"Det är lätt att förlåta ett
barn som fruktar mörkret.
Den verkliga tragedin är
en vuxen som fruktar ljuset."
(Platon)
"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)
"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)
I Johannesevangeliet 19:17-18 läser vi hur Jesus, efter att ha dömts till döden av den romerske ståthållaren Pontius Pilatus, förs till avrättningsplatsen:
Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten.
I Lukasevangeliets 23:e kapitel vers 26 finner vi emellertid följande:
När de förde bort honom, hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus.
De övriga två synoptikerna (Matteus och Markus) har ungefär samma skildring som Lukas. Att denna "motsägelse" på något sätt skulle göra berättelsen om korsfästelsen mindre trovärdig, har jag svårt att förstå. Det kan finnas många förklaringar till att inte Johannes nämner att Simon från Kyrene bar korset. Det troliga är att Jesus, som hade torterats mycket svårt, var så försvagad att han bara orkade bära korset en del av vägen. Kanske tyckte Johannes att detta inte spelade någon roll i sammanhanget. Kanske följde han inte med Jesus hela sträckan från Pilatus palats till Golgota[1], utan sprang före till avrättningsplatsen och visste därför inte om att någon annan bar korset den sista biten? Det kan också finnas andra förklaringar.[2]
Johannesevangeliet anses allmänt vara skrivet efter de tre andra evangelierna. Innehållet i dessa bör rimligen ha varit känt för Johannes när han skrev sitt eget evangelium. Det är kanske därför som Johannesevangeliet skiljer sig ganska mycket från de andra tre. Inte så att han säger emot dessa, utan att han delvis skildrar andra händelser. Han koncentrerar sig mindre på det rent fysiska och lägger tonvikten på de andliga skeendena. Kanske är det så enkelt som att Johannes utelämnade berättelsen om Simon från Kyrene, eftersom den redan fanns beskriven i de andra evangelierna, och eftersom den inte har någon betydelse för det budskap som Johannes vill förmedla.
Hur som helst så visar de olika varianterna, att de som skrivit evangelierna inte kommit överens om någon påhittad historia, utan allt talar för att evangelierna är fyra olika, sanna ögonvittnesskildringar av vad som hänt, sedda utifrån olika perspektiv och där olika evangelister betonat olika saker. Det finns inte en enda motsättning som på något sätt har betydelse för Jesu budskap och människans frälsning.
Morden på Stureplan, sommaren 1994 (då ett antal ungdomar sköts ihjäl utanför en krog), bevittnades av många människor. Flera hade chockats svårt och de olika vittnesmålen var ganska så motstridiga. Vid en intervju tillfrågades en av förhörsledarna om det verkligen var möjligt att få fram sanningen när så många vittnen verkade tala emot varandra. Polismannen menade att det nog skulle gå bra och tillade, "Om alla säger samma sak, då vet vi däremot att dom ljuger".
Om fyra vittnen berättade exakt samma historia inför en domstol, skulle rätten således ta det som ett bevis för att vittnena kommit överens om sin historia på förhand. Resonemanget kan givetvis också tillämpas på kristendomens "vittnesmål". Hade motsägelser helt saknats mellan evangelierna, hade det funnits mycket starka skäl att misstro de fyra författarna.
Tillbaka till Problem och motsägelser i Bibeln