"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Outbildade idioter utgör inte
något större problem.
Välutbildade och intelligenta idioter
är däremot fullständigt livsfarliga.
De kan förstöra ett helt land på
nolltid."
(Okänd)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2020 04 17 13:03

En artikel — inte om klimatet men väl om debattklimatet

Del 1 av en serie i sju delar.

I själva verket tror jag att många människors högljudda engagemang för klimatrörelsen är ett uttryck för identitetspolitik... Även människor som inte på något sätt har bidragit till att upptäcka och motverka den globala uppvärmningens faror kan för ett billigt pris känna sig stolta genom att skryta om sin förståelse av och accepterande av de "överväldigande vetenskapliga bevisen" för en stundande klimatkatastrof och känna sig självrättfärdiga genom sitt engagemang för att rädda mänskligheten...
            Kristo Ivanov

 

Inledning

Föreliggande artikel utgör den första artikeln i en serie om klimatet. Jag tar i denna första artikel inte ställning i någon konkret sakfråga utan diskuterar det svenska debattklimatet i största allmänhet. Det jag här försöker visa är hur det rent generellt är väldigt svårt att få en saklig, seriös debatt i vårt land när det gäller stora och viktiga frågor. Sådana frågor kräver lösningar som bygger på sanning och fakta och inte på känslor och ideologi. Jag försöker också i denna artikel förklara varför det blivit så svårt att föra en seriös diskussion i vårt land. Kanske gäller detta i hela Västvärlden (jag tror dock att Sverige är extremt).

 

Problemet

Vår tid kännetecknas av en fråga i taget. Engelsmännen brukar säga att Sverige är ett så litet land att det bara ryms en frågeställning i taget där. Går vi tillbaka till 1960-talet var Rachel Carsons bok Tyst Vår (publicerad 1962) ett av de stora samtalsämnena. Den handlade om de ödesdigra effekter giftanvändningen inom jordbruket får på djurlivet. På 70-talet handlade det mesta om marxismens anspråk på att kunna skapa ett paradis på jorden, och gestalter som Marx, Mao och Che Guevara sågs som överstepräster i denna ideologiska religion. Alla jag kände, utom en enda person, hade en stor affisch av (massmördaren) Che Guevara på väggen. Det var då mitt människoförakt tyvärr grundlades, vilket jag kämpat mot under hela mitt vuxenliv, eftersom det är oförenligt med min kristna tro. Det Kalla Kriget var som mest aktuellt under 60- och 70-talen och nära kopplat till kärnvapenfaran, som hotade hela mänskligheten. På 1980-talet började kärnkraft och miljö dyka upp som allt viktigare frågor. I bakgrunden svävade också slakt på sälungar som en stor fråga, vilken skapade oerhört starka känslor (speciellt eftersom små sälungar är så gulliga — de har ju så stora, mörka och fuktiga ögon, eller hur?). Sedan har olika frågor avlöst varandra på löpande band. Ibland har samma fråga dykt upp igen, senare, men i annan tappning. Under de sista decennierna har det handlat om biologisk mångfald, sexuella minoriteter (hbtq), feminism, invandring, islam, #metoo, könskorrigeringar, religiösa friskolor och idag KLIMATET med stora bokstäver. För att nämna några av de mer framträdande ämnena. Vi skall kanske inte heller glömma bort den infekterade frågan om abort, som har en förmåga att väcka synnerligen starka känslor. Beträffande klimatet så har den frågan varit på tapeten tidigare och man har ömsom varnat för en ny istid, ömsom för kommande, enorma översvämningar, ömsom för att hela jorden skall bli en öken etc och för att det s k Ozonhålet kommer att hota livets fortbestånd. Etc. Och idag handlar det, som sagt, om den globala uppvärmningen/klimatet. Hela tiden har den till synes eviga och kontroversiella frågeställningen om Mellanöstern och Israel svävat i bakgrunden. Vänsterns USA-hat dyker dessutom upp med jämna mellanrum, speciellt under perioder när USA har en republikansk president. Etc, osv. Jag tar ur minnet och kanske har jag glömt något och kanske har jag blandat ihop lite årtal och fakta. Men den välvillige läsare förstår givetvis att det handlar om ett principiellt resonemang och förstår då också vad jag försöker säga.

Det första man noterar är att när en viss fråga är som intensivast, försvinner nästan alla andra frågeställningar. Vilket är djupt olyckligt och vilket gör att vi i vår iver att lösa ”den stoooora frågan” glömmer bort att livet samtidigt måste fortsätta. Även om klimatet idag är den stora frågan, är fattigdom och svält också synnerligen betydelsefulla problem, vilka inte kan bortses från. Och som dessutom i förlängningen påverkar både klimatet och miljön. När levnadsstandarden ökar i fattiga länder, kommer dessa länder att få råd och möjlighet och incitament att ta tag i klimat- och miljöproblem. När det gäller miljöpåverkan ligger Sverige långt, långt framme och i stället för att diskutera användning av plastkassar i vårt land och lägga ner stora pengar på detta, skulle de pengarna få betydligt större impakt på miljö och klimat om de användes för att hjälpa länder i tredje världen att lösa sina problem. Ganska färska forskningsresultat visar f ö att nästan all nedskräpning med plast i Världshavet kommer från länder som Indien och Kina (och till försvinnande del från länder som Sverige).

En ytterligare sak man slås av är hur svårt det tycks vara, både i det offentliga rummet och privat, att debattera viktiga frågar på ett konstruktivt sätt. Hela debattklimatet i Sverige (och stora delar av Västvärlden) är numera uppskruvat, fanatiskt, intolerant, och innehåller alltför lite av intellektuellt faktabaserad, objektiv argumentation och alltför mycket av känslor och gapande och skrikande. För att inte tala om alla personangrepp som riktas mot den som vågar ha en avvikande uppfattning. Vi ser hur idag den som dristar sig att ifrågasätta det gällande paradigmet demoniseras och förvisas till de ondas eller sjukas skara. Alternativt att de tilldelas en foliehatt (dvs jämställs med medlemmarna i "Sällskapet Platta Jorden"). Paradigmkritikernas argument bemöts ytterst sällan i sak. Vi ser också hur debatten alltmer kommit att handla om ont och gott (subjektivt definierat — utifrån blinda känslor) i stället för om sant och falskt. Problemet med detta är att verkliga problem endast kan lösas genom verkliga lösningar. Och verkliga lösningar bygger på fakta och logik och skapande fantasi (jag talar då givetvis inte om personliga problem). Bibeln säger f ö att det endast är sanningen (eller snarare kunskapen om den) som kan göra oss fria.

Något annat tråkigt är hur alla sådana här frågeställningar nästan alltid tas över av vänstern (eller som jag brukar säga, vänsterfascisterna, eftersom dessa grupperingar har tydliga fascistoida drag när det gäller tolerans för andra åsikter, människosyn och syn på mänskliga rättigheter och mycket annat). Och tas de inte över av vänstern så hamnar de i händerna på andra ideologiska grupper, där känslor och politisk korrekthet är överordnade sanningen. Sakfrågan blir tyvärr oftast offer för ideologi. Vi ser idag hur stora delar av både feminismen, fredsrörelsen, miljörörelsen etc mer kännetecknas av politisk aktivism än av sant freds-, miljö och jämställdhetsarbete, där alla människor inkluderas. Jag har många exempel på detta i olika artiklar på min hemsida och blogg.

Greenpeace började som en proteströrelse mot USA:s kärnvapenprov i Alaska. På programmet stod också att arbeta för att valfångsten skulle upphöra. Sedan vidgades intresseområdet och man började demonstrera mot USA:s och Frankrikes kärnvapenprov i Söderhavet. Och man var mycket framgångsrik. Kärnvapenproven, både i Alaska och i Söderhavet, upphörde och valfångsten försvann nästan helt och hållet. Så småningom kom miljön, i mer renodlad form, in i programmet. Man värnade om miljön och om alla levande varelser, inklusive människan. Och så gick det som det ofta går, Greenpeace togs gradvis över av människor med en helt annan och mörkare agenda. Värnandet om vår planet blev helt enkelt politisk aktivism kombinerad med ett självhat riktat mot arten människa (jag antar att detta upplevs som ett sätt att markera sin magnifika godhet — en pervertering av Jesus ord att vi skall älska våra fiender). Och de som grundat Greenpeace kände sig alltmer främmande och valde till slut att lämna. Det finns en Youtubefilm, där en av grundarna av Greenpeace, Patrick Moore (som har doktorsexamen i ekologi), berättar att han lämnade organisationen när den togs över av ideologer som såg människan som det stora hotet. Han berättar också hur Greenpeace ville totalförbjuda klor, ett ämne som betytt och betyder oerhört mycket för hälsan i många länder (t ex klorerat dricksvatten), något som Greenpeace idag helt förnekar. Moore, som grundläggande verkar ha en konservativ syn på saker och ting och därmed fel politisk färg, hade inte längre någon plats i den organisation han själv varit med att grunda — vänsterpolitik (som det handlade om) hade således blivit viktigare än sakfrågan (fred och miljö). Kanske dags att döpa om Greenpeace till Redwar?

Apropå detta så hade tidningen Expressen, den 25/9 2019, en mycket läsvärd artikel med rubrik "Farligt människoförakt ökar i klimatdebatten". Bl a skriver man:

Att utmåla människor som ett problem, en sjukdom som måste begränsas, har sin grund långt tillbaka i den mörkgröna miljörörelsen. Men i takt med att klimatdebatten växer i proportioner har också denna farliga falang fått ett betydligt större utrymme.
Historien är mycket tydlig, att beskriva människor som problem och sjukdomar slutar aldrig väl. Att avhumanisera och peka ut vissa grupper — de som flyger, som äter kött eller kör bil — som tärande är en utveckling som måste sluta nu.

Läs gärna hela artikeln!

Mina egna reflektioner: Det är överhuvudtaget intressant med det självhat som vi ser i vår tid. Att förakta sitt eget land, sin egen kultur etc (kallas oikofobi) är idag högsta mode. Jag talar då om den degenererade Västvärlden, där Sverige definitivt har en tätplacering. Många svenskar hävdar numera att det inte finns någon svensk kultur (allt har vi fått från andra). Även den svenska maten har vi fått från andra länder etc. SAS gjorde nyligen (runt 11/2 2020) en tragisk reklamfilm på detta tema, vilken skapade häftig debatt i media. Där hävdade man att allt vi har i Skandinavien har vi fått från andra länder. I princip ingenting har vi skapat själva (om man får tro SAS-filmen). Men inte nog med att man tycks hata sitt eget land etc, man arbetar aktivt på att förstöra Sveriges och våra barns framtid genom en invandringspolitik som är totalt destruktiv och samtidigt fullständigt obegriplig. Det tycks som att dagens definition av godhet kan sammafattas i, "Ju mer jag föraktar mig själv och ju mer jag förstör för mig själv och mina barn, desto godare är jag". Det egna lidandet och mina barns lidande har så att säga blivit ett självändamål. Själva essensen av att vara god. Vilket påminner lite grand om när människor under Digerdöden piskade sig själva så blodet rann i ett hopp om att blidka högre makter.

Klimataktivisten Greta Thunberg har upprepade gånger poängterat att hon inte drivs av politisk aktivism utan av vad vetenskapen säger. I en debattartikel i nättidningen Project Syndicate med rubriken "Why We Strike Again", som hon skrivit tillsammans med två andra aktivister, läser vi emellertid följande:

Denna aktion [artikeln talar här om några kommande klimatstrejker] måste vara kraftfull och vittomspännande. När allt kommer omkring handlar inte klimatkrisen bara om miljön. Det är en kris när det gäller mänskliga rättigheter, rättvisa och politisk vilja. Koloniala, rasistiska och patriarkala förtryckarsystem har skapat och underhållit detta. Vi måste nedmontera dem alla [fetstil tillagt av mig]. Våra poliitiska ledare kan inte längre smita undan från sitt ansvar.

Och där kom det. Klimatkrisen har således sin grund i patriarkala strukturer, kolonialism och rasism. Dessa måste nedmonternas och sedan löses alla problem av sig själva. Oavsett om slutsatsen är sann eller ej så är definitivt inte denna slutsats grundad på vetenskap och logik, utan handlar om politisk ideologi. En dylik formulering kunde lika gärna vara hämtad från Feministiskt Initiativs eller KPLM(r)s hemsida. Tyvärr försäger sig Greta här. Det är uppenbart att hon av taktiska skäl undvikit denna typ av uttalanden när hon talar till "folket", eftersom hon i så fall skulle tappa många följare. Det man kan invända mot påståendet är att Västvärlden för det första inte har några kolonier idag (däremot finns globala företag som kan ha negativa inflytanden i fattiga länder — samtidigt som de också kan ha positiva effekter, eftersom de skapar arbetstillfällen). Visst finns rasism, men den är idag betydligt vanligare i Tredje Världen än i Västvärlden (islam är notoriskt rasistisk, Hindupartiet i Indien är utpräglat rasistiskt etc). Och tittar vi på Sverige så kan Sverige nästan idag ses som en matriarkalisk statsbildning (om vi tittar på hur stort inflytande kvinnor har på alla områden). Däremot är muslimvärlden utpräglat patriarkalisk. Så kritiken som framförs i artikeln gäller i mycket högre grad Tredje Världen. Men eftersom Tredje Världen, och speciellt då islamvärlden, är höjd över all kritik — de är ju per definition alltid offer (även när de i själva verket är förövare) — måste kanonerna riktas mot Västvärldens livsstil och kultur. Och visst kan man ha en sådan åsikt, om man vill. Men denna utgångspunkt kommer knappast att rädda Jordens klimat.

Jag betvivlar inte Greta Thunbergs ärliga uppsåt och engagemang, men jag har svårt att tro att hon verkligen skrivit texten som citeras ovan. Nu har hon ju två medförfattare, och dessa ser ut att vara något äldre än Greta. Men ändå. Personligen gissar jag att någon hjälpt till med vissa formuleringar i texten, som känns väldigt ideologisk. Så tyvärr talar mycket för att drivkrafterna bakom klimataktivismen (typ Greta Thunberg) inte bara utgår från objektiv vetenskap och teknik, utan att vänsterideologi också smugit sig in.

Nedslag i verkligheten: Den 5/1 2020 kunde man läsa en artikel i tidningen Expressen med rubrik "SVT-profilen påhoppad efter orden om Thunberg". Denna artikel illustrerar tydligt det jag säger ovan. Jag saxar:

SVT-korrespondenten Erika Bjerström, 57, har vid flera tillfällen sagt att Greta Thunbergs miljökamp fått en prägel av vänsterpopulism.
Uttalandena [av Bjerström] har väckt massiv kritik — och nu väljer Bjerström att lämna mikrobloggen Twitter.

I Rapports årskrönika framförde Bjerström följande kritik mot Greta Thunberg:

Hon [Greta Thunberg] började med att strikt hänvisa till forskningen, men under slutet av året har hon blivit allt mer politisk och använt en alltmer klassisk vänsterretorik. Och i och med att hon avfärdar alla politiker, hela näringslivet och deras försök och det arbete som ändå pågår här och där för att få ner utsläppen, så är hennes budskap utan hopp.

Enligt Bjerström har tonläget på Twitter och andra media blivit så hårt att hon känt sig utsatt för näthat — och hon väljer nu att lämna plattformen Twitter. Hon skriver:

”På SVT gör vi en granskande analys av en av världens mäktigaste opinionsbildare, Greta Thunberg, av hennes retoriska förflyttning. På Twitter anklagas jag, efter 37 år som folkbildande miljöjournalist, vara nazist, klimatförnekare, köpt av oljebolagen. Ovärdigt. Hej då Twitter”.

När viktiga frågor drivs av politisk aktivism i stället för vetenskap, logik, fakta och sanningskärlek, parad med ödmjukhet och rättfärdighet, ja då blir det som det blir. Några verkliga lösningar är inte att förvänta. Att vänsterfolk tar över alla sådana här rörelser (om de kan) beror antagligen på att Vänstern här ser sin chans att få inflytande (genom att godhetssignalera), eftersom hoppet att få makten genom fria val eller genom en öppen revolution just nu tycks avlägset. Vänsterns engagemang i miljö- och klimatfrågan (och i många andra frågor som genus, fred, massinvandring etc) kan helt enkelt ses som ett sätt att muta in nya områden. I dessa viktiga samhällsfrågor ser man en möjlighet att realisera sina drömmar om det kommunistiska lyckoriket — Utopia. Genom att (som Greta Thunberg i citatet ovan) framställa den Västerländska civilisationen/kulturen som destruktiv, ja rent av ond (kolonisation, rasism, kvinnoförtryck, miljö- och klimatförstöring etc), och måla upp ett akut nödläge för planeten Jorden, hoppas man att detta kommer att leda fram till uppkomsten av en global, totalitär världsordning som regerar över hela vår planet (krav på en sådan statsbildning, med stora befogenheter och mycket muskler, har väckts av flera kända klimatdebattörer — läs t ex denna korta artikel). Givetvis hoppas man att den kommande globala staten kommer att ha stark dragning åt vänster. Men här skall nog inte vänstern vara så säker. Storkapitalet är också intresserade av en global stat, men utifrån helt andra bevekelsegrunder.

Något som inte är så smickrande i sammahanget är Vänsterns tendenser att använda våld mot sina motståndare (dvs de som har andra åsikter). Det ser vi gång gång, inte minst vid demonstrationer. När Nordiska Motståndsrörelsen och liknande (vilka också omfattas av yttrande- och åsiktsfrihetslagstiftningen, oavsett vad du eller jag tycker om deras åsikter) ibland får tillåtelse att demonstrera möts de ofta av motdemonstrationer organiserade av vänsterorganisationer. Dessa urartar inte sällan till våldsamma slagsmål, där vänstern (enligt polisen) ofta är de som står för det mesta våldet. Vänsterfolk talar f ö ibland om det "goda våldet", dvs det våld som "är nödvändigt" för att skapa det nya paradiset och som vänstern alltför ofta använt när de tagit makten i olika länder. Problemet är att det som föds ur våld och död redan bär fröet till sin egen undergång, eftersom det är sjukt redan från början.

Det som är så typiskt och också obehagligt för vår tid är hur allting blir så överdrivet och fanatiskt. Och hur nästan allt sunt förnuft och alla normala ekonomiska hänsyn verkar försvinna när känslorna rusar och det gapas och det skriks. Vi såg det väldigt tydligt i #metoo, där människor förlorade sina jobb, sin sociala ställning, sina vänner, kanske sin livspartner enbart utifrån anonyma anklagelser. Ja t o m tog livet av sig. Utan vare sig polisutredning, rättegång eller dom. Detta kallas pöbelvälde, käre läsare. Vi såg det också i invandringsdebatten, där för bara något år sedan alla som försökte diskutera sakfrågan demoniserades och alltför ofta skrämdes till tystnad. Och där alla samhälleliga hänsyn (ekonomiska och säkerhetsmässiga) och ansvar för landet övergavs i en slags manisk godhetsnoja (som inte var någon godhet, eftersom vi kunde hjälpt så oerhört många fler på mycket bättre sätt om vi agerat rationellt — plus att vi då hade sluppit att förmodligen oåterkalleligt förstöra vårt land, som vi nu gjort). Nu, 2019, har verkligheten kommit ikapp den fantasivärld som godhetens självutnämnda apostlar försökte skapa och idag har vi, åtminstone när det gäller invandringsfrågan, en mer sansad debatt. Sanningen kommer alltid ikapp!!! Man brukar säga att Lögnen hinner två varv runt jorden innan Sanningen fått på sig stövlarna. Men när väl Sanningen fått på sina stövlar, ja då händer det grejer. Sanningen har ju sin styrka i att den är sann!

Just nu är den allt överskuggande debattfrågan klimatet. Fast det handlar (i det offentliga rummet) alltför sällan om en seriös debatt utan mer om en ny religion, där tvivel likställs med hädelse och där en 16-årig flicka utsetts till överstepräst och profet. En präst i Svenska Kyrkan har t o m liknat Greta Thunberg vid en ”gammaltestamentlig profet”. En sådan profet talade emellertid från Himmelens Gud medan Greta Thunberg i väldigt hög grad (förmodar jag i alla fall) talar från sin mamma (operasångerskan Malena Ernman). Hon talar definitivt inte från Gud i alla fall! Klimatkyrkan har en överstepräst som dessutom egentligen inte vet någonting alls om klimatfrågan, eftersom hon inte har de grundläggande, naturvetenskapliga kunskaper som behövs för att kunna bedöma forskningsresultat och kunna bilda sig en egen uppfattning! Det enda hon kan göra är att välja att lita på vissa experter, utan att kunna avgöra vem av dem som har rätt eller fel. Och det är ju inte säkert att den trevligaste eller snyggaste eller mest trovärdige eller mest vältalige forskaren är den som har rätt. Och det är inte heller säkert att majoriteten har rätt. Vetenskapliga slutsatser dras inte utifrån omröstningar utan genom fakta, logik och en objektiv grundinställning. Man kan säga att Greta Thunberg utgör en lysande exponent på vår galna tid, där kunskap och logiskt tänkande ersatts av entusiasm och känslor (och blind ideologi). Observera, jag har ingenting emot Greta Thunberg som person. Jag säger inte att det är fel att demonstrera för det man tror på och anser vara viktigt. Det jag är kritisk mot är hur vuxenvärlden använder sig av ett barn för att driva sin agenda. Och upphöjer ett barn till talesman för en så avgörande fråga som klimatet. Man lurar således ett barn att tro att barnet har något meningsfullt att säga i denna viktiga fråga. När barnet i fråga står där, uppenbart väldigt nöjt med sig självt och fullt av kaxighet, och läxar upp hela Generalförsamlingen i FN och världens olika ledare, tycker jag att det hela alltmer börjar påminna om lyteskomik. Under alla förhållanden är det ett groteskt exempel på hybris. Det är pinsamt både för Greta själv och för de som låter sig läxas upp som små rädda skolpojkar.

Hur har det då kunnat bli dessa enorma svängningar, där en fråga plötsligt dyker upp och snabbt blir totalt dominerande för att sedan tyna bort i bakgrunden och kort därefter ersättas av nästa tomtebloss? Jag tror detta har med Internet och sociala media att göra. Förr i världen skrev folk böcker om fågeldöd (som Rachel Carson), kärnvapenhot, kalla kriget etc. Dessa lästes av ibland ganska många personer, men hela förloppet blev utdraget i tiden och därför inte lika intensivt, eftersom alla inte köpte den aktuella boken samtidigt utan under en period av flera år. Inte heller kunde hundratusentals, ja miljoner människor kommunicera med varandra blixtsnabbt. Därför kunde inte människans flockmentalitet få samma dramatiska återkoppling. Och därför blev svängningsfrekvensen (hur ofta de upprepades) mycket lägre. Och amplituden (storleken på svängningarna) också mindre.

 

Ett försök till förklaring — elektronisk och mental rundgång

Rundgång

Innan vi går vidare i texten tänkte jag diskutera begreppet återkoppling, ett viktigt fenomen inom elektronik och reglerteknik. Elektronik kanske kan tyckas ovidkommande i sammanhanget, men vi skall strax se att vi här kan få en bra modell av hur sociala medier fungerar.

Om man har en ljudanläggning med mikrofon, förstärkare och högtalare så uppstår ibland något som kallas rundgång. Antag att vi ställt in en viss volym på förstärkaren och sedan närmar mikrofonen mot en av högtalarna. På ett visst avstånd från högtalaren så börjar det plötsligt tjuta kraftigt. Avlägsnar man mikrofonen några centimeter från högtalaren upphör tjutet direkt. De flesta har säkert varit med om detta någon gång. Ibland kan det råka bli så att talarstolen är så nära en högtalare att vi får rundgång så fort ljudteknikern kopplar in talarens mikrofon. Detta kan motverkas genom att minska förstärkningen eller att flytta högtalare eller talarstol längre ifrån varandra. Vad är det då som händer? Jo, alla förstärkare avger brus på grund av atomära värmerörelser i ledningar och elektronik. Detta kallas termiskt brus (vilket är det "väsande" som hörs när man närmar örat till en högtalare där förstärkaren är på utan att man har någon CD-skiva i spelaren). Ibland används begreppet vitt brus, eftersom bruset från högtalarna oftast innehåller alla ljudfrekvenser inom det frekvensområde som högtalarna klarar av att leverera (precis som att vitt ljus innehåller alla ljusfrekvenser inom det synliga spektret). Mikrofonen tar upp det termiska brus som kommer ur högtalaren och detta förstärks i förstärkaren och kommer sedan ut ur högtalaren som ännu starkare brus och så går det runt, runt (därav ordet rundgång), varv på varv, och växer i styrka ända tills förstärkaren inte förmår lämna mer uteffekt utan ”bottnar”. Bruset blir till slut ett så starkt, tjutande ljud att man måste hålla för öronen (givetvis beroende på hur stark förstärkaren är).

 

Oscillatorn

Detta är också principen för oscillatorn, vilken utgör kärnan i alla radiosändare (dvs också mobiltelefoner) men som också finns i datorer, elektroniska klockor, elektroniska musikinstrument och mängder av andra sammanhang. En oscillator är helt enkelt en anordning som levererar en elektrisk svängning på en viss, förutbestämd frekvens.

Här arbetar man med elektriska signaler och inte ljud. En oscillator består huvudsakligen av en återkopplad förstärkare. Förstärkningen brukar betecknas A (hur många gånger starkare utsignalen är jämfört med insignalen). Hos en oscillator är förstärkaren återkopplad, dvs man kopplar en viss del av utsignalen (kan göras genom kombinationer av motstånd) tillbaka till ingången på förstärkaren (dvs samma idé som rundgång). Hur stor del av utsignalen som återkopplas kallas återkopplingsfaktorn och betecknas β (beta). A⋅β kallas loop gain (totala föstärkningen i återkopplingsslingan). Bruset, som alltid finns, kommer, precis som i fallet högtalare/mikrofon, att gå runt, runt i systemet och växa sig starkare för varje "varv" (efter n varv har bruset förstärkts (A⋅β)n gånger). Man har då fått en s k brusgenerator (som levererar "vitt brus" och bl a används för att felsöka och testa elektroniska kretsar).

Genom att kyla ned kretsarna i en förstärkare med flytande helium, till nära absoluta nollpunkten (-273,16°C), minimerar man det termiska bruset. Detta görs på de mottagare som används inom radioastronomi, eftersom de signaler man tar emot i detta sammanhang ofta är så svaga att de skulle försvinna i bruset i en vanlig förstärkare.
I fallet rundgång i ljudsammanhang är återkopplingsnätet högtalare-mikrofon via ljudvågor (som överför återkopplingen). Hos en oscillator kopplar man helt enkelt den elektriska utsignalen från förstärkaren tillbaka till ingången på förstärkaren via ett återkopplingsnät, som kan vara selektivt, dvs bara återkopplar en viss frekvens (här är det således elektriska signaler som återkopplas och inte ljud). Om vi antar att förstärkningen A är 100 (insignalen till förstärkaren förstärks i detta fall 100 ggr) och återkopplingsfaktorn β är 0,005 (dvs 0,5% av förstärkarens utsignal återkopplas till ingången) så blir loop gain, dvs produkten av dessa, 0,5 (100⋅0,005). Oscillatorvillkoret (se texten i stycket före nästa bild) är då inte uppfyllt och vi får ingen självsvängning, dvs oscillatorn startar inte.
Överkurs: Så fort loop gain (dvs A⋅β) blir större än 1 (oscillatorvillkoret är uppfyllt), börjar anordningen självsvänga. Vilket man inser lätt, eftersom om A⋅β<1 så gäller att (A⋅β)n→0 när n→∞ (n är antalet varv som signalen går runt återkopplingsslingan). Om A⋅β=1 gäller att (A⋅β)n→1 när n→∞. I inget av dessa fall kommer signalstyrkan att växa mot "oändligheten" (dvs mot självsvängning), vilket den däremot kommer att göra om A⋅β>1 (i detta fall gäller att (A⋅β)n→∞ när n→∞).

I en oscillator vill man inte generera brus utan en viss, bestämd frekvens (som t ex en radiosändare skall sända på). Detta åstadkoms genom att man i återkopplingsnätet kopplar in ett frekvensfilter, vilket endast släpper igenom den önskade frekvensen och stoppar alla andra frekvenser i bruset. Detta filter kan bestå av en kombination av spolar och kondensatorer eller ännu bättre av en speciellt slipad kvartskristall (vars storlek och form avgör vilken frekvens som kommer att släppas igenom). Eftersom frekvensfiltret endast släpper igenom en enda frekvens (eller snarare ett smalt frekvensband), vilket således blir det enda som återkopplas, kommer oscillatorn att självsvänga på denna frekvens. Endast denna frekvens kommer således att gå runt, runt och förstärkas alltmer. De andra frekvenserna i bruset stoppas av kristallen (eller vad man nu använder). På så sätt har vi skapat en oscillator som genererar en (i allmänhet sinusformad) svängning på en viss, exakt frekvens. Oscillatorn har den speciella egenskapen att kunna generera en utsignal utan någon insignal. Har man ett variabelt frekvensfilter, kan man låta oscillatorn generera olika frekvenser efter behov.

Överkurs 1: Eftersom de flesta förstärkarsteg fasvänder signalen 180°, så måste återkopplingsnätet fasförskjuta signalen 180° för att det hela skall fungera (annars får man negativ återkoppling, vilken motverkar förstärkningen).
Överkurs 2. En kvartskristall är temperaturberoende. Frekvensen varierar därför något när omgivningstemperaturen varierar. Professionella radiosändare har kristallen i en "ugn" som hela tiden håller t ex 65°C (man väljer en temperatur som ligger över max normal rumstemperatur — skulle man välja 20°C, skulle man ibland behöva kyla och ibland värma kristallen, vilket blir mer komplicerat). På så sätt får man en temperaturstabil sändare.

Anordningen börjar självsvänga när det s k oscillatorvillkoret är uppfyllt (se bildtexten ovan), vilket inträffar när loop gain A⋅β>1 (dvs när förstärkningen gånger återkopplingsfaktorn är större än ett). Detta villkor uppfylls också när en mikrofon kommer på ett visst avstånd från en högtalare och vi får rundgång. I det senare fallet är det avståndet mellan mikrofon och högtalare, tillsammans med förstärkarens volymkontroll, som bestämmer återkopplingsfaktorn.

 

Pöbelatorn

Sociala media (Facebook, Twitter etc) fungerar här som återkopplingsnät. Människans flockmentalitet förstärker den återkopplade signalen och den återkopplas (via sociala media) tillbaka till människans flockmentalitet som ytterligare förstärker signalen och så går den runt runt tills hela pöbelatorn rusar och inte längre går att stoppa utan att "dra ur sladden i väggen". Vi får på så sätt de överdrivna, fanatiska åsiktsrusningar som vi ser så tydligt i vårt land. Dvs en slags mental rundgång. På sikt kommer detta att vara ödesdigert för Sveriges framtid.

Den debatt vi ser idag fungerar precis om en oscillator. Motsvarigheten till oscillatorn kan vi kalla pöbelator. Återkopplingen sker via de sociala media (Facebook, Twitter etc, etc) och förstärkningen genereras genom människans flockmentalitet. Motsvarigheten till oscillatorvillkoret kallar jag pöbelatorvillkoret (de sociala mediernas återkopplingsfaktor multiplicerad med förstärkningsfaktorn hos människans flockmentalitet). När detta är lika med ett visst värde startar självsvängningen och systemet blir så att säga självgående. Det behövs inte längre någon input för att få en output. De som startade det hela (pöbelmotsvarigheten till brus) har nu inte längre någon kontroll över det som sker och kan till och med själva bli offer för den pöbelmentalitet de själva skapat (precis som att många av ledarna för franska revolutionen — Danton, Robespierre m fl — ganska snart förlorade sina egna huvuden i giljotinen, eftersom de tappat kontrollen över den orsakskedja de själva startat).

Den som är kunnig i reglerteknik inser att man lika gärna kan betrakta ovanstående som ett reglertekniskt problem.

Facebook, Twitter etc har en starkt återkopplande faktor. Om inläggen på Facebooksidor med många läsare är något så när objektiva, minskar risken för att pöbelatorvillkoret skall uppfyllas. Om människor i ett samhälle har svag flockmentalitet (dvs är mer självständiga), kanske inte återkopplingen genom sociala media räcker till för att starta självsvängningen (även om sociala medias återkopplingsfaktor är stor). Att konsensuskulturen tycks särskilt stark i Sverige menar jag beror på att vi i Sverige har en enormt stark flockmentalitet. Förklaringen till detta tror jag att man finner i framför allt tre faktorer:

I. Sverige har ända fram till för ca 20 år sedan haft en osedvanligt homogen befolkning.
II. Den svenska skolan har medvetet arbetat på att skapa en konsensuskultur, där alla skall tänka och tycka lika.
III. Svenska media har också, under decennier, arbetat övertid på att förmedla en världsbild till svenska folket, enligt vilken alla "anständiga" människor måste tycka på ett visst sätt när det gäller de stora, viktiga frågorna, och att den som inte tycker så är underlig, farlig, ond, sjuk mm. Man har på detta sätt skapat en befolkning varav merparten, rent tankemässigt, är att betrakta som klonade robotar.

Som nämndes ovan så bestäms en oscillators frekvens av vilken frekvens som släpps igenom av frekvensfiltret i återkopplingsnätet. På samma sätt bestäms de åsikter som pöbelatorn börja självsvänga på av det åsiktsfilter som de sociala media utgör.

Det är intressant att notera att den svenska kultureliten ser sig själva som extremt individualistiska, frigjorda och självständiga med stor moralisk integritet, samtidigt som verkligheten visar på något helt annat. Den svenska kulturelitens medlemmar verkar ha ungefär samma självständighet och moraliska integritet som Nazitysklands SS-trupper (låt vara med en annan agenda). Och vara ungefär lika individualistiska som en kultur E. Colibakterier. Detta förhållande vore ett synnerligen intressant ämne för djuppsykologiska studier

Någon, jag minns inte vem, kallade den här typen av fenomen för self-sufficient echo chambers, dvs (ungefär) "självgenererande ekokammare". Och något ligger det kanske i det.

Förmodligen kan stora, suggestiva massmöten (som i Nazityskland) fungera ungefär som sociala media (även om sociala media når mångdubbelt fler på mycket kortare tid). Skillnaden är att stora massmöten kräver stora resurser att arrangera, medan sociala media i princip bara kräver en enda smart, manipulativ person eller grupp med en dator och en ytligt sett attraktiv agenda, som vädjar till människans vilja att vara god (eller snarare tro sig vara god) eller annorlunda eller utvald.

 

Summa summarum

Vi har i Sverige uppenbara problem med att sakligt och konstruktivt diskutera viktiga och svåra frågor. Vilket inte kommer att hjälpa oss att lösa våra problem. Vare sig det gäller politiska problem eller när det gäller globala frågor som miljö och klimat.

I nästa artikel (del 2) kommer jag att gå igenom lite grand av vetenskapens grunder. För att verkligen förstå klimatfrågan måste man känna till vad vetenskap är och kan göra och dess svagheter. Den tredje artikeln kommer att behandla matematiska svårigheter i samband med simuleringar. Den fjärde tar upp några av de argument som används i klimatdebatten och ger också en tillbakablick när det gäller temperatur- och havsvattenståndsvariationer etc under vår planets historia (för att sätta in de temperaturvariationer etc vi iakttar idag i ett större perspektiv). Artikel fem diskuterar klimatmodeller och alternativa förklaringar till den globala uppvärmningen. I artikel sex går jag igenom olika lösningar (vindkraft, elbilar etc) och deras för- och nackdelar. Och slutligen, i den sista artikeln (nr 7), ger jag en sammanfattning av vad vi vet och inte vet och var jag själv står och hur jag ser på framtiden.

Någon läsare kanske undrar om det inte räcker med att diskutera själva klimatfrågan. Det var ju klimatet vi skulle diskutera och inte oscillatorer och vetenskapsteori och annat ovidkommande. Tja, ingen tvingar dig att läsa artikel två och tre. Men om du inte själv vet ganska mycket om vetenskap så är jag helt säker på att dessa artiklar kommer att dramatiskt öka din förståelse när det gäller klimatfrågan. Man kan säga att del 2 och 3 ger en nödvändig bakgrund till resten av artikelserien.

 

Fortsätt till del 2, Vetenskapliga slutsatser dras inte genom omröstning och ideologi

 

Tillbaka till "Klimatet — en alltför viktig fråga för att låta känslor styra"
Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.
© Krister Renard