"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ´┐Żndrad: 2014 02 14 14:53

Min väg till Vägen eller "Kristers Resa".


Här var jag inte gammal. Det var inte mycket man visste om livet då.

Året var 1954 och jag var 12 år. Efter moget övervägande hade jag just bestämt mig för att det inte fanns någon Gud och att människan var det högsta väsendet, om inte i hela universum så åtminstone på jorden. Människan hade därför fullständig frihet att gå sin egen väg och att göra vad hon ville, när hon ville och hur hon ville, i varje fall så länge som detta inte skadade någon annan. Som så många andra trodde jag mig ha kommit fram till det omöjliga i att Gud, om han nu fanns, kunde vara både allsmäktig och god samtidigt. Var han både god och allsmäktig, borde han rimligen både vilja och kunna stoppa det onda. Eftersom han tydligen tillät det onda att existera, var han därför inte god utan ond (om han nu var allsmäktig). Slutsatsen blev således att Gud antingen var god eller allsmäktig, men inte både och. Var han god men inte allsmäktig, kunde han knappast vara den högste guden som skapat allt. Och var han ond, ja då var han inte värd att tillbe. Vem vill underkasta sig en ondskefull Gud? I så fall var Gud min fiende, kom jag fram till. Kristendomen var därför, som jag såg det, logiskt ohållbar. Jag ville varken ha något med en ond Gud eller med en kraftlös Gud att göra. Dessutom kunde ju vetenskapen förklara hur universum, livet och de olika arterna uppkommit, så inte heller av denna anledning behövdes Gud. Jag blev, trots min ringa ålder, vad man skulle kunna kalla en vetenskapstroende ateist.

Några år senare var det så dags för konfirmation. Jag var den ende av mina kamrater som inte ställde upp på detta. Varför skulle jag göra någonting som jag inte trodde på? Inte ens en moped eller ny klocka kunde locka mig till att svika det jag trodde var sant (vid den här tiden fick man ofta fina och dyra presenter när man konfirmerades och många gjorde detta enbart för presenterna).

När jag så småningom kom upp i gymnasiet förstärktes min tilltro till vetenskap och teknik allt mer. Alla läroböcker verkade tala samma språk. "Gud är död, vetenskapen lever och framtiden tillhör förnuftet." Religionen var bara människans fåfänga försök att förklara det ännu oförklarliga. Det som fortfarande låg utanför vad vi med vårt förnuft kunde förstå. Allt eftersom den vetenskapliga kunskapen gick framåt, blev det mindre och mindre plats kvar åt Gud.[1] Även om det kanske inte direkt uttrycktes i ord, andades gymnasieböckerna materialism och ateism. Man anade mellan raderna att den moderna vetenskapen mer eller mindre bevisat att varje religiös tro, och därmed naturligtvis också den kristna, var felaktig, och att man med hjälp av fysik och biologi numera i stort sett tillfredsställande kunde förklara hur allting kommit till. Några smärre luckor återstod kanske, men det var bara en tidsfråga innan dessa också skulle fyllas i. Endast den som var okunnig eller ointelligent kunde bortse från detta och hålla fast vid någonting så förlegat som att tro på en övernaturlig Gud.

I början av 60-talet, när jag gick på gymnasiet, inleddes varje skoldag med en halvtimmes morgonsamling. Ofta hade denna ett kristet innehåll. Ibland spelades ett musikstycke eller lästes en vacker dikt. Kanske sas det också något tänkvärt om moral eller etik. Vid ett tillfälle blev jag själv ombedd att hålla morgonsamling. Resultatet blev kanske inte riktigt som väntat. I stället för att tala några uppbyggliga ord med kristet eller andligt innehåll, deklarerade jag klart och frimodigt att Gud var död och försökte visa på hur omöjligt och oförnuftigt det var för en ärlig människa att vara kristen.

Min grundsyn på tillvaron var ganska så optimistisk. Studentexamen var nyckeln till högre studier och intressanta arbeten. Även utan att läsa vidare på universitet, fick man vid den här tiden garanterat ett bra arbete om man var student. Överhuvudtaget så andades hela 1960-talet en oerhörd framtidstro. Ekonomin gick spikrakt uppåt. Välståndet ökade snabbt och Sverige var en mönsterbild för hela världen när det gällde att kombinera individens och kollektivets intressen. Jag var väldigt intresserad av vetenskap och teknik och läste mängder av populärvetenskapliga böcker. Ju mer jag läste, desto mer fascinerades jag av människans till synes outtömliga möjligheter. Så småningom skulle människan säkert kunna producera energi i obegränsad mängd. Alla skulle då kunna leva i välstånd och harmoni. Svält och sjukdomar skulle utrotas. Eftersom människan, enligt vad jag då trodde, innerst inne var god, skulle krig, ondska och terror automatiskt försvinna som en följd av detta välstånd. Läsaren kanske ler åt min naivitet, men jag var faktiskt bara 18 år och hela världen var som ett dignande fruktträd. Det var ju bara att plocka för sig; intressanta arbeten, spännande äventyr och vackra flickor i överflöd.

Här var jag cirka tjugo. Av frisyren att döma är bilden tagen när jag gjorde lumpen som militärpolis. Då var man "mannen som visste allt". Vuxna, dvs alla över 30, begrep ingenting, tyckte man. Så småmingom insåg man att allt inte var så enkelt som man trodde när man var 20.

Orolig i mitt sinne som jag var, blev det inga studier direkt efter lumpen. Äventyret lockade alltför mycket. Först skulle livet levas. Det gick emellertid för mig som för så många andra. Från att ha varit en ung man med en lovande framtid framför sig, var jag vid 25-års ålder en något mindre ung man "med en lovande framtid bakom sig", som någon lite elakt lär ha sagt. Jag hoppade från den ena hobbyn till den andra och från det ena jobbet till det andra. På den här tiden rådde stor lärarbrist, varför det var lätt att få lärarjobb när man hade tagit studenten på det som då hette reallinjens matematiska gren. Under flera år försörjde jag mig därför som obehörig lärare på realskolan, gymnasiet och mellanstadiet. Ett år tillbringade jag t ex ute på en ö i Norrtälje skärgård i en s k B2-skola som lärare för en 3/4/5/6:a. Det var en mycket intressant erfarenhet. Under året på ön läste jag per korrespondens till radiotelegrafist. Alldeles efter gymnasiet hade jag nämligen jobbat en sommar på några båtar och fått smak för det äventyrliga sjölivet. Hösten 1967 gav jag mig ut till sjöss som färdig telegrafist.

Fartyget på bilden hette m/s Albany och var en s k kylbåt, tillhörande Rederiaktiebolaget Transatlantic (ett av Sveriges större rederier på 1950- till 1980-talen). Här jobbade jag 13 månader som radiotelegrafist — från slutet av 1967 till en bit in på 1969. Under den tiden besökte vi alla världsdelar utom Antarktis. Kylbåtar är havets vinthundar och vi satte bl a rekord från Hobart på Tasmanien (söder om Australien) till Köpenhamn non-stop (Suezkanalen var stängd vid den här tiden så vi fick runda Godahoppsudden). Lasten bestod av äpplen och päron. Resan tog ca 30 dygn och vi hade en snittfart på över 21 knop. På den här tiden var sjömansyrket fortfarande "romantiskt" och vi låg t ex tre veckor i Hobart och väntade på att äpplena skulle mogna. Man hann både skaffa sig flickvän och resa runt och titta på ön (som har liknande klimat som Sverige). Idag kommer containerbåtarna in kl 6 på morgonen och går sedan kl 13. Så det blir inte mycket tid i hamnarna. Inte heller blir det mycket tid till att spela dragspel och sjunga sjömanssånger under långa sjöresor. Det tycks inte som att allting blir bättre med tiden. Mycket verkar bli tråkigare och tråkigare även om det kanske är effektivare. På den här tiden byggde man fortfarande vackra fartyg. Numera ser fartygen ut som skokartonger — men visst, de är säkert jätteeffektiva. Fast människan behöver mer än teknik och effektivitet.
Evert Taube berättar i sina sånger om sjömanslivet och allt vad det innebär av hårt arbete, ensamhet, kamratskap, långtråkighet, längtan och ibland äventyr. Vem har inte hört sången om flickan i Havanna?! Den här bilden visar dock inte "flickan i Havanna" utan är tagen på ett hak i den lilla hamnstaden Golfito i Costa Rica (vill jag minnas), där vi låg och lastade bananer för vidare transport till Los Angeles och Seattle. Ja, det var andra tider och andra stunder. När man är instängd på en båt under långa tider finns givetvis ett behov av att komma av båten och gå iland. När vi låg och lossade lasten i Los Angeles brukade vi hyra bil och åka runt och titta på saker och ting. Vi besökte förstås Disneyland och Sea World och alla andra attraktioner. Men i Golfito fanns bara några halvskumma barer. Och då fick man hålla till godo med det. Andre mannen från höger, det är jag det — telegrafist Renard. Personen som sitter längst till höger var timmerman (snickare) ombord. Han hette Henrik, men kallades allmänt Gånge-Henrik (ett gammalt vikinganamn). Namnet kom sig av, enligt vad ryktet förtäljde, att han en gång i hamn varit så nykter att han kunde gå. Det var ett stående skämt ombord. Men, även om det dracks mycket (sprit var ju nästan gratis, eftersom allt var skattefritt ombord), så var det väldigt strikt när man arbetade. Att "törna till" (dvs komma till sitt arbetspass) berusad, ledde normalt till disciplinära åtgärder, t ex löneavdrag, och om det upprepades, avsked. Då blev man hemskickad och fick betala hemresan själv.

Efter bl a ett drygt år på kylfartyget Albany (se bilder ovan), där vi under denna tid besökte alla fem världsdelarna, låg sju veckor i olika hamnar i Australien etc, kom jag på våren 1969 hem till Sverige. Jag var nu 27 år och hade äntligen bestämt mig för att börja studera. Valet föll på matematik och fysik.

Efter studier i Örebro och Uppsala hamnade jag 1974 på Stockholms Universitet för att ägna mig åt forskarstudier i elementarpartikelfysik. Allt eftersom min insikt i fysikens fundament ökade, insåg jag att vetenskapens grund inte var så objektiv som jag dittills trott. Jag började förstå att vetenskapen t ex inte kunde förklara sig själv, utan att den utgick från ett antal obevisbara antaganden och värderingar. Många frågor dök upp. Varför var det överhuvudtaget möjligt att beskriva verkligheten med hjälp av matematik och logik? Varifrån kom den oerhörda och förbluffande ordning och harmoni som ges av naturlagarna? Hade det bara råkat bli så när universum uppstod av en slump, eller fanns det kanske en annan förklaring? Och hur kom det sig att så pass många framstående forskare, även om de kanske inte direkt var kristna, ändå trodde på en skapande intelligens i universum. Att framstående fysiker som Einstein, von Neuman och Eddington var kristna eller hade starka sympatier för den kristna tron, var svårt att förena med påståendet att vetenskapen hade motbevisat Guds existens. De om några borde väl känna till vetenskapens möjligheter och begränsningar. Mer och mer insåg jag att ateismen lika mycket var en tro som kristendomen. Att hävda att vetenskapen bevisat att Gud inte finns, framstod också alltmer som ett cirkelresonemang. Man utgick där från att allt som hade objektiv existens kunde "mätas och vägas", och beskrivas och förklaras med hjälp av logik och matematik. Det som inte kunde observeras och beskrivas på detta sätt, bortdefinierades automatiskt som inbillning eller vidskepelse. Problemet med detta materialistiska betraktelsesätt var emellertid att materialismens eget grundantagande självt i så fall också var inbillning eller vidskepelse, eftersom detta antagande varken kunde bevisas logiskt eller härledas genom observation. För att gälla, förutsatte således den materialistiska utgångspunkten sin egen giltighet. Slutsatsen att Gud inte kunde existera, eftersom han inte inrymdes i den vetenskapliga beskrivningen, byggde helt enkelt på antagandet att han inte fanns.

Från att ha varit ateist övergick jag därför till att bli agnostiker, dvs en person som menar att Gud kanske finns eller inte finns, men man kan inte veta vilket. Detta innebar inte att jag blev mer positivt inställd till den kristna tron. Vad jag dittills sett av kristendomen hade inte imponerat speciellt. De flesta kristna jag mött, verkade knappast själva tro på det kristna budskapet. Frågade man dem om Bibelns underverk verkligen hade inträffat, blev de röda i ansiktet och mumlade något om att människor på Jesu tid inte förstod bättre. Ännu mer skruvade de på sig, när man undrade om Jesus fortfarande gjorde underverk. Det stod ju i Bibeln att han är densamme idag och igår och i all evighet. För mig var det ganska självklart att om Gud fanns, vilket jag i och för sig höll för ytterst osannolikt, och om han var den som genom sitt ord skapat hela universum ur intet, så måste hans budskap till människan, dvs Bibeln, vara sant. Självfallet klarar den som är mäktig nog att skapa ett universum också av att ge människan ett budskap som är korrekt. Till och med den som tillverkar dvd-spelare förmår ju normalt se till att manualen till denna är riktig. Naturligtvis kan det förekomma enstaka tryckfel, men innehållet i stort är i allmänhet korrekt. Min inställning var således denna, att antingen var kristendomen helt falsk eller också fick man köpa hela budskapet med hull och hår, dvs med uppståndelse, mirakler, änglar, Djävul etc. Personligen var jag ganska övertygad om att det första alternativet var det riktiga.

Under vintern 74-75 bodde jag på studenthemmet Tempus i Åkeshov i Stockholm. En kväll ringde telefonen och någon, som sade sig komma från "Kyrkan vid Brommaplan", berättade att han gjorde en undersökning bland studenter om deras inställning till den kristna tron. Han frågade om han kunde få komma någon kväll och intervjua mig. Eftersom han lät ovanligt vettig för att vara religiös, gick jag med på detta. Tidigare hade jag vid olika tillfällen fått besök av Jehovas Vittnen och haft långa diskussioner med dem om Bibelns trovärdighet. Det hade varit riktigt roligt att "drämma till dem" med några sofistikerade logiska eller vetenskapliga argument. Visserligen var jag nu agnostiker, men tyckte ändå det skulle bli kul att se "hur mycket kallt stål" den här killen tålde. Det blev emellertid inte riktigt som jag hade tänkt mig. Killen ifråga, som också hette Christer, visade sig vara i en helt annan klass än någon annan kristen jag dittills mött. För det första märktes att han verkligen trodde på det han sade sig tro på. För det andra kom jag snart underfund med att hans tro var genomtänkt. Många av mina invändningar mot den kristna tron kunde han ganska lätt bemöta. När jag kom med min favoritkritik, nämligen hur Gud både kunde vara god och allsmäktig, tittade han på mig som om jag var mindre vetande och sa bara helt kort, "Jaså du menar det gamla teodicéproblemet?". Plötsligt gick det upp för mig att kristna i alla tider funderat över detta problem, och att det var så välkänt att det till och med fått ett särskilt namn. Trots att många kristna förstått problemet, hade de ändå kunnat tro. Jag insåg att det kanske inte var så enkelt att avfärda den kristna tron som jag hade inbillat mig. Innan vi skildes kom Christer med en utmaning. "Om du verkligen är den sanningssökare du säger dig vara, borde du då inte själv ta reda på lite mer om den kristna tron, innan du avfärdar den för gott!" Nu hade han mig riktigt på kroken. Vad skulle jag säga? Var jag sanningssökare eller inte? Jag antog utmaningen och beslöt mig för att läsa igenom Bibeln från början till slut.

Under de följande två åren kom Christer och jag att umgås ganska regelbundet och blev naturligtvis snart goda vänner. Jag läste några kapitel eller böcker i Bibeln, och när vi sedan träffades drack vi en kopp te och diskuterade det jag läst. Naturligtvis ifrågasatte jag mycket av det jag läste. "Hur kunde Gud göra så mot stackars farao, som inte begrep bättre? Varför behagade djuroffer Gud, om han nu var så god? Det verkar ju som om han är mer blodtörstig än god." Många gånger kunde Christer på ett tillfredsställande sätt reda ut mina frågor. Ibland blev också han ställd och jag tror att vi båda lärde oss nästan lika mycket under den här tiden.

Det fina med sanningen är att den håller att ifrågasättas. Även om jag inte förstod allt jag läste, blev jag till min stora förvåning mer och mer övertygad om att Bibeln beskriver en objektiv, absolut verklighet. De motsägelser jag trodde Bibeln skulle vara full av, lös med sin frånvaro och den världsbild som målades upp, verkade förbluffande väl stämma överens med den verkliga världen. Jag har alltid varit en flitig läsare och periodvis fullkomligen slukat böcker av alla de slag, både skön- och facklitteratur. Många böcker jag läst hade gjort anspråk på att kunna förklara tillvarons gåtor, men jag hade ännu inte hittat någon som levt upp till detta. De flesta s k svar gick ut på att människan var en biologisk maskin och att varken jaget eller ondskan egentligen fanns. Inget av detta tyckte jag stämde med verkligheten. Om människan var en maskin, varför upplevde hon sig då som en människa och inte som en maskin? Även om en människa möjligen skulle kunna uppleva sig själv som en maskin, verkade det osannolikt att en maskin skulle kunna uppleva sig själv som en människa. Om det var sant att människan bara var en maskin, kunde dessutom knappast en bok som påstod detta vara speciellt intressant. Ger materialismen en korrekt verklighetsbeskrivning, är ju allt förutbestämt genom fysikens lagar. Men är allt förutbestämt, är därmed också alla böcker ointressanta. Innehållet i dem är ju då till hundra procent ett resultat av obevekligt lagbundna processer och inte av någon skapande handling. Och inte heller hjälper det att införa slumpen som en faktor. I så fall är ju allt vi säger och skriver till hundra procent resultatet av absoluta naturlagar i kombination med slump. Inte heller i detta fall finns någon anledning att tro att en bok som företräder materialismen skulle ha något meningsfullt att säga. Endast om materialismen är falsk, är det således möjligt att meningsfullt argumentera för att den är sann. Detta är materialismens stora dilemma. Det hela påminner en smula om en filosof jag läste om, som skrev bok efter bok, där han försökte bevisa att varje form av mänsklig kommunikation, inklusive verbal sådan, är omöjlig.

Ett annat svårt problem tyckte jag var vår absoluta övertygelse om människovärdets okränkbarhet. Var människan bara produkten av en blind evolution, kunde hon knappast ha något speciellt värde. I "kampen för tillvaron" sållas ju de svaga och sjuka individerna bort för att arten hela tiden skall förbättras. Hur kunde då vi, som till hundra procent var ett resultat av evolutionen, själva uppleva att denna utsållning var fel? Var människan höjd över evolutionsprocesserna? Varifrån kom denna känsla? Och varför var människor som trodde på evolutionen och "den starkares överlevnad" så upprörda över vad Hitler gjorde. Han hjälpte ju bara evolutionen på traven genom att lite snabbare sortera bort "olämpliga anlag" (jag tänker då på nazisternas dödshjälpsprogram där ca 200 000 långtidssjuka och förståndshandikappade tyskar mördades genom svält, gasning och giftinjektioner). Här fanns en motsägelse som de flesta människor verkade totalt omedvetna om.

Ju mer jag läste i Bibeln, desto mer övertygades jag om att där fanns tillfredsställande svar på alla de filosofiska frågor som jag själv och de flesta andra människor ställt sig i alla tider: Vem är människan? Varifrån kommer ondskan? Finns det någon mening med livet? Etc. Och med svar menar jag då inte bara terapeutiska svar, dvs svar som kanske får oss att må lite bättre en stund, utan svar som är sanna. Som talar om hur det verkligen förhåller sig, vad som är objektivt sant.

Sommaren 1975 inträffade, inom loppet av fem veckor, tre katastrofer i mitt liv. Jag hade blivit assistent på fysiska institutionen vid Stockholms Universitet och ägnade terminerna åt studier och undervisning. Under sommarlovet arbetade jag till sjöss som telegrafist på Gotlandsbolagets färja Tjelvar, som gick i trafik mellan Stockholm och Gdansk i Polen. I slutet av maj, under en av mina ledigheter, begick en av mina bästa vänner självmord. En måndag fick jag ett brev som han postat föregående fredag kväll. Efter det att han lagt brevet på lådan skulle han gå direkt hem och ta sitt liv genom att svälja en överdos av sömntabletter, skrev han. I brevet låg en nyckel till lägenheten och han bad mig gå dit för att kontrollera att han verkligen var död innan jag ringde efter polisen. Var han inte död utan bara medvetslös, bad han att jag skulle låta honom ligga kvar till dess att han dog. Även om hans liv skulle gå att rädda, visste han nämligen att risken var mycket stor att njurar, hjärna etc tagit så stor skada av tabletterna, att han troligen skulle få tillbringa resten av sitt liv som ett "organpaket". Läsaren kan säkert föreställa sig att det inte var med lätt hjärta jag uppfyllde denna hans sista önskan. Naturligtvis gick jag inte ensam dit utan tog med mig en god vän som stöd. Denne ville inte gå in utan väntade utanför. Min kompis låg på köksgolvet och var redan kall och likstel, så någon tvekan om huruvida han var död eller ej fanns inte. Hur jag hade agerat om han inte varit död vet jag inte, och jag är glad att jag aldrig behövde ta reda på det heller. Nästa chock inträffade några veckor senare när min absolut bäste vän omkom i en trafikolycka. Egentligen skulle han ha varit med mig ombord på Tjelvar som min gäst, men hade fått uppskjuta detta på grund av att hans pass gått ut. Två veckor senare var det så dags för det tredje slaget. En 16-årig flicka som jag kände blev brutalt sexmördad på en enslig skogsväg. Jag gick som i en dimma under flera månader. Eftersom jag jobbade till sjöss, fanns obegränsad tillgång till billig sprit och jag formligen dränkte min vånda i denna.

Att fortsätta med några forskarstudier i fysik var knappast att tänka på. Sådana studier kräver en oerhörd koncentration, vilket jag inte var kapabel till just då. När jag blev erbjuden en lärartjänst på Sjöbefälsskolan i Stockholm, tackade jag därför ja. Det fruktansvärda som hänt under sommaren, hade naturligtvis fått mig att fundera ännu mer över liv och död och ondskans existens än vad jag gjort förut. Plötsligt var det inte bara fråga om filosofiska teorier utan om en ytterst grym verklighet. Under hela den här perioden fortsatte jag att läsa Bibeln och att träffa min kristne vän. Naturligtvis ställde jag mig frågan hur Gud kunde tillåta så fruktansvärda saker att ske. Det gamla teodicéproblemet dök således upp igen, fast nu inte bara som en intellektuell spetsfundighet utan som någonting vilket på ett högst påtagligt sätt gjort sig påmint i mitt eget liv. Svaret på mina frågor fann jag i Bibeln. Gud tillät inte alls det onda. Det var människan själv, och ytterst människans uppror mot Gud, som var orsaken till allt ont på jorden. Människan hade fått fri vilja och kunde därför själv välja antingen det onda eller det goda[2].

Trots att jag nu ansåg mig ha kommit fram till att Bibeln var sann, tog det ganska lång tid innan jag beslöt mig för att bli kristen. Vid ett tillfälle när jag träffade Christer, frågade han om jag verkligen trodde att kristendomen var sann. Då jag svarade ja, kom omedelbart följdfrågan, "Vad hindrar dig från att bli kristen just nu?" Jag skruvade lite på mig, men kunde inte komma på något bra skäl att säga nej. "Då ber vi till Jesus nu då, att han skall komma in i ditt hjärta." Det verkade ju ganska logiskt trots allt, så jag knäppte lite ovant händerna och vi bad tillsammans en enkel bön. Jag hade hört ganska mycket om hur folk som blev frälsta ramlade omkull och annat underligt, men själv kände jag absolut ingenting efter bönen. Ingen himmelsk musik, inga ljusblixtar eller annat dramatiskt. "Jag kände ingenting", sa jag en aning besviket. "Det spelar ingen roll", var Christers svar, "Guds ord säger att när du ber denna bön, så blir du omedelbart hans barn oavsett vad du känner. Det är inte en fråga om känslor utan om sanning!" På något sätt kände jag mig i alla fall ganska upprymd, som om något viktigt faktiskt hade hänt i mitt liv.

Under 36 år hade jag således levt utan Gud. Jag kan inte påstå att jag hade varit speciellt olycklig. Självklart hade det varit både upp och ned, men överlag hade jag nog haft ett ganska bra liv. Jag hade många goda vänner och hade varit med om massor av intressanta och spännande upplevelser. Jag hade fått tillfälle att pröva på både det ena och det andra; resor till exotiska länder, dykning, fallskärmshoppning, segelflygning, oceansegling och mycket annat. Mina studier var intressanta och mycket tillfredsställande och skulle så småningom ge mig möjlighet att syssla med det som intresserade mig allra mest. Kort sagt, jag tyckte inte jag hade något att klaga på. Vad skulle jag egentligen med Gud till? Vad kunde han tillföra mitt liv? Tidigare hade jag tänkt att tron på Gud, även om han inte fanns, nog kunde vara bra för ensamma och olyckliga människor. Alltid kunde de finna någon tröst i tanken på ett liv efter detta och tron att det fanns någon i himlen som brydde sig om dem.

Detta är väl kanske den västerländska människans stora dilemma och förklaringen till att så få människor i t ex Sverige är personligt kristna. Man har det så pass bra att man inte tycker sig behöva Gud. Så länge man är ung, vacker, åtråvärd, frisk, har intressanta hobbys och tjänar bra med pengar, så tror man sig vara näst intill odödlig. Den absoluta och totala meningslöshet som det materialistiska perspektivet ger upphov till, pockar inte på uppmärksamhet och behöver inte tas på allvar. När man är ung kan man glatt skämta om att man tänker leva livet så länge det varar. Det förefaller ju ändå vara en evighet kvar. När man sedan blir gammal och kanske ensam och börjar inse att livet också har ett slut, har man ofta blivit så bitter och cynisk att man av denna anledning har mycket svårt att börja tro. Det är som bekant inte lätt att lära gamla hundar att sitta. Eller också är man så fylld av ånger och skuld över allt ont man gjort under sitt liv, att man inte kan tro att Gud skulle kunna förlåta en, vilket naturligtvis är helt fel. Det finns ingen handling, hur fruktansvärd den än är, som inte Gud kan förlåta!

En starkt bidragande orsak till att jag på allvar började söka Gud var säkert de chockartade händelserna under sommaren 1975, vilka effektivt punkterade min uppblåsta Sörgårdsballong. Det som till slut fick mig att kapitulera inför Gud, var dock inte dessa händelser, utan det faktum att jag helt enkelt blivit övertygad om att den kristna tron var sann.

Till en början innebar mitt liv som kristen inte någon större förändring. Jag var övertygad om att Gud fanns och att Jesus hade blivit korsfäst och dött för min skull och sedan uppstått från de döda för att en gång för alla lösa ondskans problem. Detta trodde jag fullt och fast på. Jag bad regelbundet till Gud, läste Bibeln och gick runt i diverse olika kyrkor för att se om jag kunde hitta någonstans där jag kände mig hemma. Att läsa Bibeln gav mig stor tillfredsställelse och jag upplevde gång på gång hur texterna liksom talade till mig på ett mycket personligt sätt. Det var som om vissa bibelverser ibland var skrivna i eldskrift. Någon direkt upplevelse av kontakt med Gud eller närvaro av honom då jag bad hade jag inte, men ändå skänkte mig dessa stunder av bön och bibelläsning en slags gemenskap och gav mig tillfredsställelse och trygghet. Flera gånger fick jag också uppleva mirakulösa svar på mina böner. Människor med svåra sjukdomar blev helade och olika problem i mitt eget liv löstes på ett övernaturligt sätt.

Så småningom blev jag medlem i samma baptistförsamling som min gode vän Christer. Det var ju ganska naturligt, eftersom de enda kristna jag kände var med i just denna församling. Av någon anledning, som jag inte alls förstår, måste Gud ha varit oförtjänt tålmodig mot mig under den här tiden. Själv upplevde jag mig ofta som den störste av alla syndare. Jag tyckte jag hade gjort så många onda och dåliga saker i mitt liv. Och då tänkte jag inte främst på att dricka sprit eller andra sådana yttre saker, utan på alla människor jag svikit, utnyttjat och behandlat illa och kärlekslöst. Dessvärre fortsatte jag också att göra sådana saker, trots att jag egentligen inte ville. "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag", som Paulus i sin förtvivlan skriver i Romarbrevet 7:19. Men Guds nåd är oändligt stor och som tur är för oss så blir vi frälsta av nåd och inte av gärningar.[3] Ju mer jag insåg min egen synd och ondska, desto mer fylldes jag av tacksamhet över Guds överflödande nåd. Och i stället för att känna mig överlägsen och föraktfull gentemot alla svaga och syndiga människor, fylldes jag av kärlek till dem. Jag var ju själv lika svag och syndig, ja kanske ännu svagare än de flesta. Inte frälst på grund av min egen förträfflighet, utan genom Guds enorma nåd. "...räddad, men som en brand ryckt ur elden", som Paulus säger i 1 Kor 1:15.

Min väg till Gud var således från början huvudsakligen intellektuell. Jag hade logiskt kommit fram till att allt talade för att Bibelns budskap var sant och hade sedan tagit konsekvenserna av denna slutsats. Min tro byggde till kanske 90 procent på vad jag trodde var sant och möjligen till tio procent på känslor och upplevelser. Jag hade fått svar på många av mina böner och vissa bibeltexter hade på ett övernaturligt sätt flera gånger starkt talat rakt in i mitt personliga liv. Jag kände till Gud och litade på honom, men jag kände honom inte personligen. Gudstjänsterna tyckte jag ofta var ganska tråkiga, och även om en och annan predikan gav mig en del, satt jag ofta och väntade på att mötet skulle ta slut, så man kunde göra något roligare, t ex fika med sina kompisar. Det var mer av plikt än av glädje och förväntan som jag gick i kyrkan.

1978, under en gudstjänst i en statskyrka utanför Uddevalla, fick jag mitt första övernaturliga möte med Gud själv. Jag hade vid den här tiden aldrig hört talas om det som pingstvännerna kallar för "andedop", dvs att man kan fyllas av den helige Ande på ett så påtagligt sätt att man beter sig som om man vore "drucken" eller allmänt konstig. Tecken på andedopet kan vara att man börjar tala i tungor eller att man faller omkull eller gör något annat som för den oinvigde ter sig "som en dårskap". Jag hade just tagit emot nattvarden och skulle gå tillbaka till min plats, när jag plötsligt fylldes av en enorm kärlek. Det kändes nästan som om jag skulle sprängas inifrån så påtagligt var det. Ett tag trodde jag att jag skulle dö. Jag stod kvar där framme i säkert tio minuter och tårarna bara strömmade nedför mina kinder. Jag kände mig fullständigt renad och befriad från all gammal bråte och alla bittra minnen och fylldes av en verklig, sann kärlek till alla människor, men också med en stor sorg över allt lidande och all ondska i världen. Efteråt har jag förstått att Gud här visade mig hur mycket han älskar varje människa på jorden, inkluderande mig själv, och hur viktig varje individ är för honom och hur oerhört han sörjer över lidandet. Den känsla som fyllde mig var så oerhört stark att jag fortfarande, tre dagar senare, gick omkring som i ett "saligt rus".

Detta möte med Gud förvandlade mitt liv definitivt. Vad som tidigare bara varit teori, blev nu en verklighet och inledningen till en ny fas. Ibland försöker man bortförklara andedopet genom att säga att det är fråga om massuggestion. Eftersom alla andra talar i tungor eller ramlar omkull, är det lätt att själv gripas av den "uppiskade stämningen", menar man. Mitt andedop kan knappast bortförklaras på detta sätt. För det första befann jag mig i Svenska Kyrkan och det var säkert inte många av de närvarande som överhuvudtaget visste eller trodde att det fanns något andedop. Inte ens jag själv trodde ju det. Inte heller förekom någon masshysteri eller något annat som kunde ha påverkat mig. Jo, det fanns faktiskt en sak som kunde ha påverkat mig. Den Helige Ande! Och det är min absoluta övertygelse att det var precis detta som skedde.

Några saker till kan jag nämna, eftersom det kanske kan hjälpa läsaren att bedöma tillförlitligheten i det jag skriver, åtminstone när det gäller det vetenskapliga. Efter det att Sjöbefälsskolan i Stockholm lagts ned, arbetade jag till sjöss mellan 1982 och 1985 som radiotelegrafist på ett litet exklusivt kryssningsfartyg vid namn Lindblad Polaris.

Här sitter jag i egen hög person i radiohytten på Lindblad Polaris, omgiven av den bästa radioutrustning som fanns att få på den tiden (jag hade sjäv bestämt hur stationen skulle utrustas). Morsenyckeln, som jag använder är en s k "epalinjal" eller "sideswiper", en typ som var mycket omtyckt av telegrafister.

Detta fartyg, som bara tog ca 80 passagerare, hade tillsammans med systerfartyget Lindblad Explorer, specialiserat sig på en mycket speciell nisch inom kryssningssektorn, s k "cruising expeditions".

För att läsaren skall förstå att en fartygsradiostation omfattar mycket avancerad radioutrustning visar jag en bild på Lindblad Polaris' två sändare (förra bilden visar den s k mottagarracken, från vilken telegrafisten manövrerar hela radiostationen). Till vänster är fartygets huvudsändare på 1,6 kW uteffekt och till höger en 800 W automatavstämd sändare, som även kan köras på batterier i en nödsituation. Sändarna arbetar både på långvåg, gränsvåg och kortvåg och kan användas för radiosamtal, telex och morsetelegrafi. Med dessa sändare kan man kommunicera med andra radiostationer över hela jorden. Nuförtiden sker merparten av fartygsradiotrafiken över långa distanser med hjälp av satellitsystem. En del radiosamtal går dock fortfarande på kortvåg, eftersom minutkostnaden där än så länge är betydligt lägre jämfört med satellitsamtal. Bokstäverna SIAQ, som står högst upp till höger på den vänstra sändaren, är fartygets anropssignal (för svenska fartyg så börjar anropssignalen med SA till SM — gäller ej fritidsbåtar).

Detta innebär att man har små, specialbyggda fartyg, som i högsta lyxklass tar ett litet antal passagerare till intressanta platser som det skulle vara mycket svårt, ja ibland helt omöjligt, att ta sig till på annat sätt. Ombord finns framstående historiker och naturexperter etc, som föreläser om de platser och den natur som skall besökas. Kryssningarna går således inte i första hand ut på sol, bad, roulettspel, dans och drinkar, även om sådant också finns, utan på att upptäcka världen och att lära sig något. På grund av fartygens litenhet och ringa djupgående, och genom att använda avancerade gummibåtar, kan man landsätta passagerarna på mycket svåråtkomliga ställen. Fullständig dyk- och snorkelutrustning finns ombord, och de passagerare som så önskar kan dyka tillsammans med professionella och erfarna dykinstruktörer. Dessa fartyg gjorde, och gör så vitt jag vet fortfarande, kryssningar över hela jordklotet; runt Antarktis, långt upp i Amazonfloden och i Röda Havet för att bara nämna några exempel. Jag kan inte förneka att det var oerhört intressant att få arbeta på ett fartyg av denna typ. Att jag dessutom hade förmånen att få dyka nästan obegränsat då vi t ex kryssade i Röda Havet — ett av världens absolut bästa dykvatten — gjorde inte direkt saken sämre.

Lindblad Polaris var från början svenskflaggad men flaggades så småningom ut och fick Bahamasflagg. Samtidigt genomgick hon en omfattande ombyggnad och döptes om till Polaris. Ett tufft litet fartyg och en mycket trevlig arbetsplats. Jag har många underbara minnen därifrån. Bilden är tagen under s k "whalewatching" i Sea of Cortez (viken innanför Baja California söder om San Diego), som är ett av jordens valrikaste områden. Passagerarna och besättningen på fördäck spanar efter valar.

Mellan 1985 och 1987 seglade jag i min egen segelbåt, en L28 (en 8,5 meter lång Laurinkoster), tillsammans med en god vän, från Sverige till Amazonfloden, via bl a Madeira, Kanarieöarna och Kap Verdeöarna. Resan slutade i Fort Lauderdale i Florida, där båten såldes.

Här ligger min segelbåt i Fort Lauderdale på en marina och väntar på försäljning. L28:an (konstruerad av den legendariske svenske båtkonstruktören Arvid Laurin) är en mycket sjövärdig båt och en av de skarpaste havseglare som någonsin byggts i den storleksklassen (klicka här för att se skrovformen). Anordningen i aktern är ett s k vindroder (en slags mekanisk autopilot som styr båten i förhållande till vindriktningen — detta gör att båten styr sig i stort sett helt själv ute på havet). På andra sidan bryggan ligger en annan svensk långseglare med sin Maxi 95:a.

När jag så kom hem till Sverige återvände jag till min gamla "kärlek", fysiken, och påbörjade forskarstudier i teoretisk fysik, med inriktning på kvantmekanik, på Tekniska Högskolan i Stockholm. I skrivande stund arbetar jag som gymnasielärare i Uppsala.

Ganska snart efter att jag hade blivit kristen blev jag, förmodligen på grund av min naturvetenskapliga bakgrund, ombedd att föreläsa i diverse olika sammanhang om tro och vetande, något som jag fortfarande sysslar med. Under årens lopp har jag blivit inbjuden till både församlingar, universitet, tekniska högskolor och gymnasieskolor. 1989 kom min första bok ut med titeln Vetenskap och Tro — två vägar till en världsbild[4]. Där sammanfattade jag en del av mina tankar när det gällde förhållandet mellan naturvetenskap och kristen tro. Under många år arbetade jag sedan på min fritid med att skriva en universitetslärobok i modern fysik, vilken så småningom publicerades 1995 under namnet Den moderna fysikens grunder. Från mikrokosmos till makrokosmos (se min fysiksida)[5]. Jag är också medförfattare till en bok om skapelse/evolution, som kom ut i november 2002 och som heter Vetenskap, Evolution, Skapelse, Gudstro[6] (länk med mer information om mina böcker finns på min huvudsida — där det också finns information om en ytterligare bok jag skrivit, där jag bemöter Dan Browns bok Da Vincikoden).

Jag har nu varit troende i ungefär 24 år. Under dessa år har jag aldrig blivit besviken på Gud. Har jag någon gång upplevt det som om han varit långt borta, har det alltid berott på mig själv. När man bryter mot Guds vilja, tappar man all sin frimodighet och vågar knappast komma inför hans ansikte, eftersom man känner sig oren och ovärdig. Den enkla lösning han gett oss på detta, är att man uppriktigt ångrar sig och ber om förlåtelse. Sedan är allt ställt till rätta.

Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. (1 Joh 1:9)

Jag har mer och mer förstått Guds gränslösa kärlek och nåd till alla människor och hans oerhörda omsorg, om vi nu tillåter honom detta. "Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?" (Rom 8:31)

Ibland har människor undrat vilken bibelsyn jag har. "Du som är så förnuftig och har läst både matematik och fysik tror väl ändå inte på Adam och Eva och syndafloden och sån't där larv?" Mitt svar på detta är att jag har samma bibelsyn som Jesus. Varför skulle jag ha en annan syn på Bibeln än vad min Herre och Mästare har?! Han är ju Gud själv kommen till jorden, så han borde väl veta bäst! Jag tror att Adam och Eva existerat som fysiska personer, eftersom Jesus trodde detta, vilket framgår av Matt 19:4. Jag tror också att Noa och arken funnits och jag tror på Bibelns berättelse om syndafloden på grund av att Jesus också trodde detta (läs här om historiska bevis för syndafloden). När han vid ett tillfälle undervisade lärjungarna sade han t ex:

Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. (Luk 17:26-27)

Jesus trodde också att profeten Jona slukades av en jättelik fisk (Matt 12:40), att städerna Sodom och Gomorra existerat[7] (Matt 11:24) och att Mose verkligen skrivit Moseböckerna (Joh 5:46-47). Allt detta var självklarheter för Jesus. Om han nu trodde detta, så duger det också för mig att tro på. Jesus vet bättre än alla liberalteologer och akademiker vad som är sant, och jag litar mer på honom än på någon människa. Jag skäms inte för att tro på det som Jesus trodde på!

Paulus hade samma inställning och skriver, "samtidigt som jag tror på allt som lagen säger och allt som står skrivet hos profeterna" (Apg 24:14). Varför skulle jag ha en annan bibelsyn än vad aposteln Paulus hade?! Vad vet jag som inte han visste, när det gäller andliga ting?

Under mitt liv har jag varit med om många "häftiga" upplevelser. En del av dessa har jag berört ovan. Jag har fjällvandrat, hoppat fallskärm, segelflugit och förutom runt Sveriges kuster dykt i Röda Havet, Indiska Oceanen, Sydatlanten och Australien. Jag har seglat med min egen segelbåt över Atlanten och upp i Amazonfloden. Jag har besökt någonstans mellan 70 och 80 länder och fått se och höra och vara med om oerhört mycket. Ändå är den i särklass starkaste och häftigaste upplevelsen av dem alla, att ha fått möta Jesus!

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."

Du kan läsa mer om kristen tro i:
Liberalteologin, ett misslyckat försök att bortförklara Bibelns Gud


[1] Detta sätt att resonera brukar kallas "kunskapsluckornas Gud" och innebär således att man enbart använder Gud för att förklara det ännu oförklarliga. Allt eftersom vår förståelse av universum ökar, blir det mindre plats kvar åt Gud. När vetenskapen till sist kan svara på alla frågor har Gud därmed avpolleterats. Detta synsätt har omfattats av både ateister och kristna och har för de kristnas del i vissa fall lett till rädsla eller förakt för vetenskap. Den kristna tron står emellertid inte i motsatsställning till vetenskaplig kunskap, utan kompletterar i stället denna. Enkelt uttryckt kan man säga att vetenskapen svarar på frågan "Hur?" medan religionen svarar på frågan "Varför?"
[2] Ondskans och lidandets problem behandlas mer utförligt i andra artiklar (artikelrubrikerna ger viss vägledning).
[3] Den amerikanske predikanten Lester Sumrall sa en gång ungefär så här, "Jag vill inte ha rättvisa från Gud. I så fall vore jag på väg till helvetet just nu. Nej, det enda jag vill ha, är hans nåd".
[4] Libris.
[5] Studentlitteratur. I denna bok behandlas speciell relativitetsteori, kvantmekanik och partikelfysik.
[6] XP-media.
[7] Någon gång i början av februari 1996 rapporterade TT att två svenska arkeologer som gjort utgrävningar i Jordanien, vid stranden till Döda Havet, ansåg sig ha funnit resterna av dessa städer. Enligt TT-telegrammet tydde deras fynd på att de två städerna förstörts vid en jordbävning ca 1900 f Kr. Detta stämmer helt överens med Bibelns beskrivning, både i fråga om tid och hur städerna förstördes. Enligt 1 Mos 19:24-25 "lät Herren svavel och eld regna från himmelen... och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken."

© Krister Renard