"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

Senast ändrad: 2010 04 06 12:38

Sammanfattning

För att undvika alla missförstånd vill jag först påpeka att kritik mot andra religioner inte är samma sak som förakt och bristande respekt gentemot de som bekänner sig till dessa. Det handlar enbart om sanning. Om Muhammed inte var Guds profet och hans extatiska tillstånd, då han sade sig ta emot uppenbarelser från Allah, i själva verket var epileptiska anfall, vilket vissa forskare menar, är islam en falsk religion. I så fall existerar inte Allah och inte heller något paradis med sköna jungfrur och vin som flödar. De som tror på islam har då objektivt sett fel, hur arga, sårade eller ledsna de än blir av att höra detta. Liknande resonemang kan naturligtvis tillämpas på de övriga religionerna, inkluderande kristendomen. Varje religion med anspråk på att vara sann och att utgöra lösningen på människans och världens problem måste finna sig i att bli granskad med mycket kritiska ögon. Den religion som inte tål en sådan analys har uppenbarligen något att dölja och kommer då, vare sig man accepterar det eller ej, att utsättas för en extra noggrann undersökning.

En ytterligare sak som är viktig att framhålla i sammanhanget är att alla människor, enligt den kristna tron, är skapade till Guds avbild och av denna anledning är oändligt värdefulla i hans ögon. Jesu försoningserbjudande gäller därför både muslimer, hinduer, buddhister och alla andra folk på vår jord, oberoende av tro, nationalitet, kön, ras eller hudfärg. Jag har indirekt redan sagt det, men det kan inte sägas nog ofta, "Gud älskar ateister, muslimer och hinduer och alla andra människor lika mycket som han älskar bibeltroende väckelsekristna!" Jag säger det en gång till, "Gud älskar ateister, muslimer och hinduer och alla andra lika mycket som han älskar bibeltroende väckelsekristna!" En gång till för säkerhets skull,

"Gud älskar ateister, muslimer och hinduer och alla andra lika mycket som han älskar bibeltroende väckelsekristna!"

När jag tidigare hävdade att man enligt hinduismen inte i första hand ger allmosor av kärlek, utan för att förbättra sin egen "karma", innebär detta inte att hinduer saknar kärlek eller utgör någon lägre sorts människor. Alla människor är ju skapade av Gud och har därför inom sig både kärlek och sanning. Självklart kan en hindu tycka synd om andra och i kärlek dela med sig av det han äger. Detta är emellertid, enligt min mening, inte någon konsekvens av hans religion utan av att han, precis som alla andra människor, är skapad till den levande, sanne Gudens avbild och därför bl a har ett samvete som talar om för honom vad som är rätt och fel. Samma sak gäller naturligtvis för den som är ateist eller agnostiker[1]. En gudsförnekares samvete kan driva denne att göra goda saker, men dessa goda gärningar är ingen konsekvens av gudsförnekelsen, utan av samvetets röst som talar till alla människor, vare sig de erkänner att de har ett en sådan inre röst eller ej.

Det faktum att Gud älskar alla människor betyder emellertid inte att han accepterar deras sätt att leva. Det finns bara en väg till Gud, säger Bibeln, och det är genom Jesus Kristus. Människan är så djupt fallen i synd och ondska att inte ens en gång Gud själv kan förbättra henne. Precis som att man måste riva ett genomruttet hus och bygga nytt, så måste människan först dö för att sedan födas på nytt. Denna pånyttfödelse är endast möjlig genom Guds övernaturliga ingripande då han sände sin Son för att dö i vårt ställe. Inga filosofier, hur sympatiska de än är, och inte heller några mänskliga försök att genom olika religiösa riter blidka Gud, kan ersätta den enda vägen till Gud — Jesus Kristus!

Till skillnad från hinduismen, enligt vilken individen upphör att existera då atman förenas med brahman och buddhismen, där personligheten totalt utplånas i nirvana, säger Bibeln att människan som individ kommer att leva vidare efter döden i evighet. Gud, som inte är någon opersonlig princip utan en person, har skapat varje enskild människa. Individen, som i Guds ögon är oändligt värdefull, är det primära i universum och orsaken till att detta överhuvudtaget skapats. I motsats till islam och dess krav på blind underkastelse under en nyckfull gud, som varken har kärlek till eller respekt för människan, och som dessutom, åtminstone indirekt, är ansvarig för det onda som sker på jorden, har den levande Guden skapat människan till sin avbild, eller som Psaltaren säger "lite lägre än sig själv" (Ps 8:6). "Övermåttan underbart" är hon danad (Ps 139:14), med fri vilja och med uppdraget att under ansvar vara jordens förvaltare. Genom sitt ord har Gud tydligt och klart angett de ramar inom vilka människan skulle verka. Det onda är enligt Skriften inget som Gud skapat utan en direkt följd av människans olydnad gentemot dessa ramar.

Många västerlänningar som dömer ut kristendomen, men som samtidigt känner sympati för andra religioner, är ytterst orättvisa eller okunniga när de jämför dessa med den kristna tron. Ofta bortser man t ex från den ohyggliga människosyn som finns, speciellt inom hinduism och islam, men inte heller buddhismen går helt fri i detta avseende. Alla dessa religioner saknar motivering för det absoluta människovärde som man i västerlandet tar som en självklarhet och vilket tar sig uttryck bl a i det demokratiska systemet och omhändertagandet av fattiga, sjuka och gamla. Vi har ju sedan barnsben vant oss vid tanken att alla människor har samma värde. Och då menar vi inte lika litet värde utan lika stort värde! Detta är en av kristendomens grundstenar och en direkt konsekvens av att varje människa är skapad av Gud och därigenom oerhört värdefull, oavsett vilken eventuell etikett som kan klistras på henne, eller som Paulus uttrycker det:

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal 3:28)

I arabvärlden och Asien kritiserar man ofta västvärldens envetna hävdande av allas lika värde. Den som talar sig varm för t ex hinduismen och dess skenbara ödmjukhet och tolerans (här kan du läsa om Indiens fruktansvärda kvinnosyn), borde samtidigt tänka på att det som en följd av denna religion, enbart i Indien, finns ca 300 miljoner kastlösa eller "oberörbara", även kallade "daliter". Det s k kastväsendet som är en direkt konsekvens av hinduismen, innebär, vilket läsaren säkert känner till, att alla hinduer tillhör någon av de mer än 3 000 olika kaster som finns. Medlemmar av den förnämsta kasten kallas brahmaner medan de "oberörbara" utgör den absoluta botten av hela systemet. Kasttillhörigheten visar hur långt man kommit i "återfödelsehjulet" på sin väg till att förenas med brahman. Att gifta sig eller umgås utanför sin kast är otänkbart. Kommer någon från de högre kasterna i fysisk kontakt med en kastlös, blir han besmittad och återföds därför i en lägre kast i nästa liv. De oberörbara som har de absolut sämsta arbetena, och det vill inte säga lite i ett land som Indien, har ingen möjlighet att förbättra sina förhållanden. Hinduismen sätter effektivt stopp för alla sådana ambitioner. Skulle de ens en gång sträva efter att höja sig över sin kastlöshet, kommer de som en följd av detta, enligt hinduismens uttolkare, att återfödas i en ännu sämre livssituation nästa gång.

Företrädare för de kastlösa har under hösten 2001 inlett förhandlingar med Indiens Nationella Kristna Råd (AICC). Vid ett av de samtal som förts sade en av daliternas ledare, "Den enda vägen för vårt folk att finna frihet efter 3 000 år av slaveri är att lämna hinduismen och kastväsendet och anta en annan tro. Kristendomen erbjuder hopp för oss. Vi skulle vara glada om vårt folk blev kristna ... kan ni hjälpa oss?" (Världen idag, 12/10 2001 sid 10).

Norr om Indien ligger det islamitiska Pakistan. Olika internationella organisationer uppskattar att det enbart i detta land finns ca 10 miljoner barnarbetare, varav ca 8 miljoner i praktiken är slavar, utan någon som helst möjlighet att förändra sin situation I Kristdemokraten nr 15/96 fanns en artikel med rubriken "Miljontals barnslavar i Pakistan. Premiärministern äger själv slavar".

Slavägarna i Pakistan misshandlar sina arbetare. Vissa håller dem till och med i schack med tortyr. Kvinnor våldtas och i en del fall även barn, säger Ehsan Ullah Khan, ledare för slavarnas befrielseorganisation (BLLF).
— Skuldslavarna[2] utgör en grupp i samhället utan rättigheter. De har ingen rätt till utbildning, ingen fritid och kan inte bestämma över sin framtid.
Khan är anklagad för högförräderi på grund av sitt engagemang för landets förtryckta. Straffet är döden och därför vågar han inte åka hem till Pakistan igen.

Även buddhismen, där man också saknar en absolut grund för människovärdet, får liknande konsekvenser. Man räknar med att det i hela Sydostasien sammanlagt finns minst 80 miljoner barnslavar, en del av dessa kanske bara 5 - 6 år gamla. Oerhört hårt arbete upp till 16 timmar per dag, grym behandling och sexuellt utnyttjande utgör många av dessa olyckliga barns vardag.[3]

Att ge allmosor till de fattiga är någonting som finns inom både hinduism, buddhism, islam, judendom och kristendom. Drivkraften är dock som redan påpekats helt olika. Hinduen ger t ex allmosor för att förbättra sin karma medan buddhisten gör det, eftersom det är en del av den åttafaldiga vägen till nirvana. Kristendomen intar här en absolut särställning. För den kristne är goda gärningar inte grundade på blind underkastelse eller en investering i den egna framtiden, utan måste utgå från kärlek.[4] Paulus säger i 1 Kor 13:3, "Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit". Enligt Bibeln kan vi göra hur mycket goda gärningar som helst. Har de inte sin grund i kärlek till medmänniskorna, saknar de helt värde. Hos den sant kristne strömmar Guds egen kärlek ut till allt och alla som kommer i dennes närhet. Detta kan varken uppnås genom blind underkastelse under en religion som förbjuder varje form av ifrågasättande eller genom någon filosofisk teknik för att befria sig från tillvarons smärta. "Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande", säger Herren Sebaot (Sak 4:6).

För ett tjugotal år sedan kunde man i tidningarna läsa om några amerikanska missionärer som dödats av en fruktad indianstam i Amazonas djungler. De hann inte mer än landa med sitt flygplan på flodstranden så blev de bokstavligen slaktade, och kropparna lämnades svårt stympade på stranden. Åtskilliga år senare såg jag i en kristen tidning att en av de indianer som varit med om massakern blivit pastor i den kristna församling som nu fanns hos dessa indianer. Hur hade detta gått till? Hade amerikanska armén ingripit och skjutit några av gärningsmännen för att sedan tvångsdöpa resten? Tyvärr har ju vissa länder och folk "kristnats" på just detta sätt.[5] Nej, vad som hände var i stället att några av änkorna efter de mördade missionärerna en tid senare kände en kallelse att bege sig till denna indianstam. De hade inte med sig fördömelse och anklagelser utan kom fyllda av kärlek och förlåtelse. Detta blev för mycket för de tuffa och krigiska indianerna. De blev tvungna att kapitulera inför den kraft som är starkare än både giftpilar och hat, ja starkare än någonting annat i universum. Kärlekens kraft!

Någon sa en gång följande om Jesus, "Onda människor kunde inte ha hittat på Jesus även om de velat och goda människor hade inte velat göra det även om de kunnat". Det verkar osannolikt att människan skulle kunna uppfinna något som är högre än vad hon själv är. Om en människa skulle försöka hitta på en religion, skulle denna med all säkerhet ligga på samma nivå som hon själv eller lägre. När man granskar de olika religionerna finner man ganska snart att en enda religion framstår som unik och som en klart lysande fyrbåk jämfört med alla andra, och det är kristendomen. Övriga religioners moraliska standard tyder på att de är mänskliga påfund och inget annat.

De grekiska gudarna, asarna, de afrikanska gudarna etc kännetecknas alla av synnerligen mänskliga egenskaper som; avundsjuka, hat, elakhet och ibland ren och skär ondska. Hinduismens gudar är inte mycket bättre. Dödsgudinnan Kali, som tillbes och offras till, verkar snarast hämtad ur någon ovanligt vidrig skräckfilm och slår till och med Jason i skräckfilmsserien "Fredagen den 13:e september" med hästlängder. Gandhi, som var mycket positiv till den kristna tron, förblev ändå hela sitt liv hinduismen trogen. Det är tragiskt att tänka sig att en man av Gandhis kaliber skulle tillbe gudar som hade en lägre moral än vad han själv hade. Varför skulle man vilja dyrka och tillbe någon som är en själv underlägsen?[6]

Den ursprungliga buddhismen har överhuvudtaget inga gudar och utgör en rent mänsklig filosofi, så den kan vi egentligen bortse från i sammanhanget. Hittills har inga mänskliga vishetsläror lyckats bidra det allra minsta till att lösa ondskans problem. När det slutligen gäller islam har vi sett att den gud som uppenbaras i Koranen knappast har högre moral än vad en normal människa har. Snarare tvärtom. Allt talar således för att även islam är en mänsklig produkt.

I Johannesevangeliet 14:9 säger Jesus, "Den som har sett mig har sett Fadern". Genom Jesu gärningar och ord kan vi veta hurdan Gud är. Jesus kan inte jämföras med någon annan religionsstiftare eller grundare av ideologi. Han är helt unik! Ingen människa skulle kunnat hitta på Jesus. Han är fullständigt moraliskt överlägsen varje mänsklig tanke och idé. Gång på gång gör han och säger han det man minst av allt hade väntat sig, men som är så radikalt och så befriande att man tappar andan.

Sann kärlek kan inte uttryckas i ord utan måste gestaltas i handling. Inte heller kristendomen kan uttryckas i ord. Den måste också ta sig uttryck i handling. "Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död" (Jak 2:17). Stanley Jones säger i en av sina betraktelser:

Aldrig har det getts en sådan definition av religionen som den han [Jesus] ger i sin egen person. Den rensar bort allt som inte hör till dess väsen — all magi och vidskepelse, alla strider om ceremonier och företräden — och leder oss till den allvarliga uppgiften att lära oss att leva, ja leva segerrikt. När människor frågar mig om den eller den ceremonin eller utnämningen eller organisationsfrågan, allt detta yttre, svarar jag helt enkelt att jag inte är intresserad, för jag har sett Honom som är det centrala, och han har gripit mig.

På ett annat ställe skriver Stanley Jones, "Om okunniga fiskare skapade Jesus ur sin egen fantasi — lade riktiga och odödliga ord i hans mun — och skapade den underbaraste människa som någonsin levat, då skulle fiskarna vara mer häpnadsväckande än hjälten de skapat." Detta är för mig ett av de starkaste intellektuella skälen för att tro. Ingen människa kunde ha hittat på Jesus.

Du kan läsa mer om kristen tro i:
Varför skall man be?

Tillbaka till "Om det nu finns en Gud, varför skulle det just vara Bibelns Gud?"


[1] Ateisten förnekar Guds existens, medan agnostikern menar att det är omöjligt att veta om Gud finns eller ej.
[2] För fattiga och outbildade är det omöjligt att få banklån. För att få kredit förbinder sig låntagaren att arbeta av skulden. Lönen är i praktiken så liten att den knappt räcker till det allra nödvändigaste, än mindre till att betala av lånet. I praktiken blir därför låntagaren tillsammans med sin familj livegen hos långivaren under resten av sitt liv. Enligt artikeln uppskattas antalet skuldslavar till 20 miljoner utav Pakistans totalt 130 miljoner invånare. Av dessa uppges antalet barn vara ca 7,5 miljoner.
[3] Siffrorna är hämtade från Ivar Lundgren, biståndssakkunnig till svenska regeringen (1993).
[4] Många kritiker av kristendomen menar att de kristna är lika egoistiska som alla andra, eftersom deras goda gärningar enbart görs för att öppna vägen till Paradiset. Detta är således helt fel.
[5] Den kristendom man då får, består mest av ritualer och vackra kyrkobyggnader men saknar liv och andlig kraft.
[6] Gandhi är med rätta beundrad för sin icke-våldstaktik. Vad man ofta glömmer bort i sammanhanget är att sådan taktik endast fungerar mot en civiliserad motståndare med hög moral, i det här fallet engelsmännen. Det var helt enkelt omöjligt att få engelska soldater att skjuta mot obeväpnade civila i någon större omfattning. Därför fungerade Gandhis fredliga metoder. Liknande demonstrationer, mot t ex Nazisterna hade bara lett till enorma massakrer. Hitler tvekade ju inte ens när det gällde att utrota hela folk. Så man kan säga att i fallet Gandhi så segrade han, lika mycket på grund av motståndarens moral som på grund av sin egen moral!
© Krister Renard