiska korrekthetens Mecka, kanske det mest likriktade landet i världen. I Nazityskland och Sovjetstaten var media likriktade, det är sant. Men bland vanligt folk berättades det i enrum elaka historier om Stalin och hans politruker. Förtrycket var till stor del utifrån och därför stod många människor emot det. Förtrycket i Sverige är enbart ett grupptryck, och därför har de politiskt korrekta åsikterna blivit en del av människors allra innersta tankar, ja en del av den egna personligheten. När någon ifrågasätter evolutionen eller att homosexualitet är lika naturligt som heterosexualitet, eller något annat som svenskar upplever som självklart, känner man sig personligt angripen. Därav vreden, hatet, indignationen och upprördheten.

Inger Isberg, grundaren av Haro (en organisation som verkar för valfrihet när det gäller om man vill vara hemma med sina barn eller yrkesarbeta) berättar i Världen idag (16/2 2005) om sina erfarenheter av att vara politiskt inkorrekt. Hon nämner bl a en P1-intervju som den välkända radiojournalisten Gunilla Myrberg gjorde med henne:

Mängder av lyssnare ringde in till programmet — glada över att valfriheten äntligen fått en röst i massmedia.
— Men programledaren blev rasande på mig. Hon hade velat förödmjuka mig, tror Inger, men hon lyckades inte med det. I stället rusade hon ut ur studion utan att vare sig ta i hand, säga tack eller något annat. Hon var så arg, berättar Inger.
Minst lika infekterad var debatten med politiker och feminister. Det hände att s-kvinnor brast i gråt eller blev aggressiva när argumenten tröt i debatten med de pålästa och motiverade hemmamammorna.
...
Det explosiva debattklimatet ledde fram till att motståndarna så småningom uteblev vid debatterna. — De hade inga argument för att bemöta våra argument. De valde tystnaden för att få tyst på oss, menar Inger Isberg.

Inger berättar i artikeln om hur hon blev utsatt för oerhört hätska personangrepp, vilket ledde till att hon senare bytte namn (hon hette tidigare Ninnie Öhlander). Efter att hon medverkat i Jan Guillous program Rekordmagasinet, kallade Guillou henne för "Sveriges modigaste kvinna". När Guillou ville att hon skulle vara med i Rekordmagasinet ännu en gång, hotade delar av redaktionen att säga upp sig (hur var det med yttrandefriheten i Sverige?). Hon berättar också om ett reportage om Haro som skulle sändas på Aktuellt kl 21 en kväll. Programmet påannonserades tidigare under kvällen men visades sedan inte. I stället sände man ett reportage om svävare i Stockholms skärgård. Socialdemokratiska partiets egen lilla propagandacentral, SVT, insåg kanske självmant det olämpliga i programmet, eller också bidrog eventuellt ett litet telefonsamtal från någon i maktens korridorer till att man ändrade i programtablån.

Vissa s-kvinnor blev således så upprörda över att Inger Isberg kunde ha en annan syn på hemmamammor och dagis än vad de själva hade, att de brast i gråt. Kan man tänka sig ett tydligare bevis för att min analys ovan är korrekt.

Ovanstående är ett mycket typiskt exempel på debattklimatet i Sverige och på det jag diskuterar i denna artikel. För ett antal år sedan förekom i en tidning (jag vill minnas det var i DN) en debatt om huruvida Israel hade stöd av folkrätten i sin ockupation av Västbanken och Gaza. Efter att folkrättsjuristen och journalisten Marie-Hélène Boccara hade skrivit ett mycket övertygande inlägg, där hon klart bevisade att Israels agerande hade stöd av folkrätten, eftersom det var Israel som angripits och inte araberna, upphörde plötsligt debatten. Det bara blev tyst. Ingen hade något mer att säga. Efter något år fortsatte sedan debatten som om Boccara aldrig hade skrivit sitt inlägg. Man började så att säga om från början igen, och hoppades väl att läsarna hade glömt bort att det fanns någon som hette Boccara. Som sagt, kan man inte argumentera mot obekväma åsikter, kan man ju alltid kväva dem genom isande tystnad.

Orsaken till att det är så tyst i Sverige är således inte att människor är lydiga mot en auktoritet. Orsaken är i stället att människor är en del av flocken, och flockinstinkten är oerhört mycket starkare än instinkten att söka sanningen. Att den politiska korrektheten fått större makt i Sverige än i de flesta andra länder, beror antagligen på att vi är ett relativt litet land med en mycket homogen befolkning (eller kanske snarare var, jag återkommer strax till detta). USA består av många olika stora folkgrupper, vilket automatiskt ger en pluralism. Även om det finns en konformism inom varje grupp, förekommer ändå, tack vare att det finns olika grupper, många olika åsikter.

Som alltid är saker och ting komplicerade och ovan har jag gett en förenklad bild. I själva verket har vi i de flesta diktaturer en kombination av auktoritets- och grupptryck. Alla "framgångsrika" diktaturer har ägnat mycken möda åt att hjärntvätta den egna befolkningen för att just utnyttja flockinstinkten. Man har också insett hur viktigt det är att få tag på barnen så tidigt som möjligt. Ju tidigare indoktrineringen börjar, desto mer djupgående blir den (därav vänsterpartiernas massiva ovilja mot friskolor). I Nazityskland såg vi detta mycket tydligt, där ungdomar effektivt hjärntvättades i Hitlerjugend och sedan fullständigt fanatiskt slogs mot de allierade under krigets slutskede. De var inte tvingade härtill, utan ville från djupet av sitt hjärta försvara Adolf Hitler och Fosterlandet, eftersom nazismen var en stor del av deras personlighet. Därför var det betydligt färre än 35 % som aktivt var mot nazisterna (vi vet ju idag att det rörde sig om några få procent, vilket tyder på att flockinstinkten här spelade större roll än fruktan för Gestapo). Låt oss jämföra detta med Portugal, som hade sin legendariske diktator António de Oliveira Salazar mellan 1932 och 1968 (Salazar drabbades av ett slaganfall 1968 och ny premiärminister blev Marcelo Caetano som styrde landet fram till 1974 när diktaturen föll). Salazar utövade sin makt huvudsakligen utifrån auktoritet. Det är tveksamt om Salazar någonsin hade folkets hjärta på det sätt som Hitler hade. Hitler hade ju en inspirerande ideologi som fick tyska folket att känna sig som mänsklighetens elit. Och dessutom hade Hitler den geniale Dr Goebbels som propagandaminister. Salazar hade makt över polis och militär och ingen kunde göra uppror, dvs Salazars regim byggde till stor del på yttre auktoritet. Här kan man kanske tänka sig att Milgrams siffra 35 % stämmer bättre.

Att vara en del av en grupp, och känna samhörighet med gruppen genom att bl a dela gruppens åsikter, behöver inte i sig vara fel. Problemet är när gruppen omfattar ett lands hela befolkning. Ett ytterligare problem är varifrån åsikterna kommer. Om människor själva har kommit fram till de åsikter de har, är en sak. Men nu är det inte så i Sverige (och många andra länder). Varje land har en kulturelit (som jag gärna kallar kulturdrägg, för att skilja den från den verkliga kultureliten, dvs duktiga konstnärer, författare etc), som utgör en liten minoritet av befolkningen, men som har ett oerhört stort inflytande. Det finns flera orsaker till detta. Många inom kultureliten är verksamma inom media som journalister, tidningsredaktörer, tv-debattledare etc. Kultureliten påverkar också politikerna genom lobbyverksamhet och genom att de rent allmänt respekteras. Kultur är ju fint. Alltså respekterar man allt som innehåller ordet kultur. Hur som helst, på detta sätt har en liten grupp psykiskt störda människor (de intellektuella psykopaterna) tillsammans med en brokig skara aningslösa ja-sägare ("nyttiga idioter" i Lenins terminologi) och lite hopskrap av vulgärfeminister, anarkister och medlemmar av ned-med-allt-rörelsen, lyckats tillskansa sig en makt, som inte på något sätt står i proportion till deras numerär. Genom sin kontroll över politikerna, skolan och media, har man lyckats indoktrinera svenska folket, och då speciellt ungdomarna, till sin egna förvända verklighetstolkning, där det goda är ont och det onda gott och där vitt är svart och tvärtom och där det är polisen och inte bovarna som hotar samhället etc. På så sätt håller man på att föröda hela vårt land.

I rättvisans namn skall erkännas att den politiska korrekthetens tvångströja inte bara hotar att kväva Sverige. Alltfler länder i Västvärlden tycks ta efter den svenska modellen. I Australien har två pastorer nyligen dömts till böter för att ha kränkt islam.

Det kan vara intressant att titta lite närmare på detta fall. "Kränkningen" bestod av att de under ett seminarium, i ett nyhetsbrev och i en artikel på Internet, varnat för islams växande inflytande, kritiserat hur icke muslimer behandlas i muslimska länder och dessutom hävdat att jihad innebär islams anspråk på att dominera världen. En av de två pastorerna, Daniel Scot, kommer från Pakistan och var där åtalad enligt den berömda hädelselagen, anklagad för att ha hädat profeten Muhammed, eftersom han vägrat att lämna sin kristna tro och konvertera till islam. Internationella påtryckningar gjorde att det aldrig blev någon rättegång. Scot och hans familj tvingades sedan att fly från Pakistan på grund av mordhot från fundamentalistiska muslimska grupper. Intressant att han sedan, i den politiska korrekthetens namn, döms till böter i Australien för att han påstår att islam förtrycker andra religioner. Scot själv är ju ett levande bevis på att så verkligen är fallet.

I USA har man förbjudit skolor att spela kristen julmusik, i England visar en omfattande undersökning som nyligen gjorts av tidningen The Telegraph att Israel anses vara det land som förtjänar minst internationell respekt. Israel korades i samma undersökning också till världens fulaste land.

Det råder ingen som helst tvekan om att det är medias bild av mellanösternkonflikten som ligger till grund för engelsmännens syn på Israel. Det är tydligen bara att gratulera kulturdräggen till att även i dessa länder ha varit mycket framgångsrik när det gäller att påskynda den västerländska civilisationens undergång. Men än så länge leder nog Sverige ligan när det gäller likriktning.

Pluralismen, som är en naturlig del av den sanna demokratin, har i den totalitära demokratin Sverige blivit flockens konformism, något som på sikt kommer att vara förödande för landet. Enda hoppet är, som jag ser det, invandrarna. Kanske kommer de att rädda oss från att bli lyckoriket Eutopia, där alla går omkring nollställda och nerdrogade, med ett dumflin i ansiktet, och säger till alla de möter, "Ha en bra dag!", och sedan parar sig som kaniner med varandra, oavsett kön och art ("min mormor bor med en häst", sagt av känd minister), och där all diskussion och debatt för länge sedan tystnat, eftersom det inte finns något att debattera. Jag ser framför mig hur Sveriges statsminister håller sitt årliga tal inför jublande och blomsterkastande, leende människor (har du sett bilder från paradiset Nordkorea så vet du vad jag ser framför mig?), och inleder med, "Alla svenskar är numera överens om att socialdemokratin i kombination med ateismen är den enda ideologi som kan skapa lycka på jorden. Det är med stor tillförsikt jag konstaterar att paradiset redan är här" Och alla nickar och jublar. "Muuh", sa kossan.

Problemet är, man kan inte äta skrivbordsdrömmar (lika lite som man kan äta hemsidor). Välstånd skapas inte av intellektuella psykopater och anarkister. Det skapas av dugliga uppfinnare, skickliga arbetare och hederliga politiker. Och grunden läggs i skolan, där det råder ordning och disciplin; där elever fostras till karaktärsmänniskor och där kunskaper värderas högt. Ett lands främsta kapital är lika med medborgarnas karaktär och moral. Det kommande Eutopias välstånd kommer tyvärr att vara lika med Nordkoreas nuvarande "välstånd". Kulturdräggen har aldrig någonsin skapat välstånd eller lycka på jorden. Den skapar bara förljugenhet och dumflin. Den kan bara "stjäla, slakta och förgöra" som det står i Johannesevangeliets beskrivning av ondskans Herre, dvs Djävulen (Joh 10:10). Precis som i Sagan om Ringen har den onde Sauron många medlöpare här på jorden. Personligen väljer jag Gandalf den Vite! Eller snarare den som Gandalf är symbol för; Konungarnas Konung, Jesus Kristus!!!

(Förhoppningsvis är det inte riktigt så illa ställt i Sverige som jag antyder ovan. Jag överdriver säkert en aning i mina försök att klargöra vad jag menar. Men även om bara hälften av vad skriver är sant, är det illa nog. Vad kommer det sig t ex att franska bönder reagerar så kraftfullt mot jordbrukspolitiska beslut som de tycker är fel? De brukar då blockera vägar och hälla ut koskit och mjölk utanför regeringsbyggnaden. Samma sak i många andra länder. Men inte i Sverige. Svensken bara tiger och lider. Någon skrev för en tid sedan till mig och undrade när den siste vikingen lämnade Sverige. Detta med tanke på att svenskarna anses härstamma från de handlingskraftiga och modiga vikingarna. "Var det så att det var de menlösa, blåögda, enfaldiga, räddhågade, aningslösa, fega, kuvade, etc. som blev kvar när de andra stack till USA och andra länder för att kunna idka sin tro....?" Jag hoppas inte det är så illa. Det vore ju tragiskt!)

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.