"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2010 01 14 16:16

Kunskapsluckornas Gud

Förord

Tron på en gudomlig skapelse anses av många idag ha vederlagts av teorier som darwinism och big bang. Jag skall här försöka motivera varför jag anser att så inte är fallet. I stället för att bemöta de vetenskapliga teorierna som sådana, kommer jag att använda vetenskapsteoretiska motargument. Min avsikt är att försöka visa att det ligger utanför vetenskapens kompetens att uttala sig om Guds existens, eller att utesluta ett intelligent ursprung till universum.

 

Crick versus Dali

1966 publicerades en bok med titeln "Of Molecules and Men"[1], författad av nobelpristagaren Francis Crick. Denne hade tillsammans med kollegan James Watson upptäckt DNA-molekylens dubbelspiralstruktur. I boken, som handlar om vägen fram till denna upptäckt, återfinns ett citat av den excentriske konstnären Salvador Dali där denne säger: "Och nu till Watsons och Cricks tillkännagivande om DNA. Detta är för mig det verkliga beviset på Guds existens." Crick har med detta citat velat göra göra sig lustig över Dali och dennes "naivitet". Han uppfattar Dalis uttalande som ett stort skämt. För Crick själv har upptäckten av DNA-molekylens struktur gjort religiösa föreställningar om möjligt ännu mer enfaldiga och omoderna än de var innan.

För den materialistiske Crick innebär således varje ny vetenskaplig upptäckt att behovet av Gud blir allt mindre och mindre, medan för Dali uppenbarelsen av Gud blir tydligare och tydligare, ju mer vi förstår av naturen.

Vilket av dessa två sätt att betrakta vetenskapliga upptäckter på är det rätta? Crick och många med honom menar uppenbarligen att så snart man kan ge en vetenskaplig förklaring till mekanismerna bakom ett observerat fenomen och dess ursprung så utesluter man förekomsten av en intelligent och skapande upphovsman till fenomenet. Hur många kristna elever i skolan har t ex inte till leda fått höra att evolutionsläran har bevisat att det inte finns någon Gud som skapat de olika djuren och växterna!? Eller att big-bang-hypotesen visat att universum uppstått spontant ur ingenting.[2]

Hävdar man att uppkomsten av t ex stjärnor, planeter och liv kan ges en helt inomvetenskaplig förklaring, måste man emellertid även kunna svara på frågan varför naturlagarna är just sådana som de är! En relativt liten förändring av t ex gravitationslagen skulle omöjliggöra uppkomsten av stabila planetsystem runt stjärnor. Minsta störning av systemet från en annan himlakropp skulle då leda till att planeten avlägsnar sig från eller närmar sig stjärnan i en spiral, med uppenbara konsekvenser för eventuella livsformer på planeten.

Precis som att människor använder verktyg — i fallet ovan en industrirobot — för att tillverka olika produkter, kan naturlagarna i detta perspektiv ses som Guds verktyg för att skapa om inte alla så åtminstone vissa av de fenomen vi kan iaktta i universum.[3]

Den berättigade fråga man kan ställa sig i detta sammanhang är således huruvida det faktum att man vetenskapligt kan förklara ett fenomen därmed utesluter eller gör det mindre troligt att det kan finnas ett intelligent upphov till fenomenet.

 

Kunskapsluckornas Gud

Ända fram till mitten av 1700-talet menade naturvetenskapsmän som Newton, Leibniz, Linné m fl att de genom sina upptäckter förstod mer och mer av hur Skaparen hade tänkt då Han förfärdigade universum. Newton, som hade en stark gudstro, ansåg t ex inte att upptäckten av gravitationslagen på något sätt gjorde Gud mindre. Snarare tvärtom!

Under slutet av 1700-talet och början av nästa århundrade skedde emellertid en perspektivförskjutning och allt fler människor menade att de vetenskapliga framstegen innebar ett reducerande av Gud. Detta ledde så småningom fram till det som brukar kallas kunskapsluckornas Gud eller "God of the gaps".

Innebörden av detta är att man delar upp verkligheten i två varandra ömsesidigt uteslutande områden: Guds (trons/känslans) område och vetenskapens (förnuftets) område. Allt som man kan förklara logiskt och vetenskapligt hänförs till det senare.

 

När "förnuftets område" under slutet av 1700-talet växte snabbt i takt med de vetenskapliga framstegen menade många att "Guds område" samtidigt krympte i motsvarande grad. Man ansåg alltså mer eller mindre omedvetet att vetenskapens förklaring av universums mekanismer inkräktade på religionens förklaring av universums mening. När man i slutet av 1800-talet tyckte sig kunna förklara nästan allt fanns det därför enligt mångas mening inte längre något behov av en Gud.

Ett exempel på detta är fenomenet åska. De gamla vikingarna trodde på sin tid att det blixtrade och dundrade när guden Tor kastade sin hammare efter de jättar han då och då kämpade mot. Man tog alltså till gudar för att förklara någonting man inte förstod. Idag kan vi ge en — om inte fullständig så dock ganska god — vetenskaplig förklaring till åskan. Det är, som läsaren säkert känner till, helt enkelt fråga om elektriska urladdningar. Vi anser oss därför inte längre behöva ta till gudomliga makter för att förstå vad åska är, utan kan förklara fenomenet med hjälp av de inomvärldsliga, fysikaliska lagarna.

Enligt detta sätt att resonera finns det således endast plats för Gud så länge som det finns luckor i vårt vetande. Gud trängs mer och mer ut och till slut "hänger han utanför fönstret i finger- topparna på fönsterbrädet". När så vetenskapen en gång i framtiden kan besvara den slutgiltiga frågan, är det som om någon hade trampat på Guds fingrar. Han tappar sitt sista, desperata grepp och störtar ner i avgrunden och försvinner för gott. Detta var t ex vad Karl Marx var övertygad om skulle inträffa så småningom.

Tidstypisk var den store matematikern Laplace (1749-1827), som med hjälp av Newtons lagar hade ställt upp ekvationerna för himlakropparnas rörelser. När Napoleon frågade honom om inte Gud behövdes för att förklara kosmos, svarade han: "Den hypotesen har jag inget behov av!"

Detta sätt att argumentera var naturligtvis populärt bland militanta ateister. Tyvärr svalde en stor del av kristenheten det utlagda betet — både krok, sänke och flöte — och gick i försvarsställning. Istället för att kritisera själva argumentationsmetoden ställde man upp på de spelregler som ateisterna formulerat. Många kristna försvarade i denna anda sin tro genom att hänvisa till att det fortfarande fanns stora luckor i vår kunskap om universum, och att Gud därför trots allt behövdes. "Det här kan i varje fall inte vetenskapen förklara, så därför kan vi inte undvara Gud!", argumenterade man.

I slutledet hamnar man då tyvärr i sitsen att "om vetenskapen kan förklara alla mekanismer som 'styr' det materiella universum, finns ingen Gud". Man tvingas därför hela tiden att kämpa med näbbar och klor för att visa att det finns naturfenomen som vetenskapen inte rår på.

En illustration till detta hämtar vi från debatten inom kemin i början på 1800-talet. Frågan gällde om det var möjligt att ur oorganiska ämnen framställa organiska sådana. Ingen hade dittills lyckats med detta. Man menade att organiska föreningar innehöll något slags "livssubstans" av icke-fysikalisk natur. Denna teori kallades vitalism. Många kristna använde detta som argument då de försökte visa på omöjligheten av att förklara verkligheten utan att införa Gud i modellerna. När så den tyske kemisten Friedrich Wöhler 1828 lyckades framställa urinämne ur oorganiska ämnen, fick Gud retirera ytterligare ett steg "ut på fönsterbrädet". Åtskilliga kristna kände säkerligen sin tro hotad på grund av detta. Inte därför att Wöhlers upptäckt som sådan talade emot den kristna tron, utan på grund av att man själv fallit i fällan med kunskapsluckornas Gud.

 

Mekanism-mening

Felet med ovanstående argumentering är att man bortser från att varje aspekt av verkligheten kan ses utifrån två perspektiv, nämligen mekanism- respektive meningsperspektivet. Vetenskapen sysslar endast med att förklara mekanismerna bakom materiella objekt och deras växelverkningar. Dessa objekt och växelverkningar befinner sig i och sker i den s k rum-tiden (i det fysiska universum). När vetenskapen går framåt sker detta på mekanismplanet. Detta inkräktar inte på något som helst sätt på meningsplanet, eftersom det är fråga om två skilda plan. Gud, som ger allting mening, blir således inte mindre nödvändig bara för att vetenskapen kan förklara stora delar av mekanismerna bakom skapelsen. Vetenskap och tro är inte ömsesidigt uteslutande, utan i stället kompletterande. Charles Alfred Coulson, professor i matematik i Oxford, uttrycker detta på följande sätt[4]: "Religion (mening) och vetenskap (mekanism) är två alternativa modeller av verkligheten. Även om dessa två modeller skenbart verkar vara oförenliga, är båda sanna och kompletterar varandra."

 

Gud har skapat allt, både mening och mekanism! Det är alltså inte så att Gud är hänvisad till enbart det övre planets esoteriska (dvs endast för de invigda) nejder, medan de objektivt observerbara fenomenen är helt oberoende av Honom. Eftersom mekanismerna är rationella och opererar i den materiella verkligheten kan de emellertid, till skillnad från meningen, studeras av det mänskliga förnuftet med hjälp av den vetenskapliga metoden. Mekanismerna ger dock inte hela sanningen, långt därifrån. Även om förklaringen av mekanismen bakom ett fenomen i och för sig är sann, är denna förklaring samtidigt på sätt och vis mer osann än vad den är sann, med tanke på vad den utelämnar!

Antag t ex att vi studerar en vacker tavla. Vi låter först en fysiker undersöka tavlan för att ge oss en fullständig fysikalisk beskrivning. Denne monterar upp sina apparater och så småningom kommer han med ett utlåtande. Enligt detta absorberar vissa områden av tavlan vissa frekvenser av det infallande ljuset och ser därför röda, marinblå etc ut. Han kanske också ger oss en detaljerad beskrivning av atomerna i tavlan samt hur de växelverkar med varandra. Frågar vi konstnären om han tycker att denna beskrivning är fullständig skulle denne givetvis se ytterst förnärmad ut. Ur hans synpunkt är den fysikaliska beskrivningen helt ointressant.

Vi tar därför dit en kemist och ber denne att beskriva tavlan utifrån sin vetenskap. Hon börjar tala om de olika kemiska föreningar som ingår i färgerna på tavlan, osv. Inte heller denna beskrivning ger oss någon kunskap om tavlans egentliga syfte.

Inte ens en konstexperts beskrivning kommer att tillfredsställa konstnären. Experten kan visserligen komma med uttalanden som att tavlan är impressionistisk eller att penselföringen är typisk för den syditalienska skolan, men inget av detta handlar om vad konstnären försökt säga med sitt verk.

Slutligen låter vi en konstälskare[5] betrakta tavlan. Denne blir rörd till tårar av tavlans underbara skönhet och av vad den försöker förmedla. Han kanske inte med ord kan uttrycka vad han känner, men tårarna säger mer än nog. Konstnären är nöjd. Tavlan har målats med detta enda syfte, att tala till människor på ett meningsfullt sätt.

De tre första beskrivningarna av tavlan, dvs ur fysikaliskt, kemiskt och konstvetenskapligt perspektiv, är naturligtvis som redan påpekats i och för sig sanna, men de beskriver bara mekanismerna bakom tavlan. Vetenskapen kan inte, och kommer heller aldrig att kunna, beskriva meningen eller ändamålet med saker och ting. Vetenskapen svarar på frågan hur, medan meningen intimt är förknippad med frågan varför. Mening kan aldrig reduceras till mekanism. Det logiska tänkandet, som ligger till grund för den moderna vetenskapen, sysslar med att formulera begrepp, vilka sedan manipuleras utifrån logikens lagar. Eftersom tavlans mening även måste innefatta den mänskliga upplevelsen, kan denna mening inte fullständigt beskrivas vare sig logiskt eller med ord, utan kan endast "anas i våra hjärtan". Detta innebär inte att meningsaspekten på något sätt är mindre värdefull än mekanismaspekten, utan är i stället en följd av det logiska tänkandets begränsningar. Logiken ger oss inte tillträde till hela verkligheten. Om så vore fallet skulle tavlan nämligen helt kunna ersättas av en logisk beskrivning av densamma. I stället för att åka till ett konstmuseum och titta på van Goghs "Sädesfält med slåtterkarl" kunde man lika gärna skicka efter en komplett logisk beskrivning av mekanismerna bakom denna tavla. Upplevelsen skulle bli densamma. Inte ens meningen bakom en roman eller en dikt kan formuleras logiskt eller ens uttryckas i ord. Stor konst innebär nämligen ofta att man försöker uttrycka saker som inte går att uttrycka i ord, "det osägbara". Det en poet försöker säga i en dikt finns, trots att orden är hans verktyg, i allmänhet mer "mellan raderna" än i själva orden (Ovanstående resonemang är nära kopplat till begreppet "information". Du kan läsa mer om detta begrepp genom att klicka här!).

Naturlagarna ger en inomvärldslig beskrivning av växelverkan mellan materiella objekt i form av kausala samband (orsak och verkan). Någon förklaring till varför naturlagarna är som de är, eller hur någonting kan ha uppkommit ur ingenting, kan aldrig vetenskapen ge oss. Detta ligger i den vetenskapliga metodens natur. Gravitationslagen förklarar mycket exakt månens rörelse kring jorden. Någon förklaring till varför denna lag är som den är, ger dock inte vetenskapen. Svaret på frågan "varför" hittar en kristen i stället i 1 Mos 1. Gud har skapat naturlagarna så att Hans verk är gott! Så att människan kan existera! Gud har skapat fenomenet gravitation. Dennas natur beskrivs av gravitationslagen och orsakar i sin tur, sett ur det vetenskapliga perspektivet, månens rörelse kring jorden. Vetenskapen sysslar endast med den inomvärldsliga kausaliteten medan Gud är alltings yttersta ursprung!

 

De vetenskapliga lagarna har inte — vilket ofta hävdas — någon styrande funktion. De talar inte om för naturen hur den bör eller måste uppföra sig, utan är enbart av beskrivande karaktär. De beskriver alltså regelbundenheterna i hur den materiella verkligheten — sett utifrån vårt begränsade perspektiv — uppför sig. Huruvida detta innebär att till och med varje enskild atoms rörelse aktivt och medvetet kontrolleras och styrs av den allsmäktige Skaparen eller om Han låter detta skötas av "naturlagarnas" inneboende mekanik, tror jag inte någon kan svara på. För den Gud jag tror på är båda alternativen möjliga.

Materiens rationella beteende är i detta perspektiv en konsekvens av Skaparens logiska natur.

Underverk, dvs materiens irrationella beteende (irrationellt sett utifrån det vetenskapliga perspektivet) är på samma sätt en konsekvens av Skaparens kärleksnatur!

 

Kristendom och vetenskap

Jag tror att det är väldigt farligt att hänga upp sin gudstro på att vetenskapen inte får kunna förklara vissa observerade fenomen, vare sig det gäller fenomenen som sådana eller deras eventuellt inomvärldsliga ursprung. Det är att ställa upp på den felaktiga argumentationsteknik som företräds av t ex materialismen. Problemet är att man då hela tiden måste följa den senaste utvecklingen inom t ex evolutionsläran, och sedan hitta motargument mot denna för att kunna bibehålla sin tro. Historien är full av exempel på hur bl a kristna menat att "det här problemet kommer vetenskapen aldrig att kunna lösa". Några år senare har problemet lösts och skrattsalvorna har avlöst varandra.[6]

Om jag inte missminner mig så ansåg t ex en engelsk biskop sig ha bevisat det omöjliga i att konstruera flygplan genom argumentet: "Om Gud menat att vi skulle flyga, hade han gett oss vingar." Jag minns själv hur jag 1956, då jag gick i realskolan, råkade i slagsmål med en klasskamrat. Orsaken var att han menade att det var omöjligt att landsätta en människa på månen, medan jag trodde att man någon gång i framtiden — kanske om flera hundra år — troligen skulle kunna göra en månfärd. Ingen kunde väl då ana att det bara skulle ta 12 år innan Neil Armstrong tog sitt första stapplande steg på månen.

I min bok "Tro och Vetande, två vägar till en världsbild"[7] vänder jag mig mot den tyvärr alltför vanliga föreställningen att bibeltrogen kristendom står i ett motsatsförhållande till modern vetenskap. I stället hävdar jag att den moderna vetenskapen i själva verket är en konsekvens av den judisk-kristna världsbilden.

Filosofen och matematikern Alfred N Whitehead (1861-1947) sade i en föreläsning han år 1925 höll på Harvard University, med titeln "Science and the Modern World", att "kristendomen är vetenskapens moder på grund av det medeltida hävdandet av Guds rationalitet." Han förklarar vidare: "Tron på en rationell Gud gav de första vetenskapsmännen en orubblig tro på att varje händelse kan sammanlänkas med en orsak på ett exakt och entydigt sätt. På detta sätt kan man upptäcka allmänna principer i naturen. Utan denna tro skulle vetenskapsmännens outtröttliga arbete vara utan hopp."

Det är alltså ingen slump att den moderna vetenskapen framsprungit i den judisk-kristna kultursfären. Sann kristendom är därför inte vetenskapsfientlig utan i stället en förutsättning för det moderna vetenskapsperspektivet.

I de österländska världsbilderna utgår man från att alla observationer av världen är av illusorisk karaktär. En hindu tycker att den västerländska (judisk-kristna) indelningen av verkligheten i motsatta poler som sant-falskt, gott-ont etc, är ett tecken på en oerhörd naivitet och omognad. De hinduiska tänkarna anser vår begreppsapparat vara innehållslös. Begrepp som sant, falskt, gott, ont är för dem Maya, dvs tomhet och illusion. Den österländska tanken att någonting samtidigt kan vara både sant och falskt fungerar emellertid inte då vi studerar den fysiska verkligheten. Den tvåvärda logiken, dvs antagandet att ett påstående antingen är sant eller falskt, ligger till grund för all modern vetenskap.

Utifrån detta är det inte svårt att förstå varför det i Indien och Kina aldrig kom att utvecklas någon systematisk vetenskap — dvs en vetenskap som försöker ge en heltäckande verklighetsförklaring. I dessa länder har man i stället i modern tid övertagit det västerländska vetenskapsperspektivet.

 

Människans förmåga

Vi kan väl alla vara överens om att det finns naturfenomen vars uppkomst kan förklaras inomvärldsligt med hjälp av naturlagar. Jag tänker då t ex på bildandet av lågtryck, nya öar som uppstår genom vulkaniska processer eller uppkomst av en måne genom infångande av en passerande himlakropp. För att denna förklaring till 100 procent skall vara inomvärldslig måste det emellertid även finnas ett inomvärldsligt svar på frågan varför naturlagarna är just sådana som de är. Detta förutsätter att vi kan finna lagar för naturlagarna, dvs metanaturlagar.[8] En helt inomvärldslig förklaring förutsätter sedan att vi också kan förklara metanaturlagarna, vilket i sin tur kräver upptäckten av metametanaturlagar osv i all oändlighet.

En vetenskaplig förklaring är således aldrig helt inomvärldslig, eftersom den bygger på lagar vars yttersta orsak (metametameta...) inte kan formuleras inomvärldsligt. Man skulle kunna säga att det är först på den oändligt avlägsna metametameta...-nivån som man får svar på frågan varför. Det är alltså först här som meningsaspekten kommer in.

Universums uppkomst är ett fenomen som hör till den andra ytterligheten. Att ge en naturlagsbaserad förklaring till detta anser jag vara principiellt omöjligt. Före big bang fanns varken materia, energi, rum eller tid. Det verkar inte ens troligt att det kan ha funnits några naturlagar, eftersom man då måste fråga sig i vilken mening de kan sägas ha existerat. Om naturlagarna inte kan manifestera sig fysikaliskt, vad innebär då deras existens? Här hamnar vi snubblande nära Platons idévärld. Eller kanske snubblande nära Guds rationalitet.

Även livets och medvetandets uppkomst hör med stor säkerhet till denna kategori.

Tillbaka till Vetenskap och tro
Tillbaka till "Min egen väg till Gud"

Du kan läsa mer om vetenskap och tro i:
Fri vilja — finns det?


[1] University of Washington Press, Seattle, 1966.
[2] Att denna slutsats är felaktig framgår av det faktum att big-bang-hypotesen ursprungligen formulerades av en katolsk präst vid namn Lemaître. Denne var också fysiker och expert på allmän relativitetsteori. Det scenario som uppmålas av big bang stämde enligt Lemaître överens med den ögonblickliga skapelse som skildras i 1 Mos.
[3] Min tro är att uppkomsten av vissa fenomen kan förklaras med hjälp av naturlagar. Exempel på detta skulle kunna vara uppkomsten av stjärnor ur interstellärt stoft eller uppkomsten av planeter och månar. Ett fenomen som definitivt inte kan förklaras utifrån inomvärldsliga naturlagar är universums uppkomst (se längre fram i texten!). Livets ursprung är ett annat fenomen som jag är övertygad om förutsätter ett direkt gudomligt ingripande, dvs ett brott mot naturens lagar. När det gäller djurens och växternas uppkomst kan jag teoretiskt tänka mig tre alternativ: en utveckling styrd av naturlagar (ev ännu okända sådana, dvs ej darwinism), skapelse genom direkta ingripanden av Gud eller slutligen en kombination av dessa två,, dvs delar av uppkomsten är lagbunden men Gud har också i större eller mindre omfattning ingripit i skeendet. Personligen lutar jag åt det sista alternativet. Men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om alternativ två är det som gäller. Det första alternativet är enligt min mening det minst troliga,, även om det inte på logisk grund kan uteslutas.
[4] Ur boken "Christianity in an age of Science", Oxford University Press, London 1953.
[5] Självklart kan fysikern, kemisten eller konstexperten, förutom att de är experter inom sina respektive områden, också vara konstälskare.
[6] Jag menar inte att man som kristen skall vara rädd för att bli utskrattad. Hellre en "dåre för Gud" än ärad av världen. Men vi skall inte vara dårar för våra egna idéer och påfund, utan för Gud! Vi får inte låta våra egna tankebyggnader bli orsak till att människor skrattar åt Gud!
[7] Libris förlag 1989, sid 20.
[8] Naturlagarna uttalar sig om naturen. Metanaturlagarna ligger på nästa högre plan och uttalar sig om naturlagarna, t ex "fysikens lagar är motsägelsefria". Jfr metafysik!
© Krister Renard