"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Outbildade idioter utgör inte
något större problem.
Välutbildade och intelligenta idioter
är däremot fullständigt livsfarliga.
De kan förstöra ett helt land på
nolltid."
(Okänd)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2020 05 27 10:59

Att tänja på sanningen en aning

Del 4 av en serie i sju delar.

Även den smartaste och mest välmenande vetenskapsman kan gå vilse utan den disciplin det innebär att behöva övertyga skeptiker.
            Lee Smolin, fysiker

 

Tjuv och rackarspel

När jag nedan använder ordet klimatalarmister, avser jag inget nedlåtande eller nedvärderande. Jag vet inte vilket uttryck jag annars skall använda. Uttrycket är adekvat menar jag (alarmist betyder ju ungefär "någon som varnar"). Uttrycket klimatförnekare används däremot ofta i nedsättande syfte. Visst finns det klimatförnekare, som totalt förnekar att den globala temperaturen ökar just nu. Men även den som erkänner att det förekommer en uppvärmning, men som inte ansluter sig till katastrofscenariot, tilldelas ofta epitetet klimatförnekare. Vilket är fel. Katastrofscenariot utgör en möjlig tolkning (baserad på osäkra simuleringar) av de mätningar som gjorts. Och mätningar kan alltid tolkas på flera olika sätt. Och det är inte säkert att konsensustolkningen (majoritetens tolkning) är den korrekta. Vilket vetenskapshistorien visat oss gång på gång.

I föregående artiklar har vi sett att klimatdebatten fått minst sagt ideologiska övertoner, där det tyvärr är svårt att få en meningsfull, faktabaserad diskussion. Som för så många andra känsliga ämnen i vår tid handlar debatten i mindre grad om sant och falsk och mer om gott och ont. De s k klimatförnekarna (dit man räknas så fort man ifrågasätter katastrofscenariot det allra minsta) har inte bara fel, menar företrädarna för "den rätta läran" (lika med domedagsscenariot), utan framför allt så är de onda (dvs de är inte bara klimatförnekare utan också nazister, köpta av oljebolagen etc).

Dessvärre har det avslöjats att det pågått en hel del tjuv och rackarspel bakom kulisserna när det gäller klimatfrågan, där fakta antingen har dolts eller manipulerats.

Följande text är ett kort sammandrag (gjort av mig) från en artikel hämtad ur tidskriften Science (7/5 2010) med titel "Testing Time for Climate Science" (Prövotid för Klimatvetenskapen):

I november 2009 inträffade en händelse som kommit att kallas Climategate (anspelande på Watergate). En hackare hade tagit sig in i CRU:s datorsystem (CRU står för Climate Research Unit vid University of East Anglia i UK) och offentliggjort ett tusental e-mail och ca 3000 andra dokument. Vissa av dessa dokument visade att klimatforskare uppenbarligen hade fuskat med data för att överdriva effekterna av uppvärmningen av vår planet. Ord som "trick" och "dölja" refererade till klimatmodellbyggarnas teknik när det gällde att representera data och togs som tecken på att CRU avsiktligt förvrängde de fakta på vilka de stödde sina påståenden. Andra dokument antydde att forskarna var tveksamma till att göra sina rådata tillgängliga för kända kritiker och att de hade försökt hindra att kritiska artiklar togs in i peer-rewied (faktagranskade) forskningtidskrifter. Climategate ledde till att trovärdigheten hos klimatvetenskapen skadades. En undersökning visade t ex att under året efter Climatgate så minskade andelen brittiska vuxna som sade sig tro på en global uppvärming med 30%.

Climategate ledde till att CRU granskades av en parlamentarisk komitté. Resultatet blev att man friade CRU:s Director, Philip D Jones, eftersom man menade att dennes agerande var i linje med normal praxis. Det senare innebar bl a att man rutinmässigt vägrade dela med sig av rådata och programkod (för bl a de simuleringsprogram som används). Kommittén konstaterade samtidigt att detta måste upphöra och att fortsättningsvis alla rådata och metodologiska verktyg måste redovisas öppet. Dvs CRU:s Director friades, eftersom han följt praxis, medan man samtidigt kritiserade praxis och menade att denna måste ändras.

Den parlamentariska kommitté som granskade CRU framhöll att visa data som använts hade man fått från olika nationella organ på villkor att dessa data inte fick offentliggöras (det kan handla om satellitdata, som en myndighet av olika skäl inte vill skall spridas). Dvs gällande just detta så hade CRU helt enkelt följt villkoren för att de skulle få tillgång till önskade data. Mot detta kan man förstås invända att när det gäller en sådan här viktig fråga, som kommer att påverka länders och människors liv dramatiskt (om man t ex skall upphöra med fossila bränslen inom bara något decennium), så måste oberoende källor kunna granska de olika klimatförutsägelserna, vilket man inte kan om man inte har tillgång till rådata eller den programkod som används för att bearbeta rådata. Dvs oavsett vilka villkor som ställts från de som bidragit med rådata, så är det ändå inte acceptabelt att hemlighålla dessa.

Under senare år har flera klimatorganisationer (bl a IPCC) gått ut med att man fortsättningsvis kommer att kräva att rådata uppges för alla publicerade rapporter. Så något gott har uppenbarligen kommit ut av Climatetgate.

 

En avgörande hockeyklubba

En viktig byggsten i klimatalarmismen är den s k hockeyklubbgrafen (hockey stick graph).

Hockeyklubbkurvan. Den har fått sitt namn av att den påminner om en liggande hockeyklubba, med bladet längst till höger, pekande snett uppåt.

Hockeyklubbsgrafen utgör ett försök att rekonstruera medeltemperaturen på norra halvklotet under de senaste 1000 åren. Den publicerades för första gången 1999 av Michael Mann m fl. Den har både kritiserats och lovprisats. Systematiska, globala temperaturmätningar förekom inte före ca 1850 och temperaturerna (i grafen) före 1800-talets mitt är därför osäkra, och blir alltmer osäkra ju längre bakåt i tiden man går. Hur dessa temperaturuppskattningar gjorts beskrivs i föregående del av denna artikelserie (del 3).

Grafen, som något påminner om en liggande (is)hockeyklubba, därav namnet, tycks visa att den globala temperaturen sedan år 1000 legat ganska konstant (visserligen varierat lite upp och ned kortsiktigt) och att temperaturen en bit in på 1900-talet började stiga (själva klubbladet). Förklaringen till temperaturökningen anses vara människans ökande koldioxidutsläpp i samband med att industrialiseringen började ta fart. Kurvan uppvisar en djupare dipp (minimum) runt år 1450 där temperaturen sjunker med ca 0,25°C och sedan några mindre dippar vid olika tillfällen.

I början av 1400-talet och några hundra år framåt inträffade perioder av kallare klimat, vilket brukar kallas Lilla Istiden. Temperaturen sjönk, det föll mycket snö och glaciärer och polarisar växte kraftigt. Klimatet påverkades globalt. Gårdar och byar i schweiziska alperna förstördes bl a och fick överges på grund av växande glaciärer. I Lissabon förekom regelbundet snöstormar, vilket aldrig händer idag (jag bor själv, sedan 5 år tillbaka i Lissabon). Missväxt och åtföljande hungersnöd ledde till att 10% av Europas befolkning dog. På 1690-talet svalt t ex 2 miljoner fransmän och en tredjedel av Finlands befolkning ihjäl. Årtalen är dock osäkra och även hur stora temperaturvariationerna verkligen var. Personligen blir jag lite misstänksam när jag ser en sådan nästan perfekt kurva som hockeyklubbgrafen ovan, där det ser ut som att den Lilla Istiden var insignifikant samtidigt som temperaturen brakar iväg rejält i början av 1900-talet (som på beställning).

Till försvar för den "perfekta" hockeyklubbgrafen anförs ofta att den Lilla Istiden inte var global och därför inte syns i en graf som visar globala temperaturer. Detta stämmer inte. Lilla istiden var global! På hela norra halvklotet avspeglades den i låga temperaturer (i högre grad än på södra). Vikingaättlingarna på Grönland dukade i stort sett under på 1400-talet på grund av att man inte kunde odla säd längre. På 1600-talet fick Nordamerika extremt kalla vintrar, vilket slog hårt mot indianerna. Kina hemsöktes av svåra orkaner. Även södra halvklotet drabbades. I östra Afrika täcktes höglänta områden av permanenta snötäcken och fynd i Australien tyder på mycket stor nederbörd under denna period. Wikipedia (svenska) skriver angående temperaturerna:
Tre särskilt kalla perioder kan urskiljas: mitten av 1300-talet, cirka 1570–1710 och cirka 1790–1880. Varmare intervall inföll mellan dessa kalla perioder. Globalt sett kan det kallaste århundradet under lilla istiden, 1600-talet, ha varit omkring 1°C kallare än temperaturen under 1900-talet, men i vissa regioner var nedkylningen betydligt större medan den var mindre i andra. I Alaska, Skandinavien och i Alperna var det 2°C kallare än idag. I Karibiska havet var ytvattnet 2–3°C kallare under lilla istiden än det är idag medan skillnaden var mindre i Sargassohavet. Nedkylningen utanför Mauretaniens kust [Västafrika] var minst lika stor som den i Karibiska havet.
Att temperatursänkningen på södra halvklotet var mindre än på norre halvklotet beror på att södra halvklotet till största delen är täckt av vatten medan norra halvklotet huvudsakligen består av landområden. Vattnets stora värmekapacitivitet (jämfört med berggrund, sand etc) gör att vatten värms upp och kyls ned betydligt långsammare än land vid förändringar i solinstrålning och lufttemperatur. Vatten fungerar således temperaturstabiliserande (detta diskuteras mer ingående i del 5). Det är ju därför kustklimat är mildare än inlandsklimat (svalare somrar och mildare vintrar).
Temperaturdiskrepansen under Lilla Istiden mellan de två halvkloten är således helt i enlighet med vad vi förväntar oss.
Om det nu blir avsevärt kallare på norra halvklotet, måste södra halvklotet bli motsvarande varmare för att temperaturförändringen skall tas ut globalt. Även om södra halvklotet inte kyldes ned lika mycket som norra (på grund av vattnets dämpande effekt), eller t o m höll nästan konstant temperatur under den Lilla Istiden (vilket väl inte är troligt), så kan detta omöjligen ta ut temperatursänkningen på norra halvklotet. Alltså bör en graf som visar global temperatur avspegla den Lilla Istiden (vilket en korrekt graf också gör — se bilden nedan).
Den olika fördelningen av land och vatten på de två halvkloten förklarar också varför vi idag observerar en större uppvärmning norr om ekvatorn. Detta förstärks ytterligare av att norra halvklotet, på grund av astronomiska faktorer, f n har mildare och kortare vintrar än södra halvklotet (vilket diskuteras närmare i del 5).

Mann har anklagats för fusk och manipulation av statistik i samband med hockeygrafen. Ungefär samtidigt som Mann presenterade sin graf, presenterades en motsvarande graf av Keith Briffa och Phil Jones. Den senare grafen visar inte alls lika tydligt en i stort sett konstant temperatur under 850 år och sedan en dramatisk ökning under de senaste 150 åren. Briffa har sagt, "För protokollet så tror jag att den nuvarande uppvärmningen hade sin jämlike för ca 1000 år sedan". Han talar då om varmperioden under tidig Medeltid. Såvitt jag kan förstå har Briffa och Mann försonats sedan dess. Kanske har de båda modifierat sina kurvor. Men ingenting när det gäller hockeykurvan är säkert. Det finns hur mycket som helst på nätet om detta, och eftersom det är både starka känslor och prestige involverade så är det omöjligt att veta vad som är sant. Föreliggande framställning är inte på något sätt beroende av Manns kurva. Jag använder den bara som ett exempel. För den som vill veta mer om turerna kring Mann, så finns nästan hur mycket som helst att läsa (googla på "Keith Briffa hockey stick graph", "Mann Briffa Jones" och liknande). För ett exempel klicka här!

Studiet av sediment yngre än senaste istiden (isen började smälta för ca 20 000 år sedan) indikerar perioder av nedkylning här i Europa med 1-2°C (dvs större temperaturförändring än de senaste ca 100 årens uppvärmning), återkommande med 1500 års mellanrum. Den senaste av dessa var den ovannämnda Lilla Istiden (nästa kallperiod bör således inträffa runt år 2900). Samma tecken på nedkylningar hittar man i sediment i Afrika, men där tycks nedkylningen vara större (3-8°C).

Intuitivt känns det som att den ursprungliga hockeyklubbgrafen (figuren ovan) underdriver kallperioderna medan den starkt överdriver dagens peridod av uppvärmning. Dessutom ser man inte heller den varmperiod som ägde rum på norra halvklotet under tidig Medeltid. Problemet med att presentera den här typen av data är att mätningarna för det första är osäkra (vilket framgår av de bilder nedan som innehåller flera grafer, hämtade från olika forskargrupper, och som också i vissa fall bygger på olika mätmetoder). Dessutom kan man använda olika statistiska metoder för att vaska fram den grundläggande strukturen hos t ex temperaturvariationerna, vilket kan ge olika resultat (vi återkommer till detta alldeles strax).

Denna bild visar en senare (2016) rekonstruktion av den globala temperaturen från och med år 0 fram till år 2000. Vi ser att vi här har flera grafer, baserade på olika mätmetoder och från olika forskargrupper. Graferna visar att temperaturen sedan 1800-talet stigit en hel del (hur mycket beror på vilken graf vi väljer). Den här grafen känns betydligt mer trovärdig än den föregående, eftersom här framträder både varmperioden under tidig Medeltid (år 900-1300) och den Lilla Istiden (år 1300-1870). (Källa: "Wikipedia Little Ice Age")

Rent allmänt kan följande anföras: De dagliga, årstidsmässiga och andra naturliga variationerna hos temperaturen (och andra storheter) är inte intressanta vid klimatstudier (men däremot vid väderprognoser). Dessa blir som ett brus runt den globala medeltemperatur, koldioxidhalt etc vi söker. För att få fram en väldefinierad graf ur detta brus används statistiska metoder. Man kan t ex välja att låta dygnsmedeltemperaturen definiera temperaturen under ett visst dygn. För att även filtrera bort naturliga, årliga variationer (på grund av årstider och andra naturliga, regelbundna fenomen) kan man sedan utifrån dygnsmedeltemperaturerna räkna fram årsmedeltemperaturen. Man kan också välja att ta medeltemperaturen under vissa längre tidsperioder (5 år, 10 år etc). Och dessutom finns det olika statistiska metoder att välja mellan när man man skall sammanställa dessa data. Plus att det också finns många olika klimatmodeller man kan utgå från när man gör sina klimatprognoser. Men inte nog med det, genom att välja lämpliga skalor på axlarna kan man få en förändring att se mer eller mindre dramatisk ut, beroende på vad man vill framhäva. Allt detta gör att det finns stora möjligheter att både göra fel och göra rätt. Att välja rätt metod och rätt tidsperioder etc kan underlätta och öka vår förståelse när det gäller klimatet. Men man kan också göra val som vilseleder och som blandar bort korten och som propagerar för en viss ideologisk ståndpunkt (ett typexmepel på detta är när ett politiskt parti genom grafer försöker visa hur ekonomin störtdök när motståndarpartiet fick makten). Här måste den som tar del av sådan statistik vara mycket försiktig. Skepticism är en bra utgångspunkt generellt (men givetvis kan skepticism ibland gå för långt så att man missar sanningen — lagom är bäst).

Exempel:
Sammanställning av 102 olika temperaturuppskattningar och 3 olika temperaturmätningar för den lägre troposfären (denna sträcker sig från markytan upp till ca 11 km höjd). Allt väder äger rum i troposfären. Observera att grafen inte anger absoluta temperaturer utan avvikelser från en definierad normaltemperatur (medeltemperaturen under perioden 1979-83). Så länge vi talar om temperaturförändringar blir resultatet detsamma oberoende om vi arbetar med absoluta temperaturer eller temperaturavvikelser.
Grafen ovan är hämtad från ett föredrag av Professor Roy Spencer vid Univerity of Alabama in Huntsville. Spencer är meteorolog och team leader för The Advanced Microwave Scanning Radiometer (AMSR-E), vilka arbetar med temperaturmätningar med hjälpa av NASA:s Aqua satellit. Vid 3:44 i videon börjar professor Spencer tala om ovanstående graf. Grundläggande så tror Roy Spencer att den temperaturökning vi ser just nu har naturliga orsaker. Hans slutsatser avfärdas ofta av etablissemanget, dels för att han har fel åsikt, dels för att han sitter i styreslen för en konservativ tankesmedja (George Marshall Institute). Det intressanta är att hade han varit aktiv i någon vänsterrörelse hade detta snarare setts som en akademisk merit. Oavsett vad man tycker om Roy Spencer så kan man inte vifta bort att han faktiskt arbetar professionellt med den typ av temperaturmätningar på vilka de olika klimatmodellerna bygger.
Låt oss betrakta bilden ovan. Konglomeratet av grafer, visar 102 olika temperaturuppskattningar avseende perioden 1975 till 2025, baserade på olika mätdata och ett par dussin olika klimatmodeller. Kurvan markerad "102 model average" är medelvärdet av dessa 102 uppskattningar. Det är denna graf som använts och används av myndigheter och politiker när det gälla att bedöma klimatläget och hur man skall agera. "RSS och UAH Satellite" bygger på tolkningar av dataset med satellitmätningar av temperaturen i den lägre troposfären. RSS står för "Remote Sensing System", vilket är ett privat företag, och UAH står för "University of Alabama in Huntsville" (där Roy Spencer arbetar). Principen är att man med NASA-satelliter mäter mikrovågsstrålningen från syremolekyler i atmosfären. Utifrån detta kan man sedan beräkna temperaturen. I kurvan betecknad "4 Reanalyses" har man förutom satellitmätningar inkluderat ett antal ytterligare källor (yttemperaturer från väderstationer över hela världen, väderballonger, rapporter från fartyg till sjöss och flygplan i luften etc). Man använder sedan fysikaliska modeller och lagar för att vaska fram bästa möjliga temperaturuppskattning ur detta material (temperaturen rapporterad av ett flygplan som flyger på 10 000 m höjd kan ju inte utan vidare jämföras med temperaturen rapporterad av ett fartyg på samma position). De tre sistnämnda graferna, vilka omfattar perioden 1978 till 2018, handlar enbart om mätningar och innefattar inga klimatmodeller.
Satelliter har svårt att mäta temperaturen på markytan. Att mäta temperaturen i den lägre troposfären har fördelen att man får mer robusta och stabila mätningar. Dessutom är uppvärmingen i troposfären större än vid markytan, dvs man ser uppvärmningen tydligare. När man skall jämföra mätningar gjorda på olika ställen på vår planet och på olika höjder och med olika metoder, underlättar det om man i stället för absoluta temperaturer använder temperaturavvikelser.
Vi ser att de olika graferna skiljer sig åt rejält (alla talar dock för en övergripande temperaturökning sedan 1975, även om temperaturen, enligt RSS satellite etc, sjunkit några tiondels grader mellan 2016 och 2018). Medelvärdet av de 102 klimatmodelleringarna har under perioden 1980-2018 ökat från lite över 0°C till drygt 0,8°C, dvs med ca 0,8°C på 38 år (0,2°C/decennium). Enligt "UAH Satellite" har temperaturavvikelsen (och därmed temperaturen) under samma period ökat med 0,4°C (0,1°C/decennium), dvs hälften. Genom att bolla med olika statistiska metoder och mätningar kan man till en del skapa sin egen verklighet. Därför är det så viktigt att kritiker kan ta del av både rådata och den statistiska analys som tolkningen av rådata bygger på såväl som de klimatmodeller som använts. Annars blir det omöjligt att på ett meningsfullt sätt granska de påståenden som görs. Och i så fall deltar inte den här typen av teorier i det "vetenskapliga spelet". En viktig princip inom vetenskapsteorin är nämligen det s k falsifikationskriteriet (formulerat av vetenskapsfilosofen Karl Popper), enligt vilken en vetenskaplig teori måste vara möjlig att falsifiera. Dvs det måste finnas någon observation som vid ett visst utfall motbevisar teorin. Annars är teorin inte vetenskaplig. Därför måste alla vetenskapliga teorier spela med öppna kort.

Tillämpas resonemanget ovan på hockeyklubbgrafen kan bl a följande sägas: Eftersom vi har perioder med avkylning då och då (under de senaste två åren har t ex temperaturerna delvis sjunkit) och sedan perioder med ökande temperaturer, kan man få kurvor som ser ganska olika ut beroende på vilka tidsperioder man väljer att ta medelvärdet av (hur långa perioder man väljer och mellan vilka årtal dessa perioder väljs). Genom lämpliga val kan man få förändringar att nästan försvinna eller förstoras dramatiskt. Och som sagt, skalan på axlarna påverkar hur läsaren uppfattar en graf. I hockeyklubbgrafen ovan är den vertikala temperaturskalan i tiondels grader (och visar dessutom inte temperaturen utan temperaturavvikelsen från ett normalvärde) medan den horisontella tidsaxeln är graderad i 100-tals år. Små temperaturökningar under relativt kort tid kommer då att se väldigt dramatiska ut. Skulle den vertikala axeln vara graderad i absolut temperatur (°C eller Kelvin) så skulle variationerna i grafen ovan knappast vara synliga för blotta ögat.

Enligt NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration dvs USA:s motsvarighet till SMHI) har den globala kombinerade land- och oceantemperaturen stigit med 0,07°C per decennium sedan 1880 och med 0,18°C per decennium sedan 1981. Det senare värdet är ungefär dubbelt så stort som satellitmätningarna i den sista figuren ovan visar. Det tycks sålunda som att det mest troliga värdet för uppvärmningen under de sista 40 åren ligger runt 0,1°C per decennium eller strax därunder.

De som kritiserat hockeyklubbsgrafen har bl a menat att den mer utgör en artefakt av de statistiska metoder som använts än den visar något meningsfullt om klimatet. Mann, som var inblandad i den första versionen av hockeyklubbsgrafen, har sedan dess utvidgat sin analys och dels kompletterat den med mer temperaturdata, dels använt två olika (nya) statistiska metoder i sin dataanalys och fått en graf som uppvisar större variation men som också den visar att det är varmare idag än någonsin under de senaste 1000 åren. Det tycks således som att det verkligen förekommer en uppvärming och att denna pågått sedan 1800-talet (men att man avsiktligt försökt presentera den så dramatiskt som möjligt — förmodligen i den vällovliga avsikten att få människor att ta varningarna på allvar).

F ö så upptäckte jag, när jag letade efter en graf som visar den absoluta temperaturens tidsvariation (till skillnad från variationen av temperaturavvikelser från en normaltemperatur), att det var nästan omöjligt att hitta sådana grafer. Att enbart presentera temperaturavvikelser har givetvis sina fördelar, eftersom man slipper en del felkällor och oklarheter. Plus att det blir lättare att jämföra lokala temperaturförändringar. Men pedagogiskt kan det ändå vara intressant att se de absoluta temperaturerna som i grafen nedan (första bilden i nästa avsnitt). Jag misstänker, kanske på grund av min mörka människosyn, att man medvetet undviker att presentera de absoluta temperaturerna, eftersom temperaturförändringarna då inte skulle se lika dramatiska ut. Det finns många möjligheter att förvränga sanningen, utan att direkt ljuga. En av dem är att tääännja lite på sanningen. Journalister är f ö expterter på just detta.

Kanske är det helt enkelt så att klimatalarmisterna är så övertygade om att de har rätt i att Jordens och livets framtid är allvarligt hotade, och att vi måste agera inom något decennium, annars är det för sent, så att de tycker ändamålet helgar medlen. Vi måste väcka folk och då får vi fläska på lite. Ungefär som när jag skulle väcka min pappa, som sov mycket tungt, och knappast vaknade av väckarklockan. Jag brukade ibland ställa fram klockan en halvtimme när det var något viktigt han skulle göra. Då blev det fart på honom när han sömndrucket tittade på klockan. Och sedan, när han satt med kaffekoppen i handen, blev han lättad när det visade sig att han hade gott om tid. Sådana nödlögner kan vara befogade i ett nödläge. Problemet när det gäller klimatet är att de åtgärder som alarmisterna kräver är så dramatiska att de drastiskt kommer att hota välståndet i många länder och förmodligen leda till att miljoner människor dör. Och det kan ju vara befogat om hela mänsklighetens. ja t o m livets framtid, står på spel. Men då måste vi veta att det verkligen är så. Sådana drastiska åtgärder kan inte baseras på 16-åriga tonårsflickors panikreaktioner. Eller på grafer som skräddarsytts för att skrämma upp människor.

 

Tillbaka i historien — naturliga variationer

Det talas idag mycket om klimatförändringar, som om detta skulle vara ett nytt fenomen. I själva verket har Jordens klimat förändrats hela tiden. Och under vår planets historia har Jordens klimat dessutom genomgått förändringar som är mångdubbelt större än vad vi observerar idag. Låt oss därför börja i en annan ända och anlägga ett historiskt perspektiv.

Här ser vi hur den globala temperaturen varierat under det som brukar kallas Phanerozoic tid, vilket ungfär är den period under vilken livet existerat i markant grad (från 550 miljoner år tillbaka fram till idag). Klicka här för att se grafen i större skala (tips: om du högerklickar på länken och väljer "öppna i nytt fönster" kan du se den förstorade grafen samtidigt som du läser texten).

Även om de angivna temperaturerna i grafen ovan får ses som ungefärliga, ser vi tydligt att den globala temperaturen på vår planet varierat dramatiskt. Variationerna ligger mellan +28°C och strax under 13°C. LGM står för den sista istiden från ca 115 000 till 12 000 år sedan. KT, för ca 65 miljoner år sedan, markerar den nedkylning som följde efter att en enorm asteroid (10 km i diameter) slagit ner i Mexiko (det är i varje fall den idag allmänt accepterade tolkningen). Oerhörda mängder stoft kastades då upp i atmosfären och blockerade solinstrålningen, vilket ledde till en dramatisk, global temperatursänkning. Denna händelse anses numera vara orsaken till att dinosaurierna dog ut.

Dagens globala temperaturer på ca 14-15°C är således en väldigt låg temperatur sedd utifrån ett långsiktigt perspektiv.

I klimatalarmismens undergångsscenario talas också om stora höjningar av världshavets vattenstånd på grund av avsmältningen av glaciärer i den globala uppvärmingens kölvatten. Låt oss titta på detta i ett historiskt perspektiv.

Ovanstående graf visar hur världshavets medelvattenstånd varierat under ungefär samma period som i föregående bild. Observera att tidsaxeln är omkastad, dvs nutid ligger längst till vänster. (Källa: Wikipedia "Past sea level")

De två graferna i bilden ovan visar två olika uppskattningar som gjorts av världshavets medelvattenstånd. Det finns således stora osäkerheter i de absoluta siffrorna ovan, men vi noterar att de två graferna följer varandra ganska väl. Havsytans nivå har således varierat flera hundra meter (mellan 200 och 400 m) under vår planets historia.

Denna graf visar hur koldioxidhalten och medeltemperaturen på jordytan kan tänkas ha varierat under större delen av Jordens historia. Den horisontella tidsaxeln är graderad i miljarder år och kurvorna börjar för drygt 4 miljarder år sedan (Jorden antas ha bildats för ca 4,5 miljarder år sedan). Kurvorna utgår från en modell förslagen av Owen et al (1979).

Temperaturgrafen i den sista figuren är graderad i Kelvin, förkortat K (man får således dra bort 273 för att få temperaturen i Celsiusgrader). Temperaturen har stadigt gått ner från drygt 40°C (315 K) till ca 13°C (för ca 1 miljard år sedan) för att sedan öka till ca 17°C (avläsningarna är givetvis ungefärliga). Koldioxid(CO2)-halten har stadigt minskat och sedan nästan planat ut under de senaste 500 miljoner åren (här presenteras CO2-halten i partialtryck och inte, som normalt är, i ppm, dvs miljondelar). Graferna antyder att det finns en korrelation mellan global temperatur och CO2-halt. Även om förändringarna i grafen ser dramatiska ut, så handlar det om långsamma förändringar. Under de sista 500 miljoner åren steg temperaturen från ca 14°C till 17°C, vilket blir 6⋅10-9 grader per år (sex miljarddels grad per år). Den temperaturökning vi ser idag (ca 0,01-0,02 grader per år) är dramatiskt mycket större. Å andra sidan är kortvariga variationer bortfiltrerade i grafen och en ökning på en knapp grad under 100 år kommer inte att synas. Det kan således inte uteslutas (snarare är det synnerligen sannolikt) att det tidigare förekommit lika snabba variationer som idag, men som inte framgår av grafen.

Bilden visar koldioxidhalten i mer detalj under de senaste 500 miljoner åren. Man har använt ett flertal metoder för att ta fram denna graf, vilka redovisas (plankton, fossila gaser, mineraler etc). Färgerna på mätpunkterna anger vilken metod som använts. (Källa: Science  06 Jan 2017: Vol. 355, Issue 6320, pp. 14-15 DOI: 10.1126/science.355.6320.14)

Själva grafen i den sista figuren har, utifrån mätpunkterna, tagits fram genom statistiska metoder. Ytterligare filtrering av mätdata skulle jämna ut kurvan ytterligare så att den skulle se ungefär likadan ut som i föregående bild. Läsaren inser säkert att statistiska metoder, rätt använda, kan öka vår förståelse väsentligt. Samtidigt finns risken att man, omedvetet, eller medvetet, väljer att tillämpa statistiken på ett sådant sätt att den erhållna grafen ser ut att styrka den egna ståndpunkten/ideologin.

Vi ser att tendensen är samma som i föregående bild (dvs att koldioxidhalten minskar långsamt under de sista 500 miljoner åren), men här ser vi mer detaljer, dvs att CO2-halten går upp och ned som en berg-och-dalbana (vilket också är rubriken på grafen — roller coaster). Dessa "kortsiktiga" variationer är således bortfiltrerade i den tidigare figuren.

Och här ser vi hur koldioxidhalten i atmosfären förändrats sedan 1960. Vi ser en tydlig ökning av CO2-halten. I figuren ser vi också den globala temperatur(avvikelse)kurvan för samma period. Av grafen framgår att både CO2-halt och global temperatur ökar.

Om vi jämför den sista bilden med föregående figur (de två sista graferna är båda graderade i ppm), så ser vi att för ungefär 40 miljoner år sedan (enligt den första grafen) så var CO2-halten ca 800 ppm (svårt att läsa av exakt) och idag ligger den på runt 400 ppm. Under alla förhållanden hade klimatprofeten Al Gore fel när han påstod att dagens CO2-nivå är den högsta vi någonsin sett (men ändrar man till "som någon nu levande människa någonsin upplevt" så stämmer det).

Grafen (precis som övriga grafer ovan) visar att CO2-nivån under vår närtid stiger precis som den globala temperaturen. Jag menar inte att vi skall ta lätt på detta. Men jag menar att man måste undersöka hur det verkligen förhåller sig, och i detta ingår att försöka hitta svagheter i klimatalarmisternas scenarion — detta gäller alla vetenskapliga påståenden. Och sedan, om vi finner att klimatalarmisterna har rätt, ja då måste vi agera om det är meningsfullt att agera. Dvs om vi kan påverka, så måste detta göras på bästa sätt så att det blir så effektivt som möjligt. Och här finns mycket att invända mot många av de enkla, ogenomtänkta och ibland meningslösa lösningar som förs fram idag (detta kommer att diskuteras i del 6 och 7). Och inte heller blir det bättre av att vi agerar i panik. Panikslagna piloter har små utsikter att kunna rädda störtande flygplan!

Grafen ovan visar hur vattennivån i världshavet stigit sedan den sista istiden. Denna pågick mellan för ca 115 000 och 11 700 år sedan. (Källa: National Research Council 1982. Climate in Earth History: Studies in Geophysics. Washington, DC: The National Academies Press)

Grafen ovan visar hur havsytans nivå för drygt 20 000 år sedan (när istäckets utbredning var som störst och isarna precis hade börjat smälta) började stiga och sedan stiger ganska konstant fram till för ca 7 000 år sedan (avsmältningen tog således ca 13 000 år). Under de senaste 7 000 åren noterar vi en betydligt långsammare nivåhöjning. Största delen av stigningen (ca 2/3) beror på avsmältningen av den del av isen som täckte landområden och en mindre del (ca 1/3) på att havsvattnet expanderar när det värms upp. Avsmältning av havsis påverkar inte havsytan. Det vattnet finns ju redan i havet och byter bara aggregationstillstånd (från is till vatten). Totalt steg havsytan med drygt 120 m under den studerade perioden! De mätpunkter ur vilka grafen härletts (med statistiska metoder) visas till höger i bilden. Mätpunkterna är fördelade över hela jordklotet och alla talar ungefär samma språk.

Den nyblivna professorn i oceanografi vid Göteborgs Universitet, Anna Wåhlin, sade i en intervju i TV4 i augusti 2018 att hon inte är bekymrad för klimatförändringarna, eftersom den ökning av havets vattenstånd som vi ser idag, är normal och har varit densamma under de senaste 10 000 åren (klicka här för att se intervjun — drygt 2 minuter).

Temperaturer långt bakåt i tiden uppskattas bl a genom att titta på proportionerna mellan de två syreisotoperna syre-16 och syre-18 i borrkärnor från glaciärer och i fossila planktonskal. Detta beskrivs närmare i artikel 3 i denna serie. Koldioxidhalten kan uppskattas på flera olika sätt. När is bildas stängs gasbubblor från den omgivande atmosfären in i isen. Här kan man således direkt mäta atmosfärens sammansättning vid den tid när isen bildades. Beträffande havsytans nivå så har man sedan 1700-talet gjort regelbundna mätningar över hela jordklotet för att kunna göra tillförlitliga tidvattentabeller (vilka varit och är livsviktiga för sjöfarten). Numera mäts havsytans nivå med speciella satelliter. Sådana mätningar är oerhört komplicerade, eftersom havsytans nivå inte är jämn. Lokala graviationsanomalier (t ex stora malmkroppar på havsbotten) kan skapa stora "gropar" i havet. Vindar, strömmar och lufttryck påverkar också havsytans nivå. Och sedan har vi tidvatten och vågor ovanpå detta. Satelliterna scannar hela världshavet och sedan filtreras lokala och temporala variationer bort genom statistiska filter. När det gäller havsytans nivå före 1700-talet och bakåt är det givetvis mycket mer komplicerat. Speciellt om man vill gå miljoner eller miljarder år bakåt i tiden. Vilket visas av att det är väldigt svårt att på nätet hitta uttömmande beskrivningar av de metoder som används. Huvudsakligen utnyttjar man, såvitt jag kan förstå, geologiska metoder (där man bl a letar efter områden som uppvisar tecken på att ha varit stränder, eller inlandsområden som visar tecken på tidigare översvämningar), vilka kombineras med varandra och där man också extrapolerar. Det handlar således om att lägga ett komplicerat pussel. Kurvor som visar havsytans nivå under geologisk tid måste alltså tas med en viss skepsis.

Sammanfattningsvis så visar graferna ovan tydligt på att både den globala temperaturen, världshavets vattennivå och koldioxhalten har varierat enormt under Jordens historia. Dessa variationer kan knappast ha något med antropogen (mänsklig) påverkan att göra. Under stora delar av de perioder som redovisas i diagrammen ovan fanns det överhuvudtaget inga människor. Och även under större delen av människans historia verkar det osannolikt att hon kunnat påverka det globala klimatet (lokalt kan man redan under antiken ha påverkat klimatet genom destruktiv skogsavverkning och åtföljande jorderosion etc). De variationer vi ser idag (knappt en grads temperaturökning sedan början på 1900-talet, att havytans nivå stiger med ca 3 mm/år och att CO2-halten ökat med 80 ppm de senaste 60 åren) ter sig som helt obetydliga jämfört med vad vi ser i graferna ovan. De variationer vi ser just nu är dock betydligt snabbare än de historiska variationerna (om vi bortser från t ex KT beskriven ovan). Så visst är det viktigt att studera dessa variationer, men långsiktigt är det tveksamt om de har någon betydelse. Kanske har lika snabba variationer förekommit tidigare men syns inte i våra mätningar eller grafer, eftersom upplösningen i våra mätningar är otillräcklig, eller att dessa variationer dämpats ut i våra statistiska filter (omedvetet eller medvetet). En ökning som pågår i 100 eller 200 år syns överhuvudtaget inte i en graf som omspänner geologisk tid, där tidsaxeln är graderad i miljoner eller t o m miljarder år. Kanske är den ökning av koldioxidhalten och temperaturen och havsytans nivå som vi ser idag en del av de naturliga variationer som uppenbarligen förekommer. Kanske kommer ökningen att avstanna för att bli en temperatursänkning etc. Kanske t o m en ny istid. Med all sannolikhet kommer vi, oavsett vad som sker just nu, förr eller senare att gå mot en ny istid.

Upplösningen beror på vilka mätmetoder som används. För att upptäcka snabba och kortvariga förlopp måste man ha hög tidsupplösning. Vid temperaturbestämningar långt bakåt i tiden använder man olika observationer för att datera mätningarna. Det kan röra sig om årsringar (i nu levande träd och/eller fossila träd) eller att man tittar på sedimentlager eller sommar/vinter-markörer i iskärnor. Årsringarna ger ganska exakta och tydliga tidsmarkeringar medan sediment och isproppar är mycket svårare att datera. Går vi långt bakåt i tiden är vi huvudsakligen utlämnade till sediment, där man för datering av ett visst lager måste ha en god uppfattning av sedimentationshastigheterna under kanske 100-tals miljoner år eller mer. Här är svårt att få tillräckligt noggranna dateringar för att kunna se snabba och kortvariga förlopp. Dvs även om graferna ovan inte uppvisar lika snabba variationer som idag, så utesluter inte detta att det tidigare förekommit sådana.

På 1970-talet varnade många experter för en annalkande istid, och menade att människan bidrog till nedkylningen genom aerosoler (mikroskopiska partiklar i luften som kom från bl a förbränning av fossila bränslen) men att också naturliga klimatvariationer utgjorde en faktor. 1974 kunde man t ex läsa följande i Time Magazine:

När meteorologerna studerar medeltemperaturen runt klotet så finner de att atmosfären blivit gradvis kallare under de senaste tre decennierna. Trenden visar ingen indikation på att gå åt motsatta hållet. Klimatologiska Cassandror blir alltmer oroliga för att de väderavvikelser de studerar kan förebåda en ny istid.

("Cassandra" är hämtat från den grekiska mytologin och syftar på en person vars befogade/giltiga varningar förlöjligas och avfärdas av andra)

Här påstår man således att atmosfären blivit gradvis kallare under tre decennier. Detta bekräftas också av mätningar idag och stämmer med våra teorier, som säger att ju mer växthusgaser desto kallare blir de högre atmosfärlagren. Avkylningen av den övre delen av atmosfären har fortsatt. Under de senaste 30 åren har t ex temperaturen i mesosfären (mellan 50 och 90 km höjd) sjunkit med mellan 5 och 10°C. Detta motsäger således inte att det försiggår en global uppvärming på jordytan och på lägre höjder, utan är kompatibelt med detta.

1970-talets rädsla för en snart annalkande istid var uppenbarligen obefogad. I det långa loppet (tiotusentals år) framstår dock en ny istid som mycket trolig.

Överhuvudtaget har det under de senaste 100 åren förekommit mängder av katastrofscenarion och varningar för klimatförändringar. Några förutsägelser man lätt hittar genom Google och Wikipedia är:

Hansen 1986: Jorden kommer att vara 2 grader varmare 2006.
Englands klimat kommer att vara sibiriskt 2020. Pentagon säger till Bush att klimatförändringen kommer att förstöra oss.
IPCC 1990: Temperaturerna kommer att stiga med 0,3 grader per decennium (IPCC First Assessment Report).
UN 1989: Temperaturerna kommer att stiga 1-7 grader till 2019 ("konservativ uppskattning"). UN Predicts Disaster if Global Warming not checked.

Läsaren hittar lätt ytterligare exempel genom att googla etc. Vissa förutsägelser som gjorts tidigare var ganska korrekta. Andra inte alls. Dvs en förutsägelse blir inte sann för att den förutsäger en katastrof.

Den som är kritisk tror sig ofta vara mer ärlig och ha mer rätt än den som är okritisk. Vilket givetvis inte behöver vara fallet. Det kan ju lika gärna vara kritikern som har fel (att vara kritisk innebär inte per automatik att man är mer ärlig än den som är okritisk, och att vara ärlig är ingen garanti för att man har rätt). På samma sätt tycks den som varnar för en kommande katastrof tro/uppleva sig vara mer ärlig och sanningssökande än den som inte är så säker på att katastrofen kommer att inträffa. Och visst, ibland har den som varnar rätt. Men ibland har den som varnar fel. Det tycks också som att den som propagerar för det värsta katastrofscenariot tror sig vara den som har mest rätt av alla katastrofvarnarna. Vilket inte heller är säkert. Men det ligger antagligen i människans natur att vi fungerar så. Upplever man en kommande katastrof så blir man frustrerad över den som inte köper budskapet. "Det brinner ju i knutarna — fattar ni inte?!" Låt oss då inte glömma bort att vill man verkligen klara sig i en katastrofsituation är det lika viktigt (ja förmodligen viktigare) att göra rätt som att agera snabbt. Gör du fel räcker det dessutom inte med att du agerar snabbt. Då gör du bara saken värre.

 

97-procents-argumentet — en härskarteknik

I debatten hävdas gång på gång att 97% av klimatforskarna är överens om att det pågår en uppvärmning globalt och att denna till absolut största delen är antropogen (dvs orsakad av människans utsläpp av växthusgaser och då framför allt koldioxid). Och att om detta får fortsätta några år eller möjligen något decennium till, så kommer uppvärmningen att åstadkomma irreversibla konsekvenser (som alltså inte kan göras ogjorda), vilka med stor sannolikhet kommer att allvarligt hota människans och livets fortbestånd. Man menar således att vi just nu närmar oss en point of no return, och om vi passerar denna finns ingen återvändo. Då är det kört.

Påståendet att 97% av klimatforskarna är överens om ovanstående bygger på ett antal forskningsrapporter, varav den första är från 2009 och författad av en forskarstuderande, Kendall Zimmerman, och hennes handledare Peter Doran. Rapporten är baserad på en tvåfrågors onlineenkät. Endast 5% av de som svarade, ca 160 forskare, var klimatforskare. Slutsatsen 97% drogs från endast 79 av dessa 160 respondenter. Dessa 79 uppfyllde kravet att både vara klimatforskare och att mer än 50% av deras nyligen skrivna forskningsartiklar (peer-reviewed) skulle handla om klimatförändringen (baserat på vad de själva påstod). Av dessa 79 höll 77 med om att temperaturerna allmänt hade stigit sedan år 1800 och att mänskliga aktiviteter är en "signifikant bidragande orsak till detta". 77/79=0,97, dvs 97%. Jag skulle tro att få kompetenta statistiker skulle betrakta denna siffra som starkt statistiskt signifikant.

Den mest kända rapporten, men också den mest ifrågasatta, publicerades 2013 och är författad av John Cook (en australiensk forskare). Hans analys innefattar 11 944 abstracts (sammanfattningar av vetenskapliga artiklar). I de artiklar, bland dessa 11 944 artiklar, vilka tog ställning till orsaken till den globala uppvärmningen, menar sig Cook ha funnit "en 97-procentig konsensus att människan är ansvarig för den globala uppvärmningen". Dvs i klartext: Utav de 11 944 artiklar som granskades fanns en del som tog ställning till orsaken till den globala uppvärmningen och bland dessa så ansåg 97% att uppvärmingen var antropogen. "...bland artiklar... som tar ställning..." är en avslöjande kommentar. Endast 34% av de 11 944 artiklar som Cook granskade uttryckte överhuvudtaget någon åsikt om den globala uppvärmningens orsaker. 33% av de 11 944 artiklarna hävdade mänsklig påverkan på klimatet, varvid Cook helt enkelt delade 33 med 34 och voilá 33/34=0.97, dvs 97%. Det ligger nära till hands att här erinra sig vad Mark Twain sade om statistik. Han menade att man kan komparera ordet lögn precis som ett adjektiv (röd, rödare, rödast) enligt följande; Lögn, f-rbannad lögn, statistik. Och utan tvekan går det utmärkt att ljuga med hjälp av statistik. Huruvida Cook avsiktligt ljuger eller själv tror att hans slutsatser bygger på sund statistik, ja det har jag ingen aning om.

Självklart måste sådana här påståenden granskas. Detta anses, såvitt jag kan förstå, som hädelse av klimatalarmisterna. Men oavsett detta, så är det sund vetenskap att granska och kritisera. Allt måste granskas och kritiseras. Även dina och mina favoritteorier (här kan läsaren ta del av kritik av bl a Cooks slutsatser).

När David Legates, professor vid University of Delaware och tidigare prefekt för universitetets klimatforskningsinstitution, tillsammans med tre medförfattare, gjorde om Cooks studie (Science & Education, Augusti 2013), fann de att 4 014 artiklar av de 11 944 artiklar som granskades överhuvudtaget uttryckte någon åsikt om den globala uppvärmningens orsaker. Endast 41 artiklar (0,3% av 11 944), eller om vi så vill 1,0% av de 4 014 artiklarna, hävdade att den globala uppvärmningen med absolut säkerhet är i huvudsak antropogen. Dvs 1,0% och inte 97% som Cook påstår. Flera forskare som fanns med i Cooks material, vilka Legates et al kontaktade, hävdade att de blivit feltolkade. Ett problem är givetvis att Cook enbart granskade abstracts och sådana är självklart, av utrymmesskäl, mindre nyanserade än huvudtexten i en artikel.

Givetvis har Legates kritik av Cook i sin tur kritiserats. Och det är precis så det skall vara. Jag kan inte gå in på alla detaljer och den intresserade läsaren kan läsa mer om detta på Wikipedia. Observera att Legates inte på något sätt är klimatförnekare utan ansluter sig till det allmänt accepterade scenariot. Det han kritiserar är Cooks bristande metodologi. Det finns f ö fler som kritiserat Cooks slutsatser, bl a Mark Bahner. Denne har, precis som Legates, gått igenom samtliga 11 944 artiklar som Cook använde.

Kritiken mot Cook bygger bl a på att denne inte skiljer mellan de artiklar som anger människan som huvudorsak och de som anger människan som en orsak (bland många) till den globala uppvärmningen. Båda dessa kategorier klumpas av Cook samman i kategorin "hävdar mänsklig påverkan". Det är emellertid stor skillnad mellan dessa två alternativ. Anser man att människan är en orsak (bland flera orsaker) till uppvärmningen, förväntas man att försöka precisera hur stor del av uppvärmningen som är antropogen. Är det bara några procent, spelar det i stort sett ingen roll vad människan gör för att minska sina utsläpp av koldioxid. Effekten blir bara marginell.
Cook delar upp de 11 944 artiklarna i 7 kategorier (Legates och Bahner använder samma uppdelning i sin analys). I ena änden har vi de som explicit anser att mer än 50% av uppvärmningen är antropogen (kategori 1) och därefter de som anser att den delvis är antropogen men inte anger någon procent (kategori 2). Längst bort i andra änden har vi de som explicit anger uppvärmningen som mindre är 50% antropogen (kategori 7). Cook räknar in alla som inte explicit förkastar dominerande antropogen påverkan i den grupp som anser den antropogena faktorn vara dominerande, medan Legates och Bahner endast räknar in den första kategorin. Bahner får 1,6%, dvs en något högre siffra än Legartes 1,0%. Detta kan bero på att de bedömer artiklarna något olika (kvalitativa kategoriseringar är sällan helt objektiva). Oavsett vilket, så ligger 1,0% och 1,6% väldigt, väldig långt ifrån 97,0% (klicka här för att se Cookes 7 kategorier och Bahners siffror samt en diskussion kring detta).

Men, ovanstående spelar egentligen ingen roll. Oavsett om det stämmer eller ej att 97% av klimatforskarna hävdar dominerande antropogen, global uppvärmning, så är detta inget vetenskapligt argument. Det är ett icke-argument. Och dessutom bedrägligt. Vetenskapliga slutsatser dras inte utifrån omröstningar och majoritetsbeslut utan genom objektiva fakta (mätningar och observationer) och analys av fakta (och inte analys av åsikter). Konsensus har ingen plats inom vetenskapen. Det är ett politiskt ord som har sin plats inom politik och demokrati. Att hävda att 97% av klimatforskarna anser att den globala uppvärmingen är antropogen till största delen (annars kan vi ju inte göra så mycket åt den) är inte ett vetenskapligt argument utan en härskarteknik! Ett sätt att manipulera människor så att få eller ingen vågar ifrågasätta.

Dessutom, 97% samstämmighet hos "klimatforskarna" känns inte trovärdigt. Forskare, både rent generellt och inom naturvetenskapsdisciplinerna, är sällan helt överens (annat än när det gäller matematiska lagar, vilka går att bevisa, eller väldigt enkla vetenskapliga samband, typ Ohms lag). Vad innebär f ö ordet klimatforskare i sammanhanget? En stor del av de som är engagerade i klimatfrågan och skriver böcker och artiklar, och som är naturvetare, är inte experter på just denna fråga utan experter inom andra områden (miljövetenskap, kemi, etc). Andra är inte ens naturvetare överhuvudtaget, utan "pålästa" amatörer. Problemet är att det inte räcker med att vara påläst icke-naturvetare, eftersom man då inte har möjlighet att på ett meningsfullt sätt bedöma de mätningar och simuleringar som gjorts. Och är man kompetent inom ormådet, men har fel åsikt (katastrofen väntar inte inom 10 år — men det finns ett problem och vi bör agera så snabbt och effektivt som möjligt), ja då avfärdas man som stolle, klimatförnekare eller något annat nedvärderande. 97% samstämmighet inom ett så komplext område som att avgöra orsaken och den framtida utvecklingen av den uppvärmning vi kan observera just nu, ja en sådan sammstämmighet är helt enkelt inte möjlig överhuvudtaget (beträffande själva uppvärmningen kan det råda samstämmighet, eftersom det handlar om rena mätningar). Och observera, samstämmighet innebär inte bara samstämmighet utifrån objektiva fakta. Människan är mycket mer komplex än så. Det finns fler mekanismer än sanningssökande som driver forskare och engagerade lekmän.

Forskare är också människor och som sådana beroende både av sina kollegor och sina överordnade och olika institutioner för att få forskningsanslag och acceptans. De flesta rättar in sig i ledet, oavsett vilka åsikter de har. Speciellt när det gäller kontroversiella och infekterade frågor. Och då kommer vi in på ämnet psykologi.

Socialpsykologen José Duarte (klicka här för länk till hans hemsida) har intresserat sig för klimatdebatten (och vetenskaplig metodik rent generellt) ur psykologiskt/socialt, metodologiskt perspektiv. Han har bl a skrivit följande tänkvärda ord i sammanhanget:

Det är olämpligt att rapportera en konsensus som om det handlar om en uppsättning av oberoende ställningstaganden. Människan är en ultrasocial varelse, och att avvika är betydligt mer kostsamt än att ansluta sig till något som uppfattas som en majoritet.

Dvs även om 97% av forskarna hävdar en viss sak så skall detta, enligt Duarte, inte ses som att 97% av forskarna, oberoende av varandra, har dragit samma slutsats utifrån tillgängliga fakta. I den här typen av siffror ingår många faktorer som inte har med vetenskap att göra; konformism, feghet, lojalitet och smarthet för att nämna några (vill jag ha stipendier, en viss tjänst, ett anslag kan jag inte säga och skriva vad som helst, etc, etc). Människan är expert på att inför sig själv (och andra) rättfärdiga och bortförklara sådana här sociala överväganden (som kanske ofta är omedvetna), så att man kan fortsätta att intala sig att man har integritet och står på sanningens sida. Duarte ger några exempel:

(1) En forskare som ifrågasättaer den rådande berättelsen om människoorsakad uppvärmning, eller bara kommer med förutsägelser som är mindre dramatiska, kommer antagligen att hamna på en McCartyliknande svart lista av "förnekare".
(2) Självutnämnda mainstream klimatforskare hänvisar allmänheten till sådana listor, implicit stödjande smutskastningen av deras kollegor. Detta är störande och förekommer inte inom andra vetenskaper.
(3) En framstående klimatforskare blev nyligen attackerad för att ha hänvisat till en icke-vänsterstiftelse [dvs en stiftelse som hade en konservativ värdegrund].

Det är tyvärr uppenbart att klimatalarmismen har starka ideologiska rötter och kopplingar till olika vänsterrörelser och vänstersympatiserande forskare. Detta är djupt olyckligt, eftersom det inte kommer att öka vår förmåga att göra något åt den globala uppvärmningen. Tvärtom så kommer sådana ideologiska kopplingar att få människor att gå i försvarsställning mot klimatalarmisterna. Genom att omöjliggöra för många normala, icke ideologiserade människor att engagera sig i klimatfrågan, försvagas vår förmåga att lösa problemet, vilket är kontraproduktivt. Enade vi stå, söndrade vi falla!

(Precis samma sak försvagade Greenpeace på 1980-talet, — se del 1 — när denna organisation började driva åt vänster och från att vara en organisation för fred och miljö, där vanliga människor kunde känna sig hemma, blev en människofientlig organisation, enligt vilken människan (och då speciellt vita heterosexuella, europeiska män) var det stora hotet. Detta fick tyvärr många, vanliga, normala människor att dra sig undan från miljöfrågorna, eftersom de inte kände sig hemma i det debattklimat som Greenpeace skapade.)

 

Fortsätt till del 5, Klimatmodeller och nyanseringar

 

Tillbaka till "Klimatet — en alltför viktig fråga för att låta känslor styra"
Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.
© Krister Renard