"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2014 10 23 20:26

Vetenskaplig vardag och vetenskapliga revolutioner

Die Idee sitzt, gleichsam als Brille auf unsere Nase,
und was wir ansehen, sehen wir durch sie.
Wir kommen gar nicht auf den
Gedanken sie abzunehmen.

[Idéerna sitter, precis som glasögon på vår näsa,
och det vi ser, ser vi genom dem.
Vi kommer inte alls på
tanken att ta av dem.]

Ludwig Wittgenstein

Upplysningens syn på vetenskapens och logikens möjligheter ter sig idag en aning naiv. Den moderna fysiken har uppenbarat en värld full av skönhet men också av oerhörd komplexitet. Då man studerar materiens innersta struktur, kan man många gånger fråga sig vad det egentligen är man studerar. Kanske ger oss våra försöksresultat mer information om våra experiment än om naturen som sådan. I den moderna kvantmekaniken, dvs teorin för atomära partiklar, visar sig t ex det undersökta objektet och den använda experimentuppställningen utgöra en odelbar helhet. Vid ett visst experiment uppför sig kanske en elektron som en partikel, medan den vid ett annat experiment i stället uppvisar vågegenskaper. Beroende på vilka frågor vi ställer till naturen, får vi således olika svar.

1931 publicerade den österrikiske matematikern Kurt Gödel[1] ett arbete inom matematisk logik, vilket väckte oerhört stor uppmärksamhet bland världens matematiker, och som kommit att få stort inflytande på många olika vetenskapliga och filosofiska områden. Det är ingen överdrift att påstå att Gödels slutsatser chockerade hela det matematisk-naturvetenskapliga etablissemanget. Hans upptäckt brukar kallas Gödels oavgörbarhetssats (behandlas närmare i slutet av avsnittet "Matematikens osannolika användbarhet"). Denna kan sammanfattas i följande två påståenden:

1. Inom varje matematisk teori (formellt system), som är minst lika komplicerad som talteorin, så finns ett oändligt antal välformulerade påståenden, där vi inte med hjälp av teorin själv kan avgöra om dessa påståenden är sanna eller falska. Det kan således, inom sådana system, existera sanna påståenden som inte går att bevisa logiskt.
2. Det är omöjligt att med absolut säkerhet bevisa att logiken och därmed matematiken är motsägelsefri. Vi kan således aldrig med absolut visshet bevisa att matematiken är sann.

Man kan säga att Gödels sats en gång för alla vederlade upplysningsfilosofins övertro på logikens och förnuftets obegränsade möjligheter. Fysiker och vetenskapsteoretiker är i allmänhet väl medvetna om Gödels sats, medan biologer och beteendevetare ofta verkar helt omedvetna om dess existens. Detta avspeglar sig i att fysiker oftast uppvisar stor ödmjukhet och försiktighet då de drar slutsatser, medan biologer utan vidare kan komma med det absurda påståendet att t ex evolutionen (utvecklingen) utgör ett obestridligt faktum.

Utifrån den växande insikten om problemets svårighetsgrad har olika försök gjorts att precisera vad vetenskap är. Den s k positivismen, som hade sina direkta rötter i upplysningens tänkande och som växte fram under 1800-talet, var ett av de första försöken till en mer exakt vetenskapsdefinition. Grunden för positivismen var det s k verifierbarhetskriteriet, vilket lyder:

För att en teori skall få kallas vetenskaplig, måste det vara möjligt att genom objektiva experiment verifiera (bekräfta) densamma.

Enligt positivismen har endast det objektivt och vetenskapligt verifierbara någon verklig existens. Allt annat är sekundära fenomen — pseudofenomen. I detta ljus reduceras människans medvetande, hennes sökande efter mening och hennes förmåga till självuppoffrande kärlek till icke-fenomen. Allt som gör människan till människa förnekas i detta perspektiv eller reduceras till atomära processer.

Positivismens stora svaghet är att verifierbarhetskriteriet självt inte går att verifiera objektivt. Detta kriterium är således, enligt positivismens egen definition, ett meningslöst påstående, som det inte finns någon anledning att ta på allvar.

För att försöka kringgå denna svaghet införde vetenskapsfilosofen Sir Karl Popper (1902-1994) — en av de verkligt stora tänkarna i modern tid — det så kallade falsifikationskriteriet.

För att en teori skall få kallas vetenskaplig, måste det vara möjligt att genom experiment "falsifiera" den, dvs det måste åtminstone i princip existera någon tänkbar observation, med vars hjälp teorin kan visas vara falsk (under förutsättning att den är falsk).

Vi kräver alltså att det finns åtminstone en observation eller ett experiment, för vilket ett visst utfall visar att teorin är falsk. Man kan säga att en teori, för att kvalificera sig till att vara vetenskaplig, måste innehålla fröet till sin egen undergång. Avgörande experiment och observationer, som har potential att motbevisa teorin, måste vara möjliga. Pseudovetenskap, dvs falsk vetenskap, kännetecknas så gott som alltid av att dess företrädare är ytterst tvärsäkra i alla sina uttalanden (något som ofta gäller för UFO-entusiaster, amatörfysiker, nynazister och de evolutionister som använder evolutionsteorin för att "bevisa" att Gud inte finns).

Självklart förkastar man inte en teori så snart man observerar något som tycks tala mot den. Det kan ju vara så att även falsifieringen visar sig vara falsk. Falsifieringar måste således granskas lika rigoröst som teorierna själva.

Vissa atomära partiklar, t ex protonen och neutronen, anses idag vara uppbyggda av s k kvarkar. Protonen består enligt denna modell av tre stycken kvarkar. De atomära partiklarna karakteriseras bl a genom sin elektriska laddning och sitt särtal. Protonen har t ex laddningen +1 och särtalet 0. Enligt kvarkmodellen kan inga partiklar existera med laddning -2 och särtal 0. Under lång tid letade fysikerna efter sådana s k "exotiska" partiklar, men ingen har någonsin hittats. Upptäckten av en enda sådan partikel skulle naturligtvis varit förödande för kvarkmodellen. Denna teori är därför en i Poppers mening falsifierbar teori.
Ett exempel på en icke-vetenskaplig teori är, enligt Popper, psykoanalysen. Han tar som exempel en psykoanalytisk teori som framlagts av en lärjunge till Freud vid namn Alfred Adler. Då Popper vid ett samtal 1919 med denne redogör för ett fall som inte alls verkade passa in i den Adlerska teorin, blir Adler inte alls ställd. Han hävdar i stället att fallet inte på något sätt motsäger den egna teorin och tillägger: "Det är bara att omtolka vissa fakta på ett lämpligt sätt". Adler anser sig ha rätt till detta, eftersom han har erfarenhet av tusentals fall! "Jaha", genmäler då Popper ironiskt, "då är det här det 1001:a fallet då!" Popper menar tydligen att om man går tillbaka ett fall i taget, och hela tiden resonerar som Adler gör, så kommer man till slut till Adlers första fall, som alltså inte bygger på någonting alls.

Observerar man inom Adlers teori någonting som tycks tala emot densamma, omtolkar man bara observationen på lämpligt sätt. Varje observation kan av teorins anhängare t ex tolkas som ännu ett bevis för hur bortträngda hämningar styr mänskligt beteende. Invändningar mot teorin utgör därför bara ytterligare bevis på riktigheten i den. Adlers teori är därmed hundraprocentigt immun mot kritik. Eftersom ingen observation av verkligheten kan falsifiera teorin, är den, enligt Poppers definition, ovetenskaplig.[2]

Eftersom falsifikationskriteriet självt inte kan falsifieras, är även detta ovetenskapligt och lider i stort sett av samma svaghet som verifikationskriteriet. Men i brist på någon fullständigt objektiv definition av vad vi menar med vetenskap, kan vi ändå betrakta Poppers definition som ett användbart, om än ofullkomligt verktyg för att skilja mellan vetenskap och andra områden av mänskliga aktiviteter.[3]

Kontentan av Poppers vetenskapsmodell är att vi aldrig med visshet kan veta om en teori är sann. Hur många observationer som än bekräftat en teori kan när som helst en ny observation visa att denna måste modifieras eller kanske rent av överges. Det enda vi med visshet kan bevisa är, enligt falsifikationskriteriet, att en felaktig teori är falsk.

En vetenskapssyn som fått stort inflytande i våra dagar är Kuhns s k paradigmteori. Den amerikanske vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn kom under 1960-talet med en alternativ modell för det vetenskapliga tänkandet. Enligt honom så förekommer inom vetenskapen långa perioder av "normalvetenskap", där allt går sin gilla gång. Teorier förbättras och nya upptäckter inlemmas i den övergripande världsbilden. Grunden för Kuhns teori är paradigmet. Ett paradigm är inte en hypotes[4] eller en teori utan ett sätt att betrakta världen på, en slags övergripande världsbild, som bestämmer vilka frågor som får ställas och vilka fakta som behöver insamlas. För att förklara observationer som direkt verkar tala mot paradigmet införs hjälphypoteser, eller också förnekas eller bortförklaras dessa observationer. Så småningom blir emellertid situationen ohållbar. Bortförklaringarna blir mer och mer onaturliga och till slut så får vi en vetenskaplig revolution, eller med Kuhns terminologi, ett paradigmskifte. Ett sätt att tänka och ett perspektiv på världen ersätts då med ett annat sätt att tänka och betrakta världen på.

Egentligen är det, enligt Kuhn, omöjligt att falsifiera ett paradigm. Det går alltid att införa hjälphypoteser och tolkningar så att paradigmet kan behållas, oavsett vilka observationer som görs. Problemet är att på detta sätt så blir teorierna alltmer krystade, klumpiga och komplicerade. Det som till slut åstadkommer den vetenskapliga revolutionen är att man upptäcker att samma sak kan förklaras oerhört mycket enklare om man väljer ett helt nytt och annorlunda perspektiv.

Popper accepterade att man införde hjälphypoteser i en teori, för att kunna föklara nya och oväntade observationer. Han ställde emellertid kravet att hjälphypoteserna inte fick minska teorins falsifierbarhet. Hjälphypoteserna måste såldes själva införa nya falsifieringsmöjligheter av teorin. Om så inte är fallet, deltar inte teorin i det vetenskapliga spelet, enligt Popper. Hjälphypoteserna får med andra ord under inga som helst omständigheter göra en teori till en gummibandsteori, som är helt immun mot falsifiering och som kan svälja vilka observationer som helst. Risken att hjälphypoteser minskar falsifieringsmöjligheterna är förmodligen extra stor när det gäller ursprungsteorier, dvs teorier som handlar om universums, livets och arternas uppkomst, eftersom man där endast i mycket liten omfattning har tillgång till upprepbara observationer och experiment. Det normala är att man endast kan observera spåren av det som en gång varit. I den mån man kan göra experiment, ligger det i sakens natur, att sådana experiment inte bevisar att de processer man studerar verkligen förekommit i naturen. De visar bara på möjligheten att de kunnat förekomma. Beaktar man sedan hur oerhört mycket intelligens och tekniskt kunnande som ofta ligger bakom försök av den typen, och de speciella intitialvillkor som är nödvändiga för att få igång vissa processer, så kan man på goda grunder ifrågasätta om slumpen verkligen varit kapabel att arrangera något dylikt. Av detta skäl ifrågasätter jag om t ex evolutionsteorin verkligen deltar i det vetenskapliga spelet (vilket också Popper gjorde vid ett tillfälle, fast senare backade på grund av den aggressiva kritik han mötte). Det är svårt att tänka sig någon vetenskaplig observation som på allvar skulle få evolutionsparadigmet i gungning.

Låt oss illustrera Kuhns idéer med ett enkelt och välkänt exempel som delvis redan diskuterats, nämligen teorierna för vårt solsystem. Ända fram till 1600-talets början var den allmänt förhärskande modellen av universum, den s k geocentriska världsbilden (geos = jorden). Enligt denna utgjorde jorden universums medelpunkt, kring vilken alla himlakroppar — sol, måne, planeter och stjärnor — roterade i cirkelbanor. Denna världsbild hade sitt ursprung i den grekiska filosofin, men hade under medeltiden kommit att bli en del av den katolska kyrkans lära.[5] Den geocentriska världsbilden utgjorde helt enkelt dåtidens astronomiska paradigm. Grunden för detta paradigm var inte observationer utan spekulationer. För grekerna, som var skickliga matematiker, så var cirkeln den perfekta kurvan. Eftersom allt ute i himlarymderna ansågs vara perfekt, så måste helt enkelt himlakropparna röra sig i cirklar. Att just jorden var universums centrum motiverades utifrån liknande filosofiska resonemang.

Med hjälp av epicykler kunde man förklara varför vissa planeter ibland syntes röra sig åt "fel" håll på himlen.

Problemet var att när man så småningom började mäta himlakropparnas rörelser på stjärnhimlen, så visade det sig att dessa rörelser inte gick att förklara utifrån enkla cirkelbanor, längs vilka planeter och stjärnor tänktes röra sig med konstant fart. Exempelvis så observerade man att planeterna ibland rörde sig "bakåt" på himlen, dvs i motsatt riktning mot sina normala rörelseriktningar. Detta brukar kallas att planeterna rör sig i retrograd led. Eftersom man ville hålla fast vid att alla rörelser på himlavalvet måste vara cirklar, det var ju den perfekta kurvan, antog man nu att respektive planet rörde sig i en liten cirkelbana, vilken i sin tur rörde sig i en störra cirkel runt jorden. Dessa sekundära, mindre cirklar fick namnet epicykler.

När mätinstrument och mätmetoder förfinades tvingades man lägga till fler och fler epicykler för att kunna bibehålla den geocentriska världsbilden.

Denna kombination av två cirkelrörelser kunde nu förklara planeternas retrograda rörelse. Problemet var, att när man fick tillgång till noggrannare mätinstrument, så kunde inte heller denna teori förklara observationerna. Man tvingades därför att införa fler och fler epicykler. Planeterna tänktes röra sig längs epicykler som i sin tur rörde sig längs andra epicykler etc.[6]

Så småningom fann den polske astronomen Nikolaus Kopernikus vid mitten av 1500-talet att man kunde ersätta de flesta av epicyklerna, om man i stället för jorden antog att solen var universums centrum. Han fick dock inget större gehör för sina åsikter. Orsaken till att Kopernikus inte lyckades bli av med alla epicykler var att han, fortfarande fången i det grekiska tänkandet, envisades med att planetbanorna måste vara cirklar.

Det geocentriska paradigmet stod således fortfarande stadigt på sina fötter i början av 1600-talet. Den italienske fysikern Galileo Galilei hade vid denna tid lyckats bygga en kikare med vars hjälp han upptäckte Jupiters fyra ljusstarkaste månar. Han kunde med blotta ögat ser hur dessa kretsade kring Jupiter och inte kring Jorden. Detta ansåg han vara ett starkt argument mot tesen att alla himlakroppar kretsar kring jorden. När han lät dåtidens astronomer titta i sin kikare, valde de inte helt oväntat att förneka vad de såg, så starkt var de fångna i sitt paradigm. När Horky, en elev till den berömde astronomen Kepler, 1610 fick tillfälle att titta i Galileis teleskop, skrev han efteråt:

Jag sov varken dag eller natt den 24 och 25 april, utan testade Galileis teleskop på tusen olika sätt, både på saker här nere och de ovanför oss. Här nere fungerade det underbart, men på himlavalvet bedrar det en; vissa fixstjärnor ses t ex som dubbla. Jag har som vittnen högt uppsatta män och ärade doktorer... och alla har medgivit, att instrumentet är bedrägligt... detta tystade Galilei, och den 26:e tidigt på morgonen gick han bedrövad, utan att ens tacka Magini för den utmärkta måltiden.[7]

Det är kanske överflödigt att påpeka att de stjärnor som syntes dubbla i kikaren var s k dubbelstjärnor. Dessa kan inte särskiljas med blotta ögat, men med hjälp av en vanlig fältkikare upplöses de lätt till två stjärnor.

Exemplet ger oss en nyttig påminnelse om att vetenskapens så kallade objektivitet är en sanning med modifikationer, och att den i hög grad kan påverkas av vetenskapsmännens egen livsåskådning!

Den florentinske astronomen Francesco Silezzi, som var samtida med Galilei, var övertygad att det endast kunde finnas sju planeter, eftersom det fanns sju veckodagar och sju hålor i huvudet (två öron, två näsborrar, två ögon och en mun) och sju var ett heligt tal. De sju planeterna var; Merkurius, Venus, Solen, Månen, Mars, Jupiter och Saturnus — Jorden var ingen planet utan universums centrum. Det var således ingen idé att titta i Galileis teleskop. Alla planeter var ju redan upptäckta. Han kommenterade det hela så här, "Dessutom är satelliterna (Jupiters månar) osynliga för blotta ögat och har därför inget inflytande på jorden och därför är de meningslösa och finns inte". Resonemanget påminner en aning om hur många ateister resonerar, när de "visar" att Gud inte finns.

Till skillnad från Kopernikus, som publicerade sina idéer på latin och dessutom bara något år före sin död, så gav den stridbare Galilei ut en bok på italienska där han föreslog att solen var centrum i solsystemet. Detta brukar kallas den heliocentriska världsbilden (helios = sol) Läsaren känner säkert till hur katolska kyrkan kände sig hotad, vilket ledde till den berömda rättegången mot Galilei, där han fick välja mellan kättarbålet eller att avsvärja sig sina idéer. Viss om att sanningen ändå skulle segra till slut, valde han att ta tillbaka sina teorier. Trots detta fick han husarrest resten av sitt liv!

Ofta tas denna process som ett exempel på hur vetenskapsfientlig kristendomen är. Det är då viktigt att komma ihåg, att de av kyrkans doktriner som hotades av Galileis teorier inte kom från Bibeln, utan från de gamla grekerna. Processen mellan Galilei och katolska kyrkan var således inte en konfrontation mellan modern vetenskap och biblisk kristendom, utan en konflikt mellan modern vetenskap och grekisk filosofi. Den senare försvarad med näbbar och klor av dåtidens maktlystna, katolska kyrka.

Några årtionden senare gjorde Kepler sin banbrytande upptäckt, att planetbanorna i själva verket var ellipser (ovaler) och inte cirklar. Genom att anta att planeterna rör sig i ellipser med solen i ellipsens ena s k brännpunkt, slapp man alla de klumpiga epicyklerna, och fick en förklaring som står sig än idag. Kepler upptäckte också att planeternas exakta rörelser kunde förklaras och förutsägas med hjälp av tre, förhållandevis enkla lagar, vilka kort och gott brukar kallas Keplers lagar.

Orsaken till att jag ägnar så pass mycket utrymme åt detta exempel, är att det säger så mycket. Kuhn använde själv exemplet med solsystemet då han publicerade sin teori. Man ser här väldigt klart hur forskarna in i det längsta håller fast vid det gamla paradigmet. Trots att den geocentriska modellen blev mer och mer komplicerad allt eftersom noggrannare mätinstrument tvingade astronomerna att inför fler epicykler, var man ovillig att ändra sitt grundläggande perspektiv. Till slut blev detta dock ohållbart, och en vetenskaplig revolution inträffade.

Självklart är det inte enbart fel att hålla fast vid de etablerade teorierna. Skulle man överge det förhärskande paradigmet inom en vetenskaplig disciplin så fort man gör en observation som inte kan förklaras inom paradigmet, fick ju forskarna aldrig någon arbetsro. Vetenskapen skulle då antagligen bli helt lamslagen och kaotisk, ungefär som den svenska skolan med alla dess läroplansförändringar. Det är emellertid viktigt att man inser hur vetenskapen fungerar, så att man inte låter det paradigm som för tillfället gäller, upphöjas till någon absolut sanning.

Vid ett tillfälle fick jag ett mail som kritiserade vissa synpunkter jag hade om människans utveckling. Vederbörande skrev bl a "Vetenskap handlar om den objektiva motivlösa betraktelsen av omvärlden". Han ville uppenbarligen därmed göra gällande att vetenskapliga teorier är så fullständigt objektiva att de inte går att diskutera, dvs underförstått utgör absoluta sanningar. Detta påstående är inget annat än ett önsketänkande. Snarare handlar det om ett försök till "objektiva motivlösa betraktelser av omvärlden". Och det är ju vackert så. Ibland lyckas man upprätthålla objektiviteten i hög grad, medan det andra gånger kan utmynna i en maktkamp om vem som har rätt. Även forskare är människor med allt vad det innebär av dåligt humör, prestige, egoism, penningbegär etc. Nu har ju, som tur är för vetenskapen, forskare, precis som alla människor, också goda sidor. Men vetenskapens historia har varit kantad av bittra fejder mellan framstående forskare som besinningslöst har hatat varandra. Tanken att vetenskapsmännen betraktar verkligheten motivlöst och fullständigt objektivt, är vacker, men dessvärre inte sann. Inom vissa områden, där det handlar om mycket pengar och stor prestige, kan till och med nobelpristagare sänka sig ned till samma nivå som två grälande femåringar i sandlådan. Det är inte för inte som man talar om den "akademiska ankdammen". Max Planck (1858-1947, nobelpriset i fysik 1918), som var den förste att föreslå att elektromagnetisk strålning var kvantifierad, och som därmed påbörjade den tankekedja som kom att utmynna i den moderna kvantmekaniken, sade en gång så här:

En ny vetenskaplig sanning triumferar inte genom att övertyga sina motståndare och få dem att se ljuset, utan snarare genom att motståndarna så småningom dör, och en ny generation växer upp som har blivit familjär med de nya idéerna. (Max Planck, Scientific Autobiography and Other Papers, trans. F. Gaynor, New York: Philosophical Library, 1949, sid 33-34).

Planck talade utifrån ett långt liv av erfarenhet. Naturvetenskap är utan tvekan den minst subjektiva formen av kunskap som är tillgänglig för oss människor. Men det finns all anledning att vara skeptisk och försiktig. Och speciellt när det gäller så svårstuderade och kontroversiella områden som alltings ursprung, där vetenskapens normala metoder inte är tillgängliga fullt ut. Med normala metoder menar jag då bl a möjligheten till upprepbara experiment, där teorin kan förutsäga utfallet av experimenten. En verkligt kraftfull teori skall helst också kunna förutsäga nya och helt oväntade fenomen. Evolutionsteorin uppfyller knappast något av dessa krav. Där är den förutsägande förmågan liten och det handlar till stor del om att anpassa teorin till observerade fakta (har människan en gudslängtan, ja då försöker man förstå varför evolutionen har lett fram till en sådan — har människan ingen gudslängtan, ja då hittar man en förklaring till varför hon inte har en sådan etc). Ett ytterligare exempel på anpassning är de nyss nämnda epicyklerna. Anpassning till redan kända fakta brukar ibland på engelska kallas retrodiction (att i efterhand förklara varför det blev som det blev) till skillnad från prediction (att på förhand förutsäga vad som kommer att ske). Förmåga till prediction utgör ett oerhört mycket starkare stöd för en teori än vad retrodiktion gör. I princip finns det nämligen oändligt många möjliga förklaringar till en viss uppsättning fakta. Att som många evolutionister gör, påstå att evolutionen är ett faktum, som endast den som är okunnig eller ointelligent eller allmänt illvillig kan betvivla, framstår därför inte som seriöst.

Det är lätt att skratta åt astronomerna som förnekade vad de såg i Galileis kikare, när man sitter med facit i hand. Något som är säkert, är dock att vi ofta är lika låsta i våra paradigmer, som man var på 1600-talet. Det är ingen tvekan om att ett av vår tids allra starkaste paradigm är evolutionsparadigmet. Enligt detta har allt som existerar — universum, livet och arterna — uppstått och utvecklats genom en kombination av slump och naturlagar. De observationer som inte verkar stämma överens med evolutionsparadigmet förnekas eller omtolkas och den som vågar kritisera den "heliga evolutionen" betraktas som galen eller okunnig. Tomas Kuhn skriver i boken De vetenskapliga revolutionernas struktur, Thales, 1992, sid 32:

... vare sig den [vetenskapliga verksamheten] görs historiskt eller i det moderna laboratoriet, förefaller denna verksamhet vara ett försök att tvinga in naturen i den redan färdiga och relativt fasta form som paradigmet ugör.

Problemet med att blanda ihop filosofiska modeller — t ex den materialistiska filosofin enligt vilken inget kan existera som inte förnuftet kan förstå — med vetenskap, är att vetenskapen då tenderar att bli verkligare än verkligheten själv.

Tillbaka till Vetenskap och tro.
Tillbaka till avsnittet om "Predikatlogik..."
Tillbaka till avsnittet om "Vetenskapens glada amatörer"

Du kan läsa mer om vetenskap och tro i:
Algoritmisk komprimerbarhet


[1] I "Über Formal Unentscheidbare Sätze der Principia Mathematica und Verwandter Systeme" i Monatshefte für Mathematik und Physik, nr 38 (1931) sid 173-198.
[2] Exemplet hämtat ur Poppers bok Conjectures and Refutations från 1972.
[3] Resonemanget handlar framför allt om naturvetenskap. När det gäller beteendevetenskaper finns andra accepterade vetenskapskriterier, t ex den s k hermeneutiken.
[4] En hypotes är en slags förteori, ett antagande om den fysiska verkligheten. När en hypotes bekräftats genom experiment övergår den så småningom till en teori. En teori å sin sida kan betraktas som en modell av verkligheten. Den är således inte lika med verkligheten själv, utan utgör ett perspektiv på verkligheten, en tolkning av fakta. Det är mycket viktigt att skilja mellan fakta och teori. Många gånger kan samma fakta tolkas med hjälp av olika teorier.
[5] Orsaken till detta var att man under medeltiden inom kyrkan försökte bygga upp en doktrin som var logiskt oantastlig. De teologer som sysslade med detta kallades skolastiker. Man utgick i sitt arbete från den grekiska logiken. Studierna av grekisk filosfi ledde emellertid till att man också mer eller mindre medvetet assimilerade andra delar av det grekiska tänkandet, och då bl a den geocentriska världsbilden. Ingenstans i Bibeln finns omnämnt att jorden skulle vara universums centrum.
[6] För den matematiskt kunnige läsaren kan nämnas att epicyklerna kan betraktas som termerna i en Fourierserieutveckling. Genom att lägga till fler och fler termer i en sådan serie kan man beskriva varje periodisk rörelse med godtycklig noggrannhet, oavsett hur komplicerad denna rörelse är.
[7] Citerat ur Against Method (sid 123) av vetenskapsfilosofen Paul K Feyerabend.
© Krister Renard