Bull Gamma 3

Källa: technikum29 computer museum (technikum29.de).
Bilden visar Gamma 3 med frontpanelerna borttagna. I högra delen ser vi rörstativen utvikta. Gamma 3 hade ca 400 elektronrör (jämfört med dagens maskiner med miljarder "rörfunktioner", dvs transistorfunktioner). Ett av problemen med elektronrör, rent generellt, är att de har begränsad livslängd, ca 500 timmar. Detta leder till oöverstigliga svårigheter om man har tiotusentals rör (så många rör hade ju inte Gamma 3 så just för denna maskin var rörens korta livslängd inget problem). Något rör kommer då alltid att vara trasigt. Och så fort man bytt ut detta så har redan ett annat rör gått sönder. Livslängden hos transistorer och chips (integrerade kretsar) ligger på tiotals år och i praktiken behöver man aldrig byta en transistor eller ett chip (om inte något fel inträffar), utan de håller apparaten ut, så att säga. Detta avspeglas i att rör ofta är lättåtkomliga (som i bilden ovan) och dessutom sitter i speciella hållare, och vid rörbyte drar man bara ut det gamla röret och trycker in ett nytt. Rörbyte är således något normalt och kan göras på några sekunder (rörhållarna kostar dessvärre pengar och tar plats). Transistorer och chips sitter lödda och är alltså betydligt svårare att byta. Vilket som sagt inte spelar någon roll, eftersom de nästan aldrig behöver bytas.
Rör är energikrävande och trots att det inte var speciellt många rörfunktioner i Gamma 3 så behövdes ett kraftigt nätaggregat (den enhet i en apparat som levererar nödvändiga elektriska spänningar och tillräckligt med elektrisk ström för att apparaten skall fungera). Ungefär halva volymen av Gamma 3 (vänstra halvan av kabinettet) utgörs av nätaggregatet.
Tänk på, käre läsare, att i din smartphone så finns miljarder transistorfunktioner, vilka svarar mot miljarder elektronrör i den teknologi som var samtida med Gamma 3. Bilden ger en uppfattning om storleken på ett elektronrör, vilket i sin tur bör stämma läsaren till den rätta förundran inför hur långt vi kommit när det gäller datorteknik jämfört med 1950-talet. Hade någon 1953 sagt, att om 60 år kommer vi att få plats med miljarder "rörfunktioner" på några kvadratcentimeter, så hade vederbörande betraktats som en dumskalle eller en dåre (om det stod klart att personen ifråga inte skämtade).
Gamma 3 var inte en fristående dator utan utgjorde ett komplement till Bulls ursprungliga kalkylator, Series 150 (se bild 3 i huvudartikeln). Den programmerades till en början på samma sätt (via sladdar på en kopplingspanel — se bild 4 i huvudartikeln). Skillnaden var att beräkningarna gick oerhört mycket snabbare än på den gamla relärstyrda tabulatorn. Så småningom utvecklades Gamma 3 så att den kunde programmeras via hålkort i stället, vilket var ett stort steg framåt. En tidigare chef för Bull beskriver Gamma 3 på följande sätt:
I sin nuvarande konfiguration fungerar datorn [Gamma 3] som en utvidgning till den hålkortsmaskin den är ansluten till [Series 150]. Korten läses i läsaren [på hålkortsmaskinen], vilken sänder data till datorn [Gamma 3]. Datorn i sin tur utför alla nödvändiga beräkningar och sänder resultatet tillbaka till hålkortsmaskinen [Series 150], vilken skriver ut på papper eller stansar hålkort med dessa värden. Oavsett vilka beräkningar som görs så är datorn [Gamma 3] så snabb att det inte blir någon märkbar fördröjning orsakad av beräkningarna.
Man brukar säga att moderna datorer har von Neumann-arkitektur. John von Neumann (1903-1957), som ibland kallades Einsteins jämlike, var en ungerskfödd matematiker och teoretisk fysiker. Han lämnade viktiga bidrag inom många olika grenar av matematik och fysik, bl a kvantfysik, ekonomi (spelteori), topologi, numerisk analys och sist men inte minst datavetenskap. Han var den som kanske mer än någon annan lade grunden för den moderna datorn genom att han specificerade vilka delar en programmerbar dator måste bestå av. Därav uttrycket "von Neumann-arkitektur". De första generationerna av datorer som användes för ADB (Administrativ DataBehandling), som Bulls kalkylatorer (Series 150 och Gamma 3) och IBM:s motsvarande, var inga von Neumann-datorer i egentlig mening. Men de fungerande ändå snarlikt och var programmerbara (inom vissa gränser). Och de utgjorde utan tvekan en viktig del av den moderna datorns utveckling.
Här finns mer att läsa om Bulls maskiner:
Bulls olika maskiner (historik)
En kort sammafattning om Bull Gamma 3

Tillbaka till artikeln