"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Sverige är inte ett sekulariserat land
— Sverige är ett anti-kristet land!

Det finns människor som säger att det inte finns någon Gud. Men det som verkligen gör mig arg, är att de citerar mig som stöd för sådana åsikter.

De fanatiska ateisterna är som slavar som fortfarande känner tyngden av sina bojor, vilka de efter en hård kamp lyckats befria sig från. De är varelser som — i sin kamp mot traditionell religion som "opium för folket" — inte kan höra sfärernas musik.
             Albert Einstein
             (hämtat ur boken Einstein: His Life and Universe av Walter Isaacson

 

Har du kommit hit via Kornhalls bok Skapelsekonspirationen? Läs då det här innan du går vidare!

En agnostiker är en person som säger sig inte veta huruvida Gud finns eller ej. Skall man vara noggrann så finns det egentligen två slags agnostiker:

1. De som säger, "Jag vet inte om Gud finns eller ej. Jag kan inte avgöra det."
2. De som säger, "Jag vet inte om Gud finns, du vet inte om Gud finns, ingen vet om Gud finns, och det är i princip omöjligt att veta hur det förhåller sig."

Den första varianten är enligt min mening den enda helt trovärdiga och ärliga formen av agnosticism. Anhängarna till variant två, vilka så gott som alltid är materialister, gör sig dels skyldiga till ett cirkelresonemang, dels har de missuppfattat vetenskapens natur. För att uttalandet "det är i princip omöjligt att veta om Gud finns" skall vara meningsfullt, måste man först definiera vad man menar med begreppet "veta". För en materialist innebär "att veta" att man vetenskapligt kan avgöra frågan med hjälp av mätinstrument och upprepade observationer. Problemet är att det bara är en begränsad del av den totala verkligheten som kan observeras på detta sätt. Vetenskapen kan endast studera växelverkan mellan objekt bestående av materia/energi i rum-tiden. De processer och fenomen som man då studerar måste dessutom vara upprepbara.

Gud kan definitionsmässigt inte observeras vetenskapligt, eftersom Gud inte existerar i rum-tiden och dessutom inte består av materia/energi. Guds ageranden är inte heller upprepbara i vetenskaplig mening. Att förneka Guds existens (nu förnekar ju inte agnostikern Guds existens — jag talar rent allmänt) av skälet att Han inte kan studeras med vetenskapens metoder, är ungefär som att av samma skäl förneka existensen av musikens skönhet eller existensen av verklig kärlek. Det är omöjligt att med hjälp av mätinstrument bevisa eller motbevisa att musik kan vara skön (mätinstrument kan bara mäta musikens akustiska aspekter men inte musikens sanna väsen). Musiken som musik är inte ett fysikaliskt fenomen. Inte heller existensen av sann kärlek kan bevisas eller motbevisas med den vetenskapliga metoden. Vetenskaplig kunskap är inte den enda meningsfulla och sanna kunskapen. Snarare tvärtom. Det mesta som "vi vet" och som är viktigast för människan som människa (vänskap, kärlek, skönhet, mening, etc), ligger utanför vetenskapens domäner.

Vad agnostiker av typ 2 egentligen säger är:

2' Jag kan inte med hjälp av vetenskap avgöra om Gud finns, du kan inte med hjälp av vetenskap avgöra om Gud finns, ingen kan inte med hjälp av vetenskap avgöra om Gud finns, och det är i princip omöjligt för vetenskapen att ta reda på hur det förhåller sig.

Detta uttalande är i sak helt korrekt. Problemet är att materialisten anser att 2' visar på en begränsning hos Gud (nämligen att Guds existens är oavgörbar). Det är helt fel. Det handlar i stället om en begränsning hos den vetenskapliga metoden. Rent logiskt är 2' ungefär ekvivalent med, "Eftersom vetenskapen inte kan observera det övernaturliga, kan inget övernaturligt existera, eller i varje fall är tron på det övernaturliga meningslös". Vetenskapen har därmed, i stället för att vara ett förutsättningslöst sökande efter sanningen, för materialisten blivit verkligare än verkligheten själv. För materialisten handlar det inte om att anpassa vetenskapen efter verkligheten, utan att anpassa verkligheten efter vetenskapen. Målet är att den vetenskapliga modellen skall bli allomfattande, vilket åstadkoms genom att utomvetenskapliga fenomen per definition avfärdas som pseudofenomen. Det är ungefär som att definiera kunskap som det som jag kan. Alltså är jag allvetande, eftersom det jag inte kan, är ju definitionsmässigt inte kunskap. Ett bekvämt men föga övertygande sätt att göra sig själv "allvetande".

Agnostikerna uppvisar i alla fall en viss ödmjukhet, eftersom de erkänner att man inte kan avgöra Guds existens. En ateist är en person som gått ett steg längre och som anser sig veta att Gud inte finns. Ateisten hamnar i ett liknande dilemma som agnostikern av typ två ovan. Ja egentligen i en ännu värre situation, eftersom det är betydligt svårare att vetenskapligt bevisa att något inte existerar, än att bevisa att det existerar. Ateisten är mindre vetenskaplig än agnostikern (speciellt agnostikern av typ ett), eftersom ateisten drar växlar på vetenskapen som denna omöjligen kan leva upp till.

Vad skall man då säga om den troende, som anser sig veta att Gud finns? Ja, den troende har betydligt mindre problem. För det första räcker det med en enda gudsupplevelse för att man skall veta att Gud finns (lika enkelt är det inte att motbevisa Guds existens — det räcker inte med att man en enda gång misslyckades med att få kontakt med Gud). För det andra gör inte den troende anspråk på att hans slutsats är vetenskapligt grundad. Den troende erkänner att det handlar om ett ställningstagande. Inte i blindo, utan förhoppningsvis ett väl underbyggt ställningstagande. På mina sidor om kristen tro diskuterar jag ingående detta i flera olika artiklar och ger många skäl som visar att den kristna tron är synnerligen rimlig och välgrundad.

Jag var under många år ateist, och ansåg mig då veta att Gud inte fanns. Jag menade att detta ställningstagande var grundat i vetenskapens världsbild. Det intressanta är att det var när jag påbörjade doktorandstudier i fysik, och hamnade i en forskargrupp vid Stockholms Universitet, som jag övergav min ateistiska världsbild och till en början blev agnostiker (så småningom blev jag ju sedan kristen). Varför då? Jo, på grund av att jag nu för första gången i mitt liv insåg att vetenskapen var begränsad och inte kunde uttala sig om Gud. Att jag blev agnostiker berodde således inte på att min förståelse av vetenskapens natur minskade, utan att min vetenskapliga insikt ökade. Militanta ateister är alltid usla vetenskapsfilosofer (de kanske är duktiga inom sin speciella lilla sektor, men förmår inte placera in vetenskapen i ett större sammanhang och se helheten). Det är kanske därför vi har så många militanta ateister bland biologerna. Biologer är ju knappast kända för sina djupa insikter i vetenskapsteori- och -filosofi.

Allt detta är välkänt och kanske inte så mycket att orda om. Jag har liknande diskussioner på andra ställen på min hemsida. Men, det finns ett speciellt skäl till att jag skriver en särskild artikel om ateismen. Jag kommer strax till detta.

Precis som när det gäller agnostiker, så finns det två typer av ateister (båda anser sig veta att Gud inte finns):

1. Eftersom Gud inte finns, är alla religioner ett uttryck för okunskap. Men vissa religioner tycks ge en del människor en trygghet och glädje i livet. Och det är ju bra för dem. Religioner har också förmågan att ge levnadsregler och moral, något som kan vara positivt.
2. Hata, hata, hata, hata, allt vad religioner heter, och speciellt, hata, hata, hata allt vad kristen tro heter.

På den tiden när jag var ateist. kunde jag mycket väl gå i kyrkan och lyssna på musik. Jag tyckte också att kyrkobyggnader ofta var väldigt vackra, speciellt på insidan. Jag kände en del kristna och var under en period god vän med en präst. Jag respekterade hans tro, även om jag var övertygad om att han hade fel.

Samtidigt hade jag en annan god vän, som i likhet med mig var ateist. En gång sade han till mig, "Om du gifter dig i kyrkan, kommer jag inte på ditt bröllop. Jag kan inte tänka mig att sätta min fot i en kyrka". Nu vet jag inte riktigt om han hörde till ateist typ två, men denna typ av ateister är i alla fall oerhört aggressiva och negativa till religion. Personligen tycker jag att en sådan inställning är synnerligen ologisk. Om nu Gud inte finns, vad spelar det då för roll om man går i kyrkan. Musiken kan ju vara vacker. Man kan uppleva skönhet och stämning i en kyrka. Och man kan visa respekt mot en annan människa genom att gå på den personens dop, konfirmation, bröllop eller begravning. Dessutom borde man inse att det finns många tusen år av ackumulerad mänsklig vishet och insikt inbakad i kristendomen, och att det rimligen måste finnas mycket värdefullt som vi kan lära oss från kristendomens levnadsregler och tankar.

Samme ateist, som inte kan sätta sin fot i en kyrka, kan mycket väl vara med i t ex ett Tolkiensällskap (Sagan om Ringen), där man talar hobernas (påhittade) språk (som man lärt sig med stor möda) och leker och har gemenskap med sina själsfränder. Det torde vara ytterst få medlemmar i ett Tolkiensällskap som tror att Sauron och Gandalf etc verkligen existerar, utan de tycker bara att det hela är kul och spännande. Och det är inget fel med det. Men varför kan sådana ateister då inte se kristendomen och kyrkor på liknande, avspända sätt? Bibeln innehåller många spännande berättelser och tillhör utan tvekan den stora klassiska litteraturen. Och den judisk-kristna kulturen är ju, trots sina brister, en viktig del av människans historia.

Ateister av typ två beter sig i själva verket som om Gud finns, och att de är Hans fiender. Jag tror personligen att en ond Djävul existerar. Jag skulle självklart aldrig kunna tänka mig att delta i en djävulsdyrkarmässa. Det vore ju att tillbe den vidriga ondskan (som t ex spränger små barn i luften). Jag hatar Djävulen! Han är enbart ond, ond och ond! För mig är det logiskt att hysa känslor gentemot Djävulen, eftersom jag tror att han existerar. Att hata en Gud, som man inte tror finns, verkar synnerligen meningslöst, för att inte säga motsägelsefullt. Eller som Nils Bolander skriver i en av sina dikter, "Hur kan Han vålla er så häftig plåga, den Gud, som Ni förklarat vara död?".

Men det hela är ännu mer motsägelsefullt än så. Typ två ateister är inte lika negativa till alla religioner. Det de speciellt hatar tycks vara kristendomen. Man menar att allt ont här i världen åstadkommits av religioner och då speciellt den kristna tron. Det är för det första helt fel. Den ateistiska marxismen och den naturromantiska nazismen, två icke-religiösa ideologier, har fler människoliv på sitt samvete än alla religionskrig tillsammans. De flesta religionskrig är dessutom egentligen inte religionskrig. Religionskrig innebär att man strider om religiösa frågor. Så är sällan fallet. Trettioåriga kriget handlade inte bara om katolicism kontra protestantism, utan till största delen om vem (vilka länder och härskare) som skulle få makten i Europa. Konflikten på Nordirland är inte heller en religionskonflikt. Det handlar om två folkgrupper; engelsmän (som gjort oerhört grymma saker på Irland) och irländare (jag har full förståelse för att irländare har negativa känslor när det gäller England). Dessa folkgrupper råkar ha olika religioner (fast egentligen inte, katoliker och protestanter är precis lika goda kristna och det finns ingen som helst anledning för dem att slåss om någonting, när det gäller tron), men det har föga med saken att göra. Det är en etnisk konflikt. Samma sak på Balkan.

Det är sant att onda handlingar begåtts i religionens namn. Men människan missbrukar allt som går att missbruka. Onda ledare har alltför ofta använt religionen för att få makt över människor, både storskaligt (i länder) och småskaligt (typ Knutby), men hade de inte använt religionen hade de använt något annat. Och som sagt, även ateismen (för att inte tala om darwinismen) har använts för att motivera folkmord etc. Alltså borde vi också förbjuda ateismen (och darwinismen)! Eller...?

Jag påstår inte att alla religioner är goda. Tittar vi på de olika religionerna, så kan vi konstatera att vissa religioner tycks ha större förmåga än andra att ta fram människans goda egenskaper, medan andra tycks ta fram det sämsta hos människan (jämför t ex buddhismens respekt för allt levande och den dödskultur vi idag ser inom alltför stora dela av islam). Det finns naturfolksreligioner som är fruktansvärt onda. Man behöver bara gå till vissa afrikanska religioner för att hitta exempel. Enligt dessa blir man botad från aids om man har samlag med oskulder. Scotland Yard fruktar att tusentals unga flickor (9 - 10 år) importerats från Afrika till England, där de våldtagits av aidssjuka svarta, som sedan dödat flickorna och gjort sig av med kropparna (nyligen hittade man en nioårig flickas kropp dumpad i en sopcontainer). Något sådant sjukt existerar inte inom den kristna tron. Jag vågar påstå att kristendomen är unik i detta avseende. Jesus har inspirerat otaliga miljoner människor att ge sina liv i det godas tjänst. Han har dramatiskt förvandlat livet till det bättre för oräkneliga familjer runt om på jorden. Alkoholister och knarkare har blivit av med sitt beroende och upprättade genom sitt möte med Jesus, och deras barn har fått tillbaka sin pappa eller mamma. Kristendomen, med sin respekt för hårt arbete, ärlighet, alla människors lika värde etc, skapar välstånd, demokrati och jämlikhet (vilket diskuteras här). Ja den är i själva verket demokratins och jämlikhetens moder (titta bara var på jorden vi har de starka demokratierna). Jag vågar påstå att det onda som gjorts i Jesu namn, har gjorts i total olydnad mot Jesus Kristus. En äkta, bibeltroende Jesusmänniska, som fått möta Jesus personligt, får sitt liv förvandlat på ett mycket positivt sätt. Kristna är inte perfekta, absolut inte. Kristna frestas och kämpar mot sin egen onda natur. Skillnaden är att den kristne erkänner sin skuld och vill göra allt för att ställa tillrätta det man brutit. Jag läste t ex om en man som gick och såg Mel Gibsons film om Jesus (Passion of the Christ). Efteråt gick han direkt till polisen och erkände att han mördat sin fru (fallet hade avskrivits som självmord, och hade han inte erkänt hade han gått fri). Så har många människor reagerat när de fått möta den Uppståndne.

Jag hörde på radion i Ring P1 en lärare som berättade om hur han vid ett tillfälle, under en lektion, tagit så hårt i en bråkig pojke i en sjundeklass, att det blev ett blåmärke. Pojken sprang gråtande ut och eleverna ropade, "nu anmäler han dig för polisen". Det gjorde nu inte pojken. När läraren lite senare pratade med honom och frågade, "Om det blivit rättegång, på vems sida hade du varit då". Den lille pojken svarade, "Jag hade varit på din sida, mot mig själv". Så talar en rättfärdig människa. Och det är egentligen vad sann kristendom handlar om. Att vara på Guds sida, mot sig själv (när man har fel). De flesta brottslingar idag, uppvisar väldigt sällan någon ånger över att de kanske förstört en annan människas liv. Det enda de ångrar är möjligen att de åkte fast. Många föräldrar försvarar sina barn och tar deras parti även när dessa gjort fel, vilket är det värsta man kan göra mot sina barn. På så sätt skapar man små monster. Att vara kristen är att stå på rättens och sanningens sida, även mot sig själv (och sina barn etc), när man (de) gör fel. Ett samhälle som består av människor med en sådan inställning, kommer att bli ett gott samhälle (till och med om Gud inte skulle finnas).

Det vore fullständigt uteslutet att sanna kristna, dvs människor som verkligen tror på Bibeln och försöker leva efter Jesu lära, skulle hemfalla åt den islamistiska dödskult, som verkar stödjas av en alltför stor del av det muslimska prästerskapet. Särskilt negativ tycks kombinationen arabisk kultur och islam vara. Wahabismen, som är den dominerande riktningen inom islam i Saudiarabien, framstår som speciellt negativ och verkar ta fram det absolut sämsta hos människan. Hur fullständigt normala människor kan hemfalla åt att spränga tiotals barn i bitar, när dessa har samlats för att få godis av amerikanska soldater, vilket hände nyligen i Irak, är fullständigt obegripligt (terroristerna är ju inte mentalsjuka, utfattiga, obildade människor, utan statistiken visar att de flesta självmordsbombarna har gymnasieexamen (mer än 50 %), kommer från goda hem som inte är fattiga (mer än 2/3) och är psykiskt friska). Och det tycks som att sådana dåd stöds av en stor majoritet av mullorna, speciellt i Mellanöstern (även nu om stödet tack och lov tycks vara på väg att dala — enligt nyligen publicerade siffror så har bin Ladens stöd bland muslimer minskat till hälften efter bombdåden i London). Häromdagen körde man in en tankbil i en fullsatt moské i Irak och sprängde den och över 100 människor dog (för att inte tala om alla hundratals skadade, varav många blir invalider för livet). Jag kallar detta för ren och djävulsk ondska. Den enda som skulle kunna inspirera till något sådant, är Djävulen själv! Om islam vore en god religion, så skulle hundratals inflytelserika mullor har utfärdat fatwor över de som gör Allah till en mördargud. Om Allah vore god, då skulle nämligen de terrordåd som begås i hans namn, vara den ultimata hädelsen. Att mörda i Jesu namn, är definitivt att häda. Jesus själv säger i Matt 7:21:

Inte alla som säger "Herre, herre" till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: "Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort underverk i ditt namn?" Då skall jag säga dem som det är: "Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!"

Den som gör onda saker i Jesu namn har således ingen plats i Paradiset. En religion, där barnamördare har en garanterad plats i Paradiset, kan omöjligen vara god! Det tycks finnas ett systemfel, antingen i islam eller hos alltför många av dess uttolkare.

Ateister av typ två koncentrerar som nämnts ofta sitt raseri på just den kristna tron (jag förklarar varför i min artikel Ondskans makter samlas). I mitten av juli 2005 var recensenten och författaren Lena Andersson värd i P1:s program Sommar. Ett program som skall vara god underhållning och som skall avnjutas i hängmattan, medan barnen leker och dricker saft, solen skiner, vågorna kluckar och alla är glada och avstressade. I programmet konstaterade Andersson att Jesus var äktenskapsbrytare, egoist och manipulatör och en blodtörstig tyrann. Programmet var rätt och slätt en hatorgie mot den kristna tron, och indirekt ett flagrant och aggressivt påhopp på alla kristna.

Självklart har man rätt att ha denna åsikt och också att framföra den. Frågan är om Sommar är rätt forum. Jag är inte säker på att jag någonsin mer kommer att lyssna på detta program. Man vill ju inte ha sin underbara sommardag förstörd.

Man undrar, måste man såra människor bara för att man är ateist? Ligger det i ateismens själva natur? Dess väsen? Tydligen, när det gäller ateister av typ två. Dessutom, man kan undra om Sommar skulle våga ha ett motsvarande program, där man kallar Muhammed och/eller Allah för blodtörstig tyrann och äktenskapsbrytare (vilket jag tycker vore betydligt mer adekvat än att använda dessa epitet på Jesus — här kan läsaren ta del av en jämförelse mellan Jesus och Muhammed). Eller rättare sagt, det vet man att de aldrig någonsin skulle göra. Ingen skulle våga göra ett sådant program. Dels skulle det betraktas som hets mot folkgrupp och dels skulle det vara förenat med livsfara. Runar Sögard blev ju hotad med en fatwa, när han under en predikan i församlingen Karisma påstod att Muhammed var "pedofil". Med "pedofil" menade då Runar att Muhammed var gift med en nioårig flicka, vilket är helt sant. Att Muhammed hade speciell tillåtelse att ha många kvinnor framgår av Koranen:

Profet, vi tillåta dig förvisso att hava dina hustrur, dem du givit deras lön, de slavinnor, över vilka du råder, bland det byte Gud skänkt dig, din farbroders döttrar, dina fastrars döttrar, din morbroders döttrar, dina mostrars döttrar, som utvandrat med dig, och varje rättrogen kvinna, om hon giver sig åt profeten, för så vitt nämligen profeten vill taga henne till äkta, som en särskild rättighet för dig med uteslutande av de andra rättrogna (sura 33:49 — Zetterstéens översättning).

Muhammed hade sammanlagt 14 hustrur och många älskarinnor. Enligt förordet till Zetterstéens översättning av Koranen tog Muhammed några månader efter sin ankomst till Medina Abu Bakrs 6-åriga dotter som hustru. Detta finns väl dokumenterat i den arabiska historieskrivningen. I Hadith enligt Sahih Bukhari (haditherna innehåller saker som Muhammed sagt och är lika bindnade för en muslim som Koranen) Bok 62, Hadith 64 (det finns f ö flera hadither i samma samling, vilka säger precis samma sak) läser vi:

Berättade Aisha; att Profeten gifte sig med henne när hon var sex år gammal och sedan fullbordade äktenskapet när hon var nio år gammal. Hisham sade; Jag har fått mig berättat att Aisha stannade hos Profeten i nio år (dvs till hans död)

Jag kanske inte behöver förklara för läsaren vad uttrycket "fullbordade öktenskapet" betyder. Detta står alltså i islams heligaste skrifter och går inte att förneka, hur politiskt korrekt man än försöker vara.

Det råder knappast någon tvekan om att Muhammed skulle fällts för pedofili i dagens Sverige. Att ha samlag med nioåriga flickor anses nämligen i vårt land med all rätt vara pedofili. Eller....?

Efter att Runars uttalande publicerats, utsattes han för dödshot från uppretade muslimer. Det förekom även hot att mörda Carola (hans tidigare fru) och deras gemensamma barn. Mellan raderna kunde man i svenska media ana sig till att reportrarna kanske inte tyckte att dessa hot var helt ok, men att Runar i stort sett fick skylla sig själv.

Så att stöta sig med muslimerna, det aktar sig nog ateisten för. Bättre då att ge sig på de kristna — sa inte Jesus något om att de skulle vända andra kinden till?

Lena Anderssons Sommarprogram utlöste en tittarstorm av sällan skådat slag. Text-TV (15/7 2005 0100) citerade Bibbi Rödö, ansvarig för programmet, som bl a sade, "Folk blev galna. ....många icke religiösa sade, "Skönt att någon lät förnuftet råda..."

Så förnuft är alltså, enligt många ateister, ekvivalent med att man måste såra andra människors tro. Vi svenskar brukar ju ha en sådan otrolig tolerans när det gäller andra kulturer. Varför då inte gentemot den kristna kulturen? Dessutom, att förneka Gud har inget med förnuft att göra. Det är ett ställningstagande som bygger på tron att Gud inte finns. Denna tro är inte ett dugg mer förnuftig eller vetenskaplig än tron på Gud. Förnuftet är överhuvudtaget inte rätt verktyg när det gäller att avgöra trosfrågor. Om förnuft och intelligens utesluter att tro på Gud, ja då skulle det inte finnas en enda framstående vetenskapsman som trodde på Gud (detta diskuterar jag ingående på andra ställen på min sajt). Enligt Nature (3/4-97 sid 435 och 23/7-98 sid 313) tror ungefär 40 % av forskarna i USA på en personlig Gud. Bara denna enda faktauppgift är tillräcklig för att totalt krossa påståendet att förnuftet utesluter Gud och att Lena Andersson lät förnuftet råda under sitt Sommarprogram. Det var nog snarare hennes känslor som rådde.

---

Sedan jag skrev denna artikel har Föreningen Humanisterna (den tongivande ateistiska organisationen i Sverige) tilldelat Lena Andersson Hedenius-priset 2005. Motiveringen lyder:

"Lena Andersson får priset för sin envetna sanningslidelse. En sanningslidelse som både genomsyrar hennes författarskap och övriga publicistiska arbete, inte minst som TV-recensent i Svenska Dagbladet där hon inte backar för att kritisera svensk TV för sitt vurmeri för religion och religiösa traditioner.

I sommar blev Lena Andersson mycket uppmärksammad för sitt sommarprogram i P1 om Jesus. Hon förde de kristna moralfrågorna rakt in i hjärtat av den svenska debatten under några heta sommarveckor. Det är sannerligen att verka i Hedenius anda.

Detta illustrerar precis det jag försöker säga i denna artikel. "Lena Andersson får priset för sin envetna sanningslidelse", står det i prismotiveringen. Problemet är att Lena Andersson, i sitt Sommarprogram, var allt annat än sanningsfull. Den tro hon där förmedlade, var inte den tro jag har. Och inte den tro som någon kristen, som jag känner, har. Och den Jesus som presenterades var inte Bibelns Jesus, utan Lena Anderssons egen missuppfattning av Jesus. Man kan inte förstå Jesus genom att rycka loss enstaka bibelverser, och sedan, taget ur sitt sammanhang, tolka dessa mer bokstavligt än den värsta "fundamentalist". Sanningen är ofta större än vad som kan uttryckas i en enda mening (om vi bortser från matematiska sanningar, men matematiken är ett synnerligen torftigt språk som endast kan uttrycka en liten bråkdel av allt som finns att säga). Jesus använder t ex ofta motsägelser för att få fram sitt budskap. Helt enkelt därför att sanningen är mer subtil än vad språket är (poesi innebär just att uttrycka det som inte går att uttrycka i ord — det som en poet försöker säga ligger ofta inte i orden, utan "mellan" orden, dvs i de associationer som orden ger när de agerar tillsammans med läsaren). Att ta en bibelvers och totalt bortse från att Jesus också sagt andra saker, som kompletterar och belyser denna vers utifrån ett annat perspektiv, är orättfärdigt. Och dessutom meningslöst. Ateister verkar anse att de, bättre än kristna, förstår vad Bibeln säger och vad Jesus egentligen menade. Hur skulle de kunna det? Kristna som "lever" i Bibelns värld, som läser den dagligen, samtalar om den och mediterar över den, måste rimligen förstå mer av vad den försöker förmedla, än en ateist, som utifrån sina förutfattade meningar, endast letar efter isolerade bibelverser för att få sina fördomar bekräftade. Och dessutom tycks många ateister vara helt omedvetna om att översättningen ibland inte gör grundtexten full rättvisa — något som jag diskuterar närmare i mina artiklar om Bibelns trovärdighet. Det är möjligt att Lena Andersson söker sanningen i delar av sitt publicistiska arbete, det vet jag inget om (men i så fall utgör hon ett undantag bland journalister). Men definitivt så har hon inte sökt sanningen när det gäller den kristna tron. Det vore mycket lätt att vederlägga hennes påståenden om att Jesus var "äktenskapbrytare, egoist och blodtörstig tyrann". Jag skall gärna debattera detta offentligt med henne.

Att man är ateist kan jag förstå. Och givetvis respektera. Frågan är om företrädarna för Humanisterna respekterar min tro. Det mesta talar för att de inte gör det. Att skaffa sig en världsbild handlar om att försöka tolka verkligheten och sedan dra slutsatser. Och det är inte lätt. Det är inte konstigt att olika människor kommer fram till olika förklaringar när det t ex gäller universums, livets och arternas uppkomst, eller huruvida det finns någon mening med våra liv. Jag var ju själv ateist i nästan 40 år. Att människor drar olika slutsatser är naturligt och inget att säga om. Det jag emellertid inte kan förstå är varför arrogans, hånfullhet, aggressivitet och bristande respekt för sanningen så ofta går hand i hand med ateismen. Företrädarna för Föroreningen Humanisterna, förlåt jag menar förstås Föreningen Humanisterna, måste vara medvetna om att det aktuella Sommarprogrammet inte var ett ärligt och och respektfullt ifrågasättande av den tro som ca två miljarder människor på Jorden delar, utan att det handlade om en aggressiv och mycket sårande attack på den kristna tron, och indirekt på alla kristna. En attack som dessutom inte byggde på ett ärligt och objektivt undersökande av den kristna trons dogmer. Trots detta delar man således ut sin förnämsta utmärkelse till Lena Andersson. Det tyder inte på att man är de ärliga sanningssökare man påstår sig vara.

Man säger också i prismotiveringen om det aktuella Sommarprogrammet, "Det är sannerligen att verka i Hedenius anda". Där tror jag de har helt fel. Ingemar Hedenius hade respekt för sanningen, och ägnade en stor del av sitt liv åt att försöka förstå den kristna tron (orsaken till att han aldrig lyckades, var antagligen att han trodde att det handlade om ett intellektuellt problem, medan den kristna tron i själva verket endast kan förstås på ett andligt sätt). Men oavsett vilken slutsats han kom fram till, så hade han en helt annan höghet och moral än vad Föreningen Humanisterna har. Tyvärr!!!

I prismotiveringen talas också om TV:s "vurmeri" för religion och religiösa traditioner. Jag tolkar detta som att Humanisterna anser att den kristna tro som hundratusentals svenskar har, helt skall tryckas ned i media. Men varför är det så fel med vissa religiösa program i TV och radio (de är inte speciellt många)? Vi har ju program för bögar, samer och massor av andra minoriteter. Varför då inte program för den kristna minoriteten? Dessutom, de flesta program om kristen tro är oerhört vinklade och har en klar ateistisk, för att inte säga anti-kristen, framtoning. Man älskar att göra dokumentärprogram om "kristna" sammanhang typ Knutby eller om missionärsbarn som är bittra mot sina föräldrar och häver ur sig decenniers upplagrad bitterhet inför tv-kameran. Allt för att visa hur negativ den kristna tron i själva verket är (det finns enstaka program som är bra, men de är i klar minoritet). Att man någon enstaka gång har program med andliga sånger eller tv-gudtjänster handlar om service. Det finns många människor som inte är kristna, som ändå gillar andliga sånger. Föreningen Humanisterna tycks vara en del av den "totalitära demokratin" Sverige, där alla åsikter man inte delar, skall förbjudas.

Jesus har som sagt inspirerat miljoner människor att viga sina liv i det godas tjänst. Jag undrar hur många människor som fått sina liv förvandlade av Föreningen Humanisterna och deras sterila petimeterlogik. Hur många alkoholister och knarkare har Humanisterna hjälpt? Hur många hem för fadderbarn driver man i u-länder? Hur många skolor, sjukhus etc har man byggt i sådana länder? Det kanske är dags att döpa om Föreningen Humanisterna till "Föreningen Isterna". Någon humanitet tycks ju inte denna förening vara kapabel till. Så varför inte ta bort ordet "Human" ur namnet?!

---

Media idag är monumentalt kristendomsfientliga. Det tycks som att trons fiender upplever att kristendomen just nu bara är en rykande ruin, och att det är dags att en gång för alla krossa den och trampa ner resterna i marken. Ateisternas (typ två) hat mot den kristna tron, och mot den Gud de inte tror finns, är avslöjande. De har definitivt ställt sig på det ondas sida. Sverige anses vara ett sekulariserat land. Det är fel! Sverige är inte ett sekulariserat land. Sverige är ett anti-kristet land! Sverige är inte likgiltigt eller neutralt gentemot den kristna tron och den kristna Guden. Allt som görs idag, görs medvetet och konsekvent rakt mot Bibeln. De styrande i dagens Sverige har dragit svärd och strider öppet mot Bibelns Gud. De utmanar Gud, ja pekar finger åt Honom, vilket kommer att få förödande konsekvenser för vårt land. Man tycks leta med ljus och lykta efter kristna trossatser, för att sedan stifta lagar som går rakt emot dessa! Hur många homosexuella är t ex kristna? Få! Ändå tycks det som att det allra viktigaste för dem just nu är rätten att gifta sig i kyrkan. Och då inte bara i Svenska Kyrkan, eller vissa kyrkor, utan i alla kyrkor. Man har aviserat att de samfund som inte accepterar att viga homosexuella par (dvs alla bibeltroende kristna samfund — kan det finnas några andra kristna samfund?), kommer att förlora sin vigselrätt, vilket inte gör något — kristna kommer då att viga sig borgerligt (den juridiska biten), och sedan kommer den verkliga vigseln inför Gud att ske i kyrkan — vad samhället tycker har ingen som helst betydelse i detta fall. Men det är intressant att se hur viktigt det blivit för människor, som kanske inte alls skulle gifta sig i kyrkan, att ha rätten att gifta sig där. Varför? Jo, man vill tvinga alla att böja sig inför ondskan. Ungefär som när man umgås med folk som röker eller super. De gör allt för att man själv också skall börja röka och supa (fråga mig, jag har jobbat till sjöss i tio år). De bjuder och trugar och det är ingen hejd på det. "Äh men ta en cigg då! Jag bjuder." När man sedan blivit fast i begäret, ja då är det ingen som bjuder längre. Då är alla nöjda. Varför är det så viktigt för homosexuella att kunna gifta sig i en Pingstkyrka eller på Livets Ord? Det räcker väl med möjligheten att gifta sig i Svenska Kyrkan (och de andra samfund som med all säkerhet kommer att införa vigsel av homosexuella) kan man tycka. Men nej då. Förmodligen kommer ingen homosexuell att vilja gifta sig på Livets Ord, men man vill tvinga Livets Ord att böja sig. Man kan inte med att någon vägrar böja sig för ondskan! Då känner man nämligen ett stygn i sitt samvete. Därför vill man dra ned alla andra till sin egen nivå

Jesus säger att de kristna skall vara som ett salt. Salt ger smak och hindrar också förruttnelse. De kristna skall också vara som staden på berget, som alla kan se. De skall vara ett vittne i världen om sanningen, rätten och Frälsningen. Ondskan gör därför allt för att dra ned den kristna tron. Därav hatet och raseriet mot de kristna. Man kommer förmodligen inte att bli helt nöjd förrän man tvingat alla kristna församlingar att ersätta gudstjänsterna med bastupartyts ormgrop.

Ibland blir man nästan chockad av alla hätska angrepp som sker just nu på bibeltroende kristna. Ungefär samtidigt som Lena Andersson hade sitt Sommarprogram, så passade Expressens tidigare chefredaktör, Bo Strömstedt, på att i en lång artikel i sin gamla tidning angripa Livets Ord. Artikeln var full av lögner och överdrifter och felaktiga slutsatser, och hade en oerhört aggressiv framtoning. Bl a så menade Strömstedt att det som hände i Knutby hade en direkt koppling till Livets Ord (vilket jag diskuterar här). Tidningen Dagens chefredaktör, Daniel Grahn säger i Världen idag (13/7 2005) om Strömstedts artikel, "Det finns en hårdhet och oförsonlighet som jag inte riktigt förstår..." Bo Strömstedts hat mot Livets Ord har säkert samma grund som Lena Anderssons hat mot alla kristna (vill man mitt under en skön sommardag djupt såra alla kristna, måste man rimligen hata dem — jag kan inte se någon annan logisk förklaring).

---

I Expressen den 19/8 2005 fanns på sidan 19 en artikel med rubriken "Robbie för religiös — fick inte spelas". Jag hämtar några axplock ur artikeln:

London. Howard Monks och Julie Sagar-Doyle ville spela Robbie Williams på sitt bröllop. Det fick de inte. Han ansågs för religiös. Det brittiska paret gifte sig borgerligt. Brudparet får där själv bestämma vilken musik som skall spelas och de lämnade in en CD med Robbie Williams hit "Angels".
— Det var till "Angels" vi blev ett par, så den låten betyder väldigt mycket för oss, säger Julie Sagar-Doyle till Daily Express.
Men när paret anlände till stadhuset i Manchester fick de veta att den låten var förbjuden. Vid borgerliga vigslar så får ingen musik med religiösa övertoner spelas och "Angels" räknas dit.
— Jag kunde inte tro mina öron. Robbie Williams nämner inte Gud någonstans i sin låt. Jag förstår inte hur någon skulle kunna ta illa upp av den låten.

Det är nästan så att man har svårt att tro att det kan vara sant. Men i den militanta ateismens absurda värld tycks allt vara möjligt. Här har vi ett bröllop. Brudparet ville höra den låt som betyder så mycket för dem. Förmodligen misstyckte inte någon av gästerna till detta. Men ändå fick den inte spelas. Nu kanske någon invänder att detta inte var för brudparets eller gästernas skull, utan att det var för att vigselförrättaren inte skall behöva lyssna till religiös musik. Visst, jag förstår synpunkten. Men det visar ju på precis det jag försöker säga i denna artikel: Många ateister är inte okristna utan de är antikristna! Ett bröllop är väl i första hand till för brudparet. Dess primära uppgift är inte att göra vigselförättaren glad, utan att ge brudparet en värdig ceremoni som de kan minnas med glädje resten av sina liv. Dessutom, ateisternas omsorg om vigselförrättarnas integritet verkar i andra sammanhang helt lysa med sin frånvaro. Jag tänker då på det jag diskuterat alldeles nyss, dvs att man vill tvinga alla trossamfund att viga homosexuella par, och att de samfund som vägrar kommer att förlora sin vigselrätt (nu är ju exemplet hämtat från England, men det är säkert bara en tidsfråga innan vi har homovigslar även där).

---

Nu vet jag precis vad vissa ateister tänker när de läst så här långt. "Jag strider inte alls mot en Gud vars existens jag förnekar. Jag strider mot de onda konsekvenserna av religionerna, t ex våldsanvändning vid utbredande av en religion, häxprocesser, inkvisition, självmordsbombningar, religionskrig etc, etc. Jag menar, att om alla religioner försvann, så skulle vi få en mycket bättre värld. Ja det är till och med nödvändigt att alla religioner försvinner för att vi skall få fred på jorden!" Vad ateisten säger här låter förvisso väldigt bra. Enda problemet är att det är helt, totalt fel. Hundra procent fel! Min hemsida innehåller mängder av artiklar där jag ingående bemöter alla argument av denna typ. Om ateisten verkligen vore så ärlig som han vill framställa sig som, så skulle han undersöka saker och ting lite noggrannare och med ett mera öppet sinne. Han skulle inte dra alla religioner över en kam, utan han skulle erkänna att det finns goda och onda religioner. Han skulle också ta reda på vem Jesus verkligen var, och inte hålla på och älta en nidbild av Jesus, som man vare sig hittar i Evangelierna eller i kristna församlingar (om man nu inte filtrerar fakta — det går alltid att citera enstaka bibelverser för att bevisa sin sak — ungefär som Lena Andersson gjorde i Sommar). Dessutom borde den ateist, som gör anspråk på att vara ärlig, sätta sig in i kyrkohistorien lite bättre och med mindre förutfattade meningar (jag har en ingående diskussion om detta ämne här). Genom sitt filtrerande av fakta, i kombination med intolerans och aggressivitet, visar många ateister att det inte alls handlar om ett ärligt, förutsättningslöst sökande efter Sanningen, utan att det i själva verket handlar om personliga känslor — kanske har man en gång blivit besviken på Gud, kanske har man blivit illa behandlad av människor som påstått sig vara kristna, etc, etc. Målet blir att få sina förutfattade meningar bekräftade till varje pris! Så oavsett vad många ateister säger, så hävdar jag i alla fall att det jag skriver i denna artikel i stort sett stämmer (givetvis inte på alla ateister — men det påstår jag ju inte heller — verkligheten är alltid mer mångfacetterad och komplex än vad man kan uttrycka i en kortfattad text. vilket är så självklart att det inte borde behöva påpekas).

Som sagt, hur kan man så hata en Gud, som man samtidigt säger inte finns?! Jag respekterar den som säger sig vara ateist (typ ett), även om jag anser att ateismen saknar vetenskaplig och logisk hållbarhet. Man jag kan inte förstå varför ateism så ofta måste vara kopplad till lögn och hänsynslöshet och vrede och raseri. Viljan att såra de kristna kan knappast vara enbart grundad i den logiska konklusionen att det inte finns någon Gud. Inte heller kan jag förstå varför man måste tvinga kristna att leva som alla andra, vilket bl a yttrar sig i motståndet mot kristna skolor — det gäller att samhället får tag på de kristnas barn så tidigt som möjligt så att dessa sedan kan hjärntvättas till ateism och materialism — "Får vi hand om deras barn från bebisstadiet så var det väl själva tusan om inte kristendomen skulle dö ut någon gång, nu får det vara nog!". Detta måste vara grundat i ondska och inget annat. Förklaringen till det aggressiva motståndet mot kristen tro kan i varje fall knappast vara logisk, med tanke på hur väl den kristna "terapin" fungerar när det t ex gäller att bota människor med drogproblem, att hela trasiga äktenskap och att upprätta människor som mår dåligt i sin själ. För att inte tala om de hundratals miljoner lidande människor i u-världen, som hjälpts (och hjälps) till ett bättre liv av olika kristna organisationer.

Det finns mycket som talar för att hatet mot den kristna tron och de kristna i vårt land har precis samma grund som hatet mot Israel och det judiska folket. Både judar och kristna är Guds folk, kallade av Gud att:

1. bevara Sanningen.
2. vara ett exempel på Sanningen.
3. proklamera Sanningen.

Även om kristna inte säger något, så proklamerar de i alla fall sanningen, genom sina personliga liv (förhoppningsvis), ja genom sin blotta existens. Precis som Lot gjorde i Gamla Testamentets Sodom. Invånarna där var mäkta irriterade på Lot, eftersom han inte ville delta i deras sex- och dryckesorgier.

Denne, en ensam man, har kommit hit och bor här som främling, och han vill ändå ständigt upphöja sig till domare. Men nu skall vi göra dig mer ont än dem (man ville först skada Lots två gäster, men nu tänkte man ge sig på Lot själv) (1 Mos 19:9).

Förmodligen sade aldrig Lot något negativt om vad man gjorde i Sodom. I varje fall inte till stadens invånare. Lot uppträdde aldrig som domare. Men när de såg hur rättfärdigt han levde och jämförde detta med sina egna liv, så var det deras egna samveten som dömde dem. Ungefär som den person som på en arbetsplats aldrig talar illa om någon annan. Denne blir ofta utfrusen och hatad, eftersom de andra känner dåligt samvete så fort denna person är i närheten.

Därför bestämde man sig för att döda Lot (vilket inte lyckades, eftersom han räddades av två änglar — de var dessa som var hans gäster — som slog angriparna med blindhet). Till varje pris ville man tvinga Lot att leva på sin egen usla moraliska nivå. Innan man hotade Lot, hade man begärt att han skulle lämna ut sina två manliga gäster, så att Sodoms män kunde få våldta dem. Detta vägrade givetvis Lot.

Jag upplever att det är på ungefär samma sätt i dagens Sverige. Man vill hindra de kristna att leva efter Bibelns principer och är mäkta irriterad på kristna som försöker göra detta. Helst vill man tvinga de kristna att leva på samma moraliska nivå som man själv (lögn, oärlighet, hat, droger, promiskuitet, sexuella perversioner, mutor, baktaleri, mobbning av svaga, stjäla på arbetsplatsen, aborter, avundsjuka, skilsmässor etc, etc).

Ännu har man inte börjat döda kristna i Sverige (men vem vet, det kanske kommer), men man har redan börjat sätta munkavle på dem, och den som predikar Bibelns klara budskap riskerar att hamna i fängelse, låt vara att risken än så länge inte är så stor. Det finns dock exempel, t ex pastor Åke Green, som är åtalad för att ha predikat det som Bibeln säger om homosexualitet. I tingsrätten fälldes han, i hovrätten frikändes han, och fallet kommer så småningom att tas upp i HD (åklagaren yrkar på ett rejält fängelsestraff).

Hatet mot de kristna är egentligen oerhört trosstärkande. Det är omöjligt att förklara logiskt. Men det är precis så det skall vara om Bibeln är sann och det finns en ond makt (Djävulen) som hatar Gud och människan, och vars enda mål är att förstöra människan och hennes relation till Gud.

Hösten 1990 hade man ett symposium i Oslo med titeln "Hatets Anatomi". Ledande psykologer, sociologer, författare etc hade samlats för att försöka förklara vad hat egentligen är och hur det uppstår (många kända namn var där, t ex USA:s förre president Jimmy Carter). En av de slutsatser man kom fram till var att det är omöjligt att finna en rationell förklaring till företeelser som Nazitysklands judeutrotningar eller röda khmerernas illdåd i Kampuchea. Ondskans ursprung låter sig inte förklaras med hjälp av psykologins inomvärldsliga mekanismer. Det är lätt att förstå varför. Hatet mot judar och kristna har nämligen inte sin grund i psykologiska eller sociala mekanismer (även om sådana mekanismer kan spela en viss roll vid pogromer och förföljelse av judar och andra, så utgör de inte roten till det onda). Detta hat har i stället en andlig grund.

Jesus säger vid ett tillfälle till sina lärjungar:

Om ni tillhörde världen, skulle världen älska er. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er (Joh 15:19).

Ett par verser senare säger Han något mycket intressant:

Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de vara utan synd. Nu har de ingen ursäkt för sin synd (Joh 16:22).

Hade inte Jesus proklamerat Sanningen, så hade människan kunnat ursäkta sin ondska med att hon inte visste bättre. Och då är vi tillbaka till vad som är de kristnas uppgift, nämligen att proklamera och vittna om Sanningen i vår tid. Och att visa på att det finns saker som är goda och rättfärdiga, men att det också finns saker som är onda och orättfärdiga (synd). När de kristna är lydiga mot sin Herre och Mästare, och är det salt i världen som de är kallade att vara (predikar Sanningen), och också är staden på berget (som alla kan se, dvs med sina personliga liv proklamerar Sanningen), då kan den som syndar inte ursäkta sig. Denne kan inte skylla på sin okunskap, eller att "alla andra gör ju så här". Därför blir man så mäkta irriterad på bibeltroende kristna. Det gör så ont när någon ställer sig upp och proklamerar att "det jag gör" är fel. Detta överbevisar människor om "synd och rättfärdighet och dom", som Jesus säger i Joh 16:8, och man känner ett "stygn i sitt hjärta".

När en människa hör Guds Ord så kan denne reagera på tre sätt:

1. Man blir rasande och hatisk.
2. Man tycker det är det ljuvligaste man någonsin hört.
3. Man gäspar likgiltigt och undrar när det hela är slut och om det inte blir kaffe snart.

Hur man reagerar beror på vad som bor i ens hjärta. Och hur ärlig man är. Enligt Bibeln är det minst hopp för kategori tre. I Uppenbarelseboken 3:21 säger Jesus till församlingen i Laodikeia:

Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun.

Gud är således mindre arg på det jag tidigare kallade "ateister av typ två" (dvs kategori 1. ovan), än på de likgiltiga (kategori 3.). Genom sin ilska mot den Gud de säger sig inte tro på, visar de arga ateisterna att de i alla fall tar frågan på största allvar. Förmodligen har en sådan människa större chans att bli kristen än den likgiltige som inte bryr sig. Så kanske finns det trots allt ett hopp för Sverige. Genom att strida mot Gud visar vi ju att vi tar Gud på största allvar och i själva verket är starkt berörda av Honom, men kämpar emot allt vad vi kan. Det tragiska är att de arga ateisternas vrede mot Gud egentligen inte är riktad mot Gud, utan mot deras egen missuppfattning av Gud. Det enda som skulle behövas för att sådana människor skulle bli frälsta, är att de förstår hurdan Gud verkligen är.

"Nog är han oemotståndlig denne Jesus, som till och med får sina belackare att fastna i hans garn", sade Lena Andersson i sitt Sommarprogram. Och där satte hon nog fingret på pudelns kärna, som man ibland brukar säga. Ateisterna kan inte släppa Jesus. De dras till Honom vare sig de vill eller ej. Jag talar då om de ateister som strider mot Gud. En av vårt lands mest kända ateister, filosofiprofessorn Ingemar Hedenius (efter vilken Föreningen Humanisterna således uppkallat sitt pris), kämpade ända fram till sin död mot Gud. Långt efter sin pensionering satt han på Carolina Rediviva (universitetsbiblioteket i Uppsala) och forskade. En gång, när Hedenius inte satt vid sitt skrivbord, gick en person jag känner fram dit och tittade vilka böcker som låg där. Det var bara böcker om kristen tro. Jesus var tydligen lika oemotståndlig för Ingemar Hedenius då, som han är för Lena Andersson och många andra arga ateister idag. Man önskar att Lena Andersson och de andra arga kunde närma sig Jesus utan sina förutfattade meningar, och se in i hans kärleksfulla ögon. En sak vet jag. De skulle då få sina liv förvandlade. Och Sverige skulle bli ett mycket bättre land att leva i!!!

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.