"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2017 04 17 16:49

Vad är fado?

(Högst upp i vänstra hörnet av detta fönster finns en liten flashspelare, kallad "Jukebox Player". Startas med pilknappen och spelar då ett antal fados och börjar sedan om från början. Med dubbelpilknapparna kan man hoppa till nästa eller föregående fado. I spelarens fönster ser man vem som sjunger. Längst till höger i spelaren finns en volymkontroll — drag med musen åt höger eller vänster. Bakgrundsmusiken kräver Flash för att fungera[1]. En del av de fados som sjungs i bakgrunden är omnämnda i texten nedan.)

 

Inledning

Enkelt uttryckt kan man säga att fado är en slags portugisisk motsvarighet till blues (jag talar då om fadons funktion, själva musikstilen är inte relaterad till blues). Ordet fado kommer från latinets fatum och betyder "öde". Fadon har sina rötter bland 1800-talets sjömanskrogar, där den förmodligen utvecklades ur de sentimentala sånger som prostituerade brukade sjunga. Musiken är en mix av musikstilar från Portugals forna kolonier (framför allt Brasilien och Cap Verde), och har sedan blandats med lokal portugisisk folkmusik, vilket vävts ihop med olika poetiska traditioner (det finns flera teorier om hur fadon uppstod — en del menar att fado inspirerats av arabisk musik). Till en början dansade man till fado, eftersom den är mycket rytmisk, men detta har försvunnit totalt idag. Texterna uttrycker kärlek, längtan, glädje och smärta, och i kombination med musiken ger fadon en oerhört intensiv totalupplevelse. Så intensiv att det nästan gör ont ibland. Ofta är sångaren/sångerskan, som kallas "fadista" (fadista används således om både manliga och kvinnliga sångare), så koncentrerad på att ge allt, så att man sjunger blundande och med händerna hårt knäppta på ryggen. Portugisiska är ett oerhört vackert och expressivt språk (tycker jag) och skönheten i fadon förstärks tack vare detta.

Den första fadistan man känner namnet på hette Maria Severa Onofriana (1820-1846). Ofta kallades hon bara A Severa ("a" är portugisiskans bestämda artikel i feminin form — A Severa betyder således ungefär "Severan", dvs typ "Anderssonskan"). Maria Severa är omsjungen i ett antal fadotexter och hennes person finns också möjligen inbakad i fadons legendariska "Rosa Maria" (vilket närmare diskuteras på sidan med översatta fadotexter — se fadon Ha Festa na Mouraria). Det hus på Rua do Capelão (som ligger i stadsdelen Mouraria), där Severa bodde (se bild i slutet av denna artikel), finns bevarat. En av Lissabons berömda fadoklubbar heter f ö just "A Severa". Maria Severa, levde som prostituerad. Hon dog endast 26 år gammal i tbc och kroppen lär ha dumpats i en massgrav (vilket var ganska vanligt vid den här tiden när det gällde fattiga människor som bodde i storstäder).

Eftersom fadon uppstod bland de fattiga, accepterades den till en början inte bland medel- och överklassen. Ordet fadista (som betyder "fatalist", dvs någon som accepterar sitt öde vad det vara må) betecknade på den tiden en buse eller ligist, som överfaller och rånar folk och är allmänt stökig, dvs en skrämmande och farlig person. Fadon sågs därför som något skumt och syndigt. Maria Severa blev så småningom älskarinna till en hög adelsman (Francisco de Paula Portugal e Castro — oftast kallad Conde de Vimioso, dvs Greven av Vimioso). På så sätt kom fadon in i de fina salongerna. Flera framstående fadistor har sedan dess haft adlig bakgrund, bl a en av mina favoriter, Maria Teresa de Noronha (1918-1993) och Vicente da Cámara (1928-2016). Den senare sjöng under sina sista år varje fredag på Mesa de Frades, ända fram till en vecka innan han dog — han var då 88 år!).

Titta gärna på filmen The Story of Fado (ca 15 min), vilken ger en översikt över fadons historia och vad fado innebär. Filmen håller hög bild- och ljudkvalitet och har huvudsakligen engelskt tal (således ingen svensk översättning — tyvärr). Den kända fadistan Mariza är huvudperson i filmen. Inledningsvis finns med några sekvenser från Lissabon på tidigt 1900-tal, vilket ger en passande bakgrund.

(I slutet av denna artikel har jag en samling bilder. Dessa, tillsammans med nedanstående karta, ger förhoppningsvis läsaren en uppfattning om staden Lissabon.)


 

Några kartor

Ovan återfinns en karta över centrala Lissabon. I min artikel om fado nämner jag olika platser i Lissabon och då kan en karta vara användbar. För en karta som visar mer av Lissabon och dess omnejd, och som har bättre upplösning, och där viktiga platser finns angivna med tydliga pilar; klicka här!
Ett litet tips: Eftersom den större kartan öppnas i ett separat fönster eller en separat flik (beroende på webbläsarens inställningar), kan man ha kartan öppen samtidigt som man läser min artikel och tittar på bilderna, vilket kan vara praktiskt.
En fin sak med Lissabon är att det mesta ligger inom gångavstånd. Jag åker sällan taxi (vilket är extremt billigt i Lissabon), eller buss eller spårvagn utan går för det mesta (Lissabon har också tunnelbana, men den har jag bara åkt ett fåtal gånger — den är inte så intressant så länge som man håller sig i de centrala delarna av staden). Skall man ut till förorterna blir det förstås långt att gå, men de centrala delar som jag nämner i föreliggande text, ligger alla inom promenadavstånd från varandra. Det beror ju förstås på hur mycket motion man vill ha. Mellan Praça do Comércio och Belémtornet är drygt 7 km, vilket man promenerar på en och en halv timme, men håller man sig inom området Bairro Alto-Alfama handlar det oftast om max 40 minuters promenad. Och överallt finns fik, där man kan ta en välbehövlig paus och avnjuta en kopp gott kaffe eller en iskall Coca-Cola, eller vad man nu föredrar.

 

Fadons ursprung

Fadon har sitt ursprung i Lissabon och är i egentlig mening inte portugisisk folkmusik (även om den så småningom kommit att representera Portugal). I universitetstaden Coimbra finns också en fadotradition, som skiljer sig något från fadon i Lissabon. I Coimbra är det vanligast med manliga fadistor. Dessutom har man en annan typ av texter (detta illustreras tydligt av fadon Coimbra, som finns översatt till svenska i min avdelning med fadotexter). Vissa kännare föredrar uttrycket "Canção de Coimbra" (sång från Coimbra) i stället för "Coimbrafado".

När det gäller fadotexter var urvalet från början (1820-talet och framåt) ganska begränsat. Författarna var vanligtvis anonyma och texterna överfördes genom muntlig tradition. De var ganska enkla och melodramatiska med en sorgsen underton och hade ofta motiv hämtade från sjölivet eller fattiga människors vardag (en del äldre texter påminner om det vi Sverige kallar skillingtryck). På 1920-talet började mer kända poeter skriva fadotexter. När Amália Rodrigues gick ännu längre och började använda texter från de allra största portugisiska diktarna, väckte detta starka reaktioner hos den portugisiska kultureliten (kultureliten förnekar sig aldrig), som såg ned på fadon, eftersom den hade sitt ursprung i det vanliga folket. Man menade att de stora författarnas högtstående dikter vanärades genom att de sjöngs av simpla fadistor på skumma fadoklubbar. En känd kulturperson ondgjorde sig över att "en hora" (han syftade då på Amália Rodrigues, som definitivt inte var någon hora) skändade de stora portugisiska diktarna (detta var innan Amália hade blivit en ikon). Kulturelitens kritik mot Amália väckte mycket vrede hos vanliga portugiser (och gjorde givetvis Amália mycket ledsen) och många kända portugiser ställde sig upp till hennes försvar. Den högfärdiga portugisiska kultureliten tappade mycket av sitt anseende genom sitt korkade agerande, och insåg säkert att de gjort bort sig totalt. Idag är det mycket vanligt att framstående författare skriver dikter som är direkt avsedda att sjungas som fados. Fernando Pessoa (1888-1935) räknas som en av Portugals absolut främsta författare. Många av hans klassiska dikter kan man idag höra sjungas på fadorestaurangerna. En mycket vacker fado med text av honom heter Ave Maria och finns i en underbar inspelning med Katia Guerreiro. Har du tur kanske du hör den just nu som bakgrundsmusik (om du har den aktiverad) — annars kan du gå till min avdelning med fadotexter översatta till svenska, där du både kan lyssna på musiken och se texten på svenska.



En bild från Mouraria, den stadsdel i Lissabon som är mest ombesjungen i fadotexterna.

Enligt den mest allmänt accepterade teorin så har fadomusiken (melodier och rytmer) sitt ursprung i afrikanska och brasilianska danser (Fofa och Lundum), som f d slavar från Afrika och Brasilien förde med sig när de efter slaveriets upphörande 1761 bosatte sig i stadsdelarna Mouraria och Alfama (i Lissabon). När dessa danser, som ackompanjerades av spansk gitarr, sammanvävdes med den delvis portugisiska och sentimentala sångstilen modinha, var grunden till fadon lagd. Det finns emellertid andra forskare som räknar fadons ursprung ända tillbaka till portugisiska medeltida traditioner. Andra hävdar, som nämnts ovan, att fado är starkt influerad av den arabiska musiken (precis som i Spanien så var under flera hundra år största delen av det område som idag utgör Portugal ockuperat av morerna). Jag går inte in närmare på detta, eftersom det skulle föra oss långt utanför ämnet. Personligen tror jag dock mest på det första scenariot (afrikanska och brasilianska influenser).

Idag finns några hundra traditionella fadomelodier (enligt historikern Daniel Gouveia rör det sig om totalt 411 st, andra författare anger betydligt lägre antal melodier, mellan 100 och 200), varav största delen är känd bland alla fadistor och fadomusiker och entusiaster. Ofta räknas olika versioner av en och samma melodi, vilka är anpassade för olika texter med fyr-, fem- eller sexradiga strofer, som olika melodier (antalet genuint olika melodier blir då maximalt ca 100). Till skillnad från de tidiga fadotexternas ursprung så känner man till namnen på många av kompositörerna. Som exempel kan vi ta en melodi, kallad "Fado Bailado" (dansad fado). Den tillskrivs Alfredo Marceneiro [den kanske störste manlige fadistan — i den följande texten finns länkar, där du kan lyssna på Marceneiro]. Till en viss fadomelodi finns ofta flera olika texter. Den mest kända texten till "Fado Bailado" är "Estranha Forma da Vida" (ett underligt liv), vilken är skriven av Amália Rodrigues (samma text kan också sjungas till andra passande melodier).

Några ytterligare texter som sjungs till Fado Bailado av olika fadistor är:
Aldina Duarte: Lírio Quebrado
Maria da Fé: Mãos Cansados
Alfredo Marceneiro: Olhos Fatais
Argentina Santos: Nasci Fadista

I vanlig populärmusik hör en viss text ihop med en viss melodi och detta skyddas av upphovsrättslagar. Inom fadon är musik och text oberoende av varandra. Sångarna kan utnyttja den rika skatten av traditionella melodier och sedan sjunga vilka ord de vill (jag misstänker dock att nyskrivna melodier och texter är upphovsrättsskyddade — idag har ju människor helt andra krav på ekonomisk trygghet än för 100 år sedan). Vilken text fadistan sjunger är egentligen oväsentligt för musikerna. Man kan nästan säga att fadistan skapar fadon när hon sjunger, eftersom hon (eller han) kan välja text och utbroderingar. Man kan också säga att publiken skapar fadon, genom samspelet med fadistan. Sedan gäller det för musikerna att följa med. Detta kräver duktiga musiker som således måste lära sig alla traditionella fadomelodier. De måste också i huvudet kunna transponera mellan olika tonarter.


 

Utmärkande drag hos traditionell och modern fado

Ofta delar man in de traditionella fadomelodierna i tre grupper; fado menor (mollfado), fado corrido (springande eller galopperande fado) och fado mouraria (fado från Mouraria). Fado menor går, som namnet antyder, i moll och har ett långsamt tempo. Texterna är allvarsamma och sorgsna. Fado corrido går i dur och spelas snabbt eller mycket snabbt. Texterna hos fado corrido är ofta berättande och humoristiska. Fado mouraria, slutligen, går också i dur, men har en mer långsam och sjungande rytm. Dessa tre typer av fado utgör den äldsta och mest autentiska fadon, vars rötter går tillbaka ända till fadons ursprung, och brukar tillsammans kallas fado castiço (genuin eller ren fado). Ibland används uttrycken fado fado, fado clássico eller fado tradicional i stället för fado castiço. Melodierna inom fado castiço följer ett bestämt rytmiskt och harmoniskt mönster. Det melodiösa motivet upprepas gång på gång, ofta med smärre variationer (även texterna följer ett mönster, vilket gör att samma text kan användas till många olika melodier — texterna är så gott som alltid rimmade och många av dem är fyrradiga, men melodierna kan också, som nämnts ovan, finnas i variationer för fem- och sexradiga strofer). Ackompanjemanget följer också vissa regler, även om det finns stort utrymme för variation (ju skickligare en person är på sitt instrument desto större utrymme för improvisation, vilket för övrigt också gäller den som sjunger).

Ursprungligen så utgjorde fado menor, fado corrido och fado mouraria helt enkelt tre olika melodier, vilka sjöngs med olika texter. Kompositörerna till dessa tre melodier är okända. Allmänt anses fado menor vara den äldsta av dem. Så småningom började man variera de tre melodierna och nya, liknande melodier uppstod. Idag utgör fado menor etc inte tre melodier utan snarare tre melodityper, vilka kännetecknar den traditionella fadon, och från vilka så gott som alla traditionella fadomelodier kan härledas (här går dock åsikterna delvis isär).

Den traditionella fadons tre grundläggande melodier är mycket enkla. Kanske är det just denna enkelhet som skapar dynamiken och variationen i fadon. Genom att melodierna är så pass enkla kan fadistor och musiker (även de som inte är exceptionellt tekniskt skickliga), i samspelet mellan sina egna personligheter och publiken, ständigt skapa nya varationer som gör att fado blir som ett levande väsen.

Det förekommer att musikaliska finsmakare (med gott gehör och goda kunskaper i musik), när de får höra fado första gången, brukar säga något i stil med, "Ja det är väldigt enkla melodier och enkla ackord och inga avancerade harmonier precis". Det påminner mig om vad en fadista sade till mig under ett samtal om fado (lite fritt ur minnet):

Fado handlar inte om musik i första hand. Det handlar om ett sätt att överföra känslor. Musiken (i kombination med text och framförande) är bara ett verktyg för detta. Det går inte ut på att briljera med teknik eller avancerad harmonik, utan att förmedla någonting. Att tala från hjärta till hjärta och förmedla stora sanningar om livet och om vad det innebär att vara människa.

Det skrivs ju även fadomelodier idag och modern fado brukar kallas fado-canção (sångfado). Merparten av dessa melodier har komponerats för film, teater eller skivinspelningar och har sedan hittat vägen till fadorestaurangerna. Många av melodierna är oerhört vackra, men skiljer sig i sin uppbyggnad från den klassiska fadostilen och räknas därför inte dit. Inom den traditionella fadon förkommer t ex aldrig refränger, medan detta är vanligt inom fado-canção. Inget hindrar förstås en samtida kompositör från att göra melodier som kan räknas in i någon av de klassiska fadokategorierna.

Ibland förekommer växelsång mellan två eller flera fadistor. Varje sångare sjunger ett par versrader eller en hel vers innan nästa tar vid. Detta kallas desgarrada. Ofta avslutas det hela med att alla sångarna sjunger sista versraden eller versen unisont. Det är inte ovanligt att texten är helt eller delvis improviserad i samband med desgarrada, och att det hela blir som en tävlan (eller snarare duell) om vem som hittar på de mest fyndiga och roliga ordvändningarna. Ibland blandar sångarna verser från olika väkända fado, vilket kan ge ganska roliga effekter (förutsättningen är förstås att verserna passar in i den melodi som sjungs). I modern fado händer det också att publiken sjunger med i refrängen, dvs ett slags allsång.

Ett ytterligare begrepp inom fadokulturen är fado vadio (det andra ordet uttalas med tonvikt på "i"), som betyder "luffarfado". Fadorestauranger som har fadio vadio saknar fast ensemble. Den ende man vet som kommer, när det är fado där, är den som spelar portugisisk gitarr (eftersom han normalt får betalt och dessutom är absolut nödvändig för att det skall bli någon fado). Normalt finns också spansk gitarr med. Fadistor som bor i närheten, och andra med för den delen, vet när det är fado på ett ställe där man normalt har fado vadio, och går dit om de känner för det. Ibland kan det också vara så att man av olika skäl ber en viss fadista komma dit. Ett exempel är Tasca do Jaime (en fadorestaurang jag ofta går till — se nedan!), där man har utpräglad fadio vadio. Vissa gånger kan man få höra upp emot 20 olika fadistor där och andra gånger är det kanske bara några få stycken. Då och då händer det att det blir uppehåll på 20 minuter eller mer, eftersom det inte finns någon fadista just då. En kvart senare står kanske 5 fadistor på kö för att få sjunga. Blir tystnaden alltför påträngande brukar musikerna (oftast portugisisk gitarr och spansk gitarr) spela en eller två gitarradas (se förklaring nedan). På Tasca do Jaime är ägaren och hans son själva duktiga sångare, och kan alltid hoppa in om tillflödet av fadistor sinar (dessutom spelar sonen spansk gitarr). Självklart är kvaliteten på sångare och musiker varierande när det handlar om fado vadio. En del sjunger hellre än bra, medan andra kan vara fantastiskt duktiga. Vid ett tillfälle på Tasca do Jaime så viskade en portugis i mitt öra, när en viss fadista började sjunga, "O assasino do fado!", dvs "fadomördaren". Jag hade svårt att hålla mig för skratt, eftersom det han sade var så mitt i prick. Ibland händer det att riktigt kända fadistor som Mariza eller Katia Guerreiro eller Carminho går på sådana här enkla ställen för att äta och koppla av. Har man tur så kanske de plötsligt ställer sig upp och sjunger några fados. Jag har fått vara med om detta ett par gånger. Det handlar om magiska ögonblick! Minnen för livet!

Givetvis är ovanstående starkt förenklat och jag rekommenderar den som vill veta mer att införskaffa Tomas Nydahls bok Musiken som föddes bortom haven och/eller Ulf Bergqvists Fado — En vägvisare till musiken och musikerna (se nedan).

Så här kan det se ut när man vandrar runt i fadokvarteren. Jag vill minnas att bilden är tagen i Alfama. Lissabon ligger, precis som Rom, på ett antal kullar och är mycket kuperat. Man ser på grund av detta inte många cyklar i innerstan. Det blir i alla fall bra motion att gå upp och ned för alla dessa branta backar och trappor.


 

Fadohus och fadistor

Fadokvarteren i Lissabon hittar man huvudsakligen i stadsdelarna Bairro Alto, Alfama och Mouraria. Speciellt i Alfama och Mouraria ligger fadoklubbarna tätt. Men även i en del övriga stadsdelar, t ex Madragoa (i västra Lissabon), finns fadoställen (i Madragoa ligger det berömda Senhor Vinho — se nedan). Personligen anser jag att många fadoställen i Bairro Alto på senare tid blivit alltför inriktade på turister och därför blivit sämre (Bairro Alto är överhuvudtaget alltför turistifierat för min smak). På vissa restauranter där pågår t ex servering under fadon och folk slamrar med bestick och tallrikar och pratar, vilket förr sågs som ett oförlåtligt brott. Det skall mycket till för att jag skall göra ett nytt besök på ett sådant ställe. Undantag finns givetvis alltid, t ex Adega Machado och Mascote da Atalaia (båda ligger i Bairro Alto). Speciellt det senare stället rekommenderar jag varmt (oerhört litet och intimt, mycket god mat och förvånansvärt billigt samt oftast mycket bra fado).

Innan fadon började deklarerades förr (och detta förekommer fortfarande) med hög röst, "Silêncio que se vai cantar o fado (Tystnad, man kommer att sjunga fado)!" Och ve den som då pratade! På mina stamställen är det knäpptyst under fadon.

Vissa av de berömda fadistorna reser runt i hela världen och sjunger fado inför stora åhörarskaror (och tjänar grova pengar). Detta kan göras mer eller mindre bra. Jag har varit på sådana framföranden, där jag nästan gråtit av besvikelse efteråt. Man har haft trummor, symfoniorkestrar etc i ett försök att popularisera fadon och tjäna pengar eller kanske för att man vill vidga gränserna. En konsert som Mariza hade i Uppsala handlade inte om fado. Det var en solokonsert för trummor med sångackompanjemang. Det var under en period, när Mariza, som är en fantastisk fadista, experimenterade. Ibland kan experimenten emellertid utfalla riktigt bra. Under sin berömda fadokonsert vid Belemtornet i Lissabon ackompanjerades hon, förutom av de vanliga fadoinstrumenten (se nedan), av trummor och en hel symfoniorkester. Eftersom orkestern leddes av en gudabenådad dirigent, brasilianaren Jaques Morelenbaum, blev det hela mycket bra. Orkestern och trummorna höll sig huvudsakligen i bakgrunden och förstärkte klangen utan att ta över.

Generellt anser jag dock att fado skall upplevas i de små fadohus som finns i Lissabon (och på vissa andra ställen). Där kanske man sitter ett par meter från fadistan. Upplevelsen kan vara enormt stark. På vissa ställen fortsätter man ibland hela natten lång. Fadistor och musiker kommer från andra fadoställen, efter att dessa stängt, och man spelar och sjunger fram till morgontimmarna. Och man spelar för varandra och inte för en publik. Jag har haft förmånen att vara med på några sådana "jamsessions".



Ovanstående bild är hämtad från en kort videosnutt jag spelade in med min iPhone under en sådan "jamsession" på Mesa de Frades. Fadistan är den underbara Ana Sofia Varela och hon ackompanjeras av bl a två portugiska gitarrer. Gitarristen till vänster, i vit skjorta (syns bättre på filmen än på bilden), är Pedro de Castro, ägare till Mesa de Frades och mästare på sitt instrument. Klicka på bilden för att se videoklippet (stäng av bakgrundsmusiken innan). Jag tvingade mig att spela in för att ha som minne, men jag ville inte förstöra upplevelsen genom att hålla på och spela in under någon längre tid. Därför blev klippet mycket kort. Den här natten hade jag en av mina absolut största musikupplevelser någonsin.

Begreppen fadohus (Casa de fado), fadoställe, fadorestaurant och fadoklubb syftar på ungefär samma sak. En del ställen är, förutom fadon, inriktade på att ge gästerna god mat, medan andra endast serverar enklare snacks (oliver, ost, korv etc) och drycker (klassiskt så dricker man vinho tinto, dvs rödvin, men idag ser man allt från öl till coca-cola på borden). De riktigt små ställena har bara några få bord medan andra kan ta något hundratal gäster som mest. Man betalar endast för maten. Fadon ingår i allmänhet i detta. På de mindre fadohusen får fadistorna inget betalt. De får till och med betala för sitt eget kaffe, eller vad de dricker. Många fadistor är amatörer (en del av dem är fantastiskt duktiga) och försörjer sig genom vanliga arbeten och sjunger bara för att de älskar att sjunga. Pengarna spelar ingen roll. Jag känner t ex en manlig fadista, Rodriguez Andrade (han är bror till Carminho, en av de mer berömda fadistorna) som brukar sjunga på Mesa de Frades (se nedan). Han är arkitekt. Han är oerhört bra och skulle mycket väl kunna försörja sig som fadista om han ville. En kvinnlig fadista jag känner lite grand, Angela Papa, är farmaceut till professionen (mer om henne senare).

För de fadistor som väljer att försörja sig på sin sång väntar oftast inte några större rikedomar. Ett fåtal lyckas bli så populära att de kan resa runt i hela världen och sjunga för stora publiker på tusentals eller fler människor. De kan göra stora pengar (som Mariza och Cristina Branco — se nedan). Problemet är att de riskerar att prostituera sig genom att förytliga fadon för att få de här stora publikerna, som egentligen inte är fadoälskare, utan som vill ha trummor och orkestrar och en massiv, tät ljudbild, där ljudbilden betyder mer än själva musiken (teknik i stället för innehåll — den moderna människan i ett nötskal). Jag har full förståelse för att Mariza m fl gör sådana val, men går alltmer sällan på den typen av uppföranden. Jag blir lika besviken varje gång. Mariza försöker trots allt hålla kvar rötterna till sitt ursprung och uppträder ibland gratis på små fadoklubbar, endast ackompanjerad av de traditionella instrumenten. Hon har också nyligen gjort en cd, "Fado Tradicional", med genuin, enkel fado. Även Amália Rodrigues hade perioder när hon experimenterade och testade gränser. Hon sjöng till och med schlager i amerikansk TV vid några tillfällen och medverkade också i flera spelfilmer (med fadomotiv). Hon var f ö en mycket duktig skådespelerska. Men hon återvände alltid till sina rötter i fadon.

Andra fadistor, som inte vill prostituera fadon, eller som kanske inte har den utstrålning och sångteknik som de allra största har, eller så kanske de helt enkelt föredrar att uppträda på mindre ställen, är ändå så pass bra att de får sjunga på dyra fadoklubbar som Senhor Vinho och Clube de Fado (se länkar nedan) etc. Där får de betalt och kan leva på sin musik.

För de fadistor som inte slår igenom, och som inte har ett vanligt arbete att falla tillbaka på, blir livet ganska fattigt. Som nämnts så får i allmänhet fadistorna inget betalt på de små klubbarna (där fado ofta upplevs som allra bäst). Dessa klubbar kanske bara har ca 30 gäster och inkomsterna räcker helt enkelt inte till för att betala fadistorna. Musikerna (portugisisk gitarr etc) får nästan alltid betalt. De sitter i allmänhet en hel kväll och spelar (med vissa pauser) medan kanske 5-10 olika fadistor sjunger ett par tre fados var under kvällen. Så musikerna kan i allmänhet leva på sin konst.

Även relativt okända fadistor spelar in skivor och säljer dessa i samband med att de uppträder. Detta ger kanske ett litet bidrag, men det handlar inte om stora summor. Det finns dock enstaka fadistor som tjänar ganska bra på sina skivor, trots att de inte är berömda.

Jag vill minnas att man som fadista kan få någon typ av stipendier, men det gäller kanske främst unga och lovande stjärnskott. Det förekommer också årliga fadotävlingar (varav den största kallas Grande Noite do Fado), där man kan vinna pengar, och framför allt bli känd.

När de mindre kända fadistorna åldras tvingas de av ekonomiska skäl att sjunga så länge de orkar (en del vill säkert också sjunga, eftersom det är deras liv). Har de en man eller hustru, som har inkomst eller pension, är det en sak. Men är de ensamma, ja då är det nog tufft. När man sett en del äldre fadistor har man anat att deras liv nog inte är så roligt. Så fadistorna sjunger inte bara om saudade (se fotnot 2 i slutet av denna artikel för förklaring av detta ord). Saudade är deras liv. Ibland brukar man säga att stor konst bara kan födas under lidande och misär. Kanske ligger det något i detta.


 

Diktaturen och dess fall

Under Portugals diktator, António Salazar (diktaturen varade 1926-1974 — Salazar dog 1970), hamnade fadon delvis i vanrykte, eftersom den upplevdes som alltför kopplad till regimen, vilken försökte utnyttja fadons popularitet för sina egna syften. Texterna var under den här tiden hårt censurerade.

Direkt efter att Salazarregimen fallit fick Portugal en period av kaos och oro. I samband med revolutionen lämnade Portugal de flesta av sina kolonier, varvid tiotusentals portugiser återvände från kolonierna för att mötas av arbetslöshet och ekonomiskt kaos. Några av ledarna för revolutionen stod långt åt vänster och försökte införa en kommunistisk diktatur. Under denna period styckades t ex stora gods upp och gavs till de arrendatorer och lantarbetare som tidigare arbetat där. Ganska snart så tröttnade de andra revolutionsledarna på oredan och arresterade de mest drivande vänsterledarna (vilka sedan ganska snabbt frigavs). Godsen gavs tillbaka till sina tidigare ägare och alla var nöjda och glada, även arbetarna. Fast riktigt som förr blev det givetvis inte. Den gamla ordningens förtryck av arbetarna var borta en gång för alla (läs gärna om nejlikornas revolution på Wikipedia). När jag säger förtryck så menar jag det yttre förtrycket (censur, hemlig polis etc) — huruvida det ekonomiska förtrycket försvunnit är en annan historia, som skulle föra oss långt utanför ämnet i den här artikeln.

Precis som att Salazardiktaturen utnyttjat fadon, så försökte kommunisterna göra samma sak. Det skrevs fadotexter (till populära fadomelodier) med ”det rätta” innehållet, dvs texter där proletariatet och kommunismen förhärligades. Jag har hört ett antal sådana fados. En del av texterna är enbart skrattretande (ungefär som de flesta marxistiska sånger och teatertexter under det "röda" 70-talet i Sverige), medan andra texter är både tänkvärda och vackra. Men oavsett om texterna var bra eller dåliga så handlade det inte om traditionell fado utan om politik och ideologi, och snart försvann dessa "fados" i glömskans oändliga hav.

Efter diktaturens fall, 1974, har fadon åter blivit oerhört populär, inte minst bland unga människor. Från 1990-talets början har fadon haft en verklig renässans och har också spridit sig internationellt. Frågan är om fadon någonsin varit så populär som den är idag. Återväxten bland musiker och sångare är synnerligen god och det finns mängder av mycket duktiga fadistor och musiker. Och nya fadotexter och melodier tillkommer hela tiden. Även i Sverige blir det normalt utsålda hus när en fadosångare kommer hit (vilket är alltför sällan).


 

Fadons instrument


Portugisisk gitarr

Vanligen så ackompanjeras sången av en instrumental trio bestående av portugisisk gitarr, spansk gitarr och basgitarr (alla instrumenten är akustiska). Detta är det klassiska ackompanjemanget sedan 1900-talets början. Ibland har man bara portugisisk och spansk gitarr. Maria Severa brukade ackompanjera sig själv på portugisisk gitarr (utan några ytterligare instrument) och detta var det normala om man går tillbaka till 1800-talet (men förekommer även idag vid enstaka tillfällen). I fadosammanhang kallas den portugisiska gitarren enbart för gitarr.

Den portugisiska gitarren (guitarra portuguesa eller bara guitarra) har formen av en luta och har sex dubbelsträngar, som är stämda i D-A-H-E-A-H, räknat från lägsta till högsta strängen (det finns olika varianter av stämning och i Coimbra stämmer man alla strängarna en helton lägre än i Lissabon — dessutom har Coimbragitarren större resonanslåda, vilket ger en djupare och starkare klang). Den portugisiska gitarren spelas enbart med tumme och pekfinger, på vilka man tejpar plektrum (små plastbitar som fungerar som ett slags konstnaglar) för att få en vassare och starkare ton. Klicka här (stäng av bakgrundmusiken först) för att se en demonstration av den portugiska gitarren och en av de klassiska fadotyperna; fado corrido (se ovan) — visserligen på portugisiska, men en filmsekvens säger ju mer än tusen ord, eller hur? Den portugisiska gitarren används också som soloinstrument — klicka här för att se ett exempel på detta (virtuosen Mario Pacheco spelar).

Den portugisiska gitarren har sitt ursprung i den engelska lutan. Instrumentet kom till Portugal via portvinsindustrin i O Porto. Portvinet är en engelsk uppfinning och hanteringen av portvinet drevs (och drivs fortfarande) till stora delar av engelsmän, som flyttat till O Porto. Från O Porto kom instrumentet sedan till Coimbra och därifrån till Lissabon. Med tiden har den portugisiska gitarren utvecklats i sin egen riktning vad gäller resonanslåda, stämskruvar, stämning, spelteknik etc. Till en början användes den portugisiska gitarren som ett ackompanjemangsinstrument, där man spelade enkla ackord som stöd till sången. Genom den legendariske gitarristen Armandinho (1891-1946), vilken införde en helt ny spelteknik, kom instrumentet att utvecklas från att ackompanjera till att bli en andrastämma som för en "dialog" med fadistan.

Den spanska gitarren kallas lustigt nog "viola" eller "viola do fado" i fadosammanhang och spelas också (oftast men inte alltid) med plektrum som tejpas fast på fingrarna (alternativt att man har väldigt långa naglar).
Den fyrsträngade basgitarren (viola baixa) ersätts ibland med en kontrabas eller elbas.

Instrumentkombinationen ger ett oerhört läckert ackomanjemang, där den portugisiska gitarren, med sin lite vassa och spröda ton, kompletterar sången och broderar ut melodier och rytmer. Alla musikstilar utvecklas och vissa fadosångare har, som påpekats ovan, också numera piano, dragspel, flöjt, cello och liknande i sin ensamble (jag är själv inte så förtjust i detta, men smaken är ju olika — det hela kan ju för övrigt göras mer eller mindre bra).

Både vid konserter och på fadohusen är det mycket vanligt att musikerna spelar ett eller flera virtuosa, instrumentala stycken. Dels för att visa upp sin skicklighet, dels för att ge fadistan/fadistorna en välbehövlig paus. Sådana instrumentala nummer kallas gitarradas.

Carlos Saura är filmskapare och har bl a gjort en långfilm om fado (han har också gjort långfilmer om flamenco och argentinsk tango). I slutet av filmen, som helt enkelt heter "fados", förekommer ett knappt 10 minuter långt avsnitt som skall föreställa vara hämtat från en kväll på ett fadohus. Det är i själva verket inspelat i en studio, där man byggt upp en fingerad fadoklubb med bilder på berömda fadistor på väggarna. Men musiken är defintivt inte fingerad. Den är så äkta som den bara kan bli. Här uppträder ett antal fadistor (de flesta av dem brukar sjunga på Mesa de Frades) och musiker, och illustrerar den traditionella fadons tre olika grundtyper (fado corrido, fado menor och fado mouraria) plus att där förekommer både gitarrada och desgarrada (se ovan). Fadistorna, och de fados de framför, är i tur och ordning: Vicente da Cámara (sjunger en fado corrido — Maria Teresa de Noronha var f ö hans moster), Maria da Nazaré (fado menor), Ana Sofia Varela (fado corrido), Carminho (en ung Carminho med tandställning sjunger en förkortad version av en fado mouraria, som heter Fado das horas — en översättning av texten finns bland mina fadotexter, se länk nedan — tyvärr verkar Carminho ha haft ont i halsen vid inspelningen, eftersom hennes röst inte riktigt orkar med de höga tonerna). Efter Carminho följer en gitarrada. Mannen längst till vänster, som spelar portugisisk gitarr, är Pedro de Castro (en av ägarna till Mesa de Frades) och mannen på basgitarr (viola baixa) är Joel Pina, 85 år gammal vid inspelningstillfället, och en nestor i fadosammanhang, som ofta ackompanjerade Maria Teresa de Noronha (i februari 2017 hörde jag honom riva av ett riktigt bassolo på Mesa de Frades — 96 år gammal — han skulle fylla 97 dagen därpå!). Och avslutningsvis får vi lyssna till Ricardo Ribeiro och Pedro Moutínho, som tillsammans sjunger Fado Lopes i form av en desgarrada. Det här videoavsnittet är väldigt intressant, eftersom det exemplifierar mycket av det som nämnts tidigare. Klicka här för att se avsnittet!

 

Några fadistor


Ett klassiskt skivomslag med Amália Rodrigues

Alla tiders mest berömda fadista är utan tvekan Amália Rodrigues (1920 - 1999), ofta kallad "fadons drottning" (Rainha do Fado). För att ge en liten glimt av fadons betydelse för portugiser kan jag nämna att när Amália Rodrigues dog, utlystes tre dagars landssorg. Vid hennes begravning kantades Lissabons gator av mer än 100 000 sörjande portugiser. På Youtube och Spotify finns nästan hur mycket som helst med Amália (klicka här för att lyssna på hennes inspelning av den klassiska fadon Coimbra — se skivomslaget ovan).

 


Alfredo Marceneiro (1891-1982).

Den mest legendariske av de manliga fadistorna är kanske Alfredo Rodrigues Duarte, som han egentligen hette. Hans artistnamn var Alfredo Marceneiro, eftersom han var snickare till professionen (portugisiskans marceneiro betyder snickare). Han hade kanske inte världens vackraste röst. Den var ganska hes och portugiserna brukade säga att det hade krävts många cigaretter och whiskyflaskor för att få fram en sådan röst. Han sjöng med en oerhörd känsla, som uppnås av få fadistor, och var högt älskad av sina landsmän. En välkänd fado med Marceneiro finns med i bakgrundsmusiken (startas med spelaren i högst upp på denna sida).

Här kan läsaren se en Youtubefilm, som visar Alfredo Marceneiro i högform när han sjunger fadon "O Leilão da casa da Mariquinhas" (Auktionen i Mariquinhas hus). En vemodig fado som handlar om hur Mariquinhas hus nu är tomt efter att allt har auktionerats bort och lånehajarna fått sitt — i texten påminns man om den värme och glädje och kärlek som en gång fanns i det nu tomma huset, när bättre tider rådde (Namnet Mariquinhas dyker upp i flera fadotexter och lär syfta på en prostituerad. A casa da Mariquinhas är i så fall antagligen namnet på en bordell. Å andra sidan tycker jag inte texten tyder på detta. Jag ber att få återkomma i ämnet när jag vet mer). Marceneiro hade en personlig sångstil, som gick rakt in i portugisernas hjärtan. Hans närvaro var magnifik och han dominerade scenen med sitt minimalistiska kroppsspråk. Även om man inte förstår ett enda ord, så uppfattar man ändå att det är en historia som berättas. Klippet är från ett minnesprogram om fado, vilket sändes 1969 i den portugisiska TV-kanalen RTP Memorial. Inledningsvis förevisar man en modell (typ dockskåp) av a Casa da Mariquinha (Marcenerio börjar sjunga efter ca 1 min 10 sek). Modellen ger definitivt inte intryck av att det handlar om en bordell.

När jag letade efter videofilmer med Marceneiro så hittade jag ett fantastiskt Youtubeklipp, där Marceneiro och Lucilia do Carmo (1919-1998) sjunger en desgarrada (även hon kan höras i min bakgrundsmusik och även på min sida med översatta fadotexter). Tyvärr slutar filmen sekunden innan de sjungit klart. Synd! Fadon som sjungs är en fado mouraria. Lyssna och njut av två fantastiska artister! Do Carmo besitter en fantastiskt vacker mezzosopran som samtidigt är kraftfull och snärtig. och ibland lite torr, vilket ger intressanta kontraster (jag brukar kalla henne för fadistornas Gunnar Björnstrand, en känd svensk, numera avliden, skådespelare — den som känner till Björnstrand vet vad jag menar).

Medans vi ändå är inne på fadohistoria kan jag inte låta bli att ta med ett ytterligare klipp jag hittade. Här sjunger Lucilia do Carmo en desgarrada tillsammans med Fernando Farinha (1928-1988), en annan skicklig fadista begåvad med en vacker, kraftfull och samtidigt lyrisk tenorstämma. Lyssnar vi noggrannt på texten så hör vi Lucilia sjunga (vid 0:57 — precis när hon börjar sjunga första gången):

Três coisas fazem vibrar
A alma do Zé Povinho:
A trindade popular —
Guitarras mulheres e vinho
(Tre saker får själen
att vibrera hos Zé Povinho:
Den populära treenigheten —
Gitarrer, kvinnor och vin
Hela texten finns översatt här.

"Zé Povinho" är portugisiskans motsvarighet till svenskans N.N., eller Svensson om vi så vill, dvs står för en typisk vanlig portugis, — Zé är en förkortning av José och Povinho är en diminutiv form av "povo", som betyder "folk".)

En ganska typisk fadotext av den typ som beskriver enkla människors leverne med sorger och glädjeämnen och en grå vardag, då och då kantad med festligheter.

Även om ljudkvaliteten och musikernas tekniska skicklighet i föregående tre Youtubefilmer inte kan jämföras med moderna inspelningar, så kommer man väldigt nära fadons ursprung här. Enkla melodier, ett enkelt, ganska monotont ackompanjemang, som upprepas hela tiden. Den stora konsten ligger i de små variationerna och detaljerna, som man kanske inte tänker på men som finns där ändå, och som man så småningom lär sig att uppfatta, ju mer man lyssnar på fado.

 

Några av mina favoriter bland nu aktiva fadistor är (i bokstavsordning): Joana Amendoeira, Cristina Branco, Carminho, Aldina Duarte, Katia Guerreiro, Gisela João, Teresinha Landeiro, Mariza, Misia, Ricardo Ribeiro, Lina Rodrigues, Cuca Roseta samt Ana Sofia Varela (vilket inte skall tolkas som att jag inte uppskattar andra fadistor).


Cristina Branco under en konsert

Cristina Branco är född 1972 och var till en början helt ointresserad av fado. När hon fyllde 18 fick hon en grammofonskiva av sin morfar, Rara e Inédita med Amâlia Rodrigues. Plötsligt upptäckte hon djupet och potentialen hos fado. Hon påbörjade studier i kommunikationsvetenskap med tanken att bli journalist men arbetade mer och mer med att utveckla sin röst och till slut så tog fadon över (tack för det!).

I februari 2005 besökte Cristina Sverige och gav bl a två konserter på Kulturhuset i Stockholm. Båda var utsålda redan i november 2004, men jag hade, tack vare en god vän, lyckats få tag på några biljetter. Det var en oerhörd upplevelse (en av mitt livs största musikupplevelser) och jag satt som trollbunden under hela konserten. Cristina Branco har en fantastisk röst som hon behärskar till fulländning. Hennes musikalitet är enorm och den oerhörda intensiteten i hennes sång och den totala närvaron när hon uppträder är överväldigande.


Cristina Branco

Dessutom ackompanjerades hon av bl a Custódio Castelo, en av de absolut skickligaste virtuoserna på portugisisk gitarr i vår tid. Han har också skrivit många av hennes sånger och betytt mycket för hennes musikaliska utveckling (Branco och Castelo var på den tiden ett par och har barn tillsammans men är numera skiljda, vilket dessvärre medfört att de inte längre uppträder tillsammans).

Fler bilder och mer om hennes person och var hon uppträder etc finns att hämta på Cristinas hemsida. Man kan även lyssna på utdrag ur hennes skivor i Real Audio, MP3 etc (hon finns också rikt representerad på Youtube). Det kan nämnas att Cristina är oerhört populär i Holland, som hon regelbundet turnerar i. Hon lär vara en av de populäraste artisterna där just nu och har även varit bosatt där.

Cristina Branco har ibland kritiserats för att hon tänjer på gränserna. Hon experimenterar med nya musikstilar, nya instrument, nya typer av texter etc, men varför skulle man inte få göra det? Eller som hon själv sade i en intervju; "Jag är Cristina Branco".

 


Katia Guerreiro

Min andra "fadoidol", Katia Guerreiro, håller sig till den mer traditionella fadon (som är den jag personligen föredrar — men när det gäller Cristina Branco så spelar det nästan ingen roll vad hon sjunger, eftersom hennes röst är så underbar — skulle hon sjunga dagens börsrapport till melodin Gubben Noak så skulle man ändå vara lyrisk).

Katia Guerreiro, som är född 1976 i Sydafrika och sedan växte upp på Azorerna innan hon flyttade till Lissabon, började sin musikkarriär som rocksångerska och efter att ha studerat medicin under en period började hon sjunga fado på nästan heltid (numera är hon färdig med sina studier och arbetar som ögonläkare på ett sjukhus i Lissabon, men som tur är har hon inte slutat sjunga). Vissa menar att hon är den nya Amâlia Rodrigues, Hur som helst är hon oerhört bra med en enormt vacker och djup och intensiv röst. De musiker som ackompanjerar henne är också oerhört skickliga. Mer kan man läsa om Katia på hennes hemsida. Där kan man också lyssna på utdrag ur några av hennes sånger, titta på videosnuttar och se var Katia uppträder (leta också efter henne på Youtube). Katia Guerreiro hade en underbar konsert på Södra Teatern i Stockholm den 27/9 2008. Det var en stor upplevelse för mig. Tidigare besökte hon Sverige i stort sett varje år, men nu var det många år sedan hon var här.

På Amazon (amazon.com och amason.uk) hittar man många fado-cd och fado-dvd. Och på Spotify hittar man nästan hur mycket fado som helst. För att inte tala om Youtube.

För den som verkligen vill uppleva fadons innersta själ räcker det inte med att lyssna i sin iPod eller titta på fado-dvd eller gå på fadokonserter på Kulturhuset i Stockholm. Den riktiga fadon kommer inte till dig, utan du måste komma till den riktiga fadon. Man måste helt enkelt åka till Lissabon (Lisboa på portugisiska, uttalas "lischbóa" — o:et uttalas som ett å). Där finns, som sagts ovan, mängder av fadokrogar, både stora och små, på vilka uppträder både kända och okända förmågor (vissa av de okända är oerhört bra). Fadon är nästan som en religion för många portugiser. Där får man utlopp för sin saknad, sin depression, sin glädje, sin längtan, ja för hela sin mänsklighet (det som på portugisiska brukar kallas "saudade"[2]). Fadon är djupt mänsklig och oerhört äkta (när den är som bäst) och uttrycker och förlöser uppdämda och undertryckta känslor (som all verkligt stor konst).

Thomas Nydahl skriver i sin bok Musiken som föddes bortom haven (se nedan) om sitt första möte med fado:

...vi hör att han börjat sjunga men vi sluter våra ögon samtidigt, vi sluter dem och stiger in i hans röst och befinner oss där tills tårarna — en sekund, en minut, kanske ett helt liv senare — kommer fram ur våra ögon och droppar ner på den rödvitrutiga duken. Vi gråter stilla men vi vet inte varför. Vi sitter där, vuxna män och kvinnor, tillsammans i en trång liten lokal i en trång liten gränd i Lissabon och gråter när Fernando Mega börjar sjunga sin fado. Vi behöver inga förklaringar. Vi behöver inte förstå orden. Det skulle ta många år innan vi förstod dem, men det förändrade ingenting. Det var första gångens närvaro som avgjorde alltsammans: det var då tårarna kom och det är så de fortsatt att komma, som en bekräftelse på att något hänt mellan oss och musikerna (sid 41).

 

Lite mer om fado:

Efter att ha läst Thomas Nydahls bok Musiken som föddes bortom haven (Artéa Förlag AB, 2006), och efter omfattande mailväxling med författaren, har jag lärt mig oerhört mycket om fadomusikens ursprung och de olika artisterna. Jag kan verkligen rekommendera denna bok, som på ett märkligt, nästan magiskt sätt, ger läsaren en känsla för fadons innersta själ och väsen. Thomas har också en blogg, där han då och då skriver om fado (se länk nedan — använd sökfunktionen för att hitta gamla inlägg).

Thomas har också skrivit en ytterligare bok om fado, Kärlek och längtan (h:ström — Text och kultur, 2004). Även denna bok kan jag varmt rekommendera. Nydahls båda fadoböcker kompletterar varandra, även om de också i någon mån överlappar varandra. För den som tänker åka till Lissabon är Thomas Nydahls Lissabon — en promenadbok en guldgruva. Den förmedlar den pulserande staden, dess ljud, dofter och essens på ett mycket inspirerande sätt. Plus att den också utgör en initierad antologi över den portugisiska litteraturen. Thomas Nydahls böcker kan beställas direkt från författaren via e-mail: thomas.nydahl*gmail.com (kopiera adressen till ditt mailprogram och ersätt sedan stjärnan med snabel-a — lite krångligt kanske, men då kommer inte spam-robotarna att upptäcka Thomas' mailadress och då slipper han en massa spam).

I Musiken som föddes bortom haven kan man läsa följande intressanta om fadons födelse:

Det är till havs fadon har sitt ursprung, ett ursprung som bekräftas av dess rytm, vågornas rytmiska rörelse, regelbunden som fartygets hävning, eller som vågornas slag mot kusten.

Kanske beror min kärlek till fadon på mina tio år som sjöman och mina seglingar över haven?! Hur som helst, det finns något i fadon som slår an en sträng i min själ. Ibland brukar man säga att fado är den "tillspillogivna människans röst". Kanske är jag en tillspillogiven människa?


Mariza

Förutom Cristina Branco har jag upptäckt många, många fler fantastiska fadoartister (bl a tack vare Nydahls bok). En av de allra bästa heter Mariza. Jag kan verkligen rekommendera hennes DVD "Mariza, Concerto em Lisboa". Det är en liveinspelning, gjord på en utomhusscen nära den stora Tejofloden som flyter genom Lissabon. Kan beställas från amazon.com. Helt fantastisk!!! Mariza har en hemsida där man kan lyssna till en del av hennes sånger. Där finns också bilder och en del sångtexter och mycket annat intressant (se länk nedan). Mariza hade en konsert i Uppsala den 10/10 2008 på Musikens Hus. Det är den konserten jag talar om ovan. Tyvärr var det snarare världsmusik (en politiskt korrekt fruktsallad av olika musikstilar) än fado som spelades den kvällen. Men oavsett detta så är Mariza en fantastiskt fadista och det tycks i alla fall som att hon ständigt återvänder till fadon efter sina perioder av experimenterande.


Joana Amendoeira

En annan artist som jag upptäckt är Joana Amendoeira. Hon tillhör de yngre av de stora fadostjärnorna (30 år 2012) och har en spröd men varm röst. För några år sedan besökte jag Lissabon för att bl a lyssna på fado och köpte då en bunt skivor med för mig okända artister. Joana var en av dem, och jag har sedan dess köpt ytterligare en skiva med henne. Hon har en egen blogg (se länk nedan — enbart på portugisiska, men där finns i alla fall lite bilder på henne). En av de fados som spelas i bakgrunden — Barco Negro (Den Svarta Båten) — sjungs av henne (finns översatt på min sida med fadotexter). Hennes fado är renodlad och enkel men oerhört intensiv och gripande. Det är så det gör ont i hela hela ens inre när man hör henne. Jag känner henne lite grand och hon är verkligen en älsklig och varm person. Det är kanske därför hennes sång känns så äkta. Joana har tidigare sjungit på både Clube de Fado och Mesa de Frades, men numera sjunger hon på Senhor Vinho (när hon inte är ute på turné — hon har uppträtt flera gånger i Sverige, bl a i Kristianstad).

En av mina senaste upptäckter är Aldina Duarte. Hon har ett förflutet som journalist. Aldina har under många år sjungit på Senhor Vinho (ett av de dyrare fadohusen).

Aldina Duarte ackompanjeras här av en av mästarna på portugisisk gitarr, José Manuel Neto.

Få fadistor har så mycket saudade som Aldina. Man kan säga att hon sjunger en "råfado", som förmodligen ligger väldigt nära den ursprungliga fadon. En av hennes skivor heter f ö "Crua", vilket betyder "rå" på portugisiska. Skulle jag hamna på en öde ö och endast fick ta med mig sånger av en enda fadista, skulle jag nog välja Aldina Duarte. Min gode vän och fadoälskaren Krassimir är en stor beundrare av Aldina. I länksamlingen nedan finns en länk till en Youtubefilm där Aldina sjunger. Och på min sida med översatta texter finns ytterligare länkar till inspelningar med henne.

Vad kan passa bättre än att avsluta denna lilla introduktion till fado med två rader ur en fadotext, som jag tycker fångar själva själen i fadomusiken.

Låt mig få sjunga,
det är så jag gråter.

 

Ett boktips

 

I juni 2008 utkom en ny, rikt illustrerad bok om Lissabon, Lissabon — Miljöer Människor Musik, (se bild ovan) på förlaget Peter Bjuhr, Ord och Bild. Författare: Thomas Nydahl. Bild: Ulf Bergqvist. Förutom att boken är perfekt att ha med när man vandrar runt i Lissabon innehåller den en del som behandlar olika fadoartiser, vilka klubbar de uppträder på och deras skivor etc. Den innehåller också ett tiotal korta avsnitt där olika lissabonfarare beskriver staden och sina upplevelser av den (en av dem är undertecknad, som skrivit om Lissabon ur ett sjöfararperspektiv). Boken kan beställas direkt av Thomas Nydahl (se mailadress ovan). En god vän till mig som varit sjömanspräst i Lissabon skrev följande kommentar om boken:

Och jag har njuuuuutit av att läsa den! Så annorlunda skriven, så personligt och med sån känsla! Man riktigt känner dofterna, hör ljuden, vandrar i Bairro Alto när man läser den.
Det är absolut den bästa Lissabonbok jag läst, och jag är så glad över att du gav den till mig!!

 

Ett ytterligare boktips

 

I juni 2013 fick jag i min hand en ytterligare fadobok, skriven på svenska för en svensk publik. Författare är Ulf Bergqvist, vilken gjort många musikprogram för Sveriges Radio. bl a så gjorde han för ett par år sedan tre mycket uppskattade program om fado, vilka sändes i P2.

Den nyutkomna boken heter Fado — En vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag 2013).

Det är ganska fascinerande att i ett så litet land som Sverige, som ligger så långt från Portugal, och för vars befolkning Portugal inte är något speciellt stort turistmål, så ges det ut flera omfattande och mycket bra böcker om den portugisiska nationalmusiken fado (jag tänker då både på Nydahls böcker om fado och Bergqvists bok). Detta visar för det första på att fadons språk är oberoende av geografiskt och kulturellt och språkligt avstånd. Och det kanske inte är så konstigt med tanke på att fado inte kommunicerar med våra intellekt utan med våra hjärtan. Fado är helt enkelt hjärtats eller själens språk. Kanske är det så att vi här uppe i Norden, med våra långa mörka, kalla och ruggiga vinterdygn och underbara trolska sommarnätter, har ett kynne som gör att fadon, med sin sentimentalitet och längtan efter det ouppnåeliga, talar till oss på ett speciellt sätt.

Jag är ingen vidare recensent, det är jag fullt medveten om. Det passar inte med min personlighet att bedöma konstnärliga verk. Jag vill uppleva och inte analysera. Många recensioner består av långa tirader av fikonspråk, där man har en känsla av att recensenten vill visa upp sin stora kunnighet och intelligens och vitsighet för de andra medlemmarna av det intellektuella etablissemanget (dit jag inte hör och inte heller önskar höra). Så jag skall inte ens försöka mig på att recensera Bergqvists bok. Utan bara helt kort berätta lite om mina intryck efter att ha läst den.

Lite förenklat kan man säga att Thomas Nydahls böcker om fado utgör en slags poetisk betraktelse över fadon, vilket inte betyder att de saknar faktainnehåll. Tvärtom. Bergqvists fadobok å sin sida är snarare koncentrerad på fakta, samtidigt som där också finns poetiska dimensioner (med poesi menar jag här ett överförande av fadons innersta väsen). Faktamässigt är Bergqvists bok utan tvekan det mest kompletta man kan tänka sig. Den går helt enkelt igenom de flesta aspekter av fado och allt som har med fado att göra. Historik, de olika sångarna och musikerna, texterna, ja i princip allt som är relevant när det gäller att förstå vad fado är och vilken roll fadon spelar i Portugal. Boken innehåller bl a samtal med åtta olika fadistor, där dessa svarar på ett antal frågor. Där finns också en avdelning som kortfattat behandlar ett urval av viktiga fadopersonligheter (sångare, instrumentalister, textförfattare och kompositörer). Där får man reda på vad de betytt för fadon, deras sångstil eller vad det nu handlar om, etc. Givetvis kan man ha synpunkter på urvalet (det handlar om ca 200 olika personer) och hade jag gjort urvalet så hade det kanske sett lite annorlunda ut. Men uppställningen är imponerande.

Oerhört många fados handlar om stadsdelen Mouraria och Mouraria nämns i oräkneliga texter (många gånger fler än vad Alfama och Bairro Alto nämns). Bergqvist påpekar bland mycket annat, att denna bild av Mouraria som fadostadsdelen framför andra inte stämmer. Mouraria betyder helt enkelt "den moriska stadsdelen", men i själva verket så utgör Alfama Lissabons äldsta moriska stadsdel. Endast ett fåtal fadistor kommer dessutom från Mouraria. Att Mouraria trots detta blivit mer besjunget än någon annan stadsdel kanske dels beror på att Maria Severa bodde där. Men också, som Bergqvist skriver:

Mouraria har växt till att bli fadons mystiska, symboliska stadsdel. Sångare som aldrig satt sin fot i Mouraria sjunger om det som om det var en hembygd. Det är i ett verkligt, tänkt eller föreställt Mouraria som fadons känslor, vemod och drömmar har utrymme, allt mot en fattigdomens fond som talar om utanförskap och förlorade möjligheter.

Bergqvist diskuterar bland mycket annat fadons olika roller som folkmusik, underhållningsmusik etc och tar då upp hur vissa artister fått fadon att närma sig schlagermusiken (vilket jag diskuterar på flera ställen i min egen text om fado) men hur den äkta fadon tycks besitta en märklig livskraft. Han skriver:

Det kan tyckas paradoxalt att musik som med trendiga, tidstypiska arrangemang vädjar till en större publik blir ratad av publiken på sikt.

Fast kanske är det inte så paradoxalt. Den stora konsten, som verkligen betyder något, är stor därför att den förmedlar något viktigt och att detta viktiga har evighetsvärden. Underhållningskonsten förmedlar bara det som är politiskt korrekt för stunden.

I samtalen med fadoartister så säger bl a Cuca Roseta (om du går till min avdelning med fadotexter — se länk nedan — så kan du höra Cuca Roseta sjunga en vacker fado, Rua do Capelão, som handlar om Maria Severa, och även se den översatta texten):

När man sjunger rock eller pop så visar man upp sin röst men i fado använder man rösten för att visa sina känslor… När en fadosångare börjar sjunga, så börjar han berätta en historia… I fadon går livet parallellt med musiken… Fado är en själens musik och för musik som kommer från själen finns inga gränser.

En annan av de intervjuade fadistorna, Maria Ana Bobone, säger apropå frågan om fadon behöver förnyas genom att ta upp nya teman:

Men jag tror inte att fado behöver förändras så mycket. Det som folk fascineras av i fadon är ju mycket gammalt — men det är för den skull inte föråldrat. Vi måste se till att behålla den där hemliga ingrediensen som gör fadon unik… Sedan är ämnena desamma som alltid. Alla funderar på vad som händer när de dör. Alla har haft något kärleksproblem. En fado behöver inte handla om Internet för att vara modern[!].

Sammanfattningsvis så kan jag verkligen rekommendera Ulf Bergqvists fadobok. Den har gett mig nya bottnar i min förståelse av vad fado är och hur fadon uppkommit och utvecklats. Boken kan beställas på Bokus och andra nätbokbutiker (Ulf har också en blogg som handlar om bl a fado — återfinns i min länksamling nedan). Tack Ulf att du tog dig tid och lade ner ett så stort arbete på att dela med dig av dina djupa insikter när det gäller fadomusiken!


 

Länkar och Tips


(på flertalet av dessa sidor kan man höra utdrag ur fados eller hela fados och även titta på videofilmer — glöm inte att stänga av spelaren i övre vänstra hörnet av denna sida innan du klickar på någon av länkarna nedan!):

Här hittar läsaren ett antal fadotexter, som jag översatt till svenska samt länkar där man kan lyssna på respektive fado.

I denna avdelning återfinns inspelningar jag gjort med min mobiltelefon under olika minnesvärda fadokvällar.

— Ulf Bergqvists blogg (här finns bl a tips och information om musiker och fadohus, och du kan också läsa om Ulfs och mitt fadoäventyr julen 2013)

— Thomas Nydahls blogg (sök på ordet "fado" i bloggen)

— Marizas hemsida

— Joana Amendoeiras blogg

— Aldina Duartes blogg

— Mafalda Arnauths hemsida

— Carminhos hemsida (en av de nya, unga fadistorna; mycket, mycket bra)

— En portugisk hemsida med bl a information om olika fadoställen i Lissabon (tyvärr är inte alla texter översatta till engelska, så den som kan staka sig fram på portugisiska bör välja detta språk)

— Portal do fado (en bra hemsida om fado — både på engelska och portugisiska).

— RTP Fado (en portugisisk radiokanal). Här sänder man fado dygnet runt. Behöver mer sägas?

— Fadomuséet (Museo do Fado) i Lissabon. Här hittar man mycket som handlar om fadons värld; intressanta utställningar plus en butik som säljer fadoböcker, -skivor och -dvd. Lissabonresenären rekommenderas ett besök. Fadomuséet ligger i Alfama. Man har regelbundet fadokvällar (med ibland mycket intressanta artister) plus ett trevligt café (som tyvärr inte alltid är öppet). Klicka på "en" i menyn högst upp för att få engelsk text!

— Fado today (denna fadoblogg, som är skriven på engelska, innehåller många fantastiskt intressanta inlägg — författaren som bor i USA besöker regelbundet Lisboa och berättar om sina intryck därifrån och allt som sker i fadovärlden).

— Här kan du beställa fadoskivor (klicka på "Catálogo" och välj sedan Portugal)

Två mycket bra fadorestauranger jag brukar gå på är:

— Clube de Fado (Ett av mina favoritfadoställen i Lisboa; ett måste för Lissabonresenären.)

— Senhor Vinho (Ett annat av mina favoritfadoställen i Lisboa, där bl a Aldina Duarte sjunger.)

Dessa två hör till de dyrare (man får räkna med 70 euro och uppåt per person). Ett annat fadoställe jag verkligen kan rekommendera (ett av mina verkliga favoriter) heter Mesa de Frades (Tiggarmunkarnas bord) och ligger på Rua dos Remédios 139a (i Alfama). Dit går jag minst en gång i veckan när jag är i Lissabon.

För säkerhets skull bör man beställa bord på de mer populära fadorestauranterna. Clube de Fado och Senhor Vinho har egna hemsidor (se ovan), där man hittar all information (även på engelska). När det gäller Mesa de Frades kan man ringa +351 917 029 436 (den som svarar pratar begränsad engelska, men förstår när man beställer). Här kostar en kväll 45 euro (endast kontantbetalning) och då ingår allt, även dryck. Fadon börjar ca kl 22 ("portugisisk" tid, vilket i praktiken inneär att man börjar mellan 22.30 och 23.30) och håller på till ca 02 (alla kvällar utom söndag kväll), och man bör komma dit i god tid (typ kl 21) så man hinner äta innan det börjar. Här sjunger både berömda och mindre berömda fadistor. Ägaren, Pedro de Castro, är en av de absolut skickligaste på portugisisk gitarr. Har man tur kan det hända att storstjärnor som Katia Guerreiro eller Carminho finns bland publiken och så småningom reser sig upp och börjar sjunga. Något jag upplevt flera gånger.

Ett ytterligare av mina absoluta favoritställen, en liten restaurang med 8 bord, heter Tasca do Jaime (eller O Jaime) och ligger på Rua da Graça 91 (i stadsdelen Graça som ligger ovanför Alfama). 28:ans spårvagn stannar nästan precis utanför. O Jaime drivs av Jaime Nunes (som också är en duktig fadista) och hans fru Laura. Sonen Duarte, som är runt 20, brukar spela viola (spansk gitarr) och har under senare år utvecklats till en duktig fadista med mycket fin röst. Där har man fado lördagar och söndagar 16.00 - 20.00 (man vänder sig framför allt till vanligt folk, som har vanliga jobb och inte kan vara uppe hela natten). Ofta är det fullt med folk. Eftersom antalet sittplatser är begränsat står de flesta vid disken eller t o m ute på gatan. Många av gästerna nöjer sig med att ta ett glas vin. För den som tar in något att äta brukar Laura ordna sittplats. Prova gärna hennes hemlagade pastéis de bacalhau (friterade bacalhaukakor)!

(Senaste nytt: Tasca do Jaime har sedan någon gång under 2013 utvidgat verksamheten och har nu en filial nere i Alfama (Rua de São Pedro 40-40a). Där har man fado tisdag-söndag, kvällstid (20-24). Bord kan beställas på 218 861 164 eller 966 376 406.)

Jaime Nunes sjunger ofta en fado som heter Canoas do Tejo (Båtar på Tejofloden). En översättning av texten finns i länk ovan och ingår i de fados som spelas i bakgrunden.



En vanlig vardag på Tasca do Jaime. Då fungerar stället som lunchrestaurang och kvartersbar. Folk som går förbi kommer in och tar en kaffe, eller en öl eller ett glas vinho verde. Till höger i dörren står Jaime i egen hög person. Mannen till vänster heter Chico och är en av de verkliga stammisarna.

Här kan läsaren se en liten film från en fadokväll på O Jaime, tagen med mobilkamera (glöm inte att stänga av bakgrundsmusiken först). Fadistan, som är amatör, heter Angela Papa. Ljud och bild är givetvis inte så bra, men jag är ändå imponerad av vad en modern mobiltelefon kan (iPhone 3GS). Mer äkta än så här kan det knappast bli.

Och slutligen lite länkar till Youtubevideos med några bra fadistor (fler inspelningar finns under länken ovan med översatta fadotexter). Den första heter Cuca Roseta:

— Cuca Roseta och Miguel Capucho sjunger duett

— Cuca Roseta och Mario Pacheko

Och så ett par länkar till den underbara (och vackra) fadistan Ana Sofia Varela:

— Ana Sofia Varela sjunger i Carlos Sauras film om fado

— Ana Sofia Varela sjunger en fado ur sin senaste skiva (Fado de Amor e Pecado)

Och här en av de allra yngsta fadistorna, Carminho:

— en drygt 20 minuters Youtube film med Carminho, kompad av tre mästare på portugisisk gitarr; Luis Guerreiro, José Manuel Neto och Angelo Freire (en av de fados hon sjunger finns översatt på min sida med fadotexter). Varsågod och njut!

Och till slut Aldina Duarte:

— Aldina sjunger Princesa Prometida (Den förlovade prinsessan)


 

Och så till sist — en liten bildkavalkad från mitt älskade Lisboa

 

Min gode vän och fadoälskaren Krassimir. Nedanför ser vi Alfamas vindlande gränder, där man hittar många av de bästa fadoställena (bl a Mesa de Frades). I bakgrunden flyter den breda Tejofloden majestätiskt fram. Till vänster om Krassimirs huvud ser vi en rundad kupol som avtecknar sig mot den blå himlen. Det är Panteão Nacional, där många av Portugals mest berömda och aktade söner och döttrar ligger begravda. Amália Rodrigues är en av dem.


Ingången till "fadohimlen", Mesa de Frades på Rua dos Remédios 139a i Alfama, där jag upplevt så många underbara stunder. Lokalen var en gång i tiden en del av en sakral byggnad och väggarna är klädda med ganska slitna azulejos (ordet förklaras i nästa bild) från 1800-talet eller möjligen ännu äldre (klicka här för att se en kort filmsnutt som visar hur det ser ut inne i lokalen).
För att se var Mesa de Frades ligger, gå till kartbilden i början av denna artikel, och klicka på länken till min stora karta. Leta sedan reda på den pil som pekar på Alfama. Vid 100% zoom (normalläget) och "normalstor" datorskärm (typ 22 tum), hittar man Rua dos Remédios ca 1 cm rakt under pilspetsen (aningen till höger). Där står "R. Remedios". Precis där Rua Remédios börjar ligger f ö Fadomuséet. Går man gatan österut (åt höger på kartan) så ligger Mesa de Frades på vänster sida efter några hundra meter, där gatan blir bredare på en sträcka.


Många husfasader, trappuppgångar, järnvägsstationer, kyrkor etc i Portugal är i varierande grad klädda med målade, glaserade keramikplattor, kallade azulejos. Dessa kan, som i bilden ovan, vara prydda med abstrakta mönster, eller i form av mosaiker skildra olika historiska och religiösa händelser (se länken i föregående bildtext). Azulejos har varit en utmärkande del av den portugisiska kulturen alltsedan 1400-talet och anses ha sitt ursprung i den moriska traditionen (morerna fördrevs från Portugal under slutet av 1300-talet).


I detta hus på Rua do Capelão bodde Maria Severa. Här känner fadoälskaren historiens vingslag. Huset och dess omgivningar totalrenoverades för några år sedan. Portugiserna vårdar sin ikoner med stor varsamhet (till skillnad från Sverige, där den intellektuella "eliten" verkar skämmas för det mesta i vårt förflutna).


28:ans spårvagn skramlar sig fram genom nästan hela Lisboa. Bilden tagen en sommarkväll på väg till fadon (klicka HÄR och HÄR för att se två korta filmsnuttar jag tagit när 28:an kryssar sig fram genom Alfamas trånga gränder).


En fadostund på Tasca do Jaime. Jag befinner mig i en ivrig diskussion med fadistan Angela Papa rörande den intressanta filosofiska frågan om Kants syntetiska a priori. Eller också var det något annat vi talade om. Jag minns inte så noga. Kanske var det något så simpelt som livet. Det var i alla fall trevligt, så mycket minns jag. I föregående avdelning finns en bild från Tasca do Jaime, under vilken finns en länk där du kan lyssna på Angela.


Tejofloden och Ponte 25 de abril (25:e aprilbron — den 25 april 1974 skedde den oblodiga revolution, kallad nejlikornas revolt, som gjorde slut på 48 års diktatur). Innanför bron ligger Lissabon på vänster sida. Till höger ser vi den berömda Kristusstatyn — Cristo-Rei (Kristus Konungen). Det sägs att kardinalen av Lissabon ingick ett avtal med Gud, att om Portugal slapp bli indraget i Andra Världskriget så skulle man som tack bygga en Kristusstaty i Lissabon av ungefär samma storlek som den i Rio de Janeiro. Statyn påbörjades 1949 och tog 10 år att bygga. Man kan åka hiss upp till toppen av statyns fundament. Där har man en vidunderlig utsikt över hela Lissabon.


Utsikt från Graça. Nedanför ligger Mouraria och i bakgrunden ser vi Baixa ("den låga staden"), som totalförstördes vid den stora jordbävningen 1755 — mellan 10 000 och 100 000 människor dog. Merparten av förödelsen orsakades av en enorm tsunamivåg. I Baixa finns idag de flotta turistkvarteren med butiker och restauranger. Allra längst bort ser vi Ponte 25 de abril (se föregående bildtext). Till vänster, på höjden, ligger Castelo São Jorge (ofta bara kallad Castelo), som syns över hela Lissabon. Där har man sommartid utomhuskonserter, bl a med fado.


En bild från Baixa. Denna lågt belägna stadsdel totalförstördes som sagt 1755 men byggdes snabbt upp under ledning av den legendariske och effektive Marquis de Pombal. Eftersom hela området var jämnat med marken, kunde man helt bortse från hur det sett ut tidigare. Därför är gatorna i Baixa raka och vinkelräta mot varandra. Många är breda och öppna avenyer och man hittar stora öppna torg överallt. Bilden visar portalen mot Praça de Comércio (det stora torget som ligger vid Tejofloden — därifrån går bl a rundtursbussar och -spårvagnar). Gatan som mynnar ut i portalen ovan, och från vilken bilden är tagen, heter Rua Augusta och är en gågata. Där ligger flotta restauranger och butiker som på ett radband.


En stor fördel med Lissabon är det milda klimatet (faktiskt mildast av alla europeiska huvudstäder). Även i januari kan man sitta ute och fika (man kanske har jacka och tröja på sig). Bilden är tagen i januari eller februari på ett av mina favoritfik (vid Miradouro Porta de Sol — Miradouro betyder "utsiktsplats") med utsikt över Tejofloden. Nedanför ligger Alfama, där man bl a skymtar det kvadratiska taket på Museo do Fado (i högra delen av bilden strax ovanför mitten — under taket ser man en valvbåge). På bordet har jag en god och näringsrik bakelse och en kopp cappuchino plus en nyskriven bok av Thomas Nydahl, dvs en trevlig stund ligger framför mig.


A Brasileira, som ligger vägg i vägg med Hotel Borges (se nedan), är Lissabons kanske mest berömda kafé. Här satt ofta poeten Fernando Pessoa med en kopp kaffe och en cigarett, och skrev eller spelade schack (många av hans dikter används som fadotexter). Idag sitter han som staty vid ett av borden. Beställ gärna en bica (en espresso) med en pastel de nata (gräddbakelse) — du kommer inte att ångra dig.


Här har en av mina vänner, under ett besök på A Brasileira, just följt mitt råd och beställt en bica med en pastel de nata. Han ångrade sig inte (enligt egen utsago)!


Belém (betyder "Betlehem") är en förort till Lissabon på vägen mot Cascais (se texten under nästa bild). Det är inte längre dit än att man kan promenera från centrum, längs Tejofloden (man kan också ta spårvagn eller taxi — det senare är oerhört billigt). Här finns det berömda konditoriet "Pastéis de Belém", som är känt för en speciell bakelse med samma namn som kaféet (betyder helt enkelt "Belémbakelser"). Denna bakelse är fylld med en synnerligen god och nyttig (för själen) vaniljkräm, vars recept är en väl bevarad hemlighet. Standardserveringen består av två bakelser och en kopp gott kaffe (normalt är jag inte speciellt förtjust i kaffe, men i Lissabon smakar det annorlunda och mycket bättre, i varje fall tycker jag så). Den som vill kan få ett glas likör också. Så gott som alla konditorier i Lissabon säljer kopior av denna bakelse (se t ex föregående bild), men orignalet är bäst! Jag har varit här många gånger. Lokalerna är enorma och det är alltid fullt eller nästan fullt. Bilden ovan visar köerna vid disken, där man kan köpa med sig bakelser. Alla gånger jag varit där så har det varit lika mycket folk. Ägarna till Pastéis de Belém har uppenbarligen hittat ett framgångsrikt koncept (och recept).


Här står jag själv i egen hög person och tittar ut över viken vid Cascais (en förort till Lisboa). Och minns svunna tider. Där låg Ann-Sofie och jag till ankars med vår segelbåt under ett par veckor 1986 på väg mot det stora äventyret. Framför oss låg en segling över Atlanten in i Amazonfloden (i slutet av den artikel, där jag berättar lite om mitt liv, hittar du en bild på båten vi seglade med).
Om du kommer till Lissabon, spendera gärna en trevlig eftermiddag, eller varför inte en heldag, i Cascais (ligger ca 30 km väster om Lissabon, där Tejofloden mynnar ut i Atlanten). Ta pendeltåget från Cais do Sodré. Resan tar ca en halvtimme. På hemvägen kan du kliva av vid Belém och promenera till konditoriet Pastéis de Belém (se föregående bild). Och varför inte ta en promenad till Belémtornet (se nästa bild) medan du ändå är i Belém. Obs, alla tåg gör inte uppehåll vid alla stationer, så kolla att det tåg du tar verkligen stannar vid Belém!
Från Cais do Sodré avgår f ö båtar till andra sidan Tejofloden. Där finns mycket att uptäcka. Bl a så kan man promenera till Kristusstatyn (se bild ovan) och därifrån beundra utsikten över Lissabon.


Det berömda Torre de Belém (Belémtornet) symboliserar kanske mer än något annat, Lissabon — sjöfararnas och upptäcksfärdernas stad. De portugisiska upptäcksresorna initierades av prinsen Henrik Sjöfararen (1394-1460), som byggde upp en navigationsskola på Sagreshalvön (Portugals sydvästspets), där han samlade ledande astronomer, navigatörer, kartografer, båtbyggare och sjöfarare. Henrik Sjöfararen, som aldrig själv gjorde några sjöresor, utan var entreprenör, var den som startade vågen av europeiska upptäcksfärder, vilka så småningom kartlade hela jordklotet. Tack var att Portugal var först ut på plan så blev landet oerhört rikt. En av Portugals stora sjöfarare var Vasco da Gama, som seglade runt Afrika och så småningom upptäckte sjövägen till Indien, där de dyrbara kryddorna fanns. Christoffer Columbus bodde f ö under flera år i Portugal och deltog i flera portugisiska upptäcktsfärder innan han under spansk flagg seglade över Atlanten och upptäckte Amerika. Så man kan kanske säga att Henrik Sjöfararen också hade sin hand, om än indirekt, med i upptäckten av Amerika.
Belémtornet var avsett att försvara Lissabon från sjösidan, fast var nog ungefär lika ineffektivt som Vaxholms fästning (den berömde, och synnerligen buttre, preussiske generalen Helmuth von Moltke lär, enligt vad en tysk berättade för mig, ha skrattat två gånger i sitt liv; första gången när hans svärmor dog och andra gången när han såg Vaxholms fästning). Men dess symbolvärde är stort. Ibland bygger man upp en utomhusscen i närheten av Belémtornet och har konserter. Bl a så hade Mariza sin berömda fadokonsert 2005 här (kan köpas på Amazon under titeln "Mariza, Concerto em Lisboa")


Om man promenerar längs Tejofloden mot Belém så passerar man, ca 500 m före Belémtornet, ett av Lissabons mest kända monument — Padrão dos Descobrimentos (även kallat Monumento aos Desobrimentos, vilket betyder ungefär "Upptäcktsfärdernas Monument"). Detta har formen av ett fartyg med svällande segel. Längst fram i "fören" står Henrik Sjöfararen och spanar ut över Tejofloden. På båda sidor om "seglen" återfinner vi sammanlagt 33 viktiga personer i de portugisiska upptäcktsfärdernas historia, bl a Magellan (den förste världsomseglaren) och Vasco da Gama.


November 2013 till mitten av januari 2014 tillbringade jag i Lissabon, och fick därmed uppleva min första portugisiska jul. Precis som i Sverige så förgyller man tillvaron och mörkret med stämningsfull belysning, vilket framgår av bilden ovan. I förgrunden säljs rostade kastanjer från en vagn. Något som är populärt, fast själv har jag aldrig lärt mig uppskatta dem. Som påpekats tidigare så har Lissabon ett mycket milt klimat. När bilden togs var det runt 16-17 grader (dvs som en svensk sommarkväll). På dagarna kunde man sitta ute i solskenet och dricka kaffe och det kändes riktigt varmt och gott. En del satt i skjortärmarna. Under en hel vecka var det 19 grader eller mer i skuggan dagtid. En del nätter, när det var klart väder, så kröp dock temeperaturen ned mot 8-9 grader och då blir det kallt inomhus, eftersom man inte har någon speciell värmeisolering i husen. Och elen är väldigt dyr, så skall man få det varmt inomhus på nätterna så kostar det. Det är inte ovanligt att äldre människor, som inte har råd att använda så mycket el, har ca 12-13 grader inomhus (jag skojar inte)! Men de har vant sig. "Det är bara några månader", brukar de säga.

 

Bem-vindo a Lisboa!

(utalas ungefär "beijng vindo a Lischbåa", med betoning på å:et, och betyder; "Välkommen till Lissabon")!

Behöver du någonstans att bo kan jag rekommendera Sofies Renting (jag hyrde själv genom henne ett par gånger innan jag flyttade till Lisboa och är mycket nöjd). Hon förmedlar ett antal lägenheter och hus i Portugal, och då bl a i Lisboa. På hemsidan kan man se vilka uthyrningsobjekt som finns och priser. Jag hyrde den lägenhet som ligger i Graça (Sol da Graça på Sofies hemsida). Tycker man om fado har den ett perfekt läge. 3 minuters promenad till Tasca do Jaime och ca 15-20 minuter till Mesa de Frades. 28:ans spårvagn går alldeles runt knuten, och där finns också en taxistation och alla butiker och bankomater man behöver inom ett par minuters gångavstånd.

Vill du hellre bo på hotell kan jag rekommendera Hotel Borges (kan lätt bokas via Internet), som ligger i Chiado (dvs väldigt centralt), ett stenkast från Bairro Alto och bara några hundra meter från fadoklubben A Severa (som nämnts ovan). Precis utanför ingången till Borges ligger f ö det berömda kaféet A Brasileira (se bild ovan). På den större kartan (se länk i början av denna artikel) hittar man lätt Borges: Alldeles till vänster om spetsen på den pil som pekar mot Chiado, hittar man en gul cirkel med ett H i. Ovanför cirkeln står "Borges". Man ser också gatunamnet "R Garrett" (Rua Garrett), vilket är den gata hotellet ligger vid. Spårvagn 28 stannar ca 150 m från Borges.

Tillbaka till huvudsidan.


 

Fotnoter

[1] För att höra bakgrundsmusiken krävs som sagt Flash, vilket är inbyggt i de flesta webbläsare. Tyvärr fungerar inte Flash på iPhone. Egentligen är det inkompetent att behöva använda Flash, och jag gör det med stor tveksamhet. Ärligt talat skäms jag. Men jag orkar inte lära mig html-5, som kan göra samma sak som Flash fast på ett bättre sätt.

[2] Saudade är ett mycket speciellt begrepp i det portugisiska språket, som det har skrivits otaliga artiklar och böcker om. Det är den speciella känsla som finns i allt som är äkta. I all stor konst. Och i fadon, när den är som bäst. Det går inte att med några få ord förklara vad saudade innebär. Wikipedia skriver:

Saudade beskriver ett djupt emotionellt tillstånd av nostalgisk längtan efter någonting frånvarande eller något som man älskar. Ofta finns i bakgrunden en insikt om att det man längar efter kanske aldrig kommer att inträffa.

Det är som sagt svårt att i ord fånga begreppet saudade. Men när man upplever det, så vet man (precis som med sann kärlek). Efter att varit på Marizas konsert i Uppsala 2008 (som jag nämnt tidigare) upplevde jag en stor besvikelse. Jag skrev då till en fadovän följande text, som kanske kan ge läsaren en känsla för vad jag menar med saudade.

Glädjen över de riktiga fado Mariza sjöng, uppvägde inte besvikelsen över resten. Hon avslutade med "O gente da minha terra..." [Till mina landsmän...]. Trummorna var något så när dämpade här (lite cymbalvibbar och liknande) men direkt efter så brakade helvetet löst. Det blev en cirkusartad avslutning med trummisen i extas och alla instrument spelande på max. Hur kan man göra något sådant efter denna underbara fado?! Jag misstänker att Amália roterade flera varv i sin grav [texten till "O gente da minha terra" är skriven av Amália Rodrigues och kan ses som hennes testamente till det portugisiska folket — många portugiser har svårt att hålla tårarna tillbaka när de hör denna fado]. Här förstår jag mig inte alls på Mariza. Hur tänker hon? Och om konserten hade varit i Lissabon i stället — hur hade då publiken reagerat? Men där skulle hon nog akta sig för att göra så.
Jag sneglade lite på folk efter att konserten var slut och såg enbart glada ansikten — inga tårar, inga fuktiga ögon och inte den dämpade tystnad som är så vanlig i samband med stor konst. I allt detta otroligt skickliga — var var skriken från drunknande sjömän? Var var änkornas snyftningar? Var var den svikna kärlekens tårar? Återföreningens glädje? Ensamhetens sorg? Passionens låga? Barnets förundran inför en värld så full av ofattbar skönhet men också fasansfull ondska och lidande? Allt detta djupt mänskliga och äkta, som fadon målar upp och som är själva fadons själ (och själen i all stor konst). Som gjorde att jag en gång oåterkallerligt fastnade i fadons garn. Ja inte fanns detta på Konsert och Kongress (konserthuset i Uppsala) i fredags kväll. Allt var bara ytligt. Oerhört skickligt men utan hjärta.

På de fadoställen där man rutinmässigt, nästan automatiserat, framför "turistfado" lyser saudade med sin frånvaro. Endast den fadista som älskar sin publik, kan förmedla fadons själ. Saudade innebär en bitterljuv känsla av både saknad och längtan efter något speciellt man upplevt, kanske för länge sedan, eller efter en plats eller efter en person som betytt mycket för en, och innefattar både ljusa och tragiska minnen. Det gör både ont och känns skönt och förlösande. Både smärta och glädje. Både skratt och tårar. Saudade är inte melankoli utan något mycket mer dynamiskt, men samtidigt vilsamt, som gör det möjligt att härda ut i en mörk värld full av både extatisk lycka och nattsvart lidande och misär.

Låt mig avsluta min diskussion om saudade med ett utdrag ur "O Fado de Ser Fadista (Fado om att vara fadista)" av Artur Ribeiro (översättningen hämtad ur Ulf Bergqvists fadobok — se text ovan):

Fado är ömhet, fado är smärta, fado är sorg,
fado är som en bön
från den lidande eller lycklige.
Fado är galenskap, vemod och osäkerhet,
det är de mest portugisiska
av sångerna från mitt land.
Fado är allt som händer
när man skattar eller gråter,
när man minns eller glömmer,
när man hatar eller älskar.
© Krister Renard