"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2024 02 29 13:30

Hur vet vi antalet offer för Förintelsen?

(Många läsare kommer säkert att lägga märke till att de siffror som redovisas nedan inte är helt konsistenta. Vissa motsägelser förekommer. Detta är inte förvånande med tanke på att nazisterna gjorde allt för att hemlighålla Förintelsen. Man mördade alla direkta vittnen i den mån man kunde. Man förstörde regelbundet alla dokument som kunde användas som bevis för Förintelsen. Man talade aldrig klartext i dokument utan använde "kodord" som "Sonderbehandlung" (Specialbehandling) i stället för "likvidering" etc. Men att det finns siffror som ibland tycks tala mot varandra, kan inte tas som intäkt för att förneka Förintelsen eller drastiskt skriva ned antalet offer. Att en uppskattning talar om en miljon döda i ett visst sammanhang och en annan uppskattning ger 1,5 miljoner döda, innebär inte att antalet döda i själva verket är några tusen eller till och med noll. Det innebär helt enkelt att antalet döda med all sannolikhet ligger någonstans mellan en och en och en halv miljon.)

 

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

Klicka här för en översiktlig artikel som visar antalet offer för Förintelsen uppdelat på olika kategorier.

Förintelseförnekarna (revisionisterna) hävdar att det påstådda antalet offer för Förintelsen är våldsamt överdrivet. Medan de officiella siffrorna talar om många miljoner döda, handlar det i själva verket om några tusen, möjligen på sin höjd hundratusen, menar man. Dessutom förekom, enligt revisionisterna, ingen systematisk utrotning av judar. Om nu några judar dog, så berodde det på svält och sjukdom. Det var ju ont om mat även i Tyskland och självklart prioriterade man inte lägren när det gällde mat och medicin.

För att bemöta dessa påstående skall jag i denna artikel försöka förklara hur forskarna har kommit fram till antalet offer för Förintelsen. Jag skall också försöka ge läsaren en uppfattning av hur pass säkra dessa siffror är. Grunden för allt detta är givetvis förekomsten av olika källmaterial. Detta kan indelas i några olika kategorier (det är ur den samlade informationen i dessa olika källor som vi kan dra slutsatser om antalet offer):

1. Tyska dokument, t ex SS-dokument (som visar hur många fångar som fanns i de olika lägren vid olika tidpunkter, hur många som anlände i en transport etc) och dokument från järnvägstjänstemän och -administratörer (hur många människor som transporterats till och från olika läger, hur många transporter som avsändes från olika länder etc).

Minnemärket vid Grünewaldstationens plattform 17 består bl a av 186 plattor i gjutjärn, vilka representerar varje deportationståg från stationen, med datum, destination och antal passagerare. Plattan ovan visar att destinationen i detta fall var ghettot i Lublin (Polen), antalet passagerare var 973 och datumet 28/3 1942.
Den 27/1 1998 blev plattform 17 vid Grünewaldstationen ett historiskt minnesmärke över Förintelsen.
Som ett exempel kan vi ta Grünewald, en järnvägsstation i Berlin, varifrån de flesta judar boende i Berlin avtransporterades. Fram till 1942 skedde deportationerna med passagerarvagnar och därefter med godsvagnar. Dessa transporter, som huvudsakligen utgick från plattform 17, började 18/10 1941 och pågick till februari 1945. Till en början gick transporterna till ghetton i Östeuropa (Lodz, Lublin, Warszawa, Riga etc). Fram till januari 1942 hade ca 10 000 judar deporterats från Berlin till olika ghetton. Fr o m mitten av 1942 så gick tågen direkt till huvudsakligen Auschwitz-Birkenau och Theresienstadt. Under 1944 började deportationerna via Grünewald minska och på slutet gick alla till Theresienstadt (eftersom Auschwitz nu låg alltför nära de framryckande ryssarna, medan Theresienstadt befann sig inom tyskkontrollerat område nästan fram till krigsslutet — lägret befriades inte förrän 8/4 1945, ca en månad före Tysklands kapitulation). Genom tyska järnvägsdokument (från Deutsche Reichsbahn, som var det tyska järnvägsbolaget 1937-49) vet vi hur många deportationståg som avgick från Grünewald, exakt datum för varje deportation och hur många passagerare det var per tåg (till en början rörde sig om ca 1 000 passagerare per tåg). Judarna fick själva betala för transporten, (4 pfennig/km för vuxna och 2 pfenning/km för barn 4-12 år, de minsta barnen åkte gratis). vilket gav Deutsche Reichsbahn betydande inkomster (och dessutom gav biljettförsäljningen, som finns dokumenterad i stationens bokföring, ytterligare underlag för att uppskatta antalet deporterade). Totalt deporterades mer än 60 000 judar från Berlin (varav 50 000 från Grünewald). 10 000 av dessa 60 000 skickades till ghetton i Östeuropa, ca 15 000 till Theresienstadt och mer än 35 000 direkt till dödsläger (huvudsakligen Auschwitz-Birkenau). De judar som deporterades till ghetton skickades alla till något dödsläger så småningom (många dog redan i ghettot av svält och sjukdomar eller godtyckligt våld från SS-personal).
Lägger man ihop sådana här data från alla järnvägsstationer från vilka deportationer av judar utgick, får man en ganska bra bild av Förintelsens omfattning (när det gäller judar som hamnade i koncentrationsläger — den absoluta merparten kom till lägren via tåg). Vi återkommer till detta längre fram i texten.

Det finns också dokument från andra tyska myndigheter (den civila tyska administrationen i olika ockuperade länder, Gestapo etc). En ytterligare viktig källa är dokument och ritningar från de privata företag som var inblandade i Förintelsen (t ex Topf und Söhne, som tillverkade krematorier och viss utrustning för gaskamrarna och Krupp, I G Farben m fl, vilka använde koncentrationslägerfångar för slavarbete). Vi har t ex dokument som visar hur mycket giftgas (Zyklon B) som levererades till olika läger från tillverkaren. Det finns också dokument som visar hur mycket kläder, hår etc från offren, som transporterades till Tyskland från lägren.

Tysk byråkrati har alltid varit känd för sin grundlighet och kvalitet. Den tog sig ibland nästan bisarra uttryck. Låt mig ge ett exempel: Många tyska stridsflygplan använde sig av Hamiltons ställbara propellrar. Detta var en amerikansk konstruktion och licenstillverkades i Tyskland. Under WW2 fortsatte tyskarna att tillverka Hamiltonpropellrar och betalade t o m licensavgift till Hamilton Standard (som var ett amerikanskt företag) trots att de låg i krig med USA. Ordning och reda, med andra ord!

2. Icke tyska dokument. För det första finns det folkbokföringsregister från de tyskockuperade länderna, vilka omfattar tiden före och efter Andra Världskriget. Vi har dokument från ockuperade länder som Holland, Frankrike etc, vilka visar hur många judar som transporterades till lägren från dessa länder och som visar hur många som kom tillbaka från lägren efter kriget. Ur denna typ av dokument kan vi få en uppfattning av hur många människor som försvann i lägren (och aldrig har setts till sedan dess).

3. Dokument och vittnesuppgifter från lägerfångar. Dessa kan delas in i 4 olika grupper:

a) Dokument och vittnesmål från fångar som lyckades fly från lägren. Ca 500 fångar lyckade t ex fly från Auschwitz (se punkt 19 i min huvudartikel om Förintelsen för diskussion om antalet fångar som flydde).

b) Utsmugglade dokument från organiserade grupper av fångar. Dessa dokument hamnade sedan hos polska motståndsrörelsen och fördes vidare till de allierade. Det fanns i lägren olika typer av motståndsgrupper, vilka systematiskt antecknade hur många fångar som anlände och blev selekterade för slavarbete, hur många av dessa som dog etc. Man registrerade också speciella händelser, som t ex när romerna i Auschwitz mördades, när fångarna från Theresienstadt mördades etc. Vissa fångar, som arbetade på olika kontor i lägren, kopierade eller stal avslöjande SS-dokument, som sedan smugglades ut till polska motståndsrörelsen. 1944 lyckades t ex några fångar, Krystyna Horczak, Vera Foltynova och Valeria Valova, stjäla ritningar över krematorier och gaskammare från SS-Bauleitung-Birkenau (SS' Byggnadskontor i Birkenau). Tanken var att allt detta skulle användas som bevis, när de som var skyldiga till Förintelsen efter krigsslutet skulle ställas inför rätta.

c) Dokument skrivna av Sondekommandomedlemmar. Dessa dokument grävdes ibland ned, inneslutna i behållare som skulle skydda dem mot att förstöras. En del fångar från Sonderkommandot överlevde mirakulöst och förutom att deras vittnesmål var betydelsefullt (de var ju förstahandsvittnen till Förintelsen), så kunde de också berätta om de nedgrävda dokumenten. Efter lägrens befrielse gjordes därför systematiska utgrävningar runt krematorierna (se punkt 5 i min huvudartikel om Förintelsen). Vissa av de dokument man fann innehöll mycket detaljerade beskrivningar av nazisternas brottsliga verksamhet i lägren.

d) Dokument och vittnesmål från fångar som överlevde Förintelsen genom att det läger de befann sig i befriades. Vi har idag tillgång till sådana vittnesmål från ca 62 000 före detta lägerfångar (se punkt 6 i min huvudartikel om Förintelsen).

4. Dokument och vittnesmål från polska, tyska etc civilanställda, vilka arbetade i och i närheten av lägren. Enbart Auschwitz hade 40 satellitläger, där fångar arbetade för olika industrier, oftast under fruktansvärda förhållanden. I ett av dessa, Auschwitz III också kallat Monowice, hade I G Farben en stor fabrik för tillverkning av syntetiskt gummi och syntetisk olja. Här fanns ett stort antal slavarbetare och givetvis också tyska och polska tekniker och ingenjörer. Speciellt polackerna berättade givetvis mer än gärna efter kriget om de övergrepp på fångar som de bevittnat. Tyska ingenjörer från Topf und Söhne, som konstruerat krematorierna, blev vid flera tillfällen åskådare till gasningar och vittnade efter krigsslutet om detta inför olika tribunaler.

5. Dokument och vittnesmål från tyska soldater som blev vittnen när Einsaztgruppen massarkebuserade människor (sammanlagt ca 1,5 miljoner sköts, varav merparten judar). Det finns fotografier och filmer tagna av tyska soldater på permission, som blev vittnen till dylika massavrättningar.

6. Dokument och vittnesmål från allierade soldater som var krigsfångar i det nazistockuperade Europa. Vissa av dessa var inlåsta i läger, medan andra fick arbeta på bondgårdar, i fabriker etc (något som bryter mot Genevekonventionen). Många allierade krigsfångar vittnade efter kriget om tyska övergrepp mot civila. Vid några tillfällen hände det till och med att allierade krigsfångar gömde judar som befann sig på flykt undan nazisterna.

7. Dokument och vittnesmål från invånarna i tyskockuperade länder. Givetvis blev danskar, norrmän, fransmän, polacker etc många gånger åsyna vittnen till olika former av övergrepp (danskarna hjälpte ju t ex sina judar att fly över till Sverige dagen innan tyskarna skulle arrestera dem). Även på andra sätt kunde invånarna i de ockuperade länderna få information om vad som pågick. Tyskarna använde folkbokföringsuppgifter för att kunna lokalisera judarna och måste således ha samarbetat med lokala tjänstemän. Den franska polisen hjäpte aktivt tyskarna att samla ihop judar till tågtransporterna, för vidarebefordran till lägren (inte så smickrande för Frankrike precis). Etc, etc.

8. Listor över fångnummer (i de rena utrotningslägren tilldelades inte fångarna några nummer). De fångar som utvaldes för slavarbete i Auschwitz fick sitt nummer intatuerat på kroppen (var någonstans varierade, underarmen var det normala under senare delen av lägrets historia — Auschwitz var för övrigt det enda läger där numren tatuerades på kroppen). Fångarna numrerades i löpande ordning i olika serier (vilka angav olika typer av fångar; judar, kriminella, politiska fångar, ryska krigsfångar, homosexuella etc). Även om tyskarna förstörde merparten av dessa listor, har vi tillgång till de sista serierna och kan utifrån detta få en uppfattning av hur många fångar som totalt selekterades för arbete. De överlevande fångarna från Auschwitz utgjorde/utgör dessutom "levande bevisdokument" (det finns överlevare från lägren som fortfarande — år 2008 — är i livet). Om en f d fånge har "24123" intatuerat, så vet vi att det måste ha funnits minst 24 122 andra fångar i samma nummerserie (tyskarna var mycket pedantiska och gjorde inga misstag när det gällde numreringen). Vi vet genom olika dokument och vittnesmål att ca 80 procent av de nyanlända fångarna selekterades för omedelbar exterminering (resten valdes ut för slavarbete). Ur detta kan vi således dra slutsatser om totala antalet fångar som anlände till lägret och hur många av dessa som omedelbart mördades vid ankomsten (se nedan).

9. Dödsattester. För de oregistrerade fångarna, vilka mördades omedelbart vid ankomsten till respektive läger, finns inga dödsattester. Detta innebär, att i de rena utrotningslägren saknas dödsattester helt. Om vi tittar speciellt på Auschwitz (som ju var ett kombinerat utrotnings- och arbetsläger), så utfärdades där dödsattester för i stort sett alla registrerade fångar (dvs de som selekterades för slavarbete) ända fram till mars 1943. Efter detta datum slutade man att utfärda sådana attester för judiska fångar (ca 20 procent av anländande judar valdes ut för slavarbete och registrerades därmed). Utfärdandet av dödsattester var ett led i försöken att dölja vad som försiggick i lägren. Många fångar dog i tyfus och då skrev man givevis tyfus på attesten. Men när registrerade fångar mördades på olika sätt (gasning, svält, fenolsinsprutning i hjärtat, hängning, tortyr, arkebusering etc) skrev man på dödsattesten "tuberkulos, hjärtsvikt" eller liknande. Den SS-läkare som utfärdade dödsattesten hittade helt enkelt på en lämplig dödsorsak. Listor över dödsattester finns bevarade, kanske på grund av att de ingick i försöken att dölja nazisternas brottsliga verksamhet i lägren. För åren 1942-43 utfärdades i Auschwitz ca 83 000 dödsattester för registrerade fångar. Detta tillsammans med andra fragmentariska bevis gör att man med hjälp av dödsattesterna kan fastställa att omkring 100 000 registrerade fångar dog i Auschwitz. Denna siffra är mycket säker men utgör givetvis en minimisiffra, som måste tolkas tillsammans med andra källor.

10. Folkräkningar före och efter kriget. Genom att förutom folkbokföringsuppgifter ta hänsyn till kända folkförflyttningar, förändringar av gränser etc, kan man få en ungefärlig bild av hur många människor som försvann under kriget.

11. Materiella fakta. I koncentrationslägret Belzec har man t ex borrat sex meter djupa hål var femte meter i ett rutnät och tagit upp borrkärnorna (se punkt 22 i min huvudartikel om Förintelsen). Analyser av dessa kärnor visar på tjocka lager av mänskliga vävnadsrester i marken, och uppskattningar ger vid handen att hundratusentals människor är begravda inom lägerområdet. I andra läger finns stora askgropar där man har hittat enorma kvantiteter mänsklig aska. Stora mängder kläder, glasögon etc återfanns i lagerbyggnader när lägren befriades. Bara i Auschwitz hittade man kläder efter mer än en miljon människor. Och då hör till saken att tusentals ton med persedlar, hår etc från mördade fångar redan transporterats till Tyskland från enbart detta läger. Ytterligare exempel på fysiska bevis för Förintelsen är enorma massgravar, som vittnar om Einsatzgruppens aktiviteter på östfronten.

Ett exempel på det sistnämnda är massakern i Babij Jar (en ravin utanför Kiev), vilken inträffade 29-30/9 1941. Vid denna massaker mördades hela Kievs judiska befolkning (33 771 människor). Massmorden utfördes av Sonderkommando 4a tillhörande Einsatzgruppe C, under befäl av SS-Standartenführer Paul Blobel. Två personer undkom massmordet, varav den ena var den unga skådespelerskan Dina Pronitjeva. Under följande månader greps ytterligare tusentals människor och fördes till Babij Jar där de arkebuserades. Man uppskattar att över 100 000 människor sköts där. I augusti 1943 återvände Blobel för att leda Aktion 1005, som bestod i att gräva upp liken och bränna dem på stora likbål för att förinta alla spår av brottet. Arbetet utfördes av 300 ryska krigsfångar i kedjor (som nazisterna givetvis planerade att mörda efteråt). Några fångar hittade verktyg och lyckades dyrka upp låsen på sina kedjor. Natten den 29/9 1943, när arbetet med att bränna lik var klart och man höll på och rev lägret som fångarna bott i, gjorde fångarna uppror och övermannade vakterna med sina bara händer och hammare och skruvmejslar. 15 personer lyckades fly. Resten av fångarna mördades. Enligt de överlevande fångarna var antalet kroppar som de brände någonstans mellan 70 000 och 120 000. Blobel avrättades för krigsförbrytelser 1951.
Karl Blobel som han såg ut under rättegången mot honom 1948. Efter en rad nådeansökningar avrättades han natten till den 8/6 1951 (en man totalt utan nåd, ansöker själv om nåd — ynkligt!). 7 år tidigare, iförd den svarta SS-uniformen med dödskallemärken, blänkande stövlar och välrakad och med auktoritet över liv och död, gav han säkert ett helt annat, och betydligt mer skrämmande, intryck. Blobel fick järnkorset av första klassen för sin tapperhet under Första Världskriget. Han utbildade sig sedan till arkitekt tills han 1931 blev arbetslös. Han inträdde då i Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP, dvs nazistpartiet). Blobel är ett intressant exempel på vad som kan hända när en människa hänger sig åt ondskan. Och också vad som kan hända när ett helt samhälle ställer sig i ondskans tjänst. Givetvis har 1930- och 40-talets tyska och österrikiska journalister en stor skuld till vad som skedde genom att bli nazisternas villiga medlöpare.
Historikern Reuben Ainsztein skriver om de ryska krigsfångar som gjorde uppror (citerat från Martin Gilbert, The Holocaust, 1986):
... i dessa halvnakna män som stank av ruttet kött, vars kroppar härjades av skörbjugg och var täckta med ett lager av lera och sot, och hos vilka så lite fysisk styrka återstod, fanns fortfarande en ande som stod emot allt som nazisternas nyordning hade gjort eller kunde göra mot dem. I dessa män, som SS bara betraktade som vandrande lik, mognade det fram ett beslut att åtminstone en av dem måste överleva för att berätta för världen vad som hade hänt i Babij Jar.
Kvinnor som väntar på att skjutas i Babij Jar.

 

Bilden visar två av de barn som mördades i Babij Jar, tvååriga Mania Halef och treåriga Anna Glinberg. Ibland sköt man inte barnen utan slängde bara ner dem i gravarna. Vad tänkte barnen på när de mördades? Vilka tankar for genom deras huvuden? Vad är det för en djävul från helvetet som gör något sådant mot barn. Det enda jag kan säga är "Må den människan vara evigt förbannad!!!"

 

Det finns säkert många fler typer av bevis och indicier än vad jag kommit på i min uppräkning ovan. Vissa indicier kanske inte säger så mycket, tagna var för sig, men sammantaget blir tolkningen helt entydig och klar.

Genom att analysera ovanstående källor och fakta, kan historikerna skaffa sig en ganska säker helhetsbild av antalet offer för Förintelsen. Historieforskare sysslar rutinmässigt med analyser av detta slag och resultaten brukar vara mycket säkra. En väl genomförd analys ger dessutom en uppfattning av tillförlitligheten hos de siffror man kommit fram till. Exakta siffror ligger givetvis utanför möjlighetens ram med tanke på att nazisterna systematiskt förstörde sina arkiv och mördade alla som varit direkta vittnen till Förintelsen. Eller rättare sagt, det var nazisternas strävan. I själva verket lyckades de inte förstöra alla arkiv och inte heller mörda alla vittnen, vilket inte är så konstigt med tanke på hur oerhört många människor som var inblandade.

Jag skall nu ge en översikt av olika försök som gjorts för att fastställa antalet offer för Förintelsen.

 

Uppskattningar gjorda av enskilda personer med personlig erfarenhet av Förintelsen.

De första som försökte uppskatta antalet deporterade och mördade personer i koncentrationslägret Auschwitz (här inräknas både Auschwitz I och Auschwitz-Birkenau — se min huvudartikel om Förintelsen) var motståndsrörelsen i lägret. Baserat på olika källor sammanställde de rapporter och uppskattningar vilka smugglades ut till polska motståndsrörelsen utanför lägret. Dessa data publicerades i undergroundtidningar och förmedlades också till polska exilregeringen i London. En sådan rapport från den 24/2 1943 säger:

Oswiecim (det polska namnet för Auschwitz): Från Auschwitzlägret har följande fruktansvärda statistik kommit till huvudstaden (dvs Warszawa). Denna visar att från början av lägrets existens fram till 15/12 1942 har 640 000 människor dött (Auschwitz — Nazi Death Camp, Auschwitz-Birkenau State Museum in Oswiecim, 2007 sid 183 — i fortsättningen förkortas denna bok ANDC).

Ett drygt år senare, 7/4 1944, lyckades två judiska fångar, Alfred Wetzler och Walter Rosenberg, fly från lägret. De uppskattade antalet mördade judar under perioden april 1942 till april 1944 till 1 765 000 (ANDC sid 183).

Ur den samlade informationen i alla anteckningar och dokument från motståndsrörelsen kommer vi fram till siffran ca 2 miljoner offer, av vilka majoriteten var judar. Senare forskning har visat att dessa siffror är överdrivna, men det var svårt, även för fångarna i Auschwitz, att få en sann bild av Förintelsens omfattning. Dessa dokument visar i alla fall på storleksordningen av massmorden.

Dokument skrivna av medlemmar i Sonderkommandot talar om flera miljoner döda i Auschwitz. Flera Sonderkommandomedlemmar lyckades fly när lägret evakuerades. En av dessa, Alter Feinsilber, avgav 16/4 1945 följande vittnesmål:

I enlighet med mina egna observationer och diskussioner med andra fångar från Sonderkommandot kom jag fram till slutsatsen att under existensen av detta Sonderkommando, vilket var två år mer eller mindre [normalt likviderades ett Sonderkommando efter ca 4 månader, men i slutet av kriget gjorde man inte så — dessutom sparade man ofta specialutbildade tekniker, vilka var nödvändiga för den tekniska driften av krematorierna], så kremerades inte mindre än 2 miljoner människor i krematorier och bunkers i Birkenau. Detta antal inkluderar inte personer kremerade av tidigare Sonderkommando, vilket hade likviderats av SS…. Antalet oregistrerade individer som brändes översteg flera miljoner (ANDC sid 184).

Det fanns också fångar som arbetade i lägrets administration. Erwin Olszowka uppskattade antalet offer till runt 4,5 miljoner, eller åtminstone 4 miljoner, baserat på rapporter från lägrets sjukhus och krematorier (ANDC sid 184).

Wlodzimierz Bilan från SS politiska avdelning i Birkenau vittnade efter kriget, vid rättegången mot Rudolf Höss (den förste kommendanten i Auschwitz), att SS-männen uppskattade antalet offer till runt fem miljoner (ANDC sid 184).

SS-läkaren Dr Friedrich Entress, som hade varit lägerläkare 1942-43, uppgav i sitt vittnesmål, att enligt hans uppskattningar så hade 2-2,5 miljoner människor mördats i Auschwitz.

Rudolf Höss var under en period chef för Auschwitz men befordrades sedan till SS' Avdelning för Ekonomi och Administration (SS-Wirtschaftsverwaltungshauptamt). Han hade även då insyn i lägrets funktion. Under en period 1944 återvände han dessutom som chef för Auschwitz, för att personligen leda den största utrotningskampanjen i lägrets historia — massmordet av ca 400 000 ungerska judar. Efter kriget gömde sig Höss i Tyskland men arresterades 1946 av britterna. Innan han utlämnades till Polen (där han sedan hängdes) uppträdde han som vittne inför flera allierade kommissioner, inkluderande den Internationella Militärtribunalen i Nürnberg. Där avgav han följande vittnesmål den 15/4 1946:

Enligt mina beräkningar gasades minst 2 500 000 människor där [Auschwitz] och brändes sedan. Ytterligare 500 000 dog av svält och sjukdom…. Detta antal representerar 70-80 procent av alla fångarna i Auschwitz (ANDC sid 185).

Efter att han utlämnats till Polen ändrade han delvis sina uppgifter.

Vid tidigare förhör har jag uppgett att antalet judar som fördes till Auschwitz var 2,5 miljoner. Den siffran kom från Eichmann. Innan Berlin omringades angav han den siffran för min överordnade, Gruppenführer Glücks, innan han [Glücks] kallades till Reichsführer SS [dvs Himmler]. Endast Eichmann och hans ständige assistent, Günther, bokförde totala antalet människor som hade likviderats. Enligt order från Reichsführer SS skulle alla dokument, ur vilka man kunde få fram antalet människor som mördats, brännas efter varje större kampanj. Som chef för kontor DI förstörde jag personligen alla dokument som fanns på mitt kontor. Samma sak gjordes i andra kontor. Med utgångspunkt från Eichmanns kommentarer förstördes också alla dokument hos RSHA [Reichsicherheitshauptamt — Rikssäkerhetstjänstens Huvudkontor] och Reichsführer SS. Endast de dokument Eichmann behöll som referens innehöll möjligen någon indikation på antalet offer. Även om några brev eller telegram av rent slarv kan ha funnits kvar i vissa kontor, innehöll dessa inte någon information om totala antalet offer. Inte heller jag behöll några data som skulle kunna ha tillåtit mig att uppskatta totala antalet offer. Siffrorna från de större kampanjerna finns fortfarande kvar i mitt minne; Eichmann och hans adjutant citerade dessa siffror för mig ett antal gånger; Övre Silesien och Generalguvernementet [delar av Polen] — 250 000; Frankrike — 110 000; Grekland — 65 000; Ungern — 400 000; Slovakien — 90 000. Jag kan inte minnas siffrorna för de mindre kampanjerna, men de var under alla förhållanden obetydliga i förhållande till siffrorna ovan. Jag betraktar siffran 2,5 miljoner som för hög. Kapaciteten för utrotning hade sina gränser även i Auschwitz (ANDC sid 185-186).

De siffror som Höss anger ovan blir sammanlagt 1 130 000. I sin slutplädering 11/1 1947 deklarerade dock Höss än en gång, "Under min tid i Auschwitz dog miljoner människor, vars exakta antal jag inte kan ange".

Det är svårt att avfärda Höss' vittnesmål. Även om han är osäker på det totala antalet offer i Auschwitz så ligger hans uppskattning mellan 1,1 och 2,5 miljoner, dvs långt ifrån revisionisternas siffror. Han visste att han med all sannolikhet skulle avrättas och hade ingen anledning att ljuga. Och skulle han nu ljuga, skulle man förvänta sig att han helt skulle förneka Förintelsen eller försöka förminska dess omfattning eller avsvära sig sin delaktighet (bevisen var så överväldigande att Höss antagligen insåg det meningslösa i förneka massmorden). Att han skulle överdriva siffrorna verkar fullständigt otroligt. Det finns inget logiskt skäl att göra detta. Den lägsta siffra han angav ovan var ca 1,1 miljon döda — oavsett hur vi resonerar handlar det således, enligt Höss, om att minst en miljon människor dog enbart i Auschwitz. Och sedan har vi de andra dödslägren. Plus alla som svalt ihjäl eller dog av sjukdomar i arbetslägren och ghettona plus alla som sköts av bl a Einsatzgruppen etc. Jag återkommer till detta.

 

Uppskattningar gjorda av myndigheter och organisationer.

"Den sovjetiska statens kommission för Undersökning av den Tysk-Fascistiska Statens brott" anlände till Auschwitz en vecka efter lägrets befrielse. I lägret fanns fortfarande flera tusen fångar — ögonvittnen till vad som skett — och ruinerna av gaskammare och krematorier. Där fanns också dokument utspridda. Utifrån vittnesmål och kvarlämnade dokument och en inspektion av ruinerna av massutrotningsmaskineriet, drog kommissionen slutsatsen att lägrets kapacitet hade möjliggjort mord på och kremering av 5 121 000 personer. Utifrån antagandet att utrotningsmaskineriet inte arbetat maximalt hela tiden kom man fram till att "de tyska slaktarna hade förintat inte mindre än fyra miljoner medborgare i USSR, Polen, Frankrike, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Rumänien, Ungern, Bulgarien, Holland, Belgien och andra länder" (ANDC sid 186).

Den polska "Kommissionen för Undersökning av Tyska Brott" (Komisja Badania Zbrodni Niemieckich), vilken senare undersökte Auschwitz, kom fram till liknande siffror. Utifrån denna kommissions slutsatser anklagades Höss för att ha tagit livet av 300 000 människor som hölls som fångar i lägret och som förts in i lägrets rullor; omkring 4 000 000 människor, huvudsakligen judar, som transporterades till lägret från europeiska länder för omedelbar avlivning och därför inte fördes in i lägrets rullor; och omkring 12 000 sovjetiska krigsfångar som förvarades i lägret. Det sistnämnda bröt mot internationell lag gällande behandling av krigsfångar (ANDC sid 187).

Det finns flera historiker som efter kriget försökt sig på att uppskatta dödssiffrorna i Auschwitz. De kommer alla fram till siffror mellan ca 900 000 och 2,7 miljoner. George Wellers (se referens nedan) adderade antalet människor deporterade från individuella länder och kommer fram till att totalt 1 613 455 personer deporterades till Auschwitz (1 433 405 judar; 146 605 huvudsakligen polacker; 21 665 romer och 11 780 ryssar) av vilka 1 471 595 dog i lägret.

 

Moderna uppskattningar av antalet offer. (ANDC sid 190-195).

Deporterade och offer i Auschwitz kan indelas i två grupper; registrerade fångar tilldelade successiva lägernummer ur flera serier, samt individer som aldrig formellt var fångar, och som mördades i gaskamrarna eller sköts utan att ha registrerats och fått ett lägernummer.

Även om merparten av lägerdokumenten förstördes, kan antalet registrerade fångar uppskattas tack vare att vi känner till de sista eller nästan sista numren som delades ut i varje serie (de fångar som överlevde kriget hade av naturliga skäl de högre numren i de olika serierna). Den sammanlagda siffran är över 400 000 (någonstans runt 400 207). Den inkluderar ca 205 000 judar; 130 000 - 140 000 polacker; 21 000 romer, 12 000 ryska krigsfångar och 25 000 fångar av andra nationaliteter (vitryssar, ukrainare, fransmän, norrmän etc).

Den andra gruppen (dvs de som inte registrerades), som är avsevärt större, består nästan helt och hållet av judar. En liten del av de judar som fördes till lägret registrerades (de ca 200 000 som nämns i föregående stycke), medan resten fördes direkt till gaskamrarna för exterminering (ANDC sid 190). Eftersom judarna utgjorde den absoluta majoriteten av de oregistrerade fångarna är det av yttersta vikt att kunna avgöra antalet i denna grupp.

Vi vet med ganska stor säkerhet att ca 80 procent av de nyanlända fångarna selekterades för omedelbar gasning och 20 procent för slavarbete (dvs registrerades). Detta, tillsammans med att vi vet ungefärliga antalet registrerade fångar, kan användas för en grov uppskattning av antalet offer. Om 20 procent av det totala antalet fångar var 400 000 (enligt ovan), vet vi att totala antalet fångar deporterade till Auschwitz bör ha varit ca 2 000 000 (400000/0,20). Om nu 80 procent av dessa gasades omedelbart, leder detta till att ca 1 600 000 personer (varav absoluta merparten var judar) mördades direkt vid ankomsten. Dessutom dog också merparten av de 400 000 registrerade fångarna (medellivslängden för de fångar som selekterades för arbete var ca 4 månader). Låt oss anta att hälften av dessa 400 000 fångar dog i lägret (antagligen en underskattning), dvs 200 000. Den grova uppskattning vi nu gjort ger således en total dödssiffra i lägret på ca 1 800 000, dvs samma storleksordning som övriga uppskattningar. Denna siffra ligger med all sannolikhet en bra bit under det verkliga värdet, eftersom det förekom mängder av hemliga avrättningar i lägret. Sonderkommandomedlemmar har t ex berättat att det under en period, 2-3 gånger i veckan, nattetid, kom lastbilstransporter till lägret. Dessa körde direkt till krematorierna. Varje transport brukade innehålla ca 250 människor. Dessa fördes omedelbart in i krematorierna och sköts med nackskott och kremerades sedan. De som sköts vid dessa tillfällen var ofta polacker som misstänktes för att samarbeta med motståndsrörelsen eller som tagits som gisslan av tyskarna. Det kunde också handla om polacker vilka bodde i områden som skulle germaniseras (befolkas av tyskar). Även barn kom i dessa transporter. Man räknar med att minst 10 000 människor mördades på detta sätt i Auschwitz.

I princip kunde man ha fått fram exakta siffror på antalet offer ur de rapporter som lägeradministrationen regelbundet sände till högre chefer inom SS (tysk administration är synnerligen noggrann). Dessvärre finns bara ett fåtal sådana rapporter bevarade (se punkt 7 och 22 i min huvudartikel om Förintelsen för exempel). Det finns dock en ytterligare möjlighet och det är att undersöka bevarade dokument som rör järnvägstransporterna från olika länder till Auschwitz (vilket redan berörts i punkt 1 i början av denna artikel). Korrespondens relaterad till förberedelser och avsändandet av dessa transporter, namnlistor över de deporterade och annan statistik är således av avgörande betydelse. Sådana dokument finns bevarade i sin helhet när det gäller transporterna från Tyskland, Österrike, Frankrike, Belgien, Holland, Norge, Böhmen, Mähren, Slovakien (delar av Tjeckoslovakien) och Italien. Vi har också tillgång till exakta antalet deporterade från Ungern tack vare bevarade telegram till tyska utrikesministeriet från tyska sändebudet i Ungern, Edmund Veesenmayer. Allt eftersom ovanstående material har blivit tillgängligt för forskarna är det nu möjligt att fastställa antalet deporterade judar (här handlar det nästan uteslutande om judar) från de ovan uppräknade länderna. Tyvärr saknas sådant material för Polen. Förmodligen sammanställdes aldrig några sådana listor för de polska judarna. Gerhard Reitlinger uppskattar i The Final Solution (London 1971) att ca 200 000 polska och baltiska judar mördades i Auschwitz. George Wellers å sin sida kommer i Essai de détermination du nombre de morts au camp d'Auschwitz (Le Monte Juif, Paris 1983, nr 112) fram till siffran 600 000 (det är viktigt att komma ihåg att de flesta polska judar mördades i andra läger — judarna från Warszawa skickades t ex till Treblinka, där ca 900 000 judar dog). Denna siffra (dvs 600 000 för Auschwitz) kommer Wellers fram till genom att multiplicera 119 (tåg)transporter med i genomsnitt 5 000 personer per transport. Detta blir totalt 595 000. Detta är förmodligen en överdriven siffra. En analys av alla kända transporter ger nämligen ett genomsnitt av ca 2 000 per transport. En mer realistisk siffra, som antagligen ligger i underkant, blir därför ca 238 000 judar. Sedan tillkommer ett mindre antal polska judar som skickades till Auschwitz från andra länder (dit de lyckats fly efter att tyskarna gick in i Polen) och från andra koncentrationsläger. Baserat på dessa och andra uppskattningar blir slutsatsen att ca 300 000 polska judar deporterades till Auschwitz.

Sammanlagt får man följande minimisiffror (vilka man således kommit fram till i enlighet med resonemangen ovan): 1 100 000 judar fördes till Auschwitz (438 000 från Ungern, 300 000 från Polen, 69 000 från Frankrike, 60 000 från Holland, 55 000 från Grekland, 46 000 från Böhmen och Mähren, 23 000 från Tyskland och Österrike, 27 000 från Slovakien, 25 000 från Belgien, 10 000 från Jugoslavien, 7 500 från Italien, 690 från Norge och 34 000 från andra koncentrationsläger och okända områden). Av dessa 1,1 miljon deporterade judar, registrerades 200 000 som fångar och resten, dvs ca 900 000, mördades, de allra flesta omedelbart vid ankomsten.

När det gäller totala antalet mördade polska judar så ger de mest tillförlitliga uppskattningarna siffran 2,7 miljoner, fördelat enligt följande:

1. 500 000 polska judar dog i ghettona på grund av svält och epidemier.
2. 200 000 polska judar mördades genom skjutning, hängning etc (lägren ej inräknade)
3. 2 000 000 polska judar mördades i de olika lägren, de flesta genom gasning medan en betydligt mindre del dog på grund av svält, misshandel, mord och sjukdom (tyfus var den vanligaste). De som dog av svält etc var de ca 20 procent av anländande judar som selekterades för slavarbete. Endast en mindre del av de polska judarna sändes till Auschwitz Merparten dog i dödslägren Treblinka, Sobibor, Belzec och Chelmno.

Det är också viktigt att fastställa hur många fångar, oavsett kategori (dvs inte bara judar) som dog i Auschwitz. För att uppskatta antalet döda tar vi totala antalet fångar som anlände till lägret minus det antal som lämnade lägret (levande). Vi vet att ca 1 300 000 människor transporterades till Auschwitz. Av dessa överlevde ca 223 000 (under perioden 1940-45 överfördes 188 000 registrerade och 25 000 oregistrerade fångar till andra läger, omkring 1 500 släpptes fria, ca 500 lyckades rymma och ca 8 000 levde när lägret befriades i januari 1945). Antalet människor som dog i Auschwitz blir således 1 300 000 minus 223 000 lika med ca 1,1 miljoner. Denna siffra anses allmänt vara minsta uppskattning. Det verkliga antalet kan vara betydligt högre.

Ovan har vi enbart betraktat de polska judarna samt totala antalet offer i Auschwitz. Judar mördades emellertid inte bara i Polen utan överallt där nazismen härskade. Vill vi beräkna hur många judar som totalt mördades i hela den tyskockuperade delen av Europa måste vi ta hänsyn till de som sköts av Einsatzgruppen innan den systematiska gasningen hade börjat. Dessa grupper sköt totalt 1,5 miljoner människor (judar, ryssar etc). Judar mördades också på andra sätt överallt i Europa (misshandel, tortyr, arkebusering, hängning etc). Man uppskattar det totala antalet mördade judar till någonstans runt 5,7 miljoner, dvs 78 procent av de 7,3 miljoner judar som före kriget levde i de europeiska områden som sedan ockuperades av Nazityskland.

När man talar om Förintelsen avser man ofta totala antalet personer mördade av nazisterna. Judar var den absolut största gruppen, men där fanns också romer, homosexuella, Jehovas Vittnen, motståndsmän, ryska krigsfångar, gisslan etc, etc. Vissa historiker räknar endast in de judiska offren i Förintelsen. De menar att när det gällde judarna så handlade det om ett organiserat folkmord, dvs en förintelse, medan när det gällde många av de andra grupperna så var mördandet inte lika organiserat och systematiskt. Vissa grupper av romer lät man t ex vara i fred.

Räknar man in alla offer för nazisternas illdåd (i hela det tyskockuperade området, inkluderande alla folkgrupper), inklusive offer i Sovjetunionen (tyskarna mördade människor urskillningslöst när de drog fram på östfronten), kommer man fram till den svindlande siffran 17 miljoner människor (här är inte offer för tyska bombangrepp mot städer inräknade, inte heller offer för "collateral damage", dvs civila som råkat hamna mellan stridande parter, utan endast människor som medvetet och avsiktligt likviderades av tyskarna). Totala antalet civila offer varierar mellan olika källor, eftersom det inte finns någon klar moralisk gräns mellan när människor dör av svält eller när det dör av aktivt våld. Svält kan ju vara en metod att systematiskt mörda människor, vilket det definitivt var i lägren. Men oavsett det exakta antalet offer för nazisternas utrotningskrig mot mänskligheten, så utgör Förintelsen världshistoriens största massmord. De tyska och österrikiska folken kommer att i generationer framåt få bära skammen över vad de gjorde under Andra Världskriget. Hur två högtstående kulturfolk kunde sänka sig ned till sådana avgrunder av barbari framstår som ett mysterium. Ett mysterium som dessvärre utgör ett faktum!

 


 

Nya rön!

Den 5/3 2013 kunde man läsa en artikel i Aftonbladet med rubrik "Förintelsen kan ha varit värre än anat". Underrubriken löd "Omfattande studie kastar nytt ljus på naziterrorn".

Jag citerar från artikeln:

Amerikanska forskare har gått igenom alla läger, anstalter och institutioner som Hitlers regim använde för att döda och spärra in judar och oliktänkande. Nu menar de att så många som 20 miljoner kan ha dött under Förintelsen [fetstil plus stort F i Förintelsen tillagt av mig].
— Fynden är chockerande, säger Geoffrey Megargee, som står bakom studien. Nätverket av koncentrationsläger och ghetton under andra världskriget kan ha varit mycket större än vad man tidigare trott, skriver The Independent. Forskare vid United States Holocaust Memorial Museum (HMM), i Washington, har katalogiserat alla koncentrations- och arbetsläger, ghetton och anstalter som drevs av det nazistiska styret i Tyskland.
Totalt har man hittat 42 500 olika institutioner, mer än dubbelt så många än vad man tidigare trott.
— Fyndet är chockerande, vi har räknat både kända och tidigare okända läger och institutioner, säger Geoffrey Megargee, studiens chef.
Den nya genomgången tyder också på att långt fler kan ha dött i den nazistiska regimens läger.
Så många som 15 till 20 miljoner tros ha blivit hållna, mördats eller dött i dem. Tidigare har man vid HMM uppskattat att 5-6 miljoner judar och 6 miljoner andra dödades under Förintelsen, av nazisterna.
— Siffrorna är så mycket högre än vad vi trodde först. Vi vet redan hur fruktansvärt livet var i lägrena och ghettona, men det här är otroligt, säger Hartmut Berghoff, chef vid det Tyska historieinstitutet i USA, till The Telegraph.

De som förnekar Förintelsen, eller som försöker förminska dess omfattning, har räknat med att allt eftersom forskningen går framåt, så kommer det att visa sig att antalet offer varit starkt överdrivet eller att till och med Förintelsen visar sig vara en bluff. I själva verket har utvecklingen gått åt det motsatta hållet. Senare forskning, som bygger på fynd av ytterligare dokument och arkeologiska undersökningar i lägren, visar i själva verket att antalet offer snarare har underskattats än tvärtom.

 

Tillbaka till huvudsidan om Förintelsen
Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.

© Krister Renard