"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Debatten går vidare.

Genom enbart intellektuella argument kan man bli ateist, dvs genom diskussion kan man vinna människor för ateismen.

Man kan inte vinna människor för kristendomen genom diskussion, lika lite som man kan vinna den person man älskar genom satslogik eller intellektuella övningar. Att bli kristen handlar inte om logiska argument, utan om kapitulation inför Guds kärlek. Kristen tro är inte i första hand hjärna utan hjärta (vilket inte utesluter att man som kristen också kan använda sin hjärna — många av mänsklighetens främsta vetenskapsmän har varit kristna, t ex Isaac Newton och Michael Faraday).

Ateisternas oförmåga att fatta detta, beror på att deras mentala "glasögon" filtrerar bort de delar av verkligheten som inte kan förstås med enbart logikens hjälp. Därmed filtrerar de bort allt som är viktigt för människan och som skiljer henne från djuren; sann kärlek, mening, poesi, musik, ja all konst som innebär något mer än att bara fotografiskt avbilda verkligheten.

Samtidigt lever de flesta ateister som om det fanns mening och kärlek och poesi och musik och allt annat som är så viktigt för människan. Ingen människa kan konsekvent leva efter den sterila världsbild som ateismen skapar och en världsbild som inte går att leva efter ger jag betyget "Icke Godkänd".

 

De militanta ateisterna i Sverige kallar sig numera Humanisterna. Jag antar att de, genom att lägga beslag på ordet ”humanism”, därmed vill antyda att ateisterna är de enda sanna humanisterna i världen. Verkligheten talar emellertid ett annat språk. Även om man har en massa vackra ord om hur förträfflig ateismen är och hårda anklagelser mot kristna, som påstås stå för allt ont i världen, så tycks goda gärningar lysa med sin frånvaro i de militanta ateistiska leden (se min artikel Är humanisterna verkligen humanister?)

Ateister som Christer Sturmark — f n ordförande i Humanisterna — diskuterar gärna skapelsefrågor med pastorer, men undviker sorgfälligt att debattera mot personer som är väl insatta i detta ämne. När han och andra militanta ateister debatterar, radar man ofta upp långa listor, som anses bevisa hur ondskefulla och kärlekslösa de kristna är (andra religioner brukar man bemöta med betydligt större respekt vad det nu kan bero på – sympati eller feghet? — ja inte vet jag). Efter att ha tagit del av några debatter mellan bl a Sturmark och några pastorer (bl a en debatt i TV med Stanley Sjöberg och en debatt på Livets Ord med Ulf Ekman) känner jag att jag skulle vilja diskutera några av Sturmarks huvudpunkter.

1. Kristnas motstånd mot fri abort har lett till att 11 miljoner kvinnor förlorat livet vid illegala aborter! Detta påstående kom Sturmark med under debatten med pastor Ulf Ekman på Livets Ord. Bortsett från att siffran kan vara grovt överdriven, är det givetvis illa nog att kvinnor överhuvudtaget dör på grund av illegala aborter. Sturmark menade att de kristnas motstånd mot aborter utgör ett talande exempel på kristendomens förakt för liv och på de kristnas fanatism.

Vad Sturmark et al inte förstår är att abortdiskussionen handlar om vilken syn man har på ett foster. Är fostret en cellklump med samma människovärde som en blindtarm eller en gallblåsa, eller är fostret en människa? Det är det som är frågan. Om det ofödda barnet är en fullvärdig människa, innebär abort att man medvetet och avsiktligt tar livet av en människa. Detta kallar lagen i normala fall för mord!!! Att fostret inte självt kan överleva utanför livmodern är inget argument för att fostret inte skulle ha något människovärde. I så fall skulle vi också kunna ta livet av nyfödda barn, eftersom de inte heller kan överleva på egen hand. Vi skulle också kunna stänga av alla respiratorer i världen med motiveringen att den som ligger i en sådan inte kan överleva på egen hand och därför inte heller har något människovärde. Hur som helst, mot 11 miljoner kvinnor som dött i illegala aborter måste, enligt det kristna perspektivet, vägas de ca 1 miljard ofödda barn som aborterats i världen. 11 miljoner mot en miljard! Kristnas motstånd mot abort handlar inte om omyndigförklarande av kvinnan, eller förnekande av kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Det handlar enbart om vad ett ofött barn är. Cellklump eller människa? De allra senaste rönen när det gäller fosterutveckling visar att fostret suger på tummen redan innan de uppnått den övre gränsen för abort. Det tycks också som att ett foster drömmer redan tidigt i fosterutvecklingen (det skulle vara intressant att veta vad ett ofött barn drömmer om). Abort är således inget man kan ta lättvindigt på. Det handlar inte bara om kvinnans rättigheter. Det handlar också om det ofödda barnets rättigheter. Humanisternas humanism gentemot det ofödda barnet tycks lysa totalt med sin frånvaro (Klicka här för en mer ingående diskussion om abort).

Kristendomen står på livets sida. Enligt Bibeln har alla människor samma värde oavsett etniskt ursprung, kön, ekonomisk status, handikapp etc. Även det ofödda barnet är enligt Bibeln en människa, med samma värde som alla andra. Kristnas motstånd mot abort handlar som sagt inte om att man är emot kvinnans frihet eller att man allmänt är emot allting. Det handlar helt enkelt om att man värnar om livet, allt liv!! Visst kan det finnas svåra situationer en kvinna kan ställas inför, men grundläggande så handlar de allra flesta aborter helt enkelt om egoism. Inget skall få komma i vägen för min karriär eller min framtid, därför låter jag döda mitt barn.

2. Kristnas motstånd mot stamcellsforskning har förhindrat utvecklingen inom detta lovande område och medfört att många svårt sjuka, som kunde ha botats om stamcellsforskning varit tillåten, nu lider eller till och med dör. Ofta påstår ateisterna i samma andetag att kristna överhuvudtaget är emot all vetenskap.

Återigen förstår inte Sturmark och hans kollegor vad det hela handlar om. För det första är inte alls kristna emot all vetenskap. Det finns många ledande forskare som är troende kristna. Hade kristendomen dessutom varit så totalt vetenskapsfientlig, som Sturmark tycks mena, hade knappast den moderna vetenskapen uppstått i den kristna delen av världen. Då hade den förmodligen uppstått i det ateistiska Albanien eller något liknande land, där tankens frihet borde varit optimal, om nu ateisterna har rätt.

När det gäller kristnas inställning till stamcellsforskning så handlar det definitivt inte om att man är emot vetenskap. Det är av helt andra skäl som kristna vill ha en debatt kring stamcellsforskning och genteknik. Människan har kommit så långt idag när det gäller manipulation av livets innersta strukturer, att det börjar bli nödvändigt att anlägga moraliska aspekter. Vi måste inte göra allt vi kan göra. Att t ex hålla foster levande i kuvöser för att kunna plocka reservdelar från dem är helt oacceptabelt. Det leder till ett mardrömsscenario som kommer den värsta skräckfilm att framstå som lika oskyldig som Pippi Långstrump i Söderhavet. Även stamcellsforskningen måste vi fundera över. Om livet börjar vid befruktningen, innebär forskning på och manipulation av foster ett moraliskt problem. Kristna är inte emot medicinska framsteg och medicinsk forskning, men det finns etiska aspekter att ta hänsyn till. Och det är inte bara kristna som har den inställningen. I Time (10/3 2008) fanns en artikel med rubriken ”Wanted: Someone to play God” (Efterlyst: Någon som vill spela Gud). Underrubriken var, ”Vetenskapen har gett oss mirakel när det gäller barnafödande (man tänker då på artificiell insemination). Nu behöver vi lagar för att skapa gränser”. I artikeln diskuterar man en mängd olika moraliska aspekter på artificiell insemination. Vid ett sådant ingrepp brukar man befrukta flera ägg samtidigt och även plantera in flera ägg för att vara säker på att åminstone något av dem utvecklas (detta leder ibland till trillingfödslar etc). Man frågar sig t ex vad man skall göra med överblivna, befruktade ägg, som nu ligger nedkylda i flytande kväve. Vem äger dessa och kan man göra vad som helst med dem, t ex inplantera äggen i andra kvinnor som inte kan få barn (dvs inte den kvinna som äggen kommer ifrån)? Man tar också upp andra etiska problem. T ex att man kan screena ägg för att upptäcka anlag för cystisk fibros och cancer. Skall man också tillåta att man screenar äggen för blondhet, intelligens, för hetero- eller homosexualitet? Det är uppenbart att människan idag kommit så långt att vi kan spela Gud. Frågan är om vi är kompetenta att också göra det. Det är av sådana skäl som kristna vill ha en debatt kring bl a stamcellsforskning. Det handlar inte på något sätt om antivetenskaplighet eller bakåtsträvande. Dessutom har protesterna mot stamcellsforskning på foster lett till att man upptäckt att det finns andra vägar att åstadkomma stamceller, t ex genom moderkakan. Så kanske kan debatten leda in forskningen på andra spår, där resultatet blir gott utan att man ger sig in på moraliskt tveksamma vägar.

3. Humanisterna tycks anse att allt ont som gjorts i världen, har kopplingar till de olika religionerna. Inte minst den kristna religionen har mycket blod på sina fingrar, menar man. Men de ateistiska ideologierna som marxism och nazism? Har de inte människoliv på sitt samvete? Att svaret på denna fråga är ja, är ganska uppenbart. Men, ateisterna har ett finurligt argument mot denna invändning. Vid debatten på Livets Ord menade Sturmark, att marxismen (i sovjetisk tappning) och nazismen var att jämställa med religioner. Det handlade inte om sann ateism, eftersom dessa ideologier hade religiösa undertoner. Således var massmorden i Sovjet och Nazityskland ytterligare bevis för religionernas ondska.

För det första innebär detta sätt att resonera, att man gör religion och ondska till synonyma begrepp. Om något är ont, ja då är det en religion, även om det handlar om en ateistisk ideologi. Och är något gott, ja då handlar det om sann ateism. Man undrar var Moder Théresa platsar på skalan. Visade hon genom sin godhet att hon egentligen var ateist? Eller var hon en sann kristen och därmed ond? Det tycks i varje fall inte som att människorna i Indien upplevde henne som så värst ond. När hon dog ställdes tv-programmen in på de statliga kanalerna och man spelade sorgemusik. Och som sagt, vad heter ateisternas motsvarighet till Moder Théresa? Argumenteringen är mycket märklig och dessutom fullständigt meningslös, eftersom det bara blir en cirkelargumentering.

För det andra tycks det som att även Humanisterna har religiösa över- eller undertoner. De tycks predika ateismen med samma iver som en gammaltestamentlig profet predikade Herren Jehova. Man kanske kan säga om Sturmark och hans kollegor ungefär som man på sin tid sade om Ingemar Hedenius, "Det finns ingen Gud och Christer Sturmark är Hans profet".

Sturmark hävdade vid debatten med Ulf Ekman att Adolf Hitler dessutom snarare var kristen än ateist. Alltså var det därför han var ond. Undrar om han dessutom menade att Hitler var representativ för kristenheten? I och för sig fanns det religiösa undertoner i nazismen. Chefen för SS, Heinrich Himmler, älskade allt som var ockult och invigningen för SS-soldater bestod av fornnordiska ritualer i fackelsken. Men att vara intresserad av ockultism innebär inte att man är kristen. Tvärtom, eftersom Bibeln tar klart avstånd från varje form av ockultism. Hitler själv var definitivt inte kristen. Hitlers sekreterare, Traudl Junge, har skrivit en självbiografi med titeln I Hitlers tjänst (Historiska Media, 2005). Där skriver hon (sid 113):

Ibland hade vi också intressanta diskussioner om kyrkan och mänsklighetens utveckling. Diskussioner är kanske för mycket sagt, för de utlöstes av någon fråga eller anmärkning från oss, och Hitler började därpå utveckla sina tankar som vi sedan lyssnade på. Han hade ingen som helst bindning till kyrkan, utan ansåg de kristna religionerna vara föråldrade, hycklande och människofiskande inrättningar. Hans religion var naturlagarna. Dem kunde han bättre underordna sin våldsdogm än den kristna läran om kärleken till nästan och fienden.

Även Humanisterna har naturlagarna som sin ”religion”. Med närmast religös iver försvarar de t ex evolutionsteorin och den materialistiska filosofin. Det tycks som att Humanisterna står betydligt närmare Adolf Hitler än vad de står den kristna tron.

I Mein Kampf som jag läste för många år sedan (en av de tråkigaste böcker jag någonsin läst) skriver Hitler;

Den starkare måste dominera och inte para sig med den svagare, vilket skulle betecknas som offrandet av sin egen avancerade art. Endast den som är född som vekling kan betrakta denna princip som grym och gör hon så är det endast pga hennes klena natur och inskränkthet.

Med tanke på ateisternas benhårda ställningstagande för evolutionens grymma mekanismer, tycks det, utifrån detta citat, som att Hitler snarare var supporter av Föreningen Humanisterna och Christer Sturmark, än att han sympatiserade med den kristna tron.

I Hitler’s Secret Conversations 1941-1944 (Farrar, Straus and Young, Inc., First edition, 1953) säger Adolf Hitler;

Nationalsocialism och religion kan inte samexistera. Den största katastrof som någonsin drabbat mänskligheten var uppkomsten av kristendomen. Bolsjevismen är kristendomens utomäktenskapliga barn. Båda är uppfinningar av juden. (sid 6-7)

Kristendomen är ett uppror mot naturlagarna, en protest mot naturen. Drar man ut de logiska konsekvenserna av kristendomen, innebär detta mänsklighetens undergång. (sid 43)

Här var Hitler synnerligen klarsynt. Kristendomen är en protest mot det lidande som förekommer i den fallna skapelsen. Så långt hade Hitler rätt. Men kristendomens klara ställningstagande och kämpande mot lidande och fattigdom leder inte till mänsklighetens undergång utan i stället till en bättre värld. Vad Hitlers egen ideologi ledde till vet vi ju. Historiens facit visar på miljoner och åter miljoner döda och lemlästade människor. Ett lidande, så ofantligt att tanken inte förmår greppa det. Hitler säger vidare:

Det bästa vore att låta kristendomen dö en naturlig död… När förståelsen av universum har blivit allmänt känd…. kristna läror kommer att falla på sin orimlighet… Kristendomen har nått orimlighetens höjdpunkt. (sid 49-52)

Det är sant att kristendomen är orimlig. Det säger också Paulus när han i 1 Korintierbrevet 1:23 talar om att, " ...vi predikar en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap.” För intellektet är kristendomen en ”dårskap”. Men intellektet är begränsat och kan inte förstå allt, säger Bibeln.

Hur som helst, det torde stå helt klart att Hitler inte var kristen på något som helst sätt, och att han inte heller själv räknade sig som sådan. Så Sturmark har fel, fel, fel, fel, fel och återigen fel. Man kan helt enkelt inte ha mer fel än vad Sturmark har när han påstår att Hitler var kristen!

4. Under debatten på Livets Ord menade Sturmark att Humanisterna stod för en absolut moral. Detta är en logisk omöjlighet. En absolut moral kräver en absolut norm som står över och utanför människan. Ateismen kan omöjligen leda fram till en absolut moral. Ateismen säger sig bygga på vetenskap. Men vetenskap handlar om det som ”är”. Moral däremot handlar om hur det ”bör” vara. ”Är” kan omöjligen bli ”bör”. Albert Einstein skriver i sin bok Problem och Perspektiv (Gebers 1952):

Den vetenskapliga metoden kan nämligen inte lära oss någonting utöver kunskapen om hur verklighetens olika delar förhåller sig till och betingas av varandra.

… Men det är lika klart att kunskapen om vad som är inte omedelbart visar vägen till kunskapen om vad som bör vara. Man kan besitta den klaraste och fullständigaste kunskap om vad som är, och ändå inte förmå att därur dra slutsatser om vad som borde vara målet för vår mänskliga strävan. (sid 22).

Intressant är också att Einstein inser behovet av en absolut moral. På sidan 23 i samma bok skriver han:

De bästa ledstjärnorna för vår strävan och vårt omdöme ha vi fått i den judiskt-kristna religiösa traditionen. Den ställer ett mycket högt mål, som vi med våra svaga krafter kunna nå endast mycket ofullständigt, men den ger oss en säker grund för våra värderingar och strävanden.

När Sturmark pratar om att han kan definiera en absolut moral utifrån sin ateistiska världsbild, handlar det om önsketänkande som saknar grund. Antag t ex att Sturmark säger att det viktigaste budet är, ”Du skall inte döda!” och jag då säger, ”Ja men jag tänker döda dig nu och vad skall du göra åt det?” Vad säger Sturmark då? Ja han kanske hävdar att han tycker att det jag säger är fel. Men om jag då inte håller med honom, kommer vi inte längre än så. Vem skall då bestämma vad som är rätt och fel? Det blir givetvis antingen majoriteten eller den som har makten (dvs är starkast). Någon absolut moral blir det i varje fall inte fråga om. Vad Sturmark egentligen säger är att vissa människor eller grupper har rätt att bestämma vad som i ett samhälle skall betraktas som rätt eller fel. Hitler och Stalin hade precis samma inställning!

5. Slutligen menade Sturmark att han accepterade att de kristna hade sin tro (tack för det!), men att de absolut inte fick försöka påverka samhället utifrån sin tro.

Men Sturmark har ju själv en tro, en världsbild, en ideologi, eller vad man nu vill kalla det. Och så har alla människor. Sturmark tycks mena att han har rätt att påverka samhället utifrån sin ateistiska livsåskådning, ja han bevisar att så är fallet, eftersom Humanisterna t ex strävar efter att avkristna Sverige. Alla barn skall via dagis och skola uppfostras till små ateister. Humanisterna tar sig således rätten att omforma samhället efter sin övertygelse, medan man samtidigt förnekar kristna samma rätt. Man tar sig rätten att uppfostra barnen, även kristna föräldrars barn, medan man förnekar de kristna föräldrarna denna rätt. Ateisten anser sig således ha rätt att inte bara uppfostra sina egna barn efter sin ideologi, utan också tvinga de kristna föräldrarna att uppfostra sina barn efter samma ideologi. Ateisterna brukar ofta säga att föräldrar inte har någon rätt att "pracka" sin religion på sina barn. Barnet har rätt till en objektiv uppväxt utan påverkan och det är samhället som skall bestämma vilka värderingar barnen skall få. Men vem är då samhället? Jo samhället består av människor. Det är människor som stiftar lagar och som bestämmer vad skolan skall lära ut. Så när man säger att samhället skall påverka barnen till de rätta värderingarna, så innebär detta i praktiken att man säger att vissa människor eller grupper av människor skall ha rätt att bestämma vilka åsikter det uppväxande släktet skall bibringas. Och ateisterna vill gärna vara just den gruppen

Det tycks inte, utifrån ovanstående, som att Humanisterna utgör en del av det demokratiska samhället. De tycks inte acceptera tros-, åsikts-, yttrande- och tryckfrihet med tanke på att vissa grupperingar, enligt dem, inte skall få uttrycka sin tro och sina åsikter. Humanisterna framstår som den franska revolutionens arvtagare, där man i frihetens och broderskapets och jämlikhetens namn högg huvudet av alla som inte hade de rätta åsikterna.

Kristna människor må vara ofullkomliga. Men det är också medlemmarna i sällskapet Humanisterna. Kanske vore lite tolerans på sin plats. Kanske kan vi tillsammans försöka bygga ett bättre samhälle. Om nu humanisterna verkligen står på det godas sida borde de rimligen kunna samarbeta med alla andra som står på samma sida.

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.