"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2022 07 29 01:15

Hiroshima — historiens värsta terrordåd?

[I föreliggande text berörs några av Andra Världskrigets mest avgörande vapensystem (bombplan, jaktplan, stridsvagnar etc). För den läsare som vill få lite mer kött på benen har jag skrivit en bilaga (Klicka här för att komma dit!), där jag i text och bild kortfattat diskuterar några av de Allierades och Nazisternas viktigaste flygplan och stridsvagnar etc.]

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

Det finns ett ämne som värkt inom mig sedan en tid tillbaka. Det senaste året har jag läst ett flertal artiklar och sett ett flertal program, både på SVT, Viasat History och Discovery, där man försökt revidera den klassiska synen på Andra Världskriget och vissa andra krig. När det gäller Andra Världskriget menar man att de Allierades bombningar av Nazityskland och Japan var rena krigsförbrytelser, eftersom dessa bombningar saknade strategiskt värde och inte hade någon betydelse för krigets utgång. Snarare tvärtom, eftersom befolkningen i stället blev mer benägen att fortsätta kriget än om man inte hade bombat.

När jag skriver detta (2005) har det gått nästan exakt 60 år sedan de två atombomberna föll över Hiroshima och Nagasaki. TV och tidningar har uppmärksammat detta med program och artiklar. I en av våra stora dagstidningar (med stor menar jag då upplagemässigt, inte journalistiskt) kallade man atombomberna över Japan för "historiens värsta terrordåd". Ganska typiskt Sverige och ett uttryck för den svenska kulturelitens (läs "kulturdräggens") USA-hat. Det känns som om det är rätt tillfälle att försöka formulera mina tankar i ämnet. Tankar som knappast är politiskt korrekta, men som jag känner måste sägas. Jag kommer både att diskutera bombningarna av Tyskland och atombomberna över Japan.

Låt mig börja med att säga det absolut förbjudna:

— Jag tycker de Allierades bombningar av tyska städer (Hamburg, Dresden etc) är försvarbar.
— Jag tycker att atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki också går att motivera. Hade jag varit amerikansk president, är jag övertygad om att jag också skulle beslutat om att fälla dessa bomber och att jag efteråt under resten av mitt liv hade ansett att jag handlat rätt.

Nu, efter att ha väckt läsarens bestörtning, vrede, avsky, sorg eller vad det nu kan vara, så skall jag motivera ovanstående påståenden. Jag är mycket väl insatt i militärhistoria och militär teknik, eftersom jag alltid intresserat mig för dessa ämnen. Min bokhylla är full av faktaböcker om framför allt andra världskrigets flygplan och luftstrider. Så jag vågar påstå att jag faktiskt vet vad jag talar om och att mina tankar är väl underbyggda (även om de givetvis, precis som allt annat, kan kritiseras).

Intresset för litteratur om Andra Världskriget tycks f ö vara nästan omöjligt att mätta. Jag läste nyligen (2018) att det varje år kommer ut ca 7000 nya böcker om Andra Världskriget! Intresset för Första Världskriget verkar inte vara lika stort. Långt därifrån. Vilket man kan förstå. Andra Världskriget upplevdes som ett krig mellan det onda och det goda. Vilka som vad de onda framstår ganska tydligt. Få av dagens tyskar skulle hävda att Hitler stred för det goda. Och kriget slutade med att de "onda" blev i grunden besegrade. Deras krigsmakt tillintetgjord och de skyldiga straffade. Första Världskriget var mer luddigt. Det är inte lika lätt att peka ut vem som var ond och god i detta krig. Och kriget slutade i stort sett oavgjort (speciellt upplevde många tyskar det så). Och själva striderna var bara vidriga. Leriga skyttegravar. Man stred om betydelselösa kullar för generalernas ära. Tusen man kunde dö för att erövra en kulle. En vecka senare dog 2000 man när den andra sidan tog tillbaka kullen. Generaler skickade helt enkelt ut folk för att dö och på så sätt själva få berömmelse. Man kan förstå att Första Världskriget är något man helst vill glömma. Det är bara vidrigt, ur alla synpunkter. Jag bor ju i Portugal numera och på TV här så sänds en uppsjö av program om Andra Världskriget. Flera program i veckan. Om själva kriget, om de olika flygplanen, stridsvagnarna, nazismens framväxt, Hitlers liv etc, etc. Jag kan inte minnas när jag sist såg att det skulle sändas ett program om Första Världskriget. Det förekommer, men jag tror inte det handlar om mer än ett eller två program per år.

Låt mig innan jag går vidare deklarera att jag avskyr krig. Krig är en konsekvens av människans ondska. Våld och krig kan aldrig definitivt besegras med våld och krig. Detta leder bara till nya krig och en aldrig upphörande spiral av död och våld. Därför har Gud beslutat att utrota det onda med kärlek. Det Jesus ville lära oss var Kärlekens väg. Men, samtidigt lever vi i en fallen värld, där det onda till alltför stor del regerar. För att skapa samhällen där man kan leva tryggt och drägligt, i väntan på att det onda en gång för alla skall besegras, har Gud förordnat ett skydd för människorna. Polis, mot inre fiender, och militär, mot yttre fiender (allt detta diskuterar jag på mina sidor om kristen tro). Många unga människor drömmer om en värld där det varken finns polis eller militärer. Vem drömmer inte om det?! Man kan ju också drömma om en värld utan sjukdomar och död. Men tyvärr, vi lever i en verklig värld, och ondskan låter sig inte blidkas av svaghet. Bibeln berättar om hur Jesus vid flera tillfällen kom i kontakt med romerska soldater. Inte en enda gång sade han åt dem att de skulle upphöra med att vara soldater (till skillnad från den rike mannen, som fick uppmaningen att ge bort allt vad han ägde, och de prostituerade, som blev tillsagda att upphöra med att sälja sin kropp). Ingenting i Bibeln talar om att det är fel att vara soldat. Bibeln säger att det är fel att döda på grund av personliga motiv som; hämnd, hat och girighet. När det gäller soldater och krig har Bibeln inget att säga.

 

Andra Världskriget och bombningarna av Tyskland

Ondskan låter sig inte blidkas av feghet och eftergivenhet. När det gällde Hitler så gav England och Frankrike efter inför hans krav gång på gång, och hoppades att han till slut skulle bli nöjd så att man slapp krig (hade man stoppat honom direkt, hade man kanske sluppit Andra Världskriget). Hitler hånskrattade åt "idioterna" och kom omedelbart med nya krav (det är så ondskan alltid fungerar). Till slut gick det inte längre och så startade Andra Världskriget. När Churchill kom till makten sade han om sin föregångare Chamberlain, "Man försökte köpa sig fred till priset av vanära. Först kom vanäran och sedan kom kriget i alla fall". Churchill visste att det inte går att kompromissa med ondskan. Den vill ha allt, så det är lika bra att sätta stopp direkt. Det fanns engelsmän som betraktade Churchill som krigshetsare, eftersom han inte ville lägga sig ned inför Hitler. Flera svenska tidningar såg också Churchill som en fara för "freden" (dvs fred på Hitlers villkor — Pax Germania, där nazisterna härskade över hela Europa). De flesta journalister tycks ha den märkliga förmågan att nästan alltid dra fel slutsatser och så gott som alltid solidarisera sig med den onda sidan.

Utan England och USA hade Hitler erövrat hela Europa. Med detta vill jag inte förringa de miljoner ryssar som offrade sina liv i kriget, och vars insats var avgörande, men eftersom nytolkningen av Andra Världskrigets historia framför allt riktas mot USA, finns ingen anledning att försvara Sovjets del i kriget. Dessutom, utan USA:s hjälp, både materiellt och militärt, är det tveksamt om Sovjet och England hade kunna besegra Hitler (vi får inte heller glömma att Sovjet till en början var i förbund med Nazityskland och tog sin del av kakan, t ex halva Polen, plus att Stalin hann mörda 22 000 polska officerare vid massmorden i Katyn 1940). Alla Europas judar, romer, homosexuella, långtidssjuka, invalider, förståndshandikappade, mentalsjuka etc hade då utrotats. Enda orsaken, jag säger enda orsaken, till att så inte skedde var att de Allierade besegrade detta onda, djävulska monstrum (dvs Hitler) innan denne hade hunnit fullborda sina planer fullt ut (han lyckades dessvärre alltför väl). Det var således soldater och inte den europeiska fredsrörelsen som stoppade Hitler (vi vet idag att t ex den naiva engelska fredsrörelsen under mellankrigstiden till stor del var sponsrad av Nazityskland — varje stridsvagn och jaktplan som inte byggdes tack vare fredsrörelsens påverkan att rusta ned, var ju en vinst för Tyskland — här kan man verkligen använda Lenins epitet "nyttiga idioter").

Självklart har soldater också stått i det ondas tjänst. Nazisternas arméer etc stred för en ond och pervers sak. Men, samtidigt var det soldater som räddade världen från denna vidriga hydra. Bland en stor del av västvärldens bortskämda ungdomar finns ett förakt mot soldater. Man demonstrerar mot krig, vapen och försvar överhuvudtaget (fast konstigt nog nästan bara när det gäller USA och Israel). Man glömmer då bort att utan soldater så hade vi haft vare sig yttrandefrihet, tryckfrihet eller frihet att demonstrera.

It is the soldier, not the reporter, who has given us the freedom of the press.
It is the soldier, not the poet, who has given us the freedom of speech.
It is the soldier, not the campus organizer, who gives us the freedom to demonstrate.
It is the soldier who salutes the flag, who serves beneath the flag, and whose coffin is draped by the flag, who allows the protester to burn the flag (okänd författare).

(Det är soldaten, inte journalisten, som har gett oss pressfriheten.
Det är soldaten, inte poeten, som har gett oss yttrandefriheten.
Det är soldaten, inte studentkårsordföranden, som ger oss friheten att demonstrera.
Det är soldaten, som gör honnör inför flaggan, som tjänar under flaggan, och vars kista sveps i flaggan, som gör det möjligt för demonstranten att bränna flaggan.)

Den yttrandefrihet etc som vi tar för självklar i västvärlden har kostat blod. Miljoner människor har dött för att ge oss detta. Utan soldater hade Europa idag regerats av onda, blodiga diktaturer — marxistiska, nazistiska eller islamistiska eller något annat.

Låt oss nu återvända till själva ämnet, som vi skulle kunna kalla för historierevisionism. Det finns mycket att säga och jag skall försöka fatta mig så kort jag kan (politiskt korrekta påståenden kan framföras i en enda mening, kontroversiella åsikter kräver grundlig motivering).

I inledningen av Andra Världskriget var den allmänt accepterade doktrinen för hur flyget bäst skulle utnyttjas, att krig kunde vinnas genom att man bombade sönder fiendens industrier och bränsledepåer och på så sätt tvingade fram en kapitulation. Man tänkte sig att detta skulle vara det mest humana, eftersom man då skulle få relativt få civila offer. Nazisterna begränsades inte av några sådana humanitära hänsyn. Vi behöver bara tänka på terrorbombningarna av Guernica (porträtterade i Picassos berömda tavla med samma namn), Warszawa, Rotterdam och London. Vad betydda hundratusentals civila offer för det tyska Herrefolket. "Untermenschen" (undermänniskor) var ju bara förbrukningsvara med ett värde lägre än djur, enligt deras sätt att se (klicka här för att läsa min artikel om bl a Tredje Rikets djurskyddslagstiftning, undertecknad av Hitler, vilken ligger till grund för motsvarande lagstiftning inom EU — Hitler var f ö en stor djurvän och vegetarian).

Till en början följde engelsmännen (som än så länge stod ensamma mot tyskarna) sin doktrin. Dagbombardemang ansågs att föredra, eftersom precisionen ökade i hög grad. Man trodde att medeltunga bombplan, som Blenheim och Wellington, skulle kunna flyga in och precisionsbomba industriella mål i Tyskland under dagtid och sedan återvända hem utan några större förluster. Dessa plan ansågs ha tillräcklig fart och vara så starkt beväpnade med kulsprutor för självförsvar, att de skulle klara sig själva utan eskort av jaktplan (dessutom fanns vid den här tiden inga jaktplan med tillräcklig räckvidd för att kunna eskortera bombplanen ända från England in i Tyskland). Man hade emellertid grovt underskattat tyskarnas effektiva luftvärn och deras utomordentliga jaktplan Meschersmitt Bf 109 och fick betala ett högt pris för detta. Vid vissa anfall mot tyska mål återvände inte ett enda Blenheimplan. Alla sköts ner! 100 procent! Sådana förluster var givetvis oacceptabla.

[I texten nedan kommer att diskuteras diverse olika flygplan, stridsvagnar etc och deras prestanda. Detta är nödvändigt för att läsaren skall förstå min argumentering. Annars blir mycket av det jag skriver bara tomma, omotiverade påståenden. Många av mina yngre läsare är förmodligen inte speciellt insatta i Andra Världskrigets vapensystem, varför jag skrivit en bilaga där de olika vapensystemen förklaras mer i detalj i både text och bild. På så sätt blir texten förhoppningsvis mer levande. (Klicka här för att komma dit!). Eftersom bilagan öppnas i en särskild flik eller nytt fönster kan man enkelt växla mellan huvudtext och bilaga.]

Att föra kriget in i Tyskland ansågs viktigt. Ett helt intakt Tyskland, med hela sin industri fungerande, skulle kunna bli i det närmaste omöjligt att besegra. Problemet var nu att precisionsbombning av industrier med medeltunga bombplan dagtid hade visat sig vara alltför kostsamt. Alltså ändrade man sin doktrin. En ny chef för det brittiska bombflyget tillsattes, Air Vice Marshal Sir Arthur Harris. Denne menade att bombflyget ensamt skulle kunna få Hitler på knä om man använde tyngre och ännu snabbare plan med kraftigare beväpning och gick över till nattbombardemang. Ett av de plan som uppfyllde dessa krav var det berömda fyrmotoriga Lancasterplanet, som kunde ta upp till 10 ton bomber och som enligt många bedömare var krigets bästa bombplan (USA:s mest kända tunga bombplan under Andra Världskriget var den Flygande Fästningen med beteckningen B-17).

En oberoende undersökning, som gjordes på Churchills begäran, visade att bombflygets träffsäkerhet var betydligt mindre än man trott. Vid dagbombardemang fick man vara glad om bomberna hamnade inom en kilometer från målet. Nattbombardemang var ännu mycket värre. Endast 20 procent av bomberna hamnade inom 5 km från målet. Ofta visste tyskarna inte ens vilken anläggning som de Allierade hade försökt bomba. En stor del av svårigheten låg i att identifiera målet tillfredsställande. Dessa var ofta mycket skickligt kamouflerade. Ett annat problem var vädret, där dis och moln kunde göra det nästan omöjligt att hitta målet. Harris ansåg att enda möjligheten, där man fick tillräcklig verkan och acceptabla förluster, var nattbombardemang, där ett stort antal plan la ut bombmattor runt målområdet. Vid de mest omfattande räderna ingick över 1 000 plan. För att på ett ungefär hitta rätt uppfann man olika listiga radionavigeringssystem (som tyskarna på olika sätt försökte störa, vilket då och då ledde till att de Allierade av misstag bombade civila mål).

Tyskarna hade givetvis precis samma problem vid sina bombningar av England, och deras träffsäkerhet var ungefär lika dålig som engelsmännens.

Självklart blev förlusterna bland civila stora när man täckte kvadratkilometerstora områden med bomber. Men tyskarna hade ju tagit sig rätten att utmäta sådant åt andra länders civilbefolkning. Till en början bombade visserligen inte tyskarna civila mål i England, men vid ett tillfälle så föll bomber över delar av London, varvid britterna svarade med att bomba Berlin (det var då Hermann Göring, som var chef för tyska flygvapnet, kom att kallas Herr Meyer — denne hade nämligen vid ett tillfälle övermodigt sagt att "om brittiska bomber faller över Berlin så får ni kalla mig 'Herr Meyer'"). Tyskarna själva påstod att bombningen av London var ett misstag. Hur som helst, Harris tyckte nu att det var dags att tyskarna fick smaka på sin egen medicin. Han uttryckte det så här:

The Nazis entered this war under the rather childish delusion that they were going to bomb everyone else, and nobody was going to bomb them. At Rotteredam, London, Warsaw, and half a hundred other places, they put their naive theory into operation. They sowed the wind, and now they are going to reap the whirlwind.
(Nazisterna gick in i detta krig med den ganska barnsliga vanföreställningen att de skulle bomba alla andra, och ingen skulle bomba dem. I Rotterdam, London Warsawa och ett halft hundratal andra platser, satte de sin naiva teori i verket. De sådde vind och nu kommer de att skörda en orkan.)

Harris betraktade antagligen bombangreppen mot Tyskland som ett rättmätigt straff med tanke på hur hänsynslöst tyskarna bar sig åt i de länder de angrep, och speciellt då på ostfronten. När tyskarna anföll Stalingrad dog t ex 200 000 civila under de bombangrepp som inledde tyskarnas offensiv mot staden (dvs ungefär lika många som sammanlagt dog i Hisoshima och Nagasaki — se nedan). Av Stalingrads ursprungliga befolkning på ca 500 000, fanns 1 500 kvar när tyskarna kapitulerade efter sju månaders bittra strider! Idag vet vi dessutom att Hitler hade beordrat att samtliga män i Stalingrad skulle mördas när staden hade erövrats.

Man uppskattar antalet tyska civila dödsoffer för de Allierades bombangrepp till mellan 200 000 och 400 000. Även om detta är fruktansvärda siffror, så måste man jämföra detta med de otaliga miljoner civila som dödades av tyskarna under kriget. Under Blitzen, dvs de tyska terrorbombningarna av England, september 1940 till maj 1941, dog ca 45 000 civila och ytterligare ca 50 000 skadades (många av dessa blev gravt invalidiserade). Ca en miljon hus förstördes av de tyska bombangreppen. Man kan ha viss förståelse för att engelsmännen tyckte att tyskarna sedan kunde få smaka på sin egen medicin, och det med ränta! Tyskarna tycktes ju inte ha några som helst hämningar när det gällde att döda civila. Dessa var ju bara Undermänniskor och hade inget värde annat än möjligen som slavar i den tyska krigsindustrin. Nazisterna mördade upprepade gånger medvetet och avsiktligt samtliga invånare (inkluderande barn) i hela byar som hämnd för att kanske en tysk soldat dödats av partisaner i närheten av byn i fråga. Civila sköts, svältes ihjäl, slogs ihjäl, drevs in i hus som sedan tändes på, eller bogserades ut på havet eller sjöar ombord på pråmar, som sedan sänktes etc, etc. Det nazistiska Herrefolkets uppfinningsrikedom när det gällde att döda människor verkade inte ha någon gräns. Bara i Polen mördade tyskarna minst 6 miljoner människor under kriget (3-5 miljoner judar, 2-3 miljoner etniska polacker, plus hundratusentals från andra, mindre grupper, som romer, homosexuella, frimurare och Jehovas Vittnen).

Man räknar med att tyskarna avsiktligt, och ofta planerat, på olika sätt (svält, massarkebusering, hängning, gasning, brand, dränkning, giftinjektioner etc) mördade ca 16-20 miljoner civila och krigsfångar under Andra Världskriget (inkluderande Förintelsens offer). Siffran inbegriper inte de civila offren för tyska bomb- och artilleriangrepp. Smaka på det du, innan du pratar om allierade krigsbrott!!!

Den officiella siffran för hur många sovjetmedborgare som dödades av tyskarna under Andra Världskriget har sedan 1990-talet varit 27 miljoner (inkluderande både soldater och civila). Denna siffra har emellertid under de senaste decennierna ifrågasatts. Många forskare har menat att den är alldeles för låg.

Siffran 27 miljoner framfördes av Gorbachev 1990. Under en utfrågning i Duman (det ryska parlamentets andrakammare, dvs motsvarigheten till Hous of Commons i UK) den 14/2 2017, uppgav deputerande Nikolai Zemtsov att det snarare handlar om nästan det dubbla antalet. Under flera år har olika organisationer i Ryssland arbetat med att försöka komma fram till de exakta siffrorna när det gäller hur många sovjetmedborgare som dog under WW2. Man har bl a använt tidigare hemligstämplat material. Under utfrågningen sade Zemtsov:
Enligt deklassificerade (tidigare hemligstämplade) data från "the State Planning Committee of the USSR", så uppgår förlusterna för Sovjetunionen under WW2 till 41 979 000 (ca 42 miljoner), och inte 27 miljoner som man tidigare trott. Det är nästan en tredjedel av dagens befolkning i den Ryska Federationen.
Av dessa 42 miljoner var över 19 miljoner soldater och omkring 23 miljoner civila. Med dessa siffror i åtanke kanske tyska folket bör ligga lite lågt när de anklagar USA och England för terrorbombningar (nu gör inte alla tyskar det, många tyskar inser och erkänner sitt lands oerhörda skuld — och skäms dessutom).
När ryssarna trängde in i Tyskland i slutet av kriget förekom våldtäkter, misshandel och mord på tyskar. Med tanke på hur tyskarna hade betett sig borta i Sovjet är detta inte svårt att förstå. Vi talar om ryska soldater som kanske fått hela sin familj skjuten av tyskarna eller liknande dramatiska upplevelser. Att man nu tyckte tyskarna skulle få smaka lite på sin egen medicin är mänskligt. Fel — ja! Men det fanns också en viss rättvisa i det.

16 miljoner civila kineser dödades av japanerna, vilka således spelade samma djävulska spel som tyskarna. Japanerna var generellt ännu grymmare än tyskarna, eftersom de inte bara dödade människor utan satte en ära i att göra det så grymt och sadistiskt som möjligt. De begick ofattbara och onämnbara grymheter i Kina, Korea, Filippinerna etc. Japanerna har mycket att skämmas för när det gäller WW2. Och de har aldrig på allvar bett om förlåtelse för sina illdåd (vilket tyskarna i alla fall har). Man spetsade spädbarn på bajonetter och kastade sedan skrattande iväg dem som en boll. Man våldtog småflickor och mördade dem sedan. Etc, etc. Och precis som tyskarna gjorde man vidriga medicinska experiment på människor i de ockuperade områdena. I likhet med tyskarna så trodde sig japanerna vara övermänniskor medan alla andra var undermänniskor, vars enda värde låg i att vara slavar till Herrefolket. Genom sina handlingar under WW2 visade tyskar och österrikare och japaner att de verkliga undermänniskorna, det var de själva!!! De utgjorde en skam för hela mänskligheten! En skam som de kommer att få leva med i århundraden! Att wienervalsernas, de glada operetternas och de smällande champagnekorkarnas land, Österrike, skulle deltaga med liv och lust i Förintelsen, framstår som speciellt ofattbart, men går inte att förneka — Adolf Hitler var österrikare (han föddes i Österrike 1889 och var österrikisk medborgare fram till 1925, dvs i 36 år), Adolf Eichmann var österrikare, Treblinkachefen Franz Stangl var österrikare, etc, etc.

Man räknar, enligt de senaste siffrorna (2018), där man inkluderat de uppdaterade dödstalen för Sovjetunionen (enligt ovan), med att 65-80 miljoner människor förlorade sina liv under Andra Världskriget, varav 80 procent var civila!!! I Tyskland (som enligt folkräkningen 1939 hade 80 miljoner invånare, inkluderande Österrike, Sudetenland etc) dödades 4 till 5 miljoner soldater och 2 till 2,5 miljoner civila. I Japan (som enligt folkräkningen 1940 hade 73 miljoner invånare) så dog 2,5 till 3 miljoner (inkluderande både soldater och civila). Tysklands och Japans förluster utgjorde således en anmärkningsvärt liten andel av det totala dödstalet under Andra Världskriget. Förklaringen är att båda dessa nationer, förutom konventionell krigföring (där de till en början var mycket framgångsrika), sysslade med massmord och folkmord i gigantisk skala (se ovan). Och offren för dessa massmord kunde ju inte göra så mycket motstånd. De var obeväpnade, ofta försvagade av matbrist och sjukdomar och dessutom oorganiserade.

Personalen i dödslägret Treblinka bestod av 20-25 SS-personal (tyskar och österrikare) och 80-120 vakter (många av vakterna var ukrainare, vilka överhuvudtaget spelade en framträdande roll under Förintelsen). Under det dryga år som Treblinka var i funktion mördades mellan 700 000 och 900 000 människor där. Inte konstigt att vi i föregående stycke ser en enorm diskrepans mellan antalet offer och antalet gärningsmän när det gäller Tyskland (inkluderande Österrike) och Japan.

De brittiska förlusterna under nattbombardemangen av Tyskland var till en början förhållandevis små, men ganska snabbt så utvecklade tyskarna ett effektivt nattjaktflyg och radarlett luftvärn och förlusterna ökade. USA, å sin sida, satsade på dagbombardemang från mycket hög höjd med bl a B-17 (kallad "den flygande fästningen" — planet gjorde verkligen skäl för sitt namn, eftersom den hade 13 grova kulstprutor, placerade i olika torn, som skydd mot angripande jaktplan). Till en början hade de tyska jaktplanen svårigheter att nå upp till de högtflygande bombplanen och luftvärnet var väldigt ineffektivt på dessa höjder. Men tyskarna utvecklade snabbt sina jaktplan så att de kunde nå upp till de amerikanska Fästningarna. Och förlusterna rusade i höjden. Dagbombardemang var således oerhört kostsamt, men gav bättre precision och USA fortsatte med detta ända till krigets slut. När P-51 Mustang så småningom kom, så hade man äntligen ett jaktplan som kunde eskortera bombplanen långt in i Tyskland och tillbaka. Först då började förlusterna minska. Totalt under hela luftkriget över Tyskland, mellan 1942 och 1945, förlorade US 8th Air Army de otroliga siffrorna 35 000 plan och 150 000 besättningsmän! Engelsmännen förlorade 55 573 flygare utav totalt ca 125 000, dvs nästan 50 procent. De Allierades bomboffensiv mot Tyskland måste ses i ljuset av dessa och andra liknande siffror.

Till en början var inte räderna direkt riktade mot civila områden och den civilbefolkning som drabbades var de som bodde runt industriella komplex. Ibland skedde givetvis misstag och man bombade bostadsområden, men detta var undantag och inte regel. När man medvetet började bomba civila mål var tanken att man skulle bryta ned det tyska folkets moral. Denna tanke var fel och resultatet blev istället att den tyska moralen stärktes (åtminstone till en början). Tyskarna hade samma tanke när man terrorbombade London. Även där blev effekten den motsatta. Det är i alla fall inte svårt att förstå att Londonborna sympatiserade med bombningen av tyska städer, med tanke på vad de själva utsatts för.

Tyskarna framstod för de Allierade som nästan oövervinneliga. Det är lätt att så här i efterhand tala om vad de Allierade skulle ha gjort och inte ha gjort för att så milt och humant som möjligt återföra Tyskland till ordningen. Ungefär som när man i domstolen konstaterar att någon använt för mycket våld i nödvärn. När man blir överfallen av flera stycken mitt i natten, är det kanske inte så lätt att avgöra hur hårt man skall slå, utan det är fullt förståeligt om man klipper till med allt vad man har. Domstolen har dessvärre sällan förståelse för sådant (däremot tycks man ha en enorm förståelse om en buse slår ihjäl en vanlig, skötsam människa, då vet man inte hur väl man vill busen — det är i alla fall så jag och många andra upplever det). Hur som helst kände de Allierade säkert en viss desperation inför den till synes oövervinneliga tyska krigsmaskinen.

Även när engelsmännen inte längre var ensamma, utan hade både USA och Sovjet på sin sida, tycktes tyskarna vara övermäktiga. De verkade hela tiden ha jokrar i ärmen. Nya supervapen (jet- och raketplan, V1- och V2-raketer, superstridsvagnar som Tiger och Panther och mycket annat). Dessutom trodde man att tyskarna var på god väg att framställa en atombomb (vilket de faktiskt var). De Allierade kände sig alltmer desperata och så småningom började man medvetet bomba tyska städer. Vid räderna mot Hamburg och Dresden anföll mer än tusen plan i vågor. Först släppte man olika typer av sprängbomber och sedan tiotusentals fosforbomber som tände eld på stora delar av bebyggelsen. Hela staden blev ett eldhav och man fick brandvindar med orkanstyrka, som sög in människor och t o m bilar i elden. Antalet döda vid bombräden mor Dresden har tidigare angetts till 135 000. Dvs ungefär samma storleksordning som antalet döda vid atombombsattackerna mot Japan.

Enligt senare uppskattningar, som bl a gjorts av grupper och organisationer i Dresden, var det ca 25 000 som dog. Goebbels, som var en mästare på propaganda och manipulation, lade till en nolla och angav dödstalet till 200 000 och skickade ut fruktansvärda bilder på högar av sönderbrända kroppar (varav många barn) till världspressen. Detta ledde till en propagandaseger för Nazityskland. I de Allierade länderna tog många människor starkt avstånd från denna typ av bombningar (baserat på Goebbels skickliga propaganda). Speciellt gällde detta de intellektuella, som alltid vill visa att de tillhör de goda. Churchill själv var ambivalent när det gällde terrorbombningar och efter anfallet mot Dresden så tog han avstånd från Bomber Harris (chefen för det brittiska bombflyget). Goebbels utspel ledde också till ett ansträngt förhållande mellan USA och UK, eftersom USA (officiellt) inte bombade civilbefolkning. Man kan ju tänka sig att om USA hade råkat ut för samma terrorbombningar som 1940 drabbade UK, hade man kanske haft en annan inställning.
Under striderna i Pacific visade USA f ö att de inte var ett dugg mer humana än engelsmännen när det gällde bombning av civila. Under bombangreppen mot japanska städer, där rikligt med fosforbomber användes, vilka var synnerligen effektiva mot den japanska bebyggelsen (med hus av trä och papper), dog fler människor än under atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Dessa angrepp och även atombomberna var dessutom direkt riktade mot civilbefolkning. Som framgår av denna artikel anser jag att dessa bombningar var befogade. Det jag vänder mig mot är USA:s avståndstagande från bombningarna av Dresden och Hamburg, samtidigt som man själv gjorde exakt samma sak i Japan. Skillnaden i inställning kan kanske förklaras av att Japan hade bombat Pearl Harbour medan Tyskland inte angripit USA på detta sätt (inte på grund av bristande vilja hos tyskarna utan på grund av att avståndet Tyskland-USA helt enkelt var för stort för de flygplan som Tyskland hade till sitt förfogande — under slutet av kriget konstruerade tyskarna s k Amerikabombare, som skulle satts in mot USA men aldrig hann användas). Hade New York förvandlats till ett eldhav genom tyska bombangrepp, är jag övertygad om att USA hade sett på de engelska bombangreppen mot tyska städer med helt andra ögon.
Idag vet vi dessutom att bombningen av Dresden inte gick ut på terror för terrorns egen skull. Dresden hade för det första ett stort antal fabriker som producerade krigsmateriel. USA, som bombade dagtid, koncentrerade sig på dessa. Det fanns dessutom en ytterligare aspekt. Tyskland höll på och flyttade stora kvantiteter trupper och materiel från Västfronten till Ostfronten. Dessa transporter gick till stora delar på tåg. Dresden (och Hamburg, som bombades på liknande sätt som Dresden) var viktiga järnvägsknutpunkter och genom att skapa kaos i dessa städer försvårade man avservärt dessa transporter. Enligt en överenskommelse några månader tidigare mellan Churchill. Roosevelt och Stalin skulle de Allierade i väst göra allt för att försvåra dessa transporter. Så engelsmännen gjorde bara vad de Allierade kommit överens om. Därför tycker jag det var ynkligt när amerikanska militärer sedan tog avstånd mot engelsmännens bombningar (av PR-skäl).
Dessutom hade de styrande i Dresden delvis skulden till det stora antalet döda. Eftersom Dresden dittills inte hade bombats, hade man fått uppfattningen att Dresden på något sätt var undantagen från bombningar. Ett tänkt skäl till detta var att de Allierade planerade att använda Dresden som en slags huvudstad när de ockuperade Tyskland och därför ville ha staden intakt. En annan förklaring som cirkulerade var att en faster till Churchill bodde i Dresden (vilket var ett falskt rykte) och att staden därför hade undgått bombangrepp. Därför hade de styrande inte byggt skyddsrum (varför slösa pengar på sådant när Dresden aldrig kommer att bombas). Avsaknaden av skyddsrum gjorde att Dresdenborna, efter bombningarna, var ursinniga på sina ledare och den lokale nazistledaren, Martin Mutschmann, kritiserades skarpt för sin underlåtenhet att bygga adekvata skyddsrum. Det florerar rykten enligt vilka t o m Hitler hade riskerat att lynchas om han hade besökt Dresden strax efter bombningarna. Så upprörda var många Dresdenbor.

Personligen tycker jag att det var rätt åt tyskarna med tanke på hur de betedde sig. Det var givetvis hemskt med alla barn som drabbades, men man kan säga att det var tyskarna som själva drog det över sina barn. Ingen hade tvingat dem att försöka erövra hela världen och förslava eller utplåna resten av mänskligheten. De fick bara sitt rättmätiga straff, anser jag!!! De var inte tvingade av Hitler, utan hade glatt och villigt ställt upp i hans vansinniga planer. Man angav sina grannar för att de talat illa om Hitler och upptäckte man judar som lyckats gömma sig, gick man till polisen och berättade detta. Allt detta gjorde man av fri vilja, eftersom man älskade Hitler och i djupet av sitt hjärta hatade judar. Jag är övertygad om att den absoluta majoriteten av invånarna i Dresden jublade när de såg journalfilmer på tyska bombplan som bombade Warszawa etc. Man gillade kriget fullt ut till en början, när tyskarna vann den ena segern efter den andra, och förlusterna var små, ända till dess att man fick smaka på sin egen medicin. Så jag tycker inte ett dugg synd om de vuxna tyskar som dog i eldhaven i de städer som terrorbombades. Och jag tror att det också var så de Allierade såg det, helt enkelt som en hämnd. Och varför inte (läs gärna min artikel om Förintelsen – det kanske blir lättare att ta till sig mitt resonemang då)?!

En vanlig åsikt är att terrorbombningarna saknade strategisk betydelse och att man fortsatte med dessa även när kriget var förlorat för tyskarna. Alltså gjorde man sig skyldig till krigsförbrytelser. Det stämmer inte menar jag. Av följande skäl:

1. Ovan har jag visat att man inte hade så mycket att välja på. Precisionsbombning fungerade inte (annat än i speciella undantagsfall och då med elitförband) och man var därför tvungen att tillgripa massbombning, vare sig man ville eller ej. Dessutom, merparten av bombangreppen var inte riktade mot städer, utan mot anläggningar som producerade vapen, kullager etc och mot oljedepåer och liknande.

2. De Allierade bombningarna gjorde att tyskarna måste avdela över 2,5 miljoner tyska soldater och annan personal för luftförsvaret av de tyska städerna och industrierna (för att sköta luftvärnskanoner, strålkastare, radar, stridsledning etc). Soldater som annars kunde ha mött de Allierade vid Normandies stränder. Invasionen hade då med all säkerhet misslyckats och man hade varit tillbaka till ruta ett igen (för att inte tala om fruktansvärda förluster vid det misslyckade invasionsförsöket). Dessutom gick det åt enorma industriella resurser att tillverka alla dessa luftvärnskanoner och all ammunition som användes. För att förstöra ett enda allierat bombplan behövdes mellan 8 000 och 16 000 8,8 cm granater (8,8 cm-kanonen var den enda luftvärnskanon som var effektiv på den höga höjd där B-17 opererade). Och 8,8 cm granater var inte billiga (en rimlig gissning är runt 2000 kr/st i dagens penningvärde — det kan vara betydligt mer). Dessa resurser kunde annars använts för att tillverka vapen som kanoner, stridsvagnar och jakt- och bombplan och ammunition till dessa (70% av Tysklands granatproduktion gick till luftvärnet, dvs det blev betydligt mindre ammunition över till striderna vid Ost- och Västfronten).

8,8 cm-kanonen var från början avsedd som luftvärnskanon. Tyskarna upptäckte ganska snart att den på grund sin höga utgångshastighet var oerhört effektiv som pansarvärnskanon, dvs mot stridsvagnar (det var denna kanon som med stor framgång kom att användas av Tigerstridsvagnen). Tyskarna hade tiotusentals 8,8 cm kanoner avsedda för pansarvärn både i Väst och på Ostfronten. Från mitten av 1944 började man flytta tusentals av dessa (tillsammans med de soldater som betjänade dem) till Tyskland för att användas mot de allierade bombplanen. I slutet av kriget hade 3/4 av alla 8,8 cm kanoner flyttats tillbaka till Tyskland. Detta försvagade avsevärt de tyska marktruppernas förmåga att bekämpa allierade stridsvagnar. Och bidrog ytterligare till de Allierades seger.

3. Genom att Tyskland tvingades flytta stora mängder jaktplan från fronterna för att skydda hemlandet mot de Allierades bombplan, förlorade man sin air superiority (luftöverlägsenhet) på samtliga frontavsnitt. Efter 1943 sysslade i stort sett hela Luftwaffe med hemförsvar i stället för att anfalla allierade stridskrafter vid fronterna. De Allierade bombplanen med eskorterande jaktflyg sköt ned tusentals och åter tusentals tyska jaktplan. Stora resurser gick åt att bygga nya. I början av kriget var 50% av de flygplan som tillverkades i Tyskland bomb- och markattackplan och resten, dvs 50%, jaktplan. Från 1944 och framåt var endast 20% av de tillverkade planen bomb- och markattackplan. Tyskarnas flygresurser mot markmål minskade således dramatiskt på grund av de Allierades bombangrepp. Vilket snabbade på Tysklands nederlag.

4. Bombangreppen slog ut stora delar av den tyska industrin, fabrikerna för tillverkning av syntetisk bensin, flygfält etc, etc. På så sätt minskade antalet tillgängliga stridvagnar, flygplan med mera, och dessutom fanns det knappt bränsle till de som fanns (under krigets sista månder stod nästan hela Luftwaffe still, eftersom det inte fanns något bränsle till planen). Trots bombningarna lyckades tyskarna ändå bygga tiotusentals stridsvagnar per år. Man vågar inte tänka på vad som skulle ha hänt om de istället hade kunnat bygga fem gånger så många stridsvagnar under samma tidsperiod.

Enligt Albert Speer, Tysklands rustningsminister, ledde de allierade bombningarna till att den tyska industrin tillverkade 35% färre stridsvagnar, 31% färre flygplan och 42% färre lastbilar än vad som annars kunde ha tillverkats (observera att en armés lastbilar är lika viktiga som dess stridsvagnar — lastbilar transporterar ju mat och andra förnödenheter, bränsle, ammunition, reservdelar etc till stridszonerna).

5. Bombangreppen dödade och sårade mängder av skickliga industriarbetare etc, vilket gjorde att tyskarna använde outbildade slavarbetare i sina fabriker, något som inverkade menligt på kvaliteten hos de tyska vapnen (slavarbetarna var inte bara mindre skickliga, de saboterade ofta medvetet sitt arbete).

6. Enorma sjukvårdsresurser gick åt för att ta hand om alla skadade vid bombangreppen, resurser som annars kunde ha använts för att bättre ta hand om skadade tyska soldater, som då snart skulle varit tillbaka vid fronten igen.

7. Stora resurser gick åt för att bygga upp allt som bombats så att människor åtminstone fick tak över huvudet. Dessa resurser skulle annars kunnat använts för att tillverka vapen etc.

Det råder ingen tvekan om att tyskarnas vapen var oerhört effektiva. Deras stridsvagnar var under en period 1944 totalt överlägsna de Allierades med undantag för de ryska stridsvagnarna (t ex T-34). Endast i undantagsfall kunde en amerikansk eller brittisk stridsvagn slå ut en tysk Tiger eller Panther.

Projektilerna bara studsade på dessa stålmonster, medan nästan varje skott tyskarna sköt fick en allierad stridsvagn att explodera. USA:s och Englands vanligaste stridsvagn, Shermanstridsvagnen, hade t ex en tendens att börja brinna eller explodera när den träffades på grund av en synnerligen olämplig placering av ammunitionsförrådet (ofta påstås att orsaken till att Sherman hade så lätt att fatta eld, jämfört med tyska stridsvagnar, var för att den var bensindriven, vilket uppenbarligen är fel, eftersom tyskarnas stridsvagnar också hade bensinmotorer). Så småningom flyttade man ammunitionsförrådet på Shermanstridsvagnen och omgav varje granatfack med en vattenglycerinmantel, varvid benägenheten att fatta eld minskade betydligt (från 65% till 15%). Dieseldrift innebar dessutom inte heller något absolut skydd mot brand. Ca 25% av de ryska T-34-stridsvagnar som slogs ut fattade eld, trots att T-34 hade dieselmotor.

En enda tysk Tiger kunde slå ut tiotals allierade stridsvagnar inom loppet av några minuter medan allt som sköts mot den var verkningslöst (under krigets sista år kom dock brittiska och amerikanska stridsvagnar — Firefly (UK) och Comet (UK) och Pershing (US) — med kraftigare pansar och med kanoner som kunde penetrera även frontpansaret på Panther och Tiger). En stor del av de tyska stridsvagnar som förstördes på Västfronten slogs ut vid raketanfall av de Allierades jaktbombplan (t ex Hawker Typhoon och Tempest och de Havilland Mosquito), eller drabbades av mekaniska fel eller bensinbrist eller körde fast. Många förstördes av stridsvagnsminor, pansarvärnskanoner, bazookas (en motsvarighet till det svenska granatgeväret) eller vanligt artilleri.
Varje tysk stridsvagn som inte tillverkades eller inte kom fram till fronten, vare sig det berodde på att fabriken förstörts, att arbetarna där dödats, att järnvägar (spår, lok, vagnar) som skulle transporterat stridsvagnen till fronten var sönderbombade, att man tvingades lägga stora resurser på andra saker eller att det inte fanns bensin, räddade livet på många allierade soldater.

8. Och som sagt, Harris och många andra tyckte att tyskarna bara fick vad de förtjänade. Och med tanke på hur de betedde sig i de ockuperade länderna (utrotning av 6 miljoner judar, omkring 3,5 miljoner ryska krigsfångar som mördades genom massvält etc, etc) håller jag med om detta. Samma människor som för några år sedan hade hånskrattat när tyska judar fick skura gatorna för hand eller när man kastade ut judiska spädbarn från femte våningen, sprang nu omkring som brinnande facklor på Dresdens gator. Jag har svårt för att tycka synd om dem. Självklart drabbades oskyldiga människor. Barnen som jag nämnt innan. Fruktansvärt!!! Men deras föräldrar drog det själva över sina barn. De tyska barnens lidande var i princip orsakat av deras föräldrar och inte av de allierade. Alla tyskar skrattade givetvis inte åt behandlingen av judar och andra förföljda grupper. Men oskyldiga drabbades på båda sidor. Tyvärr! Grundläggande så tycker jag i alla fall att det var rätt. Vi vet idag att stödet för Hitler var mycket större bland befolkningen i gemen än vad man tidigare trott. Till och med under krigets sista dagar överlämnade civilbefolkningen judar, vilka lyckats fly från lägren, till SS, som omedelbart sköt dem. Detta kan inte förklaras av annat än ren ondska.

Jag ställer således inte upp på historierevisionismen av de Allierades bombangrepp mot Tyskland. Påståendet att kriget redan var vunnet när man den 13/2 1945 terrorbombade Dresden är fel. Detta angrepp skedde bara ett par veckor efter den s k Ardenneroffensiven, vilken varade mellan 16/12 1944 och 28/1 1945. Tyskarna hade i smyg lyckats koncentrera alla sina resurser och gjorde ett sista desperat och helt oväntat anfall på de Allierade, vilka drevs tillbaka under stora förluster. Det hela kom som en chock för de Allierade och man fruktade till en början att man skulle drivas ut i havet. Ett nytt Dunkirk med andra ord. Tyskarna framstod än en gång som nästan oövervinneliga. Så småningom kom de Allierade igång, när de hämtat sig från den första chocken och vädret dessutom blivit bättre så att det allierade flyget kunde angripa tyskarna. Ardenneroffensiven visade sig vara ett av nazisternas största militära misstag, eftersom man förlorade sina bästa piloter och sitt bästa manskap och mängder av materiel som inte gick att ersätta. Men även om den tyska offensiven stannade av, kunde de Allierade inte känna sig säkra. Kanske hade tyskarna nya oväntade överraskningar på gång. Ständigt överraskades de Allierade av nya tyska supervapen, t ex raketplanet Me-163 Komet, med en topphastighet av 960 km/h. Alla dessa supervapen kom för sent och var för få i antal (bl a beroende på bombangreppen på fabrikerna som tillverkade dem) för att påverka krigets utgång. Men de skrämde livet ur de Allierade varje gång de dök upp. En ytterligare sak som säkert gjorde de Allierade ursinniga var de tyska V1- och V2-raketerna som hela tiden regnade över London och dödade nästan 10 000 personer och skadade mångdubbelt fler. Man kan utan större svårighet förstå de Allierades brist på empati för den tyska civilbefolkningen.

Sir Arthur Harris, ofta kallad Bomber Harris, har efter kriget anklagats för krigsbrott av många grupper (både på vänster- och högerkanten). Jag tycker detta är en orättfärdig anklagelse. Harris var helt enkelt beordrad att bomba tyska städer som en del av krigsansträngningen (av de 8 skäl som angetts ovan). Tusenplansräderna mot Dresden och Hamburg etc var något som Roosevelt, Chruchill och Stalin hade kommit överens om under Jaltakonferensen i februari 1945. Stalin insisterade på att England och USA måste göra allt för att försvaga Tyskland så mycket som möjligt, med alla till buds stående medel, för att underlätta ryssarnas framryckning västerut. Efter kriget har USA försökt att få det att se ut som att de inte sysslade med terrorbombningar utan enbart bombade militära mål medan de "elaka" engelsmännen bombade civila mål. Vilket inte alls är sant. Både England och USA bombade i stor utsträckning militära mål. Men båda bombade också avsitkligt och medvetet tyska städer (och för USA:s del också japanska städer).
Sir Arthur Harris blev väldigt illa behandlad i samband med freden den 8/5 1945. Han negligerades totalt! Ja hela det brittiska bombflyget negligerades på segerdagen och när man i olika tal (Churchil, kung George VI etc) omnämnde de olika vapenslagen med tacksamhet, fanns inte bombflyget med. Man hade gripits av ågren och skämdes och ville låtsas som att terrorbombningarna aldrig ägt rum. Eller att de ägt rum mot kungens och premiärministerns uttryckliga vilja. Churchill som annars var en tuffing, gick tyvärr in under detta, vilket utgör en allvarlig fläck på hans annars så enastående karriär.
Jag tycker allt detta är ganska ynkligt. Och pinsamt. Efter kriget skapades monument över de olika brittiska vapengrenarna, för att visa landets tacksamhet mot de soldater som offrat sina liv eller i varje fall riskerat sina liv för att besegra nazisterna. Man byggde monument över alla vapengrenar utom bombflyget, vilket helt negligerades. Observera att bombflygarna var beordrade att göra vad de gjorde och de gjorde sin plikt, inte sällan med livet som insats (och hade de vägrat hade de antagligen straffats — kanske till och med arkebuserats). Ungefär hälften av de brittiska bombflygarna dog (ca 55 573). Att bara glömma bort deras offer och beredvillighet att riskera sina liv för sitt land är ynkligt! Ynkligt! Ynkligt! Ynkligt! Shame on you!!! Bomber Harris blev en paria efter kriget och enligt alla sociala protokoll var det förbjudet att umgås med honom (då tappade man själv sin sociala status). Han gjorde ju bara vad han var befalld att göra. Dessutom gjorde han det oerhört bra och effektivt (vilket man i alla fall erkänt efter kriget). Långt, långt senare (2012, dvs 67 år efter krigsslutet!!!) invigdes till slut (och antagligen under stort motstånd och stor vånda) ett monument över bombflyget, där man mindes alla de bombflygare som offrat sina liv för att besegra Hitlertyskland. Brittiska politikers och höga militärers svek mot bombflyget utgör ett typexempel på godhetssignalering, dvs intellektuella människors önskan att framstå som ledande när det gäller godhet och människokärlek och humanism. Oftast handlar det bara om ett sken av godhet, en läpparnas bekännelse, som sällan eller aldrig åtföljs av någon verklig godhet i deras egna, personliga liv.

Det är lätt att sitta i sin sköna fåtölj, 50 år senare, när man har facit i handen och vet hur det gick, och smutta på en kopp gott te från Darjeeling och mumsa på rostat bröd med Cooper's Oxford Marmalade, och tala om hur de Allierades militära befälhavare skulle ha agerat. Alltfler böcker skrivs på detta tema och på olika tv-kanaler visar man program som analyserar och kritiserar Harris och Churchill m fl. Ibland kallar man både Churchill och Harris för krigsförbytare och terrorister. På Internet hittar man hur många sajter som helst som för fram samma budskap. Jag anser som sagt inte att de Allierade bombangreppen mot tyska städer var krigsförbrytelser. Juridiskt, formellt var det definitivt inte det, eftersom Genèvekonventionen vid den här tiden inte förbjöd bombning av civila mål (numera är detta, enligt Genèvekonventionen, förbjudet). Det var ett fruktansvärt krig, men det var faktiskt tyskarna som började och de fick betala ett högt, och enligt min mening, synnerligen rättvist pris för sina oerhörda brott. De var förförda av Hitler och Goebbels. Ja! Men de lät sig villigt förföras!!! Alltför många tyskar gjorde inte bara sin plikt före och under kriget. De gick långt utöver vad som krävdes av dem i sin entusiasm, iver och fanatism för att göra Tyskland till Världshärskare och förslava eller utrota alla "undermänniskor" (Untermenschen)! Sådan ondska kan man inte ta lätt på. Den måste få fruktansvärda konsekvenser. För att citera en av mina vänner, så var bombningarna av tyska städer "rätt gott åt dom".

 

Kriget mot Japan och atombomberna

Men hur var det med atombomberna över Japan då? Det var ju egentligen det som artikeln skulle handla om. Den 6 augusti 1945 fälldes historiens första atombomb över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare, dvs den 9 augusti, fällde man så nästa bomb över Nagasaki. Den 2 september kapitulerade Japan villkorslöst.

När de Allierades styrkor i Stilla Havet (merparten var amerikanska förband, men även brittiska, australiska och nyzeeländska förband deltog) började närma sig Japan slogs de japanska styrkorna alltmer desperat och fanatiskt och de Allierades förluster ökade. Vid invasionen av Okinawa fick ca 13 000 amerikanska soldater sätta livet till medan 36 000 sårades. Kostnaden för japanerna var än högre. Man räknar med att minst 100 000 japanska soldater dog samt mellan 80 000 och 100 000 civila. Tusentals soldater och civila begick självmord när det stod klart att slaget var förlorat. Endast 3 500 japanska soldater togs som krigsfångar, vilket visar med vilken fanatism japanerna slogs. Observera att antalet japaner som dog på Okinawa var i samma storleksordning som antalet offer för de två atombomberna!

De Allierade insåg att kostnaden i människoliv skulle bli enormt hög vid en invasion av själva Japan. Och då även kostnaden när det gällde japanska liv. Man visste bl a att civilbefolkningen hade utbildats att fungera som mänskliga sköldar. Man räknade med att invasionen av de japanska huvudöarna skulle kosta minst 126 000 amerikanska soldaters liv (en siffra man ofta ser men som nog kan betraktas som orealistiskt låg — se nästa stycke!), ett pris som syntes alltför högt (i den japanska propagandan så varnades USA för att försöka invadera Japan — Okinawa var bara en liten försmak av vad som då väntade amerikanarna, hette det).

Striderna på Okinawa utgjorde således en försmak av vad som väntade USA vid en invasion av de japanska huvudöarna (Honshu, Hokkaido, Shikoku och Kyushu). Uppskattningarna av antalet amerikanska och brittiska offer vid en landstigning i själva Japan var givetvis osäkra. Winston Churchill gissade, under ett tal i Parlamentet, att långt över en miljon amerikanska och brittiska soldater skulle få sätta livet till vid en invasion. General Douglas MacArthur, som var den som skulle leda en eventuell invasion i Japan och därför rimligen måste ha underlag för sin uppskattning, kom fram till ungefär samma siffra som Churchill. En rimlig gissning är att mellan 5 och 20 gånger så många japaner hade dött. Observera att Japan vid den här tiden hade en folkmängd på ca 70 miljoner och det var tänkt att alla som kunde (inklusive barn) skulle göra fanatiskt motstånd mot invasionen (bakhåll, självmordsattacker etc, etc)! Churchill var övertygad om att Japan skulle kunna hålla ut till 1946 och USA:s militärledning trodde de skulle kunna fortsätta att strida ända till 1947. En invasion av Japan hade förmodligen blivit alla tiders största blodbad, som hade fått dödssiffrorna från Hiroshima och Nagasaki att framstå som resultatet av en obetydlig skärmytsling.

Alltså beslöt man att skrämma Japan till kapitulation genom det nya supervapnet — atombomben. Man hade än så länge bara lyckats tillverka tre bomber och en hade redan använts för att testa att det fungerade, så två återstod således. En tanke var att man skulle fälla en atombomb över en obebodd ö inför inbjudna japanska militärer och politiker för att skrämma dem till kapitulation. Gissningen, som förmodligen var helt korrekt, var att detta inte skulle ha någon effekt på japanerna, och eftersom man bara hade två bomber, och det skulle ta flera månader innan nästa bomb skulle vara klar, beslöt man sig att fälla båda bomberna över Japan.

Varje dag dog mängder av allierade soldater i strid. Andra levde under stora umbäranden som krigsfångar. För att inte tala om alla som dog i de koncentrationsläger där japanerna spärrat in hundratusentals civila. Japanerna hade vid den här tiden samma övermänniskomentalitet som nazisterna. Man for fram i Kina, Korea etc som barbarer och mördade miljoner människor. Kvinnor och unga flickor våldtogs och sedan stoppade man in en handgranat i deras slida, drog ut säkringssprinten och gick därifrån. Äldre kineser och koreaner hatar fortfarande japaner intensivt, vilket inte är svårt att förstå. På senare tid har man kunnat läsa om kinesiska angrepp mot Japan (bara verbala som tur är). Orsaken är att Kina vill att Japan skall be om ursäkt för sina barbariska handlingar i Kina under kriget. Japan har beklagat de övergrepp som skedde men aldrig kommit med någon regelrätt ursäkt. Problemet är att människor i skamkulturer (som de asiatiska kulturerna och islam) har mycket svårt (ja det är inte bara svårt utan det är nästan omöjligt) att be om ursäkt, eftersom detta, enligt deras sätt att se, innebär att "tappa ansiktet". Här ser vi en avgörande skillnad jämfört med den kristna kulturen, där man snarare "tappar ansiktet" om man inte ber om förlåtelse när man felat.

I en nyutkommen bok (2007), Nanjing, berättar den kinesiska journalisten Iris Chang om det som brukar kallas Nanjingmassakern (hennes egna morföräldrar lyckades fly undan massakern). Massakern i Nanjing är relativt okänd i västvärlden och förnekas fortfarande av många japaner (meningarna i Japan om massakerns omfattning är delade). Efter att staden intagits av japanska styrkor i december 1937 begicks under några månader det mest fruktansvärda blodbad. De japanska soldaternas order var att skoninglöst döda alla i staden. Brutaliteten var oerhörd. Kvinnor våldtogs och mördades sedan. Barn mördades urskiljningslöst. Antalet offer uppskattas av japanska forskare till mellan 100 000 och 200 000 medan andra forskare anger siffror på mellan 100 000 och 300 000 (enligt Wikipedia) — Chang anger antalet döda till ca 300 000. De troliga dödssiffrorna i Nanjing är således antagligen av samma storleksordning som det sammanlagda antalet offer för atombomberna i Hiroshima och Nagasaki. De Allierade kände med all sannolikhet till Nanjingmassakern, även om exakta antalet döda var okänt och förmodligen underskattades. Under alla förhållanden bidrog den här typen av japansk brutalitet säkert till USA:s beslut att släppa två atombomber över Japan.

Japanerna gjorde sig gång på gång skyldiga till de mest vidriga krigsförbrytelser. I februari 1944, när den japanska 55:e divisionen stred mot den brittiska 7:e indiska divisionen i Burma, intog japanerna engelsmännens centrala förbandsplats. Alla sjuka, sårade, läkare, sjukvårdspersonal etc mördades. Det behöver kanske inte sägas att 7:e indiska divisionen fortsättningsvis tog mycket få japanska krigsfångar. För den läsare som inte förstår vad jag menar, kan jag förklara att detta innebar att man helt enkelt sköt alla japaner man fick tag på.

Det är nog ingen överdrift att påstå att de Allierade var förbannade och trötta på japanerna och deras grymhet och fanatism. Man ville bara få ett snabbt slut på kriget med så små egna förluster som möjligt. Att skona japanska liv var knappast något som prioriterades. Flera militärer menade att det skulle vara effektivast att släppa de två bomber som fanns tillgängliga över dittills obombade japanska städer. På så sätt skulle ju verkningarna av en atombomb framgå ännu tydligare.

Efter bomben mot Hiroshima vägrade Japan fortfarande att kapitulera villkorslöst. Amerikanarna visste att den japanska ledningen var skakad efter Hiroshima och kom fram till att man snarast skulle fälla en ytterligare bomb för att ge japanerna uppfattningen att man hade ett obegränsat lager av atombomber (medan man i själva verket inte hade några fler, och det skulle dröja månader innan nästa bomb var klar). Och det fick ju önskad verkan. En månad senare kapitulerade Japan. Egentligen vägrade politikerna och militärerna fortfarande att kapitulera, men kejsaren beordrade kapitulation (och riskerade antagligen sitt eget liv med detta).

Samtidigt med att atombomberna över Japan fälldes (6 och 9 augusti 1945) valde Sovjetunionen (på USA:s enträgna begäran) att förklara krig mot Japan (9 augusti 1945). På tre fronter gick Sovjet in med stora truppstyrkor i det av Japan ockuperade Mongoliet (vi talar här om ett område lika stort som hela Västeuropa). Sovjet gjorde klart för Japan att det enda man kunde acceptera var villkorslös kapitulation. Detta bidrog givetvis ytterligare till att Japan insåg det hopplösa i att fortsätta kriget.

Japanska forskare (och därmed också den japanska militärledningen) kände till möjligheten att konstruera atombomber som utnyttjade kedjereaktioner av sönderfallande uran-235 (en uranisotop — fortsättningsvis använder jag den kemiska beteckningen U-235 etc), men ansåg att det (i varje fall just då) inte var praktiskt möjligt att tillverka sådana bomber, på grund av svårigheten att anrika tillräckliga mängder av rent U-235 (naturligt uran består av 99,3% U-238 och 0,7% U-235). Att renframställa U-235 ur naturligt uran är en enormt tidsödande och komplicerad process. U-238 fungerar inte i atombomber utan endast rent U-235 och till en U-235-bomb går det åt ca 47 kg. Japanerna trodde att inte ens USA hade tillgängliga resurser och teknik för att ta fram så mycket U-235. Efter att bomben fällts över Hisoshima mätte japanerna strålningen och kom fram till att det handlade om en atombomb av U-235-typ. Eftersom de var väl medvetna om svårigheterna att tillverka denna typ av bomb, menade de att USA omöjligen kunde haft kapacitet att färdigställa mer än en bomb, dvs det skulle dröja kanske ett halvår eller mer (vilket var en helt korrekt bedömning) innan USA kunde fälla nästa U-235-bomb över Japan. Alltså beslöt man sig för att fortsätta på den inslagna strategin, dvs göra så våldsamt motstånd att amerikanska allmänheten till slut inte skulle acceptera hur deras söner slaktades i Pacific. Därmed skulle Japan kunna förhandla fram en ärorik fred utan ockupation (även om de givetvis skulle tvingas frånträda det mesta av sina erövrade områden).

Bomben över Nagasaki, som släpptes tre dagar efter Hiroshimabomben, blev därför en total chock för Japan. Vid strålningsmätningar i Nagasaki fann japanerna att USA här fällt en annan typ av atombomb, som använde plutonium (vilket ganska lätt framställs i reaktorer ur U-238). Japanerna kände även till denna teknik (teoretiskt) men enligt vad deras spioner rapporterat så hade inte USA konstruerat någon reaktor. Vilket således var fel. De japanska forskarna insåg att plutoniumbomber skulle gå att tillverka mycket snabbare och i mycket större skala än U-235-bomber, dvs på kort tid skulle USA kunna ha ett enormt lager av sådana bomber. Och därmed i princip kunna utplåna hela Japan. Denna insikt gjorde att Japan en månad senare, under stor, stor vånda, valde att kapitulera (mot militärernas vilja men på Kejsarens uttryckliga order — Kejsarens kapitulationstal sändes på radio och när talet skulle sändas blev flera militärer ihjälskjutna när de försökte storma radiostationen för att hindra utsändningen).

I Hiroshima och Nagasaki dog sammanlagt ca 220 000 personer (då även inräknat de som senare dog av strålskador). Sedan har vi ju givetvis också alla skadade, varav många fick livslång invaliditet. Mångdubbelt fler japaner hade emellertid dött och skadats vid en invasion av Japan.

Men hundraprocentig säkerhet sparade atombomberna många, många fler människoliv (det handlar antagligen om en faktor 20 eller mer) än vad de tog. Och speciellt då amerikanska liv. En amerikansk presidents uppgift är knappast att rädda japanska soldaters liv på bekostnad av egna soldaters liv. Om presidenten i USA har att välja mellan att en miljon amerikanska soldater dör eller att ca 200 000 japaner dör, så tycker jag valet är ganska självklart. Speciellt med tanke på att det faktiskt var Japan som anföll USA och inte tvärtom. Och dessutom med tanke på den japanska brutaliteten mot både civila och krigsfångar. Att civila drabbades var givetvis beklagligt, men japanerna hade själva uppvisat en total likgiltighet för civila liv under sin krigföring.

Ett ytterligare argument mot en amerikansk invasion av Japan framkom i ett program på "Kunskapskanalen" med titeln "The War" (3/5 2010 kl 22.00). Enligt vad som påstods där så hotade japanerna att skjuta alla amerikanska krigsfångar om en enda amerikansk soldat satte sin fot på japansk mark (det handlade om ca 200 000 fångar). En amerikansk invasion skulle således lett till att 200 000 amerikanska soldater hade mördats. Det torde vara uppenbart att det japanska hotet knappast kan ha gjort USA mindre benäget att välja kärnvapenalternativet.

Jag har sett filmbilder, där amerikanska piloter som skjutits ner över Japan halshuggs inför jublande åskådare (att bomba det heliga Japan — Solens Rike — var oförlåtligt och bombflygare som hoppade fallskärm över Japan avrättades omedelbart — under krigets slutskede blev detta dock mindre vanligt). Jag kan tänka mig att många amerikanska militärer tyckte att dessa jublande åskådare gott kunde få smaka lite på sin egen medicin.

Jag har också sett bilder på atombombernas offer. Fruktansvärt sönderbrända barn och andra outhärdligt hemska saker. Givetvis är detta förskräckligt och man önskar att dessa barn fått leva och leka och skratta och gråta som barn skall göra. Men det var japanerna själva som drog detta lidande över sina egna barn. Tyvärr! Den depraverade dödskultur som kännetecknade Japan under 1930- och 1940-talen skänkte, precis som den nazistiska (och idag den islamistiska) dödskulturen, ofattbart lidande över sina egna barn! Ondskan har en tendens att äta upp även sin egna.

En aspekt som sällan nämns är att betydligt fler japaner dog vid angrepp med konventionella bomber mot japanska städer (liknande angreppen mot Dresden etc) än vad som dog i Hiroshima och Nagasaki.

För tio år sedan, på 50-årsdagen av atombomben över Hiroshima, såg jag ett program på Discovery. En gammal man från USA, som varit soldat under striderna i Stilla Havet, berättade sin historia. Han hade blivit krigsfånge och var med om att bygga japanernas ökända järnväg genom Burma — ofta kallad "Dödens järnväg" (du som sett filmen "Bron över floden Kwai" vet vad jag talar om). Till detta använde man allierade krigsfångar och lokalbefolkningen som slavar, vilka behandlades med stor brutalitet och grymhet. Sammanlagt deltog ca 250 000 slavarbetare i bygget, varav bortåt 100 000 dog av svält, sjukdom, umbäranden, tortyr etc. När järnvägen var klar hade man bestämt att man skulle skjuta de överlevande för att inte ha några vittnen (japanerna visste mycket väl att behandlingen av slavarbetarna var ett brott mot krigets alla lagar). Bara någon dag innan detta massmord skulle påbörjas kapitulerade Japan (som en följd av atombomberna). Den gamle veteranen sade, "Jag vet inte vad jag skall säga om atombomberna, men ett vet jag, utan dem hade jag och tiotusentals andra blivit mördade av japanerna. Så mig räddade de livet på".

Ett annat skäl till att de amerikanska politikerna ville få ett snabbt slut på kriget mot Japan var, som nämnts ovan, rädslan att allmänheten skulle tröttna, och att det politiska stödet för kriget skulle upphöra. Detta var också något som japanerna kallt räknade med. Om de stred tillräckligt desperat och dödade och sårade så många amerikanska soldater som möjligt, så skulle det amerikanska folket (som i japanernas ögon var ett fegt och ynkligt folk) inte längre acceptera kriget, och politikerna skulle då tvingas att avstå från kravet på villkorslös kapitulation. President Truman och hans rådgivare uppskattade att det bara skulle vara möjligt att fortsätta kriget mot Japan i kanske maximalt ett halvår till. Skulle Japan klara av att stå emot USA så länge (vilket de förmodligen hade kunnat), ja då skulle de kunna få en "ärorik fred" och behålla sin suveränitet. Och de japaner som var skyldiga till krigsförbrytelser skulle undgå straff. Villkorslös kapitulation var därför det enda acceptabla alternativet för USA (och för rättvisan) och genom atomvapnet gavs möjligheten av få Japan att snabbt kapitulera.

 

Gick de Allierade för långt?

En vanlig invändning, både när det gäller Tyskland och Japan, är att om de Allierade hade nöjt sig med fred, och inte krävt villkorslös kapitulation, så hade kriget kunnat sluta mycket tidigare än vad som nu blev fallet och man hade då sluppit ta till terrorbombningar och atombomber. Minst ett år före krigsslutet var ju båda länderna på reträtt och hade förmodligen varit villiga att sluta någon form av fred och även avträda vissa erövrade landområden. Nazityskland försökte vid flera tillfällen få till stånd en separatfred med Väst (dvs USA, England och Frankrike). Tanken var att man sedan skulle kunna koncentrera alla sina resurser mot Sovjet. Något som Väst vägrade gå med på. En ärorik fred eller separatfred med Tyskland eller Japan var inte ett alternativ för de Allierade. Med tanke på de fruktansvärda förbrytelser som begåtts av dessa båda länder, fanns inget annat alternativ än absolut, villkorslös kapitulation, där sedan de som gjort sig skyldiga till illdåden kunde ställas inför rätta och dömas av segrarmakterna (en idiot kan räkna ut att om dessa processer skett inför tyska och japanska domstolar, så hade samtliga åtalade blivit frikända och förmodligen också fått medalj).

Nu fanns det ju många som menade att krigsförbrytarrättegångarna skulle bli segrarnas sätt att hämnas. Inför den första Nürnbergrättegången (man hade en hel serie av rättegångar där, men den första är den mest kända, eftersom det var där som Göring och andra höga nazistledare satt på de anklagades bänk) var många av de anklagade tyska ledarnas försvarsadvokater (som alla var tyska officerare) övertygade om att det hela bara skulle bli en skådeprocess. Efteråt erkände dessa advokater att det faktiskt blev en rättvis rättegång. Flera av tyskarna frikändes, några dömdes till korta eller långa fängelsestraff och ett antal hängdes. Vid rättegången presenterades bevis i form av tusentals vittnen, tonvis med nazistiska originaldokument med äkthetsintyg från tyska arkivarier och mängder av föremål och fotografier. Göring höll själv ett långt försvarstal som varade i många timmar, vilket visar att de anklagade hade frihet och möjlighet att försvara sig. Churchill tyckte det var onödigt med en rättegång och ville ställa upp alla nazistiska ledare framför en vägg och skjuta dem utan vidare spisning. Det var tur att det inte blev så. Tack vare Nürnbergrättegången finns t ex Förintelsen dokumenterad bortom varje rimligt tvivel. Men hur som helst, de skyldiga skulle ställas inför rätta och dömas och så blev det också. Och jag tycker att det var helt rätt att så skedde. Vägen till detta var blodig, men det blod som flöt i Tyskland och Japan hade folket själva dragit över sig. Det är min bestämda uppfattning!

Idag, när vi har tillgång till tyska och japanska krigsarkiv och vet exakt hur många stridsvagnar, kanoner, jaktplan etc som tyskarna och japanerna hade, och hur stor produktionen var hos deras krigsindustri, har vi självklart helt andra förutsättningar för att rätt bedöma situationen under olika skeenden av kriget. Visst kan det vara intressant för militärexperter att, utifrån ljuset av vad vi vet idag, studera vad som skulle kunna ha hänt om de Allierade avstått från att bomba tyska städer eller att släppa atombomberna över Japan. Att analysera historiska händelser i ljuset av vad man vet idag är en sak. Så arbetar man inom historieforskningen. Men att anklaga de Allierades befälhavare för att vara inkompetenta, eller till och med krigsförbrytare, utifrån vad vi vet idag, är en helt annan sak. Det är orättvist och orätt. Englands och USA:s handlande måste bedömas utifrån den kunskap som fanns tillgänglig då. Så även om Churchill, Harris, Roosevelt m fl hade fel i sina slutsatser, och "terrorbombningarna" inte bidrog till krigsslutet, utan enbart orsakade civilbefolkningen onödigt lidande, betyder detta inte nödvändigtvis att de drog fel slutsatser utifrån då tillgängliga indata. Dessutom är det långt ifrån säkert att de hade så fel, vilket jag försökt visa ovan.

Det finns t o m ett ord för det jag beskriver i föregående stycke, nämligen presentism. Detta innebär att man kritiserar och bedömer äldre tiders politik/moral/handlingar/världsbild utifrån vad vi idag (presens=nutid) anser vara rätt och riktigt och moraliskt. Dvs underförstått, "Hade jag levt när slaveri var tillåtet, hade jag varit motståndare till slaveri och själv inte haft slavar (under black-lives-matter-upploppen i USA 2020 förstördes mängder av statyer av kända och betydelsefulla personer i USA och England med motiveringen att de eller deras släktingar haft slavar). Och hade jag levt på 1700-talet, hade jag haft samma "framsynta" kvinnosyn som Gudrun Schyman (under Linnéåret 2008 kristiserades t ex Carl von Linné för sin "taskiga kvinnosyn" — som om kritikerna haft någon annan kvinnosyn om de varit samtida med Linné). Och hade jag levt i Tyskland under nazisttiden, hade jag varit en av de få som kämpade mot Hitler (sannolikheten för det är minimal — förmodligen hade du i stället varit en sadistisk vakt i Treblinka eller Auschwitz!). Och hade jag levt på vikingatiden, ja då hade jag tvingat vikingarna att uppfinna vattentoaletten. Jag hade aldrig accepterat att göra mina behov på en stinkande latrin (det senare sa faktiskt en moster till mig en gång, när vi såg ett TV-program om vikingatiden)." Etc, etc. Som sagt, detta kallas presentism och är ett uttryck både för extrem dumhet och hybris. Och är tyvärr rikligt förekommande idag i debatt och litteratur, eftersom det utgör en viktig pusselbit i det som kallas godhetssignalering (där man genom att säga och skriva de rätta orden bevisar sin magnifika godhet och sin högstående moral). Sanningen är dock att hade du och jag och vår tids godhetssignalerinade kändisar levt för hundratals eller tusentals år sedan, hade vi med 99,99999% sannolikhet accepterat världen som den var då och tyckt att det var självklart med slavar och enväldiga kungar. Endast en dåre kan tro något annat.

Förutom ovanstående, dvs att de skyldiga måste straffas, fanns ett ytterligare skäl till de Allierades krav på Tysklands och Japans ovillkorliga kapitulation. Första Världskriget slutade som bekant med att Tyskland förlorade kriget. I detta fall handlade det inte om villkorslös kapitulation. Tyskland ockuperades inte av segrarmakterna och de tyska trupperna kunde i lugn och ro dra sig tillbaka från franskt, belgiskt etc territorium efter krigsslutet. Genom den s k Versaillesfreden tvingades Tyskland att rusta ner och fick bara i fortsättningen ha en mycket begränsad krigsmakt. Dessutom skulle man betala ett enormt krigsskadestånd, eftersom segrarmakterna menade att tyskarna hade startat kriget.

Många tyskar kände sig lurade och menade att egentligen så hade Tyskland inte besegrats militärt, utan landet hade förråtts av sina egna politiker. Eftersom Tyskland vid Första Världskrigets slut hade starka truppförband långt inne i Frankrike och Belgien, så var Tyskland långt ifrån besegrat. Och inte heller ockuperades landet. Varför kapitulerade då Tyskland? Enda möjliga svaret tycktes vara förräderi.

Att så många tyskar var övertygade om att Tyskland aldrig hade besegrats, utan att nederlaget berodde på att tyska politiker hade förrått sitt land, var en mycket farlig tro, eftersom den kom att leda till nazisternas våghalsiga krigsäventyr för att upprätta landets ära. Det är en sak att bli besegrad i ett "ärligt" krig och en helt annan sak att bli förrådd. Det första kan kanske accepteras, det andra kräver upprättelse. Detta kan förklara varför så många tyskar stödde Hitlers beslut att rusta upp i brott mot Versaillesfreden och sedan påbörja den aggressiva expansionspolitik som ledde till Andra Världskriget. Enligt deras sätt att se, så handlade det om att upprätta Tysklands ära.

Insikten om detta hade betydelse för de Allierades krav på ovillkorlig kapitulation. Efter det kommande krigsslutet fick det inte råda någon som helst tvekan om att Tyskland och Japan var totalt och oåterkalleligt militärt besegrade och förödmjukade, och att deras militära makt och resurser var helt utplånade. Ja, totalt 100% tillintetgjorda! Och varje tysk och japansk medborgare skulle veta att så var fallet. På så sätt hoppades man kunna undvika ännu ett krig, där dessa båda länder skulle försöka revanschera sig.

Efter att Tysklands huvudstad Berlin hade fallit fortsatte Tyskland att strida i ytterligare 6 dagar (Berlin föll 2 maj 1945 och Tyskland kapitulerade 8 maj). Slaget om Berlin kan nog ses som slutpunkten av WW2 i Europa. De tyska styrkorna i Berlin bestod av ca 250 000 soldater (Wehrmacht, Volkssturm, Hitlerjugend och SS) och några hundra stridsvagnar. Något stridsflyg hade man överhuvudtaget inte tillgång till. Mot sig hade de tyska trupperna 4 miljoner ryska soldater, 6 250 stridsvagnar, 41 000 artilleripjäser (kanoner) och 7 500 stridsflygplan (alla dessa siffror är ungefärliga men vad som inte är ungefärligt är att ryssarna hade ett enormt övertag i numerär). För att transportera den ammunition, som gick åt till första dygnets artilleribombardemang av de tyska ställningarna i Berlin, behövdes 2 450 godsvagnar! Att påstå att tyskarna inte besegrades militärt i Berlin utan att de i stället höggs i ryggen av korrumperade politiker som kapitulerade trots att Tyskland hade övertaget, är lika trovärdigt som påståendet att jorden är platt! Även den mest fanatiske nazist måste rimligen inse att så är fallet.

President Roosevelt skrev till sin Secretary of War strax innan bombningarna av Tyskland våren 1945 inleddes:

It is of the utmost importance that every person in Germany should see that this time Germany is a defeated nation. The fact that they are a defeated nation must be so impressed upon them, that they will hestitate to start any new war.
Too many people here and in England hold the view that the German people as a whole are not responsible for what has taken place. That only a few Nazi leaders are responsible. That, unfortunately, is not based on facts. The German people as a whole must have it driven home to them that the whole nation has been engaged in a lawless conspiracy against the decency of modern civilization.
(Det är av yttersta vikt att varje person i Tyskland måste inse att denna gång så är Tyskland en besegrad nation. Det faktum att de är en besegrad nation måste inskärpas hos dem, så att de kommer att tveka att starta något nytt krig.
Alltför många människor här [dvs i USA] och i England anser att det tyska folket, som helhet, inte är ansvariga för det som hänt. Att bara några få nazistledare är ansvariga. Detta är dessvärre inte baserat på fakta. Det måste inpräntas hos tyska folket att hela nationen har varit engagerad i en laglös konspiration mot den moderna civilisationens anständighet.)

Det finns historiker som menar att Första och Andra Världskriget egentligen utgör två kapitel i ett och samma krig (för att anspela på Finska Vinterkriget skulle man kunna kalla WW2 för "Fortsättningskriget"). Det handlar således inte om två världskrig utan om ett enda. Freden i Versaille 1918 var gongongen som gick för första ronden och mellankrigstiden (1918-1939) var pausen mellan rond 1 och 2. De Allierades krav på ovillkorlig kapitulation för Tyskland och Japan 1945 berodde i detta perspektiv helt enkelt på att man inte ville ha någon ytterligare rond. Det fick räcka nu. Så man gick helt enkelt in för knockout. Uträknad, inte till 10, utan till 10 000!

Sist men inte minst så tycker jag att försöken till historierevisionism är ett svek mot de miljoner allierade (brittiska, ryska, amerikanska etc) soldater som dödades eller invalidiserades under kriget. De gav sina liv och sin hälsa för den frihet som omogna, okunniga, bortskämda, demonstrerande svenska tonåringar idag tar för självklar (men som mänskligheten hela tiden har måst kämpa sig till och som även idag kräver mod och beslutsamhet för att upprätthålla). Det är också ett svek mot de tiotals miljoner allierade soldater som deltog i kriget och som överlevde utan större fysiska men. Dessa gav åratal av sina liv för vår frihet för att sedan alltför ofta återvända till arbetslöshet, en fru eller fästmö eller flickvän som övergett dem etc och psykiska trauma livet ut. Att många tonåringar inte begriper detta är en sak. De är omogna och okunniga och behöver bli torra bakom öronen innan de kan förstå. Men de intellektuella som skriver böcker och artiklar om "Hiroshima, historiens värsta terrordåd" och liknande kan inte ursäktas på detta sätt. De vet. Frågan är bara om de är onda eller om de bara är dumma? Eller är förblindande av politiskt korrekt ideologi? Det varierar säkert, men alltför många platsar nog bland de intellektuella psykopaternas sorgliga skara (som jag närmare beskriver här).

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.
© Krister Renard