"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Outbildade idioter utgör inte
något större problem.
Välutbildade och intelligenta idioter
är däremot fullständigt livsfarliga.
De kan förstöra ett helt land på
nolltid."
(Okänd)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2020 08 19 00:57

Äntligen hemma med halmen — Sammanfattning och avslutning

Del 7 av en serie i sju delar.

En bra tumregel är att aldrig lita på något som inte kommer från ingenjörer.
Ekonomer, samhällsvetare och liknande är alltid grundligt politiserade och därför är alltid statistik över arbetslöshet, sysselsättning, kriminalitet med mera genomfalska beställningsjobb.
Ingenjörer däremot har i sitt DNA att inte trixa med siffror. Gör de det kommer broar att rasa och flygplan att krascha.
Så om du vill veta hur ett lands ekonomi VERKLIGEN går ska du titta på data som kommer från ingenjörer. Elförbrukning, Transportvolymer på järnväg. Antal inkommande och utgående TEU (20 ft containers) i hamnarna.
                         Anonym skribent på Internet

 

Inledning

Så är vi då framme vid sammanfattningen och avslutningen av min långa artikelserie om klimatet. Egentligen har läsaren möjlighet att själv dra sina slutsatser utifrån vad som framkommit i de tidigare sex delarna. Så denna sista, avslutande del är på sätt och vis onödig. Men jag känner ändå att jag så kortfattat det går vill försöka sammanfatta mina slutsatser.

Det inledande citatet ovan är förvisso tillspetsat, men innehåller enligt min mening mer än ett korn av sanning. Jag litar mer på ingenjörer än vad jag litar på akademiska forskare i naturvetenskap (för att inte tala om forskare inom humaniora). Inom forskarvärlden finns tyvärr en kantring åt politiska ideologier, inte sällan åt vänster (där globalism, identitetspolitik, vulgärfeminism, islamofili etc ingår som byggstenar), vilket gör att alltför mycket forskning får ideologiska undertoner (kanske inte så mycket i matematik och fysik och kemi, eftersom det inom dessa discipliner finns föga utrymme för ideologisering). Självklart finns akademiker som inte är ideologiserade och vars forskning är oklanderlig. Men tyvärr finns alltför många som inte lever upp till den standard av objektivitet, sanningspassion och öppenhet som man förväntar sig av den som gör anspråk på att kallas vetenskapsman eller vetenskapskvinna. Arthur Koestlers tragikomiska roman The Call-Girls handlar om just detta. Titeln syftar på att många forskare beter sig som intellektuella call-girls (prostituerade) och kommer fram till "rätt resultat" mot betalning (eller andra belöningar som befordran, eftertraktade tjänster etc). Dvs de säljer inte sin kropp, som en vanlig call-girl, utan sin hjärna och sin vetenskapliga prestige, till högstbjudande (menade Koestler).

 

Fem viktiga frågor

Några av de viktigaste frågorna att ta ställning till när man diskuterar den globala uppvärmningen är följande:

1. Är det sant att den globala temperaturen ökar just nu?
Kort svar: Den globala temperaturen ändras hela tiden. Och har så gjort under jordens hela historia. Mellan 2016 och 2018 har den t ex sjunkit med ca 0,2°C. Men trenden, sedan ca 100 år tillbaka, är att temperaturen långsamt har stigit med 0,04-0,07°C per decennium, (sedan 1880-talet), där 0,04°C är den troligaste siffran (se del 4). Under de senaste 40 åren har temperaturökningens hastighet ungefär fördubblats. Samtidigt oscillerar temperaturen lite upp och ned kring denna stigning. Detta kan anses vara ett faktum, eftersom vi här utgår från direkta temperaturmätningar.

2. Vet vi att denna temperaturökning kommer att fortsätta (om inte människan drastiskt reducerar sina utsläpp)? Eller är den bara tillfällig? Kan det handla om en naturlig temperaturvariation?
Kort svar: Vi vet definitivt inte om temperaturökningen kommer att fortsätta, eftersom vi har för lite kunskap om alla mekanismer som påverkar klimatet. Klimatsimuleringarna är därför mycket osäkra (diskuteras i del 3). Vi vet inte heller om det handlar om en naturlig temperaturvariation. Den globala temperaturen har som sagt varierat så länge som vår planet funnits.

3. Vet vi att en ökning av atmosfärens koldioxidhalt är skadlig? Eller kan den rent av vara positiv?
Kort svar: En ökande koldioxidhalt (oavsett om detta påverkar temperaturen eller ej) ger bl a en grönare jord. Och mer växtlighet absorberar mer koldioxid, dvs systemet är till en del självreglerande. Om ökningen av koldioxidhalten ger en avsevärd global temperaturhöjning, kan detta givetvis vara skadligt om följden blir stor avsmältning av isen i polarområdena.

4. Vet vi att det är koldioxiden i atmosfären som bär huvudansvaret för temperaturökningen?
Kort svar: Nej, inte med absolut säkerhet. Det man är överens om är att växthusgaserna gör att vår planet är ca 30°C varmare än utan dessa gaser. Dvs i sig är växthusgaserna livsavgörande för människan. Koldioxid är en av flera växthusgaser (varav vattenånga är den viktigaste). Koldioxiden kan ha stor betydelse för den temperaturökning vi observerar, men detta är inte hundraprocentigt säkert. I speciellt del 5 har jag diskuterat ett antal ytterligare mekanismer, vilka vid sidan av koldioxid har potential att påverka klimatet; andra växthusgaser (t ex ozonförstörande brom- och klorföreningar) och astronomiska faktorer. En ytterligare faktor som kan ha betydelse för temperaturvariationerna kan vara låga moln. Det finns forskare som anser att molnigheten påverkar klimatet betydligt mer än vad koldioxiden gör.

5. Till hur stor del är människan ansvarig för den globala uppvärmningen?
Kort svar: Svaret på denna fråga beror lite på de föregående frågorna. Om koldioxiden inte bär huvudansvaret för den observerade uppvärmningen, faller fråga 5. Men om koldioxiden bär huvudansvaret, blir nästa fråga om det är människans utsläpp som är avgörande. Inte heller det kan vi svara på med säkerhet, eftersom det finns andra, naturliga ”aktörer” i verksamhet (se del 5). Vulkaner, både aktiva och inaktiva, släpper ut stora mängder koldioxid, och vår kunskap om vilka kvantiteter det handlar om är mycket ofullständig. Berggrunden kan både lagra (vilket leder till global nedkylning) och släppa ut (vilket leder till global uppvärmning) enorma mängder koldioxid i samband med geologiska processer (som bergveckning och vittring). En ytterligare viktig aktör i koldioxidkretsloppet är världshavet.

Det är således en hel del vi inte med säkerhet vet. Klimatalarmisternas i-värsta-fall-scenario är under alla förhållanden ytterst osannolikt. Alltså måste vi agera med försiktighet och klokhet och inte gripas av panik.

Svaren ovan är korta för att ge en snabb översikt av min inställning i klimatfrågan. I de artiklar som hänvisas till i dessa svar, återfinns mer ingående och mer nyanserade resonemang. Om du tycker något av ovanstående är helt fel och missvisande, läs då först respektive artikel innan du hetsar upp dig! Tack!

 

Sammanfattning av del 1-6 i denna artikelserie

Om vi börjar rent allmänt, matematiskt och fysikaliskt, så har vi konstaterat att simuleringar av komplexa system alltid är osäkra och inte sällan tenderar att säga mer om själva simuleringen än vad de säger något om den verklighet man försöker simulera (detta avhandlas i del 3). Klimatsimuleringar bygger på oerhört komplexa modeller, eftersom de försöker avspegla en oerhört komplex verklighet (detta diskuteras i del 5). Där vi dessutom långt ifrån har full kunskap om hela komplexet. När det t ex gäller molnighetens inverkan på klimatet har vi endast partiell kunskap. Det finns också osäkerheter när det gäller vilka växthusgaser som inverkar mest. Ett ytterligare grundläggande problem med simuleringarna ligger i själva den bakomliggande matematiken, vilken bjuder på stora svårigheter (del 3). Dvs även om själva de fysikaliska modellerna vore helt korrekta (vilket de definitivt inte är), så är ändå resultatet av simuleringarna osäkert. Eftersom vi har oerhört komplexa differentialekvationer, vilka i vissa fall kräver mer beräkningskraft än vad vi har tillgänglig, måste vi göra förenklingar i våra modeller och ta genvägar när vi löser de ekvationer som modellerna ger. Genvägar som riskerar att göra våra förutsägelser mindre exakta, ja i värsta fall så inexakta att de mycket väl kan vara mer eller mindre meningslösa. Dessutom är själva matematiken som beskriver väder och klimat ”instabil” (detta begrepp förklaras i del 3), vilket ytterligare bidrar till problemets svårighetsgrad (detta problem kvarstår oavsett hur snabba datorer vi har tillgång till och hur exakta själva modellerna är).

Ovanstående kan jag uttala mig om enbart utifrån mina kunskaper i matematik och numeriska metoder (under mina år på KTH undervisade jag bl a i en kurs som heter "Partiella differentialekvationer och numeriska metoder"). Utan att veta någonting om klimatet. Vi vet dessutom erfarenhetsmässigt att långtidsprognoser när det gäller väder är otillförlitliga. Även för begränsade geografiska områden (typ Östra Svealand) och begränsade tidsperioder (10-dygnsprognoser och liknande), Hur mycket mer osäkra och otillförlitliga måste då inte förutsägelser 10, 20, 50, 100 år framåt i tiden för hela vår planets klimat, vara. Slutsatsen blir att de till synes alarmerande klimatprognoser, som används som stöd för diverse dramatiska katastrofscenarion, måste tas med en stor nypa salt. Detta betyder inte att vi skall fortsätta som om ingenting har hänt och inte agera. Men vi skall inte heller gripas av panik. Panik löser ingenting. Tvärtom! Det gör problemet värre. Och överreagerar vi kan vi åstadkomma stor, stor skada för mänskligheten.

I del 4 gav jag exempel på hur jordens klimat varierat under vår planets historia. Vattenståndet har varierat hundratals meter och vi har haft stora temperaturvariationer och variationer i koldioxidhalten. De förändringar vi tycker oss se idag (jag talar då om direkta mätningar och inte beräknade utifrån någon viss modell) är obetydliga jämfört vad vi sett under historiens gång. Det som möjligen är anmärkningsvärt är att vi idag har en relativt snabb stigning av temperaturen (0,04-0,07°C per decennium sedan slutet av 1800-talet) jämfört med vad de historiska kurvorna i del 4 visar. Men då måste man hålla i minnet att en del av dessa historiska grafer visar variationer under miljoner eller miljarder år. Snabba variationer under decennier eller sekler syns inte i dessa kurvor, eftersom man där dels filtrerat bort snabba variationer (i detta fall är man enbart intresserad av långsiktiga variationer), dels inte har tillräcklig upplösning (i de data som använts) för att synliggöra snabba och kortvariga variationer. Det kan inte uteslutas att den temperaturhöjning vi ser idag är kortvarig, dvs att temperaturen om fem år eller tio år eller 50 år kommer att börjar sjunka igen. Huruvida så är fallet vet vi inte (oavsett vilken syn vi har på den globala uppvärmningen). Här handlar det om extrapolationer (dvs att man försöker uppskatta utanför området av tillgängliga mätdata) och extrapolationer är aldrig säkra, eftersom det bakom alla extrapolationer finns modeller (vilka bygger på de antaganden en viss forskare gör). Vissa parametrar, som klimatalarmisterna gör stort nummer av, t ex havets vattenståndsökning, uppvisar inga oroande värden. Enligt den nytillträdde professorn i oceanografi vid Göteborgs Universitet, Anna Wåhlin, är den vattenståndsökning vi ser idag fullt normal och densamma som vi haft de senaste 10 000 åren (se del 4 och 6). Och man kan ju inte helt utan vidare avfärda vad en professor i oceanografi har att säga om havets vattenstånd. Eller hur?

En av huvudpunkterna i klimatalarmismen är att den globala uppvärmningen till absolut största delen orsakas av den ökande halten av koldioxid i atmosfären. Och att ökningen av koldioxidhalten till allra största delen orsakas av människans utsläpp av denna gas (när hon bränner fossila bränslen). Dvs den globala uppvärmningen är antropogen (människoorsakad). Detta är definitivt inte något som vi med säkerhet kan säga. I framför allt del 5 visar jag att det finns många alternativa förklaringar till variationer i den globala temperaturen. T ex att molnen kan ha mycket större inverkan på klimatet än vi hittills trott. Att vulkaner (även passiva sådana) kan vara bland de största källorna till atmosfärens koldioxid. Att vittrande bergarter kan ge dramatiska förändringar i atmosfärens koldioxidhalt, ja t o m så stora förändringar att detta kan leda till en ny istid. Att ozonförstörande gaser (klor-/bromföreningar etc) också kan fungera som växthusgaser och kanske kan ha större effekt på temperaturen än koldioxid. För att nämna några faktorer som kan vara involverade. Det finns således många osäkerhetsfaktorer. Jag anser det därför inte vara bevisat bortom varje rimligt tvivel att den uppvärmning vi ser just nu till största delen orsakas av en ökande koldioxidhalt i atmosfären, och att människans utsläpp är den största bidragande orsaken till detta. Observera, jag säger inte att det inte är så! Det kan vara så att uppvärmningen är antropogen och orsakas av koldioxiden (till största delen). Det jag säger är att vi inte med absolut säkerhet vet att så är fallet.

Inledningsvis nämndes att en ökande koldioxidhalt kan vara positiv, eftersom det ökar växtligheten, vilket i sin tur borde gynna växtätare och även köttätare (som lever på växtätare). En nyligen publicerad artikel i Science (29/4 2020) visar emellertid på att det kanske inte är så enkelt, eftersom växterna då kommer att innehålla mindre näring (även om de blir fler och större). Enligt en studie som presenteras i artikeln har t ex gräshoppspopulationen i Kansas minskat med 30% under 2 decennier. Biomassan hos gräs i samma område har fördubblats under de senaste 30 åren medan växternas kväveinnehåll har minskat med 42%, fosfor med 58%, kalium med 54% och natrium med 90%. Även större växtätare kommer att drabbas, skriver man. Man påpekar i artikeln att ovanstående kanske inte gäller globalt. Motsvarande studier i Tyskland visar inte på någon utarmning av näringsämnen i växter. Obsevationerna som redovisas i artikeln skulle med andra ord kunna bero på något som är specifikt för de områden som studerats (Kansas prärier).
Om jordarna på Kansas prärier är näringsfattiga, kan man tänka sig att en ökad koldioxidhalt gör att växterna blir större, men eftersom jorden är näringsfattig så blir näringsinnehållet per kg växtmassa mindre (den näring som finns i jorden räcker helt enkelt inte till). Ungefär som att vissa jordgubbar kan vara stora och vackra och saftiga men totalt smaklösa (eftersom det mesta i dem är vatten) medan andra kan vara små men ha väldigt intensiv smak.
Vattenlevande insekter har enligt artikeln inte drabbats på samma sätt (vilket skulle kunna bero på att vattnet i området är mer näringsrikt än jordarna). Men uppenbarligen är det man tar upp i Science under alla förhållanden något som måste undersökas ytterligare;. Sedan återstår ju frågan om hur stor del av den ökande koldioxidhalten som orsakas av mänskliga utsläpp. Handlar det om en mindre del, kan vi ju ändå inte göra så mycket åt det som händer med växternas näringsinnehåll. I så fall rör det sig om naturliga förändringar som både människor och djur och växter måste anpassa sig till. Eller dö. Detta kallas evolution, käre läsare, och är biologins mest hyllade princip!

Vetenskapens uppgift är inte bara att förklara och förutsäga utan också att försöka uppskatta säkerheten/sannolikheten för att våra förklaringar och förutsägelser är korrekta. På alla forskarkurser inom kemi och fysik och många andra naturvetenskapliga discipliner är ämnet felkalkyl mycket viktigt (där lär man sig att utifrån mätinstrumentens noggrannhet och den inblandade matematiken, beräkna hur stora fel man kan förväntas ha i resultaten). En artikel som skickas in till en vetenskaplig publikation och som inte inkluderar en felkalkyl, kastas normalt direkt i papperskorgen, oavsett hur bra och intressant den är. Ett av de stora problemen med våra klimamodeller är att det i stort sett är omöjligt att göra en meningsfull felkalkyl för dem. Vilket gör att klimatmodelleringen tappar mycket av sin vetenskapliga tyngd. Vi har helt enkelt ingen aning om hur trovärdiga våra klimatmodeller är.

Argumentet att "97% av forskarna anser att den globala uppvärmningen är farlig och att det är människans utsläpp av koldioxid som bär största skulden" är inget argument överhuvudtaget, eftersom vetenskapliga slutsatser inte kan baseras på omröstningar och majoritetsbeslut. Dessutom kan siffran 97% på goda grunder ifrågasättas (se diskussion i del 4).

Detta påminner mig om när i Nazityskland, innan Albert Einstein 1933 fråntogs sin professur, 100 fysikprofessorer sammanträdde och sedan kom ut med en vitbok med titeln Hundra professorer bevisar att Einstein har fel (de framstående tyska fysiker, som sedan försökte framställa en atombomb åt Hitler, utgick dock från att Einstein hade rätt). Einsteins lakoniska kommentar när han fick höra talas om vitboken var, "Om jag hade haft fel, hade det räckt med en!" Och det är ju så det är. Sanningen (inom naturvetenskaper) avgörs genom logiska argument utgående från objektiva fakta och inte genom majoritetsbeslut!

Det är således väldigt mycket vi inte vet när det gäller klimatet. Men, som jag sagt tidigare, om vi inte är helt säkra på att våra utsläpp är ofarliga för jordens klimat (eller miljö), ja då bjuder oss försiktighetsprincipen att vara just — försiktiga. Det finns många fördelar med att minska våra utsläpp av olika gaser och även andra ämnen i atmosfär och vattendrag och världshav. Miljön är också något vi måste vårda. I många tättbefolkade delar av vår planet finns enorma miljöproblem; utsläpp av gifter, enorma mängder plastobjekt i världshavet, utsläpp av giftiga gaser, jordbruksmetoder som utarmar eller rent av förstör jordarna etc, etc. Därför skall vi vårda vår planet och försöka minska på skadliga utsläpp och missbruk av alla de slag. Allt som bidrar till detta är välkommet.

 

Några lösningar

Ämnet diskuteras mer i detalj i del 6.

Många lösningar som föreslagit för att rädda klimatet är bra (även om det skulle visa sig att klimathotet är starkt överdrivet), eftersom de också är bra för miljön. Dessvärre finns också föreslagna lösningar som i stort sett helt och hållet är slag i tomma luften. Meningslösa! En del av dem innebär bara godhetssignalering (virtue signalling), som Greta Thunbergs seglingar över Atlanten och hennes biltur med en Tesla genom USA, vilka båda gav mer utsläpp av växthusgaser än om hon och hennes pappa åkt vanligt trafikflyg fram och tillbaka över Atlanten och sedan åkt runt med en Volkswagen Golf TDI dieselbil (se del 6 för närmare diskussion av detta). Ett annat exempel är diskussionen om bärkassar, där seriösa undersökningar visar att den mest miljö- och klimatvänliga bärkassen är en vanlig, tunn plastpåse och att den absolut sämsta är tygpåsar av ekologisk bomull (se del 6). Men visst låter det bra med ”tygkasse av ekologisk bomull”! Det skapar de rätta vibbarna och man blir varm i hela kroppen bara av att uttala dessa ord högt för sig själv. Say after me boys and girls, "tygkasse av ekologisk bomull, tygkasse av ekologisk bomull..."!

En del föreslagna lösningar bidrar förvisso till en bättre miljö och eventuellt ett bättre klimat men har också negativa konsekvenser (t ex vindkraftverkens massdödande av fåglar och insekter). Man måste också ta hänsyn till de utsläpp och den energiförbrukning som är relaterad till tillverkningen av elbilar, solpaneler och vindkraftverk. Dvs när dessa maskiner börjar arbeta har de ett miljö- och klimatavtryck från sin tillverkningscykel som tar åratal att kompensera bort. En ärlig kalkyl av vår energiproduktion och dess utsläpp måste ta hänsyn också till dessa faktorer.

Kärnkraften har i princip inga utsläpp alls (bortsett från hetvatten) och är därför klimatneutral och borde vara idealisk ur klimatsynpunkt. Självklart får vi ett miljö- och klimatavtryck när ett kärnkraftverk byggs och för att ta fram det uran som skall driva reaktorerna. Men detta gäller ju i lika hög grad vindkraftverk, solpaneler, elbilar etc. Att så många klimatalarmister är helt emot kärnkraft framstår som paradoxalt. För att ersätta en enda kärnreaktor krävs 3 000 vindkraftverk av standardstorlek (2019). Japan och Tyskland är på väg att så snabbt det går lägga ned sina kärnkraftverk och åtminstone kortsiktigt (30-50 år framåt) ersätta dem med stora kolkraftverk. Sverige avvecklar kärnkraften allt eftersom våra reaktorer faller för åldersstrecket (om 30 år har vi inga kvar). Problemet med vindkraft och solkraft är att dessa inte alltid är tillgängliga. Därför måste vindkraft och solkraft kompletteras av tillräckliga backupsystem (vattenkraft, kärnkraft, kolkraft eller stora energilagringssystem). På natten har vi ingen solkraft, dvs halva dygnet, och om det samtidigt inte blåser, har vi ingen vindkraft (i många delar av världen är det ofta svagare vindar eller vindstilla nattetid). Då återstår bara kärnkraft, vattenkraft och/eller kolkraft som backup. Eller lagrad energi. Och när kärnkraften är borta, har vi bara vattenkraft och kolkraft eller lagrad energi kvar (eller olje- eller gaskraft, vilka också bränner fossila bränslen). Och vattenkraften kan inte byggas ut speciellt mycket mer i Sverige utan stora miljöingrepp. Alltså återstår på sikt bara kolkraftverk och lagrad energi som backupsystem (om vi inte har kärnkraft).

Beträffande kärnkraften så har den förvisso en del problem. Det största är att vissa av slutprodukterna är starkt radioaktiva och måste förvaras i upp till hundra tusen år (för de mest långlivade) innan de blivit ofarliga. Problem två är risken för katastrofer med stora utsläpp av radioaktivitet, antingen orsakade av olyckor eller avsiktligt (terrorangrepp). Dagens kärnreaktorer är dock oerhört säkra och en olycka som den i Tjernobyl kan inte inträffa i en modern reaktor. Den reaktortyp som användes i Tjernobyl var mycket gammal och användes inte i Väst, eftersom den redan då ansågs alltför farlig. Det radioaktiva avfallet medför vissa risker men om det hela görs rätt är dessa risker mycket små. Dessutom finns tekniker, där man genom att bestråla reaktoravfall kan få de långsamt sönderfallande produkterna att sönderfalla mycket snabbare. Därmed blir man av med det farliga avfallet på några år i stället för hundratusen år. Man arbetar också på tekniker för att omvandla kärnavfall till kärnbränsle. Detta har stor potential och här kan man utvinna oerhörda mängder energi (läs t ex här). Dagens reaktorteknik i kombination med att snabba upp restprodukternas sönderfall och använda vissa av dem som bränsle gör, eller har åtminstone potential att göra, kärnkraften till en både säker och klimatsmart energilösning.

Principskiss för en s k kokvattenreaktor. I Sverige har vi lättvattenreaktorer, vilka har vanligt vatten som cirkulerar (vissa kokvattenreaktorer har tungt vatten i stället). 1 är själva reaktorn. Vid 2 ser vi bränslestavarna (röda). 3 är styrstavarna/kontrollstavarna (grå), vars lägen kontrolleras av elektriska motorer vid 5. Fissionen ökar i intensitet när styrstavarna dras ut (dvs rör sig nedåt i figuren). Blått betyder kallt vatten. Hettan från bränslestavarna får det omgivande vattnet (lila) att koka. Rött representrerar högtrycksånga. 15 är cirkulationspumpen för vattnet. Vid 6 kommer het ånga under stort tryck ut från reaktorn och driver högtrycksturbinen 8 och lågtrycksturbinen 9 (den senare tar tillvara energin som finns kvar i ångan från högtrycksturbinen). Ångturbinerna driver en generator vid 10. Och strömmen (trefas växelström) tas ut vid 18. En enda reaktor kan försörja en hel storstad med elektrisk energi. 12 är en ångkylare som kyler ned ångan så att den kondenseras tillbaka till vatten som går in i reaktorn igen. Ångkylaren tar kylvatten från havet (om reaktorn ligger nära havet, vilket normalt är fallet). 16 är cirkulationspumpen för kylvattnet. 14 är en förvärmare, som värmer upp vattnet från ångkylaren innan det går tillbaka in i reaktorn. Detta gör reaktorn mer effektiv och man tjänar in den energi som går åt till förvärmningen.
Anläggningen släpper således ut varmt kylvatten (ca 10°C varmare än det kylvatten som tas in). I princip skulle man kunna använda detta vatten för fjärrvärme i ett närliggande samhälle. Frågan har utretts flera gånger i Sverige, man jag känner inte till att man fattat något beslut — i Schweiz finns ett kärnkraftverk som har ett sådant system. Man kan i och för sig förstå om folk skulle vara tveksamma till att ha "reaktorvatten" cirkulerande i sina värmeelerment, men i själva verket har ju vattnet i elementen aldrig varit i närheten av reaktorn, utan har värmts upp via flera steg av värmeväxlare. (Bildkälla: Robert Steffens/alias RobbyBer 8 november 2004)

Det finns en tendens hos de som oroar sig för klimatet att undervärdera och underskatta människans förmåga att lösa problem. Människan är oerhört duktig på att lösa problem när hon väl måste. Ibland väntar hon till sista minuten, men kommer då ofta fram till något som fungerar. I decennier har det forskats på vätekraft, också kallad fusion. Den hittillsvarande kärnkraften bygger på fission (sönderfall), där man får tunga atomkärnor (t ex urankärnor) att sönderfalla i mindre kärnor under utsändande av neutroner. Dessa neutroner fångas upp av andra urankärnor som då sönderfaller och sänder ut nya neutroner etc. I en atombomb sker detta okontrollerat och vi får en blixtsnabb kedjereaktion (lavineffekt) där alla atomer sönderfaller nästan samtidigt i en enorm explosion. Sönderfallsprodukterna (de utsända neutronerna och dotterkärnorna) väger sammanlagt lite mindre än moderkärnan (den ursprungliga urankärnan) och skillnaden i massa (m), dvs den massa som försvinner, blir energi (E), enligt sambandet E=mc2. I formeln representerar c ljusets hastighet i vakuum (ca 300 miljoner m/s) och eftersom c är ett enormt stor tal, som dessutom står i kvadrat, får man stora mängder energi av en liten kvantitet materia. I en reaktor (se bild ovan) bromsar man in neutronerna med hjälp av en moderator, t ex vanligt vatten, och har neutronabsorberande styrstavar (av kadmium, borkarbid etc) mellan bränslestavarna. Styrstavarna kan flyttas in och ut mellan bränslestavarna med hjälp av elmotorer och absorberar då mer eller mindre neutroner och kan därmed reglera klyvningshastigheten. På så sätt kan man få en långsam fission, som inte skenar iväg och som pågår i åratal, ja i decennier, och som ger ett konstant och reglerbart flöde av värme vilken kan användas för att driva turbiner, som driver generatorer, vilka i sin tur genererar elektricitet.

En vanlig fusionsprocess, där två tunga vätekärnor (deuterium och tritium) slås ihop till en heliumkärna (vilken också kallas alfapartikel). Dessutom får vi som biprodukt en fri neutron. Denna process är vanlig i stjärnor (som solen). När en stjärna gjort slut på sitt väte kan heliumkärnor slås ihop till ännu tyngre grundämnen. Från början fanns bara vätekärnor (protoner) i universum. I stjärnors inre bildades helium genom fusion av dessa vätekärnor. Detta helium användes sedan för att på samma sätt (dvs genom fusion) bilda ännu tyngre grundämnen. De tyngsta grundämnena kan dock inte bildas på detta sätt, utan de skapas när en stjärna exploderar som supernova. Vissa romantiskt lagda astronomer brukar säga att människan är "barn av stjärnstoft", eftersom alla atomer i en människa (utom väte) är skapade i det inre av stjärnor.

Fusionsprocessen innebär motsatsen till fission. Här slås elementarpartiklar eller lätta atomkärnor ihop. Det är sådana processer som driver stjärnor (som vår Sol). Den enklaste fusionsprocessen är när två kärnor av tungt väte — en deuteriumkärna (som består av en proton och en neutron) och en tritiumkärna (bestående av en proton och två neutroner) — kolliderar med varandra och blir till en heliumkärna (som består av 2 protoner och 2 neutroner) plus att vi också får en fri neutron (bilden ovan). De två vätekärnorna väger mer än heliumkärnan och den fria neutronen och den massa som försvinner vid fusionen blir till energi (enligt föregående stycke). Här är det en betydligt större del av massan som blir energi och processen är oerhört mycket mer effektiv än fission. Vätebomber bygger på fusion. Det har visat sig betydligt svårare att tämja fusionen än fissionen. Man har forskat på detta i minst 50 år och många, många miljarder har lagts ned på att bygga försöksanläggningar. Man har lyckats hålla fusionsreaktorer igång bråkdelar av sekunder och fått dem att producera energi, men att få dem att fungera stabilt någon längre tid har visat sig oerhört svårt. Ett problem är att få igång fusionsprocessen. Detta kräver oerhört hög temperatur. I en vätebomb använder man en atombomb som ”tändhatt” (vilket ger ca 20 miljoner grader celsius), något som inte skulle fungera så bra i en fusionsreaktor. Det finns ju i detta fall inte så mycket reaktor kvar efter att man startat den. Man har kommit fram till att det krävs temperaturer på minst 15 miljoner grader för att starta en fusionsreaktor (vissa försöksreaktorer arbetar med 100 miljoner grader). För att åstadkomma så höga temperaturer används kraftfulla lasrar. Ett problem är att innesluta den heta plasman (en slags gas av laddade partiklar) i vilken fusioneprocessen sker. Det finns ju inga material som håller för 15 miljoner grader och uppåt. Man använder i stället starka magnetfält för att stänga in plasman. En del forskare är pessimistiska och tvivlar på att man någonsin kommer att kunna tämja fusionen medan andra är mer optimistiska.

En stor fördel med fusion, till skillnad från fission, är att man inte får några farliga, långlivade restprodukter (det handlar om slutförvaring på 100 år i stället för hundratusen år). Dessutom kan inga allvarliga olyckor (typ Tjernobyl) inträffa i en fusionsreaktor på grund av att man har väldigt små mängder bränsle i själva reaktorn. Skulle man så småningom lyckas tämja vätekraften blir detta ett kvantsprång när det gäller världens energiproduktion. Bränslet (väte) får man dessutom ur vanligt vatten, vilket det som bekant finns gott om. Förmodligen kommer det att dröja 30 år eller mer innan vi har fungerande fusionsreaktorer. Det kan också visa sig att problemet är olösligt eller tar hundratals år att lösa. I och för sig kan man säga att vi redan har fusionskraft — solpaneler. Solljuset produceras ju genom fusion, dvs solpaneler får sin energi från en fusionsreaktor, solen. Egentligen är också vindkraft en form av fusionskraft, eftersom det är solen som driver våra vädersystem. Även kolkraft och andra fossila bränslen är också fusionskraft i botten. Här handlar det om lagrad solkraft (fossila bränslen är ju växter och djur som omvandlats till kol och olja under hundratusentals år).

I tekniska och vetenskapliga tidskrifter publiceras med jämna mellanrum artiklar med nya idéer när det gäller att lösa klimat- och energiproblemen. I mitt husorgan Science hittade jag en artikel från mars 2020 med rubrik ”Next generation water splitter could help renewables power the globe". Artikeln diskuterar en ny och betydligt mer effektiv metod för att sönderdela vatten i väte och syre, vilket görs genom elektrolys. Vätgasen är tänkt att användas som bränsle eller i stället för kol i stålframställning (vilket diskuterats i del 6). Tidigare har det krävts dyra metaller som katalysatorer för att snabba upp processen. Nu har forskare i USA förbättrat metoden så att man slipper de dyra katalysatormetallerna och dessutom uppnår avsevärt högre verkningsgrad. Om denna metod visar sig fungera i industriell skala, kanske vätgas- och bränslecellbilar kan bli ett seriöst alternativ inom en snar framtid.

I en annan artikel i samma husorgan, med titel "Scientists say we’re on the cusp of a carbon dioxide–recycling revolution" från mars 2018 berättas om nya tekniker för att direkt omvandla den koldioxid som människan släpper ut till bränsle. Man räknar med att kunna göra detta i industriell skala inom 5 till 10 år.

Ett tredje exempel hämtar jag också från Science (17/2 2020). Artikelrubriken är "Electric bacteria create currents out of thin — and thick — air". Här redogör man för en ny teknologi baserad på bakterier som producerar "nano-trådar". Studien visar att när dessa trådar formas till en hinna så kommer elektroner att röra sig bort från bakterierna och därmed producera tillräckligt med elektrisk ström för att få en lysdiod att lysa. I artikeln skriver man, "Den nya metoden måste betraktas som en milstolpe när det gäller framsteg".

Detta var tre exempel bland många, många jag skulle kunna ge. Forskning pågår således. Klimatalarmisternas mest dystopiska framtidsscenarion förutsätter ofta att inga nya, oväntade teknologiska eller vetenskapliga upptäckter görs. Historien visar oss emellertid att teknologi och vetenskap ständigt går framåt. Sedan finns det givetvis problem som ibland visar sig vara svåra att knäcka. Som t ex vätekraften (fusion). Men svårigheter är till för att övervinnas. Ibland lyckas man lösa dessa problem, fast det kan ta tid. Och andra gånger så lyckas man inte. Men så är livet.

Jag fick precis i skrivande stund en länk från en god vän. Den leder till en artikel i Ny Teknik (30/3 2020) med rubriken "Lanserar bränslecellsskoter — och en soldriven vätgasmack". I artikeln berättar man att ett konsortium utvecklat en bränslecelldriven snöskoter som går på vätgas. Samtidigt har man tagit fram en solcelldriven "vätgasmack", där man använder solceller för att producera vätgas. Man har således ett autonomt system som producerar bränsle direkt från solljuset och sedan driver en snöskoter (eller andra fordon) med detta bränsle. Anläggningen kan producera 52 kg vätgas om dagen, som svarar mot ca 197 liter bensin (denna kvantitet täcker flera veckors drift av en normal personbil). Detta kan ses som en testanläggning men allteftersom vi får mer effektiva metoder att framställa el från solljus och att framställa vätgas från elektricitet, verkar det rimligt att tro att den här typen av anläggningar (i både liten och stor skala) så småningom kan få mycket stor betydelse.

Det finns således mycket som är hoppfullt i sammanhanget. Även om vägen dit kan vara svår och snårig så har vi redan kommit en bra bit.

När det gäller kärnkraft kan man tänka sig en utveckling mot mindre och mindre reaktorer. En normal reaktor (som i Forsmark) ger ungefär 1000 MW uteffekt. Redan idag finns s k small modular reactors (SMR) på max 300 MW (i amerikanske hangarfartyg och atomubåtar) och man håller nu på och projekterar very small modular reactors (VSMR) med effekter mindre än 15 MW. Tanken är att sådana reaktorer skall kunne ge elektricitet i glesbefolkade områden (som Sibirien, delar av Afrika etc). I förlängningen kanske man kommer att få se reaktorer som är så små att de kan utgöra energikällan i en industri ellert t o m en bil (där kärnbränslet räcker bilens livslängd ut). Det kan mycket väl tänkas (ja det är snarare nästan helt säkert) att vi så småningom kommer att få se reaktorer av helt andra typer än de vi ser idag. De reaktorer som byggs idag är oerhört mycket säkrare och effektivare än gårdagens reaktorer. Och denna trend kommer att fortsätta. Fjärde generationens kärnreaktorer, som projekteras idag, och som återanvänder kärnbränslet gång på gång, kommer att utnyttja kärnbränslet 100 gånger effektivare än dagens reaktorer. Och där kommer det att räcka med 1000 års slutförvar av de långlivade restprodukterna (jämfört med 100 000 år idag).

Och så har vi ju fusionskraften (vätekraften) som än så länge är ett oskrivet blad, men som kan visa sig vara energins gyllene Graal.

Vill vi blicka väldigt långt framåt i tiden så utgör antimateria ett effektivt sätt att skapa energi. Varje atomär partikel (elektron, proton etc) har en slags "antitvilling" med samma massa men motsatt elektrisk laddning (och ytterligare en del andra egenskaper motsatta). Elektronens antitvilling kallas antielektron eller positron (det senare eftersom den är positiv). Etc. Man kan ganska lätt skapa antipartiklar och har också lyckats tillverka antiväte (dvs en antielektron som snurar runt en antiproton). Man tror att det i universum finns hela galaxer som består av antimateria men det verkar som att merparten av universums materiainnehåll är vanlig materia (vilket är en av kosmologins stora gåtor, eftersom det enligt de teorier vi har borde vara 50/50). Om en partikel kolliderar med sin antipartikel, annihilleras partiklarna och omvandlas till energi (i form av gammastrålning). Här får man en hundraprocentig omvandling av materia till energi (i en kärnreaktor omvandlas bara 0,5-1% av kärnbränslets massa till energi). Dessutom får man inga långlivade radioaktiva restprodukter. Antimateria är svår att förvara och det är inte heller riskfritt. Men kunde man lösa detta problem skulle man kunna ha en behållare med antimateria från vilken man vid behov tar ut lämplig mängd som annihileras med hjälp av vanlig materia. Eftersom 100% av bränslet omvandlas, får man oerhörda energimängder per kilogram bränsle (1 kg bränsle — dvs 0,5 kg materia och 0,5 kg antimateria — ger, enligt sambandet E=mc2, 25 miljarder kWh, jämfört med 12,7 kWh/kg för bensin). I del 6 diskuterade jag handelsfartyget Albany (där jag arbetade under mer än ett år) och en resa från Tasmanien (söder om Melbourne) till Köpenhamn. Fartyget förbrukade ca 900 ton dieselolja under resan. En batteridriven version av samma fartyg skulle behöva 7100 ton litium-jon-batterier (av nästa generation). Vid materia/antimateriadrift skulle bränsleförbrukningen för samma resa bli ca 0,2 gram (0,1 gram materia och 0,1 gram antimateria)!!!

 

Vad har en av Sveriges ledande klimatforskare att säga om saken?

Problemet är givetvis att om det inte är koldioxiden som är boven i klimatdramat, ja då hjälper vare sig fusion eller optimal vätgasframställning eller att omvandla koldioxid till bränsle, när det gäller att rädda klimatet. Däremot kan dessa tekniker utgöra dellösningar på människans behov av energi och att förbättra miljön i våra städer. Vilket bara det är en god sak.

Om den observerade uppvärmningen inte orsakas av mänskliga utsläpp (eller att dessa utsläpp bara har marginell betydelse), ja då kommer allt vi gör för att dramatiskt minska utsläppen av koldioxid bara vara ett slag i tomma luften. Handlar temperaturökningen om naturliga variationer (orsakade av astronomiska eller geologiska eller andra faktorer) kan människan inte göra så mycket åt saken. Stiger havsytan väsentligt, får människor helt enkelt flytta på sig. Blir det varmare och isar och glaciärer smälter, ja då får människor och djur anpassa sig. Och blir det kallare och höga latituder alltmer täcks av tjocka permanenta istäcken, vilket indikerar att en ny istid närmar sig, ja då får man också anpassa sig. Så har ju skett många gånger under vår planets historia. Sådant kommer att vara smärtsamt, ja! Men ofrånkomligt. Det finns tyvärr inget val.

I fPlus (en nyhetssajt för företagare) hittade jag en lång och mycket intressant intervju med Lennart Bengtsson (omnämnd i del 3 och 6). Denne måste betraktas som en av Sveriges mest meriterade klimatforskare (det är därför jag citerar honom). Han vet definitivt mycket mer om klimatvetenskap än Greta Thunberg och de flesta som i media uttalar sig i klimatfrågan! Bengtsson är professor i dynamisk meteorologi och har tidigare varit chef för bland annat European Centre for Medium-Range Weather Forecasts i Reading och Max Planck Institute for Meteo­rology i Hamburg. Han är medlem i Vetenskapsakademin sedan 1993 och hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Rubriken till intervjun var "Professorn: Oron för klimatet är exceptionell". Jag lämnar nu ordet till professor Bengtsson (dvs jag klipper från artikeln).

— Trots stora framsteg har klimatmodellerna fortfarande stora brister. Klimatet ändrar sig inte dag för dag utan man kan bestämma det först i efterhand. Under de senaste årtiondena har framsteg gjorts  för att rekonstruera jordens tidigare klimat men en detaljerad kunskap har vi endast för de senaste århundradena.
Men ingen kan med säkerhet säga hur klimatet blir i framtiden, säger Bengtsson. Bristerna i de matematiska modellerna hänger inte minst ihop med svårigheterna att hantera moln i beräkningarna.
— Molnen är en av de stora jokrarna i klimatsystemet. Molnen både absorberar värmestrålning och reflekterar solljuset. Den dubbla rollen är man inte ännu helt på det klara med hur den fungerar. Och modellerna har inte något tillfredsställande sätt att behandla molnen. Modellberäkningarna är därmed grova, det är svårt att få med alla detaljer.
— Politikerna borde i högre grad stimulera grundforskningen inom meteorologi och klimatologi. Hur man ska hantera moln i modellerna och även mer forskning kring energiutbytet mellan atmosfären och haven.
Meteorologiprofessorn anser att svenska myndigheter har varit relativt snåla med medel för meteorologisk grundforskning.
— Samtidigt finns det en mängd människor som sysslar med klimatinformation. Man har satsat mer på klimatinformation än forskning.

Det senare är ju Sverige i ett nötskal. Mycket snack och lite verkstad (det räcker inte med informatörer, de måste också ha något meningsfullt att informera om). När jag härom veckan talade med en god vän som är pensionerad kemiprofessor, och berättade att jag höll på och skrev en artikelserie om klimatet, påpekade denne att han aldrig hade hört någon matematiker, fysiker eller kemist uttala sig med tvärsäkerhet om klimatet. "De är ju de enda som till fullo förstår de simuleringar och matematiska modeller som ligger till grund för klimatforskningen", sade han bl a. Och det är intressant och symptomatiskt att notera hur de mest aktiva talesmännen i klimatfrågan sällan eller aldrig är experter på klimatvetenskap eller de hjälpvetenskaper som klimatvetenskapen använder (matematik, fysik etc, vilket diskuteras i del 3 av denna artikelserie), utan antingen är de experter på något annat (exempelvis miljöteknik) eller också är de inte ens naturvetare. Om diskussionen i Sverige säger Bengtsson:

— Det finns flera likheter mellan grupper i Nordeuropa och USA, där man diskuterar klimatfrågan på ett likartat sätt som i Sverige. Men den svenska passionerade oron för klimatet är exceptionell. Och jag förstår inte orsaken till detta. En uppvärmning i Sverige är ju inte någon nackdel. Då behöver folk inte åka till Thailand för att bada [jag antar att Bengtsson skämtar här].
Bengtsson beskriver det som att debatten "tagits över" av energiska personer som ser klimatfrågan som ett globalt problem som är Sveriges moraliska skyldighet att lösa.
— Det är ju positivt förstås att människor vill ta ansvar men man måste kunna kombinera detta ansvar med relevant kunskap.
— De här antropogena gaserna (av människan orsakade) som unga aktivister vill fixa på tio år, det är totalt omöjligt. Det skulle med stor sannolikhet innebära ett socialt och ekonomiskt sammanbrott på global skala. Tyvärr är debatten nästan alltid kvalitativ och inte kvantitativ.

Angående Sveriges roll när det gäller påverkan på klimatet fortsätter artikeln:

Utsläppen i världen ökar för att befolkningen ökar och människor vill få det bättre, förklarar Bengtsson och pekar på att det sker framförallt i utvecklingsländerna, medan OECD-länderna står för endast en tredjedel [av ökningen].
— Sveriges bidrag här är helt försumbart. Det gör man inte klart i debatten. På något sätt är bilden fortfarande att det är industriländerna som är de stora syndarna. Sverige borde snarare vara stolt över vad man gjort inom energiområdet säger Bengtsson och pekar på både kakelugnar och värmepumpar som för sina tider smarta sätt att använda energi.
— Internationellt sett borde man beundra Sverige. Det här med att folk inte ska resa med flyg på semester eller äta vissa livsmedel för klimatets skull, det är fullständigt absurt och ett utslag av fanatism.

Det behöver kanske inte påpekas för läsaren att Lennart Bengtsson, på både sociala media och i main stream media, kallats för klimatförnekare och alla de andra invektiven man per automatik öser över den som inte sjunger med i klimatkörens katastrofaria. Personligen bedömer jag Bengtsson som en av de främsta klimatexperterna i vårt land. Speciellt om man ser till hans vetenskapliga meriter. Men professionella meriter väger givetvis lätt när känslor och ideologi får styra. Här kommer jag osökt att tänka på vad socialdemokraten Birger Norman vid ett tillfälle sade om Harald Wigforss (allmänt ansedd som socialdemokratins främste ideolog), "Han, [dvs Wigforss] var inte ideolog Teoretiker var han, levande, livfull, beläst. En teoretiker är sysselsatt med att tänka, en ideolog har tänkt färdigt och fått ett slutet tankesystem att försvara" [fetstil tillagd av mig].

 

Avslutning av en avslutning

Jag följer utvecklingen inom klimatområdet och är beredd att ändra mig inför nya fakta. Men än så länge så står jag för den bild jag förmedlat i denna serie artiklar. Ovan har jag redovisat min ståndpunkt, dvs att vi inte säkert vet hur den globala temperaturen kommer att förändras. Och att vi inte heller med säkerhet vet att det är antropogen koldioxid som till övervägande del ligger bakom den globala uppvärmningen. Men, åberopande försiktighetsprincipen så skall vi agera med försiktighet. Att minska vårt oljeberoende har många fördelar. Dels blir vi mindre beroende av import av oljeprodukter och därigenom mindre beroende av arabvärlden (och behöver inte krypa inför deras kvinnoförtryck, rasism, judehat etc). Mindre oljeanvändande leder till mindre utsläpp, vilket under alla förhållanden är en fördel för miljön. Många av de lösningar som räknats upp i del 6 (vindkraft, solkraft, elbilar av olika former etc, etc) är bra för miljön. Och att minska våra utsläpp av koldioxid skadar förmodligen inte. Och skulle nyare forskning visa, bortom varje rimligt tvivel, att människan genom sina utsläpp av koldioxid starkt bidrar till att den globala temperaturen höjs på ett oroväckande sätt, så gör det ju inget om vi redan är på rätt väg. Jag kan emellertid under inga förhållande se att vi är på väg mot en snar, irreversibel katastrof.

Det finns givetvis många olika motiv bakom de som företräder katastrofscenariot. En del är genuint oroade över vad som kommer att hända med klimatet om människan fortsätter att öka sina koldioxidutsläpp. Jag respekterar självklart detta. Men jag tror att de har fel och att om vi vidtar de mer drastiska åtgärder som förordas i sammanhanget, tror jag att vi kommer att skada mycket mer än vi hjälper. Men förutom de ärliga och välmenande människor som (enligt min mening felaktigt) tror på en snart kommande katastrof, så finns också många aktörer som har helt andra motiv. Jag tänker då på motiv som inte har något med själva klimatet att göra (t ex ekonomiska eller ideologiska eller religiösa motiv). Kraven från vissa intellektuella på en världsregering som enda möjlighet att rädda jorden (läs t ex första halvan av denna korta artikel) låter kanske förnuftigt. Men bakom detta finns mörka krafter. Det globala kapitalets aktörer är intresserade av en värld utan gränser, där de kan få handelsmonopol över hela jorden. De välkomnar en världsregering med mycket muskler (så att ingen kan sätta sig upp mot dem). Vänstern har sina motiv för att vilja önska sig en globalistisk värld, som man hoppas att så småningom kunna tranformera till det kommunistiska lyckoriket. Islam, å sin sida, har som huvudagenda att ta över hela världen och skapa Kalifatet med stort K. Detta underlättas om det bara finns en enda stat på jorden.

Alltså, för att sammanfatta sammanfattningen, det är bra att vi arbetar på att hitta nya alternativa energikällor och lagringsmedier för energi. Och nya typer av fordon, både till lands, till sjöss och i luften. I princip anser jag att de åtgärder som just nu pågår inom dessa områden är tillräckliga. Skulle det visa sig att jag underskattar problemet med global uppvärmning tror jag våra åtgärder kan justeras i efterhand för att möta nya problem som dyker upp. Att Sverige, som redan ligger oerhört långt fram när det gäller utsläpp och energiproduktion, skall bära hela skulden för de klimat- och miljöproblem som finns på vår planet är absurt och ett uttryck för ett nationellt självskadebeteende (ungefär som SAS reklamfilm nyligen, enligt vilken det inte finns någon skandinavisk kultur — allt har vi fått från andra och ingenting har vi själva bidragit med). Att sluta dricka mjölk, sluta åka bil, sluta flyga etc är, som jag ser det, bara godhetssignalering. Den typen av åtgärder är typiska för den s k kultureliten, som oftast bor i en större stad och har veganbutiken, Röda Bokhandeln, Folkets Bio och allt annat man behöver inom gångavstånd (var jag elak nu? — förlåt men jag kunde inte låta bli). För folk som bor på landet (och helt enkelt måste ha bil för att få livspusslet att gå ihop) är mycket av Miljöpartiets politik en ren katastrof. Det handlar om skrivbordsdrömmar utan koppling till den verklighet många vanliga människor lever i! Mer effektivt vore att vi, istället för att sluta använda plastkassar och sluta äta kött och dricka mjölk, hjälper de länder som inte har kommit så långt i klimatarbetet på rätt väg.

Jag låter professor Lennart Bengtsson få sista ordet (hämtat från en artikel i Dagens Industri, 23/8 2019).

Klimatfrågan kan inte lösas genom att svenskar äter mindre kött eller minskar sitt flygande. Det är endast ett spel för gallerierna. För att reducera växthusgaserna krävs gemensamma substantiella globala åtgärder.
Hit hör integration av elförsörjningen kombinerat med utökad lagring av el, satsning på nya och säkrare former av kärnkraft. Förbättrad fossil förbränning med försänkning av koldioxiden i berggrunden samt utökade skogsplanteringar. Att elda upp skogen är minst av allt en förnuftig lösning.
De klimatförändringar som hittills inträffat är ringa och är i de flesta fall närmast omöjliga att skilja från de naturliga väderhändelser som alltid har funnits. Väderhändelser är normalfördelade och hos oss är variansen stor.
Den bild som hittills skapats av media är att Västvärlden och därmed Sverige bär huvudansvaret för jordens klimatproblem. Många ser därför en återgång till ett enklare liv som en lösning, ungefär som det som fanns under första hälften av 1900-talet.
Detta är ingen lösning. Jordens befolkning var vid denna tid mindre än en tredjedel av dagens. De flesta människor på jorden levde under eländiga förhållanden. Jordens temperatur var kanske 1°C lägre än nu men inget tyder på att vädret var mindre extremt.

Jag har fått kritik för att jag inte låter fler klimatexperter än Lennart Bengtsson uttala sig. Underförstått antyder man då att Bengtsson är den ende expert som ställer sig kritisk till det klimatalarmistiska scenariot (dvs han är därmed en kuf som man inte behöver lyssna till). Orsaken till att jag citerar Bengtsson är att denne är pedagogisk och klar och sätter in klimatresonemangen i ett större sammanhang. Hans kompetens är dessutom oantastlig. Det finns många andra experter som också ställer sig tvivlande till det framtidsscenario som Greta Thunberg målar upp. En sådan är Richard Lindzen. Denne är atmosfärfysiker och en legend inom sitt område och har publicerat över 200 vetenskapliga artiklar och böcker. Han är också författare till ett av standardverken inom ämnet atmosfärisk dynamik. Han har tilldelats ett stort antal vetenskapliga utmärkelser. Han har också i början av 2000-talet arbetat för IPCC. Lindzen är numera pensionär (och är idag 80 år gammal) och har under sin karriär varit professor på bl a Harvard (1972-1983) och MIT (1983 fram till pensionen 2013), vilka båda räknas som världsledande universitet (brukar hamna på tio i topp i alla utvärderingar). Läs gärna om honom på Wikipeida (engelska). Han har utan tvekan varit med om att bygga upp den moderna atmosfärforskningen. På Youtube hittar man ett antal föredrag med honom, där han diskuterar bl a den globala uppvärmningen och dess orsaker (det är bara att googla på hans namn så hittar man mängder). Bl a så menar Richard Lindzen (precis som Lennart Bengtsson) att klimatmodellerna har stora brister och därför ger osäkra prognoser. En brist är, enligt Lindzen, att dessa modeller behandlar effekterna av feedback från vattenångan i atmosfären på ett felaktigt sätt.

Att avfärda Richard Lindzen som okunnig eller oärlig gör att man därmed idiotförklarar sig själv. Hans meritlista ger honom ett stort förtroendekapital och visar att det är klokt att lyssna till vad han har att säga när det gäller klimatet. Självklart har han kritiserats och fördömts i olika sammanhang. Och visst, även en nestor som Lindzen kan ha fel i detaljer. Och kanske har det också. Även de mest framstående matematiker och fysiker har då och då publicerat felaktiga bevis och slutsatser. Alla kan vi ju ha "hjärnsläpp" enstaka gånger. Men generellt, utifrån Lindzens bakgrund, verkar det rimligt att tro att han vet och förstår saker om atmosfären och klimatet som pålästa amatörer inte har någon som helst aning om. Ja som de antagligen inte ens skulle förstå om de fick det förklarat för sig (det sista skriver jag inte för att vara elak utan för att det är sant).

Oavsett vilken syn man har på den globala uppvärmningen så finns det andra allvarliga, akuta problem i världen, vilka också pockar på sin lösning. Varje dygn dör f n ca 70 000 människor av svält (varav 40 000 barn). Dvs totalt ca 25,5 miljoner människor per år! Till detta tillkommer alla som dör av malaria (ca 400 000 per år), kolera (120 000 per år enligt WHO) etc, etc. Hur många som dör i konflikter och terrordåd är svårt att uppskatta och varierar år från år, men det handlar under alla förhållanden om många, många offer. När det gäller svält tycks de flesta analytiker vara överens om att det inte handlar om att det inte finns mat utan det handlar om bristande fördelning av det som finns. Problemet är således inte i första hand produktion utan distribution (och som det ser ut just nu så kräver distribution fossila bränslen). Om de rika länderna, genom drastiska, omedelbara (och förmodligen ogenomtänkta) tvångsåtgärder, på mycket kort tid skulle ställa om till fossilfria fordon etc, skulle detta påverka världsekonomin dramatiskt. Detta skulle ge mycket mindre utrymme för hjälp till de fattiga länderna (både genom mat, ekonomisk hjälp, vaccinationskampanjer, hjälp till självhjälp etc). Resultatet skulle bli katastrofalt för många utsatta länder med miljoner och åter miljoner offer.

Greta Thunberg anklagar ofta vuxenvärlden för att bara tänka på sig själva ("Ni borde skämmas!!!"). Dvs underförstått, de borde tänka mer på henne och hennes framtid (typ "Ni tänker bara på er själva. Jag, dvs Greta, är den enda som bara tänker på mig"). För det första så glömmer Greta då bort det jag skriver i föregående stycke (dvs det mänskliga lidande som finns just nu och som vi inte kan bortse från om vi vill förtjäna att kallas goda). För det andra är det inte sant att vuxenvärlden bara tänker på sig själva och inte tänker på andra eller på framtiden. Det pågår mängder av projekt i världen för att förbättra livet för de som har det allra sämst. Och det har hänt mycket de senaste decennierna, vilket Hans Rosling (som tyvärr avled 2017) ofta påpekade (enligt Rosling har aldrig någonsin tidigare i mänsklighetens historia så stor del av mänskligheten haft det så bra som under 2010-talet). När det gäller klimat och miljö har det också hänt mycket och kommer dessutom att hända ännu mer. Sedan kan det givetvis göras ännu mycket mer. Grundproblemet är att vi inte bara har ansvar för framtidens generationer utan också för vår egen generation! Alltså måste hur vi förhåller oss i klimatfrågan vara grundat på fakta och sanning och inte på identitetspolitik och vänsterideologi och politisk korrekthet. Vi kan inte överge vår tids lidande och fattiga människor för kommande generationers bästa, baserat på känslor, vilda spekulationer, katastrofscenarion utifrån mycket osäkra simuleringar och panik. Utifrån detta kommer ingen god frukt att komma. Vi måste således vara säkra på vad vi gör! Vi måste utgå från vad som är SANT! Sanningen måste vara vår ledstjärna! Ideologi (vare sig åt vänster eller höger), politisk korrekthet, politisk aktivism, konsensus, identitetspolitik etc har ingen plats i detta sammanhang!!!

(På Kristo Ivanov — Weblog hittar läsaren en intressant fördjupning av resonemanget ovan, på engelska.)

I början av 1800-talet var jordens befolkning knappt en miljard. Idag, 220 år senare, har denna siffra vuxit till 7,5 miljarder. Jordens resurser utnyttjas således betydligt mer idag än för 200 år sedan. Kanske börjar vi närma oss gränsen för hur många människor vår planet kan hysa (med den teknologi som finns tillgänglig idag). Som visats i flera av mina artiklar så har temperaturen under jordens historia varierat kraftigt. För några hundra år sedan kanske 3 graders temperaturhöjning inte spelade så stor roll. Steg havsytan kunde man flytta längre inåt land och odla upp ny mark. Idag, när varje tillgänglig kvadratmeter utnyttjas i många länder, finns inte några möjligheter att bosätta sig på nya platser. Och den tillgängliga maten räcker knappt till. Även mindre klimatförändringar skulle eventuellt kunna påverka jordbruk och strandlinjer så att hundratals miljoner människors liv skulle hotas. Eller i varje fall bli mer eländigt än någonsin. Jag uteslutar som sagt inte att det finns en antropogen klimatpåverkan även om jag inte anser detta bevisat bortom varje rimligt tvivel. Men försiktighetsprincipen bjuder oss att också ta hänsyn till sådant vi inte är säkra på. Generellt kan man säga att den effektivaste åtgärden för att minska människans klimatpåverkan (om den som sagt finns) är att minska antalet människor på jorden. När levnadsstandarden och tryggheten ökar i ett område, minskar samtidigt barnafödandet. Således är det mycket viktigt att hjälpa de fattiga länderna till att höja sin levnadsstandard (och inte bara för klimatet utan också för att ge de människor som bor där bättre liv). Detta vore ett mycket effektivare sätt att "rädda jorden" än plastpåseskatter, flygskam, mjölkskam, köttskam och alla andra möjliga skammar. I mina ögon är det precis lika skamligt att strunta i nu levande människor som att strunta i våra barns framtid!

 

Avslutning av en avslutning av en avslutning

Föreliggande artikelserie började med att jag fick mail från läsare som ville att jag skulla skriva en artikel om klimatet och den globala uppvärmningen. Att i en relativt kort artikel försöka förklara sin ståndpunkt när det gäller klimatet vore tämligen meningslöst — upptäckte jag ganska snart. En sådan artikel innebär bara att man talar om vad man tycker utan att ge läsaren några begripliga skäl till varför man tycker som man tycker. Det blev därför inte en kort utan sju ganska långa artiklar (på sammanlagt nästan 90 sidor). Dvs jag har uppfyllt mina läsares önskan med råge. Jag har efter bästa förmåga redovisat var jag står och vad jag tycker vara säker kunskap och vad jag anser vara spekulationer. Och också redovisat tillräckligt med fakta för att läsaren själv skall kunna dra sina egna slutsatser. Min ståndpunkt (redovisad ovan) är baserad på vad vi menar oss veta idag. Självklart kan vissa påståenden jag gör och slutsatser jag drar visa sig vara felaktiga. Allteftersom ny kunskap tillkommer får man ompröva sina ställningstaganden. Och det är ju så all vetenskap värd namnet fungerar.

Mitt motto är detsamma som Royal Societys motto "Nullius in verba". Detta är latin och betyder ungefär ”Genom ingens ord” (On the word of no one). Innebörden är att man inte skall godtaga något bara för att en viss person (eventuellt en auktoritet) säger att det är på ett visst sätt. Eller att majoriteten anser att det är så.

Royal Society är den ärevördiga brittiska vetenskapsakademin, grundad 1660, vilken kan räkna in giganter som Isaac Newton, Michael Faraday, James Clerke Maxwell m fl bland sina tidigare ledamöter.

Man skall enligt ovannämnda princip enbart acceptera såsom varande sant, det som kan bevisas genom logiska argument, grundade på ovedersägliga fakta (jag talar här om naturvetenskap). Och de fakta man utgår från måste i sin tur vara baserade på objektiva experiment och observationer, vilka kan granskas, kontrolleras och upprepas av andra forskare. Och olika röster, även sådana som inte tillhör main stream, måste kunna komma till tals utan att riskera karriär eller social utfrysning. Detta är själva essensen av det som kallas vetenskap. Tyvärr tycks detta inte vara essensen i det som kallas (klimat)debatt i dagens Sverige (och annorstädes)!

 

Tillbaka till "Klimatet — en alltför viktig fråga för att låta känslor styra"
Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.
© Krister Renard